I tisdags så for vi till Sollefteå tidigt på morgonen (eller, natten snarare), då jag skulle på inskrivning klockan 6:30. Dock var vädret inte på vår sida - dålig sikt och mycket snö gjorde att vi kom senare än förväntat. Det var okej, för just när vi kom upp på avdelningen så gick doktorn ronden och han pratade med mig på en gång. Först vägdes jag, och fick tummen upp, sedan så fick jag lägga mig fint i sängen, ombytt och klar, så ritade han lite på min mage. Ett långt streck tvärs över höften, och ett upp mot revbenen. Han lovade att ta så mycket han kom åt, vilket kändes skönt då det egentligen är superstrikt hur mycket hud landstinget får ta.

Doktorn sa att jag skulle få opereras på förmiddagen, och när han gick var klockan 7:30 - redan 30 minuter efteråt så kom en sköterska in och sa att det var dags att åka in på operation. Snabba puckar, med andra ord. Jag rullades iväg nästan på en gång, ner till salen där jag fick träffa narkosläkaren, som var hur trevlig som helst. Han gav mig mysiga mediciner och komplimanger på mina tatueringar, vilket uppskattades. Snart så sov jag fint, och vaknade upp ett x antal timmar senare.

Uppvaket låg jag länge på - och fick sällskap av en trevlig dansk som hade en massa ordvitsar att dela med sig utav. Alla kom känner mig vet att en bra ordvits är det bästa jag vet, men just den här dagen så hade jag nog helst sluppit. Att skratta gjorde ont.

Men smärtan var inte så hemsk som jag förväntat mig. Att ligga gick hur bra som helst, att gå fick också bra - det svåra vad, och är fortfarande, att sätta sig upp och kliva ur sängen. Att sätta sig upp utan att använda magmusklerna är omöjligt, det sker per automatik - du försöker komma upp och helt plötsligt så är hela magen spänd. Varje gång. Det är det värsta med hela operationen - att jag helt enkelt inte klarar av att sätta mig upp från en liggande ställning. Tur att man har hjälpsamt folk omkring sig.


Sköterskorna skulle ju ha upp en hela tiden, och jag skulle gjort vadsomhelst för att slippa - men det är ju bra att röra på sig, och att gå, så det var bara att andas djupt och göra det som måstes.

Dag två skulle jag få åka hem - men om jag skulle hem med eller utan dränage var frågan. Hela dagen gick åt till att se ifall någon mer vätska kom ut från såret, för i sådana fall så skulle jag få behålla dränaget och ta med den hem, men det kom inte så mycket vätska så vi drog ut dem.

Att dra dränaget var det mest obekväma jag någonsin gjort i hela mitt liv. Slangarna som satt i mig, en på vardera sida höften, var säkert 30 cm långa och låg tvärs över magen. Så när de lossat på stygnen och började dra ut dem, så kändes det som en orm som slingrade sig igenom magen för att komma ut på andra sidan. Slang nummer två fastnade i magen - sköterskan fick då dra, och dra, tills den släppte och kom ut den med. Det gjorde inte ont, inte jättemycket - men det var så ofantligt äckligt att jag aldrig, aldrig vill vara med om det igen. Usch och fy.

Efter det så var det bara att åka hem - två kilo skinn lättare och med lite svårt att gå rakt. Men jag känner mig bättre och bättre och hoppas att jag är på banan snart igen.






Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu är det dags. Datumet är bestämt. Nerverna är spänd. Bukplastik - en 28:de februari (som en fin efter-födelsedagspresent). Det var förra året som jag var på konsultation och fick veta att jag uppfyllde kraven för att få göra operationen, första tiden fick jag i november. Just i november fick jag också mitt nuvarande jobb - det kändes som att jag verkligen inte kunde slita mig från det och ta tiden jag fått på sjukhuset, jag hade ju nyss börjat! Man kan väl inte börja det hela med att sjukskriva sig, tyckte jag. Jag är glad att jag tog det beslutet för jag har trivts så himla bra på det här jobbet, jag ångrar ingenting!

Men nu, när jag fått den här nya tiden, så känner jag att jag inte kan vänta längre. Det blir en lång sjukskrivning, speciellt då jag inte är fast anställd, men förhoppningsvis finns det plats till mig när jag kommer tillbaka. Men - åter till saken.

Bukplastik - vad är detta? Jo, kära vänner och icke-vänner, bukplastik är ett ingrepp som är ganska rejält. Läkaren nämnde hundratals stygn, på ut och insidan av magen. De kommer nämligen att öppna mig från höft till höft, från buk till revben, ta bort större delen av magen (inklusive min navel, r.i.p), och sedan sy ihop mina magmuskler innan de drar ner huden från övre delen av magen och syr fast den med det som är kvar av bukpartiet. Det som känns bra är ju att jag kommer att tappa känsel i större delen av magen, då de kapar av en rejäl mängd nerver, men det kommer fortfarande göra brutalt ont.

Jag kommer knappt kunna gå - åtminstone inte rakt i ryggen på ett bra tag. Jag kommer att sova på rygg i några veckor. Jag kommer att leva i en gördel som stöd tills det är säkert att vara utan den både dag och natt. Jag kommer att ha dränage i magen som tömmer vätskan tills att den plågan tar slut genom en (vad jag har hört) ganska smärtsam procedur att ta ut dem.

Ja. Sedan kan jag vara svullen om magen i ca 6-9 månader framöver också, bara medan allt läker och så. Som sagt, en rejäl operation.

Det värsta? Jag sitter redan och försöker planera när jag kan operera armarna efteråt.

Jag bara längtar så mycket efter den kropp jag velat ha i så många år nu och det är så, så nära. Efter viktnedgång och kämpande så vill jag bara vara klar - bort med överflödig hud (gud, vad jag hatar det ordet, förresten? överflödigt låter äckligt), och hit med mitt nya jag. Jag är så redo. Trots smärtan. Give it to me.









Likes

Comments

Jag förstår mig inte på folk som tror att det är okej att säga precis vad de tycker utan någon som helst tanke på hur det kommer att påverka den de säger det till. Jag är helt för ärlighet, missförstå mig rätt, men jag tror inte på att alltid vara ärlig hela tiden, eller att sätta ord på den sanningen jämt.

Ett exempel. Lisa har färgat håret rött - hon älskar sitt hår, och vill gärna visa upp det för de hon känner. Glad som hon är hejar hon på sina vänner i skolan.

"Har du färgat håret?", frågar någon och gör en min. "Jag gillar det inte. Din förra färg var mycket finare."

Ett till exempel. Peter har tatuerat sig - ett nytt konstverk pryder hans arm och han kunde inte vara mer nöjd. Han kommer sent till middagen och får en lång blick av en äldre släkting.

"Fan, vad fult."

Känner ni igen er? Förstår ni hur jag menar? Vissa saker håller man bara för sig själv. Blir man frågad om det, då kan man smakfullt uttrycka sin åsikt, men annars håller man faktiskt käften. Det hör till vett och etikett att inte trampa på andras känslor, speciellt inte när det kommer till deras utseende.

Vad jag väljer att göra med mig själv - tatueringar, frisyrer, vad som helst, det är inte till för att du ska kunna komma med onödiga kommentarer. Det är mina val, och framför allt min kropp - och du har faktiskt ingen rätt att prata skit om den. Så länge det inte är dig jag gör förändringar på, så kan du ta dina åsikter och köra upp dem någonstans - kanske finns där någon som faktiskt vill höra dem.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt när den kom smygande tillbaka, men någon gång i Januari så var den plötsligt tillbaka. Den förlamande depressionen som jag kämpat med så länge. Jag går till jobbet på morgonen, klarar dagen, kommer hem och lägger mig i sängen och sover - trött och utslagen. Egentligen vill jag inte erkänna det. Det är liksom som att erkänna att man har en svaghet, att man är skör.

Kanske kommer somliga se ner på mig för detta, det hör man ju hela tiden, folk som blir särbehandlade eller förminskade på grund utav deras mentala ohälsa. Det är någonting som fortfarande är tabu i samhället. Det pratas fortfarande inte tillräckligt om depression och andra mentala problem för att alla ska förstå hur olika vi alla är, och att de mentala vi kämpar med inte gör oss till någonting annorlunda.

Jag vill inte att folk ska tvivla på vad jag kan och inte kan göra. Jag vet själv mina gränser, jag sätter dem och jag lever med dem. Jag skulle inte ta mig an saker jag inte klarar av - så, när jag erkänner att jag inte mår bra så betyder det inte att jag är på väg att slänga in handduken och ge upp någonting. Jag kämpar vidare, trots att det är svårt.

Jag ringde och bad om att få prata med en psykolog - ingen specifik, bara någon överhuvudtaget. Det här var förra veckan när jag mådde som värst; det var riktigt illa och jag kände mig överväldigad som bara den. Vad fick jag för svar?

Jo, jag är på väntelista och kan få prata med någon om fem månader.

Fem månader. Vet ni hur mycket som hinner hända på fem månader? Hur många dåliga dagar jag hinner ha innan dess? Hur mycket min ätstörning och min depression kan hinna förvärras?

Dag till dag känns det lättare, svårare och lättare igen. Jag vet inte hur jag kommer känna när jag vaknar nästa dag, men jag vet att fem månader är alldeles för lång tid att vänta.










Likes

Comments

En sak som vi alla har gemensamt är att en dag ska vi alla dö. När det händer vet vi ej - om vi har månader, år eller timmar kvar. Allt vi vet är att någon gång kommer det att ske. Jag har alltid haft svårt att greppa döden. Det har varit en skrämmande, främmande sak. En händelse som får existentiella tankar att snurra runt i huvudet. Varför är vi här? Vad är meningen med livet? Varför lever vi? Varför dör vi? Vad finns efter döden?

Man får nog aldrig svar på någon utav frågorna. Det är jobbigt, att veta att det inte finns några svar.

En sak som tröstar mig är detta: vi fanns inte heller före vår födelse, och det klarade vi ju av ganska bra.

En sak som tröstar mig är detta: jag är inte ensam om det här - alla människor på jorden upplever samma sak, det enda som är annorlunda är "hur"-et.

Någon dör i en bilolycka. Någon dör på operationsbordet. Någon dör i magen. Någon dör av åldern. Det är en variation som på något sätt hjälper till att lugna mig. Det finns ingenting jag kan göra - det är det jag lärt mig i livet. Det spelar, i det stora hela, inte någon som helst roll vad jag gör, hur jag gör det, eller varför; i slutändan dör jag, och de kring mig, i alla fall. Så är det bara. Brutalt, så här svart på vitt, men sant. Jag är oväsentlig i det stora hela. Jag är bara en av många, utan makt eller kraft att påverka mitt eller andras liv. Visst, jag kan göra det mesta med mitt liv, kämpa för att den lilla tid jag har på jorden är full av glädje, skratt och annat bra. Men när min tid kommer, då kommer den vad än jag gjort.

Att acceptera det, att livets gång ser ut såhär och aldrig annorlunda, det är något jag kämpat med. Men jag har, tror och hoppas jag, börjat fått grepp på det hela. Döden är fortfarande skrämmande, det kommer jag inte undan, men jag har fått en tröst i att acceptera min egen oväsentlighet. Det finns ingenting jag kan göra iallafall, så varför oroa sig, varför stressa, varför hålla fast vid någonting jag aldrig kan ändra på?

Jag släpper det. Jag låter livet och döden vara det dem är - någonting jag inte kan påverka.

Vi förlorade mormor idag. Det var väntat, men också oväntat. I juli sa dem att vi skulle förbereda oss - jag har förberett mig sedan dess. Hon blev bättre och sämre och bättre igen innan det var över. Jag vakade vid hennes sida igår. Gick hem och sov. Vaknade av att mamma berättade att mormor inte kommer göra detsamma. Hon vaknade inte mer. Så snabbt gick det när det blev dåligt igen den sista gången. Att det gick snabbt är skönt - att ligga och ha ont, vara rädd eller känna sig ensam är inte någonting jag önskar på någon. När det väl ska ske, låt det då gå snabbt. För alla.

Jag åkte till sjukhuset. Sa mina farväl. Paniken över vår egen dödlighet slog mig hårt när jag såg min fina mormor ligga där i sängen. Jag önskar så att jag visste vad hon varit med om. Finns det någonting efter detta? Hon såg så fin och obekymrad ut. Inte en rynka på ansiktet. Inte någon smärta i uttrycket.

Lugn. Hon hade inte ont längre. Jag hade inte heller ont.

Jag sa till henne allt jag sa igår, igen.

Godnatt, finaste mormor. Jag älskar dig. Vi ses, hoppas jag. Vila nu. Det har du förtjänat.


Likes

Comments

​När jag växte upp var jag inte speciellt lik någon utav mina föräldrar - kanske var det för att jag var så rund, mina ansiktsformer mjuka av mina extra kilon. Jag såg bara ut som jag. Kanske hade jag mammas näsa. Kanske hade jag pappas ögon. 

Nu har det tydligen förändrats något ofantligt. Ansiktet har blivit smalare, ansiktsdragen mer definierade. Det går inte en dag utan att jag får höra hur mycket jag ser ut som pappa - samma hår, samma ögon, samma lår (tack, pappa), samma ansiktsuttryck, samma manér. Trots att han bara bodde hos oss till och från under min uppväxt så har jag tydligen snappat upp hans personlighet, hans sätt att prata, röra sig. 

Osminkad och trött - det är då jag ser mest ut som honom, har jag fått höra. Och höra har jag fått göra - från folk jag aldrig träffat förr, och från släkt med.  Mamma säger det nog dagligen, om jag gör någonting som irriterar henne, eller om jag skrattar på ett visst sätt, eller om jag bara tittar på henne utan att göra någonting. Träffar vi någon som kände honom så säger de alltid "fan, vad du ser ut som Tommy", eller "ja, du behöver ju aldrig undra ifall pappa din vad brevbäraren". 

Själv hade jag aldrig riktigt sett det; inte förrän en månad sedan, då jag skulle tvätta av ansiktet innan sängdags. Jag tittade på mig själv i spegeln - trött, osminkad, håret borta från ansiktet. Då såg jag det. Mina ögon mötte pappas i spegeln och jag såg det - det var hans ögon som tittade tillbaka. Vad jag rös. 

Det kanske låter konstigt, men varje gång jag får höra att jag ser ut som honom så blir jag varm i hela kroppen. En obeskrivlig känsla av att han fortfarande är med mig, på något sätt. Att andra ser det så väl, även om jag själv inte alltid kan det, känns fint. Att få höra att jag delar någonting med honom, vare sig det är ett par ögon eller en del av hans humor får hjärtat att växa en aning. Jag saknar honom - så mycket, så mycket -  och jag är glad att han finns kvar i mig, även om det bara är en smula.

Likes

Comments

Det här inlägget är inte roligt att skriva. Endast på grund utav att jag känner mig så fånig som hyser sådana starka känslor mot någon jag borde släppt för länge sedan. På sistone har jag dock blivit överraskad över hur mycket jag ogillar en viss person - jag kommer naturligtvis inte hänga ut hen på bloggen, inget namn kommer ges, ingen beskrivning. Men jag kände bara för att skriva av mig om saken.

Nyligen så hittade jag ett gammalt minneskort, på det fanns MSN konversationer från länge, länge sedan. För skojs skull läste jag igenom några. Det stod saker där som jag glömt, ord som borde etsat sig fast - dock förstår jag att jag glömde dem, jag var i ett dåligt skick under den tiden som den här speciella konversationen tog plats. Det som sas var okänsligt - jag skulle inte dra mig för att kalla det elakt. Det hände i den djupaste delen av min depression, vilket förklarar varför jag inte mindes det. Min hjärna var upptagen att försöka klamra sig fast vid verkligheten - den hade inte tid att försöka hålla mina relationer flytande.

Att läsa dessa ord nu, och se mina egna svar - så försiktiga, så rädda, jag ville inte mista det lilla jag hade kvar - det äcklar mig. Att jag kunnat kalla denna person för vän är något obegripligt för mig. Att jag klarade av att fortsätta prata med den här personen, år efter detta hänt - det chockar mig. Nu, efter att dessa konversationer blivit lästa igen, beslutade jag mig för att nog var nog. Jag klarar inte av att se hens namn, än mindre prata med hen. Jag hatar sällan människor - jag försöker verkligen att, in i det längsta, se det goda och fina i alla jag möter. Men den här personen hatar jag, och det är nästan något skamligt över det - jag vill inte hata någon, men jag kan inte hjälpa det. Det finns en gräns, och den gränsen skulle jag dragit för länge sedan.

Jag gör det nu istället. Jag drar gränsen här. Jag säger upp bekantskapen. Jag släpper ilskan. Förhoppningsvis släpper jag hatet på samma gång. Det tar upp alldeles för mycket av mina känslor - om hatet minskar, kan kärleken växa.

Okej, det var allt för den här gången.
Ha det.

Likes

Comments

Förra året tränade jag 2-3 gånger i veckan på sjukgymnastiken pga min svanskots-skada. Det blev ca 30-40 minuters pass, med mest fokus på muskler kring svanskotan - mer rehabilitering än pulshöjande, om man säger så. Tyvärr var jag tvungen att sluta gå på sjukgymnastiken, då min läkare ansåg att det inte fanns anledning för mig att stanna kvar - trots att mina problem inte blivit bättre. Hon sa att det var lika bra att jag började träna på ett riktigt gym istället.

Det klarade jag inte av. Min ångest gick i taket av bara tanken - jag, gymma, själv? Otänkbart. Jag fick rysningar av bara tanken.

Vi spolar framåt - jag har skaffat gymkort, jag har kommit in i rutinen; 5 dagar i veckan, minst en timme per pass, enbart cardio. Det känns toppen. Dock är inte svanskotan som den ska än, men det är ett problem som får lösas av läkare, inte träning. Men ja, jag kör på för fullt, en timme - en och en halv, om jag känner för det, aldrig aldrig mindre än 60 minuter. Kombinerat med ny livsstil, veganskt med mycket grönt och mycket frukt - färgglada tallrikar med andra ord, så mår jag just nu superbra.

Ångesten och den jobbiga sociala utmaningen är någonting jag kämpar med var vardagsmorgon när jag tar mig till gymmet - det är inte lätt. Det tynger ner bröstkorgen något fruktansvärt; trycket är konstant, en påminnelse utav alla panikattacker jag varit med om, som sitter där i lungorna, i väntan på att blossa upp igen. Men jag kämpar på. Jag springer ifrån ångesten - steg efter steg på löpbandet är ett långfinger till mina psykiska spöken. Varje kilometer på cykeln ett knytnäve-slag. Det känns bra när jag går därifrån. Det känns som att jag har stått emot mig själv och vunnit.

Så, ja. Träningen är i full gång. Det veganska fungerar utmärkt. Har varit helt fri från animaliska produkter i över en månad nu, snart två - det har faktiskt varit en väldigt lätt förändring. Jag åt inte mycket animaliska saker innan, har jag kommit fram till, så att ge upp allting var inte svårt. Någon gång i framtiden ska jag göra en video om hur jag upplever förändringen, kanske lista positivt mot negativt (dock finns det inte mycket negativt, om jag ska vara ärlig). 

Men för just nu så får detta inlägg räcka. Hoppas ni alla mår bra. Glöm ej att dricka vatten. Ha det!


Likes

Comments

Hade superkul när vi bestämde oss för att filma två videos ihop - dock från olika delar av världen. Hur som helst så finns det nu två delar uppe på youtube - en på min kanal och en på Eva's. Vi pratade om myter kring bisexualitet på min kanal och om vad bisexualitet är på hennes.

Klicka här för att se den på min kanal!

Likes

Comments

Idag stod träning och bakning på schemat. Tog ett morgonpass på gymmet innan jag drog mig hem och plockade fram bakverktygen! Det blev små chokladstycken med salt karamell och jordnötssmak! Väldigt enkelt recept - man behöver bara fem ingredienser: dadlar, salt, jordnötssmör och mörk choklad! Kan helt ärligt vara det godaste jag bakat. Supergott! Värt att prova, även om ni inte är veganer! Länkar till receptet jag använde.


​Ser det inte hur gott som helst ut - det smakar minst lika gott, lovar. 

Ha det!

Likes

Comments