lifestyle, känslor

Acceptans.

Det är svårt eller hur? Acceptera andra. Acceptera dig själv.

Människor är djupt rotad i sina beteenden, i sina åsikter. I vem du är, i vem du inte är.

Jag har sedan länge förstått att jag inte alltid kan bli accepterad, jag är färgglad, känslofull och uttrycksfull. Jag är jag. Alla förstår inte det.

Jag har sedan barnsben varit en färgglad människa, en glad, spontan, högljudd människa. En människa som tar plats. Alla accepterar inte det. Jag förstår det.

Jag har många gånger tappat mig själv på vägen och tänkt att jag kanske inte ska höras så väl, synas så väl, skratta så högt, uttrycka mig själv. Dessa svackor kommer och går, kanske en gång varje dag, kanske en gång varje månad, men de återkommer.

När jag ser på mina vänner, min familj och min omgivning så känner jag mig lyckligt lottad, vilka fantastiska människor jag kan associera mig själv med. Men acceptansen är fortfarande ett stort faktum, ibland är jag bara för mycket. Jag förstår det.

Under en 10 årig period tappade jag mig själv, jag var en människa jag inte gillade, jag var en människa som var tom, vilsen och sorgsen. Under en lång period var jag hon. ”Den elaka tjejen”, ”Den ledsna tjejen”, ”Hon som alltid gråter”, ”Hon som söker uppmärksamhet”.

Den personligheten byggde jag upp som ett försvar under en visäntlig tid i mitt liv – min barndom fram till ung vuxen - som har format mig till den personen jag är idag. Jag tyckte det var helt okej att folk hade den synen av mig, även mina bästa vänner såg mig som henne. Jag var nöjd med henne, för då slapp jag konfrontera mig själv. Jag höll med dem. Anledningar till varför jag sårade mina medmänniskor och mig själv var "Det är bara sån jag är". Bitar av hon jag var är fortfarande en del av hon jag är idag. Ibland vet jag fortfarande inte om jag gillar henne. Men hon är jag. Acceptans.

Jag försöker ofta lära mig av lyckliga människor, motiverande människor. Lära mig att vara lycklig i den jag är, i det jag står för. Våga vara hon jag vill vara. Men ju mer jag lyssnar på mina medmänniskor, hur de uppnår den fulla lyckan, desto mer formas jag till dem. Ett nytt beteende. En ny människa. Jag tappar mig själv igen.

Jag hör ofta att man inte ska lyssna på vad andra tycker, att man ska stå upp för sig själv. Oftast är det jag som ger dessa råden till andra. Kanske säger jag det till dom för att påminna mig själv.

Idag är jag på god väg. Jag är på god väg att bli det jaget jag så länge jagat. Hon finns inom mig, någonstans. Hon väntar på att få bryta sig ut ur sitt skal och skina. Den ända som hindrar henne är jag. Den ända som ber henne tystna är jag. Jag har inte accepterat henne än.

Likes

Comments