En sak som vi alla har gemensamt är att en dag ska vi alla dö. När det händer vet vi ej - om vi har månader, år eller timmar kvar. Allt vi vet är att någon gång kommer det att ske. Jag har alltid haft svårt att greppa döden. Det har varit en skrämmande, främmande sak. En händelse som får existentiella tankar att snurra runt i huvudet. Varför är vi här? Vad är meningen med livet? Varför lever vi? Varför dör vi? Vad finns efter döden?

Man får nog aldrig svar på någon utav frågorna. Det är jobbigt, att veta att det inte finns några svar.

En sak som tröstar mig är detta: vi fanns inte heller före vår födelse, och det klarade vi ju av ganska bra.

En sak som tröstar mig är detta: jag är inte ensam om det här - alla människor på jorden upplever samma sak, det enda som är annorlunda är "hur"-et.

Någon dör i en bilolycka. Någon dör på operationsbordet. Någon dör i magen. Någon dör av åldern. Det är en variation som på något sätt hjälper till att lugna mig. Det finns ingenting jag kan göra - det är det jag lärt mig i livet. Det spelar, i det stora hela, inte någon som helst roll vad jag gör, hur jag gör det, eller varför; i slutändan dör jag, och de kring mig, i alla fall. Så är det bara. Brutalt, så här svart på vitt, men sant. Jag är oväsentlig i det stora hela. Jag är bara en av många, utan makt eller kraft att påverka mitt eller andras liv. Visst, jag kan göra det mesta med mitt liv, kämpa för att den lilla tid jag har på jorden är full av glädje, skratt och annat bra. Men när min tid kommer, då kommer den vad än jag gjort.

Att acceptera det, att livets gång ser ut såhär och aldrig annorlunda, det är något jag kämpat med. Men jag har, tror och hoppas jag, börjat fått grepp på det hela. Döden är fortfarande skrämmande, det kommer jag inte undan, men jag har fått en tröst i att acceptera min egen oväsentlighet. Det finns ingenting jag kan göra iallafall, så varför oroa sig, varför stressa, varför hålla fast vid någonting jag aldrig kan ändra på?

Jag släpper det. Jag låter livet och döden vara det dem är - någonting jag inte kan påverka.

Vi förlorade mormor idag. Det var väntat, men också oväntat. I juli sa dem att vi skulle förbereda oss - jag har förberett mig sedan dess. Hon blev bättre och sämre och bättre igen innan det var över. Jag vakade vid hennes sida igår. Gick hem och sov. Vaknade av att mamma berättade att mormor inte kommer göra detsamma. Hon vaknade inte mer. Så snabbt gick det när det blev dåligt igen den sista gången. Att det gick snabbt är skönt - att ligga och ha ont, vara rädd eller känna sig ensam är inte någonting jag önskar på någon. När det väl ska ske, låt det då gå snabbt. För alla.

Jag åkte till sjukhuset. Sa mina farväl. Paniken över vår egen dödlighet slog mig hårt när jag såg min fina mormor ligga där i sängen. Jag önskar så att jag visste vad hon varit med om. Finns det någonting efter detta? Hon såg så fin och obekymrad ut. Inte en rynka på ansiktet. Inte någon smärta i uttrycket.

Lugn. Hon hade inte ont längre. Jag hade inte heller ont.

Jag sa till henne allt jag sa igår, igen.

Godnatt, finaste mormor. Jag älskar dig. Vi ses, hoppas jag. Vila nu. Det har du förtjänat.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments