Late night thoughts, Ätstörningar

Under tågresan så åt personen bredvid mig köttbullar med potatismos och sås, ni vet sån som man kan köpa i bistron på tåget. Den lukten tog mig direkt tillbaka till dagvården, det luktade precis som lunchen brukade göra där. Det "roliga" med det är att någon timme innan så hade jag suttit och tänk på tiden jag gick på dagvården, saknat att jag var smalare då, haft ångest över hur jag ser ut nu.

För ett år sedan hade jag ett återfall, jag vägde mindre än vad jag gör nu, jag blödde näsblod hela tiden, jag var tvungen att lägga mig ner och ta vilopauser när jag sminkade mig för jag svimmade nästan annars. Jag tänkte inte att det var en big deal eller att jag ens var särskilt sjuk, men nu i efterhand så inser jag att jo jag var nog ganska sjuk. Man är nog ganska sjuk om man behöver gå dagvård, om man blir svimfärdig av att stå upp lite för länge. (Går att läsa här)

Jag tenderar att tänka tillbaka på tider då jag var sjukare och nästan sakna det, samtidigt som jag hatar det. Det är svårt att förklara, jag vet inte ens själv vad jag försöker förklara.

Jag får försöka komma ihåg att min kropp inte mådde bra då, att jag inte mådde bra då.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Late night thoughts, Psykisk ohälsa, Vardagligt

Jag mår så bra. Jag mår så jävla bra när jag är med min pojkvän och när jag är borta från Östersund. Hemma på veckorna ligger jag och är apatisk eller helt totalt jävla ledsen, men när jag är med Hugo eller när jag är borta från Östersund är jag generellt sett mycket lyckligare, mitt humör är bättre. Jag är glad, vill göra saker, skrattar så himla mycket. Självklart är jag nere och har ångest ibland, men jag mår allmänt bättre.

Det känns så fel, först och främst för att man ska inte låta sin lycka endast bero på en person, man måste klara sig själv. Men jag klarar mig själv? Jag tar mig igenom skiten ensam hemma, jag är inte helt beroende av en annan människa. Jag sätter ingen press på att personer ska finnas för mig 24/7. Det kanske inte är fel av mig att föredra något annat än min hemstad?

Jag vet inte riktigt vad jag menar eller vill få fram, det är bara en massa tankar. Jag mår inte lika bra hemma i Jämtland, så är det bara. Det kanske låter lite dumt, eller som att jag tror att jag är så speciell, men Östersund är för litet för mig. Jag vantrivs och vill bara bort.

Likes

Comments

Late night thoughts, Ångest

Något jag nästan tycker är lite pinsamt är att jag har supersvårt för att svara på och skriva kommentarer hos andra. Det spelar ingen roll om det är här på Nouw, på instagram eller på facebook - jag har så svårt för att göra det. Jag tycker att det är så dumt, det är en så liten sak och jag känner mig alltid rent elak när jag väljer att inte svara på en kommentar jag fått.

Men varför svarar jag inte då? Jo för jag får seriöst ångest av det ibland, jag sitter och tänker att nu måste jag svara, det måste vara bra, tänk om personen inte gillar hur jag skriver, tänk om den personen börjar att hata mig. Det är så himla orealistiskt att tänka så, för jag blir alltid glad när någon svarar på en kommentar jag skrivit, när jag väl vågar skriva en kommentar.

Jag har alltid varit en ganska blyg och reserverad person, det har jag varit sedan jag var liten. Dock så har blygheten utvecklats till en social ångest tack vara dåliga erfarenheter samt ett dåligt mående, vilket är trist. I verkliga livet har jag jättesvårt för att ta initiativ och prata med människor, det är jobbigt att ringa andra samt att skriva mejl, ibland är det väldigt jobbigt att beställa saker - speciellt om det är på nya ställen eller en ny situation. Jag har blivit mycket bättre men det är fortfarande jobbigt och svårt ibland, speciellt när jag umgås med andra människor jag inte känner så väl. Är jag tyst och tar avstånd för att jag är en reserverad och blyg person eller är det den sociala ångesten som tar över? Det är så svårt att veta ibland. Väldigt ofta sitter jag och tänker hur fan ska jag få ett jobb i framtiden? Jag vågar verkligen inte ta dom initiativen, vara så framåt. Men sen tänker jag att det löser sig, jag har haft sommarjobb förut och det har gått bra, det kommer bli bra tillslut. Även fast jag försöker vara positiv så är sanningen den att livet blir mycket jobbigare när man får ångest över sociala saker, så är det bara. Det är ingen "söt quirky" thing som gör en lite mer intressant, det är något som hindrar en att leva sitt liv fullt ut.

När man har det jobbigt i sociala sammanhang i verkliga livet, så är det superjobbigt att ha svårt för vissa sociala sammanhang via internet också, man har alltid ångestmoment runt sig. Som sagt, svara på kommentarer och att skriva kommentarer kan vara ångestladdat, även att svara och skriva både mejl och meddelanden till folk jag ej känner så väl. Det är något som jag verkligen försöker att jobba på, att framförallt svara när sånt faktiskt är nödvändigt.

Jag gör små framsteg väldigt ofta och det är jag stolt över, Rom byggdes inte på en dag som man säger, haha. För 2 år sedan kunde jag inte åka tåg eller buss, nu åker jag halva Sverige, beställer i affärer, handlar själv etc. Det är framsteg. Jag kommer någonstans och blir bättre, även fast det kan ta lite tid.

Likes

Comments

Late night thoughts, Depression

"Så fort jag gör någonting fel så lämnar alla mig, men om någon annan gör något fel så finns alla där för den personen. Vad gör jag för fel? Alla undviker mig och vill inte synas med mig. Jag duger inte inte till något, inte ens som ett andrahandsval. Ingen vill ha något med mig och göra, det känns som om att alla hatar mig. Dock så förstår jag dom, för jag hatar också mig själv. Men jag vill ändå bara veta, vad gör jag för fel?" - 17 juni 2013

Det är nästan 4 år sedan jag skrev detta och än idag känner jag såhär ganska ofta. Jag känner mig aldrig tillräckligt bra, jag känner ganska ofta att jag är ett andrahandsval och en person som ingen vill synas "in public" med. Jag jämför mig med mina vänners andra vänner, hur dom lägger upp bilder med varandra hela tiden, eller hur dom är ute och har kul ofta, samtidigt som jag sällan är den som någon planerar utekvällar med eller den som får vara med på instagrambilder. Det är så fel att jag sitter och jämför mig så mycket det är inte rättvist mot mig, det är inte rättvist mot mina vänner., Jag kanske bara överreagerar också, jag har ganska lätt för att känna mig övergiven och dålig. Det är en sak jag måste jobba på och det är säkert så många fler som känner samma saker som jag gör.

Jag känner ofta att folk skäms över mig, mest för hur jag ser ut. Både när det kommer till min kropp och även till min stil. Tankar om att jag är för fet, för ful, äcklig och jobbig är några som är väldigt vanligt förekommande.

Att aldrig känna sig tillräcklig, att alltid känna sig såhär är oerhört jobbigt. Det drar verkligen ner en, känslorna sveper om en som en alldeles för stor och tung kappa, det är jobbigt att släpa omkring på det hela tiden och humöret påverkas mycket då. Irritation, frustration, sorg, ilska, apati. Jag går omkring med den här kappan när jag är ute och gör saker, tillslut blir det för tungt och jag orkar inte släpa på den något mer, jag vill bara stanna inne helt ensam så jag slipper bära på den. Men gör jag det sviker jag mina vänner, och hela denna negativa spiralen fortsätter.

Jag känner mig värdelös och dålig -> Jag umgås med kompisar men jobbiga tankar och känslor förstör mycket och gör allt tungt -> Jag väljer att vara ensam istället för att "slippa" känslorna - Jag är inte med på lika mycket saker med mina vänner - Jag får ännu mer av dessa negativa känslor - Cykeln bara fortsätter.

Jag vill inte jävlas med tankar och känslor som förstör för mig och dom jag umgås med. Jag vill bara må bra, inte vara så jävla osäker, visst jag är bättre nu än vad jag var för några år sedan - men det är fortfarande jobbigt.

Att må bättre och bli frisk från en svår depression är verkligen en lång och svår resa, det kommer ta flera år. Jag har kommit en bit på vägen, men det finns fortfarande mycket kvar. Tankar och beteenden som under flera år verkligen fått fäste hos mig och som är svåra att bli av med. Att kunna se det och att sedan kunna ifrågasätta sina tankar är verkligen bra, det är en bit på vägen.

Likes

Comments

Late night thoughts, Ätstörningar

Jag skrev ett inlägg för kanske en vecka sedan att nu är det inte så bra med mig, och därför blir det så lite bloggning. Jag har knappt tagit mig in till skolan de två dagarna under hela veckan jag ska vara där, jag har verkligen inte haft någon motivation eller ork till att göra något produktivt alls. Jag har för det mesta legat i min säng hela dagarna med något tråkigt youtube klipp på i bakgrunden samtidigt som jag bara ligger här. Jag har ätit alldeles för lite, gråtit mycket mer än vanligt, jag har hatat mig själv lite extra mycket. Bara idag kunde jag knappt följa med mamma upp på ICA för jag tyckte att jag var för tjock för att få visa mig ute bland folk, jag äcklades och skämdes över mig själv.

Trots detta så är jag på väg tillbaka på rätt spår igen hoppas jag, iallafall med maten. På måndag ska jag in på UPM på mitt första möte där för jag behöver komma i kontakt och få prata med någon, jag är lite nervös faktiskt. Det är alltid jobbigt att starta en ny samtalskontakt, speciellt nu för jag vet inte riktigt varför jag mår som jag gör. Eller kanske gör jag det? Det som alltid genomsyrat min vardag och mitt mående mer eller mindre är maten, min kropp och allt som hör till. Jag säger dagligen till mig själv att nej det är inget problem längre - för jag är inte så smal.

Nu under hösten blev jag erbjuden både matstöd, samtalsstöd och extra sjukgymnastisk för just detta, som jag tackade nej till. För jag ville inte, jag orkade inte. Det tar energi från en att jobba med saker som är så jobbiga, som funnits med en så länge. Jag tänker tillbaka och ser att jag alltid sagt till mig själv att det inte är ett problem längre, att detta gör inget. Jag tänker tillbaka och ser att jag alltid växlat mellan att äta för lite och för mycket, växlat mellan att restrict mitt intag, spy eller träna. Under alla gånger jag sagt att det inte är ett problem längre, så har problemen bara rotat sig mer.

Mina tankar går i banor om att jag inte är smal nog, jag inte går ner mer än max 5 kg, jag är inte fysiskt sjuk, jag är inte tillräckligt sjuk.

Jag kan äta en normalstor middag, jag kan äta gott med mina vänner, jag kan ta något att äta när jag är hungrig för det mesta. Men jag kan även inte äta en normalstor lunch, jag kan gå mellan skåpen i köket i upp till en timme medans jag försöker hitta något acceptabelt till frukosten, jag ligger på golvet klockan 2 på natten och växlar mellan att stirra på min kropp och att träna. Jag måste kompensera för maten sen och det är oftast med att skippa många måltider eller träna. Trots alls så är min vikt ganska stabil, jag rasar inte ner i vikt. Är det ätstört, eller bara stört ätande? Jag vet inte, vad jag vet är att mitt mående och min vardag skadas så mycket av mitt kroppshat och hur jag äter. Allt jag kan tänka på är hur jag ser ut, ser jag stor ut, kommer dom äcklas av mig om dom ser att jag äter detta, jag borde inte göra si, jag måste göra så. Jag bär på så mycket skam, äckel och hat över mig själv. Jag är trött på det men jag vet inte vad jag ska göra. Kanske är detta helt normalt, att dom flesta känner såhär? Jag kanske bara överreagerar.

Likes

Comments