View tracker

Jag tycker stundtals att det är tufft här hemma just nu. Bosse vill promenera omkring och utforska världen så mycket det bara går. Såklart! Det måste ju vara helfestligt att kunna bestämma vart man ska istället för att någon bara bär en till valfri plats. Agnes däremot vill göra ungefär allt tvärtom mot vad jag tycker känns okej. Vissa dagar känns det som att jag inte gör annat än att säga "stopp" och "var snäll och sluta med det där". Eller "gå ner därifrån". Jag är så trött på min egen röst i dessa fraserna så jag förstår egentligen att hon inte lyssnar. Det måste låta väldigt oengagerat vid det här laget. Och jag förstår ju också att det är en del av åldern, av utvecklingen. Att testa, försöka olika saker, kolla av reaktioner och testa igen. Och att FÅ en reaktion! - Toppen, då lyckades hon med något, vi testar igen och ser om det blir samma reaktion. Jag vet ju detta. Och jag vet att det är för henne det är jobbigt. När hon inte alltid kan göra sig förstådd, när hon inte klarar av att göra saker hon så gärna vill och försöker och när det bara händer så mycket i kropp och knopp hela tiden. Men ändå, så blir jag också så frustrerad och irriterad ibland. Jag tänker att hur svårt kan det vara att lyssna? Jag har ju sagt detta tusen gånger, när ska hon lära sig?

Jag måste fortsätta andas, ta det lugnt och försöka förklara igen. Bli bättre på att avleda henne och hitta på annat när hon "fastnar" i ett bus. Jag måste komma ihåg att det är en styrka hos henne att hon vågar och vill utforska och testa. Att hon har en stark vilja och envishet. Jag får fundera på i vilka situationer det är absolut nödvändigt att hon gör på "mitt sätt" och när hon kan få lite mer frihet. Hon måste få lära sig att hon kan vara med och påverka och bestämma och även att hon ibland måste lyssna på och anpassa sig efter någon annan. Också får jag tänka att hon kanske lär sig när jag säger till den tusen och tolfte gången...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag hade jag hjälp av min lilla hjälpreda att plantera om lite blommor. Mina elefantöron ser minst sagt trötta ut och behövde lite kärlek. Agnes tyckte att det var toppen att skopa upp jord i dom små burkarna. Om det var planteringen eller städningen efter som tog längst tid är oväsentligt!
Efter planteringen jagade vi såpbubblor på rummet till utsikten av en fin solnedgång.

Likes

Comments

View tracker

Denna lilla filuren. Världens mest stillsamma bebis har börjat göra sin röst hörd. Fortfarande väldigt tillfreds med det mesta men "pratar" en massa och visar när han är missnöjd. Som en helt vanlig bebis med andra ord. Men precis som sin syster verkar han tycka att det här med att krypa/åla är ett himla hittepå. Bäst är när man får gå när man håller någon i händerna. Då pinnar han på i en himla fart. Det ser dock ut som att han är på gång att knäcka krypkoden. Han lutar sig så långt fram från sittande att han näästan står i krypställning och lyckas ibland dra sig fram på rumpan lite. Sen kravlar han bara tillbaka och sätter sig på rumpan igen, haha! Kanske han kryper till jul? Eller så hoppar han över det och går direkt, precis som Agnes.

Likes

Comments

Vi har blivit erbjudna förskoleplats till Agnes i januari. Det känns konstigt, läskigt, onaturligt och lite spännande. Jag har varit hemma med henne hela tiden sen hon föddes, bortsett från ett par veckor när jag hoppade in och jobbade lite förra sommaren. Tanken på att låta henne vara hos någon annan, någon som vi inte känner, känns inte bara bra faktiskt. Men jag tänker också att det är ett bra tillfälle att göra en lugn och stressfri inskolning. Hon kommer ju att vara tvungen att börja någon gång. Bosse ska börja i augusti. Om hon får skolas in nu, medan vi fortfarande är hemma, får hon mjukstarta med få korta dagar. Vi kan ta allt i lugn och ro och behöver inte känna oss stressade över att hon ska vara färdiginskolad till ett visst datum. Hon kommer ju trots allt att ha hunnit fylla två år och har utvecklats till en social, våglig, rolig och stark liten person.

Vi ska till förskolan och hälsa på på tisdag. Det var inte vårt förstahandsval, men ändå ett som känns helt okej. Om allting känns bra när vi är där kommer vi att tacka ja till platsen.

Tänk att denna lilla filuren ska börja förskola. Min lilla bebis som har vuxit så mycket.

Likes

Comments

Jag fick äran att fota denna lilla godingen i helgen. Helt underbar och trots att det bara var sju månader sen för mig kan jag inte förstå att mina barn varit så små.

Möt Henry, nio dagar gammal.

Likes

Comments

Här ekar det tomt efter min senaste uppdatering. Det visade sig att orken till att uppdatera inte fanns där. Jag trodde att det skulle vara skönt att skriva av sig lite då och då, men allt som har haft med skapande eller prestation att göra har gjort att hela kroppen har låst sig och det har bara tagit stopp. Men. En liten uppdatering om läget just nu är väl på plats.

Jag kan ju börja med att säga att jag mår bättre nu, mycket bättre! Och det är så himla skönt. Skönt att känna att jag klarar av vardagen igen, att jag tycker livet är roligt och framförallt att jag känner igen mig själv igen. Vi satte in insatser på alla håll och jag har fått både medicin, samtal och sjukskrivning. Allting har hjälpt till på sitt eget sätt. I samband med att sjukskrivningen kikade igång kände jag helt plötsligt att jag mådde bättre. Dom dåliga dagarna blev färre och färre och tillslut kunde jag säga att jag kände mig som mig själv igen. Jag har fortfarande alla "hjälpmedel" kvar så jag tror inte att jag är helt "botad" och rädslan att falla tillbaka finns där fortfarande men även den blir mindre och mindre för varje bra dag som går.

Det ledsamma med att jag känner mig bättre är att jag nu också verkligen märker hur dåligt det faktiskt var. Jag mådde verkligen inte bra och det var inget jag hittade på som jag fick för mig ibland. Nu kommer det ibland en sorg över mig om att jag har "missat" Bosses första halvår i livet. Den tiden gick ut på att överleva. Men jag överlevde. Vi överlevde. Och jag är här och närvarande nu. Jag försöker vara tacksam över att det faktiskt ändå vände så pass fort.

Något annat jag är tacksam över är min familj. Barnen som har höll mig flytande. Martin som har varit världsbäst med det mesta. Tagit cirka allt ansvar här hemma, hoppade på en föräldraledighet utan förvarning och samtidigt roddat en sambo helt ur balans. Och min syster. Som har kommit som ett skott så fort jag har bett om det och även när jag inte bett om det. Ställt upp, hjälpt till och bara funnits där.

Nu hoppas jag såklart att det fortsätter på denna vägen och att jag slipper några bakslag. Det känns så skönt att vara "tillbaka"!

Mina minsta älsklingar!

Likes

Comments

​Dom som känner mig vet om att jag inte har varit den gladaste katten i stan under mina graviditeter. Mitt humör har svajat något otroligt upp och ned och jag har aldrig riktigt vetat vad humöret har att bjuda på från en dag till en annan. Det är antagligen för mycket hormoner för mig. Efter graviditeten med Agnes vände det direkt när hon kom ut. Jag kände helt plötsligt igen mig själv och jag var glad. Därför förväntade jag mig att det skulle vara samma sak denna gången. Jag var så inställd på att "det blir bättre så fort han är ute" att jag tror jag lurade mig själv att tycka allt var bra efter Bosses förlossning. I mellan åt var det såklart bra, på riktigt också. I början var det mest när Martin jobbade långa dagar som jag ibland var extra ledsen. Efter ett tag märkte jag dock att dagarna jag var ledsen var fler än dagarna jag var glad. Och ofta har en "bra" dag varit att jag inte har varit ledsen och gråtit. Men jag har oftast inte varit särskilt glad heller… 

När jag började vakna flera gånger i veckan och känna mig ledsen, uppgiven och det började knyta sig i magen och bli illamående vid tanken på att vara ensam började jag förstå att jag antagligen inte kommer att vända på mitt mående själv. Så jag har sökt hjälp. Och jag kommer få hjälp. Och jag hoppas verkligen att det ska få det hela att vända.

Jag vill inte ha några extra sympatier, tycka synd om blickar eller så när jag skriver om detta. Jag skriver det för min egen skull, för att sätta ord på mina känslor och tankar, för att jag ska kunna följa mitt eget mående och för att jag förhoppningsvis ska kunna se utveckling. Jag skriver det för att jag vill berätta. Och för att jag inte orkar berätta. Jag har bara pratat om detta med Martin och min syster. Jag orkar inte ta ansikte mot ansikte samtal och har, tror jag, varit ganska bra på att bygga en mur utåt. 

Jag längtar efter att vara glad, på riktigt glad. Jag längtar efter att gå och lägga mig och inte oroa mig över hur jag ska må när jag vaknar. Jag längtar efter att kunna "skicka iväg" Martin till jobb utan att känna att jag vill springa efter och dra honom tillbaka. Jag längtar efter att känna igen mig själv och mitt mående igen. 

Likes

Comments

Här ekar det tomt inne igen. Vi renoverar där hemma och bor inte hemma just nu. Därför är det mesta kaos och fullt ös så då får vissa saker prioriteras bort.

En som trivs med renoveringen eftersom vi bor med en studsmatta nu...

Likes

Comments

Agnes fick lite nya träleksaker till sitt kök igår. Väldigt poppis och dom lektes med nästan hela tiden från att hon fick dom. Från Tgr.

Likes

Comments

Här om dagen när det regnade drog jag fram vattenfärg för att underhålla oss inomhus. Det gick lugnt och städat till hela tiden..

Heheh.. I wish.. 😅

Likes

Comments