Ätstörningar, Min historia

Jag hade tänkt skriva detta inlägg igår då det hade gått exakt ett år sedan jag fick min diagnos atypisk anorexi och hade precis tacka ja till dagvård. Denna bilden tog jag precis efter att jag hade kommit ut och stod och väntade på att min pappa skulle komma och hämta upp mig.

Alltså wow, ett år sedan. När jag tittar tillbaka så ser jag hur annorlunda mitt liv var för ett år sedan. För ett år sedan var jag sjuk. Jag hade ett återfall, jag åt nästan ingenting, det var när jag var bland vänner och familj som jag åt. Jag försökte lura alla att jag var okej, så när jag umgick med vänner försökte jag äta så mycket och normalt som dem, vilket jag straffade mig själv för senare. Jag blödde näsblod jätteofta, jag kunde inte stå upp och sminka mig utan att behöva lägga mig ner på golvet för att jag blev svimfärdig.

Jag gick ner ett par kilon men min vikt var fortfrande på en hälsosam nivå, trots det så var jag väldigt ohälsosam. Det var något som var och är svårt för nig att ta in, för jag tänkte hela tiden att jag är för tjock för att få hjälp, jag är inte sjuk på riktigt, andra förtjänar vård mer än vad jag gör etc.

Något folk måste veta är att en ätstörning handlar inte bara om ens vikt, det mesta är psykiskt. Det är synd att ätstörningar än idag oftast förknippas med en undernärd tonårig flicka - när egentligen vem som helst kan drabbas oavsett ex. kön, ålder och vikt.

När jag tittar tillbaka på hur mitt liv var för ett år sedan blir jag lite ledsen, för jag trodde att jag mådde så bra, att allt gick bra.  Egentligen var jag väldigt psykiskt instabil. Jag blev faktiskt inlagd på psyk igen för lite över ett år sedan också. Jag hade även mitt senaste återfall i självskdebeteende då jag skar mig själv vid ett tillfälle.

Ett år senare står jag här, mår bättre än vad jag gjort på flera år. Jag är inte helt frisk från psykiska problem - vilket ni kanske vet hahas, men det är mycket bättre nu än vad det var förr. Nu i vår så ska jag gå i skolan så gott jag kan, umgås med min pojkvän, åka till Skottland och se Iron Maiden och jag ska bara må bättre än vad jag gjorde förra året och året innan dess.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Min historia, Vård

Jag hade nästan skrivit klart ett helt inlägg om DBT, men det försvann. Nu är jag irriterad och måste skriva om ALLT.

Jag skrev i ett äldre inlägg (som går att läsas här) att jag skulle skriva lite om DBT, så nu kör vi.

En lite backstory - när jag var 16 blev jag erbjuden att få börja i DBT, jag hade nyligen blivit sjukskriven, legat inne på psyk, jag levde med självskadebeteende, självmordstankar, självmordsimpulser och andra destruktiva tankar och impulser.

Så först och främst, vad är DBT? - Dialektisk beteendeterapi (DBT) är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig att acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt. - Psykologiguiden

DBT är alltså utvecklad för personer som är psykiskt instabila och destruktiva, terapin går ut på att få stopp på destruktiva beteenden och att skapa ett stabilare liv. Jag kan säga att DBT har verkligen hjälpt mig oerhört mycket, jag slutade att skada mig själv, mina relationer blev bättre, jag har lättare att förstå mina känslor, jag kan kommunicera mycket bättre och jag kan validera mig själv och andra.

Innan man börjar DBT så får man komma på bedömningssamtal där man svarar på massa frågor och får fylla i olika enkäter. Efter några sådana möten samlas alla som jobbar i DBT teamet och gör därefter en bedömning om man kommer bli hjälpt av DBT, och i mitt fall blev svaret ja. Efter det kan jag välja att tacka ja till behandling eller tacka nej. Tackar man jag får man därefter skriva på ett kontrakt att man ska fullfölja behandlingen. Man ska komma på alla möten, komma ihåg sina uppgifter, om man inte dyker upp på 3 möten i rad utan att höra av sig innan så får man inte vara med i gruppen längre. Man blir inte utsparkad, man har fortsatt kontakt och jobbar för att kunna komma in igen/hoppar av om du vill det.

DBT jobbar som i ett "hus", du kommer in i DBT'n längst ner med en dålig grund. Målet är att bygga en stabil grund så att huset kan stå bra utan problem. Huset är alltså en metafor för ditt liv.

  • Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
  • Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
  • Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
  • Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv. - Psykologiguiden

Man har 1 individuellt samtal i veckan där man jobbar med veckokort och tankekedjor, de går ut på att kartlägga sitt mående, förstår varför man agerar på vissa sett samt jobba för att motverka destruktiva beteenden. Tillsammans med kontaktpersonen har man skrivit upp sina mål och jobbar för att uppnå dom. Vissa veckor är samtalen jättejobbiga, ibland har jag gråtit, ibland har jag skakat av ångest, ibland har jag varit arg och ibland har jag varit jätteglad. DBT är en intensiv behandling som verkligen inte är en dans på rosor, men det är så värt det.

Man har även gruppterapi 1 gång i veckan som är ca 2,5 timme. På den första veckan man är med är det introduktion av alla som är där, man går över vilka regler som gäller samt skriver på ett kontrakt. När jag gick på gruppsamtal så började vi alltid med en övning i medveten närvaro så att alla ska landa i terapin och vara i nuet. Efter det går vi igenom förra veckans uppgift vi fått göra och vi pratar om hur det gått. Efter det introduceras vi för ett nytt område ur DBT-boken som vi fått. När det gått runt 1 timme så är det mellis, vi går till ett mysigt rum och äter mellanmål som serveras där och prata om allt möjligt. 30 minuter senare är det dags för fortsatt utbildning, vi går igenom det nya området, kanske kollar på någon film, gör en lek eller lyssnar på musik, vi går igenom denna veckas uppgift som vi ska göra och sen är det hejdå för denna veckan.

De första gångerna jag var på gruppsamtalen var jag jättenervös och rädd, men efter några veckor blev jag bekväm och vågade prata mer. Vissa veckor sitter alla och skrattar och är jätteglada, andra veckor kanske någon gråter eller är väldigt ångestfylld och det är helt okej! Om man börjar gråta på mötet så dömer ingen dig och dom som jobbar där vet om din problematik och kan hjälpa dig.

Vad jag har uppfattad det som är att man bara blir erbjuden en plats i DBT om ens liv är i en "krissituation", dock så kan jag verkligen varmt rekommendera er som mår dåligt att kolla upp DBT på internet och försöka ta vara på en del färdigheter som finns då de är VÄLDIGT hjälpsamma. Vissa kan tycka att DBT är lite flummigt i början men det är verkligen fantastiskt.

Det finns även en DBT app om någon skulle vara intresserad. Det är väldigt bra att bara få lära sig medveten närvaro, hur man hanterar krissituationer, hur man hanterar relationer och känslor etc.

En sida som kanske kan vara till hjälp, jag vet inte. Annars kolla gärna efter något på ex youtube om du är intresserad av all lära dig något från DBT. http://www.dbtselfhelp.com/

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Ätstörningar, Depression, Min historia

Ibland kollar jag igenom mina gamla dagböcker, för att se hur jag tänkte och hur jag mådde. Tyvärr så är 2 och dom som jag skrev mest i helt borta, 1 slängde jag bort för jag gjorde det som en "symbolisk" sak när jag försökte bli frisk från mina ätstörningar när jag var ca 15 år, den andra hittade mina föräldrar och jag antar att den också är bortslängd. Dom två är nog dom allra värsta dagböckerna jag haft för jag skrev dom under mina värsta stunder. Den första kunde man se hur jag blev sjukare och sjukare i anorexi, den andra hur jag blev mer och mer självdestruktiv och hur jag slogs med en depression som bara blev värre.

Jag är faktiskt ganska ledsen över att dom är borta, jag önskar verkligen att jag kunde ha dom här vid mig så att jag kunde kolla igenom dom, för att se hur långt jag kommit.

Nu så är dom borta, men jag har faktiskt 2 andra som jag kollar igenom ganska regelbundet och jag mådde verkligen inte bra. Jag var min största fiende, den jag hatade mest av allt i hela världen.

Jag kämpade i hemlighet med bulimi och hetsätning, jag levde med en depression som långsamt tog över mitt liv. Jag hade ingen att prata med, ingen som förstod mig eller vad som hände. Jag lyckades hålla allting relativt hemligt ett bra tag men tillslut så kom det ut, det går inte att hålla sådana saker hemliga i en evighet.

När jag kollar tillbaka på alla mina inlägg blir jag ledsen, jag var bara 14-15-16 år när jag skrev dessa saker, jag var så liten. Man ska inte vilja dö vid 15 års ålder. Man ska inte sitta hukad över toaletten med fingrarna i halsen vid 14 års ålder. Det är så jävla synd att det var så. Det är så jävla hemskt att det är såhär för många ungdomar.

Det går nog inte en dag då jag inte är ledsen över allt detta. Hur psykisk ohälsa stulit så många år från mig, hur psykisk ohälsa har stulit en stor del av mina tonår. Jag försöker påminna mig själv att jag har mer tid att leva mitt liv, att njuta av allt fint och framför allt - att börja leva igen och vara lycklig.

Likes

Comments

Min historia, Ätstörningar

Några texter jag skrev när jag var 13 och 14 år, det var när jag ganska nyligen blivit sjuk i en ätstörning. Skrämmande att jag ibland fortfarande tänker likadant nu, som jag gjorde då. Jag agerade mycket mer på tankarna förut dock. Idag har jag mycket mer kontroll och kan faktiskt ta tag i mig själv när jag märker att det börjar gå åt ett håll. En viss triggervarning, nämner dock inte kalorier, BMI eller vikt. Varför delar jag med mig av detta? Jo för jag vill bara visa en pytteliten del av min vardag, hur mina tankar gick, hur förjävligt jag mådde och hur orealistiskt jag tänkte. Visst jag var inte fantastiskt bra på att skriva, men man förstår ändå.

"Jag är äcklig. Hatar mig själv. Mår illa, ångrar att jag gick upp. Om jag bara hade suttit på mitt rum skulle jag aldrig ha ätit det där. Men det är för sent nu, just nu håller allt fett att lagras på mina enorma lår. Jag känner det, jag känner hur jag sväller och blir ännu tjockare." - 16 december 2011

"Skakar, benen skakar, dom är som spagetti, känns som om dom kommer ge vika och inte stå när som helst. Fryser, som fan. Ligger i sängen med tjocktröja och täcke, fingrarna är iskalla.

Mår illa och vill bara spy, spy upp dom där Aladdin-chokladbitarna. Varför åt jag dom, hatar mig själv. " - 30 december 2011

"Mitt nyårslöfte är att gå ner i vikt. Nej. Rasa i vikt, bli smal. Mina hälar är upprivna, kan knappt gå. Kan inte träna. Måste träna som fan. Träna och gå ner i vikt." - 1 januari 2012

"Åh, hatar speglar. Hatar att se min feta kropp. Hatar att bli påmind hela tiden om hur tjock jag är. Stod och kollade på mig själv i spegeln. Ser riktigt överviktig ut, fettvalkar överallt, ett under att jag ens kan gå för jag väger så mycket. Bröt ihop och började gråta. Ångrar att jag tog så äckligt mycket mat. Kommer fan gå upp massa i vikt. Det vet jag. Men slog mig själv så att jag ska sluta gråta, torkade bort mascaran från kinderna, kan inte sitta och grina som en jävla småunge. Jag är fet, det är ingen nyhet, så varför var jag tvungen att börja gråta nu? Jävla äckel jag är. Förtjänar inte ens att få finnas. Borde bli instängt på mitt rum i nån månad och gå ner i vikt innan jag får visa mig utomhus." - 15 maj 2012

"Min motivation är sjukt låg. Mår skit. Känner mig så otroligt tjock. Har ätit asmycket, en kompis ''bodde'' här i 4 dagar. så har inte lyckats så speciellt bra att äta lite. Åt flingor för första gången på 7-8 månader igår, bara för att jag hellre åt det än bröd till frukost. " - 20 maj 2012

"Imorgon så ska jag åka till kusinerna, vet inte hur det kommer att gå med maten, är ganska rädd. Vet inte vad det blir till middag, om jag kan smita undan frukosten och om det kommer att bjudas på fika. Det värsta jag vet är att inte få veta vad det blir att äta, för då har jag ingen aning om hur många kalorier det kommer bli. Ska försöka hålla mig under x. Usch vad äckligt mycket det låter.." - 24 augusti 2012

Likes

Comments

Depression, Min historia, Psykisk ohälsa

Detta är inte det roligaste och gladaste inlägget men det är en del av mitt liv.

För ett år sedan låg jag inne på sjukhuset på grund av ett självmordsförsök. På nyårsnatten hade jag tagit en överdos på grund av en impuls. Jag mådde extremt dåligt, hade druckit någon cider och var tillslut helt ensam vaken. Då kom tanken, impulsen "gör det nu", så jag gjorde det.

Jag tog alla piller, låste in mig på toan och svalde alla. Sedan gick jag och skulle lägga mig.

Min dåvarande partner var halvt vaken och märkte direkt att något var fel. Tillslut kom det fram att jag tagit en överdos, jag sa inget, men hen fattade. Hen bar upp mig direkt till toan och körde sina fingrar i min hals för att få mig att spy upp alla tabletter. Kommer fortfarande ihåg hur ont det gjorde,  hur det fräte i hela halsen.

När jag spytt lite gick hem upp till min föräldrar och berättade, kommer ihåg att jag hörde pappa säga "det är bara att ringa ambulans", så ambulansen ringdes. Jag togs upp till övervåningen, in på andra toaletten, får fingrar i halsen igen.

Ambulansen kom, jag bars ut, mamma följde med i ambulansen. Dom tog blodprov, kollade blodtryck etc under resan.

Inne på akuten tog dom massvis av prover, det var ganska stabilt så jag fick komma in på ett rum.

Spenderade 3 dagar på sjukhuset, låg mest och kollade på datorn och sov. Folk från BUP kom varje dag och vi pratade.

Efteråt när jag blev utskriven var det möten på BUP ganska ofta, en inläggning på psyk kom på tal ett antal gånger men det blev inte.

Nu ett år senare har jag inga självmordstankar eller impulser och jag mår oerhört mycket bättre.

Likes

Comments