View tracker

En tuff prepp!

Jag trodde seriöst att jag skulle dö eller typ döda någon så fort det kom någon nära mig vissa dagar. Mitt humör har vart som.. ja jag vet inte vad man ska kalla det.. en helvetes våg kanske..?
Efter 8 dagar uppe på restaurangen som varken är färdig renoverad eller ens har maskiner som funkar.. så är jag helt slut och ser fram emot mina dagar som ledig.
Kan säga ärligt att jag velat stänga in mig i kylen ett x antal gånger o bara bryta ihop för att man inte pallar med pressen mer.. men, jag klarade det..
Att förbereda 12 timmar varje dag inför julbord och invignings helgen nästa vecka har vart ett rent helvete med slit och tårar o smärta i hela kroppen.
Humöret har gått upp o ner och vissa dagar hade jag lust att bara döda den personen som sa något till mig överhuvudtaget oavsett vem det var.. o vissa dagar skrattade man så mycket att man började gråta eller vred sig av att magen började krampa av allt garv.
Det är så sjukt skönt att äntligen ha allt förberett innan öppningen.
Nu är det bara att njuta av ledigheten i lite mer än en vecka och sen är det tillbaka upp till Hemavan och starta jobbet på allvar.
Taggar till 100% på att få uppleva den dröm jag drömt sen jag var liten.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är jag äntligen framme i Umeå hos min syster! Och vilken resa det har varit..

Jag packade klart allting igår på morgonen och spenderade dagen med min mamma som tog ledigt från jobbet för att få spendera den sista stunden med mig innan jag åkte.. Min bror höll om mig i köket innan han åkte till jobbet och önskade mig lycka till. O min mamma.. Hon försvann en stund när hon åkte in mot stan och kom hem med en kasse från servera och där i låg något som står alla kockar närmast hjärtat.. Knivar. Och inte vanliga fula knivar utan verkligen "
vackra" knivar. Och är så oerhört tacksam för allt hon har hjälpt mig med de senaste dagarna, alltså allt som hon har köpt till mig för att jag ska kunna klara mig här uppe i Norrland i ett halvår. Man kan inte önska sig en bättre mamma.

Tiden gick och jag o mamma åkte till hennes bror Andreas för att ta en fika och säga hejdå, samtidigt så kommer den mest fantastiska killen jag vet och ska hänga med att lämna mig vid stationen i Nässjö. Jag pratar ju självklart om min bästa vän, min andra halva och ja man kan la kalla honom för min pojkvän också nu då
Niklas. Åh vad jag tycker om honom.. Han är en sån kille som man inte behöver umgås som "pojkvän/flickvän" med utan man umgås fortfarande som bästa vänner bara att man pussas o sånt nu då.. Han är nog den personen som jag kommer sakna mest när jag är borta och som jag kommer krama hårdast när jag kommer hem igen.. saknar han redan.

Aja.. vi åkte till tåget i alla fall som skulle gå 19.07 och jag var så jävla nervös asså.. inte för resan utan för att jag var tvungen att byta i Stockholm o hur lätt är det att hitta där liksom?
Jag kramade mamma och Niklas o sa hejdå, satte mig på min plats och vad händer då? Jo en kille o hans kompis sätter sig bredvid och den ena killen börjar spy.. najs eller? Och där skulle jag sitta i två och en halv timme.. Det var ju bara att stå ut helt enkelt. 21.40 var jag framme i Stockholm och där på stationen så väntade min ena storasyster (
Natascha ) på mig, mitt andra tåg mot Umeå gick inte förens 22.40 så vi gick och tog en fika så länge.

När jag väl kom på nattåget mot Umeå så gick jag in i mitt rum, bäddade min säng och la mig. Jag delade rum med 5 andra äldre kvinnor eller ska man kalla dom tanter? De var nog i 60+ åldern i alla fall. Tror ni inte på fan att den ena sätter sig o filar naglarna mitt i allt? Och den andra ligger o smaskar i sömnen? O den tredje gnisslar tänder? Den fjärde har på musik och kan inte ligga still? Och den femte snarkar så man trodde att de var jordbävning? Kan ju säga att jag fick sova i 1 timme åtminstone.

Klockan blev 06.00 och jag började packa ihop mina saker och klä på mig. Tog ut alla saker och ställde mig i gången redo för att gå av vid Umeå östra vid 07.00 och äntligen så fick jag träffa min andra stora syster (
Andrea ) åh som jag har längtat! Så nu sitter jag här i lägenheten i Umeå, skriver smått o gått på bloggen för att uppdatera, trött som bara den och ska la gå o sova en stund. Förlåt om texten blev rörig men är helt slut..
men men.. Dags att ta nya tag o börja tagga inför att åka upp till Hemavan på söndag för att starta en ny karriär och öppna restaurang på Högfjällshotellet.
Kommer bli grymt!

Likes

Comments

View tracker

Vad är bättre än att ta lite kaffe och lägga sig i sängen och kolla på film efter en dag springandes på stan i stress om att hinna hitta allt inför resan till Norrland om 2 dagar!
Jag har nu då i alla fall snart handlat klart allt som jag behöver inför resan då jag köpt:
Jacka, mys kläder, kock kläder, kock skor, vantar, mössa, halsduk, tränings kläder, tjocktröjor.
Och det ända jag behöver fixa imorgon är: kock knivar, vinterskor, och en halloween kostym.
Jag är så sjukt taggad på den här resan asså!
Det blir lite som en ny start på ett nytt liv om man säger så.. att få den här möjligheten att hjälpa andra kockar att starta upp en restaurang på högfjällshotellet är något som är som en dröm för mig!
Men det är så klart väldigt mycket press på mig just nu både av andra och av mig själv.. kommer jag klara det? Kommer det gå bra? Kommer jag stanna i ett halvår eller kommer jag tröttna och åka hem?
Alltså så som det känns just nu så är det lugnt men det är så jävla nervöst så det är helt sjukt!
Sen så känns det pirrigt då det är mitt första jobb sen jag tog studenten och det är en sån stor möjlighet som jag fick förfrågan om..
Men allt kommer nog att lösa sig, det kommer att gå bra!

Kommer att uppdatera mer imorgon men ska nog gå o lägga mig nu då jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Natti allihopa!

P.s. Ni kan lägga till mig på snapchat för att följa mig och ta kontakt med mig o vara sociala.. så på snapchat heter jag (
carrut97 )
Sen kan ni även följa mig på instagram: ( carolinetorrealba )

Likes

Comments

Hej allihopa!

Jag tänkte idag skriva lite om min historia och bakgrunden till varför jag är den jag är idag.

Jag är ju som sagt 19år.. Och dom som känner mig frågar alltid mig "Carro, hur kan du alltid vara så glad? Hur kan du alltid skratta åt allt och aldrig vara ledsen?"
Och det ända som jag svarar tillbaka är alltid samma sak.. "Jag har inget att vara ledsen över och jag har lärt mig under min uppväxt att aldrig visa mig svag"
Och det är sant, under min uppväxt har jag hunnit med mycket.. jag har kämpat för att hålla mig vid liv, jag har gått igenom mobbning och gör det än idag.. Jag har blivit misshandlad för att personer inte accepterat den jag var.

Och nu tänker säkert ni " Men varför skriva såna här tråkiga inlägg på en blogg?"

Jo de är för att jag öppnade bloggen på grund av en ända sak o de var för att jag skulle ha möjlighet att dela med mig till personer som gått igenom samma saker och för att dela med mig lite av allt för att kunna släppa på trycket som jag själv går och bär på.

Så nu tar vi det från början.. För 9år sedan så skulle jag precis börja 4an men jag blev sjuk, jag hade feber i nästan ett halvår och jag började gå upp jätte mycket i vikt och då snackar vi ca 30kg på 1år ungefär och sjukhuset hittade inte felet förens 2år efter alltså när jag gick i 6an då jag hade haft sån fruktansvärd huvudverk sen dess att jag hade febern så länge. Så sjukhuset gjorde en MR-röntgen på mitt huvud och såg då att jag hade en tumör eller "cysta" i hjärnan på hypofysen.. Och den skapade kaos i mitt liv, allt förändrades. Min vikt bara steg, kroppen slutade att fungera som den skulle, jag fick hemska humörsvängningar och min mens kom en gång men sen gick det 8-9 månader innan jag fick tabletter för att sätta igång min mens igen då jag hade såna sjuka smärtor så att jag ibland blev sängliggandes. Och jag kommer ihåg hur många gånger min mamma och hennes sambo bara klagade o klagade mer för varje gång jag stannade hemma från skolan och min mamma sa "men snälla lilla mumsan, kan du inte försöka att gå idag? Du har ju vart borta så mycket.." och ja jag var borta väldigt mycket från skolan på grund av min huvudverk och min så kallade mensverk. Men deras klagande försvann när jag fick reda på att den här cystan på hypofysen faktiskt skadade mig så mycket som den gjorde.. Och det hemska var att jag skämdes så fruktansvärt mycket över att jag var annorlunda emot hur mina kompisar var, jag var tjock och jag kände att jag var speciell och började känna att fan.. Jag är inte som alla andra tjejer i klassen, jag är konstig och jag borde stänga in mig själv någonstans där folk slipper se mig.. Jag borde inte finnas här.

Mobbningen började då vikten ökade, jag blev kallad för fetto, äckel, fläskberg, flodhäst och asså ja allt möjligt. Jag fick även höra många gånger att jag borde göra alla en tjänst och ta livet av mig för att ingen ville ha mig här.. och oavsett mina kompisar så började jag att tro på detta, jag borde kanske inte finnas här och jag kanske faktiskt skulle göra alla en tjänst om jag bara tog livet av mig och försvann.
Tillslut så blev mobbningen så allvarlig att den faktiskt nästan tog livet av mig många gånger, jag började bli misshandlad i skolan då folk sparkade ner mig på marken, slog mig så fort de gick förbi mig i korridoren, skrek att jag var ett fetto och allt det där och skrek att om inte jag tog livet av mig så skulle de fortsätta med detta. Mobbningen blev även värre i klassen då mina klasskamrater började undvika mig, prata högt om mig på lektionerna och slänga saker på mig så jag slutade att gå till skolan.
Mina tankar blev allt fler och fler och jag blev bara mer o mer deprimerad och jag började skriva självmordsbrev, jag började skära mig själv och jag försökte ta överdoser av tabletter och även försöka ta till alkohol. Tillslut så kände jag att jag måste få dela med mig av det som jag bär på och hoppades på att mobbningen skulle upphöra på grund av detta, så jag skickade ut ett mail till alla personer som jag hade på min kontaktlista och jag ställde mig framför min klass och förklarade orsaken till varför jag var tjock, äcklig o annorlunda. Jag berättade alltså om min sjukdom.

Efter allt detta så fick jag respekt av många och de såg istället upp till mig för att de förstod att varje dag i mitt liv är en kamp, bara att behöva tänka på att shit jag har denna cystan i hjärnan som kan utvecklas när som helst till något mycket värre och bara att försöka ha kvar den där livslusten som behövs för att inte ta steget längre och slutföra mina självmordsförsök var en stor kamp för mig dagligen.

Tiden gick och jag spenderade mycket tid på sjukhuset för att ta prover och för att gå på regelbundna kontroller för att se så att cystan inte växer.
Efter ett tag så började jag må dåligt igen.. och jag fick då reda på att jag fått en sjukdom som är väldigt vanlig bland kvinnor som kallas PCOS och för er som inte vet vad detta är för något så är det när man får cystor på äggstockarna som då gör det svårt för vissa att kunna producera ägg och bli gravida. Och jag kommer ihåg hur läkaren sa till mig att jag hade ovanligt många cystor och att om inte detta ändras så är det större chans att jag inte kan få barn i framtiden än att jag faktiskt kan få barn. Och denna sjukdomen gör då också att man stiger fruktansvärt mycket i vikt.. Och jag försökte med allt! Jag gick till dietist, jag började gymma, jag började till och med att trycka ner fingrarna i halsen för att få upp maten jag ätit.

Tillslut så kom tiden då jag tröttnade och sa till min läkare att jag var trött på allt detta.. Jag ville ha hjälp med att må bra igen och berättade hur det var i skolan och hur jag mådde själv.
Min läkare sa då att hon kunde fixa en operation åt mig för att hon hade kontakt med en kirurg i Göteborg som nyligen börjat göra en så kallad Gastric bypass operation på unga. Det gick några veckor och min läkare ringde mig och sa att jag fått möjligheten att genomgå den här operationen på grund av en förhoppning om att min PCOS skulle försvinna och för att mitt liv skulle bli lättare att hantera. Jag blev ju såklart skit glad och skulle berätta detta för min familj och mina vänner.. tror ni att dom blev glada? Nej. Min mamma stod på min sida och stöttade mig och de andra runt omkring klagade på mig och passade på att trycka ner mig ännu lite till. De sa att jag ALDRIG försökt att göra något åt min vikt, att jag är anledningen till varför jag mår som jag mår och att jag alltid får det så jävla lätt för mig.. och ja det finns ju faktiskt folk som haft det värre än mig, som är sjukare än vad jag är.. Men lätt har det aldrig någonsin varit för mig med det som just jag går igenom.

Efter den här gastric bypass operationen så har mitt liv förändrats.. jag gick ner 55kg på 1år och jag mår idag hyfsat bra på grund av det. Men även det har sina nackdelar då jag inte kan kolla mig i spegeln längre bara för att jag inte ser hur smal jag har blivit utan jag ser fortfarande samma person som jag var för 1år sedan. Jag har problem med att äta då jag får ångest för att jag tänker att "helvete Carro skärp dig äter du detta så kommer du gå upp i vikt igen, kom ihåg vad alla sa om dig, du är tjock du behöver inte mer mat" och det här får då mig att må så dåligt att jag spyr upp mina måltider så fort jag ätit dom.. så jag har alltså fått ätstörningar som jag nu måste träna bort innan det blir för allvarligt och går åt andra hållet så att jag blir undernärd istället. Och nu då.. när jag väl gått ner i vikt och jag väger så mycket som jag ska göra.. så får jag istället höra att "nej men äter du inget eller? Visst du var tjock innan men nu är du äckligt smal istället." Och hur roligt är det på en skala på 1-10? Inte så roligt kanske?

Så varför är jag den jag är idag? Jo för att jag lärt mig genom slag och ord att oavsett hur ledsen jag visar mig vara, oavsett hur mycket man gråter och ber folk att sluta så funkar inte det och det blir bara roligare för dom när de får en reaktion från mig.. Så jag kämpar med att hålla huvudet högt oavsett hur mycket som tynger ner det..
Varför är jag alltid glad? Jag är inte alltid glad.. men det är så lätt att dra på ett fejkat leende så fort man går ut och träffar folk och det svider mer på personer som vill få mig ledsen att se mig glad, och när man kommer hem och stänger in sig på sitt rum och man är själv så är det okej att vara ledsen för då stör det ingen annan..
Jag visar mig hellre stark än svag helt enkelt.

Likes

Comments

Hej allihopa!

För att lära känna mig lite bättre så ska jag berätta lite om mig själv alltså vad jag gör och vad jag gillar och även berätta lite mer om vad jag kommer att skriva om på bloggen.
Mitt namn är Caroline Helmersson Torrealba och jag är en tjej på 19år från Jönköping.
Jag är en framåt och glad person som älskar att umgås med vänner, gå ut på fester o roa mig och hitta på spontana saker, jag har ett intresse för bilar, matlagning och bakning vilket ni kommer att få se och läsa mycket av!
På bloggen så kommer ni kunna läsa om allt möjligt som tillexempel mitt liv alltså saker som hänt och saker runt om det, ni kommer att få följa min resa inom matlagning då jag åker upp till Hemavan och öppnar en restaurang på Högfjällshotellet med hjälp av andra kockar, jag kommer att lägga upp massa bilder och videos på allt möjligt som händer helt enkelt och jag hoppas att ni kommer att gilla det!

(Kommer även att använda bloggen som ett stöd och ge lite information till personer som tar kontakt med mig på grund av en gbp operation som jag gjorde förra året)

En snabb och enkelt text att börja med som en start på denna bloggen,kommer förhoppningsvis att lägga ut mer under kvällen idag.
Puss hej!

Likes

Comments