View tracker

Jag försvinner för en sekund!

Mat i magen, ren blöja - nu sover Sienna! Jag ligger bredvid vagnen och kan känna ett enormt lugn. Lite musik i öronen och blicken ut mot havet! Kan det bli bättre än detta?!

Det känns verkligen bra och jag har de super bra!! Trivs verkligen. Nu saknas bara ett par underbara vänner, men det kommer med tiden!

Första dagen med Sienna själv och det har varit en bra dag. Klockan är nu halv två och jag mår som en kung haha!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 138 readers

Likes

Comments

View tracker

Vissa dagar kan jag faktiskt känna glädje, jag känner att jag är på rätt väg nu, jag känner att jag ibland kan gå flera  dagar utan att ena känna mig lite ledsen! Det är dagar som jag kommer på mig själv att jag faktiskt mår bra, eller iallafall bättre. Men som sagt så är aldrig någon dag den samma.

Såklart så kommer det dagar som är hemska också! Det va länge sedan jag hade en riktigt djup period, men nu de senaste 4 dagarna har varit jobbiga för mig. Känner hur gråten sitter i halsen och jag är allmänt orolig. Men jag är iallafall glad att jag kommit upp ur sängen och kan göra saker utan att bryta ihop. Har dock inte tränat när jag känt såhär, men så kommer de dumma skuldkänslorna fram och jag mår sämre.. Men är så rädd att bryta ihop om jag tränar, det är så laddat för mig allt det här med träningarna.. Får köra en LPP..



Idag är de 57 dagar tills jag åker till Australien, nu börjar det kännas att jag faktiskt ska åka. Jag är en person som gärna planerar i god tid innan jag ska åka någonstans, och imorgon är de 8 veckor tills jag sitter på flyget. Redan nu har jag börjat tänka lite och planerat. Ska bli så skönt att bara kunna börja om på nytt och träffa nya människor. Kunna starta om utan att ha all denna skit i tankarna hela tiden, utan att alla vet vem jag är. Kunna börja om och berätta för de jag vill och bara leva livet! Slippa träffa de människor som påminner mig om all skit, med andra ord så ska det bli sjukt roligt! :) 

Likes

Comments

View tracker

Allt snurrar, jag är helt yr! Jag känner hur det blir allt tyngre att andas.. Trycket över bröstet kommer och jag måste anstränga mig för att andas!! Hela jag böjar skaka, vill bara kräka. Känner verkligen hur spyan vill upp! Gråten sitter i halsen, är så nära på att bryta ihop helt! Men jag vill inte.. Jag vill inte må såhär längre, jag vill inte få dessa attacker mer. Det är som att jag inte tror att jag påverkas såhär mycket som jag faktiskt gör.


Det va för några veckor sedan, bara dagar innan tävling. Jag åkte som ledare till ft-cupen. Min pappa var inte med, de stora tjejerna som brukar vara med va inte där, ingen annan stor som jag verkligen kunde gå till.

Dagarna innan så märker jag hur jag allt mer blir aggressiv, jag märker hur ångesten och rädslan trycker på, mardrömmarna stormar in och jag inser att något inte stämmer. Minnena av honom trycker på, minnena av honom i den lokalen, så mycket ångest och rädsla!

Direkt när jag kommer in i lokalen på fredagen, dax för invägningen, så märker jag hur jag sänker blicken! Jag kan inte kolla på folk, jag kan inte möta folks blickar, jag kan inte kolla på någon.. När jag går och betalar för tjejerna för att få invägningskorten så klarar jag inte att kolla på mannen som sitter där oskyldig, kände mig som en idiot..

Gång på gång kollar jag upp på läktaren där han satt sist, gång på gång sänker jag blicken där vi en gång möttes, mitt i gången där alla går kan jag inte kolla på någon! Kan knappt kolla småtjejerna i ögonen. Gång på gång känner jag hur ångesten växer och jag blir så satans rädd, rädd att någon ska se min smärta, jag är så rädd att någon bara ska fråga något som får mig att bryta ihop..

Jag håller fasaden uppe under invägningen och under kvällen så lättnar ångesten. Men natten va hemsk, sov ingenting alls.. En enorm rädsla inom mig inför morgondagen, rädslan att jag ska möta honom där igen, alla minnen inom mig gör mig så satans rädd!


Morgondagen börjar så hemskt! Mamma och pappa va påväg upp till tävlingen, men kom inte förrän tävlingen börjat. Jag står och väntar på listorna som är i hallen innan lokalen. jag står där och känner trycker över bröstet, har en enorm rädsla men ångesten är inte så hög just då.


Jag kollar mot ytterdörren av ren slump, då får jag en sån panik känsla, jag kan inte andas, jag kan ingenting, allt bara brister för mig. In genom dörren kommer HANS klubb, klubben han va i när allt hände, klubben han satt med på läktaren i denna lokal.. Jag blir så rädd, så satans rädd.. Jag vet inte var jag ska ta vägen.. jag kan inte gå till pappa eller mamma då de ej är där, kan inte gå till tjejerna då de bara va yngre småtjejer med som jag skulle va ledare för.. min första tanke va Janne, en underbar man som står familjen nära! Jag märker hur jag automatiskt är på väg att springa där ifrån, när jag ser att han är inte med..

Jag känner hur tårarna trycker sig fram och jag blir tvungen att gå där ifrån.. Springer snabbt till en toalett i källaren, får sitta där tills smärtan inom mig har försvunnit, får sitta där tills jag lugnat ner mig igen! tills rädslan och ångesten är så låg att jag kan kontrollera mig själv!


Väl under tävlingen är de sjukt jobbigt för mig.. jag vill gång på gång gråta, går i hallen och får flashbacks från när han och jag möttes i gången, ser unga killar som påminner mig så mycket om honom, får minnen av ställen jag sett honom på. och de ställen kan jag inte kolla upp på personerna jag går förbi, kan inte kolla någon i ögonen förutom tjejerna som jag coachar! Gång på gång får jag gå ifrån och låta känslorna komma, för att hoppas att jag kan hålla ihop när de andra är runtomkring mig!

Någon gång under söndagen så stänger jag av. I bilen påväg hem så märker jag hur jag inte känner någonting, hur mycket jag än försöker känna så kan jag inte!


Min kropp tar mer stryk av hela situationen och de han gjorde med mig, mer än vad jag trott.. Jag har ändå känt att jag kan prata om det helt utan att jag ska må allt för dåligt av de, men kroppen säger ifrån. Jag mår piss för de han gjorde mot mig. Min kropp klarar inte mycket mer! Önskar bara att tiden ska läka dessa sår, att jag en dag kan sluta skämmas, att jag en dag kan känna att det är bakom mig, att jag en dag kan älska mig själv igen! Få tillbaka de han tog från mig!


fuck you!

Likes

Comments

Länge sedan jag skrev nu, har inte riktigt vetat vad jag ska skriva, vad jag ska säga?!


Va hos psykologen idag.. Ville bara kräka! Allt snurrade, allt fick mig att bara vilja därifrån, ångesten va hög redan innan jag åkte dit! Drömmarna inatt va också hemska drömmar, så hela dagen har varit hemsk!

Traumabehandlingen är i fullgång.. Fattar inte hur en person som utsatte mig för dessa hemska saker fortfarande kan påverka mig på detta sätt.. Jag trodde allvarligt att jag va över allt, att det va lugnt för mig att prata om det utan att få ångest eller bara må dåligt.. Gång på gång bryts jag ner hos psykologen och jag mår piss..


Nu väntar ett par hemska nätter/dagar, sen kan jag återgå till verkligheten.. sen på allt igen nästa tisdag!


Helt sjukt att du får gå fri för allt du gjort, sjukt att du får leva ett normalt liv trots att du är den du är!

Jag kanske va den första du våldtog, men jag vet att jag verkligen inte va den sista! Hemskt som det är så är de sant! Förstår bara inte hur du kan skaffa tjej och leva ett normalt liv? Att du inte skäms!


Idag är det 100 dagar tills jag åker till Australien! Jag längtar så fruktansvärt mycket! :) 

Likes

Comments

Längesedan jag skrev nu, har inte riktigt vetat vad jag ska skriva..

Jag skrev ut och delade med mig av min hemlighet, det som jag så länge hållt inom mig, det som jag inte velat att någon skulle veta.. Det kom så mycket känslor och tankar som snurrade runt i huvudet!

Samtidigt som jag skrev ut detta här så har det varit tävlingar. Jag har inte gömt mig inomhus, tvärt om.. Jag har infunnit mig i de lokaler där alla hemska minnen varit, jag har mött människor som påminner mig om saker jag djupt inom mig bara vill glömma.. Jag har mött mina värsta hemska mardrömmar , de som skrämmer mig på nätterna och de som får mig att gråta mig till sömns..


När jag ser vissa personer så är de som att jag får en hemsk rysning inom mig, en rysning som får mig att bara vilja springa iväg - gömma mig i en hörna och bara skrika, gråta. Men jag gör de inte.. jag håller alla känslor inom mig. Vet inte om de är rätt, vet inte om de är smart. Men jag kan inte visa mig svag, hur mycket jag än vill gråta bland allt folk så kan jag inte.. Jag låser in känslorna djupt inom mig igen, jag möter inte de blickar som jag märker folk ger mig, jag försöker att inte kolla andra i ögonen - förutom de jag har närmst mig!


Tror faktiskt ingen kan förstå min ångest jag får när jag ser vissa personer, alla känslor som jag så länge haft inom mig kommer upp till ytan, både hat och ilska.. Tror inte folk kan se de på mig heller, tror inte folk förstår allt jag känner, inte ens mina närmsta! Efter all denna tid så vill jag inte visa mig svag, kan inte visa mig svag!


Jag märker alla blickar, blickar från folk som inte kollat innan.. Jag märker all oro vad folk kan säga i min omgivning, jag märker hur någon försöker skaffa kontakt eller bara genom blickar försöker visa att de ber om ursäkt för hur de har behandlat mig genom åren.. Hur de bara vill prata men inte riktigt vet vad de ska säga.. Jag märker hur jag allt mer mister vissa personer för att de inte veta vad de kan säga till mig, eller hur de ska va i min omgivning..

Jag är samma jag, bara de att ni vet min djupaste hemlighet, de som jag länge bara velat förtränga och helt glömma, de som jag haft så djupt inom mig att jag bara velat spy på mitt liv. Tog hellre alla hemska ord som sades än att berätta sanningen..


Trots all denna tid så är smärtan enorm inom mig.. Jag kämpar på, jag försöker att låtsas som att jag inte blir påverkad av allt. Jag låtsas som att jag inte ser personer som är i omgivningen, jag bara låtsas, fejkar..


Har länge varit jobbigt för mig, så jobbigt att jag i två veckor varit avstängd känslomässigt, har inte känt någonting alls.. häromdagen slog allt mig i ryggen och jag la i flera dagar och bara grät. Hemma i sängen, helt själv, musik på högsta volym - försökte trycka bort de som gav mig ångest. Bara drömma mig bort för en sekund.

Träningen har gått skit denna vecka på grund av alla känslor inom mig, det är som att jag är helt sönder inom mig just nu.. så mycket känslor och tankar att jag inte hinner med själv..


"Some days are just bad days, that's all. You have to experience sadness to know happiness, and I remind myself that not every day is going to be a good day, that's just the way it is!"

Likes

Comments

Det krävdes mycket av mig för att jag skulle lägga ut mitt inlägg om min stora hemlighet.

(http://nouw.com/Cassandrasjogren/-16ar-17297362).

Inlägget hade jag skrivit dagar innan jag la ut det, jag ändra texten gång på gång. Försökte hitta ett bra tillfälle, försökte hitta modet långt inom mig.


Jag visste inte om dagen skulle komma när jag verkligen kände att jag va redo för omgivningen att veta. Detta är något som ligger så djupt inom mig - tårarna trycker sig fram bara tanken på den kvällen. Men jag tror att det alltid kommer vara så, jag tror det alltid kommer vara ett känsligt ämne. Att prata om sex överhuvudtaget!


Men detta betyder inte att man ska undvika samtalsämnet med mig. Undrar man någonting så uppskattar jag hellre om man frågar mig direkt än att gå runt och smussla bakom min rygg. Så va inte rädd för att prata om det eller ställa frågor.


Har under många år dolt hur jag mått, har haft ett leende på läpparna trots att jag varit helt förstörd inombords. Det var så många år som jag bara låtsades vara glad, det har nu därför blivit svårt för mig att alltid visa hur jag mår och känner. 

Men jag försöker, Ingen dag är densamma. 


Det jag ändrat på nu är att jag har bestämt mig för att göra något med mitt liv som jag själv vill. Jag har ett mål som jag ser framemot. Något som jag verkligen vill göra! Det är främst det som får mig att vakna om dagarna, som får mig att bli glad i mörka stunder.  :) 


Nu måste jag sova, ska på tävling med mina småtjejer imorgon bitti. 

Hope for a better day tomorrow! :) 

Likes

Comments

Min hemska sanning! 

Veckorna bara flyger förbi och dagarna bara springer iväg. Känner att jag faktiskt är på ett ganska bra humör idag trots att allt varit stressigt den senaste tiden. Kan ligga i sängen och bara känna ett lugn. Har nog aldrig hänt förut!


Det känns som att ett kapitel i mitt liv är avklarat och jag kan äntligen gå vidare. (: hoppas hoppas hoppas!


Har fått en fråga som jag länge undvikit att svara på.. En fråga som djup inom mig varit jobbig.

Vad har du egentligen varit med om?
Denna fråga stöter jag på nästan dagligen.. En fråga som länge varit min rädsla att få, en fråga som många gånger fått mig att bryta ihop!
Kan för första gången idag känna att det iallafall känns lite bättre. Att jag inte bryter ihop av frågan - att jag vill dela med mig. Iallafall av lite!

Som nog många vet så skulle jag börjat gymnasiet i Arboga. Allting va planerat, det enda som saknades va att åka dit på en prövovecka.

Jag minns de som att allt va underbart. Jag verkligen såg fram emot att flytta hemifrån, komma bort från mitt vanliga. Detta skulle bli så kul!

Hade inte hittat ett enda fel när jag en dag på rummet på internatet blir utsatt för en av de värsta sakerna någon människa kan va med om - våldtäkt.


Vill inte gå in på detalj. Vet aldrig om jag någonsin kommer våga de. Kämpar med att bara öppna upp mig lite, detaljerna får jag isåfall berätta någon annan dag!

Jag hata honom för de han gjorde. Jag hata honom för att allt blev som de blev. Jag bara hata honom!
Hur kan en människa utsätta en annan människa för något så hemskt? Vad är de för fel?

Jag åker hem med tårarna rinnandes från mina kindrar. Jag minns hur jag bara önska att jag aldrig kommit hem eller tillbaka till Arboga. Allt jag ville va att gömma mig. Ville inte att folk skulle se hur ledsen jag va och hur dåligt jag mådde. Ville inte att folk skulle se vad han gjort med mig. Ville inte ha alla frågor så jag ljög..

Hur skulle jag någonsin kunna berätta detta för omgivningen? Skulle någon någonsin tro mig?


16år och våldtagen, det var inte så mitt liv skulle sluta! Det var inte så jag skulle uppleva mitt liv utan mina föräldrar. Jag skulle klara mig själv och leva mitt liv. Men efter denna hemska kväll så tog de mig många månader innan jag ens våga va någon annan nära, innan jag ens våga gå ensam genom korridoren i skolan. Bara att kolla någon annan i ögonen var en enorm rädsla.

Jag ljög för alla, för mina vänner, föräldrar, syskon.. Det va många gånger jag bara ville gömma mig, skrika, slå bort smärtan inom mig.. Jag kunde inte lita på någon!


Bara jag såg denna kille efter händelsen så brast allt för mig, kan inte ens tävla mer! Han förstörde allt för mig..

Det va en match. Mälarcupen. Minns allt så väl! Jag mötte cecile langstedt. Det va en jämn match, jag ledde tills de blev paus. Då ser jag honom! Sitta där vid mattkanten. Hans hemska äckliga ögon möter mina och jag bara vill springa där ifrån. Vill gömma mig, skrika, får panik..

Ingen förstår någonting, bara jag och mitt inre. Känner hur pulsen stiger och hjärtat slå allt hårdare. Det blev allt svårare för mig att andas, jag skakade som en galning och ville bara spy. Jag klarade inte mer.
Detta va första gången jag fick panikattack under tävlingssammanhang!

Det gick inte en dag utan att jag försökte glömma, men jag kunde inte, så istället förträngde jag! Jag anklaga mig själv, fick skuld och skam känslor, hata mig själv.

Våga inte säga något till någon. Det tog mig 4år efter händelsen att ens få orden ur mig. 4,5år innan jag våga berätta för mina närmsta!


Än idag kämpar jag med vad han gjorde mot mig.

Det är först nu som jag märker hur det mer och mer blir mitt förflutna.
Det kommer alltid att va jobbigt att prata om detta. De kommer alltid att finnas gråt i halsen! Men jag kämpar och kommer aldrig sluta kämpa.


Idag har jag kommit ännu ett steg längre. Idag har jag vågat dela med mig till fler!

Jag skäms inte längre, jag hatar inte mig själv mer, det är inte jag som har gjort något fel. Jag kommer aldrig glömma eller förlåta! ALDRIG!!
Just nu kan jag bara leva med de han gjorde. Försöka gå vidare och leva mitt liv så bra som jag bara kan!

Likes

Comments

Jag vet inte alltid hur jag ska uttrycka mig i text. Jag skriver ofta bara vad som kommer på hjärnan, tänker inte mig för alls..

Har fått många som undrat hur jag mår och som även haft sina egna åsikter om mina inlägg.
Jag uppskattar verkligen allt positivt jag har fått höra. Någonstans inom mig så får jag en sån känslokick, blir glad! Det är de som får mig att kämpa på!

Jag mår, som nog alla har förstått, inte så jätte bra. Jag tror att många tror jag bara vill öppna mig för att jag vill ha uppmärksamhet och att jag ska spela offer?
Så är de verkligen inte!

Med alla mina inlägg så vill jag framföra att det är okej att må dåligt, de är okej att bara vilja spy på sitt liv ibland. Det finns så många i ens omgivning som mår värre än man tror.
Jag vill att generationen yngre än mig inte ska göra samma misstag som jag gjort, jag vill att folk som mår dåligt ska våga ta steget att få hjälpen som behövs för att kunna må bra igen.

Jag har varit utsatt för väldigt mycket i mitt liv. Saker som jag inte ens vill min värsta fiende ska vara med om. Saker ni (alla som läser) inte vet om.
Jag kämpar varje dag med att öppna upp mig mer. Men är inte van alls vid att prata så det tar sin lilla tid!

Jag skriver vissa saker på min blogg så låter så mycket värre än vad det egentligen är och de har att göra med hur mina tankar går.
Det är som att snabbspolning är igång i hjärnan och därför skriver jag innan jag tänker. Brukar va så även när jag pratar, pratar innan jag tänker (som mina närmsta vet!).


Som nog många undrar så lider inte jag av någon ätstörning. Jag har gått på så många mediciner att min kropp reagerat. Ena dagen är aldrig densamma. Jag har ingen förvrängd kroppsbild, jag ser mig precis som jag är. Klart man kan tvivla på hur man ser ut ibland, det gör nog alla tjejer mellan 15-25. Men jag skulle aldrig få för mig att ändra mitt matintag med vilje!

Just nu är jag bara i en period då jag ibland inte är så jätte hungrig - de är oftast de dagar jag mår som sämst.
Medan andra dagar kan jag äta som ett djur!

Så ta mig inte fel när jag skriver någonting som låter konstigt när de gäller mat. Jag mår bra när de gäller den biten.
Det är klart att de är lätt att misstolka allt, speciellt när man läser mellan raderna. Men menar det inte alls så.




Myser med familjen i Tias!

Likes

Comments

Länge sedan jag skrev nu.
Har varit en jobbig tid, några jobbiga veckor..

Är just nu utomlands med min fina familj. Behövde verkligen komma från mitt vanliga.
Är så trött på all skit, alla tankar, känslor..


Sen en tid tillbaka så har mitt matintag påverkat mig mycket.. Jag äter knappt längre. Jag är inte ens hungrig..
Kan känna hur jag bara blir mindre. Varje titt i spegeln får mig att inse att jag kan inte fortsätta såhär.

Detta brukar alltid skifta annars. Men just nu och de senaste veckorna så har jag knappt ätit, är lixom inte hungrig. Bara tanken på mat får mig att vilja spy..

Jag går ju dock inte en dag utan att äta något alls, så dum är jag inte. Men jag kan klara mig väldigt många timmar med väldigt lite mat..




Jag tror detta har att göra med att jag mår piss. Dessa veckor sedan nyår har varit hemska.. Vill bara skrika, spring iväg från allt. Bara gråta..

Det har varit mycket känslor, ångest, stress, allt.. Maten har inte varit mitt första val. Har velat klara mig genom dagarna.
Kämpar för att inte visa mig svag.. Kan fortfarande inte låta omgivningen veta hur jag mår.. Att fälla en tår inför andra är hemskt!



Men annars så har vi det bra här i Spanien. Njuter av varje sekund solen är framme. Skönt att komma bort en vecka! :)

Tjaoo!

Likes

Comments

Nu är klockan över 00:00, nu är det den 8 januari 2015 och jag är 21år gammal. Tiden bara springer iväg!




Idag är jag 1 år äldre än igår! Peace!✌️😃

  • 1008 readers

Likes

Comments