I tisdags så for vi till Sollefteå tidigt på morgonen (eller, natten snarare), då jag skulle på inskrivning klockan 6:30. Dock var vädret inte på vår sida - dålig sikt och mycket snö gjorde att vi kom senare än förväntat. Det var okej, för just när vi kom upp på avdelningen så gick doktorn ronden och han pratade med mig på en gång. Först vägdes jag, och fick tummen upp, sedan så fick jag lägga mig fint i sängen, ombytt och klar, så ritade han lite på min mage. Ett långt streck tvärs över höften, och ett upp mot revbenen. Han lovade att ta så mycket han kom åt, vilket kändes skönt då det egentligen är superstrikt hur mycket hud landstinget får ta.

Doktorn sa att jag skulle få opereras på förmiddagen, och när han gick var klockan 7:30 - redan 30 minuter efteråt så kom en sköterska in och sa att det var dags att åka in på operation. Snabba puckar, med andra ord. Jag rullades iväg nästan på en gång, ner till salen där jag fick träffa narkosläkaren, som var hur trevlig som helst. Han gav mig mysiga mediciner och komplimanger på mina tatueringar, vilket uppskattades. Snart så sov jag fint, och vaknade upp ett x antal timmar senare.

Uppvaket låg jag länge på - och fick sällskap av en trevlig dansk som hade en massa ordvitsar att dela med sig utav. Alla kom känner mig vet att en bra ordvits är det bästa jag vet, men just den här dagen så hade jag nog helst sluppit. Att skratta gjorde ont.

Men smärtan var inte så hemsk som jag förväntat mig. Att ligga gick hur bra som helst, att gå fick också bra - det svåra vad, och är fortfarande, att sätta sig upp och kliva ur sängen. Att sätta sig upp utan att använda magmusklerna är omöjligt, det sker per automatik - du försöker komma upp och helt plötsligt så är hela magen spänd. Varje gång. Det är det värsta med hela operationen - att jag helt enkelt inte klarar av att sätta mig upp från en liggande ställning. Tur att man har hjälpsamt folk omkring sig.


Sköterskorna skulle ju ha upp en hela tiden, och jag skulle gjort vadsomhelst för att slippa - men det är ju bra att röra på sig, och att gå, så det var bara att andas djupt och göra det som måstes.

Dag två skulle jag få åka hem - men om jag skulle hem med eller utan dränage var frågan. Hela dagen gick åt till att se ifall någon mer vätska kom ut från såret, för i sådana fall så skulle jag få behålla dränaget och ta med den hem, men det kom inte så mycket vätska så vi drog ut dem.

Att dra dränaget var det mest obekväma jag någonsin gjort i hela mitt liv. Slangarna som satt i mig, en på vardera sida höften, var säkert 30 cm långa och låg tvärs över magen. Så när de lossat på stygnen och började dra ut dem, så kändes det som en orm som slingrade sig igenom magen för att komma ut på andra sidan. Slang nummer två fastnade i magen - sköterskan fick då dra, och dra, tills den släppte och kom ut den med. Det gjorde inte ont, inte jättemycket - men det var så ofantligt äckligt att jag aldrig, aldrig vill vara med om det igen. Usch och fy.

Efter det så var det bara att åka hem - två kilo skinn lättare och med lite svårt att gå rakt. Men jag känner mig bättre och bättre och hoppas att jag är på banan snart igen.






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments