Nu är det dags. Datumet är bestämt. Nerverna är spänd. Bukplastik - en 28:de februari (som en fin efter-födelsedagspresent). Det var förra året som jag var på konsultation och fick veta att jag uppfyllde kraven för att få göra operationen, första tiden fick jag i november. Just i november fick jag också mitt nuvarande jobb - det kändes som att jag verkligen inte kunde slita mig från det och ta tiden jag fått på sjukhuset, jag hade ju nyss börjat! Man kan väl inte börja det hela med att sjukskriva sig, tyckte jag. Jag är glad att jag tog det beslutet för jag har trivts så himla bra på det här jobbet, jag ångrar ingenting!

Men nu, när jag fått den här nya tiden, så känner jag att jag inte kan vänta längre. Det blir en lång sjukskrivning, speciellt då jag inte är fast anställd, men förhoppningsvis finns det plats till mig när jag kommer tillbaka. Men - åter till saken.

Bukplastik - vad är detta? Jo, kära vänner och icke-vänner, bukplastik är ett ingrepp som är ganska rejält. Läkaren nämnde hundratals stygn, på ut och insidan av magen. De kommer nämligen att öppna mig från höft till höft, från buk till revben, ta bort större delen av magen (inklusive min navel, r.i.p), och sedan sy ihop mina magmuskler innan de drar ner huden från övre delen av magen och syr fast den med det som är kvar av bukpartiet. Det som känns bra är ju att jag kommer att tappa känsel i större delen av magen, då de kapar av en rejäl mängd nerver, men det kommer fortfarande göra brutalt ont.

Jag kommer knappt kunna gå - åtminstone inte rakt i ryggen på ett bra tag. Jag kommer att sova på rygg i några veckor. Jag kommer att leva i en gördel som stöd tills det är säkert att vara utan den både dag och natt. Jag kommer att ha dränage i magen som tömmer vätskan tills att den plågan tar slut genom en (vad jag har hört) ganska smärtsam procedur att ta ut dem.

Ja. Sedan kan jag vara svullen om magen i ca 6-9 månader framöver också, bara medan allt läker och så. Som sagt, en rejäl operation.

Det värsta? Jag sitter redan och försöker planera när jag kan operera armarna efteråt.

Jag bara längtar så mycket efter den kropp jag velat ha i så många år nu och det är så, så nära. Efter viktnedgång och kämpande så vill jag bara vara klar - bort med överflödig hud (gud, vad jag hatar det ordet, förresten? överflödigt låter äckligt), och hit med mitt nya jag. Jag är så redo. Trots smärtan. Give it to me.









Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag förstår mig inte på folk som tror att det är okej att säga precis vad de tycker utan någon som helst tanke på hur det kommer att påverka den de säger det till. Jag är helt för ärlighet, missförstå mig rätt, men jag tror inte på att alltid vara ärlig hela tiden, eller att sätta ord på den sanningen jämt.

Ett exempel. Lisa har färgat håret rött - hon älskar sitt hår, och vill gärna visa upp det för de hon känner. Glad som hon är hejar hon på sina vänner i skolan.

"Har du färgat håret?", frågar någon och gör en min. "Jag gillar det inte. Din förra färg var mycket finare."

Ett till exempel. Peter har tatuerat sig - ett nytt konstverk pryder hans arm och han kunde inte vara mer nöjd. Han kommer sent till middagen och får en lång blick av en äldre släkting.

"Fan, vad fult."

Känner ni igen er? Förstår ni hur jag menar? Vissa saker håller man bara för sig själv. Blir man frågad om det, då kan man smakfullt uttrycka sin åsikt, men annars håller man faktiskt käften. Det hör till vett och etikett att inte trampa på andras känslor, speciellt inte när det kommer till deras utseende.

Vad jag väljer att göra med mig själv - tatueringar, frisyrer, vad som helst, det är inte till för att du ska kunna komma med onödiga kommentarer. Det är mina val, och framför allt min kropp - och du har faktiskt ingen rätt att prata skit om den. Så länge det inte är dig jag gör förändringar på, så kan du ta dina åsikter och köra upp dem någonstans - kanske finns där någon som faktiskt vill höra dem.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt när den kom smygande tillbaka, men någon gång i Januari så var den plötsligt tillbaka. Den förlamande depressionen som jag kämpat med så länge. Jag går till jobbet på morgonen, klarar dagen, kommer hem och lägger mig i sängen och sover - trött och utslagen. Egentligen vill jag inte erkänna det. Det är liksom som att erkänna att man har en svaghet, att man är skör.

Kanske kommer somliga se ner på mig för detta, det hör man ju hela tiden, folk som blir särbehandlade eller förminskade på grund utav deras mentala ohälsa. Det är någonting som fortfarande är tabu i samhället. Det pratas fortfarande inte tillräckligt om depression och andra mentala problem för att alla ska förstå hur olika vi alla är, och att de mentala vi kämpar med inte gör oss till någonting annorlunda.

Jag vill inte att folk ska tvivla på vad jag kan och inte kan göra. Jag vet själv mina gränser, jag sätter dem och jag lever med dem. Jag skulle inte ta mig an saker jag inte klarar av - så, när jag erkänner att jag inte mår bra så betyder det inte att jag är på väg att slänga in handduken och ge upp någonting. Jag kämpar vidare, trots att det är svårt.

Jag ringde och bad om att få prata med en psykolog - ingen specifik, bara någon överhuvudtaget. Det här var förra veckan när jag mådde som värst; det var riktigt illa och jag kände mig överväldigad som bara den. Vad fick jag för svar?

Jo, jag är på väntelista och kan få prata med någon om fem månader.

Fem månader. Vet ni hur mycket som hinner hända på fem månader? Hur många dåliga dagar jag hinner ha innan dess? Hur mycket min ätstörning och min depression kan hinna förvärras?

Dag till dag känns det lättare, svårare och lättare igen. Jag vet inte hur jag kommer känna när jag vaknar nästa dag, men jag vet att fem månader är alldeles för lång tid att vänta.










Likes

Comments