Min historia, Psykisk ohälsa

Jag känner att det blir lättare om jag bara startar med att berätta min "historia", både för att det kan vara lättare för er att förstå mina problem i senare inlägg, eller så kanske andra kan relatera och inte känna sig ensamma - men även för min egen skull. Jag vill berätta min historia, enda sedan jag börjat vara mer öppen med mitt mående så är det lättare att hantera samt förstå. Alla människor är olika, vissa föredrar att vara väldigt privata medan andra föredrar att vara öppen, och det är helt okej!

0-12 års ålder:

Jag hade en jättebra uppväxt med en fantastisk familj, mamma och pappa är gifta och bråkar inte, vi bor i ett relativt stort hus med en stor trädgård i en by utanför Östersund. När jag var två fick jag en lillasyster, vi kom bra överens och vi gick båda hos en dagmamma några meter från huset. Jag kommer inte ihåg så mycket från den här tiden, för jag var så liten, dock så kommer jag ihåg att vi reste till Mallorca med släkten på mammas sida när jag var 6, det var sommaren innan jag började förskolan.

Sen kommer jag även ihåg att mamma fick en stroke när jag var runt 5 år, jag är inte helt säker. Jag var för liten för att riktigt förstå, eller ens komma ihåg hur något var. Men för ett litet barn så är det jobbigt när din egna mamma försvinner från dig utan att du vet varför. Jag kommer ihåg hur jag och min syster var ensamma med mamma hemma och hon ringde pappa, några minuter senare var det ambulanspersonal i hallen och dom bar iväg mamma och sen försvann dom. Mer kommer jag inte ihåg, farfar var tydligen med mig och min lillasyster och var med oss tills pappa kom hem.

Mamma blev bra, allt var som vanligt igen. Något som fastnat med mig är att enda sedan jag varit liten har jag ALLTID ropat och blivit orolig om jag inte vetat var mamma är, hon har varit tvungen att säga till när hon går ner i ex. tvättstugan.

Låg- och mellan-stadie tiderna var väldigt upp och ner. Vi var en liten klass med bara 4 tjejer i klassen, och av någon anledning hade vi ett "system" där oftast 1 person helt enkelt inte fick vara med, speciellt i de lägre klasserna. Jag kan komma ihåg att jag var/kände mig som den personen väldigt ofta, allt jag ville var att passa in och få vara med dem, så när jag väl fick vara med var jag lika elak och vi retade och frös ut en annan tjej.

Jag var ganska känslosam som barn, kunde gråta lätt, kunde bli arg lätt om det inte blev som jag vill och jag var även smart. Jag kunde läsa flera böcker på en vecka ibland, jag var duktig på matte, skolan var lätt för mig. Men på grund av att jag både hade lätt för att gråta och för att jag var smart fick jag även skit för det. Jag var jobbig som blev ledsen, jag var en pluggis. Kommer ihåg så väl att jag blev kallad det, och efter det så ville jag inte läsa något mer, för det var inte coolt, och jag ville bara få vara med.

På rasterna var jag ensam ganska ofta, inte hela tiden, men under de högre klasserna spenderade jag väldigt ofta mina raster vid ett träd helt ensam. Jag var ganska blyg och osäker så jag vågade inte gå fram till några och fråga om jag fick vara med, för jag var så rädd för att bli nekad. Det var lättare att välja att vara ensam än att bli lämnad ensam. Nu låter det som om att jag inte hade kompisar, men jo det hade jag, men nu berättar jag om mina starkaste minnen i skolan, och det är att jag kände mig väldigt ensam och bortstött.

När jag var 12 blev min mamma sjuk igen, riktigt sjuk. Det var riktigt jobbigt för mig, jag kunde gråta på rasterna för jag var så ledsen, rädd och mådde så dåligt, men nästan ingen ville vara i närheten av mig, för jag grät, jag var svag och jobbig. Som tur var blev mamma bättre igen tillslut. Men det tog mycket, jag fick ta mycket ansvar hemma för att hjälpa pappa och jag hade inte så mycket tid på mig att bearbeta vad som händer. Ingen pratade om det.

"Cassandra är så tjock så det kan växa berg och träd på henne" är en mening som sitter fast med mig än idag, det gjorde verkligen ont. Oskyldigt retande eller allvar, det spelar ingen roll för oavsett hur det var menat så skadade det mig, mycket. Jag var antingen bortskämd eller fattig, plugghäst eller "dum som tror allt hon läser" (för att jag gav ett hårsprays tips). Jag var fel, jag kände aldrig att jag helt riktigt var omtyckt eller tillräcklig.

Om jag kollar tillbaka på dessa år kan jag förstå varför jag tänker som jag gör och varför jag gjort som jag gjort. Jag förstår varför jag varit så himla osäker i mig själv, varför jag är så rädd för att bli lämnad eller för att bli avvisad.

Jag må ha hunnit blivit 12 år när jag avslutar denna del, men fan jag hann vara med om mycket vid en ung ålder.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments