Inte alla män - men tillräckligt många.


Tillräckligt många män för att majoriteten av alla kvinnor och icke-män jag har träffat har sagt att de vid ett eller fler tillfällen känt sig osäkra, på krogen, på vägen hem, eller till och med hemma. Jag har träffat person efter person som säger att de alltid har nycklarna knutna i handen när de är ute, i fall de blir överfallna.

Så finns det de som redan blivit överfallna, som känner ännu mer rädsla, som håller nycklarna ännu hårdare.

Dagligen anmäls närmare 50 sexualbrott mot kvinnor, och utav de personer som misstänktes för våldtäkt mot tjejer i åldrarna 15-17 under 2010 var 99% män. Året innan dömdes lite över 1000 män för sexualbrott – det kan jämföras med de 12 kvinnor som blev dömda. De flesta misshandelsbrott sker inomhus, ofta är gärningsmannen någon offret känner.

Inte alla män, säger ni. Men för många för att det ska kännas säkert att möta en man på vägen hem. Man vet inte om personen man möter kommer le eller överfalla. Man kan inte veta – sådant syns inte på utsidan.

”Jag är inte farlig,” säger ni, och ni låter förolämpade.

Men vår rädsla är berättigad, ni har statistiken emot er. Att de flesta av oss också personligen upplevt någonting som får oss krossa gatan för att få gå ensam, för att slippa möta er, det väger mer än statistiken i mina ögon. Jag har många gånger känt obehag då en man varit för på, lyssnat för lite, velat för mycket – jag har sagt ifrån men inte blivit hörd, jag har blivit tystad, jag har blivit objektifierad och sett detsamma hända mina systrar.

I de stunderna hör jag dessa förolämpade män, och deras ord låter som hån.

”Jag är inte farlig,” säger ni.

Därefter delar ni en bild på Facebook, en bild som hånar kvinnor, som objektifierar någon som inte givit sitt medkännande. Ni kommenterar på kompisens status, skämtar om våldtäkt och dessa ”jävla pk-fittor, fan vad de förtjänar att få en smäll på käften så de är tysta någon gång!”

”Inte alla män!” skriker ni när vi pratar om det beteende som gör oss illa till mods - online, i verkligheten, eller både och. ”Jag är inte farlig!”

Jag vill skrika, skrika, skrika tillbaka. ”Jag skiter i om du inte är farlig! Jag är rädd ändå, fattar du inte det?”

Så kommer de andra orden, de som kommer efter ”inte alla män,” ni vet, orden om att man är feminist, manshatare, och allt det där. Finns väl inte en enda feminist som inte blivit kallad manshatare någon gång – mysigt hur män går från att försöka övertyga en om att de är en Snäll Kille, och sedan när man inte reagerar som de vill så hoppar de direkt till hat.

Hur ligger det till nu då? Är jag en manshatare?

​​Nej.

​​Jag menar, jag har upplevt alldeles för mycket negativt för att tro på er när ni säger att ni inte är farliga, att ni är annorlunda, att ni är den speciella snöflingan. Jag är inte heller överförtjust i er som grupp - men individuellt kan ni väl vara helt okej. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ja, vem hade kunnat gissa att det här skulle tas upp på opinion-onsdag, räck upp en hand!

Jag. Jag räcker upp en hand.

Jag är så trött på att den kvinnliga bröstvårtan sexualiseras och blir sedd som någonting annat än helt naturlig. Vi har alla bröstvårtor– kvinnor, män, icke-binära – you name it. De finns där på oss alla (såvida vi inte tagit bort dem av någon anledning, naturligtvis), så hur kommer det sig att de bara är socialt accepterade på vissa? Varför ses de som någonting sexuellt bara för att de är större, bara för att de sitter på en ”kvinnlig” kropp?

Jag förstår inte.

På Instagram anmäls bilder på kvinnliga bröstvårtor (hur vet de att brösten är kvinnliga? – bara för att brösten är stora, eller ej typiskt ”manliga” behöver det inte betyda att de sitter på en kvinnas kropp) och bilderna tas ner, men det är totalt acceptabelt för män att springa omkring utan tröja, med sina bröstvårtor i vädret. Det är totalt acceptabelt att de lägger ut bilder utan tröja, med synliga bröstvårtor. Det är ingen som säger något om det.

Varför?

Kan det vara så att män har sexualiserat och objektifierat den kvinnliga kroppen så pass mycket under årens gång att vi inte kan vara utan tröja utan att det måste vara något sexuellt över det hela? Kan det vara så enkelt?


Vet att jag kommer få några personer (cis-män) som skriker att det inte alls är deras fel – men, kom igen här nu, det är ju knappast vi själva (icke-cismän, bröstbärare, kvinnor) som bestämt att våra kroppsdelar inte ska ses för vad de är - alltså helt naturliga. 

​​
Mina bröstvårtor är inte till för att någon ska sexualisera dem. De finns på min kropp, som vilken annan del av min kropp – de är inte till för sexuella saker, de är till för att ge näring till ett barn, i grund och botten. Nu vill ju inte jag ha barn, så vad är mina bröst då till för? Tja, jag vet inte. Vad har min högra örsnibb till? Inte mycket. Den är bara där. Jag tar på den lite då och då. 


Jag rör vid mina bröst då och då, också – kom igen, bröstbärare, ni gör det också. Tar er en liten kläm då och då för att ni kan? Okej, kanske inte. Men de är ju ganska mjuka, de där små klumparna av fettvävnad och mjölkkörtlar som hänger lite fint över bröstkorgen – dock har jag aldrig, personligen, sett dem som särskilt sexuella klumpar. De har bara varit där, likt min högra örsnibb. 

Precis som de har varit där på alla cis-män, vars bröstvårtor är lika accepterade som deras örsnibbar.

Och det är ju faktiskt inte ens själva bröstet som är problemet, vilket är lite ironiskt – eftersom att det är skillnaden mellan brösten som får visas och inte visas. En bröstbärare kan lägga upp en bild där hen visar brösten, så länge bröstvårtan är skymd – är inte det lite konstigt? Då är det bara bröstvårtan som är stötande, som är sexuellt laddad, alltså? Precis samma bröstvårta som sitter på dessa män som får visa sin?

Tja, för mig är det ingen skillnad på bröstvårta och bröstvårta – och det är för mig en självklarhet att de kroppsdelar vi alla har bör behandlas på samma sätt, och ingen ska behöva få sin kropp, eller en enskild kroppsdel sexualiserad mot sin vilja. Att det finns folk som inte håller med om det är nästan obegripligt i mina ögon.

Men tyvärr är det ju så, och det är helt enkelt inte okej, inte i min värld i alla fall.

Och innan någon säger något, jag vet att det här ämnet har pratats om igen och igen - men så här är det: jag skaffade den här bloggen nyligen och det finns så många ämnen som jag vill prata om som jag inte tagit upp förut - för det har känts lite drygt att lägga upp såhär långa inlägg på t.ex Facebook, men nu när jag har en blogg finns det äntligen någonstans jag kan slänga ur mig allt jag vill säga.

Dock kommer det här säkert leda till att jag ibland pratar om sånt som ni kanske inte tycker är sådär jätteaktuellt. Men det behövs pratas om ändå, eller hur? Ja.

Därför kommer jag lägga upp alla dessa inlägg ändå, för att hålla igång diskussionen, för att påminna om saker som fortfarande behöver uppmärksamhet– även om det blivit pratat om förr. Hoppas det går bra, att ni orkar med lite upprepning av diverse ämnen.

Avslutar det här rantet med: #freethenipple.

Ha det!

Likes

Comments

När man ser äldre personer som röker kan man ju i alla fall nästan förstå varför - kanske började dom när det inte fanns så mycket information om hur rökning påverkar människan, kanske har dom rökt i så många år att det är nästintill omöjligt att sluta. Okej, liksom. Jag förstår det - typ.

Vad jag inte förstår är personer födda efter 2000 som röker. Med all den information vi har nu, alla risker vi vet om, alla cancersjuka vi lever med. Hur kan man ens tänka tanken att börja röka? Hur kan man göra det valet? Hur kan man köpa det där första paketet och tycka att det är en bra idé? När jag var yngre, då sågs rökning som att vara någonting coolt, det var därför många av mina vänner började röka. För att platsa i gruppen, för att vara lite mer vuxen, lite coolare. Men nu?

Nu är det inte alls coolt. Nu är det ju bara dumt? Nu vet vi vilka risker som finns, vi vet hur farligt det är, vi vet hur giftigt det är. Vad är det coola med det? Jag kan omöjligt tänka mig att någon människa som ser ett millenium-barn röka tycker att det är häftigt överhuvudtaget. Varför börja? Jag förstår mig verkligen inte på det hela. Kanske är jag för gammal för att förstå - eller kanske dom är för unga. Jag vet inte. Men det gör mig ledsen.

Vet inte vart jag ville komma med den här ranten, men fick i alla fall skriva av mig lite och det är väl det som är hela poängen med att ha en blogg. Att få skriva av sig när man är irriterad, när man måste dela med sig av tankar, när man letar efter folk som kan relatera. Tack för att ni läst dagens rader. Ha det!



Likes

Comments

"Jag är inte rasist, men när jag var i din ålder fanns det bara vita här..."

"Jag är inte homofob, men det där med bögar fanns inte när jag växte upp!"

"Jag är inte sexist, men jag är van från när jag var liten att kvinnans roll är i köket!"

​​Jag är så oerhört less på (äldre) rasister, homofober och sexistiska typer som försöker spela generationsfråge-kortet. Nej, din ålder ursäktar inte det du säger, om något så försätter du dig bara i en position där du ser otroligt dum ut; istället för att mogna som person och använda dina många års erfarenheter till någonting positivt, så har du stannat i ett tankemönster där du aktivt väljer att förtrycka olika grupper av personer.


​​Det är inte en generationsfråga det handlar om. Istället skulle jag vilja påstå att det är något att komma med när man hellre gömmer sig bakom ursäkter än granskar sitt beteende.

För det är många äldre personer som inte är rasister, som inte tar avstånd från allt som är utanför den heteronormativa mallen, som inte ser ner på kvinnor – vad är det som skiljer dessa människor ifrån dem som skriker "generationsfråga!" varje gång någon säger emot dem? Har de inte växt upp på samma sätt, levt under samma år, sett samma saker? Hur kommer sig att alla de som inte hatar olika folkgrupper inte gör det?

Det finns inga ursäkter för att bete sig illa – det gör inte det.

Och om du som gammal hör till dem som tror att allt du säger ursäktas på grund av din ålder, har jag en sak att säga till dig: väx upp.

​​(Nu handlar ju inte det här inlägger om de människor som är 'öppet rasistiska', alltså de som inte använder sig av futtiga ursäkter. Men vilket som är värst, egentligen? "Ja, jag är rasist!" eller "Jag är inte rasist, men..."? Jag vet inte - det första exemplet har ju iallafall ärlighet i sig, det är ju alltid något...)

Likes

Comments

(Ja, onsdagar är till för rants. Jag har för många åsikter för att hålla tyst  ¯\_(ツ)_/¯)


Det spelar egentligen ingen roll i vilken situation detta händer, det kan vara allt från en taskig facebook-kommentar till ett övergrepp som uppmärksammats. En sak man ofta ser när en kvinna råkat ut för hemskheter är personer som "ger svar på tal" till män som skriver från ett victim-blaming perspektiv.

Det är, i sig självt, inte problemet. För all del, shut them down!  Men –och det är ett stort men.

Men varför insistera på att använda sig utav meningen "tänk om det vad din dotter/mamma/syster/flickvän"? Det stör mig något så in i helskotta.

Varför? Jo, för kvinnor ska inte behöva ha någon som helst relation till en man för att han ska behandla henne med respekt. Den mentaliteten är giftig – det borde säga väl sig självt att respekten ska finnas där trots relation, även gentemot totala främlingar, och andra kön. Det är en annan människa det handlar om, och alla människor förtjänar samma respekt.

Vill att den meningen glöms bort, att man inte försöker sätta dessa utsatta kvinnor i förhållande till männen som inte förstår, som inte respekterar – call them out på annat sätt istället, blotta deras misogyni och skit i att försöka väcka sympati som uppenbarligen inte finns där överhuvudtaget genom att få det att handla om dem.

Nej, kvinnan som hade kort kjol vid övergreppet var inte din mamma.

Nej, kvinnan som blev cat-called på vägen hem var inte din syster.

Nej, kvinnan som blev nedtryckt på grund av nakenbilder var inte din flickvän.

Men tamigfan ska du kunna känna med dem iallafall. Empati för andra människor ska finnas där även om de inte har någon som helst relation till dig – för det är inte dig det handlar om (något cis-män kan ha lite svårt att förstå, men boo-hoo cry me a river).

Likes

Comments