View tracker

Dom senaste dagarna har jag blivit helt fast vid piano. Har alltid velat lära mig spela, men har inte haft någon chans. Så just nu sitter jag med YouTube och lär mig små delar ur låtar och hoppas att jag någon dag kan spela, eller få en riktig chans att lära mig. Har också börjat lyssna på olika låtar spelade på piano helt utan någon text, tycker det är så fint. Ibland behövs liksom bara melodin, och kan man låten kommer texten ändå automatiskt in i huvudet när man lyssnar. Det är också lite som en avslappnande grej, att bara höra melodin och kunna ramla bort i tankarnas och drömmarnas värld. Tyvärr har vi ju inte något piano hemma, vilket gör saken ännu svårare. Men på skolan har vi två pianon, och att sitta på rasten där nere helt själv ibland med ett piano har jag märkt kan vara riktigt skönt. Längtar faktiskt tills imorgon bara för det?? Hur konstigt egentligen. Korta raster så man hinner ju egentligen knappt spela. Men ändå har jag planerat att om jag är någorlunda pigg ska jag försöka smita iväg tidigt imornbitti för att kunna spela lite. Och alltså egentligen kan jag ju inte ens spela haha, sitter och spelar samma lilla melodi från en av mina favoritlåtar om och om igen. Men det är verkligen bara så skönt, att få komma bort ett litet tag. Och musik är verkligen min räddning när jag vill komma bort. Det har det alltid varit. Det är verkligen konstigt hur musik kan få en att må så mycket bättre ibland. Men det är helt otroligt också. Och utan musik vet jag inte vart jag skulle varit idag, vem jag skulle varit. Nä men nu ska jag titta ett till avsnitt Grey's Anatomy, fast jag vet att det egentligen är alldeles för sent, och sedan sova. Så jag förhoppningsvis tar mig iväg innan vi börjar imorgon så jag kan smita ner och spela lite. Det är helt underbart att bara spela eller lyssna på musik när man inte mår så bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vissa gånger kan man inte hjälpa att övertänka allt, att sitta och fundera på saker som man kanske egentligen inte borde tänka på. Som ikväll när jag läste en viss sak så började jag tänka, vilka finns där för en egentligen? Hur vet man att dom faktiskt bryr sig och inte bara är, till exempel, nyfikna? Finns det någon som egentligen verkligen bryr sig? Som helt random frågar dig hur du mår? Inte bara pressar dig att berätta när något speciellt hänt. Ju mer jag tänker på det så vet jag faktiskt inte vad som är sanningen. Finns det några där som alltid kommer finnas? Som inte kommer lämna dig om ett litet tag? Det finns inte många som jag känner att jag kan lita på. Och efter allt som hänt dom senaste dagarna vet jag speciellt några jag aldrig väljer att lita på igen. Men så finns ju den där speciella vännen, som jag verkligen berättar allt för, det som hänt på senaste tiden i alla fall. Det är någon som jag litar på. Men så vet man att snart kommer man gå skilda vägar, vilka kommer då faktiskt finnas kvar? Vilka kommer faktiskt att försöka hålla kontakten uppe? Jag känner att jag kommer vara den som tappar kontakten med folk, för jag vet hur jag är. Slutar dom höra av sig lär jag göra samma sak. För där tar osäkerheten över. Jag vet att jag kommer känna det som att dom inte vill ha med mig att göra. Att jag inte riktigt betydde så mycket ändå. Alla dessa tankar tar över mig. Och ju mer jag tänker på det nu så känner jag att det kanske verkligen inte är så många som faktiskt finns där för att dom bryr sig och för dom vill. Men så finns speciella personer man faktiskt tror på, som man vet ändå bryr sig och finns där för att dom faktiskt vill. Det är dom vännerna man vill ha kvar. Det är dom bra vännerna. Dom bästa faktiskt. Men det finns så många dåliga människor också. Människor man ångrar att man släppte in i sitt liv. Människor man ångrar att man öppnade upp sig för och berättade saker för. Människor man ångrar att man lät komma en så nära att det gör såhär ont när dom sedan lämnar en. Därför är jag så otroligt rädd för att låta folk komma för nära, men ändå så gör jag det. Men det är omöjligt att undvika, någon gång så kommer även dom du håller närmast att såra dig. Det kommer göra ont, men jag antar att man till slut kommer över det. Just nu känner jag själv som att jag inte kommer att komma över det här, men det är såklart jag gör. Någon gång kommer det vara ett minne blott, även om det nog alltid kommer göra ont när man tänker tillbaka på det. Det är så konstigt hur saker och ting förändras så snabbt. Hur en dag allt kan vara okej och nästa är det kaos och inte okej alls. Det får mig att undra om saker verkligen var på riktigt, eller var allt en lögn? Var allt just du sa till mig en lögn? Det är verkligen konstigt hur något man kallar för känslor kan förändras så snabbt. Och hur någon man sa så fina ord till, helt plötsligt får höra saker som sårar så otroligt mycket. Det är just det också, ingen verkar förstå hur mycket ord och handlingar sårar. Och det sårar ju alltid lite extra mycket när det kommer från någon man trodde var ens vän. Och från någon man trodde var bättre än så. Från någon man en gång tyckt så bra om. Men jag ser faktiskt nu vad alla varnade mig för, så ja det var nog jag som var dum. Det var dumt av mig att fortsätta att hoppas att allt skulle bli bra. Det var dumt att fortsätta kämpa. Jag är uppenbarligen en väldigt dålig lyssnare, då jag fått höra det väldigt många gånger nu att inte lita på honom. Och att släppa honom. Men det är ju bara så svårt. Det var dumt att lita på dig. Men samtidigt, nu efteråt, kan jag fortfarande inte låta bli att på något konstigt vis ändå försöka förstå dig och skydda dig. Men allt du sagt till mig är ju tydligen lögner. Så varför försöker jag?! Tycker det ändå är lite skrattretande hur ni nu försöker vinna över mina kompisar istället. Och hur du säger saker om mig, när du vet att för en månad sedan skulle du blivit väldigt arg om jag fått höra ord som dom. Jag förstår inte varför du är så arg? Förstår inte varför du inte låter mig förklara. Du visste mina svagheter och använder dom nu emot mig, lågt av dig. Dumt av mig. Jag är fortfarande väldigt sårad, fortfarande väldigt ledsen. Men någon dag kommer jag över dig också. Det här inlägget skulle inte bli såhär långt, eller handla om allt de här. Men ibland antar jag att man blir så fast i skrivandet att det liksom tar över. Fingrarna flyttar sig fritt över tangentbordet på något sätt, nästan som att man inte har kontroll över dom. Men det är skönt att få ur sig sina tankar. Även om jag aldrig skulle kunna skriva ut allt i en blogg, som är offentlig.

Likes

Comments

View tracker