Header

Det blir en del radiolyssnande såhär på sommaren. Det hör till. Äter långfrukost och lyssnar på P1 (tills Ring P1 börjar. Då tappar jag hoppet om mänskligheten, blir arg och stänger av), åker mycket bil och lyssnar på radion, fixar hemma och sätter på någon poddversion av sommarpratarna... Sätter på gårdagens Studio Ett när jag är i stallet om morgnarna och pular. De senaste dagarna har det varit så mycket nyheter och larmrapporter om vattenbrist och utebliven nederbörd att den tillochmed har fastnat hos en teflonpanna som mig.

Vattenbristen är väl en sak. Vi kommer alltid att ha vatten i Sverige att dricka och sköta hygienen. Onödig konsumtion som vattenspridare i trädgården eller pool hemma kanske stryps. Jaja, det är ändå framtidsspekulationer som jag inte tror kommer drabba oss på ett livsavgörande plan....

...men det där med nederbörden. Tydligen får köttdjur slaktas i förtid för att det varit så dåligt med nederbörd och man inte kan slå lika mycket vall som man brukar = djuren är mindre när de slaktas = bönderna får mindre betalt = ännu sämre lönsamhet för bönderna. Själv hade jag ju gärna sett att köttet blir dyrare ut till kund istället och bönderna får behålla sina pengar, men då börjar väl folk äta fulkött från Danmark istället för att minska sin köttkonsumtion. Va? Att jag inte hyser så stort hopp till mänskligheten? Det minns jag inte att jag antytt någonstans... ;)

Denna brist kommer ju även att bli aktuell för oss hästägare. Ignorance is a blessing och sådant har jag som tidigare inackordering aldrig ens behövt ägna en tanke. Nu har jag dock (iom den stundande flytten) börjat förhöra mig om hötillgången i vinter och håller tummarna för att en eventuell brist gör att priset på hö rusar iväg. Jag är osäker på om detsamma gäller halm (föredraget strömedel hos mig); de åkrarna skördar man ju bara en gång per säsong, så tillgången borde vara lättare att räkna ut på förhand. Om stråfodret tar slut? Ja, då får jag väl äta upp min predikan om att köpa närproducerat foder och börja köpa importhö (finns det ens?).

Jojo, det kommer bli lärorikt det här med att snurra runt ett stall själv. Och till alla krösamajor som gärna vill poängtera hur jobbigt det är och hur lyxigt det är att stå inackorderad: det biter inte ;) Jag ser så väldigt fram emot det här! Så som jag är funtad tror jag att fördelarna kommer överväga nackdelarna med god marginal. Återkommer om ett par år med facit i frågan ;)


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Alltså, inte för att jag varken kan eller ska få cred för något av det, men det är ändå ett par grejer som gör mig lite nöjd och glad och... stolt?

Någon som känner igen den här snygga Hööks-modellen? (ledtråd: en väldigt älskad fölundes pappahäst ;) )



Och så tränarn! Per-Hendrik! Trea i GP i Laholm i helgen!



Inte för att det är ett självändamål med tävling. Det största målet vi rör oss emot är den där projektorduken som spelar en film på mig och hästen när vi dansar som finast, i störst harmoni, oavsett "setting". Men jag blir ändå otroligt glad att det går att prestera i sporten med metoder som är 100% hästvänliga och respektfulla. Att kunna tävla på den nivån och veta att man gjort hela "resan" och alltid har kunnat se sin häst i ögonen, alltid ha lyssnat på den, alltid ha tagit hänsyn, aldrig dominerat, alltid ge den rätt att uttrycka sig, även om uttrycken går emot det man som människa hade önskat.... Det är vansinnigt inspirerande! Jobba jobba! Nu längtar jag om möjligt ännu mer tills på lördag när vi gasar mot Blekinge.

Likes

Comments

Det är inte lätt att vara medveten konsument. Man köper ekologiskt och blir straxt varse att det hade varit bättre att köpa närodlat. Man försöker äta mindre kött och får då straxt att veta att man kan hållas ansvarig för svenska köttbönders utdöende. Man köper säsongsbetonat och bidrar till att utarma länders som exporterar varor till Sverige ekonomi.

Nej, det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Så här får ni något mer att få dåligt samvete över: Hästarnas mat. Har ni tänkt på den? Haha, ja, det har ni säkert! Få saker väcker sådan petnogrannhet som hur många gram smältbart råprotein hästen ska få i sig för att bygga optimalt med muskler, eller hur lite stärkelse olika leverantörers foder innehåller... vilket ofta leder till att man blir lite fartblind för andra faktorer gällande sitt hästfoder.

Mellan det "bästa" fodret och en annan leverantör kanske det skiljer en eller ett par gram i önskade näringsvärden/kg foder. Det kanske inte spelar så stor roll när allt kommer till kritan..? Något som däremot spelar roll är att det där bästa fodret kanske består av spannmål som är importerat. Importerat till Sverige där vi, iallafall senast jag kollade ut genom bilrutan när jag åkte till stallet, har en ganska fullgod egen produktion av basråvaror som ingår i hästfoder. Det är ju galenskaper! Att köpa importerat, pelleterat havre, korn, betmassa, majs eller annat som odlas här i Sverige och som utgör basen i de flesta kraftfoder.

Själv köper jag gärna mitt kraftfoder (ifall hästen överhuvudtaget ska ha något) från Krafft. De använder svenska ingredienser i sitt foder så långt det är möjligt. Jag ringde till Krafft för att förhöra mig om detta, men efter en snabb googling (rekommenderar att man ringer till leverantören själv om man är intresserad av ett specifikt foder) kunde jag även hitta svenskproducerat foder hos: RS Mustang, Hippo, Fibergi och Granngårdens eget foder. Med reservation för att "tillverkat i Sverige" inte behöver betyda att råvarorna har Sverige som ursprungsland. DE där marketingpersonerna är ena sneaky bastards... Men ägna iallafall ursprungslandet en tanke nästa gång ni står och pillar på den där faaaantastiska müsliblandningen med mintlukt ;)


Likes

Comments

Ja, det här med att göra saker lite lagom och försiktigt har ju ändå aldrig varit min grej ;) Nu har jag haft paus från bloggen länge. I början kunde jag inte släppa att jag "borde" skriva. Sedan uppstod en slags distansering där jag varken har kikat in här eller på andras bloggar. Jag har varit (eller är) så oerhört trött i hjärnan att jag har försökt minimera "bruset" till saker man inte behöver eller vill interagera med, typ titta på TV-serier istället för att läsa bloggar. Jag har tillochmed velat avinstallera Facebook från mobilen, men insett (med obehag) att det vore som att radera större delen av mitt sociala liv. Så jag har inte kunnat göra det ännu, även om jag mer och mer börjar inse vilken stress sociala medier utgör för mig. Har någon av er tagit "det stora steget" och någon gång avinstallerat sociala medier? Tänkt tanken iallafall? Hur var det?

Men... den senaste veckan har suget efter att skriva kommit tillbaka. Givetvis med ett litet inslag av prestationsångest och frustration över att jag inte har kunnat formulera slagkraftiga inlägg med tydliga poänger i huvudet. Men jag tänkte ge "dum-Carro" en chans. En chans att skriva om det som jag tänker på här och nu. Det jag känner att jag vill och orkar formulera, kanske helt utan snitsiga resonemang och slutsatser. Det gör lite ont, för jag vet att bloggens varumärke på något sätt blivit trovärdighet och läsvärdhet och jag uppskattar så de läsare som är här av den anledningen, men just nu går det helt enkelt inte, samtidigt som jag börjar känna suget att skriva igen. Så det är med lite vemod jag nästan säger farväl till de läsare som är här inne för att läsa om hästvälfärd och aktuella debatter. I'll be back. Ni vet var jag står, men nu ska jag tillåta mig att skriva om enkla saker som inte får mig att känna mig värdelös för att jag inte kan ta mig igenom ett resonemang från A-Ö.

I övrigt har jag inte lika mycket ångest längre. Vi kan väl säga som det är: det är bortmedicinerat, och det är jag tacksam för. Jag är en riktig medicinskeptiker, men att vägra sådant som forskning och vård erbjuder mig för att hjälpa mig tycker jag bara är dumt. Jag är ibland rädd för att bli frisk, för det var så länge sedan att jag inte riktigt vet vem jag är och hur det är att må bra, men att må som jag har gjort det senaste halvåret är inget alternativ.

Jag är fortfarande bränd i hjärnan. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig, att fokusera, minnas och hålla en röd tråd i samtal. Mitt sociala liv är ganska begränsat, men jag är väldigt glad åt dem jag har, för faktum är att orken inte räcker till att umgås med särskilt många eller särskilt länge. Jag ställer ofta in och tackar nej. Det är för att jag på förhand vet att det är så jobbigt att "vara mitt bästa jag" när jag ska träffa folk. För jag vill inte umgås med folk och sitta som en utzonad mussla. Ska jag umgås vill jag känna att jag orkar bidra.

Alla de symptom som går i utbrändhetens tecken fick jag väldigt mycket ångest av förut. Att jag inte hade samma kapacitet som förut. Det är också bortmedicinerat nu. Eller, lite frustrerad kan jag bli, men jag tar det inte så allvarligt när jag läser något som jag vet att jag egentligen borde reagera på (t.ex. genom ett inlägg här på bloggen) men inte kan formulera mig. Jag kollar ett avsnitt Game of Thrones istället, släpper tanken och hoppas att den kommer tillbaka. Inshallah. Både lite läskigt och skönt med denna förändring av psyket, att saker inte fastnar, att jag inte bryr mig så mycket.

Stressnivån är fortfarande hög. Jag jobbar med att lägga bort mobilen när jag t.ex. lyssnar på radio eller tittar på TV. Sätter upp regler för mig själv hur jag inte får ta upp den som en reflex så fort jag inte har något annat som kräver min uppmärksamhet. Jag ställer ett larm på 2 minuter när jag lyssnar på radio och får under den tiden inte fladdra iväg i andra tankar, utan måste verkligen "djuplyssna" på det som sägs, för att försöka ta in och komma ihåg, men det är skitsvårt.

Jag är sjukskriven september ut på heltid.

Ja... Det där var måendekapitlet. Det skulle ju ha fått en egen rubrik ;) men whatever, vi börjar med rubrikerna nu:


Stina och Freddy

De går ute hos Hanna och har det så bra så! Stina är märkligt tjocksmal; man ser revbenen från sidan, men framifrån ser hon ut som en jäkla badboll! Så, jag ger henne lucern 3 ggr/vecka och tänker att snygg i kroppen får hon bli igen när det är dags för träning. Är faktiskt inte ett dugg orolig för det där. Sålänge hon inte blir smal på riktigt bara.

Efter att Freddy föddes blev hon lite lättare igen, så nu går hon barfota och det går fint :) Massa bilder på min högt älskade staketbadboll och hennes avkomma hittar ni på instagrammen.

Jag träffade Lina på Falsterbo och vi pratade lite om framtiden. Kanske gör vi så att jag plockar hem Stina efter avvänjning ett par månader, så får Lina ta över i mars och rida fram tills unghästtest eller bete eller vad det nu blir ;)

Och Freddy är ett exempelbarn. Han är så fin så! Flera som har förstånd på föl har sagt att han liksom är fin "på riktigt" (och inte bara utefter vad ett ömmande modershjärta kan se) och det värmer! Vi går i grimma och grimskaft med blandade resultat ;) Han är nyfiken och framåt, men mild och snäll med folk (inte så jättemild mot sin lekkompis dock... Äh, det är bra att de tar ut det på varandra ;) ) och vi kan lyfta ben och borsta överallt på kroppen. Han är ganska självständig och har börjat tycka det är väldigt gott med Stinas lucern. Jaja, han får smaka, sålänge han inte gör så att hon "ger bort" sin mat till honom. Då får vi börja tänka på alternativa lösningar; kanske mata Stina precis utanför hagen med Freddy kvar innanför grinden... Andra förslag?

Freddy håller även på att skifta färg. Till vad jag angav som "gulsvartbrun". Fast det är nog bara mörkbrun ;)



Zahara:

VI ÅKER TILL WAALER FARM NÄSTA VECKA! Åh denna oas av ridkunskap, horsemanship och att få vara sig själv. Jag är peppad, glad och tacksam, både över att vi får komma, över att Malin låter mig åka iväg och över att jag har "hittat hem" i ridningen där både jag och Zahara verkar trivas.

Zahara har haft en lindrig kotledsinflammation i höger fram. Hon är undersökt, behandlad och har varit på återbesök på Mälarkliniken i Hölö. Efter att ha följt med dit så kan jag ju säga att jag kommer inte att ta Stina och Freddy till någon annan klinik i framtiden! Vad inflammationen beror på är svårt att säga: underlagsbyte efter flytt, en hovspricka som börjat i kronranden och inte läkt av sig själv (hon är verkad och skodd av klinikhovslagaren nu. Mycket bra jobb, och dessutom en gratis teorilektion för mig och Malin i hur hovsprickan uppstått, utvecklats och inte velat läka) eller lajbans i hagen. Hursomhelst så är hon helt fit for fight nu. Behandlande veterinär Axel Wallman tyckte hon var fin i kroppen och vi frågade ingående om träningsupplägg, men det är bara att "köra på" utefter hennes ork och kondis...

...så igår var vi och hoppade! (Ja, alltså, vi har ju ridit "riktiga pass" i alla gångarter i två veckor, så det var inte hoppning direkt efter vila). Vi hyrde ett ridhus i närheten och Malin fick agera tränare med den äran! Vi hoppade lite studs och så en styrkeövning med travbom-räcke-ett galoppsprång-oxer och Zahara var SÅ FIN trots värmen i ridhuset! Duktiga fina Rallyräkan! Hon har inte hoppat sedan i början av juni, men det märktes på henne att hon tyckte det var roligt. Gratis bjudning, för att säga som så ;) Men lite nytta har vi allt haft av vårt dressyrarbete, för förut har jag behövt ha sporrar och jaktstång på henne när vi har hoppat. Igår hoppade vi utan sporrar och på rakt eggbett. Jag har blivit bättre på att rida med sätet och Zahara har blivit bättre på att ha förtroende för bettet och kontakten, så det uppstod överhuvudtaget inga styr/bromssvårigheter. Och Malin den spjuvern höjde oxern utan att tala om till vad, så nu har tant minsann slagit sitt höjdrekord också: EN METER!!! Det var faktiskt inga konstigheter. När man sitter där med blicken mellan två spetsade öron och känner att Zahara VILL, så är det bara roligt!

Nu laddar vi inför Waaler-camp (åker nästa lördag) men efter det har jag och Malin pratat om att prova att hoppa några terränghinder. Och så är planen minst en banhoppningsomgång till och så pay'n'jump i slutet av augusti. Så bra som det kändes med hoppningen igår vågar jag nog en 80-centimeters p'n'j...

Och så har jag en plan som jag inte vågat säga till Malin än för att jag blir så stressad inför uttalade planer som är bortom min comfort zone, men, innan november tänker jag att vi ska ha vågat oss ut på en lokal hopptävling. OMG. Skrev jag just detta? Malin, om du läser, låtsas som att det regnar ;)


Bild från senast hos Waalers.


Det som jag tror att alla tänker att jag borde skriva om

...dressyren i Falsterbo alltså. Kalla det gärna en observation genom happy-pills-dimman, men tamigtusan om det inte var skillnad i år! Alltså jag såg ju mycket ridning där jag tänkte att "sådär vill inte jag rida" och hästar som man kunde ifrågasätta utbildningen utav, men jag såg faktiskt ingenting som var så upprörande att jag kastade mig på tangenterna. Och så såg jag en del fin ridning också! Men ärligt talat, i det umgänge jag var och lite med den bittra eftersmaken från fjolårets dressyr, så kollade vi faktiskt mer på körningen och hoppningen.

Från att agitera mot det jag tycker är fel, har jag för tillfället tagit på mig skygglapparna (som sagt, det var det där med att inte bli så berörd av saker just nu) och suger istället åt mig av vad jag tycker är rätt. Per Hendrik ska ha en uppvisning på fälttävlans-NM på Hovdala som jag ska åka med och titta på nästa söndag, jag har biljetter till Ingrid Klimke-clinic i januari, jag funderar på att åka och lyssna på debatten/föreläsningarna om hästvälfärd under EM (även om den mest verkar handla om "hårda fakta" och inte så mycket om hästens psyke och stress) och jag var nyligen iväg på clinic på Sparreholms hästcenter tillsammans med två kompisar.

Det är ju så de säger att man ska göra, de som avskyr oss "lodplanstalibaner"; lyft det goda och ignorera det dåliga, så försvinner det nog av sig självt. Yeah right... Men ytterligare ett inlägg om debatten, drevet, polariseringen, krigföringen eller tusan vilka namn man vill ge diskussionerna för att försöka ta ifrån dem deras existensberättigande kommer någon annan gång.


Flytt

Jag och Fredrik har ju kollat efter en liten gård att köpa ett tag nu utan större framgång. En gård med möjlighet att ha hästar. Så en dag messade Zaharas stallägare en annons till mig om en herrgårdsflygel mellan Katrineholm och Rejmyre till uthyrning. Vi åkte och tittade och det var ljuvligt. Vi kommer att bo i en nyrenoverad liten flygel på 70 kvadrat och ha fyra boxar i ett nybyggt stall med sex boxar. Vi flyttar i november, eller mitten av oktober. Jag ska bara göra mig av med lägenheten här i stan. Rejmyre är inte direkt nästgårds, men vi får köpa en liten pendlarbil (jag har sagt att jag kan ta det och bestämt mig för en trecylindrig Toyota IQ. Fredrik är helt till sig i trasorna över att åka "oversized jympasko" 10 mil om dagen. Not. Men det blir billigt) och både jag och Fredrik är vana vid Stockholm, så rent tidsmässigt blir det inte värre än en bilkö vilken dag som helst i huvudstaden. Det finns så många andra fördelar; hästmöjligheterna och livet på landet bland annat.


Haha, orkade någon läsa hela inlägget? Ja, såhär blir det väl när man varit borta en stund. Kul om någon är kvar :) Kram!

Likes

Comments

Igår var en stor dag för Freddy. Han hade grimma på sig för första gången i sitt liv och det var väl lite som när en annan var liten och gick till tandläkaren; orolig och mycket tveksam till en början, men när bananlacken smakade mums i munnen och bokmärket var i näven så var det ändå rätt gött.

Jag hade dejt med två av stallbästisarna från det stallet där Stina stod i höstas. De trodde att de skulle få gosa föl, men jag tänkte ta tillfället i akt när jag hade två rejäla hästbrudar med mig att få Freddy tvättad i baken (kul överraskning va? ;) Nädå, jag kollade innan med dem såklart). Han har lite diarré just nu, och det är som att skiten nästan fräter på huden, så den vill man gärna tvätta bort.

Vi började med att taktika inne i stallet.

1: Få in Stina och Freddy i en box (piece of cake. Bara att ta Stina och leda in henne så kom dretongen med. Stina hade dock tappat en av sina dyra Duplodojjor. Fan! De skulle ju bara läggas om om två veckor, eftersom de inte är slitna. Nu åker jag på att köpa nya...).

2: Få på Freddy en grimma. Snabbt och brutalt. Jag gick in i boxen, kliade honom lite, satte grimman över nosen, han blev rätt och backade in i en vägg, jag höll fast honom lite där och passade in resten av grimman. Tyvärr var hans egen fina rosa grimma alltför stor, men tids nog så ;) Han hade snabbt glömt förtreten och stod gärna kvar och blev kliad utan att vara fasthållen på något sätt. Stina brummade lite när han krumbuktade sig som mest, men hon har så stort förtroende för människor, så hon var allt bra cool ändå.

3: Ut med Stina ur boxen och ställa henne på spolplatsen. Låta Freddy hänga med och mer baxa honom på plats än försöka leda. Ett tryck över nacken på en häst som inte är van med grimma leder bara till panik och stegringar; lättare att ta en hand runt rumpan och låta grimman vara mer ett "styrmedel" samt nödbroms.

4: En höll i Stina och gav henne lite godis med jämna mellanrum = man får göra vadsomhelst med Stina ;) medan jag stod och kramade och kliade Freddy och höll emot lite när han ville ge sig av några gånger och den tredje tvättade honom.

Första gången det kom ljummet vatten över Freddys bakdel hade jag en vilt sprattlande fölunge i famnen, men så började Em gå på med lactacyd och långa naglar i hans skitiga päls och då stod han snart och kliade tillbaka på morsan istället. Skööönt! Andra gången vattnet kom över baken tog han bara några steg och sen var det i princip helt lugnt. Vilken tur att jag hade med mig kompisar! Trots att både Freddy och Stina var jätteduktiga hade jag inte klarat det själv. I helgen måste vi tvätta en omgång till, för trots tre omgångar med Lactacyd varvat med att skölja, så fick vi inte Freddy helt ren. Ville dock inte hålla på för länge när de var så duktiga. Sluta när det går som bäst liksom ;)

Och så ut i hagen igen. Där kunde vi observera att Freddy äter gräs minsann! Då har han uppenbarligen tänder och det är slut med att sticka in fingrarna i hans mun ;) Men benen är ju så långa, så den bekväma lilla herren la sig ner och åt en stund, sedan upp igen. Och lite attityd har han också! En gång när han ville dia så vaggade Stina iväg. Då följde dretongen efter med tätt bakåtstrukna öron och försökte greppa tutten i farten och blev SÅ SUR när han inte fick det. Stina fortsatte gå och Freddy följde efter på ett mycket missnöjt sätt med öronen bakåt och piskande svans. Hmmm. Stina ignorerade honom bara, men hoppas hon ryter ifrån om han blir fööör kaxig. Den uppfostran får hon gärna göra åt mig ;)


Vad händer?! Det här är jag ytterst tveksam till om jag gillar...


Nej! Gillar INTE! Mamma, hjälp! (mamma tycker nog mest att han stökar runt helt i onödan).


Jaha, man fick kli? Jamen då var det ju värt det!


Och det här visade sig ju också vara helt OK.. Rentav skönt!


Och sedan var det som att människor inte var så farligt längre. Tack Snälla J och E för hjälp, sällskap och foton!

Likes

Comments

Helg innebär som vanligt att jag och Fredrik buffrar P4:s melodikryss, sätter oss i bilen och åker mot Ljungsbro och Stina. Igår hade vi planerat ett riktigt långbesök; att bara sitta i fred och ro i hagen på en filt, titta på de fina hästarna och fika....

*ERRORLJUD*

Det ösregnade. Vi försökte ändå så gott vi kunde med varsin brassestol och den regntäta picnicfilten som tält:


...men blev Jurassic-park-flåsade i nacken av "Elsa" som vääääldigt gärna ville vara med på mys under filten. Hennes ihärdiga mule dök upp dök upp och fnulade efter godis varhelst det fanns en glipa i vårt regnskydd. I typ 20 minuter. Sedan gav vi upp.


En missnöjd man med regnfrisyr fick vårt ointagliga fort som skyddande cape.


Jag blev anfallen av klinödiga hästar (blöta och smutsiga. Myyyys).


Stina och Freddy muddrade snabbt de potentiellt ätbara brassestolarna.


Freddy bjöd på sitt vanligt snåla: "Jag-kan-äta-på-ditt-finger-men-närmre-än-så-kommer-du-inte-gos"


Och Stina visade oblygt upp den underbara rullgropen som finns i hagen. Den var fin som en golfbunker och Stina rullade från sida till sida och tillbaka igen under njutningsfulla grymtaden. Sedan kom hon på fötter och travade fram till oss som för att säga: "Kolla" Nu är jag både blöt, skitig OCH sandig! Borsta mig!!!". Men vi bara klappade henne lite på en ren fläck på huvudet och sa: "Next time, baby" innan vi ålade oss ut genom grinden, tätt följda av tre klängiga ston med föl.

Likes

Comments

Kunde inte låta bli. Det är ju så gulligt att man bara dör. Dessutom har Hanna berättat att Freddy inte riktigt är en sådan där fölunge som följer efter sin mamma ut i hagen, utan hon får snarare ta honom i famnen så följer Stina brummande efter. Bra att ledträna en sådan liten huligan asap, antar jag 😉



Och Stina vill man ju bara göra livet så skönt för som det går, så hon fick en fin ryktborste. En rejäl rykt är nästan lika bra som en massageknådning och Stina njuter så av borstning.

Likes

Comments

Disclaimer: vi vet alla hur det kan gå med hästar och planer. Åt skogen.

Hello! Ja, nu är ju efterlängtade Freddy här och vi som har varit inblandade är både lättade och glada. Stina är en toppenmamma och vakar över dretongen utan att på något vis vara hysterisk.

Att Freddy kom till världen blev liksom en stund för eftertanke. Ni vet när man har haft fokus på något rätt länge (typ en stor tenta, eller ett föl, eller ett bostadsköp) och så händer det... Då lämnas plats för tankar både på vad som har hänt medan man ivrade efter målet och tankar på vad som kommer härnäst. Liksom man njuter av "tentatomheten" och bara lägger sig i soffan med en öl och känner att man är fri, så njuter vi såklart här och nu av Freddy. Å andra sidan är ju "här och nu" en av mina riktigt svaga sidor... ;)

Allt har egentligen gått relativt enligt plan fram tills nu. Ja, de planer som ändrats efter tidens gång alltså ;) Jag köpte ju inte ett treårigt sto med tanke på att betäcka henne... Jag ville visa på treårs som en "kul grej" och som en avstämning av utbildningsmålen innan Stina skulle få gå på bete förra sommaren. Sedan visade det sig att min lilla fuxtjej var en riktigt fin häst (det hade Lina försökt säga hela tiden, men jag trodde bara att hon ville vara snäll och försöka ingjuta någon slags mod i mig) och betäckningstankarna började formas i mitt huvud, ivrigt påhejade av Linas mamma Anette och Stinas uppfödare. Ivrigt motarbetade av Fredrik... ;)


Idag kom det upp en påminnelse på FB om att det var ett år sedan jag lade ut bilden längst till höger. Ett år sedan Stinas treårstest och nu håller andra fina förmågor på att testas landet runt.

Betäckningen skedde primärt av tre anledningar: 1- Att Stina är en fin (men inom gränsen för "vanligt halvblod", liksom) häst med ett extraordinärt bra psyke, 2- Att SWB har sådana regler att femåriga fölston får tävlas bland fyraåringar och jag i möjligaste mån vill "spara" på Stina då min åsikt är att dagens utbildningsmål och tävlingar man "ska" åka på är lite för pressande för bebishästar. Ja, och ändå skulle jag ju gärna vilja visa Stina på unghästtestet för 4-åringar, för att jag gärna vill "vara med i matchen" (självklart förutsätter detta att Stina är framme i utbildningen, avslappnad och att Lina tycker att hon är redo). 3- Jag har långsiktiga tävlingsplaner och kommer att "behöva" två hästar, då min erfarenhet är att det är rätt skadebenägna djur och att det är bra att ha en i reserv ;) Och jag är ju så förtjust i multitalanger, så nu fick jag chansen att själv göra en sådan som jag hade letat efter på Hästnet ;)

Jag tog ju hem Stina efter betäckning och sommarbete i Kalmar, för att jag helt enkelt ville. Jag ville känna att det var min häst, att jag fick ta hand om henne lite, rida lite och stå för lite utbildning själv. Stina hoppades på hösten in av duktiga Matilda Pettersson. Nästan tråkigt okomplicerat. Sedan påbörjade jag inkörning och vi kom så långt att hon har dragit däck, mig i pulka på snö och sly till hagarna, så jag tror hon blir rätt okomplicerad att sätta i vagn. Jag skulle bara så gärna vilja ha en lite bättre sele, för vagnen är inte helt lätt. Gärna en loksele, så att det blir bekvämt för Stina, men där tar både budget och inpassningskunskaper slut... Vi får se hur vi löser det.

Vi tränade lite dressyr för Anette Solmell som var mycket nöjd med mitt hästköp. Eller, tränade och tränade. Anette höll koll på mig så att jag krävde rimliga saker av Stina ;) Jag köpte mitt älskade släp och vi for iväg själva. Lite uteridning och miljöträning i stan hann vi också med och ja... Det kändes som att vi var helt "i fas" när jag vid årsskiftet bestämde mig för att Stina nog skulle få en bättre dräktighet och fölning/föltid hos en erfaren uppfödare med flera ston i samma situation som Stina, och därmed blivande lekkamrater till fölet.


1. Släpet. Släääpet <3 2. Uteridning bland hus och studsmattor och barn 3. promenad i city 4.min duktiga systerdotter kom och red lite när dräktighetsmagen var så stor att sadeln inte längre passade, men Stina ändå var full av energi. Måste lura ner henne hit igen. Måste. Om inte annat så för Stinas skull ;) 5. Stina lastar sig själv 6. Hjälp av Anders Eriksson vid inkörning. Också nästan tråkigt okomplicerat.


I Mars flyttade Stina till HL Equestria i Ljungsbro. Det har varit väldigt bra. Hanna har stenkoll och även om jag är ett nervöst kontrollfreak ibland så vet jag att jag kommer mötas av en glad häst i fint hull varje gång jag åker ut. All kommunikation har varit så enkel och Hanna har messat så fort något har avvikit från det normala och så har hon erbjudit sig att antingen stå till tjänst med avhjälpning av problem, eller att jag får sköta det själv. Jag har väl varit och hälsat på Stina i genomsnitt en gång i veckan, eller en gång varannan... Jaja, det är inte som att hon har saknat mig bland kompisar och fri tillgång på mat ;) och samtidigt har jag fått rida på Zahara. En toppenlösning även det! Så att jag sluppit vara utan häst och tappa ridningen helt.

Men nu då? Och framtiden? Ja, såhär ser planen ut iallafall:

Stina och Freddy går kvar hos Hanna tills det är dags för avvänjning. Vissa tycker att det räcker med ett halvår, men jag ser gärna att de får gå ihop i iallafall 8 månader, om han inte blir för stökig. Då är vi framme i slutet av Januari 2018. Då ska Stina få sig en rejäl koll av tänderna (ni kanske minns att jag red mest bettlöst i höstas, då klinikbesöket med tandfix inte hjälpte Stinas oroliga mun och tandmärken i betten...) hos Torbjörn Lundström samt en genomgång av Equiterapeut/osteopat innan hon nyservad får åka ner till Lina. Jag kommer inte att göra en vetcheck på en häst som knappt är riden. Det finns liksom ingen anledning att hon ska vara halt eller trasig, men en liten uppmjukning av kroppen medelst equiterapeut/osteopat bjussar jag henne på ;) Jag har haft så mycket skadade hästar, så denna gång kommer jag inte leta fel på min häst. Dessutom är Lina såpass duktig att jag vet att hon kommer känna av ifall något inte är normalt med Stina, och då tar vi det då. Evidensiakliniken och "min" veterinär därnere litar jag fullt ut på.

Lina får ta den tid hon behöver för att Stina ska få en hopputbildning där hon är i fas med vad som förväntas av den 4-åriga hästen (alltså 1 meter), samt åka ut på några pay'n'jump/småtävlingar i sällskap av Linas andra hästar. Vi räknar med att det tar ett par månader eller tre. Då är vi framme i maj och det är här kruxet kommer. Jag saknar ju Stina när hon är borta och vill rida själv ;) samt att det faktiskt inte är gratis att ha en häst på utbildning. Men säg att unghästtesterna är i början av Juni nästa år. Då verkar det ju konstigt att ta hem Stina i en månad för att sedan köra ner henne igen. Öööh, detta tål att filas på, men det helt klart smidigaste verkar vara att inte visa Stina, utan bara ta hem henne när hon är i fas med sin utbildning ;) Någon kanske tänker: "men kan du inte låta någon annan unghästutbildare uppe i Östergötland rida henne istället?". Nope. Nej. Nehej. Jag vill att mina hästar ska ridas av Lina. Hon är så duktig och så väldigt okomplicerad med hästarna. Det har tagit år att komma över mina trust issues, så henne håller jag hårt i ;) Ett annat alternativ är helt enkelt att låta Stina vara i Kalmar under senvintern/våren och utbildas, gå testet därnere och sedan få sitt bete därnere. Men då blir det ytterligare en lång tid för mig utan min häst och det är jag inte så sugen på. Jaja. Jag och Lina får prata ihop oss om någon smart lösning.

Freddy blir kvar hos Hanna med andra ohängda slynglar till hingstungar som han kan stuffa runt med fram tills det är dags för inridning. Då lär han också åka ner till Kalmar. Ljungsbro är ändå tillräckligt nära för att man ska orka åka ut med jämna mellanrum och hantera hästen lite.

Likes

Comments


Natten mellan torsdag och fredag började det burra under huvudkudden. Jag tryckte, aningens groggy, på den gröna luren och möttes av ett viskande: "hon fölar nu". Ålade mig i mjukisbyxorna och tänkte: "socker. Jag måste ha något med socker, så jag håller mig vaken bakom ratten". Grabbade soyamjölken med chokladsmak och slog fartrekord till Ljungsbro. Fick under tiden den här bilden av Hanna:


Vill skriva massa putslustiga kommentarer som hade kunnat föreställa Stinas tankar. Men vad som rörde sig i hennes huvud just då får vara fritt från tolkning och jag njuter bara av den här ljuvliga bilden.

När jag kom fram möttes jag istället av det här:


Stina var hungrig och ungen var på benen. Ca 50 minuter gammal på bilderna. En brun liten hingst. Jag har ju avslöjat för dem som verkligen velat veta, att ett fuxsto stod allra högst upp på önskelistan efter: 1- att Stina överlever, 2- att fölet lever 2- att fölet är välskapt. Men det var ju inte som att jag brydde mig så värst om de petitesserna när jag fick syn på Freddy. Hanna berättade att allt hade gått fort och bra. Stinas modersinstinkter kickade in och hon var snäll och mild mot fölet som var ovanligt kvick på benen och tog sig fram medelst blandade småhopp (ni som klipper referensen får pluspoäng i min bok ;) ). Jag och Hanna hjälpte honom försiktigt att dia när han var ca 1 timme gammal. Stina grinade lite, det spände väl i juvret, men lät honom hållas och nu lyfter hon nästan på benet när han vill dia. Kanske har hon kommit på att det slutar spänna när fölis varit där? Det är rörande att se hur Stina är mot lille Freddy. Snäll, mild och vaksam, men drar sig inte för att stånga bort honom med hela huvudet när han är ivägen. Han kommer nog få en gedigen uppfostran, sin mors ringa ålder till trots. Och jag blir om möjligt ännu mer kär i Stina när hon bevisar sitt förnuft i alla situationer hon ställs inför.

Igår var det så himla fint väder, så de fick komma ut ensamma i hage med en gång. Freddy ömsom diar, skiter, sover och skuttar runt på ett ytterst förvirrat sätt. Stina suckar och går efter, men när han närmade sig hästen i hagen bredvid agerade hon sköld och föste snyggt bort Freddy från det potentiella hotet. Lite skeptisk var hon till att jag skulle få komma nära också, men när jag påminde henne om att jag var mat- och klimaskin så benådade hon mig att komma nära ungen. Han däremot vågar sträcka fram sin skäggiga lilla näsa och suga tag i ett finger, men vill man klappa på kroppen så bockar han iväg. Jaja. Det ger sig nog. Ska inte tvinga mig på honom, utan han märker säkert tids nog att mamma Stina gillar oss människor och då kommer han också bli nyfiken.

Stina verkade lite trött. Så fort Freddy lade sig ner och hade somnat gjorde hon detsamma. Men det var straxt upp igen för att styra runt lite på barnet, eller som kära Görel sa: "Åh vad Stina kommer få springa runt med den där lilla dretongen".


Jag dör. Det är bara så distanslöst gulligt att jag inte ens kan skämta om det. Är han min? Är bägge de här fantastiska hästarna mina?

Idag har det regnat och varit rätt ruggigt, så Stina och Freddy har fått vara inne. När vi kom och hälsade på var Stina väldigt lugn. Kanske var det skönt att ha ett begränsat utrymme till "dretongen"? Mindre att hålla koll på liksom.

Husse Fredrik gjorde det taktiska misstaget att ta in Stinas mineralgodiskhink för att sitta på i boxen ("meh, hon kan väl inte känna genom locket vad det är för hink?". Eeeh, jo. Mellersta Sveriges största godissnokare...) och fick sig lite väl påträngande närkontakt. Men hon är ju snäll. Biter inte eller något, bara buffar honom av hinken för att förklara att den är hennes att stoppa näsan i... Sedan började han vekna: "Men kan jag inte bara ge henne lite, hon vill ju så gärna ha...". "Brukar jag bli mer lätthanterlig av att få en cheeseburgare när jag vill äta upp allt som finns på McDonalds? Nä, just det. Hon får INGENTING förrän vi går, och då på backen".

Freddy fortsatt feg förutom att han ville suga på fingrarna, och man tager vad man får... När han får tänder tar vi gosandet till en mer försiktig nivå ;)


Lilla ängelfjunis smakar på husse. Mmmm...


Och finaste Stina fick sig en riktigt hård omgång med massageskrapan och borst. Njutis. (När kan man tvätta hennes svans och bakben tro? Jag gillar ju mina hästar rena som ni säkert vet vid det här laget. Hennes svans är... om man inte gillar födselkvarlämningar liksom... riktigt ofräsch ;) )

...och fölis heter inte Freddy. Det är arbetsnamnet. Han heter "Right Said Fred". Jag ville ju döpa honom till Fredrik som en hyllning till min sambo som står ut med mina hästgalenskaper, men efter att ungefär 100 personer tittat på mig med blickar som att jag borde låsas in någonstans så är namnet modifierat till Right Said Fred. Det anspelar ju både på Fredrik och på pappa Mr Vains namngenre, definierad av kitschig nittiotalsmusik...

Ge oss 15 år, så kommer vi äntra GP-banorna med vår kür med det medryckande temat:

Likes

Comments

If you want to work with horses, you have to learn how to speak "horse", not try to learn the horse how to speak "human".


Likes

Comments