Vardagligt, Vård

Efter morgonens dåliga start och humör så är det bättre nu. Gick på min svenskalektion, Josefine kom och vi pratade lite och åt lunch tillsammans innan jag gick iväg på mitt första möte på UPM. Mötet gick jättebra så nu ska jag bara få vänta tills jag får läkar+samtalstid, kan ju ta några veckor.

Missade bussen hem så nu sitter jag på tågstationen och väntar på att tåget hem ska komma. Det är jobbigt att bo rätt åt helvete, lokaltrafiken är svindålig. Bussen gick 13.55, tåget går 15.27, rip.

*Update* Inlägget vägrade laddas upp under hela tiden, men nu är jag äntligen hemma i alla fall.

Har även "minimalt" med smink idag för jag försov mig som sagt. Könns väldigt ovant och känner mig inte alls som mig själv. Jag behöver min ögonskugga, heavy eyeliner och stora top and bottom lashes ya know.

Likes

Comments

Vardagligt

Dagen börjades med att försova mig, nästan missa bussen, ha ångest på skolan och missa första lektionen. Det är verkligen ingen bra start på dagen och jag är så oerhört trött, har sovit alldeles för lite dom senaste dagarna och jag har så ont i huvudet och ögonen nu. En bra sak är att mamma ringt till SJ's kundtjänst åt mig och fixat biljetterna som strulade, åker ner till Stockholm och Hugo på torsdag, långdistans är fan inte kul.

Likes

Comments

Vardagligt

Josefine kom över idag en snabbis med några sena julklappar. Fick en mindfulness bok (som hon också har), två mini bodybutters och en ansiktsmask! Haha boken var inslagen i så många plastpåsar och extremt mycket tejp, det blev bara svårare och svårare att öppna för varje lager man fått av. Jag har alltid fått julklappar som är jättejobbiga att öppna av henne hahaha.

Likes

Comments

Late night thoughts, Ätstörningar

Jag skrev ett inlägg för kanske en vecka sedan att nu är det inte så bra med mig, och därför blir det så lite bloggning. Jag har knappt tagit mig in till skolan de två dagarna under hela veckan jag ska vara där, jag har verkligen inte haft någon motivation eller ork till att göra något produktivt alls. Jag har för det mesta legat i min säng hela dagarna med något tråkigt youtube klipp på i bakgrunden samtidigt som jag bara ligger här. Jag har ätit alldeles för lite, gråtit mycket mer än vanligt, jag har hatat mig själv lite extra mycket. Bara idag kunde jag knappt följa med mamma upp på ICA för jag tyckte att jag var för tjock för att få visa mig ute bland folk, jag äcklades och skämdes över mig själv.

Trots detta så är jag på väg tillbaka på rätt spår igen hoppas jag, iallafall med maten. På måndag ska jag in på UPM på mitt första möte där för jag behöver komma i kontakt och få prata med någon, jag är lite nervös faktiskt. Det är alltid jobbigt att starta en ny samtalskontakt, speciellt nu för jag vet inte riktigt varför jag mår som jag gör. Eller kanske gör jag det? Det som alltid genomsyrat min vardag och mitt mående mer eller mindre är maten, min kropp och allt som hör till. Jag säger dagligen till mig själv att nej det är inget problem längre - för jag är inte så smal.

Nu under hösten blev jag erbjuden både matstöd, samtalsstöd och extra sjukgymnastisk för just detta, som jag tackade nej till. För jag ville inte, jag orkade inte. Det tar energi från en att jobba med saker som är så jobbiga, som funnits med en så länge. Jag tänker tillbaka och ser att jag alltid sagt till mig själv att det inte är ett problem längre, att detta gör inget. Jag tänker tillbaka och ser att jag alltid växlat mellan att äta för lite och för mycket, växlat mellan att restrict mitt intag, spy eller träna. Under alla gånger jag sagt att det inte är ett problem längre, så har problemen bara rotat sig mer.

Mina tankar går i banor om att jag inte är smal nog, jag inte går ner mer än max 5 kg, jag är inte fysiskt sjuk, jag är inte tillräckligt sjuk.

Jag kan äta en normalstor middag, jag kan äta gott med mina vänner, jag kan ta något att äta när jag är hungrig för det mesta. Men jag kan även inte äta en normalstor lunch, jag kan gå mellan skåpen i köket i upp till en timme medans jag försöker hitta något acceptabelt till frukosten, jag ligger på golvet klockan 2 på natten och växlar mellan att stirra på min kropp och att träna. Jag måste kompensera för maten sen och det är oftast med att skippa många måltider eller träna. Trots alls så är min vikt ganska stabil, jag rasar inte ner i vikt. Är det ätstört, eller bara stört ätande? Jag vet inte, vad jag vet är att mitt mående och min vardag skadas så mycket av mitt kroppshat och hur jag äter. Allt jag kan tänka på är hur jag ser ut, ser jag stor ut, kommer dom äcklas av mig om dom ser att jag äter detta, jag borde inte göra si, jag måste göra så. Jag bär på så mycket skam, äckel och hat över mig själv. Jag är trött på det men jag vet inte vad jag ska göra. Kanske är detta helt normalt, att dom flesta känner såhär? Jag kanske bara överreagerar.

Likes

Comments