Header

Graziella f.2011 e:Campbell VDL ue: Lupicor

När vi lämnade tillbaka Malte till Stall Hästkullen fick Sara en viss tid på sig att hitta en ersättningshäst. Dom åkte till Holland och tog hem en mängd hästar och efter en stund fick vi ett sms där det stod ungefär "jag har hittat en häst som jag tror skulle passa er. Ett femårigt sto e: Campbell VDL ue: Lupicor så hon har väldigt bra stam".

Vi åkte dit och hade ingen aning om vad det var för häst mer än att det var ett femårigt sto med bra stam som hade fått föl. Färg, höjd, utseende osv hade vi ingen aning om. Trots det kallade mamma henne flera gånger utan att tänka på det för "skimmeln". Vilket hon visade sig vara.

Vi frågade lite om henne och fick reda på att hon var hoppad ett par gånger under ryttare, och att hon hade löshoppats hos dom men hade fortsatt galoppera efter hindret och hoppat ut från ridbanan. Som ni ser är staketet inte lågt, och ännu högre där hon hoppade ut så jag skulle gissa att det är ca 180 cm högt. Höjdhopparhäst ;)

Provridningen gick i alla fall superbra och hon var väldigt fin att rida. Mjuk i handen, stora gångarter och lyssnade superbra för skänkeln. Hon kändes superbra helt enkelt. Det kändes jättebra. Men på vägen hem började jag direkt tvivla. Helt plötsligt kändes hon väldigt liten, jag var nog för stor för henne. Hennes hals var kort och hennes huvud såg ut som ett ponnyhuvud. Visst var gångarterna ganska ponnyaktiga också? Var hon verkligen en storhäst eller hade jag provridit en ponny? Det enda jag var säker på var att hon inte var lik Malte alls.

Vi bestämde oss för att provrida igen. Det var ingen brådska egentligen för vi hade inte hittat någon annan rolig häst och Lizza låg inte ute på annons. Vi provade igen och när vi åkte dit var jag skeptisk, trots att mamma trodde att hon hade det vi letade efter och att det var en fin häst. På andra provridningen tog det faktiskt inte många minuter förrän jag sa till Sara med ett leende "jag har i alla fall bestämt mig nu, jag tycker om henne och jag är ganska säker på att mamma gör det med".

(Liten parantes, jag fick provrida i en SPLITTERNY Bruno del grange sadel som hade varit på hästryggen endast ett par gånger. Då fick jag känna på vilken skillnad det är mellan de dyra kvalitetssadlarna och de sadlarna för oss vanliga människor)

Någon vecka senare åkte vi och hämtade våran nya häst och efter att ha jobbat dag och natt på ett annat namn än "Graziella" så kallades hon för Lizza. Hon verkade bo in sig ganska fort och var lugn och snäll i stallet. Jag var inne i Malte-saknarträsket, så jag kunde knappt kolla på henne utan att börja gråta för att hon inte var Malte. Snacka om att inte ge den nya hästen en chans. Allt jag kände efter första provridningen kom tillbaka och jag kände mig osäker på om jag verkligen ville ha Lizza. Jag kände så tills jag red henne hemma första gången och hon var superhäftig. I nästan ösregn gjorde vi vårat första ridpass hemma och hon kändes otrolig.

Vi hoppade lite småhinder ett par gånger och hon var väldigt rolig där. Sög tag i hindrena och blev supersnabb i benen innan, dessutom bytte hon galopp självmant efter. Det blev jag överraskad av! Det kändes roligare och roligare och jag började hitta lite självförtroende igen. Efter någon månad kom det fram lite humör hos Lizza och hon började ifrågasätta vad vi ville. Såna små tramssaker om att hon vände åt höger när jag ville åt vänster osv. Lilla fröken tvärtemot.

Så det är lite det vi har jobbat med i ridhuset. Hon jobbar superbra i kroppen och är underbar att rida, men så kan hon se en annan häst och då tycka att den är roligare än att arbeta. Eller så kan vi trava över bommar och så tar hon supersamlad galopp och hoppar högt över bommen. Hon gör det lite svårt för sig och sen kan hon bli lack för att det är svårt. Om ni förstår ;) Överambitiös häst som också har humör blir en lite vinglig kombo innan man kommer på hur man ska göra.

Nu har vi varvat ridhuset med uteritter och då har det blivit väldigt bra. Mamma har ridit henne ett par gånger och W O W vad hon ser maffig och snygg ut. Dessutom börjar hennes humör bli lite lättare nu, det kan ju vara brunst eller andra hormonsaker som får en tonårstjej att bli tjurig, det känner i alla fall jag igen haha. Så måndags hade vi hoppträning och Lizza fick hoppa oxer för andra gången i sitt liv och gjorde det superglatt! Finns ett kort klipp på min hästinstagram "carriemma", skicka en följförfrågan så accepterar jag. Jag ser verkligen fram emot vad framtiden innebär för mig och Lizza, jag tror att med lite jobb och förståelse för henne kommer hon bli superfin! En liten raket att fara fram på hoppbanorna med. Om allt går som jag vill är vi nog ute på tävlingar nu i vår.

En bra träning för ca 1 månad sedan

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Cardenta van Klaverborch f.2006 e: Cardento ue: Capitol II

Efter att Malte hade åkt så kände jag mig nästan lite förrådd av livet. Jag hade haft två hästar som jag älskade och som jag trodde på en framtid med, och resultatet blev att mattan rycktes undan från mina fötter 2 gånger på samma sommar. Jobbigast var det såklart med Malte, hästen vi köpt som gjorde oss säkra på att inget kunde hända.

Efter det var jag faktiskt osäker på om jag ville ha häst igen. Inte osäker på att hålla på med hästar, men att ha en egen och satsa på. Då var det så skönt att jag fick låna en ytterligare häst av min moster Sussi (hästarna där tar aldrig slut😉). Jag fick hem Cardenta van Klaverborch som jag skulle sätta igång efter att ha gått som avelssto 1-2 år, kommer inte riktigt ihåg hur länge. Hon skulle säljas sedan så det var väldigt skönt att veta att det fanns ett datum som hon skulle åka, jag kunde vara förberedd på det redan innan hon kom.

Cardenta, även kallad Carro av mig, var en vääääldigt känslig och personlig häst. Rastlös, på sin vakt och ändå sällskaplig. I början var hon mest spänd och bara jag vände mig åt andra hållet kunde hon hoppa till. Jag var en ny människa som hon inte kände. När vi sedan började lära känna varandra började hon bli mer avslappnad i mitt sällskap och sedan blev hon riktigt mysig. Hon var uppmärksamhetssökande på ett försiktigt sätt, men stod och njöt när jag gosade och pussade på henne.

I ridningen var hon en Ferrari. Alltså en riktigt sporthäst, aldrig suttit på något känsligare innan. När jag red henne red vi korta pass och i början i princip endast i skritt och några steg trav åt gången, jag ville inte råka göra fel eftersom hon redan var så spänd. Men woooow, vad häftig hon var. Övergångar mellan gångarterna och tempoväxlingar gjorde jag helt osynligt. Helt 100% ärligt så behövdes det aldrig tas några tygeltag eller användas några skänklar. Endast tanken på vad jag ville göra + det omedvetna lilla man rör kroppen räckte gott och väl. Så häftig att rida, men så känslig.

Här är en film på andra gången jag red henne runt spåret istället för bara på volt, och även första gången vi galopperade. Hennes rörelser var bra, men eftersom hon inte blivit riden på länge saknade hon mycket muskler och hade dessutom inga skor, så dom hade nog varit riktigt bra annars. Men som sagt, verkligen härlig!

Det roligaste med Cardenta var att hon verkligen kändes som en enmanshäst. Det var som 1000-tals knappar man skulle försöka navigera mellan, och när jag lyckades var hon på riktigt magisk. Men jag tror att om hon hade hamnat hos någon som inte tog tiden till att vara lugn och mjuk och försöka förstå henne hade hon kunnat bli väldigt ledsen. En gång var vi på banan samtidigt som mamma höll hoppträning och då hade mamma flyttat en bom så att det var ett streck på marken bredvid. Cardenta vågade inte gå utan fastnade och blev låst, stod blickstilla och vågade inte röra sig alls. Då väntade jag så länge hon behövde och när hon då släppte och började gå självmant fick hon massor beröm och kände sig ganska glad.

Hon hade också lätt för att känna sig pressad, och eftersom hon själv satte press på sig var det väldigt svårt att undvika det helt. När hon började gå sämre och sämre på ridbanan och började sparka och småbocka var det dags för förändring. Vi vågade oss på att rida ut och hon var så lycklig. Verkligen lycklig. Efter det red vi mycket på fält ute och hon var så glad och var så härlig. När vi sedan gick in på ridbanan var hon lika glad där och hon var magisk. Vi galopperade över lite bommar och hon tyckte det var superkul. Vissa gånger började hons studsa som en ponny innan och sedan hoppa en halvmeter över bommen.

Sista ridpasset på Cardenta. Det roliga var att hennes känslighet i ridningen också märktes i utrustningsväg. Mitt PS high jump godkändes inte, jag provade det med livet som insats då hon inte tog bettet alls utan bara drog med mig på banan. Okontaktbar på det tränset trots samma bett som hon haft innan. Hon hade gått på Dyon anatomic och det kändes bra, men när jag sedan provade Dyon remont var hon som en helt annan häst. Skillnaden var som natt och dag, och då hade hon ändå gått bra på aachennosgrimma. Wow vad fin hon blev på remont. Men alltså att en nosgrimma kan spela så stor roll att man antingen är på väg till sjukhuset direkt när man satt upp eller att hästen helt plötsligt går bättre än någonsin?

Jag vill inte säga att jag har förändrat eller utbildat Cardenta, det har jag inte gjort och det kunde jag inte göra på de 2-3 veckorna jag hade henne. Det jag gjorde med henne var att få en bra relation och att se till att hon litade på mig både från marken och från ryggen. Det gjorde att jag kunde se otrolig skillnad från första gången till sista gången jag red henne. Hur hon kunde vara helt avslappnad i slutet (så avslappnad en superkänslig häst kan bli 😉) och att hon inte var på sin vakt så fort någon rörde henne. Det har inte att göra med utbildning eller träning att göra, det har med förtroendet att göra. Jag är verkligen superglad över att jag fick låna Cardenta den tiden jag var utan häst, jag lärde mig supermycket av att rida henne och jag är stolt över det vi ändå hann göra på de veckorna. Som jag skrev då hade jag absolut kunnat tänka mig henne som en egen häst att jobba sig långsamt framåt med, för hon har kvalité.

Men eftersom jag inte ska ha två hästar och vi hittade Lizza, åkte Cardenta efter sin tid hos mig. Hon såldes till Falbygdens stuteri där hon är avelssto. Jag tror det kommer bli superbra för henne, men jag hoppas i alla fall att våra vägar korsas någon gång igen. En väldigt fin, och väldigt speciell häst som jag är glad över att ha fått upplevt.

Likes

Comments

Holiday f.2008 e:Hip Hop ue: Millionär

Under alla dessa hästbyten har jag ändå haft en häst att rida, som tur är, annars hade jag blivit halvgalen. Det var under Uniques skada som jag började rida Holly, alltså nästan 2 år sedan.

Holly hade mycket integritet i ridningen i början och det var svårt att förstå hur jag skulle rida henne, men ibland kom det ljusglimtar och hon var magisk. Sedan blev det kantigt och svårt när jag tappade det som jag helt plötsligt lyckats med. Hon var ofta spänd, men allteftersom jag hittade ridningen på henne blev hon bara roligare och roligare att rida.

Efter några gånger började jag hoppa henne lite smått, och det var svårt! Hon var väldigt spänd och visste inte hur hon skulle förhålla sig till hindret, eller vad uppgifterna gick ut på. Vi fick börja om ganska mycket från början och jobba med bommar och till och med skritthoppning, allt för att hon skulle hitta bjudningen själv och förstå att hoppning är lätt och kul. Efter varje litet framsteg överröstes hon med beröm.

Allteftersom blev det bättre i hoppningen. Holly började lita mer på mig, och när hon dessutom förstod vad hoppningen gick ut på och visste att hon skulle få beröm när hon gjorde rätt började saker släppa. Hon började söka hinder och ta sig an dom lite mer avslappnat, och då började vi trappa upp träningen lite mer. Vi introducerade kombinationer och även trippelbarr vilket hon gjorde super båda två, bara hon får tänka lite innan.

Det roligaste med att få hoppa och träna henne var hennes inställning. Även om Holly tyckte att ett hinder var suuuuperläskigt så tog hon sig dit, helt fokuserat med öronen spetsade, och hoppade sedan av med ett stort språng och var så stolt i landningen. Det var verkligen roligt att känna hur stolt och glad hon blev efter ett lyckat språng, hon kändes och såg så nöjd ut.

Efter ett år ungefär hade vi fått Holly dit vi ville ha henne i hur hon tog sig an hinder och även hur hennes språngkurva hade blivit. Hon började suga på hinder av sig själv, få en avslappnad men ändå stor och kraftig språngkurva och hindrena kom upp i höjderna. Banor på 1m hoppade vi och enstaka hinder på 110 cm. Dit trodde vi verkligen inte att vi skulle komma eftersom hon ändå är så skeptisk, men det var så roligt att se henne utvecklas och växa med uppgifterna. Vi startade till och med på pay&jump och fick 2 felfria rundor i 70 och 80 cm.

Nu rider jag inte Holly längre, delvis på grund av tidsbrist. Men det har varit superroligt att få lära känna en så gullig häst och att dessutom få vara med på den utveckling hon gjorde. Jag är väldigt nöjd över det jobb vi faktiskt gjorde inom hoppningen för henne, hon fick ett helt annat självförtroende och tyckte verkligen att det var kul. En jättesöt häst!

Likes

Comments

Cool Power G f.2011 e: Camax L ue: Popcorn

Efter att Cox hade åkt var jag tvärsäker på att mitt liv som tävlingsryttare var över. Den veckan hade Unique sålts, Carries papper skrivits under så hon inte stod i min ägo och Cox hade åkt. Från att ha ägt 2 hästar och ha 1 som man tävlar och tränar till att inte ha någonting.

Mamma och jag gav oss i alla fall ut på hästnet, och i en prisklass som var högre än vad jag trodde. I mitt huvud skulle vi leta efter hästar som ingen annan ville ha, typ en skrutthäst att pressa sig över 90 cm med om man hade tur. Istället åkte vi och provred en superfin 5-årig skimmelkille som jag tyckte väldigt mycket om. Vi var däremot inte tillräckligt snabba utan vi ville prova en till häst innan, så han blev såld. Vi fortsatte leta vidare.

Jag var hos farmor och farfar en helg, och som vanligt satt jag spikad framför hästnet. Det kom upp en annons om en ny 5-årig skimmelvalack från samma ställe, fast som inte var inhoppad. Hästen såg väldigt fin ut och jag ringde mamma och frågade om inte det var en häst för oss. Jag hörde också av mig till min bästa vän som höll med mig om att han var fin.

Det jag fastnade för på filmen var hans inställning till hindret, öronen var spikade framåt och hela han var fokuserad på enbart hindret. Han hoppade också väldigt lätt, det såg verkligen ut som om han inte behövde ta i ens. Vi bokade en provridning och åkte dit. Min första tanke när han stod i stallgången var "oj vad stor han är, och ingen pannlugg har han heller". När jag red var han helt fantastisk. Han slog varenda häst jag hade suttit på med världens marginal. Gångarterna, trycket, lydnaden, allt. I bilen hem sa jag till mamma "vad finns det egentligen för anledningar att inte köpa?"

Det blev så, vi skrev på papprena och Malte blev vår. Eller Cool Power G heter han egentligen, men för oss var han Malte. Vi släppte ihop honom i stora sommarhagen första dagen och han studsade omkring lycklig över stock och sten. Stenarna var lite läskiga, och marken var konstig med gropar man kunde snubbla i och det var så många kompisar att han inte visste hur han skulle göra. För det mesta gick han tillbaka till oss människor som stod och tittade, där kände han sig trygg ;)

Två dagar efter ihopsläppet hade han dragit av sig 3 skor, sträckt sig, spöat upp flockens ledare och skapat oordning i hela systemet hästarna tidigare hade haft. Malte fick gå ensam i en liten hage tills han fått skor och läkt sin sträckning, sedan började vi äntligen få rida honom.

Efter några ridpass började vi rida lite över bommar för att påbörja hans inhoppning under ryttare försiktigt. Han förstod dock inte meningen med bommar, utan trampade på varenda en som var framför hans fötter. Hela tiden haha. Men alltså känslan av att rida honom var helt magisk. Sen började vi sätta upp lite små hinder, och första gången gick det verkligen superbra. Han hade exakt samma inställning som jag hade sett på filmen, öronen spetsade och hindret var det enda han hade fokus på.

Det som blev svårt när vi fortsatte hoppa var att hoppningen var alldeles för rolig för Malte. Han blev så superlycklig av hoppningen att han flög i luften i landningen så fort han hoppade av lite stort. Med den stora kroppen och den långa halsen snurrandes upp i luften hade jag inte så stor chans, utan jag dundrade i backen ett par gånger för mycket.

Förutom hur underbar han var att rida så hade han en megastor personlighet. Den absolut jobbigaste hästen jag har träffat, men också den som har fastnat i hjärtat mest. Han skulle vara med på allt. Mockade jag i hagen gick han och puttade omkull kärran och sedan ställde upp den igen, och gjorde det om och om igen. Stod han i boxen och jag pysslade i stallet sträckte han ut halsen så långt det bara gick och stod och hummade som för att säga "jag är fortfarande här, myyyys med mig". När jag hämtade honom i hagen gnäggade han så fort han såg mig och kom antingen travandes eller galopperandes till mig.

Så var han också den vackraste och mest perfekta häst jag någonsin träffat. Så många gånger jag fick ett pirr i magen bara av att titta på honom och veta att han var min och att inget kunde sätta stopp för oss.

Men visst kunde något gå fel. När jag kom till stallet en dag hade han 5 minuter tidigare hoppat över järnstaketet i hagen och hängt sig på det för att sedan ramla ner i hagen bredvid. Vi åkte till veterinären och kollade upp honom men dom hittade inget fel på honom, men vi röntgade för säkerhets skull. På ena frambenet hittade dom gamla pålagringar, alltså gamla. Det slutade med att vi fick göra en retur och lämnade tillbaka honom till stall hästkullen. För det priset vi köpte honom för ska man inte få en häst med gamla pålagringar, så det kändes som det enda alternativet där och då. Efter endast 84 dagar tillsammans tog vi transporten med min älskade häst i, min framtida stjärna, och lämnade honom. Sista gången jag såg honom tittade han på mig som om han undrade vad som hände, och jag gick ifrån boxen med tanken att jag vände min älskade häst ryggen och att jag aldrig skulle få se honom igen. Han åkte tillbaka till Holland och såldes sedan till Polen, där han tävlas av en man i någon sorts "hunterklass" eller liknande. Jag har tänkt att jag ska skriva till honom, men något tar emot och jag vågar inte. Någon gång kommer jag göra det i alla fall, och någon gång ska jag träffa Malte igen, det lovar jag.

Jag ångrar varje dag att vi lämnade tillbaka honom, och jag saknar honom så det gör ont varje gång jag ser en bild på honom. Detta inlägget har jag skrivit med tårar rinnande konstant, för det är så mycket han betyder för mig.

Älskade Malte, det var meningen att det skulle vara vi trots vad alla andra säger. "Det var meningen att ni skulle ha en annan häst" Nej det var det inte, det var meningen att jag skulle ha min Malte, men det blev inte så ändå.

Likes

Comments

Cox Appelboss f.2010 e: Hugo Boss ue: For pleasure

Våren 2010 var jag endast 11 år och var då hos min moster Sussi och kollade på hennes två föl, Hampus och Cox. Jag hade aldrig sett ett föl innan så för mig var det så häftigt. Det som var ännu häftigare var när Sussi sa att jag om 3 år skulle få hjälpa till att rida in dom.

Åren gick och till slut satt jag där, första sittandes på Hampus och Coxs ryggar. Första traven fick jag till och med göra också, och lite då och då åkte jag till Sussi och så red vi unghästarna tillsammans. Lite hoppning, lite bommar, lite uteritter osv. Sånt som man gör med 3-4 åringar. Där någonstans började det nog för mig och Cox.

Våren 2015 fick jag låna hem honom för att rida och vidareutbilda, särskilt då i hoppning. Cox var då 5 år och väääldigt valpig. Ca 170 cm hög och inte helt färdig i kroppen, dessutom ganska trött efter en lång vintervila. Första ridpasset var i ridhuset med lite bommar, och ni ser hur det gick, lite för lite bjudning (inte för att jag var duktigast i världen heller, absolut inte)

Träningarna gick bättre med tiden och Cox fick mer framåtbjudning, men jag fick fortfarande rida honom mycket framåt för att han skulle orka. Allteftersom muskler och kondition kom på plats blev han bara finare och finare. Snygga språng, bättre gångarter och inte så man behövde rida sig till döds för att få honom framåt.

Våra månader tillsammans på våren ledde mot sitt slut och vi avslutade med att göra en tävlingsdebut på stallet bredvid oss. Cox var som ett yrväder på framhoppningen och folk höll sig på långt avstånd. Sedan gick han in på banan och gjorde en superfin runda som jag är så nöjd med.

Cox åkte tillbaka hem, men senare under sommaren kom han tillbaka till mig och så startade vi några riktiga tävlingar, 90 cm och 1 m. Han åkte återigen hem tillbaka till Sussi eftersom vi inte hade någon boxplats över eftersom vi inte kunde sälja Unique.

Våren 2016 kom han tillbaka ännu en gång och jag hade det bästa halvåret någonsin. Vi hopptränade ordentligt, Cox hade bjudning, styrka och språng och allt kändes bara underbart. Vi åkte iväg på en massa tävlingar och nollade nästan varenda start, han var en total stjärna. Så jäkla snygg och så underbar att rida och hoppa. Vi började också komma upp i höjderna mer och hopptränade på 110-120 cm.

Under våren debuterade vi också 110 cm tillsammans. Ingen av oss hade tävlat den höjden innan så det var nytt för oss båda. I klassen innan hade Cox varit som ett tåg, kört iväg totalt med mig och inte lyssnat på broms, så jag var en aning nervös. Trots det gick det väldigt bra, och vilka språng jag fick på framhoppningen! Hindrena kunde ha varit 130 utan problem. Vi tog oss i alla fall runt vår 110-debut med 2 ner och jag var så nöjd. Jag var helt säker på att Cox var min framtid, och jag kunde inte se mig på en annan häst än honom. För mig var han helt perfekt och vi hoppades verkligen på att kunna köpa honom. Det blev inte så som ni vet, utan hans pris blev ungefär det dubbla av vad vi kunde betala och då åkte han hem direkt. Som jag har skrivit innan, på onsdagskvällen satt jag och funderade hur jag skulle rida nästan dag och på torsdagsförmiddagen åkte han. Otroligt synd då han verkligen var min drömhäst då.

Idag är han såld och tävlar 1m klasser med en jag tävlade på ponny emot, så i framtiden lär jag ju se honom på tävlingar när jag och Lizza kommer ut. Det kommer att kännas, men också vara väldigt roligt att se snyggingen igen för det har jag inte gjort sedan dagen han åkte.

Likes

Comments

Unique f.2002

När vi lämnade bort Carrie fick vi låna Unique av min moster, som skulle sälja Unique. Vi skulle sätta igång henne och tävla henne lite innan och det passade oss superbra eftersom vi inte hade någon häst.

I början gick det uuuuseeeelt. Det kändes helt omöjligt och jag grät efter alldeles för många ridpass. Unique verkade inte ha någon koordination i kroppen utan höll på att ramla över 40 cm när vi hoppade på volt, och var det högre stannade hon. Jag gav inte heller henne en chans eftersom mitt hjärta fortfarande var hos Carrie. Men allt eftersom tiden gick blev vi mer och mer samspelta, Unique fick kondition och muskler och självförtroende. Vi kom ut på en pay and jump och nollade både LD-10 och LD, vann ena och fick andraplacering i andra i stilbedömning.

Jag började känna att det fanns hopp i alla fall, men inte hade jag någon aning om att vi bara ett år senare skulle fräsa runt i nationella LA:er. Vem skulle kunna tro det egentligen?

När det sen blev dags att lägga upp annons på Unique hade vi fäst oss vid henne så mycket och vi trodde på henne, så vi köpte henne faktiskt. Fortsatte att hoppträna och hopptävla och det gick lite upp och ner. Ett år la vi på att hoppa LC och LB där det var lite stopp här och där och inte riktigt flyt. Mot hösten började det däremot släppa och det kändes bara bättre och bättre och vi kunde börja höja hindrena mot LA-höjd.

Våren 2015 blev vårat "breakthrough", där allt klaffade och vi var flefria i varenda LC och oftast med vinst, samma blev i LB. Vi plockade rosett efter rosett och då var det antingen blå eller blågul. Vi provade också LA, där mina nerver gjorde att vi bara kom över 3 hinder första gången. Sedan gick det som smort och vi hade så roligt! Banorna blev svårare och hindrena blev högre, allt blev bara bättre för varje gång. Vi hopptränade på MSV nivå med banor på 110 cm och enstaka hinder på 120 och livet lekte.

Efter vår underbara vår och sommar med så mycket framgång åkte annonsen ut på Unique eftersom jag var för stor och ville gå över till storhäst. Det gick inte som vi ville eftersom Unique inte gick igenom besiktningen och hela hösten kändes som ett virrvarr av veterinärbesök och behandlingar. Unique tappade musklerna, blev otålig och sur när hon inte fick ridas och man såg att hon inte var helt lycklig. När hon sedan blev friskförklarad satte vi igång henne och startade två tävlingar och satte sedan ut annonsen igen. Medan jag fick hem en annan häst lånade vi ut Unique till en superduktig liten kille som red Unique superbra. Han tränade och tävlade henne också så småningom och allt kändes superbra, så vi alla hoppades självklart på att det skulle bli ett köp.

Han red Unique så bra att jag själv blev avundsjuk och jag såg fram emot vad dom skulle kunna lyckas med i framtiden. Här var en tävling där dom i LC verkligen var på blågul rosett, tills sadeln snurrade runt i omhoppningen. Jag kan lova att de hade stått längst fram på prisutdelningen annars, vilket team dom var.

Vid besiktningen gick hon återigen inte igenom och där kändes allt hopplöst. Unique skulle få ett sabbatsår från ridning och hon såldes till min moster för att betäckas, vilket tyvärr inte tog. Så sedan såldes hon vidare till en liten nystartad ponnyridskola där hon nu står. Hon verkar trivas toppenbra och jag har bara hört bra saker, hur hon tycker det är jättekul att skutta omkring med ridskolebarnen. Jag tror verkligen att det blev en superbra lösning för henne.

Unique har gett mig otroligt mycket och vi har haft väldigt roligt. Mitt andra fläckiga c-ponnysto, favoriter.

Likes

Comments

Carrie f.1998

När jag fyllde 9 år var det dags att börja leta en ponny till mig. Innan hade jag ridit på mammas och pappas stora hästar, en skvättig och rädd valack på dryga 170 cm och ett fuxsto på dryga 180 cm. Inte bästa barnhästarna även om det funkade ;)

Vi provred ett par ponnyer, några toppstammade unga och sen kom vi till en fläckig och tjock c-ponny. Lite för stor för mig, och ett sto som tyckte att hon kunde bättre än mig och valde vart hon ville gå i ridhuset när jag provred. Mamma och pappa såg att det var en välutbildad ponny och hon verkade väldigt trygg. Lite senare, den 16 juli 2008, åkte vi och hämtade henne på kvällen. Min alldeles egna Carrie.

Första gången jag red på henne hemma. Den lilla blonda pinnen som satt på är alltså jag, och red bara lite innan storastora hästar haha.

Carrie var den tryggaste ponnyn i världshistorien, jag och min lillebror hade otroligt mycket roligt med henne. Gick promenader där vi båda satt barbacka på hennes, vi åkte led i snowracer efter henne medan mamma red i galopp så det gick fort, jag fick rida ut med mina föräldrar och vi kunde träna hoppning. Helt underbar ponny som jag älskade över allt annat.

Vi kom ut på lite tävlingar och jag kämpade i varje galoppsprång, annars kunde hon ofta stanna. Det var LD och LC vi hoppade och vi hade så kul. Ungefär när jag började växa ur Carrie så upptäckte vi att hon hade spatt i båda bakbenen och att hon inte skulle hålla för mer träning och tävling, utan kanske mer skogsridning bara. För Carries skull fick vi då försöka hitta någon att låna ut henne till för att hon skulle få det hon behövde. Vi hittade världens gulligaste familj som inte bodde så långt ifrån oss och dom blev kära. Hon åkte dit och där har hon nu stått i 3 år. Vi sa först att vi aldrig skulle sälja henne, utan äga henne resten av hennes liv så att hon inte skulle hamna fel. Men denna familj var så otroligt bra så efter 3 år fick dom faktiskt köpa henne och nu står dom som ägare.

Jag är otroligt glad över de åren jag fick med Carrie och kan säga att det inte går att hitta en bättre första ponny. Sen är jag minst lika glad över att vi hittade det perfekta hemmet åt henne där hon blir så ompysslad varje dag och är så älskad. Älskade ponny.

Likes

Comments

Nu är det inte ens två dygn kvar tills det nya året börjar. Alla vill ändra om sina liv till det bättre, sätta nyårslöften och vill göra stora förändringar redan första dagen. Min största förändring kommer bli att jag skippar det här för en obestämd framtid.

Mina dryga 3 år med blogg har varit väldigt roliga och givande, men det har också kommit ut en hel del negativt ur det. Folk håller koll här och antar saker efter vad jag skriver - och inte skriver. Det blir så tråkigt när jag ska straffas för något jag inte har gjort - för att jag inte har skrivit om det? Alltså om det inte skrivs om gör jag det tydligen inte?

Sen har det här varit ett år som har varit otroligt tufft för mig och jag känner att jag har tappat lusten till väldigt mycket. Om vi till exempel ska säga hästarna - jag har hunnit ha 5 hästar i min box som mina och dessutom en jag har ridit och hjälpt till med ca 1 gång i veckan, och av dom har varenda förutom 1 fått otroligt tråkiga slut. Jag har hastigt och lustigt förlorat 4 hästar på olika sätt, jag har blivit bränd av hästmänniskor vilket får mig att tröttna ganska mycket på det hela. Inte ens när vi köpte en egen häst som vi älskade massor så gick det vägen? Huuuuuur kan det bli så på ett år?

Igår var jag på min farfars minnesstund och "ceremoni". 70 personer var där och då var det hans familj och innersta vänskapskrets, helst hade vi bjudit in lika många till men det fick helt enkelt inte plats. Det var superfint i alla fall och flera stycken häll jättefina tal, många tårar rann. Både för att man inser att han inte kommer tillbaka och för att man känner sig otroligt privilegierad att ha haft en sådan otrolig människa till sin farfar. Jag skulle säga att han var en sådan person man ska vara lycklig om man har fått ha i sitt liv, och väldigt många verkar ha hållit med mig.

Det har varit ett år med många motgångar som har gjort att jag har tröttnat på så mycket, men det har också varit ett av mina bästa år på ett annat sätt. Jag har världens bästa vänner, en helt underbar pojkvän och en fantastisk familj. Så det nya året ska det läggas mer tid på dom.

Jag tänkte avsluta med de första dagarna i januari att ta en häst för varje dag av alla jag har haft, om dom och hur det är med dom nu, hur allt slutade osv. Så några dagar till kommer det upp nytt, men sen är det slut här för ett tag.

Likes

Comments

Äntligen ett litet kik in här, var ett tag sedan. Jag har tänkt att jag ska ta lite jullov från typ allt - detta är då inkluderat. Men ja, vi får se om det inte går ganska snabbt att komma tillbaka för det finns så mycket att dela med mig av!

Lizza har verkligen börjat förstå vad vi vill nu. Hon är superglad uppe i ridhuset, vi har hoppat två gånger och travat bommar en gång och hon tycker det är väldigt kul. Däremot har hon lätt för att börja glida ut på sidorna av hindret, men det försvinner mer och mer för varje gång nu. Så igår hoppade vi på morgonen och hon gjorde allt superbra. Vi travhoppade mest men avslutade ändå på 70 cm vilket är det högsta vi hoppat hittills. Wie, höjdhopp... Men nu när grunderna börjar sätta sig lite mer för henne så kommer allt gå mycket fortare. Vi kommer kunna så småningom och gradvis kunna sätta ihop enstaka hinder och linjer till banor, vi kommer kunna höja upp lite och vi kommer börja introducera oxrar. Men allt beror självklart på hur Lizza gör när det blir nya och svåra saker, vi har ju inte testat henne där än ;)
Annars är upplägget med henne ca 2 vilodagar i veckan, ridhuset 3 med 2 gånger hoppning och sedan uteritt 2 gånger i veckan. Så försöker vi få till det i alla fall.

Det roliga är att hon gick på mellan 4-6 galoppsprång på linjen utan att jag gjorde något särskilt och utan att det ser mycket snabbare eller långsammare ut. Hon är så rolig på det sättet, lätt att reglera eftersom hon är så känslig.

Annars så är det som ni vet (såklaaart) julafton imorgon, och jag är väldigt nöjd med mina julklappar jag har köpt och var klar till alla igår. Den sista julklappen kom med posten och jag blev superglad, det var såklart Lizzas julklapp. Självklart ska även hon få julklapp! Detta år blev det ett grått ulländtäcke med silversnurra från Mias RS, superfint! Jag längtar tills det blir kallt igen och vi kan börja använda det.

Sen har jag tvättat min lilla "guling" också, vilket var så välbehövligt. Vattnet som rann av henne var verkligen gult. Lite kul är det också för hon tycker inte riktigt om att tvätta kroppen, hon ser lite småsur ut när jag gör det. Däremot huvudet tycker hon är supermysigt! Så jag stod på en pall och spolade vattnet i pannan på henne och schamponerade luggen och hon bara stod och myste med mig. Himla knasig häst. Men luggen är superfin nu!

Likes

Comments

Godmorgon från Husqvarna! Proppfulla dagar gäller för mig hela tiden, jag måste börja inse att till och med helger har två timmar för lite per dag.

Igår red jag ut med två i stallet. På grund av is överallt blev det bara en skrittur, men det är precis lika bra för Lizza som om vi ridit i trav också. Hon är så himla rolig, när vi rider ut är hon så positiv och vill inget annat än att skritta som snabbt som ett x2000, självklart i ledningen, och inte vända hemåt. På grund av det blir hon också irriterad när vi måste vänta på andra. Det är enda gången hon inte är tokglad, och hon blir så sur! Hennes åsikt är att om dom andra inte kan ha samma tempo som henne så lämnar man dom ;)

Efter stallet åkte vi ner till farmor och farfar. Vi bakade julkakor, julgodis och lagade jättegod mat. Vi planerar också inför farfars begravning och jag känner redan nu hur jag kommer gråta sönder. Det kommer bli så farfar med den musiken som är vald, med de som talar och med ställena vi är på. Det kommer vara otroligt vackert och otroligt jobbigt.

Idag ska vi promenera iväg och hitta en fin gran åt farmor. Kanske göra något mer julgodis och sedan åker vi hem runt lunch. Lizza och jag ska äntligen få röra på oss ordentligt och få träna för mamma igen! Jag förväntar mig en jättepigg och jätteglad Lizza, så jag kommer nog få ta några varv galopp runt ridhuset innan vi kan jobba ordentligt ;)

Likes

Comments