Tiden har verkligen sprungit iväg. Tänkte att jag skulle skriva lite om graviditeten och mig själv.
Mitt humör har alltid pendlat hur mycket som helst, sen tidig tonår. Jag o P var överens om att vi ville ha barn när vi träffades men att vi ville tiden skulle kännas rätt. Så jag åt mina minipiller, testade även spiral ett tag men det funkade inte alls med min kropp, jag bara grät och grät..
När vi väl börja känna oss redo och jag la pillerna så hände absolut ingenting. I nästan ett år höll vi på sen orkade inte jag mer, kände att det var mig det var fel på o lusten försvann mer och mer för varje vecka som gick. Man försökte tänka på annat o inte grubbla så mycket men det är lättare sagt än gjort.
Lite innan sommaren 2014 började vi på allvar igen med ägglossningstest o allt gick som på rutin, kanske inte alltid det roligaste..
När vi var på semester i Spanien fick vi reda på att P fått fast tjänst på sitt jobb, det var nog det som blockerat oss båda. För i september plussa jag!
När jag var på inskrivningen hos bm så var jag i v 7.
Tiden fram till UL gick riktigt sakta, och P ville inte vi skulle berätta för mer än familjen men jag var ju så sprudlande glad att jag berätta för någon på jobb o någon i bowlingen för varje vecka som gick :)
Alla byxor jag hade gjorde ont så jag fick börja använda mammabyxor runt v 16. Tyckte att jag blev tjock ganska så snabbt fastän att jag börja med att gå ner i vikt. När jag gick hem från jobb i v 33 hade jag gått upp ca 15 kilo sen de sista veckorna gick jag upp så det sluta på 22 kilo :/
Jag hade en relativt lätt graviditet, en del illamående fram till v 20 men aldrig kräkt, sen fick jag ont i ryggen och en del foglossning men det var inte värre än att jag klara av det.
Runt jul börja jag må psykiskt dåligt, hade jättesvårt för att sova, mådde konstant dåligt o visste inte vad jag ville längre. Jobbet blev lidande o jag stanna hemma en vecka o bara vilade. Gick till doktorn o försökte få hjälp, att få prata med någon eller hjälp på något sätt. Jag sa klart och tydligt att jag inte ville ha något för sömnen, att jag skulle fixa det själv, men jag kom hem med sömntabletter, tog dom två gånger sen körde jag mitt eget race.
Januari-mars gick på automatik, gav 100 procent på jobbet men va helt slut när jag kom hem. Självklart mådde jag bättre vissa dagar men större delen mådde jag inte bra. I slutet på mars började jag ändå att känna mig bättre, det blev ljusare o det närmade sig bf den 16 maj!
Maj månad närmade sig och på kvällen den 17e åkte vi in för jag tyckte att jag läckt men prover visade inget och vi blev hemskickade. Löjligt nog så hade jag haft mycket sammandragningar hela dagen men väl på sjukhuset visade det inget..
P körde som vanligt till jobb morgonen efter men jag fick ringa efter honom 30 minuter efter att han börjat, vattnet hade gått :)

Men mer om det en annan gång, detta blev tillräckligt långt ändå 😉

Kram

Likes

Comments

Första inlägget, vad ska det handla om..
Jag kan ju skriva lite om mig själv
Jag heter Charlotte är 27 år gammal och är mamma till Casper 7 månader. Är tillsammans med Philip sen snart 7 år tillbaka.
När jag inte är mammaledig så jobbar jag som undersköterska ett privat äldreboende.
Bloggen kommer nog mest innehålla lite om mig och hur jag mår då jag tror att jag behöver skriva av mig för att komma vidare med mig själv. Kommer även skriva en del om Casper och Philip och vår vardag.

Kram

Likes

Comments