View tracker

Jag är ju så sämst på att uppdatera. Men känner ändå att det är kul att gå in och skriva ibland. Även om det mest är problem jag skriver om haha.


Har haft en rätt svängig period den senaste tiden. Pga av min sjukdom. Var hemma tis-fre förra veckan då jag bara bröt ihop och inte orkade ta mig upp ur sängen. Men jag har absolut ingen aning om varför. Och då är jag i det stadiet igen. Varför mår jag dåligt? Eller mår jag verkligen dåligt? Finns väl inga direkt svar på det heller. Och det stör mig nåt så otroligt mycket.
Mådde hyfsat bra i helgen och veckan startade bra och jag var tillbaka på jobbet. Men i tisdags kväll kom det igen. Tårarna bara rann men jag visste inte varför, jag var inte ens ledsen? Är så trött på att ha det såhär.
Men ska till psykiatriska idag och hoppas få hjälp med detta. Måste kunna hantera det och kunna gå till jobbet som vanligt oavsett hur jag än mår.

Om du läser detta så kan du väl lämna en kommentar om du vill att jag ska fortsätta skriva. Både om vardagen och om mina "problem".

Slänger in några nytagna bilder nedanför.




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 3 readers

Likes

Comments

View tracker

Alltså livet. Vad ska man säga om det egentligen.
En berg och dalbana i mitt huvud.
Började min morgon på psykiatriska. Kom ut därifrån med läxor och blanketter. Mina mediciner funkar inte som de ska. Jag har nu blivit sjukskriven.

Jag är alltså 19år gammal och har redan en sjukskrivning. Vart ska detta ta vägen? Vad händer i min hjärna? Så många frågor men få svar. Att man ska behöva må så dåligt utan att veta varför. Ständig oro i kroppen. Toppar och dippar. Min sjukdom är inte lätt att hantera.
Alla runt omkring mig säger. Du mår väl bra nu när du går på mediciner? Men nej. Det gör jag inte. Varje dag är en kamp. Och jag har varit så nära på att ge upp. Så många gånger. Men idag står jag här. Och nu är det bara upp till läkarna att hjälpa mig att få detta fungera.

  • 9 readers

Likes

Comments

View tracker

Herregud vad man saknar denna dag.
Bästa dagen i mitt liv. 3 Juni 2016. En dag fylld av nervositet, skratt, tårar och en känsla som inte går att beskriva. Dagen var perfekt. Det var sol, fina människor, glädje, en hel del alkohol haha. Men gud vad man vill göra om denna dagen hundra gånger.
Det började med champange frukost. Följt av ett fåtal sista timmar i skolan. Sedan var det utspring. Glädjen var så obeskrivlig. Ett steg ut i vuxenlivet som jag än idag inte riktigt insett. Men är så jävla glad att jag klarade av det. Alla dessa år i skolan. Allt slit med läxor och prov. Jag gjorde det.

  • 10 readers

Likes

Comments

Oj vart ska man börja? Skrev ett tidigare inlägg om min sjukdom. Vilket var ett tag sen. Blev ett väldigt långt inlägg men kanske är värt att läsa? För att få höra om just min sjukdomsbild. Finns så mycket mer att skriva och detta är bara en liten bit av min kamp mot den psykiska ohälsan.


Bipolaritet. Ett ämne som handlar om psykisk ohälsa. Ett ofta tabulagt ämne som få vågar prata om. Men jag tänkte dela med mig av mina tankar, erfarenhet och känslor.

Jag har väl alltid haft problem med mitt humör men jag trodde att det var normalt. Men hur är man normal? Jag insjuknade förra året alltså 2015. Det var då jag insåg att jag behövde hjälp. Jag var otroligt destruktiv. Jag drack enorma mängder alkohol varje helg. Missbrukade sex och tänkte inte alls på konsekvenserna. Jag var tillsammans med mitt ex och trodde att jag hade allt jag kunde önska mig. Jag var inne i en manisk period. Till slut sa mina föräldrar åt mig att detta inte var ett normalt beteende för en 18 åring. Jag insåg att jag faktiskt mådde dåligt. Fick en remiss till en barnpsykolog på sjukhuset precis innan jag fyllde 18 och var nu tvungen att ta upp kontakten med henne igen. Hon skickade mig sedan vidare till psykiatriska öppenvårdsmottagningen.

När jag väl var där så fick jag prata med en sjuksköterska som gjorde en utredning. Hon var helt säker på att jag hade en diagnos. Fick träffa en läkare och skulle då få medicin mot bipolaritet. Men denna läkaren trodde inte att jag var bipolär utan att jag hade en personlighets störning. Jag tappade hakan och frågade vafan sysslar du med? Jag fick ingen medicin. Detta var precis innan jul och min sjuksköterska ville att jag skulle äta medicin under jullovet. Men det gjorde jag då inte. Vilket resulterade i en total nedgång. Jag blev sämre och sämre. Jag skulle ha praktik precis efter jullovet, jag älskade min praktik. Och klarade av det i en månad. Sen blev jag säng liggandes i två veckor. Jag hade gått ner mig totalt. Jag kom inte upp ur sängen. Jag var nere i en svacka. Det var då min depression blev otroligt djup. Jag ville ta livet av mig. Jag sov hela dagarna, åt nästan ingenting. Ville inte träffa människor. Jag isolerade mig själv. Tills mina föräldrar tvingade mig att gå till sjuksköterskan som jag inte ens ville träffa. Jag kom in med gråten i halsen. Jag började gråta där inne. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad som skulle hända. Jag var skräckslagen. Jag fick mediciner. Jag blev övervakad av ett mobilt team som ringde mig varje kväll för att kolla så jag inte tog livet av mig. Fyfan vad jag hatade mitt liv då. Jag gjorde även slut med min kille då jag mådde så otroligt dåligt.

Månaderna gick. Jag fick gå på täta besök till sjuksköterskan för att lära mig om min sjukdom. Nu står jag här ett antal månader senare. Vid liv. Medicinerad och friskare. Jag har dock fortfarande en kamp med vardagen. Men jag har ett jobb. Jag har personer som älskar mig. Folk som faktiskt bryr sig om hur jag mår. Och de är det som är viktigast i livet. Allt handlar om att acceptera sig själv. Att acceptera att jag faktiskt är psykiskt sjuk.

Likes

Comments

Okej. Så vart ska man börja?

Jag lever mitt liv som diabetiker och redan där är min vardag en kamp. Men jag lever också med en psykisk ohälsa. Vilket många inte ser. Inte ens familjemedlemmar.
Vi är ofta rädda för att visa för våra närmsta, de som känner oss bäst. Att vi mår dåligt. Och varför är det så? Ja, är nog ingen som riktigt vet varför. Vi är väl rädda för sanningen. Att själva behöva inse att vi inte är friska. Att vi faktiskt behöver hjälp. Men istället så stänger vi ofta in oss själva och tror att det ska hjälpa. Vilket det kanske gör vid vissa tillfällen. Men oftast så mår vi bara sämre. En del skadar sig själva, en del gråter sig till sömns varje kväll. Utan att någon ser. För vi intalar oss själva att vi kan klara av det här utan någon annans hjälp. Men i själva verket så gör vi inte det.
Att ständigt behöva vakna upp och känna, klarar jag av att gå till skolan/jobbet idag? Att ständigt vara rädd för att en ny ångestattack ska komma på besök. Att känna den pressen. Varje dag.
Man vet knappt vart man ska ta vägen. Klarar jag av stora folksamlingar eller kommer ångesten just då? Klarar jag av att socialisera mig just idag? Så mycket tankar som rusar igenom huvudet varje dag. Alla kanske inte har det såhär. Men en del, både bättre och sämre.

Jag blir arg. Jag blir ledsen. I stort sätt dagligen. Vilket ofta slutar i panik och ångest. Jag vet själv inte vad detta beror på. Men jag har sökt hjälp. Jag försöker bearbeta att jag faktiskt är psykiskt sjuk. Kanske inte i högsta grad. Men jag klarar ändå inte av vissa saker på grund av detta.

Jag kan gå från att ha världens bästa dag till att det slutar med att jag sitter hemma i min säng och gråter.
Över vadå? Ingenting. Jag har oftast ingen anledning till att må dåligt.

Jag har ett underbart liv. Fin familj och otroligt bra föräldrar som ställer upp och finns där för mig.
En otroligt fin pojkvän, som jag älskar mer än allt annat. Och är så nerkärad(låter rätt knäppt men ja) i honom. Får fjärilar i magen varje gång jag ser honom. Speciellt när han ler. Det är sånt som gör mig glad i de stunder där jag bara vill ge upp.

Men trots allt detta fina i min vardag. Så mår jag dåligt. Utan att veta varför.

Har ni också det såhär? Dela med er av era tankar. 

Man ska inte vara rädd för att visa vem man verkligen är.



Likes

Comments