Header
View tracker

Jag är hemma.

Allt är som vanligt här hemma. Min älskade lilla hemby är som den var innan, min skola ser likadan ut (förutom ombyggnaden av matsalen) & mina vänner är som ”de ska”.
Den enda skillnaden jag märker av är på mig själv, hur jag ändrats under tiden jag var borta.

På ett sätt känns det som att jag aldrig lämnade Sverige & på ett sätt känns det som om det var igår jag stod och storgrät utanför nattklubben för att jag insåg att jag skulle åka ifrån Feldkirch morgonen efter.

Jag är så glad att jag valde ett land som bara är 2h bort med flyg, ett land som jag (om jag verkligen vill) kan åka till bara över en långhelg. Det är en ganska betryggande känsla, även fast det inte riktigt funkar i praktiken att dra till Österrike över en helg, så behöver jag inte oroa mig för tidsskillnader eller att flygbiljetten ska vara så otroligt dyr att jag måste spara ihop pengar hur länge som helst för att ha råd.

Trots att året hade sina (många) jobbiga stunder, är jag så ofantligt glad att jag åkte och jag ångrar inte mitt beslut en sekund.
Jag kommer ha alla minnen och erfarenheter med mig hela livet, och förhoppningsvis även mina ”nyfunna” vänner.

Tack för allt Österrike, vi ses nästa år!

/ I’m home.

Everything’s like the way it was before I left. My beloved village is the same, my school looks the same & my friends are the way ”they’re supposed to be”.
T
he only difference is me, that I changed during my year abroad.

In a way it feels like I never left Sweden and in another way it feels like it was yesterday I stood outside of the nightclub and cried my eyes out because I realized that I would leave Feldkirch in the morning.

I’m so glad I chose a country that’s only 2h away by plane, a country that I (if I feel like it) can go to over a long weekend. It’s a comforting feeling, even if it’s not practically possible for me to fly to Austria over the weekend, to know that I don’t have to worry about the time difference or worry about the plane ticket being too expensive.

Even though the year had it’s (many) downsides, I’m so incredibly glad that I went and I don’t regret my decision one bit.
I’m going to keep all of the memories and experiences my entire life, and hopefully also all of my ”new” friends.

Thanks for everything Austria, I’ll see you next year! /

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är bara 1 månad kvar. Hur i helvete är det möjligt?

På något sätt känns det som om det var igår jag stod gråtande på Kastrup och sa hejdå till mamma och pappa, som om det var igår jag sa hejdå till allt jag kände till och i princip började ett nytt liv.
Samtidigt känns det som så otroligt länge sedan, som om jag bott i Österrike hos familjen Kornexl i flera år.
Under dessa 9 månaderna har jag lärt mig så otroligt mycket, inte bara tyska (och dessutom dialekt), utan även mycket om mig själv. Det låter säkert jätteklyschigt, men det jag lärt mig mest under året är att jag kan och jag är bra - även om jag inte alltid kommer ihåg det.
Och jag är faktiskt stolt över mig själv, stolt över att jag vågade lämna alla mina vänner och min familj för något helt nytt.
Jag är stolt över att jag klarade mig igenom den tuffa tiden i början, tiden där jag bara ville tillbaka, där jag inte trivdes alls och kände mig malplacerad oavsett var jag befann mig.

Under nästan ett år, har jag lärt känna en massa nya människor, människor som precis som jag lämnade sitt hemland för att upptäcka något nytt. Många av dessa människor kommer jag förmodligen aldrig träffa igen - men jag är stolt över dem också, för även de vågade och har klarat sig ett år i ett annat land.
Jag har även träffat massor av människor som kommer bo kvar i Österrike, som jag förmodligen kommer träffa och ha kontakt med i framtiden. Jag är stolt över dem också.
Alla dessa människor vågade ta in mig i deras liv, och jag är så otroligt glad och tacksam över deras mod.
Jag är också så otroligt tacksam för att familjen Kornexl tog in mig i deras hem, även fast vi inte alltid kommit överens och fast vi kanske inte alltid vetat vad vi ska göra med varandra, så hoppas jag att jag kan behålla kontakten med de människor som har varit det närmsta jag kan komma till en familj i Österrike.
De behövde inte hjälpa mig, de kunde kasta ut mig när som helst under året, men de bestämde sig för att låta mig ta del av deras familjeliv under 10 månader - och även det är otroligt modigt.

Jag har fått höra under hela året, från en massa olika personer att jag är så otroligt modig som flyttade till Österrike för ett år. Vad de förmodligen inte har insett, är att de också är modiga som vågade släppa in mig i deras liv, i deras hem. Därför ville jag ”hylla” dem också, för det förtjänar dem.

Jag är också stolt över mina föräldrar, även fast de har varit med om att ett barn flyttat ut ur huset, så är det första gången de släppt iväg något av sina barn till ett annat land för ett år.

Jag är också så otroligt tacksam för allt de har gjort för mig, inte bara under detta året utan hela min uppväxt. Jag säger det inte tillräckligt till dem, men tack för att ni alltid finns där för mig - även när vi är 1300km ifrån varandra.

Om 1 månad kommer mina föräldrar vara i Feldkirch. Om 1 månad kommer jag få krama om min mamma och pappa igen. Om 1 månad kommer jag få träffa och krama om en av mina bröder igen - de andra får vänta pga jobb. Om 1 månad kommer jag säga hejdå till mina Österrikiska vänner, utan att veta när jag får träffa dem igen.

Om lite mer än 1 månad kommer jag få träffa alla mina svenska vänner, som då kommer ha tagit studenten. Om lite mer än en månad kommer jag äntligen få träffa min hund igen. Och om lite mer än 1 månad kommer jag få träffa resten av min älskade familj igen.

Mina känslor är överallt och jag vet inte hur jag ska känna om min tillbakaflytt. Jag saknar ju alla hemma i Sverige så otroligt mycket, och jag känner mig så otroligt redo att flytta tillbaka igen, men på samma gång vill jag inte härifrån. Jag vill inte tillbaka till alla måsten och all skolstress som jag sluppit undan under 1 år.
Men jag vill ju åka till Indien med min klass, jag vill ta studenten och jag vill jobba, och för att uppfylla dessa viljor, måste jag tillbaka till verkligheten.

Men det är 1 månad kvar, och jag ska bannemej försöka göra den till en av de bästa månaderna i mitt liv.

There’s only 1 month left. How the fuck is that possible?

In a way it feels as if it was yesterday I was standing at Kastrup, crying saying goodbye to mom and dad, as if it was yesterday I said goodbye to everything I knew and basically started a new life.
At the same time it feels like it was an incredibly long time ago, as if I’ve lived in Austria by the Kornexl family for ever.

During these past 9 months I’ve learned so much, not just german (including the dialect), but also a lot about myself. It probably sounds really cliché, but the most important thing that I’ve learned this past year, is that I can and I’m great - even if I don’t always remember it.
And I’m actually proud of myself, proud that I dared to leave all my friends and my family for something completely new.
I’m proud that I made it through the (really) difficult time in the beginning, the time where all I wanted was to go back, the time where I felt that I didn’t belong and felt misplaced everywhere I went.

I’ve gotten to know so many new people during this year. People who, like me left their home country to discover something new. I probably won’t meet many of those people again - but I’m proud of them as well, for daring and for living in a different country for a year.
I’ve also met a lot of people who are going to stay in Austria, people who I probably will meet and stay in contact with in the future. I’m proud of them as well.
Every single one of these people dared to bring me into their lives, and I’m incredibly happy and grateful for their bravery. 

I’m also very grateful to my host family for taking me under their wing, for allowing me into their home, even though we didn’t agree on things and haven’t always known ”what to do” with each other, I really hope that I will stay in contact with the people who have been the closest I’ve had to a family in Austria.
They didn't need to help me, they could’ve thrown me out at any time during this year, but they decided not to and let me take part of their family life for 10 months - and that is also, incredibly brave.

I’ve been told an uncountable amount of times this past year, that I’m so brave for moving to Austria for a year. What those people probably haven't realized, is that they too are brave for letting me into their lives, into their homes. So I wanted to pay a little tribute to them as well, because they definitely deserve it.

I’m also proud of my parents, for daring to send their, at the time 17 year old daughter to another country for a year. I’m incredibly grateful for everything they’ve done for me, not only during my year abroad, but during my entire life. I don’t tell them enough, but thank you for always being there for me - even when we’re 1300km apart.


​In 1 month
my parents will be in Feldkirch. In 1 month I’ll get to hug my mom and dad again. In 1 month I’ll get to meet and hug one of my brothers again - the others will have to wait, since they have jobs to go to.
In 1 month I’ll have to say goodbye to my austrian friends, without knowing when I’ll meet them again.
In a little more than 1 month I’ll meet all of my swedish friends, who will have graduated by then. In a little more than 1 month I’ll nally meet my dog again. In a little more than a month I’ll meet the rest of my family again. In a little more than 1 month I’ll be back in Sweden again. 

My feelings about going back are all over the place, so I don’t really know how to feel about it.
I do miss everyone back home in Sweden, and I also feel ready to move back again, but in the same time I don’t want to leave. I don’t want to go back to all the musts and the school stress that I haven’t had to deal with for a year.
But I want to go to India with my class, I want to graduate and I want to start working, and to fulfill my wants, I have to get back to reality.

But I’ve got 1 month left, and I’m going to try my hardest to make it one of the best months of my life.

Likes

Comments

View tracker

På äventyr

De senaste veckorna har det blivit en del utlandsresande. Först handbollscupen i Slovenien och sedan klassresan till Barcelona,
Vi börjar väl med Slovenien.

På torsdagen samlades alla som skulle med på en parkeringsplats någonstans i Feldkirch där en stor dubbeldäckarbuss väntade på oss, sedan hade vi en ca 10h lång bussresa framför oss.
Vi lämnade Feldkirch strax efter 8 på morgonen & var framme runt 8 på kvällen (tror jag, kommer inte riktigt ihåg).
Dagen efter hade de äldre lagen inte något planerat, så vi fick fri tid. Mitt lag bestämde sig för att gå till ett närliggande köpcentrum och kolla lite, och sedan ville en del gå till hamnen för att se havet - som är otroligt intressant för ca alla österrikare har jag märkt.
Vi märkte sen att vi hade gått en otroligt lång omväg, eftersom vägen dit tog runt 1h & vägen tillbaka (med instruktioner från någon sorts vakt) tog 10 min..
De två u16-lagen (1 killag & 1 tjejlag) gick sedan och bowlade på eftermiddagen.
På kvällen var det en invigningsceremoni.
Alla lagen marscherade in, alfabetiskt ordnade efter land & fick sedan se ett uppträdande från gymnaster som voltade en massa, och ett dansuppträdande. Sen var det inte mer med det.
Matcherna började dagen efter, och det gick inte speciellt bra för mitt lag. Vi hade bara två matcher i gruppspelet och förlorade båda. Dock så vann vi de två matcherna i slutspelet (som var på söndagen) den andra avgjordes dock med straffar - så den var otroligt spännande.

På vägen hem under natten mellan söndag & måndag blev vi stående i 2h eftersom en lastbil hade börjat brinna i en tunnel.
Vi kom hem tidigt på måndag morgon och runt 12 åkte jag med familjen Kornexl till en restaurang för "påskmiddag" med Thomas föräldrar och hans systers familj.
Under lördagens andra match fick jag ett skott i huvudet och blev liggandes resten av kvällen och var yr osv, men kände mig mer eller mindre okej dagen efter och kunde spela ändå.
På tisdagens träning fick jag ännu ett skott i huvudet & blev liggande fram tom fredag, då kunde jag gå till skolan igen.

På lördagen hade vi match, förlust.
Jag sov ingenting under natten mellan lördag och söndag, eftersom jag skulle bli upphämtad halv 3 för att bli skjutsad till flygplatsen i Zürich för resan till Barcelona.
Vi hade samling 05.00 på flygplatsen och planet lyfte sedan 07.10.

I Barcelona bodde vi på ett 4-stjärnigt hotell några 100-meter ifrån stranden. Det var fint, men kunde varit bättre med tanke på de 4 stjärnorna.
Vi gick runt en hel del och såg i princip hela staden. Tyvärr såg vi de flesta sevärdheterna endast från utsidan, men jag kommer förmodligen åka dit någon gång igen och då får jag ännu en chans att titta på allt.
Något som jag inte var beredd på var att vi kunde dricka alkohol inför/med lärarna. Det var till och med så att de bjöd på alkohol (till de som var 18).
Vi besökte också ett akvarium och tittade på bland annat hajar & bläckfiskar. Jag som älskar vattenlivet tyckte det var jätteroligt i början, dock fanns där inte så mycket att se och en del i klassen var långsamma - så det blev lite långtråkigt efter ett tag.
Under sista kvällen hörde jag någon nämna Danmark (fast på engelska) & jag gick nyfiken i princip hela kvällen, tills den gruppen män (de måste ha varit runt 30) satt inomhus & någon nämnde Sverige - då kände jag mig tvungen att fråga var de var ifrån. Då visade sig att två stycken var från Finland & en var från Danmark, så alla tre kunde lite svenska.

Dagen efter hade vi ingen stress alls till flygplatsen, klassen delades upp i 2 grupper - en som åkte 1h tidigare än den andra. Jag var med i den senare bussturen, vilket jag inte klagade på eftersom jag inte packat någonting kvällen innan.
Vi landade i Zürich runt halv 5 på kvällen och jag var tillbaka i Feldkirch strax efter 7.

Dagen efter hemkomsten hade jag en dubbelhelg med matcher i Wien - vi förlorade båda, och sedan var det skola på måndagen.

Denna klassresan kommer jag definitivt inte glömma & jag är så glad att jag bestämde mig för att åka med - även fast det blev rätt dyrt med all shopping.
Innan denna resan trodde jag dessutom inte att jag skulle sakna klassen när jag åkte hem igen, men nu när jag har fått chansen att lära känna dem mer, har jag definitivt ändrat uppfattning om dem.

/ The last few weeks have been full of traveling. First the handball cup in Slovenia and then the class trip to Barcelona.
I guess we'll start with Slovenia.

On Thursday everyone who was going with to the cup met up in a parking lot somewhere in Feldkirch where a huge double-decker bus waited for us, and then we had a 10h bus ride infront of us.
We left Feldkirch around 8 ’o clock in the morning & we were in Koper (Slovenia) about 8 at night.
The next day the older teams didn’t have anything planned, so we got some free time to do what we wanted. My team decided to first go to a small mall, and then we tried to get ourselves to the sea - which I’ve noticed, is incredibly interesting to basically everyone from Austria.
When we got to the harbor we were told that we had gone a huge detour, since the way there took about 1h and after consulting with some sort of guard, the way back took about 10 minutes..
The two u16 teams (1 boy team & 1 girl team) went bowling in the afternoon, and in the evening we had the opening ceremony.
All of the teams marsched in, in alphabetical order according to the countries & then we got to see some gymnasts doing some tricks, and also a dancing performance. And that was it.
The games started the next day (Saturday), and my team didn’t do very well. We only had two games in the first round and we lost both. Although we did win the two games in the final round (for 3rd & 4th place), and the second game was settled with penalties - so it was very exciting.

On the way home the night between Sunday and Monday we stood still for about 2h because of a truck catching fire in a tunnel.
We got back to Feldkirch early Monday morning and around 12 the family Kornexl and I went to a restaurant for easter dinner with Thomas’s parents and his sisters family.
During Saturday’s games someone hit my head with a ball and I had to lie down the rest of the evening and was dizzy etc, but it was a bit better the next day so I could play anyways.
But, on Tuesday’s training I got another ball shot in my head, and after that shot I couldn't go to school until Friday.

Saturday we had a game, we lost.
I didn’t sleep anything the night between Saturday and Sunday, since I was going to be picked up 02.30 at night to go to the airport in Zürich for the class trip to Barcelona.
We had to be there 05.00 and the plane had take off at 07.10.

We stayed at a 4-star hotel in Barcelona a few 100 meters from the beach. It was nice, but considering the 4 stars, it could’ve been better.
We walked a whole lot and saw basically the whole city. Sadly, we only saw the buildings from the outside, but since I’ll probably go back someday it’s not that big of a problem.
One thing about the trip that I wasn't prepared for, was that we would drink alkohol with the teachers. One of the teachers even bought shots to those who were 18.
We also visited an aquarium and got to see some sharks and octopi. I love to watch the water life and thought it was really fun at first, but there weren’t too many animals to see and some of my classmates were really slow - so it got a bit boring after a while.

During the last night I heard someone mention Denmark (in english) & as the curious person I am I really wanted to know if they were from Denmark of if they just talked about the country. I didn’t get the chance to ask until right before we had to leave, because then I heard them mention Sweden and then I felt obligated to say something. It turned out that two of the three men (they must’ve been at least 30) came from Finland and the third guy came from Denmark, so all of them could speak a little Swedish.
The next day we had no stress to the airport, the class was divided in 2 groups - one would leave an hour earlier. I was in the second group, which I didn't complain about since I didn't start packing the day before.
We landed in Zürich around 16.30 and I was back home around 19.00

The day after coming back I had a double weekend with games in Vienna - we lost both, and then I went back to school on Monday.

I’m definitely not going to forget this class trip and I’m so happy that I decided to go with - even if it got quite expensive with all of the shopping. /

Nu kommer ni få se en jävla massa bilder, ha så kul.
Now there will be a shit ton of pictures, enjoy.

Slovenia

Walking through the city and going to the beach (and also having a few drinks at the bar..)

We also went to a zoo

Sharks and I

Aquarium

A bunch of selfies with the Sagrada familia

Some places I don't know the name of

At the bar

Park Güel

SJUKASTE PAELLAN NÅGONSIN??!?!?!?!?

The view from a lot of different places

Cava brewery

Ramblas by night

Selfie with the hot waitor

Last night at the bar

Airport and airplane

Random picture of me at the beach

Likes

Comments

På äventyr, Framme

Nu är det ju ett rätt bra tag sedan jag skrev senast och jag har egentligen ingen bra ursäkt till varför. Men jag känner lite så här: bättre sent än aldrig.

En hel del har hänt sen inlägget i januari; fasching drog förbi, jag har lärt mig åka skidor (någorlunda bra i alla fall), jag åkte skidor med Rebecca och hennes familj i Kitzbühel, mamma var på besök och vi åkte till en by utanför Innsbruck för att besöka mammas kompisar som varken hon eller jag träffat på 14 år

Först och främst, fasching.
Som jag uppfattar det, är fasching en mildare form av halloween - alltså är målet inte att skrämma folk och tigga godis, utan mer att ha kul (även fast man under karnevalen får en massa godis kastat på sig från vagnarna).
Den 6e februari drog majoriteten av mitt lag till Dornbirn för att gå på en faschingsfest. Alla i laget klädde ut sig till smurfar och hade hur kul som helst - vi dansade på bord, förtärde en del drinkar och åkte sedan hem nöjda efter en kvälls festande.
Men fasching går inte bara ut på att festa, utan det finns även olika karnevaler runt om i städerna där folk klär ut sig och bygger stora vagnar (som har olika teman) och går sedan genom stan och kastar godis till folket som tittar.
Den 8e februari tog jag mig tillsammans med 2 andra utbytesstudenter till en av dessa karnevalerna i Frastanz. Där fanns en hel del häftiga vagnar och de som stod uppe på såg ut att ha riktigt roligt.

Under sportlovet tog jag äntligen tag i skidåkningen och gick på en skidkurs uppe i Laterns. Sammanlagt fick jag 4h kurs över 2 dagar, med 2 olika skidlärare. Det var riktigt roligt, men också ganska svårt. Jag tycker inte riktigt om att inte kunna röra mig fritt hur jag vill, skidorna begränsar en ju ganska mycket..
Men efter dessa 4h kände jag mig ganska redo att möta backarna i Kitsbühel med Rebecca - men oj vad fel jag hade.
Jag är väldigt rädd för att skada mig när jag åker skidor, och man hör ju om en hel del folk som skadar sig rejält. Så väl i backarna med Rebecca och hennes familj var jag inte speciellt modig och gick ner för hela backen. Dag 2 gick jag på en heldags kurs med en skidlärare och Rebeccas granne Liza (som alltså också var med på resan) och då gick det mycket bättre!
Det känns inte bara mycket tryggare att åka med en skidlärare, utan det vi åkte även i en enklare backe. Så trots att (nästan) alla i stugan blev sjuka, var jag riktigt nöjd och glad över att ha träffat Rebecca efter att inte ha setts på 5 månader.

Efter Rebeccas besök hände inte speciellt mycket, förrän denna veckan då mamma kom och hälsade på!
Känslan över att få träffa mamma igen efter 6 månader var obeskrivlig! En förstår inte riktigt hur beroende en är av sin mamma förrän en bott i ett annat land utan henne så pass länge.
Hon kom fram till Feldkirch lördagen den 12e mars och fick då träffa min värdfamilj för första gången. Efter lunch åkte vi och handlade inför våran matlagning dagen efter och på kvällen tittade vi på handboll i Bregenz.
På söndagen kom hon hem till mig för att hjälpa till att laga köttbullar till min värdfamilj - och inte bara "kärnfamiljen" så att säga, utan även mor- och farföräldrarna.
Vi lyckades bra med matlagningen och även "farfar" (som tydligen är väldigt kräsen) tyckte det var gott.
Efter det pratade vi med Tobbe som är i Thailand, vilket också var väldigt trevligt!

Tyvärr så gick jag i skolan veckan som mamma var här, men vi kunde umgås väldigt mycket ändå. Hon tittade på två av mina tre träningar (eftersom vi inte hade någon match som hon kunde se) och vi åkte även till Dornbirn och gick in på ett köpcenter där. Vi köpte bara en ny kudde till mig (och lite glass), men jag blev hur nöjd som helst!
På fredagen åkte vi skidor tillsammans, jag åkte min första röda backe (trots att jag var rädd) och jag introducerade mamma för "schiwasser".

På lördagen kom hon ganska tidigt hem till mig och vi satte oss i hennes hyrbil och körde mot Omes, som ligger i närheten av Innsbruck. Där skulle vi träffa mammas kompisar som hon inte träffat sedan 2002. Först körde vi runt lite i Götzens (som är grannbyn) där hon visade mig lite om hur vi bodde när vi var här senast. Sedan körde vi hem till Pepi & Angelika, där vi först blev bjudna på lite "förmiddagsfika" och sedan lunch med Pepis föräldrar och någon till, som jag inte riktigt förstod vem det var. Det var jättekul att få träffa dem och faktist få bilda mig en egen uppfattning om dem. På eftermiddagen gick jag, mamma och Pepi & Angelikas ena dotter upp för ett litet berg (typ) för att fika. Där satt vi och pratade ganska länge innan vi gick tillbaka igen.
Lite senare på eftermiddagen fick vi även träffa deras andra dotter och hennes barn.
Pepi & Angelika har en liten bondgård med höns, getter och får, och när vi var där fick en hel del av getterna killingar - och de var sååååå söta!
På kvällen hade vi bokat bord på en restaurang, där vi alla träffades (utom de små barnen) och pratade och hade det trevligt.

På söndagen (igår) åkte vi till Axamer-Lizum, som är en skidort där jag tydligen gick på skidkurs när jag var liten. Jag och mamma åkte upp tillsammans med Pepi i en kabinlift (en väldigt stor sådan) och sedan satte vi oss vid ett bord vid restaurangen och väntade på Angelika som åkt dit tidigare för att åka skidor. Sedan åt vi alla lunch tillsammans, och när vi skulle ner igen åkte Pepi och Angelika skidor medan jag och mamma tog liften - och trots att vi tog liften, kom de ner snabbare än oss.
Vi kom tillbaka hem till dem, packade och tog en fika innan jag och mamma behövde ge oss iväg, så att jag inte missade mitt tåg och hon inte missade flyget hem.
Det känns lite konstigt nu att mamma inte är kvar, nu när jag hade vant mig vid att ha henne här. Men det är ju "bara" 4 månader kvar, sen är hon här igen med resten av familjen.
Jag har också firat min tvåhundrade dag här i Österrike, och helt ovetande besökte jag exakt samma ställen (tillsammans med mamma denna gången) som jag gjorde min första vecka på just den dagen. Vilket var ganska kul.

Denna veckan har jag påsklov, och då ska jag till Slovenien för att spela handboll. Egentligen så får jag inte spela i den cupen, då åldersgränsen är 16, men det de inte vet får de inte ont av - som man brukar säga.
Om 2 veckor åker jag med klassen till Barcelona, vilket jag ser oerhört mycket fram emot. Jag har hört mycket bra om den staden och har länge velat åka dit!

Handbollen har inte gått särskilt bra för u19. Men det är egentligen inte så konstigt med tanke på coachningen vi får och inställningen på många spelare i laget - vilket är synd, för jag vet att vi hade kunnat vinna många av matcherna vi spelat..

/ Well, it’s been a while since my last post and I don’t really have a good excuse as to why. But the way I see it, better late than never.
A whole lot has happened since the post in January; fasting made an appearance, I learned how to ski (well, kind of at least), I went skiing with Rebecca and her family in Kitzbühel, mom came to visit and together we went to a village outside of Innsbruck to meet some of her friends, whom she hasn't met in 14 years.

First of all, fasching.
The way I see it, fasching is a milder form of halloween - where the goal isn’t to scare people and beg for candy (even though people through candy at you from the float in the carnival) On February 6th, the majority of my team went to Dornbirn for a faschings party. Everyone dressed up as smurfs and had a blast - we danced on the tables, drank a bunch of drinks and then went home, happy after a night of fun. But fasching isn’t all about partying, there’s also a bunch of carnivals/parades in basically every city. People dress up and build big floats (with different themes) and then walk through the city, throwing candy at the people watching. On February 8th I went to a carnival in Frastanz with two other exchange students. There were a lot of cool floats and the people on them, looked like they were having a lot of fun.

During the February break I finally took skiing lessons in Laterns. All together I got 4 hours spread out on 2 days, with 2 different teachers. It was a lot of fun, but also pretty hard. I don't really like not being able to move freely, and the skis limit you quite a bit.. But after these 4h I felt pretty ready to take on the pists in Kitsbühel with my friend Rebecca (from Sweden) - but boy was I wrong. I’m really scared to hurt myself while skiing, and you hear quite often about different people hurting themselves badly. So being there with Rebecca and her family (who are quite good skiers) I didn't feel very brave and walked down almost the entire way down. Day 2 I did a full-day course with a teacher and Rebeccas neighbor Liza (who also was on the trip) and it felt a lot better!
Not only does it feel a lot safer to ski with a teacher, but we also took an easier pist.
So even if (almost) everyone got sick, I was really satisfied and happy about seeing Rebecca after 5 months.

After the visit from Rebecca, nothing special happened until this week when mom came to visit!
The feeling of meeting your mom again after 6 months is indescribable! You don’t really realize how dependent you are of your mother, until you spend a lot of time in a different country without her.
She came to Feldkirch last Saturday (the 12th) and met my host family for the first time. After lunch we went food shopping for the next day and then we went to a handball game in Bregenz. Sunday she came to my house to help me make ”köttbullar” for my host family - and not only the one’s I live with, but also the grandparents.
We did good with the cooking and even my ”grandfather” (who apparently is a picky eater) thought it was delicious.
Afterwards we spoke with my brother Tobbe, who’s in Thailand, which also was very nice!

Sadly I went to school the week mom was here, but we still got to spend a lot of time together. She came to two of my three practices (since we didn't have a game she could watch) and we also went to a mall in Dornbirn. We only got some ice cream and a new pillow for me, but I was very satisfied!
On Friday we went skiing, I skied down my first red pist (even though I was scared as hell) and I introduced my mom to ”schiwasser”.

Saturday (19th) mom came pretty early to pick me up and we sat in her rental car and drove to Omes, a small village outside of Innsbruck, where we met mom’s friends whom she hadn’t met since 2002. First we drove around a bit in Götzens (the neighbor village) where she showed me where we lived when we were there last time. Then we drove to Pepi and Angelika, where we first got something to drink and then we ate lunch with them, Pepi’s parents and one more person, that I’m not really sure who it was..
After lunch one of their daughters came, and mom and I went to a cafe with her and talked for a while.
Later that afternoon we got to meet their other daughter and her two kids. Pepi and Angelika has a small farm with hens, goats and sheep, and when we were there some of the goats got kids - and they were sooooo cute!
That evening we went to dinner at a restaurant and talked and had a good time.

On Sunday (yesterday) we drove to Axamer-Lizum, which is a skiing resort where I apparently did a ski course when I was 4. Mom and I went up the mountain with a (huge) cabin lift and then we sat down at the restaurant and waited for Angelika who went up earlier to ski. We all had lunch together, and when we were going back down, mom and I took the lift whereas Pepi and Angelica skied down - and they still got down faster than us.
When we got back, we finished packing and then we ate some cake with them before mom and I had to leave so that I wouldn't miss my train and she wouldn’t miss her flight.
It feels a bit strange not having mom here anymore, I kind of got used to having her here. But it’s ”only” 4 more months, and then she’ll be back with the rest of my family. I also celebrated my 200th day here in Austria, which I coincidently celebrated by visiting the exact same places as I visited my first week - but this time with my mom.

This week is easter break, and I’m going to play handball in Slovenia. I’m not really allowed to play, since the age limit is 16 - but as they say, what they don’t know won’t hurt them.
I’m also going to Barcelona in 2 weeks with my class, and I’m really looking forward to it. I’ve heard a lot of good things about the city and I’ve always wanted to go there!

See you next time, which will probably be some time after Barcelona! /

Faschings party in Dornbirn

The carnival in Frastanz

Ski course in Laterns

Skiing in Kitzbühel with Rebecca

Mom and I

The view over Feldkirch from Shattenburg

Ice cream with mom

Skiing with mom

Omes

Axamer-Lizum

Likes

Comments

Framme, Handboll, På äventyr

Gott nytt år (bättre sent än aldrig)!

Det var ett tag sedan sist, men jag har inte haft någon ork till att sätta mig ner och skriva förrän nu. Senast jag skrev var precis innan nyår och nyårskvällen/natten var hur kul som helst!

Dagen började med att familjen gick på hajk i Laterns, ganska högt uppe i bergen. Det är också ett bra ställe att åka skidor på i vanliga fall, men det fanns ingen snö så det var ingen där för skidåkning. Vi gick i ca 1.5h tills vi kom till en så kallad skihütte som är som en liten resturang som finns vid skidorter. Där åt vi och umgicks i 2-3h innan vi tog liften ner igen. När ägaren för restaurangen fick veta att jag var svensk ville han bjuda mig på snaps. Jag dricker visserligen inte snaps i vanliga fall så jag vet inte hur en god snaps smakar, men den jag fick var hemsk..

Vi var hemma igen runt 17.00 och då började mina förberedelser för kvällen. Jag cyklade till närmsta bankomat för att hämta ut pengar, duschade och åt innan Susi kom vid halv 8 för att göra sig i ordning. Vi lyssnade på musik, åt ostbollar (som inte alls är lika goda som de i Sverige) och fixade till oss innan vi åkte till tågstationen och mot Dornbirn där vi skulle på fest. Festen var hemma hos hennes pojkväns klasskompis, så ingen av oss kände någon där. Vi var framme runt 10 och det visade sig att firandet hölls utomhus men det fanns en eld, så det gjorde inte så mycket.

Han hade ställt upp en bar och om man betalade 20€ fick man dricka hur mycket man ville, annars behövde man betala 2€ för varje drink. Tiden gick otroligt snabbt och helt plötsligt var det 2016. Det blev ingen nyårskyss i år heller, ifall någon vill veta.. Efter att ha sagt gott nytt år till Susi, hennes pojkvän och några andra okända människor ringde jag upp mamma för att önska familjen ett gott nytt år. Lite senare råkade även morfar ringa, så jag pratade med honom och mormor också.
Firandet höll på till halv 5 på morgonen, då började jag, Susi och hennes pojkvän röra oss mot stationen i Dornbirn för att ta oss hem igen. Efter tågresan hamnade jag på allra första morgonbussen och när jag väl var hemma somnade jag ganska snabbt.
Så kort sammanfattat var nyårsfirandet otroligt kul och jag hoppas att jag kan fira början på ett annat år med samma människor någon gång igen.

Den 1/1 åkte vi hem till min faster för att önska ett gott nytt år till den sidan av familjen. Vi åt och pratade innan vi åkte hem igen.
På kvällen åkte hela familjen hem till min morbror för att önska ett gott nytt år till honom också. Där mötte vi även mormor och morfar som även de samlats där för att äta och umgås.
Det var väldigt trevligt och jag tror att jag lovade att bjuda på köttbullar någon gång, men vi får se hur det blir med det - ingen verkar ha tid för något sådant..

Den 2/1 åkte jag, Thomas, Christoph och Luca (från Christophs handbollslag) till Schweiz för att titta på handboll. Det spelas tydligen en cup där varje år med herrlandslagen. Det var rätt kul att titta på, tyvärr förlorade Österrike sin match - dock spelade de ganska dåligt..

Skolan började igen den 7/1, det kändes rätt onödigt att gå i skolan i två dagar för att sedan få helg. Men det gör man tydligen här i Österrike, det är inte mycket jag kan göra åt det.

Min klass har fått en ny geografilärare då vår förra gick i pension över jullovet. Jag tycker den nya är bättre. Dels för att han faktiskt verkade intresserad och ville veta saker om Sverige och dels för att han faktiskt försöker få med mig i lektionerna och frågar mig saker.
Så inom snar framtid ska jag hålla i en presentation om Sverige på geografilektionen, så om någon har något förslag på vad jag kan berätta så tipsa gärna, för jag har ingen aning.

Den 10/1 gick jag på bio med två andra utbytesstudenter, Sam och Elina. Vi tittade på Die Peanuts - Der Film alltså en Snobben-film. Den var jättedålig och jag somnade. Dock var det min första bio på tyska, så lite speciellt var det ändå.

Nu i helgen (16-17/1) var jag i Stockerau och Korneuburg (runt Wien) med handbollslaget. Vi skulle spela match och hade en så kallad dubbelhelg där man spelar två matcher på samma helg. Både damerna och u19 förlorade mot Korneuburg på lördagen, men efter en natt på hotell var u19 fit for fight och slog Stockerau med ca 5 mål, medan damlaget förlorade sin.

Tydligen var det bråk på hotellet över natten och polisen kom dit, detta sov jag dock igenom så jag påverkades inte alls, men både damlaget och majoriteten av u19 hade hört det och kunde knappt sova.

Jag spelade knappt i helgen, jag stod de första 15 minuterna i matchen på lördagen och i 10 minuter i matchen på söndagen. Jag hade varit sjuk och hemma från skolan på fredagen, men mådde relativt bra på morgonen när vi skulle iväg till samlingen (som för övrigt var tio i 6 på morgonen) och eftersom jag sov den mesta delen av vägen till lunchstället så kunde jag inte riktigt känna mig dålig.
Men efter lunch kände jag mig riktigt dålig, så jag tog en alvedon och sov en stund.
Jag tog det lugnt på uppvärmningen för att jag inte ville köra slut mig innan matchen, men 15 minuter in i matchen kändes det som att jag skulle svimma, jag kunde knappt koncentrera mig och jag kände att jag inte kunde spela mer.

Jag mådde bättre på söndagen, jag hade förmodligen fortfarande lite feber och ont i magen men jag trodde det skulle gå. Under de 10 minuter jag stod gick det ändå relativt bra, jag tog en straff vilket alltid känns bra, men sedan gick det inte mer så jag bytte ut mig själv än en gång.

Jag får hoppas på revansch till helgen istället när vi möter Dornbirn på hemmaplan. Det är tydligen ett stort event och det ska säljas kakor osv. Så jag erbjöd mig att ta med mig en kaka, så imorgon ska jag baka kanelbullar som ska tas med. Förhoppningsvis tycker även åskådarna om svenska bullar.

Igår träffades Sam, Emiliano, Karolin och jag hemma hos Elina för en liten avskedsträff då hon (Elina) åkte hem till USA idag. Vi pratade en hel del, skrev i hennes bok (en gästboksliknande bok) och tittade på hennes video om hennes utbytesår. Det var jättetrevligt men samtidigt jättetråkigt eftersom hon inte skulle vara kvar längre..

​/ I really don't feel like translating this. So if anyone wants to read it you have to translate it yourselves with google translate or something :) /

I detta inlägg kommer även bilderna från jul, jag köpte en extern hårddisk för någon vecka sedan så nu kan jag föra över mina bilder till datorn igen :)

Från julmarknaden i Lindau

Värdbror & värdpappa kopplar in ljusen

Färdig gran

Sång runt eld med vänner ifrån handbollsklubben på julafton

Julmat (Nej, det är inte vin i mitt glas. Det är cola)

Soligt den 25/12, satt utomhus i t-shirt

Värdsyster Lea & farfar Hans

Lea & Christoph visar sina färdigheter på trumpet och trombon

Julklappsöppning

Vid skidorten i Laterns (gäller alla ovanstående bilder med snö)

På väg ner med liften

Jag & Susi

Detta är Daniel

Vid tolvslaget

Handboll i Schweiz

Likes

Comments

God jul vänner och Gott nytt år!
De senaste två veckorna har gått snabbt och om bara några dagar är 2015 över.

Förra lördagen tog jag och några andra utbytesstudenter en spontantripp till Lindau i Tyskland för att gå på en julmarknad. Vi gick runt där i någon timme, jag köpte julklapp till värdmor- & farföräldrar och sedan åt vi på resturang innan vi tog tåget tillbaka till Feldkirch.
Väl där gick vi till en så kallad "shisha-bar" där man kan hyra en vattenpipa för 20€. Där satt vi i ungefär 1h30min innan vi tog skilda vägar och åkte hem.

I tisdags blev hela familjen bjudna på indisk mat på resturang av värdbrodern, jag vet inte riktigt varför men det var trevligt.
Ingenting speciellt har hänt i skolan, avslutningsdagen var inget speciellt - vi hade vanliga lektioner fram tills precis innan lunch då de visade en modern version av Jesu födelse. Det var en video som någon har skapat och satt in den berättelsen i nutid där man annonserar allting på internet.

Den videon visades för oss som inte gick till kyrkan, vad som hände där har jag ingen aning om.
Efter skolan (den 23e) köpte jag min allra sista julklapp, en flaska vin till mina värdföräldrar som extra-present då de bara fått en sak var.

Julafton började med frukost på resturang i stan med familjen, sedan gick vi runt lite på stan då värdbror inte hade köpt någon julklapp än till sina systrar. Vi mötte även folk som Ingrid & Thomas kände, så det blev ett spontanbesök in på en resturang/café för att prata.
Vid 3 stack Christoph och Lea iväg för att spela i kyrkan med sin orkester, dock var ingen av oss där för att titta så vi fick fri tid fram tills de kom hem igen runt halv 5, då drog vi till familjen Müller för att dricka glühwein (varmt vin, deras version av glögg) och sjunga runt en eld. Det var lite mysigt till en början, men sedan började jag känna mig lite utanför då jag inte direkt kände någon, så jag satt själv och började tänka lite för mycket på min familj där hemma. Jag gick iväg en liten stund, kom tillbaka till gruppen och då såg Thomas att jag var ledsen, sa att vi skulle åka hem och sedan stack vi.
Det blev nog lite mycket folk, jag kunde inte hänga med i någon konversation. Det blev helt enkelt för mycket.
När vi kom hem igen sjöng vi lite mer, men bara familjen tillsammans och sedan öppnade vi julklapparna.
I denna familjen har de systemet att man ger presenterna en och en, så öppnar man dem med allas uppmärksamhet så att man faktiskt vet vad de andra fått.
Efter det åt vi och julmaten här är otroligt annorlunda från den i Sverige. Här åt vi köttfondeu, vilket är tunt skivade köttbitar som man sticker på en fondeugaffel och sedan i en gryta med buljong i. Så kokas köttet, sedan äter man det tillsammans med olika såser. Jättegott, men det kändes inte som jul utan julskinka och Janssons frestelse. Även farmors flottaringar var väldigt saknade.
Jag ringde även mamma på kvällen för att prata lite och fick även prata med mormor och Martin, vilket var kul och gjorde mig glad.
Så kort sammanfattat, det var en mysig och annorlunda jul - men den hade även sina jobbiga stunder.
Den 25e firade vi jul tillsammans med resten av släkten, vid 11 begav vi oss hemifrån för att ta oss upp till Übersaxen för att hälsa på farmor & farfar. Där träffade vi även Thomas syster, hennes barn och hennes man. Christoph och Lea spelade jullåtar på terrassen, vi åt och öppnade julklappar. Direkt efteråt åkte vi till Götzis för att hälsa på mormor & morfar. Där fanns även släkten ifrån Frankrike (Ingrids ena bror bor där) och den del av släkten som bor här i Österrike.
De från Frankrike pratade inte så mycket, de kan tyska & förstår även dialekten men de pratade bara med varandra på franska. Vilket Nadine tyckte var jobbigt & berättade det för Ingrid, varpå hon svarade "Nu förstår du kanske hur Catarina känner sig". Vilket jag tyckte var lite kul.
Jag klarade mig rätt så bra med hemlängtan under dagen, men mot kvällen när jag blev trött blev det för mycket där också, så jag gick in på toaletten "grät av mig" (hur man nu ska säga det) och gick sedan tillbaka ut igen.
Just det, ska kanske skriva vad jag fick i julklapp också.
Jag fick en kokbok med maträtter ifrån Vorarlberg från Nadine & Christoph. så att jag kunde bjuda på sådan mat när jag åkte hem igen.
Av Lea fick jag en egen värmeflaska, då jag nästan ständigt har ont i ryggen och även droppar som gör att nagellacket torkar snabbare.
Hörlurar och ett Swarovski-halsband från Ingrid & Thomas. Halsbandet bytte jag dock mot ett armband då kedjan var alldeles för kort och de inte hade någon längre (fördelen med att ens värdpappa jobbar på Swarovski).
Sedan fick jag även paket ifrån Sverige, både från mamma & Sanna. Av mamma fick jag (nästan) bara ätbara saker, Sour cream & onion chips, ostbågar, choklad och skumtomtar. Dessutom fick jag biljetter till dam EM i handboll nästa år i Stockholm, vilket gjorde värdbror & värdpappa ganska avundsjuka.
Av Sanna fick jag skumtomtar, en mascara, ett lypsyl, armband och brun-utan-sol våtservetter.
Alla presenter gjorde mig jätteglad och jag är ändå ganska stolt över mig själv att jag klarat julhelgen utan mina föräldrar och syskon. Trots två sammanbrott så har jag klarat det.

Idag och igår var jag i Lichtenstein och simmade. Nadine måste träna inför ett prov där hon ska simma 50m under 1 min och med tanke på mina simkunskaper tänkte de att jag kunde lära henne simma bättre.
Första försöket simmade hon på 1.15, dock simmade hon bröstsim då och jag tyckte hon skulle prova crawl (vilket alla i familjen trodde att hon inte kunde simma över huvud taget) vilket gick mycket bättre. Så efter x antal försök & lite tips på teknikförbättringar klarade hon av att simma på 58s. En klar förbättring efter endast 2h tid i simhallen.
Så jag tror definitivt att hon kommer klara av tiden inför provet (det är alltså ett prov för att komma in på en skola med sportinriktning, vill bara klargöra det).

Nästa stora grej är nyår, som jag inte kommer spendera med familjen utan med en kompis ifrån handbollen - Susi. Vi ska på en fest hemma hos en av hennes kompisar i Dornbirn, vilket vi tyckte verkade vara roligare än att gå på en organiserad fest inne i stan.
En annan grej som jag ser fram emot är att se Star wars: the Force Awakens på tisdag! Ska titta på den med några utbytesstudenter som även de vill se den på engelska. Jag antog att det inte var så många av mina österrikiska vänner som vill se den med originalspråk.

​/Merry Christmas, friends and a Happy New Year!

The last few weeks have gone by really fast and in just a few days 2015 is over.

Last Saturday some exchange students and I took a spontaneous trip to Lindau in Germany to go to a Christmas market. We walked around for a few hours, I bought Christmas presents for my host grandparents and then we ate at a restaurant before we took the train back to Feldkirch. We didn't want to go back home when we were in Feldkirch, so we decided to go to a ”shisha-bar” where you can rent a water pipe for 20€. We stayed at that bar for about 1h30min before we went our separate ways back home.

On Tuesday Christoph invited the family to dinner at an Indian restaurant, I don’t really know why he did it but it was nice. Nothing special has happened in school, the last day of school wasn’t very special - we had normal classes right up until lunch and then they showed us a modern version of the birth of Jesus. It was a version where they put his birth into the modern world where everything is announced via internet.

I don’t know what the people who went to church went through, but that was what I got to watch.

After school on the 23rd I bought my very last Christmas gift which was a bottle of wine to my host parents as a little extra-gift since they only got one each.

Christmas started with having breakfast at a restaurant with the family, then we walked around in town for a bit since my host brother hadn’t bought any gifts for his sisters. We also met a few friends of Ingrid & Thomas and went to a café/restaurant to talk. At 3 o’clock Christoph and Lea went to church to play with their orchestra, but not one of us went to watch, instead we waited until they got back (around 16.30) to make our way to the Müller family, where we drank glühwein and sang around a fire. It was cozy in the beginning, but then I got a lot of time for my self since I didn’t really know anyone and everyone was talking to each other. During this alone time I thought a lot about my family back home, so I walked away for a bit and when I came back Thomas saw that I was sad and told me that we could go home - so we did. I think that it just got too much at one point, I can’t really explain what happened or why. It just did.

When we got back home we sang some more and then we opened our presents. In this family you open the presents one by one, so that everyone actually knows what everyone got.

Afterwards we ate and the Christmas dinner here is a lot different from the one in Sweden. We had meatfondeu, which is thinly sliced pieces of meat which you stick in a pot with hot broth. It was delicious, but it didn’t feel lika Christmas without the Christmas ham and Janssons frestelse. I called my mom in the evening and got to talk with my family, which was really nice.

So, in conclusion: it was a cozy and different Christmas - but it had its difficult moments.

On the 25th we celebrated Christmas with the rest of the family, we left home at 11 and made our way to Übersaxen to celebrate with Thomas’s side of the family. We ate, opened presents and Christoph and Lea had a mini-concert on the terrass. Immediately after we went to Götzis to celebrate with Ingrids side of the family. She has a brother who lives in France and I got to meet him and his family for the first time. Although they didn’t talk much with us, they talked to each other, in french even though they understand german as well as the dialect. Nadine thought it was annoying that they only spoke french around here and complained to Ingrid, to which she answered ”well, now you might understand how Catarina feels”. Which I thought was pretty funny.

I made it through most of the day without getting too homesick, but when I started to get tired it got too much again and I went to the bathroom, ”broke down” and then went back out again.

This years Christmas presents:
a recipe book with food from Vorarlberg, from Christoph and Nadine
a heatbottle, fast-drying drops for nail polish from Lea
Headphones and a Swarovski necklace from Ingrid and Thomas. Although I had to change the necklace for a bracelet since the chain was too small for me and they didn't have a longer one.

I also got gifts sent from Sweden, both from my mom and from my best friend, Sanna.
Sour cream & onion chips, cheese doodles, chocolate, ”foam-santas” and tickets to the european handball championship for women in Stockholm next year from mom.
And a mascara, lipgloss, bracelets, self-tanning wet wipes and ”foam-santas” from Sanna.

I’m really happy about all of my presents, especially the swedish candy. Also I am pretty proud of myself for making it through Christmas without my parents and brothers. I may have had two break-downs, but I made it through.

Both today and yesterday I went to Liechtenstein to swim. Nadine has to swim 50m within 1 minute to get into the school she wants and considering my knowledge in swimming they thought that I could teach her better technique.

The next big thing is new years eve, which I won’t be spending with my family but with a friend from my team - Susi. We’ll be going to one of Susi’s friends houses for a party, which we thought sounded more fun than an organized party in town. Another thing I’m looking forward to is to see Star wars: the Force Awakens on Tuesday! I’ll be going with some exchange students since they also want to see it in english and I assumed none of my Austrian friends would like to see it in it’s original language. /

​Av någon anledning kan jag inte föra över bilder från min mobil till min dator, så bilderna kommer i ett annat inlägg lite senare.

Likes

Comments

Nu är det december, jag har passerat 100-dagars märket och har nu bott här i lite mer än 3 månader. Jag fattar fortfarande inte riktigt att jag faktiskt bor i Österrike. Att jag inte har träffat min familj och mina vänner i Sverige på 3 månader. Att jag har klarat mig så här länge i ett annat land utan mamma.

Vad har hänt sedan sist?
Skolan är som vanligt, inget speciellt händer. Jullovet börjar 23 december och varar till 7 januari. Inte speciellt långt, men det är bättre än ingenting.
Jag har börjat göra lite mer prov, eller ja, försöker göra proven. Det har inte gått så bra än så länge, på historieprovet svarade jag på 1 av 8 frågor - på engelska, och på tyskprovet svarade jag på 3 av 6 frågor. Det gick alltså bättre, om jag hade rätt svar eller inte har jag ingen aning om då jag inte förstår lärarens markeringar. Men det spelar inte så stor roll.
Det är dessutom endast 112 dagar kvar till resan till Barcelona med klassen och det är väl det som jag ser mest fram emot i skolväg åtminstone.

Den 29e november fyllde min "morfar" år, så på eftermiddagen åkte vi hem till dem och fikade. Även mina "kusiner" var där och en del andra som jag inte har riktigt koll på vilka de är.
Den 3e december var det min värdmammas födelsedag, det enda hon önskade sig av mig var en tårta så jag bakade "Kalles kladdkaka" som blev mycket uppskattad, både av henne och av de gäster som smakade den. Hon fick besök genom hela eftermiddagen, först av sina föräldrar, sen av henne svärföräldrar och sen kom bl. a hennes bror och hans barn, kompisar från handbollsklubben och även hennes capoeiratränare.
Så det var full rulle hela eftermiddagen och kvällen för henne.

Förra lördagen var det St. Nikolaus firande hos min "faster". Fast Nikolaus är inte välkommen in i trädgården, för hennes dotter är livrädd för hans "medhjälpare". Jag fick i alla fall tre påsar med en massa nötter, choklad och även en parfym och ett presentkort på h&m.'
Vi började med att äta kastanjer som har en ganska speciell smak. Det var inte äckligt, men det var inte gott heller. Sen gick vi in och åt soppa istället.

I måndags var jag på begravning. Minns ni mannen som jag skrev om i början? Han som fått en stroke och låg i koma. Det var hans begravning jag var på och även fast det inte är kul att gå på begravning så var det väldigt intressant att se hur det går till i Österrike och i den katolska kyrkan.
Innan själva ceremonin började gick man fram och skvätte (vig?)vatten på urnan och det skulle representera "den sista smörjelsen" eller något sånt. Det var för att säga hejdå på något sätt i alla fall.
Man sjöng inte så mycket, men det skiljer sig antagligen från begravning till begravning - precis som det gör i Sverige.
En skillnad jag märkte var att det inte bara var prästen som gjorde korstecknet, utan hela kyrkan gjorde det med honom. Det var väldigt mycket "prästen pratar och församlingen avslutar meningen/svarar". Det enda svenska exemplet jag kan komma på är när prästen i svenska kyrkan säger någonting och församlingen svarar "och möter oss med kärlek". Jag skulle tro att det var samma grej fast på tyska.
Jag förstod inte så mycket av det som sades, men det var en väldigt fin ceremoni och även en otroligt fin kyrka.
Begravningen hölls i Bregenz och jag har aldrig varit på en begravning med så mycket folk. Där var säkert över 200 människor där och i princip det enda jag tänkte på var att jag tyckte alla såg så nedklädda ut. På de begravningar jag varit på hemma i Sverige så har männen oftast kostym på sig och man är rätt så uppklädd. Men på denna begravningen såg jag folk med vanliga jeans på sig - visserligen hade de skjorta till, men ändå.
Ännu en skillnad var att de sjöng Fader vår, vilket gjorde det ännu svårare för mig att hänga med trots att jag nästan lärt mig den på tyska innan. Det slutade med att jag mumlade den på svenska när de sjungit färdigt, endast för att jag inte ville "känna mig utanför".

I tisdags var det en röd dag och alla var lediga från skola och jobb, så vid halv nio packade hela familjen Kornexl (och jag) in sig i bilen och åkte till Tyskland för att gå på julmarknad. Vi åkte i ca 1.5 h genom Schweiz och kom till slut fram i Konstanz vid Bodensee.
Det var en ganska liten marknad, men det var mysigt att gå runt och titta. Vi gick in i andra affärer också och ifrån en affär fick jag med en julklapp till min ena värdsyster. I princip det enda hon äter är Nutella och hon tycker även om att baka så när jag hittade en bok med de 30 bästa recepten med Nutella så var det en ganska självklar julklapp.
Vi åt även lunch på en restaurang, jag tog något som jag trodde var varmrökt lax med rösti - det var lax, men det var gravad lax. Jag vägrade dock erkänna för någon att jag inte tycker om sådan lax, så jag åt den ändå och det var faktiskt ganska gott (du har haft rätt hela tiden mamma).

I förrgår kväll åkte jag till Innsbruck för att gå på julmarknad där med några andra utbytesstudenter. Jag fick med mig present till mamma och två stycken julgranskulor som jag inte vet om jag ska skicka hem tillsammans med julklapparna eller om jag ska behålla dem här nere. Vi får se.
Det var så otroligt fint i Innsbruck och jag vill definitivt åka dit igen.

Igår spelade jag sista handbollsmatchen för 2015. Vi förlorade, igen. Och även i denna matchen blev jag utbytt trots att jag spelade bra, och det stör mig så otroligt mycket. Jag förstår att vi spelar i en ungdomsserie och inte senior - men ändå! Vi har nu spelat 9 matcher och bara vunnit 2, vilket jag tycker är rätt pinsamt med tanke på att vi kan vinna om tränaren börjar tänka taktiskt. Men det tror jag inte att han kommer göra, så den tanken kan jag lägga tillbaka på hyllan.

Damlaget spelade också igår, men de vann sin efter en otroligt jämn match som avgjordes med en straff i sista spelsekunden - matchen slutade 31-30 till Feldkirch.
Efter damernas match tittade vi lite på herrmatchen och sen begav sig (i princip) hela u19-laget och damlaget till en pizzeria för en julavslutning, även fast vi har träning hela nästa vecka också. Hela laget fick varsin liten påse med julkakor som "present" och klubben bjöd på maten.

Nästan alla julklappar är inhandlade också, bara värdpappa och mina svenska syskon kvar. Men nu när jag äntligen har börjat få mitt studiebidrag med inackorderingstillägg så behöver jag inte oroa mig för att jag ska bli fattig.

Glad Lucia på er där hemma i Sverige! Ät massor av lussekatter och drick mycket glögg - för det saknar jag här nere.

/ It's December, I've passed the 100-day mark and I have now lived here for over 3 months. I still can't believe that I live in Austria. That I haven't seen my family and Swedish friends for over 3 months.. That I've made it this long in another country without my mom.

So, what's happened since last time?
School is like always, nothing special going on. The Christmas break starts on the 23rd and ends the 7th of January. It's not very long, but it's better than nothing.
I've started doing more tests now, or well trying to do the tests at least. It's not been very good yet, on the history test I answered 1 out of 8 questions - in english, and on my german test I answered 3 out of 6 questions.. Getting better but still not good. I'm not even sure if I wrote the right answers and I don't understand the notes from the teacher, so I guess I'll never know.
It's only 112 days left until our class trip to Barcelona and that's what I'm looking most forward to know, at least what's connected with school.

It was my "grandfathers" birthday on the 29th of December, so we went to his house in the afternoon to celebrate a bit. My "cousins" were there as well and a lot of other "relatives" that I have no idea of who they are.
My host moms birthday was on the 3rd of December and the only thing she said she wished from me was a cake. So I baked "Kalles kladdkaka" for her and it was greatly appreciated by both her and the guests who ate from it. She had
visitors the entire afternoon, from her parents, her in-laws, her friends from the handball club, her brother and his kids and also her capoeira trainer came.
So there were no calm moments in the entire afternoon and evening for her.

Last Saturday we celebrated St. Nikolaus at my "aunts" place. But Nikolaus is not welcome at their home since his "helper" scares the youngest daughter in the family. I got three bags of nuts, chocolate and also a perfume and a H&M gift-card.
We also ate chestnuts, who has a special kind of flavor. It wasn't disgusting ut it wasn't very good either. Afterwards we went inside and ate soup instead.

On Monday I went to a funeral. Even though it's never fun to go to a funeral it was still very interesting to find out how it's done here in Austria with the catholic church.
Before the ceremony started you could flick (holy?)water on the urn and I suppose this is a way to say goodbye.
We didn't sing very much, but I suppose that depends from funeral to funeral - just like it does in Sweden.
One thing that was different was that it wasn't only the priest who did the cross sign, the entire assembly did it as well.
I didn't understand much of what was said, but it was a beautiful ceremony and a beautiful church.
The funeral was held in Bregenz and I have never been to a funeral with so many people. There was probably over 200 people there and the only thing I thought of was that I though every one was underdressed. On the funerals I've been to before most of the men wear a costume and everyone is usually dressed up. But I saw people with regular blue jeans on, they did have a dress shirt on - but still.
Another difference was that they sang "Our Father" which made it more difficult for me to keep up, even though I had almost learned it in german beforehand. Eventually I just murmured it in Swedish when they were done singing, just to not feel "left out".

Everyone had a day of from school and work on Tuesday, so at 8.30 in the morning the entire Kornexl family (and I) got into the car and went to Germany to go to a Christmas market. It was pretty small, but it was nice to just walk around. We went into other stores as well and I ended up buying my first Christmas present for one of my host sisters.
We also ate at a restaurant before we went back home.

On Friday I went to Innsbruck to visit the Christmas market there with a couple of other exchange students. I bought a Christmas present for my mom and also two Christmas tree ornaments, which I don't know if I want to send home with the presents for my family or keep down here. I guess we'll see.

Utdelning av godispåsar från Nikolaus
Handing out the bags of candy from Nikolaus

Julmarknad i Innsbruck
Christmas market in Innsbruck

Kakorna som vi fick i julklapp
Christmas cookies

Likes

Comments

Framme, Handboll

Nu är det bara 31 dagar kvar till jul och ännu färre tills att julkalendern börjar (bara 8 dagar kvar faktiskt). Jag har inte följt julkalendern på några år, men jag känner att jag vill ha lite svenskt hos mig här nere i Österrike.

Veckan har varit bra, skolan har funkat bra (till viss del) och handbollen gick helt okej trots dubbel förlust i Wiener Neustadt.
Jag har dock börjat irritera mig lite på YFU, som jag skrev i ett tidigare inlägg verkar det som att alla inom YFU vet att jag har haft hemlängtan och nu verkar det som att de tror att jag är deprimerad eller något och vill hela tiden ha kontakt med mig och prata om det. Självklart är det bra att de inte vill att jag ska må dåligt, men om jag vill prata om det med dem så tar jag kontakt med dem - det blir inte bättre för att de skriver till mig stup i kvarten och vill att jag ska prata om något som för tillfället inte är ett problem.

I lördags hade jag match i Wiener Neustadt, vilket betydde avfart från Feldkirch 06.00. Även denna gång blev jag upphämtad av Leo och hennes mamma. Bussresan tog (om man räknar in lunchpausen) lite mindre än 10 timmar då vi var framme vid hallen ca 15.30. Matchen började 17.00 och vi spelade ganska bra, vi började med att ta ledningen men tappade den ganska snabbt igen. Dock drog det andra laget inte ifrån förrän i slutet av första halvlek. I andra halvlek kom vi ikapp lite igen, men de låg hela tiden minst 3-4 mål före oss.
Jag spelade bra, riktigt bra faktiskt men blev utbytt i slutet av sista halvlek bara för att den andra målvakten skulle få spela. Vilket jag tyckte var ett dåligt beslut, då jag ärligt trodde (och tror) att om jag fått fortsätta spela hade vi haft en chans till vinst. Men precis som i alla andra matcher verkar tränaren inte bry sig om hur det går för u19-laget.
Hade samma situation uppstått i damlaget hade han aldrig bytt ut förstamålvakten, han ville inte ens sätta in andremålvakten i deras match i lördags ​trots​ att de inte hade någon chans att vinna över huvud taget.
Jag förstår mig inte på honom eller hans tänk och blir bara mer och mer irriterad efter varje match som går.
Innan vi åkte hem stannade vi på McDonalds, åt i bussen och sen sov jag. Jag försökte få en plats i gången på bussen, men det verkar som att de platserna är "reserverade" åt damlaget. Rätt irriterande då min rygg inte riktigt klarar av den ihopkrupna ställning som krävs för att sova i sätena.
I vilket fall som helst så kom jag hem igen vid 06.00, sov några timmar till med en värmeflaska på ryggen och tog det sedan lugnt fram tills det var dags att åka in till konserthuset i Feldkirch och titta när Lea och Christoph hade konsert med sin orkester. Christoph och Lea hade match i Bregenz också, men jag var alldeles för trött för att följa med, tyvärr.
​Konserten var uppdelad i två delar - en med ungdomsorkestern och en för de vuxna. Konserten pågick mellan 16.30-18.30.
Efteråt åkte hela familjen hem, inkluderat både mor- & farföräldrarna för att äta. Det blev inte mycket mat, utan vår kvällsmat bestod av olika sorters ostar, korv och lite bröd. Det fanns även någon sorts soppa som jag provade, som var ganska god men ostarna är inget som faller mig i smaken. Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka det är gott att äta en illaluktande ost som varit lagrad i ett år..

Nu till skolan. Det funkar ganska bra i klassen, det enda jobbiga är att det känns som att ingen riktigt vill lära känna mig. Jag vet att det är viktigt att jag försöker ta kontakt med dem och prata med dem, men det är inte så lätt när de aldrig försöker prata med mig. Om de inte heller försöker så känns det bara som att jag tränger mig på hela tiden och som att de inte riktigt bryr sig..
Som jag skrivit innan är det jättesvårt att försöka komma in i konversationer då de pratar dialekt hela tiden, visserligen kan jag förstå mer nu än i början - men det är jobbigt i vilket fall som..

Jag har ingen match förrän 12/12, så det blir en helg utan handboll. Kanske hittar jag på något med värdfamiljen, men vi har inte pratat om det.

​/ Now it's only 31 days until Christmas and even less days until the Christmas calendar begins, only 8 days left for that actually. The Christmas calendar is a Swedish tv-series that changes every year with different themes, and you get one episode every day until the 24th of December - which is Christmas. I haven't watched the calendar the last few years, but I feel like having a bit of Swedish Christmas down here in Austria.

The past week has been good, the school is okay (mostly) and the handball game went fine, even though both teams lost.
But I am starting to get annoyed with YFU Austria. As I wrote in a previous post it seems as everyone knows that I had a hard time with homesickness and now it feels like they think I'm depressed or something and wants to "keep in touch" with me all the time. Of course it's a good thing that they don't want me to feel bad, but if I want to talk about it with them, I will contact them - it doesn't really make a difference if they keep texting me all the time and wanting to talk about something that isn't a problem at the moment.

Last Saturday I had a game in Wiener Neustadt, which meant that the bus left at 06.00. Leo and her mom picked me up this time as well and the bus travel took (if you count the lunch break) a little less than 10 hours and we were by the hall around 15.30. The game started 17.00 and we didn't do a bad job. We took the lead in the beginning but ended up losing. Damen 1 also lost their game.
We stopped at McDonalds before heading back home and I was at home, in my bed at 06.00. Then I slept a few hours more with a heating pad on my back (which hurt like hell after sleeping in the seats on the bus) and then I chilled until we had to leave for a concert in which Lea and Christoph would play. They also had games in Bregenz that day, but I was too tired to come along and watch.
The concert was between 16.30-18-30 and then the entire family, both pairs of grandparents included went home and ate. We ate cheese, sausage and bread - there was also some sort of soup which was pretty good. But I didn't eat much that night - I cannot for the life of me understand why you would want to eat smelly cheese that has been stored somewhere for a year..

Now to the school situation. It's going okay in my class, the only hard thing is that it feels like no one wants to get to know me. I know it's important for me to talk with them, but it's hard when they don't try to talk to you as well. And when they don't try it kind of feels like I'm an intruder in their conversations and that they don't really care.
And like I've said before it's really hard to join conversations since they only speak in dialect with eachother, I do understand more of it now - but it's still really hard..

I don't have any handball games until 12/12, so it's one weekend free from handball - who knows what I'll do? /

​Catarina

Likes

Comments

Framme, Handboll, På äventyr

Den gångna veckan har varit ganska normal, skola på dagarna och handbollsträning.
I tisdags gick jag tillsammans med alla tjejer ifrån 7an till en Djurpark på idrotten, den ligger ungefär 20 minuter bort uppför ett berg. Mina ben var helt slut i onsdags efter den turen och handbollsträningen på kvällen. Men det fanns en utsiktspunkt som gjorde att det var värt det. Vi hade inte så mycket tid att titta på djuren, men jag kommer antagligen ha tid till att göra det någon annan gång.

I fredags hände en hel del, efter jag slutat skolan var jag tillsammans med en hel del andra utbytesstudenter och åkte skridskor. Det gick inte alls bra för mig som endast är van vid sådana skridskor med taggar på där fram, sådana som konståkare har. De som man fick hyra var helt gjorda i plast, klumpiga och såg ut som en (mycket) billigare version av hockeyskridskor. På grund av den hårda sulan och mina platta fötter hade jag konstant ont i fötterna och åkte nog sammanlagt 20 minuter på den timme som vi var där. Resten av tiden satt jag ner. Jag fick inte till tekniken alls med skridskor utan taggar och kunde knappt få någon fart över huvud taget (utan att trilla), så även det gjorde ju att det inte var kul att åka.
Efteråt cyklade jag till affären för att handla mat inför bussresan dagen efter och sedan tog jag bussen till hallen där det var ett event med 24h handboll. Mitt lag hade hand om "chill-out baren" som serverade några olika sorters drinkar. Så där spenderade jag fredagskvällen. Det blev dock bara till och med 23.00 då jag (och resten av laget) behövde gå upp tidigt nästa dag.
Mitt alarm började ringa 05.00 och ringde sedan med jämna mellanrum 1h framåt. jag blev upphämtad 06.35 av Leo och hennes mamma som körde oss till hallen där vi hade samling. Bussen körde strax efter 07.00 och vi var framme vid hallen vi skulle spela i ungefär vid 15.30. Under den tiden sov jag, åt, stannade för lunch vid en restaurang, tittade lite på Monty Python and the holy grail på tyska, störde mig på att se Monty Python på tyska och började titta på film på min dator istället och åt lite till.
Matchen gick inte speciellt bra, vi kunde inte träffa rätt i målet och försvaret gjorde inte vad de skulle - så i andra halvlek blev jag less och bytte ut mig själv och gick till omklädningsrummet. Det stör mig även så mycket att vår tränare verkar bry sig mindre om u19 än om damlaget, han står och skriker på damerna om de slarvar en massa men verkar inte tycka att det gör så mycket i u19..
Vi förlorade ganska stort, men damlaget som spelade efter oss vann med ca 10 bollar. Så det blev lite firande i omklädningsrummet efteråt ändå - med dans till bl. a Macarena.
På vägen hem stannade vi vid McDonalds, åt i bussen - och sen sov jag. Vi körde från hallen runt 22.00 och var tillbaka i Feldkirch 04.30. Jag kom hem, sov 5h till och runt 14.00 åkte jag tillbaka till hallen igen för att stå i kiosken. Behövde tydligen inte vara där förrän 19.00 egentligen, men jag fick se min värdbror spela en match och även båda herrmatcherna - så det gör ingenting.
Jag har varit så otroligt trött hela dagen nästa helg väntas samma sak igen då vi på lördag har ännu en bortamatch.

/ This past week has been pretty normal with school and handball practices.
On Tuesday all of the other girls in the 7th grade and I went to the Wildpark in P.E. It's about 20 minutes away up on a mountain. My legs were sooo tired the day after after both that walk and handball practice in the evening. But there was a great viewpoint which made the walk worth it. We didn't stop to look at the animals a lot, but I'll have plenty of time to do that some other time.

A lot of stuff happened on Friday. After school I went ice skating with the other exchange students. I sucked at it since I've never skated with skates without spikes, like the ones figure skaters have. The one you could rent were completely made out of plastic, big and was basically an (a lot) cheaper version of hockey skates. And because of the hard shoe and my flat feet my feet hurt constantly and I think I only skated for about 20 minutes during our 1h visit. The rest of the time I spent sitting down. I did not have the technique for skating without spikes, which probably also had an huge impact on the entire experience..
Afterwards I biked to the store to buy food for the bus ride the next day and then I took the bus to the handball hall for the 24 hour handball event. My team was assigned to the "chill-out bar", so that's were I was the entire Friday night. I only stayed until 23.00 since I (and the rest of the team) had to get up early the next day.
My alarm started going of at 05.00 and then rang with even breaks for another hour. I got picked up at 06.35 by Leo and her mum and then we went to the handball hall where we were supposed to meet up. The bus left around 07.00 and we got to the arena at 15.30. During that time I slept, ate, had lunch in a restaurant, started watching Monty Python and the holy grail in German, got annoyed by watching Monty Python in German and started watching movies on my computer instead and ate some more.
We lost the game, but the Damen 1 won their game so we celebrated that in the locker room with some dancing to the Macarena (among other songs).
We stopped at Mc Donald's on the way back, ate in the bus and then I slept. We left the arena around 22.00 and got back to Feldkirch at 04.30. I got home, slept for another 5h and around 14.00 I went back to the handball hall to help out in the kiosk. Apparently I didn't need to be there until 19.00, but I got to see my host brother's game and also the both men's games - so it doesn't really matter.
I've been incredibly tired the entire day and next Saturday we have our next game in Wiener Neustadt - which means another 6h trip. /

Utsikt från djurparken
The view from the Wildpark

Från skridskoåkningen
From the ice skating

With Kathi & Susi in the chill-out bar

Gick en runda innan matchen
Went for a walk before the game

/Catarina

Likes

Comments

Framme

Nu är jag alltså 18.
Jag har inte firat det speciellt mycket, om något över huvud taget, men det känns bra ändå.
Jag blev väckt av min värdsyster, trots min sovmorgon för att de hade bakat en tårta och hade presenter till mig. Jag öppnade presenterna från dem, sa tack och gick sen tillbaka in på mitt rum för att öppna presenten från min mamma. Jag fick även ett handskrivet brev från mormor & morfar som gjorde mig väldigt glad, även det lilla meddelandet från farmor gjorde min dag.
Jag gick i skolan som vanligt fram till 12.35, blev gratulerad av de andra utbytesstudenterna i skolan och sedan åkte jag hem.
På kvällen var det handbollsträning och eftersom det var min födelsedag hade jag dagen innan bakat kanelbullar. De verkade bli väldigt uppskattade av mina lagkamrater. Jag fick även paket av laget, vilket gjorde mig väldigt glad det också.
Jag är så otroligt glad att jag hamnat i det laget och jag trivs verkligen med alla där.
När jag kom hem efter träningen gick jag och la mig direkt.
Allt som allt var min födelsedag bra, men jag saknade min familj - speciellt efter brevet från mormor och morfar och meddelandet från farmor.

Igår spelade Damen 1 en match mot det österrikiska u20 landslaget. Det var en ganska spännande match, men det slutade med att landslaget vann.
Det var planerat att jag skulle gå ut med en från laget efter matchen, för att fira min födelsedag lite - men hon har varit sjuk under veckan och kände sig inte helt frisk, så det ställdes in (förlåt Tobbe, jag ska bättra mig (; ).
Jag skypade också med mamma och pappa, vilket var en av de bästa sakerna på hela dagen.

Höstlovet var helt okej, det var skönt att vila och slippa tänka på en vecka. Det blev tyvärr inget bad, vilket var synd. Jag var sjuk de två sista dagarna på lovet och även första skoldagen. Så det var inte mycket som hände då heller.

Idag fikade jag med någon från YFU i stan. Tydligen så vet exakt alla som jobbar inom YFU att jag har haft det jobbigt den senaste tiden. Vilket är bra på ett sätt, men det känns som att alla tycker synd om mig,
Jag insåg också hur lite jag faktiskt gör tillsammans med min värdfamilj, hon frågade en massa om de ställer frågor om Sverige och om mig (vilket de inte har gjort sedan jag kom hit i princip) och hon frågade även om de försöker hitta på saker med mig. Det fick mig att tänka på om det är min uppgift att kolla om vi kan hitta på saker tillsammans eller om de också ska försöka. Det känns lite som att de anser att det är mitt ansvar, men jag vet inte..

Nästa vecka har jag min första "riktiga" borta match, mot Hypo NÖ. Den klubben kommer ifrån Niederösterreich vilket betyder en ca 6h lång bussfärd enkel väg. 

Jag saknar alla er där hemma!

/ So now I'm 18.
I haven't celebrated it a lot, if even at all, but it feels good anyways.
My host sister woke me up, even though I had a lie-in because they had baked a cake and got me presents. I opened the gifts from them, said thank you and then went back into my room to open the gift from my mom. I also got a handwritten letter from my grandmother and grandfather, which made me really happy, also the small note from my grandmother (fathers side) made my entire day.
I went to school like I normally do until 12.35, the other exchange students congratulated me in school and then I went home.
In the evening I had handball training and since it was my birthday I had baked some swedish "kanelbullar" which they seemed to enjoy. I also got a present from my teammates, which also made me really happy.
I am so incredibly happy that I ended up in this team, they are the main reason why I enjoy my life here in Austria.
When I got home after the training I immediately went to bed.
All in all my birthday was great, I did miss my family - especially after the letter from my grandparents, but my birthday will come again next year.

Damen 1 played a game against the austrian u20-national team yesterday. The game was pretty exciting but in the end the national team won.
I was supposed to go out with a girl from my team after the game, but she's been sick this past week and was still not completely healthy, so we cancelled.
I also skyped with my parents and it was really nice to talk to them.

The autumn break was okay, it was nice to be able to relax and not think about anything for a week. Sadly, we ended up not going swimming and I was sick the last few days of the break and also the first day of school. So I didn't do much.

Today I went to a café with a woman from YFU. Apparently everyone who works for YFU knows that I've been having a hard time the past weeks. Which is good in one way, but it feels like everybody feels sorry for me.
During our "meeting" I realized how little things I actually do with my host family. She asked me if they ask me any questions about Sweden or about me (which they haven't done basically since I got here) and if they try to do stuff with me. Which made me think about if it's up to me to ask if we could do stuff together or if they're supposed to try as well. I feel like they think that it's my responsibility, but I don't know.. /

​/Catarina

Likes

Comments