Header

Bilden ovan visar mina delmål som jag har satt upp, små mål gör att det inte blir lika svårt att uppnå slutmålet (det känns iallafall inte som att det är omöjligt när man får uppfylla mål under resans gång) Som är 70 kilo. Jag håller mig till mina delmål men jag har även satt upp lite andra mål på vägen. Till exempel så har jag som mål att gå ner 5,5 kilo nu fram tills min födelsedag som är om 17 veckor och jag vet att jag kan klara det bara jag kämpar stenhårt och lägger till lite mer motion.

Likes

Comments

Jag känner hur torr jag blir i hela munnen, vart tog saliven vägen? En krypande bubblande klump i bröstet och en känsla av att jag sväller i halsen. Har jag fått en allergisk reaktion mot något? I denna sekund är jag ännu oviss om att det är en panikångest attack. Det var drygt 1,5 år sedan jag kan minnas att jag fick en senast. Jag börjar leta efter min allergimedicin men utan resultat vilket späder på stressen jag känner över att vara ensam med mina två barn och att en eventuell reaktion ska ha uppstått. Stressen utbyts till panik medan min son står på golvet nedanför den stol jag nu står på och sliter fram alla mediciner som finns i vårt skåp för att hitta den jag tror att jag eventuellt behöver. Jag ringer min sambo som för ca 10-15 minuter sedan lämnade hemmet och ber han komma hem direkt för att jag känner att något är fel. I samma sekund slår det mig att det inte alls är en allergisk reaktion, utan en panikångest attack!

Jag kliver ner från stolen, plockar upp min son och sätter mig i en fåtölj i vardagsrummet och då exploderar jag ut i gråt, tårarna sprutar och jag vet egentligen inte varför. Min 3,5 år gamla dotter frågar "mamma varför är du ledsen?" och jag har inget svar, jag vet själv inte varför jag är ledsen. Närvaron från mina barn och min sambo är min trygghet, det är mitt sätt att hitta ett sorts lugn mitt i en panikattack. Jag brukar gå och lägga mig i samma rum som dom och jag känner mig oftast omgående mycket lugnare, jag vill vara stark inför mina barn men jag är inte rädd för att visa känslor, dock kan jag på något vis avleda ångest attacken när dom är nära, den bryter liksom inte fullt ut och blir katastrofal i den bemärkelsen att jag domnar i någon kroppsdel eller hyperventilerar så jag faktiskt svimmar om jag reser mig upp.
Detta är något jag tampats med till och från i ca 6 år nu. Min upplevelse av en panikattack är ofta att jag tror att jag ska dö. Jag är väl medveten och påläst om vad som händer och sker i kroppen men trots det så skakar man inte av sig det hur enkelt som helst, hur medveten man än är. Jag vet att jag måste och borde ha sökt hjälp för länge sedan, men det tar emot, är det pga skam? ja kanske lite, jag är rädd för var man ska hitta om man börjar gräva.

xoxo



Likes

Comments

Den 14 februari beslöt jag mig för att en gång för alla ta tag i min övervikt och besegra den med hjälp av viktväktarna. Det har varit en krokig resa med upp och nergångar men precis som livet är så får det vara så. Självklart är det jobbigt att göra en så stor förändring i livet, att kämpa mot ett mat och sockermissbruk är som att kämpa mot vilket annat missbruk som helst. Skillnaden är att man inte tar ett matmissbruk på lika stort allvar.

Jag har så länge jag kan minnas alltid gillat mat, och jag tar göra en andra portion även fast jag egentligen är mätt. Där är största boven till min övervikt. Sen äter jag gärna en hel del godsaker, helst något varje dag och de bidrar inte bara till en ohälsosam livsstil utan till en ohållbar livsstil där jag tampas med ett beroende, ett beteende som är svårt att bryta men som jag nu kommer längre och längre ifrån. Det finns bara en väg och det är framåt, jag ska vinna denna kamp!
Övervikten har kommit under några år och efter två barn är det inte bara kilon man inte trivs med utan lite extra hull och mull både här och där! Jag är stolt över vad min kropp har givit mig, men nu är det min tur att ge kroppen vad det förtjänar. Följ med på min resa från start till mål.

xoxo

Likes

Comments