Header

Pether Markne som syns i Colin Nutleys nya serie saknad?! 99% säker. Han har tillochmed en replik. Karriärsbyte på G? ;)

Helena Bergström tränar, eller har iallafall gjort, för Markne, så alltför långsökt är inte hans medverkan som konstapel Anders Svensson i serien.


Likes

Comments

...borde man ge upp, rida ut och komma tillbaka nästa dag. Idag har jag ridit Zahara (Stina har bara fått basbehoven täckta, men vi drog däck rätt länge igår, så vi kan väl säga att hon behövde en dag ledigt från mig) och det var rörigt i ridhuset; mycket folk som gjorde olika grejer.

När det är sådär dyker en av mina större svagheter som ryttare upp: att jag är sjukt oflexibel när jag har gjort en plan. Jag är en noggrann och strukturerad ryttare. Jag har känt av Zahara och bildat mig en uppfattning om vad jag tror att vi behöver träna på tillsammans. Den känslan lägger jag upp ridpasset efter. Idag tillexempel skulle vi rida massor av övergångar för finare och finare hjälper. Dessutom skulle vi sådär klassiskt "komma upp på yttertygeln för innerhjälpen". Det blev istället tvärbromsningar här och var för att vi var ivägen/folk kom ivägen. Zahara blev lite stressad över tighta möten och att dörren till ridhuset öppnades och stängdes, men förmodligen mest över att jag var frustrerad. Och när Zahara blev stressad agerade jag inte som vanligt; med djupa andetag och liksom "börja om från början". När det blir såhär; att jag inte upplever mig få förutsättningar till det jag planerat blir jag dessutom rätt forcerad i min ridning. Kräver att det ska funka. Nu! istället för att tänka: "nämen nu gör vi de här serpentinerna hundra gånger om det så behövs, tills allt känns mjukt och smooth". Och sådan ridning bidrar aldrig till en avslappnad häst. Det vet jag. Därför är det bättre att bryta allt och typ rida ut istället.

Det här är verkligen en stor grej för mig att träna på: att snabbt kunna göra om planen och inte bli stressad över att inte få göra som jag hade tänkt från början. Jag behöver alltid vara "större än hästen" i mitt mindset. Aldrig få låta mig påverkas av yttre faktorer. Det är fasen svårt. Riktigt svårt. Att behöva ta ansvar för både sina egna och hästens reaktioner och känslor. Kan inte den bara gå som en klocka medan jag sitter och är stressad över att det är mycket folk? Nähä, det funkar inte så..?

Nä, på´t igen imorgon! Måste göra en plan B bara, ifall jag inte kan få rida mina jäkla övergångar ifred ;)

Förresten: läst i hästgrupp på FB: "Får man tävla med lyckoänglar på tränset? Hittar inget om det i TR." Nej... Det är mycket som inte beskrivs som otillåtet i TR (jag har t.ex. aldrig läst något om att rida två stycken på hästen samtidigt, undrar om det är OK? ;) ) ... Och allt som inte beskrivs som OK kan man ju anta inte är det. Och lyckoänglar... Kom igen. Ge 50-lappen till Röda Korset istället så plussar du på karmakontot och därmed sannolikheten för att vinna tävlingen på bättre sätt än med någon pärlad liten lyckoängel. Carpe Diem för fan... Och väggord.

Likes

Comments

Var och vaccinerade Stina i onsdags. Distriktarna har öppen mottagning på onsdagskvällar för "enklare ärenden", så jag stoppade in hästen i släpet och åkte dit. Smidigt tycker en som har lite svårt att boka tider.

Vi blev mötta av en av de veterinärerna som behandlade Stinas rasp-ben (eller vad det nu är). Hon blev bekymrad över att det inte var läkt ännu och kom ut i torsdags för att ta lite prover och göra bakterieodlingar. Vi kliar oss lite i huvudet, för såren har så märklig spridning. De har hela tiden varit begränsade till den vita strumpan, så veterinären tog förvisso ringormsprov, men ingen av oss tror väl egentligen att det kan vara det, men bara för att varapå den säkra sidan. Sedan så förändras liksom formen på såren. På utsidan av benet var det först två tiokronorsstora sår i form av ringar (med frisk päls i mitten), sedan blev ringarna större och större, växte ihop, och nu är det istället dom en enda stor ring (7 cm i diam) med frisk päls i mitten. Även på insidan av benet vandrar liksom såret...

Så som Stina reagerade när veterinären ville ta hudprover (karatesparkar), var veterinären imponerad över att jag hade lyckats underhålla och tvätta så gott som dagligen, men hon sade även: "alltså, jag tror att du har varit lite för nitisk. Huden här vid strumpan är jättetorr". Pratade med en kompis om det och hon skrattade och sa att det var typiskt mig att vårda sönder min häst. Vafan, jag har ju bara försökt följa instruktioner! Men nu gör vi om tills provsvar har kommit: tvätta endast om smutsigt (plusgrader och lera. Tjohej!) och smörj istället in med återfuktande medicinsk honung (som även är antibakteriell).

Stina är ju inte alls störd av såren, förutom när jag är där och pillar, men jag kommer ihåg för ett par månader sedan, när hon var riktigt svullen i benet. Där vill vi inte hamna igen! Nu är hon lokalt svullen och lite varm, men svullnaden går ner när hon har fått röra på sig. Inte en tillstymmelse till hälta. Ett mysterium. Jaja, huvudsaken är att vi får bort det tills hon ska åka på lösdrift! Ser fram emot provsvaren, så att man kan sätta in en behandling som verkligen hjälper.


Stina förbereder sig på en duell med veterinären. Provar med att stirra ut henne först ;)


Nähä, det gick inte. Men om jag sparkar lite på henne då? Världens missnöjdaste hästfejs, men ibland bara måste man göra jobbiga grejer.


Tänkte att jag skulle visa er en bild på magen. Men jag måste ta en riktigt uppställningsbild, för alltså HON ÄR INTE SÅHÄR FUL! Jag lovar! Eller alltså, hon är ju svingullig och snäll, det ser man typ i ögonen, men hon är inte såhär överbyggd och huvudet är superstort på bilden för att det är närmare kameran än resten an kroppen. Magen dock, som faktiskt var det jag vill visa, ser ut som den gör i verkligheten :)

Likes

Comments

Hello!

Ni som följer bloggen har kanske förstått att jag inte är helt bekväm med Stinas nuvarande stallsituation. Hästarna går ute mellan 8 och 15 (ibland kortare om det är dåligt väder). Sådana tider kanske kan funka om man har en häst i träning som man håller på med och aktiverar ett par timmar om dagen, utanför dess hagtid (även om jag är en av dem som med en dåres envishet tänker försöka bevisa att det går alldeles utmärkt att ha en tävlingshäst på lösdrift), men för en dräktig fyraåring är det för mycket tid i boxen.

Jag märker att Stina blir understimulerad av att stå på box så mycket och inte aktiveras så gott som dagligen, hon har t.ex. börjat bli stressad vid fodringar, samtidigt som hon inte ens har haft sin treårs-vintervila. Det blir en ständig dragkamp mellan att aktivera henne för hennes momentana välmående, eller att låta bli, för långsiktigt välmående.

Så nu har jag sagt upp min stallplats och Stina ska få flytta till lösdrift med andra dräktiga ston i slutet av februari. Det känns rätt. Om allt går bra där, dumpar jag fölet efter avvänjning, så får det gå där och skrota tills det är dags för inridning, mer eller mindre :) När Stina ska tillbaka till NKPG ska jag leta efter ett stall med lösdrift och alla bekvämligheter man behöver för att hålla en häst i träning, eller iallafall ett stall där de har långa dagar ute, gärna i hagar med lite "miljö" (typ träd, så att de kan skydda sig lite från väder).

Iochmed detta beslut så insåg jag att jag återigen kommer stå utan häst. Haha, när jag var nere på Öland och red för Lena berättade jag om hur det gått med allt hästrelaterat sedan jag flyttade från Kalmar (det var även Lena som var med när jag konstaterade att det var något som inte stod rätt till med rörelserna på dåvarande foderhäst, för typ 3 år sedan, när vi började komma i tillräckligt bra form för att våga andas ordet "tävling") sa hon: "Alltså, du kommer ju liksom aldrig igång!". Och nä, så är det ju. Hade inte Stina varit dräktig hade vi kanske övat inför vår första pay'n'jump/ride nu och varit lite på G, men... jag kommer ju aldrig helt igång, så om det är mitt livstema går ju allt enligt plan nu ;)

Men denna gång blir jag faktiskt inte helt hästlös! Jag blir Stina-lös, men Malin med sin fina Zahara har kommit in i bilden. Jag ska alltså bli, eller är, medryttare igen. Norrköping är inte en jättestad, så jag och Malin har haft kontakt tidigare. Hon jobbar tillochmed på samma jobb som Fredrik (OK, en stor arbetsgivare i stan, men ändå, världen är rätt liten) och nu korsades alltså våra vägar igen.

Jag har ridit Zahara tre gånger fram tills nu och hunnit känna lite på henne både i ridhuset och ute. En synnerligen trevlig häst! Zahara står på en större anläggning i stan och det är så lyxigt att komma dit. Smaka på ordet "ridhus" liksom... ;) Tanken är att jag ska ha en fast dag i veckan då jag ska träna dressyr för tränare och sedan flexar vi om Malin vill ha mer avlastning.

Bilden har jag lånat från Malins blogg. Klicka på den om ni vill läsa mer om Zahara :)


Likes

Comments

Peder vann Jerringpriset. Vissa blev glada, andra tyckte det var åt helvete varpå de som hade blivit glada gick i massförsvar som givetvis urartade i påhopp hos dem där känslorna kokade över i ivern att försvara sin sport och allas vår pristagare Fredricson.

Same procedure as last year... Eller varje gång det handlar om någon slags omröstning. De som inte vinner blir jättesura. Sorry folks, det är så demokrati funkar, varesig det gäller presidentval, melodifestival eller subjektiva åsikter om vems sportprestation som var bäst (och ja, jag la också tre röster. Såklart). Och hallå, vem kampanjar inte för att samla ihop röster, om det nu är röster som räknas? 

Två dagar senare svämmar flödet fortfarande över av kränkta, sekundärkränkta, kontrakränkta, stridslystna, föreläsande och oförstående personers uttryck och avtryck i internetoändligheten. Själv hade jag nöjt mig med att bli glad över priset, läsa grattiskrönikor, läsa krönikor om att hästar är mat och ryttare fjollor, skaka på huvudet, like:a mothugg som förklarar ridsporten dess status och antal utövare (för miljonte gången...), men det här är ju bara för mycket, när man i flera dagar blir överöst med diverse parodier och hån mot alla som inte förstår vad ridning går ut på.

Det är ju något som engagerar så fasligt inom ridsporten. Sliter vi inte varandra i stycken mobiliserar vi mot dem som tycker något om hästsport. Det finns en väldig kraft och energi i oss hästmänniskor. Och en jäkla massa tyckande. Och en grävlings envetenhet i att.få.sista.ordet.och.ha.rätt. Det fascinerar mig, debattklimatet. Min sambo brukar sucka och säga att hästfolk är som förorättade småbarnsföräldrar, och om jag bara lyckas ta mig ur försvarsställningen jag hamnar i då, kan jag ju se att han har rätt. Jag vet inte om jag någonsin träffat en hästmänniska utan starka åsikter och med en "laissez-faireattityd". Ar vi sådana för att vi har häst och måste försvara dess täckesbyten, utetider, varierade motion och allmänna individanpassning med näbbar och klor, eller skaffar vi häst för att få utlopp för det där uppdämda behovet av kontroll och unikhet (och sedan ska samsas med andra i kollektivstall och föreningar, lycka till...)?

Och nu ser jag inlägg på inlägg om vilka idioter kritikerna är, att de ALDRIG kommer att förstå (då kanske man inte ska lägga så mycket energi på dem?) att golf inte är någon sport... och helt enkelt massa hästsportutövare som själva beter sig illa i stridens hetta (eller bara för att få fler klick till sin blogg/insta/youtubekanal? Gäller ju att smida medan järnet är varmt...).

En vänlig liten påminnelse bara... Om du t.ex. var en av dem som hade synpunkter på hur debatten fördes när hästarnas välfärd inom dressyren var som hetast: tänk dig noga för nu, innan du själv börjar kasta den skit som du kritiserat andra för att göra.

Och en tanke: Vi kommer aldrig få resten av Idrottssverige att respektera vår sport genom att göra ner dem. Var nu lite Jesusaktiga. Vänd kanske inte andra kinden till, men ta ett djupt andetag och låt bli att raljera om du vill förklara något för någon annan. Det är ingen bra framgångsmetod. Och är du bara arg... Att inte agera i affekt är ett bra råd för lite smoothness i livet...

Men i ärlighetens namn. Jag förstår inte det här med att ta sport så personligt. Att någon man förmodligen varken håller med eller respekterar säger att man sitter på en havremoppe och inte utför någon idrott., so what? Är det dessa personers utrymme i media man vänder sig mot? En kamp för att åsikter som försöker förminska hästsport inte ska få bli allmänt rådande? Jag vet inte om självrannsakan över upprördheten sträcker sig så långt. Jag upplever de flesta som helt enkelt... förorättade, eftersom så många svar är på så låg nivå; att man inte har hunnit sansa sig och tänka efter, att man bara måste posta något som skanderar att andra har fel, fortast möjligt.

Jag inser att idrott visst spelar roll; det handlar om politik, ungdomsverksamheter, rehab, sysselsättning... Ja, idrott är helt klart en samhällsfunktion som förtjänar respekt och erkännande, så även hästsport! Men jag tror knappast att de inlägg som beskriver andra sporter, journalister och sportutövare i nedlåtande ordalag är intresserade av att slåss för ridsporten som samhällsfunktion, för då håller man sig saklig. Kritisk, absolut, men saklig! Det är bara boo-hoo och förorättat beteende. Sluta med det.

En annan sak som jag inte kan låta bli att fundera över är hur vi (inte) kommenterar mäns kroppar och utseende i jämförelse med kvinnors. Någon som missade den snajdiga tangorabatten kvällen till ära? Den hade givetvis inget med sportprestationen att göra, och jag tänkte egentligen inte lika mycket på den, som på hur reaktionerna hade blivit om det kom upp en kvinnlig idrottare som hade iögonfallande kläder på sig, klippt håret kort, gått upp i vikt eller gjort något annat synbart med sitt utseende. Jag kan sätta iallafall ett finger på att något sådant inte hade gått obemärkt förbi i alla krönikor och kommentarer. Hoppas att vi kan tänka på att behandla kvinnors kroppar och utseende med samma självklarhet som mäns!


​Bild från det lysande underfundiga instagramkontot Villfarelser

Likes

Comments

View tracker

Idag kopplade jag släpet och körde iväg Stina till ett närbeläget ridhus för tömkörning. Man behöver hyra hela ridhuset när man ska tömköra eller longera. WTF! Tänkte jag, som alltså inte håller på med tömlongering, och inte tar så mycket mer plats än ett ridande ekipage. Sedan fick jag reda på att rätten till att vara själv i ett helt ridhus kostar 80 kr/halvtimme. Det är mindre än en parkeringsficka i STHLM. Mycket prisvärt för att slippa nojjiga ryttare som blir störda av ett ekipage där bägge befinner sig på backen.

Det har varit så dåligt underlag så länge nu, så jag tänkte att det skulle vara skönt för Stina att få röra på sig utan att sätta ner fötterna som att marken kan rämna under hovarna på henne. Med frihet, med andra ord. Började med att släppa henne lös i ridhuset och hon travade iväg för att kolla sig i spegeln och nosa på underlaget. Kom sedan tillbaka och stod blickstilla medan jag trasslade med tömmar och pisk. Sedan hade hon myror i brallan och kunde inte skritta. Löste detta genom att galoppera henne några varv innan jag begärde något som helst annat.

När hon var nere på backen igen och kände att hon hade bra sand under hovarna så gick hon så fint att jag kände att den här hästen... Hon kan nog bli något riktigt bra om hon förvaltas rätt! För det första så fick hon en helt ny gång; skrittade igenom kroppen så att övertrampet växte från 2 till 20 cm och hon liksom gungade fram. Traven var taktmässig och lugn. Halterna var dock... förbättringsbara.

Vi tränade mycket vägar och tempo, typ volt i kort trav på kortsidan, snett igenom i mellantrav, volt i kort trav, skritt på långsidan innanför spåret. Och så de älskade serpentinerna med övergångar på medellinjen såklart :)

Alltså... Hon är för jäkla fin, min Stina! Så himla lyhörd och arbetsvillig. Man märker att hon mår bra och blir lugn av att få fokusera en stund. Inte trött liksom, utan... tillfreds, här-och-nu och väntar på nästa kommando. Sådär att myrorna upphör krypa i benen. Hon tar alla röstkommandon på sekunden och pisken agerar inner/ytterhjälp utan tveksamheter. Så välbalanserad och liksidig. Sålänge jag kan hålla henne sådan kommer hon vara en fröjd att rida! Hon har liksom inte svårt med något; korta, länga, svänga, gå rakt, hålla koll på benen... you name it!

Jag längtar verkligen tills det blir dags att rida lite mer på riktigt. Den här hästens skalle och inställning till jobb kommer väga upp hennes litenhet varje dag i veckan!

Ja, jag är verkligen glad att jag köpte min lilla Skrutti-Bang-Bang. En av mina få lyckade affärer. En osedd hoppunghäst åt en småfeg och lite ringrostig dressyrryttare. Nu ska man inte ropa hej, men det verkar funka fint :) Hon gör mig så glad. Även de dagar då jag morrar åt henne gör hon mig glad. Och att hon dessutom verkar visa sig bli en riktigt fin liten häst får det att pirra i kroppen.

Önskar verkligen att jag hade en film att bjuda er på, men idag var jag själv. Ska försöka lura med Fredrik på en tömkörning om inte alltför länge.

Let's go! Mot ridhuset!

Likes

Comments

Läser på Ponnymammans blogg en fundering på ifall man skulle kunna ha trafikförsäkring på häst; alltså att den som är vållande till skada är den som får stå för relaterade kostnader.

Det tar ju inte många sekunders tankeverksamhet innan man kan rada upp ett antal situationer där detta förslag inte är applicerbart, men... ett klassiskt irritationsmoment där man skulle vilja att någon annan tar ansvar dök upp i huvudet på mig:

Skulle man kunna ha en sådan försäkring när det kommer till täcken? Om hästarna inte går i stor flock är det ju ganska lätt att härleda en täckesmarodör och vem är det egentligen som ska stå för kostnaderna efter en sådan hästs framfart?

Personligen tycker jag att det är ägaren till marodören. Även om ägaren inte kan påverka vad hästen tar sig för i detta fall, är hen på något sätt ändå ansvarig för hästens handlingar iochmed sitt ägarskap (liksom en förälder är ansvarig för sitt barn om barnet t.ex. retar andra barn).

Har ni en häst som antingen strimlar andras täcken, eller som får sina täcken strimlade? Vems ansvar är det? Det är måhända ett i-landsproblem, men det kan ändå bli tröttsamt om man behöver inhandla nya täcken månad efter månad, beroende på hur någon annans häst beter sig.

Den gången jag var i en sådan situation (hade hästen som fick täckena söndertuggade), betalade jag första ersättningstäcket själv, sedan betalade marodörens ägare de andra täckena för det var rätt uppenbart vem som var boven i dramat. Vi köpte samma modell hela tiden, och det var inte ett Rambo för 3000 spänn, då hade jag förstått om de inte hade velat betala, eller om man hade gjort som i liknande frågor: ersatt mig för täckets aktuella marknadsvärde, innan det blev söndertuggat alltså ;)

Hade det inte varit smidigt om ägaren till en täckesmarodör hade kunnat teckna en "täckes-trafik-försäkring" för sin häst? ;)


Likes

Comments

Skit ska skit ha, som en klok kompis till mig brukar säga. Enligt det mottot skrev jag för två månader sedan ett inlägg om vad jag tyckte om Tidningen Ridsports journalistik, uppfyllande av sitt uttalade syfte (oberoende granskande av ridsporten) samt hantering av debatten i det som de själva döpte till "dressyrdrevet". Blev lite att hålla reda på, där i kommentarsfältet.. ;)

En av Ridsports frilansande reportrar Kajsa Ekedahl var en som kommenterade på mitt inlägg. Kajsa har skrivit många reportage och artiklar, och är väl en av de journalister som inte backar för saker som kan vara kontroversiella och belysa flera perspektiv än de allmänt rådande. Bl.a. gjorde hon reportaget "behövs det en Totilas för att tävla lätt klass?" som grundar sig i mitt blogginlägg "Sporthästavel och hopplöshet", ett inlägg som handlar om vart dressyrhästaveln är påväg, varför och huruvida de hästarna passar för andra än proffsryttare (nu tycker jag mig ha märkt en större efterfrågan på "vettiga" hingstar som arbetsvilliga och lätthanterliga avkommor. Iallafall i de forum jag hänger, men det behöver inte vara en rättvis representation av verkligheten... samt att det är en annan fråga än vad jag tänkt tala om i detta blogginlägg ;) ).

När jag öppnade detta nummer av Ridsport fann jag hennes signatur på sidorna 4-6 i tidningen med tema: "Nosgrimmor. Kan skada hästen". Och nu får jag hålla tungan rätt i mun, för nu har jag mycket att säga.


1: Tack till Kajsa som tar sig an heta ämnen och låter insatta personer med olika ståndpunkter göra sig hörda. Tack också till Tidningen Ridsport, för likväl som "skit ska skit ha", så ska bra ha beröm. Nu har jag tyvärr redan slängt min lapp om uppmaning till förnyelse av prenumeration i pappersinsamlingen (får köpa några lösnummer och se om jag ska förnya ;) ), men bättre sent än aldrig att ta åt sig kritik och lyssna på sina läsare, för jag antar att det är vad som hänt efter nummer 22/16 där "experterna" fick uttala sig om "dressyrdrevet"; något som väckte reaktioner hos många, bl.a. i tidningens kommentarsfält på Facebook.

Min egen kritik handlar inte om att jag vill påverka ett media till att gå den väg som jag själv är förespråkare för. Det handlar om ansvar och pressetik. Om Tidningen Ridsport hade haft som uttalat journalistiskt syfte att t.ex.: "Främja intresset för ridsport", ja, då hade man kunnat tillgodogöra sig tidningen med de glasögonen på och som någorlunda kritisk läsare ha tidningens syfte i bakhuvudet, men när de anger sitt syfte som "oberoende granskande" gör de anspråk på att representera någon sort sanning. Det undrar jag om redaktionen, med handen på hjärtat, kan säga att de har gjort, i det som de själva döpt till "Dressyrdrevet" (bara att döpa en debatt till något sådant är ett riktigt lågvattenmärke för ett media som säger sig vara "oberoende granskande")? Isåfall har vi så olika uppfattningar om vad som är verklighet att den där prenumerationslappen nog får ligga kvar i papperinsamlingen.

Nåja, ovanstående stycke var egentligen bara en sammanfattning av min kritik mot tidningen. Det här skulle ju vara ett inlägg om att de gjort det BRA i detta nummer som tagit in artiklar som handlar om hästvälfärd och att allt kanske inte bara är frid och fröjd där rosetter delas ut, ryttarna är namnkunniga och sporten ska vara som bäst..?

Så, Tidningen Ridsport: TACK för detta nummer där ni törs ställa frågor, ta upp kontroversiella synpunkter och belysa problem. Jag känner mig berikad som läsare! Och tack för att sidorna var nyanserade och gav en inblick även i argumenten t.ex. mot mätinstrument. Det är annars lätt att bara förhålla sig kritisk, men desto svårare att belysa en fråga för att skapa förståelse kring varför det ser ut som det gör i dagsläget.


2: Efter detta nummer av Tidningen Ridsport har jag läst en del kommentarer på sociala medier i stil med: "jaha, var det dags att vakna nu?", "att reportern inte kunnat föreställa sig hur hårt nosgrimmorna spänns, hallå, har hon bott under en sten de senaste åren eller?" och "nu försöker de gjuta olja på vågorna. Mitt förtroende får de iallafall inte tillbaka", och så raljerande medhåll på det.

HALLÅ!? Nu är vi där igen: hur man tilltalar varandra och talar om varandra på nätet. Här skriver tidningen om något som engagerar många, och denna gång på ett nyanserat sätt, och då får det skit för att det inte var tillräckligt snart, tillräckligt kritiskt eller tillräckligt... ja, jag vet inte var man egentligen vill komma. Enkel psykologi: Någon eller några gör något som får kritik. Någon/några tar ett nytt grepp och försöker förstå sina kunder/läsare. Någon/några får mer skit istället för beröm. Hur tror ni att motivationskurvan sedan ser ut för att försöka ändra sig? Inte så brant va? När något är bra är det viktigt att försöka uppmuntra istället för att bara kräva mer och mer. Typ som vi gör med våra hästar ;)


3. Mätstickan. SvRF's Andrea Barth säger no-no och vill istället få ryttare att förstå och värna hästarnas välfärd. Det är fint. Och svenskt. Och diplomatiskt. Om FEI införde mätstickan på alla internationella tävlingar är jag däremot rätt säker på att vi snart skulle ha den på nationell nivå också... Framförallt är ett nej till mätstickan ett godkännande av subjektiva åsikter om vad som är välfärd för hästen, och det är ju det vi behöver komma ifrån i viss mån. För trots all individanpassning och "jag känner min häst bäst själv", så finns det saker som är påvisat skadliga för ALLA hästar, och de ska inte få förekomma i ridsporten. Precis som Jaana Alvesparr (FEI steward) beskriver i artikeln om exakta regler kring t.ex. bakbensskydd på hopphästar, hade det underlättat funktionärers och domares arbete med ett instrument som är framtaget baserat på forskning, som är lätt att tyda och som gäller alla tävlande ekipage.

Mätstickan skulle kunna vara ett instrument som förenklar arbetet för domare och funktionärer, som gör det oomtvistligt vad som är OK och inte. Jag kan inte se några argument till varför inte? Att lära ut hästvälfärd kan väl ske parallellt och i informationen och utbildningen kring detta kan väl mätstickan införas som ett instrument för förtydligande? Väldigt enkelt nedkokat till ett koncept som lyder ungefär såhär: "I Sverige värnar vi hästarnas välfärd, såväl på hemmaplan som vid tävling. För hårt spända nosgrimmor har bevisat skadlig effekt på hästar, både psykiskt och fysiskt. Därför har SvRF som kontrollerande organ vid tävlingar tagit beslutet att använda sig av en mätsticka för att kontrollera nosgrimmornas inpassning. Mätstickan är enkel att läsa av och kommer, förutom att påvisa ett spann där nosgrimman sitter bekvämt för hästen, underlätta arbetet för funktionärer och domare, samt öka tydligheten i regelverket för ryttarna". Så, SvRF. Varsågoda :) Eller förresten, ska ni använda den formuleringen vill jag ha ett konsultarvode ;)

Jag menar att metoderna kan gå fint hand i hand. Man strävar efter det mjuka: att utbilda alla hästsportutövare i etik och hästvälfärd. I det arbetet menar jag att det finns utrymme att införa och förklara mätstickan. Kanske kommer en dag när den blir överflödig? Idag är den det bevisligen inte, och jag tror inte heller att den kommer bli överflödig, sålänge man bara jobbar med en subjektiv morot och ingen objektiv piska alls...

Likes

Comments

Tjoho!

Igår var hon sådär superduperduktig igen, Skrutti-Bang-Banghästen. Jag har ju många planer för henne, varav en är att vi ska kunna ta uppdragskörningar, typ bröllop och student (förutsatt att ingen tänker spruta öl på henne. Jag vet minsann hur de går till, de där studentfirandena...) och då tänkte jag att det kunde vara klokt att testa hennes street-skills innan man står där med en vagn och faktiskt ska utföra något slags uppdrag... Så igår lastade jag lilla djuret och åkte in till stan. Vi hade ordnat det så fint att vi hade banan-stopp på ett par platser i stan (jobbet och Fredriks jobb). Tror ni upplevelsen blev positivt betingad iochmed det, hehe? ;)

Vi parkerade en kilometer från själva citykärnan, för att gradvis kunna känna av om det skulle koka över i skallen på Stina i takt med att vi närmade oss gågatan i stan. Visst var hon lite mer vaken än annars, men höll sig i skinnet hela tiden. Eller en gång, när vi skulle gå över en korsning med spårvagnar, bussar, långtradare, cyklar, barnvagnar, vanliga bilar och mopeder, då blev hon faktiskt stressad och började passagera. Då fick hon öva lite "back", snurra runt och bli belönad med godis, så övervanns stressen av godisbegäret ;)

Ingen skällde på oss (det jag var mest nervös över!). Faktum är att det inte blev någon särskild uppståndelse alls, och det är jag tacksam över! Kände mig som en som folk skulle tro bara vill ha uppmärksamhet och tycka var en tönt som gick omkring i stan med sin häst, men så var ju inte fallet! Det fanns en mening med vår promenad. Funderade att tag på att göra en skylt och hänga om halsen på Stina med texten: "Miljöträning av häst. Vänligen passera utan uppståndelse"... Några barn kom fram och frågade och vill klappa, och eftersom Stina är som en snäll Skansenhäst med barn gick det så bra så. Hon är sådär att hon fattar; blir lugnare när det är barn i närheten, även om hon kanske steppat runt lite med mig innan.

Ärligt talat, jag tror inte Stina tyckte det var superkul att vara i stan. De där spetsade öronen och "framåtglädjen" i kroppsspråket kommer fram mest när det är dags för något slags jobb och jag upplevde henne lite forcerad och okoncentrerad igår. Men hon klarade av miljön med den äran, och det var vad jag ville kolla. Hon kanske kan få dra ett däck eller något imorgon, som belöning ;)

Ja, bananerna gick ju hem, förstås...


Vi kanske skulle kikat in på McDonalds för en varm äppelpaj..?


Stina som en missil när hon ser att det är hov-bananleverantören: husse!


Likes

Comments

Idag tänkte jag tömköra Stina på banan. Rasta av henne lite med trav, övergångar och en liten galopp. Vi kom in på banan, höll på att halka omkull bägge två, tittade på varandra och gjorde en ovärdig snubbelsorti på blankisen. Vägarna var inte mycket bättre. Letade oss upp i bostadsområdet och trygga asfalten. Så sjöng vi lite. Stina stampade takten. Vi ska utöka vår verksamhetsbeskrivning till "marching band". Vi kan göra tuffa vals-remakes i galopp. Tretakt som tretakt liksom.


Likes

Comments