Header

Nästa vecka ska jag åka upp till Suvi . Hon erbjöd ett miljöombyte för mig där jag mest går hemma och lodar runt i min morgonrock; att komma upp till hennes gård, hjälpa till i stallet och rida lite. Jag blev väldigt tacksam och tänker att det är sådant som jag borde må bra av: att få göra saker som jag fattar från A-Ö, att det inte stressar mig eller ger mig så mycket ångest när jag ska utföra konkreta grejer som inte kräver alltför mycket överblick och förståelse av olika sammanhang. Fasta rutiner, som man har i ett stall, och att få känna att jag klarar av något vore skönt.

Malin frågade om jag ville ta med mig Zahara för att kunna träna, och det ville jag såklart! Fin häst + bra tränare + bara fokus på häst i en vecka = dröm. Vi har skrivit ett avtal (tips people, gör det. För allas skull. Då slipper man bli ovänner ifall en situation uppstår som man anser olika om), så nu vågar tillochmed världens oroligaste person (jag alltså) åka iväg med lite fjärilar i magen. Om du läser detta Malin: Jag ska ta väl och försiktigt hand om din pärla och du får såklart uppdateringar varje dag :)

Jag vill skriva att jag är jätteglad. Att jag ser fram emot detta sååå mycket och att en sådan här möjlighet är något jag längtat efter jättelänge, för jag vet ju att det är så, innerst inna. Men det är som att det ligger ett ludd emellan kommande vecka och det jag vet att jag borde känna, ett ludd av oro, dåligt samvete och stress.

- Jag vet att jag borde vara superduperglad. varför är jag inte det? (stress).

- Får man göra sådant här, sådant som man tycker är kul, när man är sjukskriven? Ska man inte gå hemma och lida då och visa hela världen att man förtjänar deras skattepengar genom att mest likna någon i "Gökboet"? (dåligt samvete).

- Tänk om jag är dålig? Tänk om jag inte ens klarar av detta? Tänk om något händer mad Zahara? Tänk om jag förstör något? Tänk om... Tänk om det vore bättre att bara gömma sig under en filt och stanna hemma (oro).

Det värsta är nog det dåliga samvetet. Jag försöker peppa mig själv: "Skulle någon titta snett på en sjukskriven snickare med bruten arm om hen inte ställde in en semester till Spanien, på grund av den brutna armen och faktumet att hen var sjukskriven? Tittar någon snett på en som är utbränd som åker på mindfullnessretreat?". Jag vet inte. Framförallt fattar jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker att jag får och ska göra. Det ligger väl i mig själv, att jag har den inställningen att om jag kan åka iväg och rida häst kan jag väl för f-n lika gärna gå till jobbet (pipig änglaröst på ena axeln försöker förklara för mig att det liksom inte är samma sak, att gå till jobbet där jag får tunnelseende och ångest, som att åka iväg till ett ställe där jag känner mig någorlunda trygg och vet att förväntningarna på mig inte är så stora. Mörk djävulsröst säger åt piprösten att hålla käften och att jag visst borde kunna gå till jobbet. Att det väl alltid finns något att göra som inte är så himla komplicerat).

Det jag borde bry mig om är vad läkarna och min chef säger. De säger att jag är sjuk och att om det finns något som jag orkar eller som berikar mig, så ska jag göra det. Att sådana känslor ska bejakas och sättas värde på. Jag försöker acceptera att man tar hand om sig på olika sätt; någon genom att ligga på yogamattor och lyssna på små cymbaler, en annan genom att mocka skit. Men jag känner mig skyldig. Jantelagsskyldig. Som att jag får fördelar som jag inte borde ha.

Men jag tycker som vanligt att jag inte är värd det här: att någon är snäll mot mig, att få göra något som jag inte mår dåligt av, att få vara sjuk i lugn och ro och i långsam takt hitta tillbaka. Jag kostar ju staten pengar! Jaja, jag får väl ge tillbaka genom att låta bli att vara föräldraledig och skaffa barn. Den här sjukskrivningen får samhället bjuda mig på mot att jag snart betalar skatt för 40 år till i rikets tjänst ;)

Sååå, nästa vecka blir bloggen träningsbetonad :) Fredrik och mina trogna stallkompisar tar hand om Skrutti-Bang-Bang. Sedan är det dags för henne att åka till lösdriften.


Likes

Comments

Läser att även fyraåriga dressyrhästar ska få tävla i Falsterbo i år. För hopphästarna har det redan varit aktuellt i ett par år.

Någonstans i mig känns det inte bekvämt. Gränserna förskjuts hela tiden i vad vi förväntar oss av våra unga hästar.

Enligt Flyinges utbildningsmodell ser en fyraårings vårtermin ut såhär:

Utbildningsperiod

• 3-4 mån utbildningsperiod med, arbete 4 dagar/v, vila i hage

• 1-2 kortare återhämtningsperioder

Allmänt

• Longering och/eller tömkörning som komplement till ridning

• Varierad ridning utomhus på olika underlag för kondition och styrka

Grundutbildning

• I markarbetet fokus på hästens egen balans och ökad ridbarhet

• Fortsatt arbete med övergångar mellan närliggande gångarter

• Minska och öka steglängd trav och galopp i balans på korrekta ridvägar

• Rida med häst som spårar från punkt till punkt

• Börja forma hästen runt innerskänkel

• Påbörja sidvärts övningar i skritt och trav

• Trava över bommar på raka och böjda spår

Hoppning

• Enkel gymnastikhoppning ur trav

• Lära känna och bli trygg med olika hindertyper

• Underlättande distanser på t ex 5-7 galoppsprång

• Miljöträning med olika sorters hinder

• Gradvis mera hoppning i galopp

• Hoppning av enkla banor 0.70-1.00 m

• Inhoppning på enkla terränghinder

Test/Tävling

• Kval till 4-årschampionat (1.00-hoppning) om hästen är väl framme i sin utveckling

Vila

• VILA (bete 1,5-3 mån)

Från och med nu talar jag om den fyraåriga hopphästen, för tydlighets skull (eftersom Stina trots allt är en hoppavlad häst och jag planerar att låta hennes unghästutveckling vara bred, men inriktad på hoppning om hon visar sig ha lust och fallenhet för detta).

När jag läser målen för en fyraåring på våren enligt Flyinges modell tänker jag att så länge vi får vara skadefria kommer det inte vara några problem. De är både rimliga och utvecklande, något att satsa på. I målen står att man kan kvala sin häst till Breeders om den är väl framme. Men nu är inte Breeders längre den enda stora arenan för att visa upp sin fyraåring, utan följande finns att välja på (där Kvalitetsbedömningen brukar ha en lite mer nedtonad kontext):

- Kvalitetsbedömning (som numera är inbakat i helhetsbegreppet "unghästtest") 1 april-30 juni (exakt datum sätter regional avelsförening)

- Falsterbo 14-16 juli (olika kvalplatser mitten maj-slutet juni)

- Champion of the youngsters 24-28 aug (öppen anmälan via TDB)

- Breeders 2-8 okt (via kvalitetsbedömning på våren eller kvalplatser (s.k. semifinaler) slutet aug - slutet sept bl.a. Champion of the youngsters)

- Elmia 25-29 okt (8 bästa från Falsterbo och Champion of the youngsters)

Egentligen varken hoppas eller tror jag att man planerar för sin fyraåring att klara av max två av dessa evenemang, för när ska man då klämma in den där VILAN? Och nu när man har lagt den före detta kvalitetsbedömningen på våren, kunde inte den få tjäna som kval till Falsterbo och Elmia då? Och Falsterbo som kval till Breeders? Istället för att man ska behöva kuska runt med hästen på flera olika kval för de olika stortävlingarna?

Å ena sidan påbörjar jag en tankebana i den här stilen: "Men det är ju bra att det finns så många stora evenemang, så de får vänja sig, liksom". Sedan slår förnuftet till: NEJ! Det är en bebishäst! Endast de bästa av de bästa ska vara med på sådana här evenemang. De hästar som har både sportsliga och mentala förutsättningar för att klara av såväl prestationen som miljön, och med ryttare på ryggen som vet vad de gör och är säkra på att hästen är redo; de ekipage som har en framtid på framtid på dessa stora arenor. Kreti och Pleti (däribland jag själv, I guess) ska inte hetsa runt våra helt vanliga småhästar med maxkapacitet på 130 (det vet jag ju iofs inte när det gäller Stina, men det är en uppskattning) bara för möjligheten att få beträda de stora arenorna någon enstaka gång. För om ni kollar startlistorna i t.ex. Falsterbo är det ju så: större procentuell andel amatörer som startar i fyraårsklassen jämfört med 6-årsklassen.

För egen del måste jag hejda mig, inse att de där stora unghästtävlingarna inte är ett steg på vägen mot min och Stinas framtid. Om Stina skulle gå i t.ex. Elmia som fyraåring (femårigt fölsto) är det förmodligen den största arenan hon kommer att beträda i sitt liv. Som fyraåring. Näää, jag vill inte att det ska vara hennes pik här i livet. Hon kommer få skutta runt på pay'n'jumps och någon lokal tävling. Sedan visas på unghästtest, OM hon är redo. Skulle hon där kvala till Breeders fyraårsklass vetetusan ändå... Det får vi se då. Annars tycker jag att kvalreglerna till Breeders som femåring är rätt sympatiska: hoppa tre felfria 120 under året. När jag känner att det börjar rinna till i mungipan när jag hör ordet "Falsterbo" så måste jag backa ett steg. En så stor tävling, som fyraåring? Varför? Jo, det erkänner jag, att det hade varit en ren mallighetsgrej: att få skryta över min fina häst som minsann tog sig till den stora tävlingen och är så himla bra. Men så tänker jag på Stina, och att jag för hennes skull inte ska ha dessa evenemang som mål. Vi ska följa utbildningsskalan, hon ska få VILA på sommaren, och visar hon sig vara något extraordinärt tar vi det därifrån. Men målet är inte de stora unghästtävlingarna (där man passerat utbildningskalans mål och istället ska vara redo att visa upp dem felfritt = utbildningsmålen ska vara nådda redan innan man åker ut på tävlingarna). Målet är att Stina ska tycka att jobb är kul och enkelt. I resten av sitt liv.

På allvar är jag nyfiken hur folk resonerar som vill starta sina fyraåringar i de stora tävlingarna. Är du en av dem? Vem är du isåfall: proffs? Amatör? Hästägare? Vad är nyttan enligt dig: försäljning? kul grej? prestige (som att någon skulle erkänna... ;) ? Eller något helt annat? Hur har du vägt för emot nackdelar? Hur läggs säsongen upp? Och hur ställer du dig till sådana ifrågasättanden som jag radat upp i inlägget (om att vi kanske kräver för mycket av våra unghästar)? Skriv gärna isåfall. Trevligt. Annars är risken att det blir en förklaring för döva öron ;)


Likes

Comments

Loggar in här på bloggen och ser ett framlyft inlägg (startsidan när man har loggat in är liksom Nouws egna portal där de visar fram veckans blogg, vilken jag räknar med att aldrig bli eftersom de består till 99% plommonfärgade läppstift, konstiga toppar med snörning och flätor, askomplicerade flätfrisyrer, obekväma skor och nagelförlängningar. Ett och annat marmorbord och väggord smyger sig in också). Inlägget handlar om hur man ska dra fler besökare till sin blogg, och sådana hands on-tips kan man ju gärna skumma igenom om de inte innebär att sälja sin själ till satan. Ett av tipsen var "spännande rubriker ger fler klick". Well, kära bloggportal. Ni får nog räkna mig till en av de obildbara ;)

För idag har det varit en helt vanlig dag i en sjukskrivens liv. Jag har legat inne hela förmiddagen, kollandes på en serie. Tvingade ut mig själv i solen en liten stund. Lockade mig själv med kaffe från Espresso house om jag gick ut. Kände mig genomskinlig, trött och ful. Solen är ett hån för vinterbleka, trötta satar. Påbörjade ett tvättprojekt (alltså lägga tvätt i tvättmaskiner, inget mer avancerat) som jag inte orkade fullfölja. Tänkte att jag skulle göra något gulligt åt Fredrik tills imorgon när han kommer hem från en Kalmarvisit. Orkade inte. Kände mig dålig. Försköt känslan genom att fippla på mobilen tills klockan hade blivit så mycket att jag var tvungen att åka till stallet. Det kanske låter soft, att bara ligga hemma och kolla på serier och sen åka till stallet. Jag vet inte hur jag ska förklara... jo, det är väl soft,och jag är så tacksam som får möjligheten att vara hemma när jag är paj, men jag hade bytt alla.dar.i.veckan. mot att få tillbaka min smarta hjärna, kunna göra skillnad på jobbet, vilja saker, se sammanhang och händelseförlopp, få tillbaka mitt driv och se mening i något. Det är fan så mycket enklare och roligare: att jobba och vilja utvecklas än att gå runt och känna sig meningslös och värdelös.

Tur att jag har hästarna. Det är jobbigt att åka dit varje dag, men utan dem skulle jag inte komma utanför dörren och då skulle jag nog må ännu mycket sämre! OCh i stallet glimmar det faktiskt till små stunder av mjukt örongos och spexiga hästupptåg som gör att jag glömmer allt en liten stund ibland.

Idag har jag ridit Zahara. Vilken resa! Hon var sådär pigg att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Jag hade en plan att vi skulle klättra. Finns en liten backe på behändigt avstånd, så upp och ner för den 5 gånger var planen. Tredje varvet red det förbi andra hästisar och Zahara blev förkrossad över att inte få följa med dem. Gnägg-skrik och tandagnisslan! När dumma jag insisterade på att vi skulle upp för backen igen och inte efter hästisarna ville damen visa sitt missnöje med den strikta planen genom att bock-galoppera uppför backen istället för att skritta. Hade jag varit lite kaxigare eller känt Zahara bättre hade jag kanske kunnat låta henne börna på ute på ängen istället, bara få galoppera av sig liksom. Istället fick jag kämpa med mig själv för att inte bli irriterad på att vi inte hade samma uppfattning om dagens to-do. Det funkar inte. Det funkar aldrig: att bli irriterad på en stressad häst, även om man tycker att anledningen till art den är stressad är skitlöjlig.

Vi red hemåt och jag tänkte att vi kunde ta ett par varv i ridhuset, bara för att komma till någon slags emotionell jämvikt av lagom energi och iallafall tendens till avspändhet. Zahara tyckte inte det. Hon tyckte "galoppeeeera!" och jag ba: "Jamen OK, då får du väl räserspringa lite då" och så jobbade vi i galopp med ökningar på långsidorna, kortningar på kortsidorna, liten volt, avsaktning och varvbyte medelst skänkelvikning över diagonalen. Zahara frustade och jag garvade. Det var som att hon ville säga: "Men äntligen! Fattar du inte att du inte ska sitta och hålla i mig när jag vill springa?! Kan vi inte jobba i springfart istället då?" OK, hear, hear. Nästa gång ska jag verkligen tuffa till mig och våga låta henne galoppera på utomhus också om hon har den här energinivån. Att jag inte gjorde det idag är kanske lite på grund av att min rumpa ser ut såhär (inte min rumpa på bilden, det slipper ni ;) ) efter en ofrivillig avsittning i förra veckan:



Sedan blev allt så trevligt och fridfullt. Vi avslutade med en fin stretch i trav och Zahara stod sedan och gäspade på stallgången medan hon tittade lojt på mig när jag bäddade rent åt henne. Hon kändes nöjd och jag kände mig både glad, nöjd och lite dum som inte fattat vad bästa medicinen mot överenergi var från början. Gulliga häst. Vi lär känna varandra.



Sedan vidare till mitt lilla hjärtegryn. Fan vad jag älskar den där hästen. Bara allt med henne. Att hon är som en liten hund när man pratar med henne. Att hon börjar slicka sig om munnen när man säger "hungrig?" innan hon får sin älsklingsgröt. Att hon blir sur när hon tycker att jag ger henne onödiga instruktioner. Att hon är så jäkla snäll, men ändå testar gränser hela tiden med en oskyldig ängels uppsyn. Att hon blir helt lugn och stilla om jag lutar mig mot henne och också är lugn och stilla.

Idag tänkte jag egentligen inte göra något med henne, men ändrade mig när hon verkade så peppad och social. Vi gick ner på banan i repgrimma och tränade lite basics, typ flytta kroppsdelar och back. Jag kom på att hon gör ju faktiskt fina fram- och bakdelsvändningar från backen, så det är väl bara att överföra så småningom när man sitter på ryggen :)

Någon hade lagt fram travbommar på en volt. Dem travade Stina över så lätt så. En gång tappade jag snöret av ren slapphet, men då longerade hon sig ett varv själv och tog bommarna på egen hand. Önskar så att det fanns något ställe där jag kunde träna henne lite lös. Kolla in Instakontot Ahorsiegirl. Där har vi lite gooooalz för mig och Stina ;)


Likes

Comments

Jag sitter och chattar med en av dem, mina bloggbekantskaper, när det slår mig att internet inte bara är bitska kommentarer, okunskap, brist på källkritik och ett forum där folk törs säga bra mycket mer än vad de hade gjort irl (på gott och ont iofs), utan även är ganska fantastiskt. Sedan jag startade den här bloggen har jag träffat på människor som berikar mitt liv och som jag aldrig hade stött på utan bloggen eller deras bloggar. Det är ju så man hittar varandra: man ser att någon med blogg har kommenterat på någon annans blogg, tycker den som kommenterade verkar knäpp eller rolig, går in på hens blogg och kanske lämnar ett avtryck. Ibland hittar man något hos varandra som gör att man vill fortsätta snacka, man blir facebookkompisar, bubblar om ditt och datt och rätt vad det är så kommer ett tillfälle då man kan ses i verkliga livet också. Fantastiskt!

För mig, just nu, passar de här bekantskaperna extra bra. Jag kan ju se att jag har fått ett meddelande på Messenger och gå i total spinn över stressen att någon.vill.mig.något. Detta hanteras ibland genom total förnekelse (glömmer bort meddelandet) eller att jag helt enkelt får ångest. Dock verkar inte mina internetkompisar bry sig så mycket, om det är för att de anar hur jag mår, eller för att det helt enkelt är ett lättsamt sätt att umgås lite kravlöst, sådär på messenger, låter jag vara osagt. Något jag däremot vill ha sagt är att jag är tacksam! Tacksam över ett umgängessätt som förvisso stressar mig, men ändå ger mig utrymme att andas. Messenger är en sval bris jämfört med när telefonen ringer. Då vill jag bara trycka av den, gå och gömma mig och hoppas att ett mirakel ska ha skett så att det inte står "missat samtal" på displayen när jag väl tittar på telefonen igen (men detta är inget som märks jätteväl, för oftast "skärper jag mig" (vilket kan vara en av mina mest destruktiva egenskaper, självdisciplinen) och antingen tar luren eller ringer tillbaka inom kort).

Fredrik undrar lite över mina internetkompisar tror jag. Vad jag får ut av att sitta och chatta med främmande (eller nja, för mig är de ju inte främmande längre) personer om typ... hästar. Jo, det ska jag berätta, och låta förstå att all denna pepp, perspektivvidgning, humor och feed-back inte hade funnits i mitt liv utan mina internetkompisar (iallafall inte i denna utsträckning, på detta tangentbordsavstånd).

Görel : Jag är nästan lite rädd för att träffa Görel, för vi har ett soulmateförhållande på nätet där vi lägger opassande ord i ständigt pågående Wordfeud-matcher, skrattar åt dråpligheter, svär över livet, alltings jävlighet och vart världen är påväg. Görel rider distans. Bara en sådan sak! Jag kan INGENTING om distans och ska få följa med och grooma på en tävling i mitten av mars. Efter det kanske planerna för Stina ändras ;) Till Görel kan jag höra av mig med roliga kattklipp eller med riktigt självömkande meddelanden när jag behöver en klapp på axeln. Vi tycker rätt så likadant om en hel del saker, jag och Görel. Sådana personer behöver man också i sitt liv. Särskilt en sådan som jag som ofta låter andra intala mig att jag har fel.

Camilla : Camilla har jag träffat irl. Något som jag ser fram emot att göra igen. Camilla är en väldigt duktig ryttare med en stil som jag beundrar. Hon finns alltid några tangentklick bort för råd och stöd, utan att någonsin döma. Jag tror att vi spekulerar bra ihop. Camilla är en sådan där person vars kunskaper och idéer jag litar på, utan att de alltid överensstämmer till 100% med mina egna. I den tilliten blir jag öppen att tänka annorlunda.

Suvi : Suvi hittade jag tack vare hennes blogg och jag har varit hos henne på kurs en gång. Hon är både tränare och domare och en stor inspiration i det att hon driver en verksamhet som är lite utav en dröm för mig, på ett smart och rationellt sätt dessutom som gör att hon faktiskt kan ha en dag ledigt här och där också (ja, det ingår i drömmen, det med ;) ) Dessutom en person som visat sig finnas där när jag är risig. Det gör mig så rörd och glad.

Liv: Är typ världens gladaste och mysigaste människa. Vi har inte lyckats träffas än, men när en dröm om sommar, Falsterbo, vin och härliga middagar. Med Liv kan jag prata om unghästbryderier, folk-bryderier, livsbryderier... Ja, det mesta faktiskt. Av min fina, gulliga sambo fick jag i 30-årspresent en skulpturhäst som Liv har gjort, som jag verkligen önskade mig men aldrig skulle ha unnat mig själv. Den har en central plats i köket och jag blir glad varje dag som jag ser den, och den påminner mig varje fredag om att det är dags för min och Livs messenger-tradition: att skicka varandra en bild på fredagsskålen ;)

Ida: Där sade det klick. Ida är så empatisk. Vi delar en del värderingar, andra inte, men jag kan alltid skriva till henne och mötas av en öppen famn och förståelse. Hon är liksom jag intresserad av det mesta när det kommer till häst, såväl olika inriktningar som perspektiv. Vi möts i någon slags källkritik-kamp och nyfikenhet på världen. Även om jag nog är mer "tvär" än Ida ;) Ida har jag dessutom också fått träffa live. Hon är sådär som jag: ingen bilresa är för lång för ett gott snack och lite häst. Senast när jag var i Kalmar och skulle hem till NKPG hade jag ju "vägarna förbi" Växjö där Ida håller till (typ) och det känns som att vi kommer ha "vägarna förbi" varandra igen ;)

Jamen, ni hör ju! Internet är faktiskt fantastiskt också! Här får jag tillgång till dessa fina tjejer, utan att ens ha så mycket krav tillbaka på mig och vad jag ska orka och prestera. Jag är fasen tacksam. Jag är tacksam över mina IRL-vänner också, det är jag verkligen, men just nu var det fenomenet med bloggkompisar som slog mig när jag satt och bubblade helgens hästbegivenheter med Camilla.

Likes

Comments

...men ett helt vanligt svenskt halvblod kan snabbt...


...förvandlas till en arab vid åsynen av SHETLANDSPONNYN!


AMAGAD vad spännande det var! Å läskigt! Men ändå lite spännande! Vad är det där för liten... Nejnejnej! Jag vågar INTE gå i närheten! Fast, är det liksom en liten häst..? Jag måste undersök... Gaaah! Nej! Jag vågar inte! Weeee!

Likes

Comments

I onsdags var vi iväg med Zahara för att träna för Anette Solmell. Hon skrattade när vi kom in i ridhuset: "Va?! En gul TILL? Hur får du fatt på länets alla hästar med ovanliga färger?". Fast nu har jag ju en supervanlig fux.... med ett föl som kanske också blir en fux, för att jämna ut alla prickiga, fläckiga, randiga blåa och gula hästar som jag kommit dragandes med ;)

Zaharas ägare Malin var så snäll och följde med. Jag tycker att det är en trygghet för bägge, sådär första gångerna; jag får se hur hon brukar göra med alla rutiner vid åkande och hon får se hur hästen blir riden och vad tränaren säger och känna efter om det verkar vettigt att fortsätta på inslagen bana.

Jag var lite kluven efter clinicen med Waaler; kände liksom att jag inte ville rida enligt någon annan metod och med andra tankar. Sedan körde jag de där konfunderade känslorna i hjärntumlaren och kom fram till att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag lät det Per Hendrik hade sagt påverka mig mentalt; förväntade mig inget, kände efter hur Zahara verkade för dagen, var mjuk med henne och anpassade mig för att bli en bekväm last och bibehålla förtroendet för att ha mig uppe på ryggen. Sedan lät jag allt Anette sade påverka mig tekniskt; hur jag sitter, vilken hjälpgivning som ska ges, vilka övningar som passade bäst för att få Zahara att jobba som bäst för dagen.

Det funkade fint! Anette är också väldigt mån om hästarna och skulle aldrig be en att dra eller sparka på, men med mitt nya "mindset" så reagerade jag inte på hennes instruktioner som att jag och Zahara på snabbast möjliga sätt skulle visa det hon bad oss om, utan jag väntade på avslappning, gjorde oss redo och genomförde sedan. Andra gånger när Zahara kändes extra genomsläpplig tog vi lite egna initiativ och fattade galopp för att få en bra fattning och det var helt OK!

Jag är så glad och nöjd över den mentalitet som jag håller på att växa in i som ryttare. Den ger mig en trygghet att hästen har det bra med mig på ryggen och att jag som ryttare inte skapar stress för hästen och jag är säker på att slutresultatet kommer bli bättre (om än ta längre tid att uppnå) än om man forcerar igenom grejer!

Den bra känslan genom hela passet var att Zahara kändes positiv och arbetsvillig (med lite koncentrationsproblem vid en ytterst märklig ridhusdörr som både svalde och bajsade ur sig nya ekipage titt som tätt. Superkonstigt ju! ;) ), men det gjorde mig så glad; att det gick att få kontakt hela tiden.

Jag hade en väldigt fin känsla i handen. Väldigt! Jag rider hellre med kontakt än "stöd" och vill att hästen ska vara ärligt mellan hjälperna utan att använda munnen som stödben; tidigare missuppfattade jag ofta det och ville liksom ha hästen "upptryckt" på yttertygeln för att inte tro att yttersidan var tom. Numer känner jag det mer med säte och ben än händer: vad sker om jag provar att ställa utåt lite eller flytta för skänkeln? Finna balans där, eller rinner hästen iväg? I handen vill jag ha en tygel som är så lätt att jag kan hålla den mellan tumme och pekfinger.

Anette tyckte att Zahara var fin, och det är hon ju! Både bussig och med trevliga gångarter! Såklart finns saker att jobba med, och det är även det vi ska jobba mot: bli starkare, lite kortare i kroppen vid jobb, mer vikt bak, alla fyra ben rätt under kroppen. Ja, typ det där vanliga ;) Övergångar, framdelsvändningar, sidvärtsrörelser och halvhalter (eller som Waaler uttrycker det: "vänta") har vi fått på recept.

Malin messade igår och sade att Zahara kändes lite oren. Det kanske är träningsvärk, för hon vart allt väldigt trött av träningen, så jag tänkte tömköra henne idag för att få se från backen hur hon rör sig.

Ett par småsnuttar som Malin filmade från läktarn:

Kolla vipp-öronen i galoppen! Det är en sådan där sak som jag tar som kvitto på att hästen är rätt avslappnad.

Likes

Comments

Han säger det ganska omedelbart, Per-Hendrik Waaler, där vi bänkat oss på plankorna i Säva Ridhus, Uppsala i den kalla februarikvällen, att det inte är för vår skull han är här; inte för att göra en uppvisning med de fyra hästar med varsina problemområden som blivit utvalda för dagens clinic, utan för deras skull, hästarnas.

Själv är jag där för min egen skull. För att det jag hittills sett och hört av Per får kugghjulen att börja snurra, klicka i varandra och likt ett välsmort maskineri producera logiska tankekedjor om hur vi ska förhålla oss till våra hästar och vad vi kan göra för dem för att få dem att vilja vara med oss, vilja jobba med oss, vara beredda att utforska nya saker med oss. Jag är där för att jag är något på spåren och vill få det bekräftat av en person som jag ser upp till och som är en förebild, i det att han både ser på hästen på ett sätt som överensstämmer med mitt egna, samt att han nått långt i sporten. För mig behövs inget mer. Pers metoder är en kompromisslös väg med hästens välbefinnande i första rummet som jag också vill gå.

Den vägen kan ta lång tid. Den vägen kräver att man är helt prestigelös som ryttare. Jag tycker att de ryttare som lånade ut sina hästar till clinicen var väldigt modiga. Tänk att ha en häst som man tävlar i dressyr och ha uppfattningen om att "den är spänd och lättstressad av sig" och få det härlett till att det är i förhållandet till sig själv det brister, att man som ryttare (säkerligen med de bästa avsikter) har missuppfattat sin häst som spänd eller stressad, men att det kanske egentligen handlar om att det är ryttaren hästen är osäker på, att den inte vågar slappna av, acceptera bettet och komma till arbete, för att den inte kan förutsäga vad som kommer hända däruppe på ryggen i olika situationer. Att dagen innan ha suttit och ridit skolor, för att nästa dag få berättat för sig att en av de mest grundläggande delarna i hästens utbildning; acceptans, fattas.

Att backa kan vara att röra sig framåt - om prestige

Det är ju bara att backa då. Men att backa kan vara att röra sig framåt. Per talar om en stor, imaginär TV-skärm som man har på ett givet avstånd, sett till var man är med sin häst idag. På TV-skärmen visas ens absoluta drömscenario: när man är ett med hästen, hur det känns och i vilken situation man är, om det så är på tävling eller ridandes på en strand. Man kanske inte kan komma närmare skärmen varje dag, men man ska inte komma längre bort ifrån den. Att inte komma längre bort från skärmen är ryttarens ansvar. Hästen kan ha olika sinnesstämningar olika dagar. Genom att acceptera det och "börja gräva där man står" kommer man inte längre bort från skärmen. Man kanske inte kunde rida rörelserna man föresatt sig för dagen, men så länge man inte forcerar hästen igenom något den inte är beredd att acceptera för dagen, så har man iallafall inte rört sig längre bort från skärmen. Om man "tar igenom" något och blockerar hästen i syfte att få till något specifikt, har man försåvitt kanske kunnat rida de där skänkelvikningarna som man skrev på sitt veckoschema att man skulle träna på just den dagen, men man har svikit ett förtroende och därmed flyttat sig längre bort från skärmen som visar total harmoni, avspändhet och arbetsglädje.

Det är viktigt att komma ihåg att man rider för sin och hästens skull, aldrig för någon annans. Att de andra ekipagen kollar snett på en i ridhuset för att man följer med sin häst när den drar tyglarna ut handen på en i 30 minuter för att den inte litar på att handen som håller i bettet är följsam, får inte betyda något! Att andra inte förstår varför man inte tränar på rörelser när man "ju har stallets flottaste häst" behöver inte vara din huvudvärk. Det enda man får bry sig om är sin häst och dess tillit. Och den känner man, om man vågar vara öppen, lyssna på sin häst och försöker bortse från vad man "borde" vara och vad man "borde" göra. Det kanske kommer ta lång tid, väldigt lång tid, men att ta tillits-vägen kommer göra att du kan se tillbaka på dig och din hästs prestationer med äkta stolthet.

För egen del, när det är dags att rida på Stina igen, behöver jag försöka förstå varför hon inte vill stå vid pallen när jag ska sitta upp. Det är något hon inte gillar med att ha mig på ryggen, och det är bara att erkänna det, analysera och backa. För jag tänker inte nå eventuella tävlingsframgångar på bekostnad av min hästs välmående och intergritet. Jag vill inte göra våld på ett så i grunden samarbetsvilligt djur. Det ska inte behövas.

Förutsägbarhet, tillit och accetans

Per talar om att ens viktigaste uppgifter som ryttare är att vara en bekväm last. En bekväm last är förutsägbar. Och följsam. Hästen ska kunna känna sig helt trygg med att den som sitter däruppe på ryggen, som hästen inte ser, men har kontakt med genom en metallbit i munnen, inte gör det obekvämt för den. Om hästen väljer att ha sitt huvud högt ska den inte korrigeras, utan följas. Om hästen vill gå utåtställd ska den inte korrigeras, utan följas med med jämn kontakt i bägge tyglarna. Att det alltid är bekvämt och förutsägbart för hästen att ha ryttaren på ryggen är A och O. Man kan inte föreslå nya arbetssätt för hästen innan den litar på att man är en bekväm last, att man inte skapar obehag för den. Att lita på det är för hästen att fälla ner garden, slappna av, göra sig sårbar och acceptera. Först då kan man börja föreslå nya saker för hästen. Innan det handlar allt arbete bara om tillit.

Han rider funktionellt. Lite som en unghästryttare: lätt framåtlutad och med en kropp som är beredd att följa. För som sagt, han är inte på plats för att ge publiken en uppvisning (t.ex. hur en korrekt lodrät sits ser ut när hästen arbetar i form). Han är på plats för att ge hästen en bra upplevelse av en bekväm last som följer, som finns där, som lyssnar, som inte reagerar på något hästen gör så att det bli obekvämt för hästen.

Per börjar tala om kramen. Där händer något med mig och mitt sällskap. Vi tittar på varandra med tårar i ögonen. Jag tror att de fuktiga ögonen handlar om en insikt i alla fel man själv begått, samt alla hästar som presterar och presterar men inte blir sedda, som inte blir kramade, som ger efter, men inte genom att ta en djup utandning, som vid en trygg kram från en som man litar på, utan som ett försvar, en inandning som sedan hålls, en position, kroppshållning och rörelsemönster där de kan vila från korrigeringar, men som inte baseras på hästens egna val av sitt välbefinnande. En eftergift som är att ge efter, ge upp, inte en eftergift som innebär att sänka garden och säga: "OK, jag litar på dig".

Sedan talar Per inte mer om eftergift. Det där ordet som är så lätt att tolka som ett tvång. Han börjar istället med kramen på varje häst han sitter upp på, en lugn, mental kram som förmedlas genom allt hästen är, är OK. Kramen är grundläggande. Att hästen litar på en är språngbrädan. Därför blir det inte så mycket mer än kramar på dagens fyra hästar som har olika problemområden, vilka allihopa kan härledas till acceptans (som i sin tur baseras på tillit, som i sin tur baseras på förutsägbarhet). Man kan gå vidare sen, nästa gång. Eller så kan man inte det. Att få hästen att acceptera och lita på den som sitter på ryggen är fundamentalt. Och allt arbete där man försöker se sin häst och lyssna på vad den försöker förmedla, är att röra sig mot den där utopi-skärmen. 

Om förväntningar

Per slår huvudet på spiken när han talar om förväntningar. Att hoppas på något inför ett ridpass, eller ha ett mål man ska ha uppnått inom en timme, kan vara förödande. Då har man förutsatt att hästen är med en och att alla grundkriterier om acceptans, tillit och balans är uppfyllda redan från start. Om så inte är fallet är risken stor att man börjar rida hästen på ett blockerande vis och börjar korrigera allt den gör som inte är det man vill uppnå för dagen, istället för att träda in i den neutrala sinnesstämning som krävs för att kunna analysera var dagens jobb ska börja och var hästen befinner sig, kroppsligt och mentalt. Att rida på ett sätt som kräver saker av hästen kommer aldrig att skapa tillit, bara försvar.

Vår uppgift som ryttare är att skapa förutsättningar för hästen att slappna av och vilja jobba med oss. Att varje pass bevisa för hästen att vi är en bekväm last, att vi är följsamma och att den aldrig kommer känna obehag av oss. Resten följer som en bonus. Hästen är både känslig och samarbetsvillig, så kan man bevisa att man är behaglig, förutsägbar och pålitlig, kommer man snart kunna försöka be hästen om förändring (annat "jobb" än att bara lita på ryttaren alltså).

Om beröm och korrigeringar

Per gör ingen stor affär av korrigeringar. Ibland måste man korrigera för att nå fram till det man vill berömma, en korrigering är en vägledning fram till rätt svar, aldrig en bestraffning som gör att hästen inte vågar försöka igen. Han korrigerar inte något som hästen själv "hittar på", då sådana initiativ är försök från hästen att kommunicera. Ej heller belönar han att hästen blir avslappnad, eftersom detta inte är något hästen "gör rätt" utan ett resultat av att man börjar upprätta en kommunikation som ger acceptans. Beröm i mängder ges då hästen försöker förstå vad du vill kommunicera, och särskilt när det blir rätt.

-------

Mitt sällskap funderade lite över att "han rider likadant på alla hästar" (lite annorlunda på den häst som inte tordes gå fram). Visst kan olika hästar behöva olika typer av framridning och stimulans. Vissa hästar "kommer igenom kroppen" först när man låtit dem galoppera på ett par varv, andra behöver en riktigt lång framridning i skritt för att mjuka upp sig, men för att ens kunna starta en sådan framridning krävs att acceptansen är uppnådd, vilket han uppenbarligen inte upplevde på dessa hästar (som också var utvalda för att de inte var de "enklaste" i stallet), men som Per var så tydlig med: han var inte där för att ge oss någon show. Han var där för att skapa en positiv upplevelse för hästarna medan vi fick se på och höra hans tankar. Jag tror att det hade varit effektfullt om han hade haft med sin egen häst också, så att han hade kunnat visa utgångspunkterna för jobb med en häst som redan har tillit till och acceptans för sin ryttare.

-------

Vi måste komma ihåg att hästars protestbeteenden antingen uppkommer från att de har ont, eller från något läge vi försätter dem i. Protestbeteenden får inte tystas. Det är vårt ansvar att analysera dem och råda bot på orsaken. Hästen som uppfattas som slö, kanske är den inte okänslig för skänkeln, utan vågar inte gå fram för att den inte känner sig trygg med vad som kommer hända med bettet i dess mun om den gör så?

Det är svårt (svårast tror jag att det är att ställa om sig till att lyssna på hästen och inte förvänta sig saker av den. För det Per förmedlar i sak är inte rocket science, snarare logiskt, ja nästan självklart), det kan ta tid, man måste vara ödmjuk, man måste lära sig att förstå vad hästen försöker förmedla, man måste acceptera att man kanske har gjort fel, men tar man sig tid att lyssna på hästen och få den att lita på en, kommer man att närma sig utopiskärmen, bit för bit.

Läs om Per Hendrik Waalers "rid-religion" - Dressyr på planeten Zog HÄR. Själv är jag redan frälst ;)


En glimt av början på jobbet med sista hästen, som beskrevs som lättstressad och oliksidig. Ridhäst som användes till bl.a. riddarkonst. Jag försökte livesända från facebooken, men uppkopplingen var för dålig.

Likes

Comments

Hans Rosling är död och det krampar i hjärtat. I en värld som verkar söka enklare och enklare förklaringar till skeenden och hur allting hänger ihop, som sväljer populistiska budskap, avfärdar obekväma tankar som kräver att man tänker till, där reaktionsknapparna på Facebook snabbt låter en ta ställning, må det vara angående kattklipp eller falska nyheter, där behövs personer som Hans. Intelligenta personer som lägger ett helt livsverk, inte bara på att skapa överblick över världens mekanismer, utan även på att förmedla dem på ett sådant sätt att den mest enkelspåriga facebook-tyckarpolisen hajjar till och lyssnar en stund. Kanske tillochmed låter sina sedan länge fastlimmade åsikter om vad det är som felar i världen, luckras upp en aning.

Hans var rätt man på rätt plats. Tyvärr tog sjukdomen honom ifrån världen för tidigt.

Nedan ett av mina favoritklipp: man kan inte lita på media till att förklara världen. Media är duktiga på att beskriva aktuella situationer, livsöden eller specifika händelser, men överblicken av hur allt hänger samman får man i skolan, genom böcker. Kunskap som behöver uppdateras i dagens snabbt snurrande värld.

Sök Hans Rosling på Youtube.


Är bara tvungen:

Likes

Comments

Jahapp. Gårdagens inlägg tog skruv. Nu är man visst både korkad, en "Märtha" och absurd. Hippson delade inlägget på sin FB och det var där charmtrollen kom fram. Jag är glad att internet inte är "på riktigt" för mig. Att jag inte är beroende av min blogg, att jag kan ringa en kompis för lite stöd när jag blir idiotförklarad av främmande människor, få kompisen att läsa kommentarsfältet och mötas av ett garv i telefonluren: "Jamen kära du, vad hade du trott? Du vänder dig till hästfolk? Ni verkar ju typ vara världens mest snarstuckna folkslag!".

Jag håller med om att det inte är så högt i tak. Just för inlägget som handlade om VAF så var det en enda kritisk kommentar i stilen: "Intressant tanke, men jag tror inte att detta kommer gå p.g.a: ...". Resten blev uppenbart provocerade. Det är ju det där med debattklimatet inom hästsporten; Svårt att lyssna och kika ut över locket till sin lilla låda - enkelt att avfärda och idiotförklara.

Jaja, i jämförelse med de 900 likes som inlägget fick, är de som är arga och tycker jag är dum i huvudet en försvinnande liten skara. Så jag gläds istället åt de många som tyckte att det var tankeväckande (därmed inte sagt att man håller med, men att man iallafall inte instinktivt avfärdar tankarna som dumheter), roligt, bra och intressant. Kul att vända på lite stenar ibland! Det kommer säkert mera...

Idag blir en bra dag. Jag ska hämta en kompis i STHLM och så ska vi vidare mot Uppsala för att se Per Hendrik Waaler hålla clinic. Han ska bl.a. ta sig an ett par ridskolehästar, så som jag har förstått det. Ska bli kul och inspirerande att se bra ridning och höra hans tankar.

Referat med bilder kommer! Livestream från FB kanske kommer... (vågar inte lova något ;) ).

Ha en fin dag allihopa!

Likes

Comments

Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det såklart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.

Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj", och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.

Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.

Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.

Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den 6 ggr/dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.

"Jamen du har ju självvalt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar. Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.

Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare, så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er ;)

För att göra förslaget rimligt, bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk. Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en, varesig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämställdhet i denna fråga i lagen.

Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.

Likes

Comments