View tracker

En sak som vi alla har gemensamt är att en dag ska vi alla dö. När det händer vet vi ej - om vi har månader, år eller timmar kvar. Allt vi vet är att någon gång kommer det att ske. Jag har alltid haft svårt att greppa döden. Det har varit en skrämmande, främmande sak. En händelse som får existentiella tankar att snurra runt i huvudet. Varför är vi här? Vad är meningen med livet? Varför lever vi? Varför dör vi? Vad finns efter döden?

Man får nog aldrig svar på någon utav frågorna. Det är jobbigt, att veta att det inte finns några svar.

En sak som tröstar mig är detta: vi fanns inte heller före vår födelse, och det klarade vi ju av ganska bra.

En sak som tröstar mig är detta: jag är inte ensam om det här - alla människor på jorden upplever samma sak, det enda som är annorlunda är "hur"-et.

Någon dör i en bilolycka. Någon dör på operationsbordet. Någon dör i magen. Någon dör av åldern. Det är en variation som på något sätt hjälper till att lugna mig. Det finns ingenting jag kan göra - det är det jag lärt mig i livet. Det spelar, i det stora hela, inte någon som helst roll vad jag gör, hur jag gör det, eller varför; i slutändan dör jag, och de kring mig, i alla fall. Så är det bara. Brutalt, så här svart på vitt, men sant. Jag är oväsentlig i det stora hela. Jag är bara en av många, utan makt eller kraft att påverka mitt eller andras liv. Visst, jag kan göra det mesta med mitt liv, kämpa för att den lilla tid jag har på jorden är full av glädje, skratt och annat bra. Men när min tid kommer, då kommer den vad än jag gjort.

Att acceptera det, att livets gång ser ut såhär och aldrig annorlunda, det är något jag kämpat med. Men jag har, tror och hoppas jag, börjat fått grepp på det hela. Döden är fortfarande skrämmande, det kommer jag inte undan, men jag har fått en tröst i att acceptera min egen oväsentlighet. Det finns ingenting jag kan göra iallafall, så varför oroa sig, varför stressa, varför hålla fast vid någonting jag aldrig kan ändra på?

Jag släpper det. Jag låter livet och döden vara det dem är - någonting jag inte kan påverka.

Vi förlorade mormor idag. Det var väntat, men också oväntat. I juli sa dem att vi skulle förbereda oss - jag har förberett mig sedan dess. Hon blev bättre och sämre och bättre igen innan det var över. Jag vakade vid hennes sida igår. Gick hem och sov. Vaknade av att mamma berättade att mormor inte kommer göra detsamma. Hon vaknade inte mer. Så snabbt gick det när det blev dåligt igen den sista gången. Att det gick snabbt är skönt - att ligga och ha ont, vara rädd eller känna sig ensam är inte någonting jag önskar på någon. När det väl ska ske, låt det då gå snabbt. För alla.

Jag åkte till sjukhuset. Sa mina farväl. Paniken över vår egen dödlighet slog mig hårt när jag såg min fina mormor ligga där i sängen. Jag önskar så att jag visste vad hon varit med om. Finns det någonting efter detta? Hon såg så fin och obekymrad ut. Inte en rynka på ansiktet. Inte någon smärta i uttrycket.

Lugn. Hon hade inte ont längre. Jag hade inte heller ont.

Jag sa till henne allt jag sa igår, igen.

Godnatt, finaste mormor. Jag älskar dig. Vi ses, hoppas jag. Vila nu. Det har du förtjänat.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​När jag växte upp var jag inte speciellt lik någon utav mina föräldrar - kanske var det för att jag var så rund, mina ansiktsformer mjuka av mina extra kilon. Jag såg bara ut som jag. Kanske hade jag mammas näsa. Kanske hade jag pappas ögon. 

Nu har det tydligen förändrats något ofantligt. Ansiktet har blivit smalare, ansiktsdragen mer definierade. Det går inte en dag utan att jag får höra hur mycket jag ser ut som pappa - samma hår, samma ögon, samma lår (tack, pappa), samma ansiktsuttryck, samma manér. Trots att han bara bodde hos oss till och från under min uppväxt så har jag tydligen snappat upp hans personlighet, hans sätt att prata, röra sig. 

Osminkad och trött - det är då jag ser mest ut som honom, har jag fått höra. Och höra har jag fått göra - från folk jag aldrig träffat förr, och från släkt med.  Mamma säger det nog dagligen, om jag gör någonting som irriterar henne, eller om jag skrattar på ett visst sätt, eller om jag bara tittar på henne utan att göra någonting. Träffar vi någon som kände honom så säger de alltid "fan, vad du ser ut som Tommy", eller "ja, du behöver ju aldrig undra ifall pappa din vad brevbäraren". 

Själv hade jag aldrig riktigt sett det; inte förrän en månad sedan, då jag skulle tvätta av ansiktet innan sängdags. Jag tittade på mig själv i spegeln - trött, osminkad, håret borta från ansiktet. Då såg jag det. Mina ögon mötte pappas i spegeln och jag såg det - det var hans ögon som tittade tillbaka. Vad jag rös. 

Det kanske låter konstigt, men varje gång jag får höra att jag ser ut som honom så blir jag varm i hela kroppen. En obeskrivlig känsla av att han fortfarande är med mig, på något sätt. Att andra ser det så väl, även om jag själv inte alltid kan det, känns fint. Att få höra att jag delar någonting med honom, vare sig det är ett par ögon eller en del av hans humor får hjärtat att växa en aning. Jag saknar honom - så mycket, så mycket -  och jag är glad att han finns kvar i mig, även om det bara är en smula.

Likes

Comments

View tracker

Det här inlägget är inte roligt att skriva. Endast på grund utav att jag känner mig så fånig som hyser sådana starka känslor mot någon jag borde släppt för länge sedan. På sistone har jag dock blivit överraskad över hur mycket jag ogillar en viss person - jag kommer naturligtvis inte hänga ut hen på bloggen, inget namn kommer ges, ingen beskrivning. Men jag kände bara för att skriva av mig om saken.

Nyligen så hittade jag ett gammalt minneskort, på det fanns MSN konversationer från länge, länge sedan. För skojs skull läste jag igenom några. Det stod saker där som jag glömt, ord som borde etsat sig fast - dock förstår jag att jag glömde dem, jag var i ett dåligt skick under den tiden som den här speciella konversationen tog plats. Det som sas var okänsligt - jag skulle inte dra mig för att kalla det elakt. Det hände i den djupaste delen av min depression, vilket förklarar varför jag inte mindes det. Min hjärna var upptagen att försöka klamra sig fast vid verkligheten - den hade inte tid att försöka hålla mina relationer flytande.

Att läsa dessa ord nu, och se mina egna svar - så försiktiga, så rädda, jag ville inte mista det lilla jag hade kvar - det äcklar mig. Att jag kunnat kalla denna person för vän är något obegripligt för mig. Att jag klarade av att fortsätta prata med den här personen, år efter detta hänt - det chockar mig. Nu, efter att dessa konversationer blivit lästa igen, beslutade jag mig för att nog var nog. Jag klarar inte av att se hens namn, än mindre prata med hen. Jag hatar sällan människor - jag försöker verkligen att, in i det längsta, se det goda och fina i alla jag möter. Men den här personen hatar jag, och det är nästan något skamligt över det - jag vill inte hata någon, men jag kan inte hjälpa det. Det finns en gräns, och den gränsen skulle jag dragit för länge sedan.

Jag gör det nu istället. Jag drar gränsen här. Jag säger upp bekantskapen. Jag släpper ilskan. Förhoppningsvis släpper jag hatet på samma gång. Det tar upp alldeles för mycket av mina känslor - om hatet minskar, kan kärleken växa.

Okej, det var allt för den här gången.
Ha det.

Likes

Comments

Förra året tränade jag 2-3 gånger i veckan på sjukgymnastiken pga min svanskots-skada. Det blev ca 30-40 minuters pass, med mest fokus på muskler kring svanskotan - mer rehabilitering än pulshöjande, om man säger så. Tyvärr var jag tvungen att sluta gå på sjukgymnastiken, då min läkare ansåg att det inte fanns anledning för mig att stanna kvar - trots att mina problem inte blivit bättre. Hon sa att det var lika bra att jag började träna på ett riktigt gym istället.

Det klarade jag inte av. Min ångest gick i taket av bara tanken - jag, gymma, själv? Otänkbart. Jag fick rysningar av bara tanken.

Vi spolar framåt - jag har skaffat gymkort, jag har kommit in i rutinen; 5 dagar i veckan, minst en timme per pass, enbart cardio. Det känns toppen. Dock är inte svanskotan som den ska än, men det är ett problem som får lösas av läkare, inte träning. Men ja, jag kör på för fullt, en timme - en och en halv, om jag känner för det, aldrig aldrig mindre än 60 minuter. Kombinerat med ny livsstil, veganskt med mycket grönt och mycket frukt - färgglada tallrikar med andra ord, så mår jag just nu superbra.

Ångesten och den jobbiga sociala utmaningen är någonting jag kämpar med var vardagsmorgon när jag tar mig till gymmet - det är inte lätt. Det tynger ner bröstkorgen något fruktansvärt; trycket är konstant, en påminnelse utav alla panikattacker jag varit med om, som sitter där i lungorna, i väntan på att blossa upp igen. Men jag kämpar på. Jag springer ifrån ångesten - steg efter steg på löpbandet är ett långfinger till mina psykiska spöken. Varje kilometer på cykeln ett knytnäve-slag. Det känns bra när jag går därifrån. Det känns som att jag har stått emot mig själv och vunnit.

Så, ja. Träningen är i full gång. Det veganska fungerar utmärkt. Har varit helt fri från animaliska produkter i över en månad nu, snart två - det har faktiskt varit en väldigt lätt förändring. Jag åt inte mycket animaliska saker innan, har jag kommit fram till, så att ge upp allting var inte svårt. Någon gång i framtiden ska jag göra en video om hur jag upplever förändringen, kanske lista positivt mot negativt (dock finns det inte mycket negativt, om jag ska vara ärlig). 

Men för just nu så får detta inlägg räcka. Hoppas ni alla mår bra. Glöm ej att dricka vatten. Ha det!


Likes

Comments

Hade superkul när vi bestämde oss för att filma två videos ihop - dock från olika delar av världen. Hur som helst så finns det nu två delar uppe på youtube - en på min kanal och en på Eva's. Vi pratade om myter kring bisexualitet på min kanal och om vad bisexualitet är på hennes.

Klicka här för att se den på min kanal!

Likes

Comments

Idag stod träning och bakning på schemat. Tog ett morgonpass på gymmet innan jag drog mig hem och plockade fram bakverktygen! Det blev små chokladstycken med salt karamell och jordnötssmak! Väldigt enkelt recept - man behöver bara fem ingredienser: dadlar, salt, jordnötssmör och mörk choklad! Kan helt ärligt vara det godaste jag bakat. Supergott! Värt att prova, även om ni inte är veganer! Länkar till receptet jag använde.


​Ser det inte hur gott som helst ut - det smakar minst lika gott, lovar. 

Ha det!

Likes

Comments

Fick hem ett väldigt spännande paket idag, som jag inte alls visste var på väg men jag blev väldigt glad när det föll ner i brevinkastet. Det var faktiskt inte ett paket till mig, utan till Remus! Purina var snäll nog att skicka lite hundmat på smakprov - och smakat vart det, av både hund och katt.

​"Hallå, det är faktiskt hundmat!" 

Jo, denna fick en stor tumme upp från alla djur i huset. Kul när man hittar nya produkter som faktiskt funkar. 

Rekommenderar er att prova på den här ifall ni har kräsna små liv där hemma, denna uppskattades av tre sådana!

Ha det.

Likes

Comments

Jag har funderat mycket det här året, kanske speciellt den här sommaren, på hur saker och ting är. Jag har kommit fram till att det har varit mycket i mitt liv som tynger ner mig. Folk jag har kvar i mitt liv trots att jag skulle stängt dörren för länge sedan. Folk vars namn gör mig illamående bara jag ser det. Folk som behandlat mig illa som jag borde brutit med.

Och mig själv - jag har hamnat i en sits som jag inte är speciellt bekväm med. Jag stressar över saker som inte behöver stressas över. Mat och hälsa, bland annat. Så, jag bestämde mig att det var dags att börja på ny kula. Jag har raderat "vänner" från min facebook, från min instagram, från all social media - jag behöver inte bli påmind om dessa personer och deras otrevligheter. Redan efter att jag gjort det så kändes livet lite lättare.

Jag har också blivit vegan. Om ni känner mig vet ni att jag har varit väldigt kluven till just veganism - å en sida har jag velat bli vegan så himla mycket, sedan jag var ca 12 år gammal, å andra sidan har jag stora problem med näringsupptag och ätstörningsproblematik. Det har varit väldigt svårt att komma till ett beslut över hur jag ska gå till väga för att inte, på något sätt, skada min kropp genom att byta livsstil - men; man kommer ingen vart om man inte försöker. Så jag har sagt tack och hej till animaliska produkter i alla former och än så länge så känns det fantastiskt.

​​Jag håller koll på min kropp och känner efter hur den mår, jag har kosttillskott var dag och jag ser till att äta så bra och varierat som möjligt.Och jag känner mig mycket bättre. Men jag ska inte predika om det för mycket, inte nu, inte här - jag ville bara ge er en liten uppdatering. 

Så, nu vet ni! Jag har brutit med folk och med kött och känner mig mycket bättre på grund av det. 

Ha det.

Likes

Comments

Gårdagen spenderades med att gå på museum, se vikingskepp och mata änderna (som heter Anatra och Lacha). Vi blev också tatuerade på eftermiddagen, och jag är så nöjd med resultatet! Hur fin? Är helt förälskad.

Silje gjorde en liten tatuering hon med, en konstellation som var superfin - har dock ingen bild på den.

Förvånansvärt stora, dessa vikingskepp - jag trodde inte de var så gigantiska, men oj så fel jag hade. Enormt kul att se.

​Nerd birds.

Aja, ha det gott allesammans.

Likes

Comments

​Vi har vandrat i timmar - närmare fem, tror jag. Vi hade så kul - jag lyckades fastna i ett träd på väg upp, vi halkade hitt som datt och vi hittade massor med goda blåbär. Filmade naturligtvis det mesta, så en vlog kommer upp inom snar framtid. 

Ha det.

Likes

Comments