Header

För ettag sedan, kanske två veckor-ish så gjorde jag någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag färgade nämligen håret rosa. I vanliga fall så har jag blont hår och jag kände för en liten förändring. Visserligen så sitter färgen bara i ungefär någon vecka men jag tror att jag håller mig till det rosa ettag så det blir till att färga om det igen framöver. I början kände jag att det inte var min grej men nu känns det helt okej. Det är skönt med förändringar ibland. Stora som små!

Likes

Comments

På senare tiden har jag haft mycket tankar och funderingar kring livet. Vad vill jag göra? Hur är det om tio år, vart står jag? Är allt bra, är allt mindre bra? Under en längre period har jag gått rakt in i väggen. Närmare bestämt, sedan mamma åkte in i fängelset. Hela min värld rasade på bara några sekunder. Jag visste att det skulle krossa mig. Inte bara mig, utan mina syskon också. Det var det som fick mig att rasa. Totalt.

Varje dag är en kamp i våra liv, inte bara för att hon är i fängelset. Utan för att vi är så utsatta. För att vi är hennes barn. Det är mycket fördomar, tankar, många som dömer. Speciellt mig som är den äldsta utav barnen. Jag har alltid varit en människa som har städat upp efter andras måenden, jag har alltid hjälpt andra fastän jag vet att jag själv skulle behöva mer hjälp än så. Men jag tar aldrig emot hjälp. Jag är så envis om att jag alltid ska klara allting själv. Alla motgångar här i livet. Så är det inte.

Jag är väldigt mån om dom människor som finns i mitt liv. Jag vill alltid hjälpa och göra allt jag kan för att dom ska må bra och för att lösa deras problem. Sedan står jag där i slutändan och inte kan hjälpa mig själv, som jag hjälper andra. Jag älskar att hjälpa andra människor, speciellt mina vänner. Det är så synd att jag inte kan hjälpa mig själv. Samtidigt så känns det som att jag inte vill då jag alltid tror att ingen förstår. Tillitsproblem, inget förtroende för människor och är alltid skeptisk.

Folk är väldigt dömande, vem det än gäller. Många drar sina slutsatser om saker och ting fastän dom inte vet hur allt verkligen är eller har gått till. Det är så fel i mina ögon. Sedan våran mamma åkte in så har många incidenter hänt. Det är många vuxna människor som är dömande. Många skriver även anonymt till mig att jag är en mördare, fastän jag inte har gjort någonting. Det är enbart för att jag står bakom min mamma, oavsett vad hon gör och har gjort. Folk missar helheten i allt. Vad som ligger bakom, historian sedan flera år tillbaka. Allt förflutna. Hela livet.

Sedan mamma åkte in i fängelset så har jag suttit fast i en bubbla. Jag fick problem med alkoholen. Jag drack nästan varje dag, klarade inte av mig själv nykter. Tankarna, tiden gick sakta och fem minuter kändes som ett år. Jag kunde inte vara nykter. Jag velade inte. Jag rymde ifrån allt genom alkoholen, fastän jag visste att allt skulle komma ikapp mig så fort jag vaknar nykter. Sedan gick det runt sådär. Min lillasyster var väldigt orolig för mig och skrev jämt till mig att hon är rädd att någonting ska hända, att jag ska söka hjälp för mina alkoholvanor. Hon velade inte förlora mig också.

Där står jag. Storasystern. Tankarna om att jag även har gjort mina syskon besviken. Jag drack mer. Mer för varje gång. Mot slutet så behövdes två flaskor sprit för att jag ens skulle kunna bli full. Normala människor behöver som mest en flaska. Alkoholen blev min vardag. Vilket jag ångrar idag. Jag har inte bara gjort mina syskon besviken. Utan mig själv och min familj. Vad skulle dom göra om dom även förlorade mig? Inte för bara några år, utan för alltid?

Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Så mycket man ångrar och inte kan göra ogjort. Jag är alltid en glad, sprallig och skämtsam människa när jag är bland folk. Det är sån jag är. Oavsett mående. Men så fort jag är ensam, kryper ångesten och panikattackerna fram och jag ligger på botten. Rädd för mig själv. Allt i mitt liv har satt sina spår utan att jag har hunnit tänka på allt. Jag har skjutit bort mig själv för att kunna rädda alla andra. Man kan inte alltid göra det. Om man inte räddar sig själv först, kan man inte rädda andra. Inte så som man vill.

Mina syskon blev fosterhemsplacerade för 10 år sedan. Det slog mig häromdagen, att det var så längesedan. I 10 år, har jag kämpat. För dom. För mamma. Fått alla på fötter, dom jag älskar mest. 10 år senare och min lillasyster är fortfarande placerad. Min bror fick flytta hem till deras pappa för något år sedan. Det gjorde mig lycklig. Nu är det bara min lillasyster kvar. Att få hem, till deras pappa.

Familjen har alltid varit min kämparglöd. I allt ont. Mina syskon, utan dom hade jag inte kämpat på så länge och så mycket som jag har gjort. Dom är mina solstrålar. Man ska vara rädd om sin familj. Det slog mig efter ettag med alkoholvanorna. Vad gör jag? Fortsätter jag såhär så kan jag vara död imorgon. Det fick mig att tänka om. Idag, jag dricker fortfarande. Inte ofta, men någon helg ibland. Jag försöker bli bättre på alla bitar, hör av mig oftare till mina syskon. Kollar hur dom mår.

Man ska alltid ta hand om sin familj. Man får inte glömma dom. Oavsett hur svårt livet är så måste man ta hand om sina nära och kära. Vad skulle jag ha gjort utan mina syskon egentligen? Jag hade nog inte kunnat gå igenom allt helt själv. Vem hade då förstått? Jag vill ge mina syskon allt här i världen. Jag vill ge dom all kärlek dom är värd. Vad ni än gör. Ta hand om er familj. Oavsett hur svårt allt är. Familjen är alltid den som finns kvar. Hur det än ser ut. Jag önskar att jag kunde göra många av mina val ogjord. Jag önskar att jag fanns mer för mina syskon än jag gjorde när även deras värld rasade av beskedet om mamma. I 7 år kommer dom vara trasig, även jag. Tills vi får se henne igen.

Familjen är alltid viktigast. Kom ihåg det.

Likes

Comments

Jag har hunnit fylla 21 år och innan min födelsedag så hade jag en kanonrolig krogrunda med fina vänner. Vi dansade som tokar, skrattade i massor och mådde allmänt bra. Min födelsedag var ingenting speciellt egentligen, jag tog det lugnt och bara fokuserade på mig själv helt enkelt. Det är inte varje dag jag hinner slänga en tanke till mig själv så den dagen var perfekt för det. Dagen innan min födelsedag så åt jag middag och tårta hemma hos min farfar och hans fru, hur trevligt som helst och supergod mat!

Just nu sitter jag på jobbet tills imorgonbitti och när jag har kommit hem så ska jag försöka ta tag i städningen och tvätten hemma, jag har verkligen varit på latsidan när det gäller tvätten så nu är det verkligen dags innan alla mina kläder ligger i smutsen, haha! Annars så tänkte jag bara ta det lugnt tror jag. Det blir många långa promenader med hunden och mycket mys!

Likes

Comments

Åh herregud vad jag velar fram och tillbaka med bloggen. Detta är nog andra gången jag har raderat alla inlägg och börjar om på nytt. Jag har så lätt för att tappa motivationen till saker och ting samt att jag inte har prioriterat att köpa en ny dator så jag bloggar oftast ifrån min telefon vilket är tråkigt i längden. Nu ska jag ännu en gång försöka hålla igång detta och försöka uppdatera så ofta jag hinner och kommer ihåg. Mitt liv är inte så värst spännande just nu då jag oftast gör liknande saker hela tiden. Jag spenderar all min tid med vänner, festande, tokheter och även jobb på sidan av allt det där. Jag har även funderat i en längre tid på att flytta härifrån och starta om på ny kula men det är svårt att ta det steget också då man har småsyskon som bor här. Först om främst är det ett jobb man ska ha och samtidigt så funderar jag på att ta upp plugget igen. Mycket tankar och lite göra, kan man nästan säga. För er som kanske inte vet vem jag är så kommer det en liten presentation i något annat inlägg än detta då jag mer eller mindre kan förklara vem jag är för dom som kanske är ny eller inte känner mig riktigt.

Hur som helst så ska jag försöka komma ihåg bloggen denna gång och göra mitt bästa med uppdatering och jag hoppas att det åtminstone kommer upp någonting som faller just dig i smaken här. Tills vi hörs nästa gång får ni ta hand om er!

Likes

Comments