Jag har alltid varit en person som gillat att vara ensam - jag har behövt perioder av att inte behöva vara i sociala miljöer, att inte behöva prata i timmar, att inte behöva lyssna och vara uppmärksam.

Jag har behövt lugn och ro med en bra bok, en mysig tv- serie eller en film. Jag är oftast nöjd med det - visst är det roligt att umgås med folk, att skratta och prata och få kontakt med en annan människa; men i lagom mängd.

När jag var yngre var det ett större problem än det är nu. Jag fick min kvota av socialt umgänge i skolan - jag var totalt slut i huvudet och kroppen när skoldagen var över. Problemet var att mina vänner gärna umgicks efter skolan, vilket inte alltid var något som jag orkade.

Men 12-17åriga jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hur jag skulle förklara det här för mina vänner - så vad gjorde jag? Jag hittade på ursäkter, små vita lögner om saker jag måste göra istället, platser jag var tvungen att besöka; allt för att slippa erkänna att jag verkligen inte orkade träffas. Jag kände mig hemsk; vad var jag för person som inte orkade vara med mina vänner? Vad var det för fel på mig?

Jag kallades tråkig ofta och mina vänner tyckte att jag var lat som bara var hemma - men det hade inte med lathet eller tråkighet att göra, det vet jag idag. Jag är helt enkelt bara en introvert person, och jag har varit omringad utav extroverta personer. 


Extroverta personer får energi av att vara med andra människor. De mår bäst när de är i sociala sammanhang, där de får prata och umgås - de tycker inte om långa, ensamma stunder då detta strippar dem på energi. Tvärtom är det för mig - jag vantrivs att vara i umgänge i längre stunder, jag behöver gå ifrån och ladda om mina batterier. Gör jag inte det blir jag trött, jag känner min instängd och kvävd och helt, helt orkeslös.


Därför  går jag ofta åt sidan när jag varit i umgänge ett tag, för att ta en andpaus, för att samla mig. Annars blir det för mycket, för stressigt. Då går jag hellre hem, tar ett bad, laddar om. En extrovert person tycker att jag är tråkig, att jag är lat - men det har inte med det att göra. Jag är helt enkelt bara introvert, jag är nöjdast när jag får tid för mig själv, då jag inte måste göra si och så och förväntas prata och ha roligt och visa intresse och allt annat som spelar roll när man umgås. 


Jag är så glad att jag hittade min bästa vän i någon som också är introvert - det är guld värt att kunna vara med någon som man kan sitta i tystnad med utan att känna sig tafatt, att ha någon som fattar när man säger att man behöver egentid - som man inte behöver oroa sig för att tappa för att man anses tråkig; som man inte behöver hitta på ursäkter för att slippa behöva säga sanningen: "nej, jag orkar inte umgås idag" räcker. Synd bara att det inte alltid räckt, att jag förlorat många timmar av mitt liv till att oroa mig över vad folk tyckt och tänkt, att jag stressat över hur folk uppfattat mig. Synd att jag inte alltid vetat att det är helt normalt att vara som jag är. Synd att det tog så lång tid innan jag visste att det fanns ett ord för det. 

Men vad skönt att jag vet det nu. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har enormt mycket problem med min kropp. Jag ser den olika från dag till dag - tankar som "fan, så stor jag ser ut" kan nästa dag ändras till "nja, jag ser okej ut idag... kanske?". Jag har dålig uppfattning om hur jag faktiskt ser ut - familj och vänner säger att jag ser "helt normal" ut,, att jag är "smal" nu. Men jag kan inte se det de ser - jag ser alla skavanker, alla fel, alla saker jag vill ändra på. Och jag ser dem hela tiden.

Jag uppfattar inte mig själv som andra gör - jag ser fortfarande den stora personen jag var när jag vägde väldigt massa mer - min hjärna har liksom inte hängt med när det kommer till min storlek. Det är jobbigt att inte veta hur man egentligen ser ut, vad man har för storlek (jag letat fortfarande efter xxl i affärerna trots att jag har m nu), det är skitjobbigt. Jag önskar att jag kunde se på min kropp och vara helt nöjd. Är det någon som kan det? Eller har alla någon del av sig själv som de inte gillar? Som de fokuserar alldeles för mycket på - som de överanalyserar?

För mig har det alltid varit min mage och armar - och nu när jag gått ner i vikt så har det blivit lite lös hud - det går liksom inte att undvika. Har fått remiss för att få bukplastik. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag känner mig mer bekväm i min kropp när jag får bort maghuden som är kvar.

Jag vill också fixa armarna - men jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna det - jag har inte råd med armplastik, och landstinget står inte får sånt, så jag är i princip körd. Jag vill bara gråta när jag tänker på det - ska jag se ut såhär i all framtid? Ska jag leva med dessa skavanker och aldrig kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd? Kommer jag aldrig att kunna älska mig själv fullt ut, för att jag har problem med kroppen jag bor i?

När det kommer till min vikt så är jag nöjd, det är inte där det ligger - jag har nått min målvikt, jag är nöjd där (okej, ett eller två kilo till skulle vara kul men inget jag strävar efter) men jag hatar hur min kropp ser ut. Jag kan helt enkelt inte se det fina i den, och jag kan inte känna mig bekväm, hemma, nöjd. Jag känner bara att jag är fast i något jag inte tycker om, fängslad i något jag inte kan rymma.

Jag vill understryka att jag absolut inte har någonting emot övervikt, eller att jag tycker att det är fel att vara tjock (jag vet att jag lät supernegativ i det här inlägget men backar de som trivs med att vara tjock till 100%) - så länge man själv är bekväm och nöjd med sin kropp så spelar det ingen roll för mig om man väger 60 kilo eller 160 - you do you! Personligen trivdes jag inte med mina extra kilon, men jag har stor respekt för er som gör det, ni är fantastiska. Jag avundas er verkligen, ni som är tjocka och nöjda och glada (jag önskar att jag kunnat ägt min övervikt så som ni gör, istället hatade jag mina kilon) . Jag avundas er självsäkerhet och jag älskar när ni hyllar era kroppar och jag önskar att jag hade bara hälften utav modet som ni har.

Jag hoppas att det där modet finner mig någon gång och att det hjälper mig i min jakt på acceptans gällande min kropp, Men modet har inte kikat förbi än och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln och vara nöjd. Det kommer ta tid, jag vet - men jag jobbar på det. Det är allt man kan göra - jobba mot förbättring, mot acceptans, mot självsäkerhet.

Likes

Comments

När jag säger till någon att jag inte vill ha barn, då möts jag ibland av frågande blickar, nedlåtande ord eller förvirrade skratt. Det verkar vara en sak som vissa helt enkelt inte kan ta till sig.


"Vad då 'vill inte ha barn'? "

"Hur tänker du nu? "

"Men du skulle ju bli en jättebra mamma!"

Ja, kanske det – men jag vill inte. Och det har inte någonting att göra med att jag inte gillar barn – jag tycket att det kan vara superkul att passa barn, att ta hand om dem i korta perioder. Jag är faster åt två flickor och två pojkar, jag har sett efter dessa barn ganska mycket under årens lopp– och jag älskar dem, de är underbara och fina. Och väldigt mycket inte mina.


Kanske låter det själviskt, det jag säger, men det är såhär det ligger till: tanken på att behöva sätta någon annan först, när jag vet hur mycket jag själv behöver, det känns som någonting omöjligt. Jag behöver sätta mig själv först, annars skulle jag gå under. Jag har problem med mental ohälsa, jag har problem med ditten och datten. Jag vet vad jag behöver, och det är tid för mig själv, att få rå om mig själv och fokusera på mitt – det kan man inte göra om man har barn. Då har man helt plötsligt någon annan i livet som ska komma först, som behöver tas hand om mer än en själv.

Jag vet ju naturligtvis inte hur det hela fungerar, jag har ju aldrig haft eget barn att ta hand om, men jag kan tänka mig att det inte blir mycket tid över att ta hand om sig själv när man har ett litet liv som måste ses efter dag och natt. Det vore helt enkelt inte snällt av mig att skaffa ett barn om jag inte känner att jag kan ge det barnet allt det behöver – tid, uppmärksamhet och ett konstant fokus. Det finns saker jag skulle kunna ge: kärlek, närhet– men det är inte tillräckligt. Barn behöver mer än så, men jag kan inte ge mer – jag kan inte ge allt jag har, för då skulle jag själv lida. Därför väljer jag att avstå från allt vad barn heter; för deras skull lika mycket som för min skull.

Jag har fått höra att det låter hemskt när jag säger så, men jag håller inte med. Det här är vad som är hemskt i mina ögon: att föda ett barn då man vet att man inte kan ge barnet allt som hen behöver.

"Du kommer ändra dig när du blir äldre/när du träffar den rätta!"

Jag hatar verkligen när man möts av dessa ord. Sluta att förminska det jag säger genom att få det att låta som att jag är för ung för att veta vad jag själv vill. Du känner inte mig bättre än vad jag gör, du vet inte hur mina tankar låter eller vad jag känner på insidan – det vet bara jag. Du vet inte heller hur mina framtidsplaner ser ut eller hur jag ställer mig till framtida förhållanden.

Som jag känner nu, och som jag känt länge, så vill jag hellre bo tillsammans med en god vän och massa djur än med partner och barn. Det är helt enkelt inte jag – jag skulle kvävas i ett sånt liv, jag skulle inte få vara jag. Bara tanken på att vara gift och ha en vigselring på fingret får det att krypa i kroppen – det känns instängt. Nej, det livet är inte för mig. Det är inte jag.

Snälla, respektera det. Säg inte att jag kommer ändra mig när jag blir äldre, säg inte att jag aldrig ska säga aldrig. Lita på att jag känner mig själv - för det gör jag.

Jag känner mig själv så himla mycket bättre än någon annan gör, och jag vet vad jag vill.

Likes

Comments

Ni minns när man satt i skolan och någon sa, "statistiskt sätt så borde det finnas minst en icke-straight i denna klass"? Jag brukade titta runt och undra vem det kunde vara. Jag var minsann straight. Eller? Jo. Ja. Kanske.


Kanske inte. Jag vet inte riktigt när jag insåg att nej, jag är nog inte straight, men jag vet att jag inte berättade det för någon på ett bra tag. Det är först nu, de senaste två-tre åren som jag har känt mig såpass säker i mig själv att det inte varit någon big deal. Det är bara den jag är, icke-straight och nöjd med det.

Vad jag har för läggning? Komplicerad fråga, egentligen. Jag brukar oftast säga att jag är bisexuell, för det känns lättast att köra med det –för alla är inte så insatt i HBTQ-frågor och då känner jag att det är lika bra att komma ut på smidigt sätt genom att vara så enkel som möjligt.

Men bi/pan/demisexuell är vad jag är –som sagt, bisexuell är något lättare att säga om någon som inte är så insatt i läggningar. Jag brukar ofta köra med "queer", då jag känner mig hemma med det ordet – bi/pansexuell som identitet känns för trångt för att platsa i, speciellt med tanke på demisexualiteten som också finns där.

Så, queer it is. Eller bi/pan-demi. Eller icke-straight; för det är en sak som är säker och det är att jag inte är straight.


Antar att jag just kom ut för ganska många som inte hade någon aning om det här.

Kanske tycker ni att jag gör en stor grej utav det.


"Du ser aldrig heteropersoner som gör en så stor grej utav deras sexualitet, varför måste du göra det?"

Heterosexuella personer behöver inte komma ut för att deras sexualitet ses som normen, och dom får sin sexualitet bekräftad hela tiden; i böcker, på tv, i låtar, ö v e r a l l t – man förväntas vara hetero, oftast ses man som hetero innan man säger "hej, förresten, not straight!".

Och jag är trött på att, som HBTQ-person, sitta och lyssna på diverse heteronormativa samtal där det inte tas någon som helst hänsyn till att det kanske finns icke-straighta som hör på de dömande sakerna som sägs om folk som har en läggning "utöver normen".

Kanske hoppas jag att genom att komma ut på ett mer offentligt sätt, så kanske folk runt omkring mig tänker sig för en eller två gånger innan dom säger någonting halvt homofobiskt, eller något annat skumt – som till exempel frasen "men du har ju varit kär i killar" som jag ibland fått höra i samband med att jag kommit ut. Hur tänkte ni där, liksom?

"Jag är bisexuell", säger jag (igen, pga att bisexuell är enklast att förklara för oinsatta personer).

"Men du har ju haft pojkvän?"

... Ta en sekund att låta den meningen sjunka in.

Men du har ju haft pojkvän.

Hur svårt är det att greppa det faktum att min sexualitet inte ändras till heterosexuell bara för att jag haft vad som ser ut som "heteroförhållanden"?

Vart tog logiken vägen där? Tappade ni den någonstans? Den kanske finns på samma plats som erat öppna sinne och förmågan att tänka utöver de normer som samhället inpräntat i era hjärnor sedan barnsben.


Det var allt jag hade att säga idag. Goodbye! (Eller goodbi? Förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Likes

Comments

Jag har funderat lite över hur mycket jag är bekväm med att lämna ut om mig själv påbloggen. Visst vill jag vara helt ärlig i det jag skriver, men på samma gång vill jag inte berätta allt som går att berätta. Vill ha lite av mig själv för mig själv. Men hur mycket är för mycket? Hur väljer jag vad jag vill och inte vill dela med mig? Var ska jag dra gränsen?


Vill jag prata om sånt som anses privat – kropp och vikt, sexualitet, psykisk ohälsa – eller vill jag helst hålla det för mig själv?

Vill jag prata om sånt som egentligen inte handlar om mig? Jag frågade mamma om hon var okej med att jag, om jag kände att jag ville, fick dela med mig om vad jag går igenom med henne, för ibland kan det hjälpa att få skriva av sig, och hon sa att det gick bra. Men trots hennes tillåtelse så känns det lite konstigt. Jag är ju en väldigt privat person, en sådan person som helst av allt inte delar med mig av vad jag känner överhuvudtaget. Inte till vemsomhelst, i varje fall.


Dock känns det som att det kanske skulle vara en bra idé, att skriva av sig, att skita i vad folk tycker och tänker kring det man skriver. För det är ju något jag alltid oroat mig över – vad folk ska tycka och tänka om mig, om de visste allt det där jag aldrig pratar om. Den rädslan, att bli skrattad åt, att bli dömd, den finns kvar sedan jag var yngre (och ett vandrande skämt för många); kanske är det dags att komma över den nu.

Nu när jag vet vem jag är, vad jag står för, vad jag vill – kanske klarar jag att krossa den rädslan nu.

Jag vet inte, men jag tror att jag ska prova. Too Much Information-Torsdag; en dag för att vara personlig. Förhoppningsvis kan jag, om än sakta, försöka slå ner dessa demoner som står redo att skratta åt mig för det jag väljer att dela med mig. Skratta bäst som skrattar sist, eller hur var det?

Likes

Comments