Header

Resor

Jag vill tacka er alla som följt mitt volontäräventyr. Jag är lite chockad över hur många som lagt sin tid på att läsa om mitt äventyr. Lite läskigt faktiskt när jag inte har en aning om hur man gör det här på en bra nivå.

Men nu är jag hemma igen, och har därmed uppfyllt min största dröm någonsin. Det är en sån fin känsla, och så många nya erfarenheter jag har med mig i bagaget. Det har för det mesta varit fantastiskt, men även en del tårar. Men när man är där så är man där för att hjälpa andra, så då får man försöka sätta sina känslor åt sidan och göra det bästa man bara kan. Vilket jag gjorde, jag kunde inte gjort något bättre. Tårarna som spökade var på grund av allt tragiskt som vissa människor genomgått, det är tufft att höra och se på samtidigt som det är helt fantastiskt att få vara den som sträcker ut en hjälpande hand.

Jag vill definitivt åka iväg igen, och då under en längre period. Det här har ständigt varit en fajt mot mig själv också, men nu har jag hittat mig själv och vet vad jag är kapabel till. Så att åka iväg under en längre period är inget jag fruktar längre. Så nu måste jag bara jobba ihop mer pengar, och hitta en tidpunkt i mitt liv som passar, så jag kan åka och vara en volontär igen. Att vara en volontär är verkligen något jag själv kan rekommendera, oavsett om du är framåt som person eller tillbakadragen som jag, så passar det nästan alla. Det har jag upplevt under dessa veckor. Ingen människa är den andre lik och alla är speciella på sitt vis, och det är verkligen något som behövs på sådana ställen som jag varit på. Man må få betala några tusenlappar för att göra en liknande resa, men det finns absolut ingenting som varit så väl investerat som dessa pengar för min egen del. Åk bara åk, säger jag.

Nu avslutar jag den här resan. Men eftersom jag själv tyckt om att skriva här, framförallt för min egen del så jag kan kolla tillbaka på vad jag gjort, så tänkte jag försöka fortsätta skriva på denna blogg. Men nu övergår jag till min vardag, som tyvärr inte består av resor och drömmar hela tiden. Men jag vill göra det här för min egen skull eftersom jag gillar det, för det mesta haha. Så återigen ett stort tack till er alla som följt och stöttat mig genom min resa och dröm. Ni alla är fantastiska. ❣️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Resor

I Ambalangoda hann jag även med lite fritid, där passade jag på att besöka sköldpaddorna på organisationens projekt. Det gjorde så ont i djurhjärtat att se dessa handikappade sköldpaddor. Vissa hade blivit av med delar av sina armar samt ben, eller i värsta fall så var alla armar och ben avskurna. Dom sköldpaddorna kan inte alls simma på egen hand, så volontärerna fick trycka ner dom under vattnet och hjälpa dom att "simma" så dom kunde få tag i sin föda. Vissa av sköldpaddorna föds med ett handikapp, till exempel blindhet. Då finns det inget att göra, men det är så frustrerande för mig som människa att se att vissa sköldpaddor hamnat där pga oss människor. Folk som skräpar ner med plast i haven, eller tycker att dom har rätt att bara hugga av deras armar eller ben. En sköldpadda bara flöt omkring ovanpå vattnet för att den hade ätit en plastpåse i havet, jag förstår inte hur folk inte kan vara medvetna av att det skadar samt dödar djuren. Likaså när vi var i Mirissa och åkte båt för att försöka se valar i det fria, så slänger folk bara plast runt om sig på båten. Jag blev så arg så jag inte kunde vara tyst om det. Jag var tvungen att säga ifrån. Fy. Här kommer iallafall lite bilder från sköldpaddorna som "the captain" har räddat i Ambalangoda..

Därefter begav jag mig till Mirissa på egen hand, för att ha min sista vecka i Sri Lanka. Där mötte jag upp två andra tjejer som bodde med mig i Kandy på volontärboendet. Ena dagen så bokade vi en båttur, för att möjligen se fria sköldpaddor, delfiner och valar. Vi var väldigt tursamma då vi fick se alla tre djursorter. Jag lyckades även få med delfinerna och valarna på några videosnuttar. Havssköldpaddan kunde jag inte få någon bra bild på, då båten höll sig på säkert avstånd från djuren så vi inte skulle skada eller störa dom. Men här kommer lite bilder och videosnuttar från båtturen. Det är såhär djuren ska leva, fria i havet och inte fångade som turistattraktioner..

Efter båtutflykten så for tjejerna iväg på annat håll, medan jag valde att stanna kvar några dagar i Mirissa för att upptäcka. Tyvärr var det inte toppväder så vågorna var suuuperhöga, vilket gjorde att jag inte badade en enda gång. IStället hade jag mysiga promenader, middagar på stranden, och ett fint hotell med en härlig pool.

Sen begav jag mig till mitt sista stopp, och största favoriten på resan, Hikkaduwa. I Hikkaduwa bodde jag på två olika boenden, varav ett blev en storfavorit. Hikka Tranz by Cinnamon. Så himla fint. Min balkong och utsikt var amazing.

Vi gjorde även en dagstur till Peraliya, där vi besökte memorial efter tsunamin. Det var så känsloladdat och jobbigt. Men det var något jag ville se, eftersom tsunamin alltid varit ett intresse för mig. Det är så häftigt, men hemskt vad naturen kan åstadkomma. Vår taxichaufför var även en överlevare från tsunamin, det var häftigt att höra hans berättelse, vi fick även se hans ärr efter skador i samband med tsunamin. Jag läste även en helt fantastisk berättelse som ett svenskt par skrivit efter att dom upplevt tsunamin. Sri Lanka var även det näst värst drabbade land i tsunamin med så många dödsoffer. Vi ägnade en tyst minut åt alla offer och anhöriga, samtidigt som vi självklart lämnade en liten donation.

Sista dagen på resan så bjöd Hikkaduwa på finväder. Äntligen lite sol. På förmiddagen så tog vi en privatlektion i surfning, och sedan surfade vi med lite hjälp från lankeserna. Det var, och är det roligaste jag någonsin gjort. Vilket adrenalin. Det är verkligen något värt att prova. Därefter så njöt vi några timmar på stranden, innan vi begav oss tillbaka till hotellet för att duscha och gå ut och shoppa det sista. Därefter packade vi ihop allt och njöt av en god middag innan vi började resan mot flygplatsen. Där vi sedan skiljdes åt, jag mot Sverige och mina vänner mot Holland. Det var tufft att ta farväl, från personer man umgåtts med varje dag i en månadstid. Men nu har jag en anledning till att resa ännu mer, och besöka Amsterdam inom den närmsta framtiden.

Likes

Comments

Resor

Den här veckan var min sista vecka som volontär i Sri Lanka. Jag skulle egentligen jobbat en vecka till, och sedan haft en vecka för att resa runt. Men jag har ändrat lite i planeringen så nu har jag gjort min sista vecka som volontär.

Sista veckan spenderade jag med en kvinna från England, Caroline. Vi jobbade med munkar i Ambalangoda. Det har verkligen varit skönt att ha henne vid min sida, hon är jämngammal med min fader. Så det har känts lite som att ha en extramamma och någon som alltid ser efter en. En sån otrolig kvinna, så glad att JAG fått träffat henne, och gjort mitt sista projekt med henne.

I måndags hade vi ca en timme med munkarna. Då gick vi bara igenom deras namn, presenterade oss och gjorde namnkort för att underlätta för oss själv. Dom har verkligen så svåra namn här borta. Så det hjälpte oss mycket. Sedan fick dom rita litegrann och efteråt lekte vi lite och sen var dagen slut.

När vi var klara med munkarna, så gick vi tillbaka till vårt boende och började planera inför tisdagens lektion. Vi satt och planerade nästintill hela eftermiddagen, men vi ville göra det riktigt och inte bara leka bort tiden med munkarna.

Så varje dag förutom måndagen har vi börjat 08.30 och slutat 11.00. Så vi har haft en 2 & 1/2 timmes lektion varje dag.

I tisdags så började vi lektionen med en daglig rutin som vi ville hålla hela veckan. Vi hälsade på alla barnen med ett godmorgon och frågade hur dom mådde. Gick igenom vad det var för dag, tid och vädret. Till det hade vi ritat olika teckningar. Till exempel klockan, dagens datum osv. Efter det började vi med vårt huvudämne, djur. Till huvudämnet gjorde vi bland annat en mind map, flashcards, sång och charader som var kopplat till vårt huvudämne. Sedan sammanfattade vi ihop allt och sa hejdå för dagen. Efter det gick vi tillbaka till boendet och påbörjade nästa dags lektion.

I onsdags så hade vi samma rutin som dagen innan. Men vårt huvudämne var nu mat och frukt. Samma sak som dagen innan, förutom att vi faktiskt hade köpt åtta olika frukter, som vi gick igenom och visade för barnen. Därefter så gjorde vi iordning varje frukt så alla barn fick smaka, och vi fyllde i hur många som gillade/ogillade varje frukt. Dessa barn är väldigt fattiga, så dom hade till exempel aldrig ätit kiwi innan eftersom den är dyr för dom. Men dom älskade kiwi, däremot så var det bara en pojke som gillade röd paprika, alla andra spottade snabbt ut paprikan. Det var så himla roligt och kändes bra för oss att kunna ge dom nya upplevelser med frukter dom aldrig sett eller smakat förut. Sedan fick dom välja en lek som vi avslutade dagen med.

I torsdags var det samma rutin igen. Den här dagen hade vi förberett huvudämnet jobb/personer som hjälper oss. Så igen var det samma rutin där vi pratade om ämnet, dom fick säga olika personer som hjälper oss människor och vi skapade en mind map utifrån det. Sedan fick dom göra flashcards osv. Så vi har haft samma grund hela veckan, förutom innehållet i lektionen. För oss så kändes det bäst för barnens skull att hålla oss till en rutin hela veckan. Vi delade samma åsikter om att det är viktigt för pojkarna att komma in i en slags rutin så dom vet vad som väntas nästa dag osv.

Dock så var vi bara där en vecka, men vi har lämnat allt till dom andra som kommer till nästa vecka. Det är volontärer från boendet i Kandy som vi känner sen innan, så vi har haft kontakt över Facebook så dom ska ta över och fortsätta med samma rutin så det blir en bättre struktur på lektionerna framöver. Så vi hoppas att barnen blir glada över det, och att det i framtiden kommer volontärer som faktiskt är där för att lära dom engelska, och inte bara leka eller sitta bort tiden med dom. Vilket många volontärer gjort innan oss.. Men inte alla såklart, så vissa gör ett bra jobb medan vissa gör ett sämre jobb. Vilket gör att det blir synd om barnen, men nu vet jag att dom kommer fortsätta på samma spår i nån vecka framöver, och ha riktiga lektioner så dom kan förbättra sin engelska.

Här är lite bilder på pojkarna vi spenderat veckan med. Dom är så himla speciella, var och en av dom, på sitt eget vis. Det finns så mycket potential och vilja i dessa pojkar. Dom skulle kunna bli vad dom vill här i världen. Vilket gör mig lite ledsen eftersom dom tyvärr inte har den chansen, eftersom dom/deras familj har valt att skicka dom till templet för att bli munkar. Så då funkar det inte riktigt för dom att bli vad dom vill, utan dom måste vara munkar. Självklart kan dom välja att "hoppa" av det spår dom är inne i nu, men då skulle dom aldrig på socialt accepterad om man "misslyckats" som munk. Så mer eller mindre har dom inget val. Men förhoppningsvis har dom det bättre tillsammans, än hos sin familj.

Hur som helst så är dom helt otroliga, det har varit svårt att lära dom och behålla deras koncentration under hela veckan. Men i slutändan så är det inte det som speglar denna vecka. Utan det är deras positivitet, glädje, ödmjukhet och talanger.

Jag har lärt mig så himla mycket under den här resan, och speciellt av dessa äldre barn. Jag är så otroligt tacksam över alla människor jag träffat, och alla som har förändrat mig helt. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv, och jag kommer göra det igen. Speciellt när jag hittat en organisation som är 100% äkta och som inte gör det här för att tjäna pengar själva, utan för att faktiskt göra en skillnad. Dessutom finns dom i flera länder, men Sri Lanka ligger nära hjärtan nu. Så jag skulle älska att komma tillbaka hit och göra det igen. ❣️

Likes

Comments

Resor

I söndags lämnade jag Kandy klockan 05 med tåg. Tågresan var intressant, raka motsatsen mot för hemma. Så efter fem timmar var det skönt att kliva av i Ambalangoda.

Boendet här är helt annorlunda än boendet i Kandy. Vi har ca 200 meter till stranden, och exakt allt är inom gångavstånd. Vi har även en fin trädgård här som vi kan röra oss runt och inte bara två bord ute som i Kandy.

Jag åkte ner hit för att jobba med munkar. Vi är här för att hjälpa dom att lära sig engelska. Det är väldigt svårt, pojkarna vi lär är från fem till fjorton år. Så deras kunskaper i engelska språket är väldigt olika. Jag jobbar med en kvinna från England, och det är jag jätteglad över. Hon kan verkligen allt inom språket och det är en bra kombination mellan oss på grund av åldersskillnaden.

Munkarna vi jobbar med här är jättefattiga, det är sorgligt att se hur dom lever, och veta varför dessa pojkar är munkar och bor i templet. Det känns verkligen som att jag gör en större skillnad här än med barnen i barnhemmet. Jämförelse med munkarna så har dom föräldralösa barnen det BRA. Vilket gör det lättare att släppa dom. Men dock värre med projektet här nere.

Pojkarna i templet är jättefina, och alla har sina talanger och dom är alla så intelligenta. Jag bara önskar att dom kunde ha ett normalt liv, bo med sina familjer, gå i en skola, vara tillåtna att jobba med vad dom vill och bilda en egen familj i framtiden. Det här är det jag har svårt för med denna religion. Men samtidigt så får jag inte glömma att dom har ett tak över huvudet och mat på bordet. Vilket dom inte skulle haft med sina familjer. Så jag försöker fokusera på det. Men det är svårt att hålla känslorna i schack..

Likes

Comments

Resor

I fredags var det sista dagen på barnhemmet. Förmiddagen spenderade jag med dom äldre barnen. Samma vanliga rutiner som dagarna innan. Ge dom sina nappflaskor med dricka, byta blöjor och klä på dom rena kläder och sedan ta ut dom för att leka och underhålla dom. Eftersom det var sista dagen på projektet för oss, så gjorde vi något speciellt för barnen. Vi hade med såpbubblor och ballonger som vi blåste upp. Hemma i Sverige så skulle det inte verka som något stort, men det var som om barnen aldrig sett såpbubblor innan. Alla samlades i en flock runt om oss, och skuttade runt av glädje. Vissa blev så himla glada så det enda dom såg var såpbubblorna så dom sprang rätt in i dom andra barnen, så det blev lite tårar också men det var inget farligt. Vi fick även ta kort på barnen när vi gjorde detta, men man får inte lägga ut det på internet, så därför tänker jag inte göra det, utan jag har dom på mobilen och kan visa bilderna för dom som vill se när jag är hemma.

Under vår lunchtid så gav jag en stor påse med flera olika mediciner för barnen, personalen blev så himlaaaa glad. Dessutom är dom jättenoga och ordentliga med donationer osv. Jag fick fylla i en speciell bok med mina uppgifter, exakt vad jag köpt och antal. Sedan fick jag skriva under med en underskrift. I boken fanns det jättemånga donationer sen innan, och speciellt härifrån Sri Lanka. Så många lokalbor bryr sig också om dessa fina barn. Det känns skönt att veta det, och om jag kommer tillbaka till Sri Lanka någon gång så kommer jag definitivt besöka barnhemmet igen och lämna någon slags av donation.

Hursomhelst, eftermiddagen spenderade jag med bäbisarna. Sista dagen med världens finaste barn, det var så sorgligt. Jag är inte säker på vad jag berättar innan om spädbarnen, men den minsta bäbisen dom hade för tillfället, var en kille på tre månader. För det mesta så låg han i sin säng, eftersom han var alldeles för liten för att ligga själv på golvet och leka. Men på fredagen så var lillkillen väldigt ledsen och ville vara med oss, så jag spenderade mycket tid med honom. Jag höll honom i min famn och han ville verkligen vara där så han kunde vara med och observera vad som hände. Det kändes som min egen bäbis ett tag. Därefter så var det bäbisar på ca fem månader och upp till ett år. Jag har lite kort på några av dom, men samma här så vill dom inte att man lägger upp bilder på internet hur som helst. Så dom får stanna i mitt fotoalbum.

Det var tungt att säga hejdå och lämna dessa barn, jag hade som sagt planerar att spendera mer tid där, men nu blev det inte så. Vilket jag själv tycker är bra, för det var redan svårt att lämna dom efter en vecka, hade jag stannar längre hade jag nog blivit kvar där och aldrig lämnat dom. Barnen blir även mer fast till volontärerna som är där i flera veckor, så det var bra att det bara blev en vecka, så inte dom skulle tycka det vore jobbigt. Även om det måste vara jobbigt för barnen att det kommer nya personer hela tiden och att vissa bara stannar några dagar, så tyckte jag det blev bäst så.

Eftersom jag fortfarande hade pengar kvar så pratade jag med "huvudkvinnan" om vad som behövdes till barnhemmet, så hon visade mig lite saker som behövdes. Så på lördagen tog jag en tur ner på stan i Kandy och köpte det dom behövde. Vattenkokare, bläck, burkar och massa böcker, block, pennor och lite mer leksaker. Sen kunde jag lämna det till tjejen som jobbar som koordinator på babiesprojektet så hon skulle ta med det idag. Så jag hoppas att det blev rätt och att dom blev nöjda ännu en gång.

Jag måste även visa er utsikten alldeles vid barnhemmet. Så himla fantastiskt, jag filmade även en bit när vi var påväg upp till barnhemmet. En sak jag är glad över, är att slippa den kalla lunchen som bestod av makaroner eller nudlar och en stark linssås/gryta, det serverades alltid i en plastpåse som var inslagen i tidningspapper, vilket inte kändes jättehygieniskt. Så det saknar jag inte ett dugg, men resten saknar jag redan.. ❣️

Likes

Comments

Resor

Jag har varit helt slut varje dag efter mitt projekt. Det går inte riktigt att beskriva hur tungt det har varit, samtidigt som jag haft så roligt och ett minne för livet. Därför har jag inte haft orken att dela med mig av dagarna som varit. Men ska göra mitt bästa nu i efterhand.

I onsdags så kämpade jag med ytterligare ett lass med kläder, skor och leksaker till barnen. Så under onsdagen så fick barnen ännu mer kläder, och personalen blev glada över det. När jag kom dit på morgonen, så hade flera av barnen kläderna jag fick med mig dagen innan. All personal är inte jättebra på engelska, men dom gjorde sitt bästa för att kommunicera, så när dom såg mig så pekade dom på barnen för att visa att dom använder kläderna jag jade med mig. Det var en sån himla skön känsla och jag blev bara så allmänt lycklig till att det verkligen kommer till nytta och att vi tillsammans kunde hjälpa.

Torsdagen spenderade jag förmiddagen med dom spädbarnen, och det var den tuffaste dagen på projektet. När vi kom dit på morgonen, runt 09, så var verkligen alla bäbisar på dåligt humör. Dom var så himla trötta, så antagligen hade dom haft en dålig natt. Alla barnen sover i samma rum, så har ett barn en dålig natt då påverkar det alla andra också. Nästan all bäbisar grinade på samma gång, ingenting dög förutom att vara uppe i ens famn, men det var väldigt svårt att tillfredsställa alla 13 spädbarn när vi bara var 3 tjejer där. Så torsdagen var den värsta dagen, men det är bara små bäbisar och inte deras fel. Vi gjorde så gott vi kunde fram till lunch iallafall. Sedan fick dom lite sömn och var bättre på eftermiddagen.

Så dagarna har bestått av att leka och ta hand om barnen från morgon till eftermiddag, och sedan har man bara kommit tillbaka till boendet och ätit lite middag och duschat av sig innan läggdags. Så jag har sovit tidigt alla dessa kvällar, men det har varit skönt och välbehövligt också.

Jag hade även samlat ihop en del pengar, så på torsdagen pratade vår koordinator med personalen på barnhemmet, och jag fick en hel lapp med olika mediciner som dom behövde till barnen. Så på torsdag när jag var tillbaka i Kandy, åkte jag till ett apotek och köpte allt dom behövde för en del era pengar.

Nu ska jag sova innan jag ska upp klockan 03 inatt för att åka vidare till nästa projekt. Så jag får berätta mer imorgon om fredagen, sista dagen med barnen, och berätta lite mer vad jag kunde köpa till boendet för pengarna som var kvar och kanske posta lite bilder som redan finns på internet, eftersom vi inte fick lägga upp några bilder som vi tog på barnen, så då får jag helt enkelt låna från andra som fått tillåtelse så ni kanske kan få se en liten glimt av dessa underbara barn. ❣️

Likes

Comments

Resor

Idag var en bra dag. Idag spenderade jag förmiddagen med spädbarnen och eftermiddagen med dom äldre barnen. När vi kom imorse, så var det en annan kvinna med bäbisarna, och hon bemötte oss trevligt med ett glatt "godmorgon" och hade ett leende på läpparna. Även om hon inte kunde prata engelska flytande så försökte hon kommunicera med oss. Så idag var det mycket lättare, och hon var inte lika "hård" på barnen. Tydligen är det så det är här helt enkelt, men det är så himla svårt för mig som svensk, och dom andra tjejerna från Europa, att se på deras vis att hantera barnen. Det gör ont i hjärtat eftersom det är en sådan stor skillnad på hur man hanterar små barn här och hemma i Sverige.

Tyvärr är många av dom små barnen sjuka, så dom flesta är lite dåliga. Men resten av barnen har vi nere på golvet på mattor. Där leker vi med dom, gosar med dom, hjälper dom att lära sig att "gå" osv. Idag bytte jag mina första blöjor också, och på något konstigt vis så var det en skön känsla. Något som jag kände mig trygg med och van vid, så det var faktiskt skönt att byta blöjor, tro det eller ej.

Idag hade jag även med mig hälften av kläderna jag fick med mig från Sverige, och min koordinator översatte vad kvinnorna på barnhemmet sa, och dom var verkligen glada. Kvinnan som jag upplever som strängast, och som knappt visat att hon vill ha oss där, hon tackade till och med på engelska. Så det kändes skönt. Jag tror dom har rätt ont om kläder till barnen, för dom blev verkligen glada och bytte direkt kläder på barnen. Så idag hade dom rena och fina kläder, även om vissa plagg var lite för små, så var dom äldre barnen också glada över rena kläder. Dessutom var dom så himla söta, och det kändes så skönt för mig, att få se att dom kommer till användning. Tyvärr får man inte knäppa kort på barnen hur man vill, men jag ska fråga någon dag om det är okej att ta lite bilder, så ni också får se hur fina dessa barn är, och att era kläder verkligen kommer till användning här.

Imorgon ska jag ta med mig resten av kläderna, lite skor och leksaker. Sen ska jag använda pengarna jag fått av er hemma, till att köpa lite saker som är behövligt. Min koordinator skulle fråga kvinnorna vad som behövs mest, så jag väntar på svar från henne och sedan kan jag handla. Men blöjor går verkligen åt, till att byta på alla dom lite äldre barnen fick det en hel förpackning blöjor. Så blöjor är något som behövs. Men eftersom jag hade mest saker till bäbisarna, så vill jag fixa saker till dom äldre barnen. Leksaker, pennor, papper och vad dom nu behöver. Det finns trots allt en tjej på 10 år där, och sedan är det ett hopp till ca 5 år, så jag tror hon skulle uppskatta lite målarböcker eller böcker där hon kan lära sig mer engelska. Jag ska även kolla upp det med mediciner åt barnen för det känns som något viktigt att hjälpa till med om jag kan, och det kan jag tack vare många av er hemma ❣️

Nu ska jag försöka sova så jag är utvilad tills imorgon, då kommer jag vara med dom äldre barnen på förmiddagen. Vilket är rätt skönt då man kan vara ute och få friskluft hela tiden om man vill, och det är så blandade åldrar så man kan verkligen leka med vissa av dom, och inte bara hålla dom i famnen och gosa.

Jag hoppas även dom blir lika glada över att få lite leksaker och en hel del skor imorgon. Då jag släpat det hela vägen hemifrån hit, och sedan från mitt hem härifrån ända bort till barnhemmet. Det är tungt och jag är så svag och liten, men jag tog inte med det för att ta det tillbaka hem igen, så jag kämpar på som en packåsna men för dessa barn gör jag allt jag kan.

Likes

Comments

Resor

Första dagen på barnhemmet. Vi lämnade boendet i Kandy vid 08 imorse och påbörjade resan mot barnhemmet. När vi äntligen var framme gick vi in på gården, där blev jag positivt överraskad då barnen hade en stor lekplats ute och kunde springa fritt och leka.

Vi är sex tjejer som är på barnhemmet denna vecka, så vi delade in oss i två grupper. Jag var i gruppen som spenderade förmiddagen med dom lite äldre barnen och eftermiddagen med bäbisarna.

Jag är lite kluven över det hela, det gick jättebra och det var så roligt att se barnen. Barnen är verkligen jättefina och vill bara ha massa kärlek. Vilket gör det så himla svårt, därför vet jag inte vad jag känner. Det är så himla svårt att hålla tårarna borta när man ser på barnen hur dom springer runt och leker, skrattar och hela tiden vill ha kramar och kärlek. Jag förstår inte hur människor har kunnat lämnat bort dessa barn, det är så orättvist. Precis som mycket annat, men det hela blir så himla verkligt när man får leva i det än att man bara vet om att liknande saker sker varje dag. Det är tufft men jag är här för barnens skull, och ska speciellt ge dom kärlek. Man får även så himla mycket kärlek av dom. Alla vill upp i ens famn samtidigt, när man försöker sätta ner en för att ta upp en annan så börjar dom gråta, så även det är jättejobbigt. Men jag gör mitt bästa för att finnas där för alla, så bra som bara jag kan.

Men man blir lite extra glad som svensk, när man får veta att vårt fina land har varit med och gjort detta barnhem möjligt, så dessa fina barn har tak över huvudet och personer som tar hand om dom.

Det känns även skönt att dom flesta barnen blir adopterade till bra familjer, familjer som kan ta hand om dom och ge dom en trygghet. En av spädbarnen håller på att bli adopterad just nu, men det tar tid så jag kommer inte vara kvar när det händer. Men det glädjer mig, samtidigt som det gör mig ledsen att så många av dom fortfarande är kvar där, livet är verkligen inte rättvist på något vis.

Vägen till barnhemmet är lite speciell, det är trånga vägar och vi måste gå en bit. Så därför tog jag aldrig med mig hela resväskan med kläder och saker till barnen idag. Dessutom åker vi lokalbussen och där får jag inte plats med en resväska. Så därför har jag packat så mycket jag kunde i min stora ryggsäck, som jag tar med imorgon, och sen får jag packa ryggsäcken igen imorgon och få med mig resten på onsdag. Jag längtar tills jag får ge det till barnen. Idag fick dom äldre barnen nya flip-flops, det var deras första egna skor och dom var verkligen överlyckliga. Över ett par flip-flops liksom, tänk att något så litet, kan göra dessa barn överlyckliga. Jag är så himla glad att jag fick vara med pch uppleva det ögonblicket. Det är synd att vi inte får ta kort på barnen, jag hade velat visa deras leenden över allt dom kommer få från Sverige. Men jag tror ni kan förstå själv hur glada dom kommer blir. Barn som inte har någonting, och helt plötsligt får dom massa fina kläder och leksaker från er. 💗

Natti från Sri Lanka.

Likes

Comments

Resor

Första veckan är nu förbi. Under måndag till fredag hade vi introvecka, en vecka som skulle hjälpa oss att bekanta oss med kulturen och livsstilen här.

Första dagen fick vi massa info om projekten som finns här, det var en hel del fler projekt än vad vi fått veta från Sverige. Jag visste redan innan att jag ville göra babies, därav har jag samlat in kläder och pengar till dessa barn. Så min första vecka är bestämd, men resten är fortfarande öppet. För att ta sig till barnhemmet med småbarnen måste vi åka i 1.5 timmar ena vägen, så under nästa vecka kommer jag åka 3 timmar varje dag för att ta mig till barnhemmet, och sedan tillbaka till boendet i Kandy. Så det stämmer inte helt med informationen vi fick från Sverige att barnhemmet fanns inom gångavstånd. Därför får jag se hur veckan efter blir, jag kanske väljer att annat projekt närmare, där man också gör en skillnad för människorna här.

Utöver det så har vi fått en språklektion, matlagningslektion och buddhist/hindulektion. Vi har åkt en båttur i Kandy lake, besökt olika tempel, tefabrik, diamantfabrik, träfabrik, tygfabrik, ört & fruktgård, ätit indisk lunch med händerna och fått massage.

Det har varit en fullspäckad vecka i 30+ värme. Dessutom har min pappa varit här så kvällarna har jag spenderat med honom, och sluppit undan basfödan med ris och massa stark curry. Jag som inte äter stark mat i vanliga fall, men här är maten sååå stark och något måste jag äta. Förhoppningsvis vänjer jag mig och blir van vid den starka maten.

Likes

Comments

Resor

Jag började flygresan på Arlanda. Där jag sedan fortsatte mot Heathrow, och sist Abu Dhabi. Resan gick så himla bra och den var fantastisk.

Det var jobbigt att säga hejdå på Arlanda till mamma & William, men det släppte efter ett tag och nu vet jag att jag klarar allt på egen hand om jag vill. En sån härlig känsla.

Jag landade i Sri Lanka på söndagskvällen. Jag var verkligen så sliten efter att rest i över ett dygn. Men på flygplatsen väntade en överraskning. Min pappa. Jag tror det är det finaste någon gjort för mig. Jag blev så himla glad, och självklart blev det några tårar på den flygplatsen också.

Likes

Comments