Header

Lunas toabesök har alltid luktar sorg, lidande, svält och ångest och vi har liksom alltid accepterat att det är sån hon är.

För säkerhets skull har vi nu ändå testat henne för parasiter för jag fick höra att det inte alltid visar sig i form av dålig mage. Det var säkert något av det lustigaste jag gjort att sitta och rensa färska Lunakorvar från kattsand och packa in dem fint och posta till SVA i Uppsala - kändes som ett prank.

Proven kom i alla fall fram fria från parasiter och vi får fortsätta att koppla Lunas korvars stank till att hon hetsäter utan att tugga ordentligt (det har inte avtagit bara för att hon är ensamkatt) vi får nog kika mer på lösning till det längre fram.


DESSUTOM så har vi nu börjat komma nära ett beslut för vår utlandsresa och har valt att styra siktet söderut i stället till lusekofteland i väst.

Då vi bor i Småland och Sverige är uppbyggd med två FETA sjöar att ta sig runt så blir resvägen så ofantligt mycket billigare att det är värt den extra sprutan (tala för dig själv matte, hälsar Luna).

Då Luna inte kommer vara ensamkatt länge till så vill jag få utlandsresan avklarad så att hon kan ställas ut under de få närliggande tävlingarna under 2017.

Det är kul att utställningspeppa igen, det är kanske en udda hobby men jag älskar att vara pageant mom.


Nu håller jag på att göra mig mentalt förberedd för Lunas mysiga söndagsbad jag planerat för henne.

Jag ser att dagens inlägg blivit ganska långt så vi avrundar nog här.

Trevlig helg - måndag imorgon!

Likes

Comments

2016 har varit en riktig bergochdalbana för mig, jag vet att det är en klyscha men det stämmer verkligen in.

Vi har flyttat till en fantastisk fyra på 103 kvadrat och jag har landat ett fast jobb, vi har skaffat undulater och blivit med leopardgecko, vi har varit på Astrid Lindgrens värld i somras och Warcraft-filmen kom ut detta år!

Tyvärr har det varit mycket hjärtesorg också... Min Milo slets brutalt iväg från mig i höstas, jag ska inte skriva mycket mer om det men det gör fortfarande SÅ ONT! Han blev precis den katt jag ville ha, behövde och alltid drömt om - mycket med hjälp av världens bästa husse <3

Kort efter Milos död dog husses familjehund och när livet äntligen började se ljust ut igen fick jag ett hemskt sjukdomsbesked inom familjen..

Mitt i allt vill jag ändå vara tydlig med att jag är lyckligare än någonsin med mitt liv, jag hade aldrig klarat den här hösten om jag inte hade haft ett så fantastiskt liv och en sån underbar pojkvän och familj. Livet är verkligen bra, och tack vare det överlever jag också svårigheterna.

I början på 2017 ska jag hälsa på min familj i norr på en minisemester och det kommer även flytta in mer päls i hemmet - mer om det en annan gång.

Gott nytt år och ett fantastiskt 2017 önskar jag alla mina 2 läsare!

Likes

Comments

Klart jag inte glömmer Luna! På vägen hem från jobbet idag svängde jag förbi djuraffären med tanken "något borde Luna få till julklapp.. Men hon har godis i överflöd.." och ödet inträffade.

Mitt framför mig ser jag texten "Catzilla"! Nog för att jag visste att det finns flertalet företag med detta namn (min blogg kommer inte ens upp när man googlar "Catzilla.." så givetvis var jag ju tvungen att kolla närmare på dessa leksaker.

Egentligen heter märket "All for Paws " och själva kollektionen heter Catzilla .

Och vad hittar jag inte för underbar leksak om inte ett kramdjur - i ull! (Luna älskar ull och värme) och så kikar jag på lappen och ser att den dessutom är till för att värma i mikron!! Jag har hittat ett kramdjur i Lunas favvomaterial som ska värmas i mikron, gulligaste presenten någonsin!

Luna kommer älska sin nya, ulliga, varma vän <3

Hon har precis som oss andra haft en väldigt tung höst men håll ut älskade skrutt - det blir bättre <3

Imorgon ska Luna julbadas då hon är mer brun än rosagrå :)

God Jul och Gott Nytt år från oss alla till er alla!

Likes

Comments

Dags för ett positivt inlägg för omväxlingens skull!

Lunabjörn ska visa upp sig på vår lokala djuraffär söndag den 27/11, kattens dag och början på julskyltningen.

Luna har inte ställts ut sedan månadsskiftet april-maj i år då vi var i Nyköping, sedan dess har hon haft "utställningsstopp" i Sverige tills hon tagit minst ett internationellt certifikat.

Jag hade lite planer på att ställa ut henne i december i Norge men med tanke på den här tunga hösten kände jag att det blev lite för tätt inpå.

Det här är ju ingen utställning men hon ska ut och träffa folk och sitta och posa i sin fina burinredning och hålla utställningsvanan uppe :)

Ska bli mysigt att visa upp min fina tjej <3

Likes

Comments

Idag har det gått en månad sedan jag fick mitt livs värsta telefonsamtal och fick åka in för att säga hejdå till världens mest älskade pälsboll.

På dessa 4,5 veckorna har jag genomgått flera olika stadier av sorg:

De första dagarna var HYSTERISKT ledsen och hade ont i hela bröstkorgen.

Efter någon vecka var det mest att vara hemma som sved i hjärtat, liksom att göra sig i ordning på morgonen utan honom där (morgonen var min och Milos egentid) eller att komma hem från jobbet och veta att han inte längre var där innanför dörren för att hälsa på mig.

På jobbet kunde jag ofta släppa de jobbiga tankarna men det hände ibland (och händer fortfarande) att jag tittar ner, ser Milo-päls på min tröja och bryter ihop.

Efter att ha insett att Milo blivit smittad av grov kattsnuva på djursjukhuset (anledningen till allt nysande innan han lades in sista gången) gjorde mig arg och förvirrad, hade jag tänkt annorlunda om jag visste det då? Hade han haft en chans att klara sig om han inte blivit smittad när han var så utsatt?

Nu efter några veckor gråter jag mindre och mindre, men det gör fortfarande ont. Den konstigaste känslan jag haft är när jag är glad, lycklig eller har en fantastisk dag och sen nästan får dåligt samvete över att jag redan kan vara lycklig.

Den här senaste veckan har jag insett att jag inte längre förväntar mig att se Milo utanför sovrumsdörren, eller innanför ytterdörren när jag kommer hem - jag är fullt medveten om att han aldrig kommer tillbaka och har vant mig vid det.

Jag kommer aldrig vara okej med att jag bara fick ha min Milo i 4 år.

Likes

Comments

Milo fick somna förra torsdagen... Jag hade verkligen börjat få hopp om att han skulle repa sig, att resan skulle bli lång men att han hade en stor chans.

Matningen började gå bättre, jag fick i honom större portioner och kunde därför mata mer sällan. Jag kunde liksom se ljuset och börja planera för att återgå till jobbet men ändå få i honom dagsransonen när jag var hemma på kvällar och nätter.

Varannan timme dygnet runt matade jag honom söndag - onsdag. Vi såg på ljuslös TV mitt i natten och jag fick fjeska genom att borsta hans vackra päls.

Men han blev sämre och vi åkte in, de behöll honom över natten och gjorde nya prover. På morgonen torsdag den 13/10 ringde veterinären och förklarade att han inte hade mycket chans alls att klara sig.

Mer än så vill jag inte dela med mig av, men vi åkte in och han fick somna i mina armar medan jag pratade lugnt med honom. Jag hade aldrig börjat göra de här uppdateringarna om jag inte hade hopp om att han skulle klara det.

Milo var så mycket mer än bara en katt för mig, han var familj och en stor del av mitt hjärta. Både husse och jag och mamma som också ställt upp massor under hans sjukdomstid saknar honom massor.

Sov gott älsklingspäls, vi ses sen, matte kommer aldrig sluta älska dig <3

Likes

Comments

Vi fick hem Milo igen förra tisdagen (4/10) och då han inte fått tillbaka sin aptit skulle vi stödmata honom med 400g blaskig kattmat via spruta i munnen. På djursjukhuset hade han varit grymt samarbetsvillig så de sa att det inte skulle vara några problem.

Det blev STORA problem.

Vi fick brottas i över en timme för att få i Milo en sjättedel av sitt dagliga intag och han stretade emot, kved och vädjade att vi skulle sluta, vr expert på att spott/smaska ut allt så det flög i fyrverkerier, jag hade kattmat i hela köket, alla kläder, hela Milo och hela mig.

Det värsta med brottningsmatcherna var att efteråt var han så slut (kom ihåg, riktigt sjuk katt) att han hamnade i en komaliknande sömn och i början fick vi ingen reaktion av honom alls.. Efter några krig/matningar insåg vi att det här tog musten ur honom, han klarade inte så mycket bråk och trassel, så vi åkte in igen.. I väntrummet blev han värre och var knappt kontaktbar så de tog in honom akut.

Vi kom överens om att han skulle få en sond (liten slang) inopererad i halsen, så att vi kunde mata smidigt tills han får tillbaka aptiten och så han kunde lägga sin energi på att läka och inte på att kämpa emot matningen.

Milo fick sonden inopererad när han piggat på sig på torsdagen och fick vara kvar på djursjukhuset till fredagen då vi hämtade upp honom igen.

Att få hem en katt med en slang i halsen var riktigt läskigt, och till min stora fasa kräktes han upp om jag gav för mycket åt gången.. Vi bestämde att jag skulle åka och bo hos min mamma (som bor 10 min från ett AniCura-sjukhus) och dessutom kunde hon hjälpa med matningen.

Vi fick rådet av veterinär att lite mat och ingen spya är bättre än att pressa i katten dagsransonen för att sedan se honom spy upp allt. Så jag har nu matat honom lite åt gången, varannan timme, dygnet runt (needless to say, fick ta akut semester) och vi har nu kunnat öka så han får lite mer mat, lite mer sällan och han har dessutom gått upp liiite liiite i vikt.

​Det jag vill betona är att vi fortfarande inte har någon aning om Milo kommer att klara sig (vi gör allt vi kan) då hans lever är väldigt sjuk och på grund av detta får hans njurar jobba mycket hårdare, mycket hänger på att levern blir bättre innan något annat blir dåligt, och att han sakta går upp i vikt och får tillbaka muskler och aptit.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva ha en sond inopererad i min älskade katt och jag hoppas så att han aptit kommer tillbaka snart... Ingen ska någonsin behöva må så här dåligt som Milo gör :(

Vi tar en dag i taget nu, han är så grymt älskad.

Likes

Comments

(Varning: Wall of text)

Milo har tyvärr blivit riktigt sjuk och jag har inte riktigt gjort det offentligt än så jag kände att det var dags att skriva av sig nu.

Milo hade börjat tappa vikt och matvägra, vilket han gjort förut när han varit missnöjd med maten hemma så vi försökte vänta ut det lite, husse trodde rätt tidigt att Milo var sjuk men jag som vanligtvis är hypokondrikern valde att avvakta... Efter någon vecka började Milo att spy runt 2 gånger om dagen så under den kommande helgen bestämde vi att han måste in till veterinären.

Vi fick en tid på tisdagen och åkte in, jag var givetvis orolig men trodde ändå att det var något lindrigare han dragit på sig... Efter att veterinären känt på Milo 10 sekunder konstaterade hon att han var GUL överallt! Jag hade helt missat det men hans gom, öron och slemhinnan vid ögat var ljust gula :( dessutom vägde han 4,5 kg (!!) i stället för hans vanliga 5,6 kg, jag visste att han hade gått ner men det var hemskt mycket!

Som många vet är gult ett tecken på lever- eller gallaproblem så de tog blod, gjorde ultraljud och röntgen och bestämde snabbt att han skulle läggas in, det de kunde konstatera den första dagen var att han var allvarligt sjuk.

De kunde efter någon dag ge beskedet att Milo har någon typ av gulsot, dock kunde de inte veta om den skulle svara på antibiotika eller inte, eller om det dessutom övergått till fettlever som tar lång tid att "fixa". Milo fick dropp och medicin men efter ytterligare ett par dagar var hans värden fortfarande så dåliga att de kunde se att enbart antibiotika inte skulle räcka.

De hade behövt göra en biopsi, dvs skära av en bit av levern att göra prover på, men den dagen upptäckte de att han hade riktigt illa anemi, blodbrist, så att skära upp honom var för riskabelt och de vågade bara göra stickprov på levern med en kanyl (dock kan det vara svårt att då få en bit som visar alla fel på levern med en sån liten bit vävnad).

Eftersom de inte kunde ta mer prover beslutade de att han skulle få komma hem några dagar och stödmatas av oss (på djursjukhuset hade det varit riktigt smidigt så varför skulle det vara ett problem hemma?).

Väldigt långt inlägg så vi fortsätter en annan dag.

Likes

Comments

De två Spanska klädkedjorna Stradivarius och Bershka har införskaffat sig svenska online-butiker så nu är det bara å fynda! Men för att spara tid har jag tagit fram lite kattshopping åt er.

T-shirt från Bershka 79:-, Kort top med morrhår från Bershka 79:- och en T-shirt från Stradivarius för 59:-. Givetvis tillkommer lite frakt men de har mycket annat fint, om man är villig att köpa något som inte är katt-relaterat..

Likes

Comments

Jag saknar att ställa ut och att gå på utställning :( Lunas nästa cert måste ju tas utomlands så jag har tvekat på om det verkligen är värt att åka till Norge bara för att kunna fortsätta ställa ut, men det lutar ju mot att Norge kommer att bli av, frågan är bara NÄR ^^ För tillfället avvaktar vi för vi har vänner som ska åka någon gång under nästa år, och det vore givetvis roligare än att bara åka själv med Luna-B till ett annat land :P

...Blir bara så sotis när jag ser alla utställningsbilder folk lägger upp i Sphynxgruppen jag är med i på facebook! Vi vill ju också :(

Sen har jag lite planer på att försöka få plats som assistent nästa gång jag ställer ut eftersom jag ofta är ensam på tävlingar :) då får jag träffa fler katter och slipper sitta och dega när jag ställer ut! 

Likes

Comments