Bra saker som hänt den här veckan:
- Köpte en ny jacka. Den är superfin och mysig.
- Det var varmt nog att kunna gå långa promenader.
- Jag provade det där med att använda Nivea's after shave balm som primer och det fungerade verkligen SUPERBRA. Härligt budget alternativ.
- Skrev klar film analysen, ska skicka in den imorgon.

Dåliga saker som hänt den här veckan:
- Jag har inte fått besked om min ersättning och jag är super, supernervös och allmänt orolig i hela kroppen över det.
- Jag har haft två panikattacker.
- Min kontaktlins sprack mitt i tu - ???
- Jag har sovit skitdåligt.

Det kanske syns att det inte hänt så mycket den här veckan. Den har varit lugn och händelselös. Tråkig, också. Hoppas på en trevligare vecka nu, med mindre ångest och mer skratt.

Ha det!

​Fin liten. Har varit så mysigt att rå om småttingarna. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Diagnos: svår depression, social fobi, och ångestproblematik.

Vad betyder det när jag säger att jag lider av dessa? Det betyder att jag inte kan, inte klarar av, att göra allt som andra kan - att jag har problem i vardagen, då jag har hinder, psykiskt, som gör det omöjligt för mig att hantera ett jobb, att ringa enkla samtal, och ibland att ens ta mig ur sängen.

Det är en stor skillnad på depression och att "vara lite nere", som många inte tycks förstå. Det handlar inte om att vilja gråta en skvätt, eller att vara sorgsen över att ett förhållande tagit slut, eller att man inte fick det där jobbet man ville ha. Depression är ett mörker, en dimma som lägger sig som ett tjockt täcke över allt runt omkring en - som bäddar in en och kväver en. Det finns inget ljus, ingen värme - ingen livslust. Det är likgiltighet till allt - det som förr gjort en glad betyder ingenting och det man förr var rädd för likaså. Depression är ett stort, fett inget som suger åt sig saker likt ett svart hål.

Så på ena sidan har jag detta, den här depressionen som har klorna fast i mig och kommer och går i vågor. På andra sidan finns ångesten - och den är närmast konstant. Jag får ångest över de minsta saker - jag stressar över skolarbete, jag oroar mig över sjukdomar, jag mår illa vid tanken på det där samtalet jag förväntas göra om tre veckor, jag känner paniken komma smygande över mig varje gång jag måste äta något. Jag får ångest för att jag lider av en depression som gör att jag inte orkar göra något. Det går i cirklar, dom två sakerna. Depressionen gör mig likgiltig inför allt, tills att ångesten tar över och ger mig hemska skuldkänslor för att jag inte gör någonting.

Sen när jag orkar, när jag tar mig upp, och ut, då börjar den sociala fobin att göra sig påmind. Så jag stannar inne, eller går ut med någon jag känner mig trygg med, någon som vet och inte dömer. Som förstår, som stöttar.

När började mina problem? Svårt att säga. Jag minns att jag hade min första panikattack runt åtta års ålder. Från åtta år till tretton så hade jag det kämpigt med panikattacker och övrig ångest, som ledde till ett svagt självskadebeteende. 2009, efter pappas död, kom depressionen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag knappt orkade andas. Jag klarade inte av skolan - efter att ha varit tvungen att stänga in mig på skol-toan några dagar i veckan för att låta en panikattack passera så beslutade jag mig för att hoppa av. Jag hamnade efter i allt och jag kunde inte koncentrera mig, jag kunde inte sova. Jag hamnade i en slags bubbla, avskärmad från allt och alla. Ingen var speciellt förstående - kanske var min reaktion inte normal, kanske var det meningen att jag skulle sörja i några dagar och sedan vara klar. Men det funkade inte så. Min hjärna ville inte det, den klarade inte det.

Jag har hittat gamla sparade konversationer från just den här tiden, och mitt i att jag var i min djupaste depression så fick jag meddelanden utav folk som kallar sig mina vänner där dom säger att dom skrattar åt mig - för att jag är hemma, för att jag inte orkar, för att jag mår dåligt. Det kändes inte speciellt roligt, nej. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat förlåta dom orden. Dom finns där på insidan pannbenet, inpräntade.

Så stöd från det hållet var väl inte direkt något jag kände att jag hade. Som tur var hade jag ju min närmaste familj - även om min mamma inte riktigt förstår allt det som pågår i huvudet på mig så stöttar hon mig när livet känns tungt. Jag hade ju också min allra bästa vän, Silje, som fanns där när andra svek och det kommer jag alltid att vara tacksam över.

Varför jag väljer att dela med mig av allt det här är enkelt: mental ohälsa är något som är oerhört vanligt och samtidigt närmast tabubelagt, även om det pratats mer om det på senare år. Att säga, eller medge, att man har en psykisk sjukdom är någonting som för med sig skam. Jag har känt det förr - att jag skäms för att jag mår som jag gör, för att jag måste äta anti-depp medicin, för att jag får panikattacker då och då. Jag hatar att jag skäms för det, och jag borde inte behöva göra det. Jag mår dåligt, ja. Jag mår skit, ibland. Men jag är här, jag kämpar, jag försöker. Jag tar min medicin och jag går i terapi. Jag klarar mig. 

När jag säger det på det sättet så förstår jag; jag är inte svag för att jag har en sjukdom - jag är stark som orkar ändå.

Jag behöver inte skämmas - och det behöver ingen annan göra heller. Så låt oss prata om det, låt oss dela med oss, låt våra ord hjälpa andra. Låt oss visa att ingen är ensam i det här. Låt oss stötta varandra istället för att döma. Låt oss aldrig skämmas.

Likes

Comments

​Denna vecka passar jag på att tipsa om komedin What We Do In The Shadows; det är en film som är filmad i dokumentär-stil där man får följa en liten grupp vampyrvänner i deras vardag. Det låter kanske hel-töntigt, men den är verkligen så himla rolig. Det är en film som, tror jag, gör sig bäst om man ser den utan att veta allt för mycket om handlingen, inte för att den har särskilt djup handling - det är en film som endast är gjord för att vara underhållande, och det är den. 

Jag såg den här filmen för några månader sedan med Silje, och vi skrattade så att  vi var tvungen att pausa filmen för att hämta andan. Rekommenderar att se den här filmen tillsammans med någon, för det är en upplevelse för rolig att se ensam - plus att allt blir lite, lite roligare i goda vänners sällskap. 

Likes

Comments

Mitt hår har verkligen varit genom mycket under årens lopp men jag är så, så, så nöjd med hur det är just nu. Vitblont, kort och mjukt! Känner mig så bekväm i den här frisyren och färgen och är nästan lite sur på mig själv att jag inte klippte mig så här kort tidigare! (Har väl haft kort-kort några gånger, men absolut inte snagg-kort). 

Det är konstigt hur ett hår-byte kan ändra hur man känner sig som person, men jag känner mig mer feminin, jag känner mig mer fri, jag känner mig mer jag. Kommer jag ha långt hår igen? Absolut. Någon gång, säkert. Men inte än på ett bra tag. För det här frisyren är verkligen jag -  när jag klippte mig kändes det som att komma hem. Det låter ju överdrivet, det håller jag med om - men det är sant. 

Nu ska jag se på the 100 och mysa med några små husdjur och dricka lite pepsi max. Ja, jag vet verkligen hur man festar till det på fredag-kvällar, haha. Ha det!

Likes

Comments

Amandla Stenberg är sjutton år. Hon har under det senaste året varit en enorm förebild för många - med sin intersektionella feminism har hon slagit tillbaka mot fördomar och lyft fram frågor och problem som måste talas om. Hon har varit en stor röst för unga, speciellt unga med mörk hudfärg.

Amandla har tacklat både rasistiska frågor och feministiska - och hon har gjort det på ett så bra sätt att hon förtjänar att hyllas, och hyllas, och hyllas. Vilket hon också gjort - hon blev nämligen utsedd till Årets Feminist. Utöver det så har hon också pratat väldigt mycket om kulturell appropriering och varit en stark röst i #blacklivesmatter rörelsen.

Det är inte min plats att ta hennes ord, så jag länkar vidare till hennes instagram/twitter: @amandlastenberg. Det är verkligen värt att kolla upp henne (ni kan även googla henne för intervjuer och annat - det rekommenderas!! hon har så mycket bra att säga!) - kanske får någon av er en större förståelse när det kommer saker ni inte själva upplevt.

Likes

Comments

Ni minns när man satt i skolan och någon sa, "statistiskt sätt så borde det finnas minst en icke-straight i denna klass"? Jag brukade titta runt och undra vem det kunde vara. Jag var minsann straight. Eller? Jo. Ja. Kanske.


Kanske inte. Jag vet inte riktigt när jag insåg att nej, jag är nog inte straight, men jag vet att jag inte berättade det för någon på ett bra tag. Det är först nu, de senaste två-tre åren som jag har känt mig såpass säker i mig själv att det inte varit någon big deal. Det är bara den jag är, icke-straight och nöjd med det.

Vad jag har för läggning? Komplicerad fråga, egentligen. Jag brukar oftast säga att jag är bisexuell, för det känns lättast att köra med det –för alla är inte så insatt i HBTQ-frågor och då känner jag att det är lika bra att komma ut på smidigt sätt genom att vara så enkel som möjligt.

Men bi/pan/demisexuell är vad jag är –som sagt, bisexuell är något lättare att säga om någon som inte är så insatt i läggningar. Jag brukar ofta köra med "queer", då jag känner mig hemma med det ordet – bi/pansexuell som identitet känns för trångt för att platsa i, speciellt med tanke på demisexualiteten som också finns där.

Så, queer it is. Eller bi/pan-demi. Eller icke-straight; för det är en sak som är säker och det är att jag inte är straight.


Antar att jag just kom ut för ganska många som inte hade någon aning om det här.

Kanske tycker ni att jag gör en stor grej utav det.


"Du ser aldrig heteropersoner som gör en så stor grej utav deras sexualitet, varför måste du göra det?"

Heterosexuella personer behöver inte komma ut för att deras sexualitet ses som normen, och dom får sin sexualitet bekräftad hela tiden; i böcker, på tv, i låtar, ö v e r a l l t – man förväntas vara hetero, oftast ses man som hetero innan man säger "hej, förresten, not straight!".

Och jag är trött på att, som HBTQ-person, sitta och lyssna på diverse heteronormativa samtal där det inte tas någon som helst hänsyn till att det kanske finns icke-straighta som hör på de dömande sakerna som sägs om folk som har en läggning "utöver normen".

Kanske hoppas jag att genom att komma ut på ett mer offentligt sätt, så kanske folk runt omkring mig tänker sig för en eller två gånger innan dom säger någonting halvt homofobiskt, eller något annat skumt – som till exempel frasen "men du har ju varit kär i killar" som jag ibland fått höra i samband med att jag kommit ut. Hur tänkte ni där, liksom?

"Jag är bisexuell", säger jag (igen, pga att bisexuell är enklast att förklara för oinsatta personer).

"Men du har ju haft pojkvän?"

... Ta en sekund att låta den meningen sjunka in.

Men du har ju haft pojkvän.

Hur svårt är det att greppa det faktum att min sexualitet inte ändras till heterosexuell bara för att jag haft vad som ser ut som "heteroförhållanden"?

Vart tog logiken vägen där? Tappade ni den någonstans? Den kanske finns på samma plats som erat öppna sinne och förmågan att tänka utöver de normer som samhället inpräntat i era hjärnor sedan barnsben.


Det var allt jag hade att säga idag. Goodbye! (Eller goodbi? Förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Likes

Comments

"Jag är inte rasist, men när jag var i din ålder fanns det bara vita här..."

"Jag är inte homofob, men det där med bögar fanns inte när jag växte upp!"

"Jag är inte sexist, men jag är van från när jag var liten att kvinnans roll är i köket!"

​​Jag är så oerhört less på (äldre) rasister, homofober och sexistiska typer som försöker spela generationsfråge-kortet. Nej, din ålder ursäktar inte det du säger, om något så försätter du dig bara i en position där du ser otroligt dum ut; istället för att mogna som person och använda dina många års erfarenheter till någonting positivt, så har du stannat i ett tankemönster där du aktivt väljer att förtrycka olika grupper av personer.


​​Det är inte en generationsfråga det handlar om. Istället skulle jag vilja påstå att det är något att komma med när man hellre gömmer sig bakom ursäkter än granskar sitt beteende.

För det är många äldre personer som inte är rasister, som inte tar avstånd från allt som är utanför den heteronormativa mallen, som inte ser ner på kvinnor – vad är det som skiljer dessa människor ifrån dem som skriker "generationsfråga!" varje gång någon säger emot dem? Har de inte växt upp på samma sätt, levt under samma år, sett samma saker? Hur kommer sig att alla de som inte hatar olika folkgrupper inte gör det?

Det finns inga ursäkter för att bete sig illa – det gör inte det.

Och om du som gammal hör till dem som tror att allt du säger ursäktas på grund av din ålder, har jag en sak att säga till dig: väx upp.

​​(Nu handlar ju inte det här inlägger om de människor som är 'öppet rasistiska', alltså de som inte använder sig av futtiga ursäkter. Men vilket som är värst, egentligen? "Ja, jag är rasist!" eller "Jag är inte rasist, men..."? Jag vet inte - det första exemplet har ju iallafall ärlighet i sig, det är ju alltid något...)

Likes

Comments

Cancer. Ett ord som ger många personer en klump i halsen. Alla känner vi någon som blivit drabbad, oavsett det är en familjemedlem, en vän, eller en väns vän. Det är ett ord som är laddat, som är jobbigt. Det är något många inte vill ta i sin mun på grund av smaken det lämnar efter sig - en bitter smak av smärta och saknad, av rädsla och död.

Jag var bara fyra år när jag först stötte på sjukdomen, mammas fina vän lämnade oss och sedan dess har det varit ett ord jag hatat, har varit rädd för. Det har varit många omkring mig som fått sjukdomen under åren (bröst-, prostata-, och njurcancer har förekommit), men jobbigast av allt var beskedet som kom förra året.

Mamma har lungcancer. En sort som är obotlig, som det inte går att operera eller stråla. Det som finns att göra är att ta bromsmedicin, men den får man först när tumören har vuxit med 25%, så det enda jag kan göra är att hålla alla tummar jag har för att den växer så sakta som möjligt (gör det ni med, är ni snälla, för jag vill ha kvar henne länge, länge till).

Jag har frågat henne om jag fick skriva av mig detta, och det fick jag - jag tänkte att kanske det är lättare att förstå jag mår om ni förstår omständigheterna runt ikring. Det kommer i vågor, depressionen och ångesten - men psykisk ohälsa och allt var det heter sparar jag till någon tmi-torsdag; idag ville jag bara berätta hur allt ligger till just nu, med sjukdomar och ängsliga tankar.

Ha det!

Likes

Comments

Lush har en mängd olika produkter och jag gillar de flesta (är dock inte alls ett stort fan av "comforter", vilket många tycker är konstigt). Just den här veckan har jag älskat tvålen Honey I Washed the Kids extra mycket. Jag fick den i julklapp av mamma men den har inte blivit använd förrän nu. Jag har kört stenhårt på Snow Fairy i december månad, men jag klarar bara av den supersöta doften i viss mängd. Är det bara jag som tycker att Snow Fairy luktar precis som de där hallon-lakrits klubborna?

Hursomhelst - "Honey" tvålen luktar mycket, mycket annorlunda i jämförelse med Snow Fairy och det var just det jag behövde nu. Den är söt i doften den med, men inte på samma sliskiga sätt som Snow Fairy.

Honey I Washed the Kids doftar av krämig kola och huden blir verkligen supermjuk - känns lite som len honung. Precis vad min hud behöver i vinterkylan. Definitivt värd att prova, om ni inte redan gjort det!


(tvålen på bilden har legat och kramats lite med fem glittriga bubbelbitar, därav allt guld)

Likes

Comments

​Nu lät det ju väldigt djupt och så men menar efter vurpan igår. För det första gjorde jag ju naturligtvis allt för att inte lägga någon vikt på svanskotan när vi var ute i snön och lekte igår, men visst tog den sig ett slag när jag for runt. Men det är armen och huvudet som gör ondast. Mest armen. Kan inte lyfta den helt utan att typ vilja skrika. 

Dagen var ganska skön faktiskt. Mysigt med värme och så. Tog med oss semlor till mormor på sjukhuset, det blev uppskattat och var ju ganska gott. Fast usch, grädde är bland det värsta som finns? Varför måste folk överdriva med grädde i allt? 

Imorgon ska vi ha Stephanie, hoppas på att kunna ta en promenad med henne så jag hoppas vi får med en barnvagn för det skulle verkligen vara urmysigt!

Ha det!


Likes

Comments