Header

I fredags kom jag och Zahara ner till Waaler farm efter dryga 5 timmar i bilen/släpet. Resan gick bra och väl framme fick Zahara en fin, stor hörnbox att installera sig i medan jag packade ur alla saker (fortfarande sjukt mycket som ska med för en veckas bortamatch, tur i alla fall att de största täckena fick stanna hemma denna gång. Nu får det bannemig vara vår!).

Zahara behövde joggas lite efter resan. Lika bra at smida medan järnet är varmt (och det faktum att vi faktiskt bara har en vecka här till att rida och lära oss så mycket som möjligt), så Per satt upp och kände på henne.

Eftersom Per har ridit några hundra hästar (om inte tusen) genom åren, är Zahara för honom ”en häst är en häst är en häst”. Han har fört statistik över så många hästar och att sitta upp på Z blir ytterligare bara ett blad i hans blädderarkiv. Hennes reaktioner som kan förbrylla mig och lämna mig med en känsla av att jag inte vet hur jag ska rida för att rida rätt och göra henne rättvisa, hanterar Per genom att bläddra i det där arkivet (som jag tror är placerat i ryggmärgen ;) ) och konstatera: ”Jaha, du är en sådan här häst. Då behöver vi göra såhär för att få det trevligt ihop och göra dig en tjänst genom vår ridtimme”.

När jag har skypetränat för Per har det största fokuset legat på handens kontakt med munnen och min följsamhet, för att konsekvent kunna hålla samma kontakt och därigenom skapa förutsägbarhet för Zahara; att hon kan känna sig trygg med att kontakten i munnen alltid är densamma, och därigenom flytta fokus från: ”kommer det komma obehag i min mun om jag tittar hit eller dit, eller om jag tar upp/ned huvudet?” till att bli uppmärksam på ifall det är några andra signaler ryttaren försöker förmedla. Jag vill inte säga att Zahara har blivit helt obrydd och trygg i kontakten, men Per red inte lika länge med fokus på enbart detta, eftersom detta är ren ryggmärgsridning för honom och han kan jobba på förtroendet för handen samtidigt som han känner av hästens behov i övrigt. Dessutom är det lite lättare med en sådan häst som Zahara, som vågar visa vad hon vill och tar för sig, än med en häst som har blivit ”blyg” och krullar ihop sig och som man måste uppmuntra att söka kontakt med handen.

Jag tänker på, och jämför med Stina, som jag egentligen bara ridit på bett en gång, men hur allt fanns naturligt där. Hur hon sög på bettet och välvde halsen och frågade: ”Vad ska vi göra nu?”. En helt oskolad treåring. Det är dit jag och Zahara ska tillbaka. Det är dit vi måste tillbaka. Får vi till den känslan, kan vi senare introducera rörelser utan stress eller spänning, utan med en nyfikenhet och en önskan om att göra rätt från hennes sida. Om man lyckas åstadkomma den attityden hos en häst, finns inget att strängt korrigera, för vilken pedagog med ett långsiktigt tänk bestraffar någon som försöker göra rätt? (Och till bestraffning räknar jag ett lite bryskt tygeltag åt något håll och en frustrerad tanka a’ la: ”Nej! Inte så!” när hästen svarar på ens hjälper).

Jag tänker på att det är många som säger ”min häst blir spänd/seg i det och det arbetet” (t.ex. om man ska öva öppnor). Då är det bara att backa. Då är hästen antingen inte stark nog till att göra öppnor i många steg, eller så har man som ryttare inte god nog koordination till att hålla fokus på den jämna kontakten och hästens uppmärksamhet för hjälperna. Backa till det arbete där man har hästen med mjuk kontakt på bettet, lyssnande efter hjälper och i balans. Börja om. Små steg. Små, små steg. Det är ridkonst. Det tar tid. Särskilt om man inte är en GP-ryttare med ett ryggmärgsarkiv och fingertoppskänsla ;) Kontakt, beredskap för hjälperna och balans, i ALLT arbete. Ni hör ju, det är inga mirakelkurer vi håller på med här, det är noggrann och förtroendeskapande grundridning.

Per detekterade snabbt obalans. Efter att hästen accepterat kontakten med bettet som är det mest grundläggande steget, kan man undersöka hästens beredskap på hjälperna. Det handlar inte bara om att gå fram, det handlar om att hästen är redo för att lyssna på ryttarens impulser. Det kommer av avslappning inför kontakten med bettet samt en lätt hjälpgivning med förstärkning om hästen inte är ”med” (ett litet pet med spöet, mer som för att säga ”Hej! Är du med?” än ”Öh! Gå fram när jag säger det!”. Det som belönas är när hästen vaknar till och säger ”Va? Jaha, ville du något?” och inte att den eventuellt svarar på spöet som en framåtdrivande hjälp).

Efter att kontakten och beredskapen på hjälperna var överenskomna mellan Per och Zahara, började de jobba med balansen. Som Per själv säger ibland: ”Det är lika tråkigt som att se på när färg torkar”. Och det kanske det är, men jag jämför det gärna med ridning på en treåring; Zahara vill falla inåt på volten. En vanlig instruktion skulle förmodligen vara: ”rid henne för inner skänkel mot ytter tygel”. Men gör man det på en treåring? Nej, man leder ut den på spåret, håller kontakten på ytter och leder den sedan med inner tygel runt på volten. Börjar man gå på med inner skänkel på en häst som inte är i balans skapar man heller inte en självständig balans, utan en häst som är beroende av att man håller i den och håller upp den. Så det är vad vi gör: leder ut Zahara på voltspåret, behåller kontakten på ytter tygel (även om hon vill vara ställd utåt) och leder henne sedan runt voltspåret. Samma kontakt i bägge tyglarna, inte ”led hit – släpp – led dit” utan ambitionen är att bettet ska ligga stilla i hästens mun, även om man ber den om att svänga åt något håll.

Vi har faktiskt både ett mål och en strategi för att uppnå målet för denna vecka. Någon slags plan behöver man ju ha, även om man samtidigt behöver vara så pass neutralt inställd till arbetet att ett ”misslyckande” inte finns, utan bara är en situation att föra statistik och reflektera över, för att lägga in den i banken av vad som fungerar och inte.

Målet är att Zahara ska komma i sådan balans att vi ska kunna rida på en ”åtta” och byta varv, utan att hon faller inåt i det nya varvet, samt behåller jämn kontakt på bägge tyglarna, trots varvbyte.

Strategin är att Per rider henne först, förklarar vad han gör, varför och sin känsla. Sedan sitter jag upp och tar emot instruktioner för att så småningom kunna känna och göra detsamma. Note to self: Inte klandra mig själv om det inte går. Det är bara en situation att föra statistik över och analysera. Och ta till mig instruktionerför att kunna rida bättre. Det kommer mest bli filmer på Per. Det hoppas jag är alright :)


Dag 1: "Vem är du? Var är jag? Vad händer?!" Zaharas känselspröt är på helspänn, men fokuset är "överallt". Per känner in och gör sig till "en bekväm last" som finns där utan att störa eller blockera, men som en mjuk och stadig kram, som bara kommer att vara kvar, vad Zahara än tittar eller reagerar på. Förutsägbarhet för hästen är nyckeln.
Man ser tydlig skillnad, redan på andra dagen. Zahara är mer avspänd trots att släp kommer och går på gården. Se på hennes öron som vippar avspänt och vinklas bakåt i uppmärksamhet. Se på ryggen och bakbenen som vinklas när hon vågar spänna av. Se på hur hon själv tar kontakt på yttertygleln och svänger för den, istället för att vrida halsen utåt och fortsätta falla inåt. Jag blir tårögd när jag ser att hon är nöjd.
Här har vi världens bästa Lina och Stina. De får statuera målbild för hur jag hoppas känslan är i slutet av veckan. Avspänt, enkelt, i balans. Då har vi något att jobba vidare utifrån. Lyckas vi inte med detta under loppet av veckan, då får vi jobba vidare på grunderna.


Det blir sådana här mastodontkapitel i början av veckan. Jag behöver både för min egen och intresserades skull reda ut och förklara tankar och sammanhang. Baserat på dessa långa inledande texter, hoppas jag kunna beskriva mer kortfattat vad vi gör senare under veckan. Men det är viktigt att förstå grunderna. Om ni inte gör det, eller funderar över något: släng iväg en kommentar! Jag har (nästan) 24/7-tillgång till både Per och Helen, så nu kan vi passa på att suga ur dem massa info och räta ut frågetecken (lägger in ett litet förbehåll för att det faktiskt är något jag kan ha missförstått också... vilket gör att jag bara ställer mig tacksam till era funderingar!).

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Träning av mig och Zahara, fantastisk ridning och och inspirerande diskussioner. Om ni vill hänga med rekommenderar jag att följa på Instagram. Lägger upp en del på "stories" och Insta är lite lättare att publicera "här-och-nu-händelser" på än på bloggen.

Tankar och träning hoppas jag kunna samla ihop till blogg-berättelser om kvällarna.

Morgonen började fantastiskt med en nyharvad bana och Per som trimmade piaff-passageövergångar på Wilma. Kan inte fatta att jag är här. Kan inte fatta varför jag får vara här. Känner mig privilegierad och onyttig på en och samma gång; som att jag borde bevisa hur nyttig och duktig jag är, för att ge mig själv lov att njuta. Ja sammanfattningsvis känner jag mig inte värd att vara här och få den här chansen, men det sitter bara i mitt huvud. Välkomnandet och omhändertagandet är inget annat än varmt och inkluderande. Måste bara acceptera att det kan vara så; snällt, liksom.

Zahara har kommit till ro. Hon är verkligen en snäll häst att dra med sig på äventyr. Vi har ridit idag på förmiddagen, men jag får skriva mer om det sen. Nu finns det fina hästar på ridbanan att spana på 😉

Likes

Comments

Körschemat för gårdagen:



Låg i startgroparna för att gå och hämta bilen som var på en verkstad (turbobyte) kl 10. Då började det ös-snö-regna. Fan! Sinkad redan innan dagen hade börjat.

Hann till stallet lagom till kl 15 när Zahara hade hovslagare bokad. Nu är hästen servad och rundsmörjd (tandläkare i onsdags).

Efter hovis badade vi och Zahara var så förbannad på mig att hon nästan högg efter mig. Gör ont i själen när de är sådär stressade, men det går ju inte att släppa ut en intvålad häst ur spolspiltan och ba: "OK, du slipper", så jag badade sammanbitet och snabbt på medan Zahara stod och skrapade och kastade med huvudet. Känner hur hennes tilltro till mig sjönk lite där. Hoppas hon har glömt oförtreten idag ;)

Sedan packa-packa tills det snurrade i huvudet och jag inte visste var jag var. Axeln paj av tungt hö. Aj. Sovit skit inatt p.g.a. att jag inte kunnat vända på mig (den där jäkla axeln har gjort av och till skitont sedan vi var och åkte skidor i vintras och jag vurpade så snöpligt. Kanske borde kolla den).

Åkte hem. Fick ett glas skumpa (vi, ehrm, firade? att vi inte ska ses på en vecka) och in i duschen. När jag kom ut hade Fredrik lagat skaldjurslinguini. Ljuvligt. Okynnesåt en extra portion och pratade om dagen. Sedan packa lite till och klockan var helt plötsligt 23.

Och så var det morgon igen. Sjukt ;)

Ska packa det sista här hemma och bege mig mot stallet för att göra detsamma där. Zahara får gå ut en sväng i hagen på morgonen. Vi åker innan 10. Planerad restid 6 timmar. Kommer inte lasta ur henne för rastning någon gång på vägen. Då finns risk att vi blir stående på någon rastplats längs med 32:an, men vi stannar på halva vägen för mat och dricka åt både henne och mig.

Wish us luck!


Packa hö i big-bag om man inte har småbalar i stallet. Funkar kalas! Så har man släpet som foderkammare under veckan.

Likes

Comments

Jag läser tränaren Kajsa Boströms blogg med stor behållning. Ofta är hon klok. Ofta håller jag med. Ibland gör jag det inte och då får jag iallafall utmaningen att tänka till över varför.

Nu är en sådan där gång då jag inte håller med. Dessutom är det en gång då jag har åsikter kring ämnet, redan innan Kajsa tog upp det. Och förutom det hon själv skriver i sitt blogginlägg kommer kommentarer upp som verkligen får mig att fundera på hur folk ser på ridning i allmänhet och dressyr i synnerhet.

Det handlar om kandar, och framförallt om huruvida behärskandet av betslingen är en milstolpe i definitionen av att vara en skicklig ryttare och ett steg på läroskalan i det som kallas ridkonst. Vilket jag då inte nödvändigtvis tycker.

För mig ligger ingen prestige i att rida på kandar. Att göra det är för mig inget eftersträvansvärt. Att göra det på ett korrekt sätt, med en häst som trivs på betslingen (vilket jag i sin tur har lite svårt att köpa att alla svårklasshästar gör, då det många gånger om är påvisat hur lite plats hästarna har i sina munnar) är att vara tillräckligt duktig och insiktsfull för att dels klara av att koordinera sina hjälper så att betslingen kan förbli mild för hästen samt att kunna känna när hästen faktiskt trivs kontra när den bara "ger med sig", men inget man gör som en milstolpe i hur duktig man blivit på att rida. Jag tycker att det är synd att folk sätter kandaret på en piedestal, sådär som man gjorde med "hatt-klasser" förut (tack och lov är det ju hjälm på som gäller nuförtiden); att det är något som ska uppnås. Det är bara en betsling som kräver en stor skicklighet för att användas korrekt, men I beg you pardon, tillochmed jag rider bättre än vissa som harvar runt i medelsvår-klasser på kandar och jag kan verkligen inte se mig själv rida med kandar på ett gott stycke tid (förrän jag typ kan sitta i total balans på hästen vad den än hittar på och förrän jag vet att hästen av någon anledning skulle bli hjälpt av stångens längande verkan vilken jag då skulle behöva vara tillräckligt finkänslig för att kunna hantera på rätt sätt). För andra verkar dock möjligheten att få rida på kandar på tävling vara ett kvitto på hur duktig man är på att rida. Det skrämmer mig.

Jag anser inte heller att en viss typ av utrustning tillhör ridkonsten. Ridkonst är att samspela med sin häst på bägges villkor; må det så vara barbacka i halsring eller med sadel och kandar. Men njää... Ändå... Visst blir jag lite mer imponerad när Alizee Froment rider ett kürprogram utan utrustning än när "vemsomhelst" gör det med dito. Det är för mig sann konst: det ultimata beviset på samarbete, när hästen faktiskt kan välja att gå därifrån men ändå väljer att prestera med sin människa. Att rida på kandar är ett konststycke sett till kroppskontroll och fingertoppskänsla, men jag har sett alltför många hästar som tvingats in i en form tack vare det där stångbettet, för att definiera ridning på kandar som en konst. Tycker man att bevisandet av kroppskontroll tillhör ridningen i den mån att man ska hänga på ryttaren och hästen "hjälpmedel" som gör ridning svårare än vad det kanske behöver vara om man istället fick använda den utrustning som ekipaget trivs bäst på, ja, då kanske cirkus och lindans kombinerat med svärdslukning är ett bättre bevis på "gör-två-svåra-saker-samtidigt-för-att-bevisa-hur-bra-du-är".

Det historiska perspektivet tas också upp. Att det är en viktig konst att bevara, ur ett historiskt perspektiv. Men varför har vi då inte behållit dessa delar ur ridkonstens ärbara historia (ja, nu är jag lite sarkastisk)?



Jo, det skulle jag vilja säga är för att utvecklingen går framåt och kunskapspositionerna om hästen förflyttas. Att hänvisa till "så har vi alltid gjort" får mig iochförsig att resa ragg i de flesta sammanhang, men att använda det som ett argument för en betsling som med ny kunskap har bevisats är både för skarp för gemene man och inte heller passar i de flesta hästars mun, det tycker jag är ignorant inför de nya faktum som hela tiden påvisas om hästen.

Korrekt ridning på kandar är en konst - men ridkonst definieras inte av ridning på kandar!

(Jag kommer inte att använda mig utav kandar förrän någon tränare som jag verkligen litar på säger att jag och hästen skulle vara behjälpta av det och dessutom förklarar varför).

Och det kanske lämpar sig att tillägga: detta inlägg är inte bara en reaktion på Kajsas inlägg, utan även på kommentarerna till inlägget som publicerats på Facebook.

Likes

Comments

I fredags satt vi här hemma och åt ost och drack lite vin. Kl 1929 scrollade jag igenom Facebook och fick syn på ett inlägg om ett Back on Track fleecetäcke i strl 145 som såldes med budgivning slut 1930. OMG! Ett BoT-täcke tillhör ju varje hästs basgarderob! (Jag har tidigare ifrågasatt mirakeleffekten av BoT, men att det värmer och därigenom ökar blodcirkulationen, det kan jag gå med på). Klickade in ett bud på 750 kr prick 1930 och gjorde någon slags vinnargest. Vilket kap! Ett sådant täcke kostar ju nära 2000 spänn nytt!

Åkte och hämtade det när vi var hos Stina i lördags. Efter 5 min i bakluckan stank hela bilen. Det stod i annonsen (som jag inte riktigt hann läsa i min rödvinsimpulsivitet) att det var skitigt, men det finns ju grader i helvetet...

Nu har jag tvättat det 5 gånger och byggt en halv shetlandsponny av allt hår som satt fast i täcket. Kollade tvättrådet först efter de fem tvättarna, och jodå, det är bara att tvätta på. De keramiska undergörande ämnena är insmälta i trådarna. Så jag lär väl tvätta det fem gånger till för att få ihop till en hel shetlandsponny.

Såhär i backspegeln hade det inneburit mindre möda att köpa ett nytt täcke, hur fattig jag än må vara för tillfället. Suck.


Likes

Comments

Vi är ju uppenbarligen fler som inte riktigt förstår varför ett hederligt gammalt sadelmärke som Stübben är så otrendigt. Eller... Är det kanske för att man gärna använder just de beskrivande orden "gammalt" och "hederligt" som det andas 70-talsridskola om Stübben?

Jaja. Jag tittar in på deras hemsida lite då och då, och måste bara få dela med mig av vad jag tycker är snygga, nytänkande, väldesignade kvalitetsprylar som skulle platsat i vilken glossy, fransk reklamfolder som helst!

Pallar inte länka alla prylar. Inte som att man är sponsrad eller så ;) Vill ni kolla, googla "Stübben" så är hemsidan första träffen.

Först ut har vi hoppsadeln som jag är så sugen på: Portos. Den är clean, men med snygga detaljer i form av hällan för stiglädret samt hur bossorna är skruvade i bakvalvet. Drömmeli-dröm. Finns dessutom Biomex-säte som tillval (typ stötdämpning).



Sedan har vi ju det där bettet som fasen borde tagit Stübben till inne-listorna igen ;) Golden wings. "Vingarna" på bettets sidor funkar som bettplattor och gör att du aldrig får nyp i mungiporna, men ändå kan välja lösa ringar på ditt bett om du föredrar det. Dessutom har det en trevligt utformad, liten mittdel.



En gjord som verkar grymt bra! Att resåren sitter under magen på hästen ger den större utrymme för att andas och flexa bröstkorgen. Bred och fin och riktigt genomarbetad! När jag känt och klämt på den har lädret varit väldigt fint också. Den står på önskelista till Stina :)



Och så det fula, men spännande Freedom-tränset! Kan ändå inte låta bli att tycka att det är coolt, trots att formspråket är lite... Barockt. Jag är ju ett stort fan av när något har en specifik funktion och man ser vad den funktionen är i utformningen av prylen, eller kort sagt: "form follows function!". Tränset lämnar mycket plats runt öron och ögon för att hästen ska få använda sina sinnen till max. Dessutom blir sidostycken korta och bettet ligger stadigare.



Icke att förglömma: Skitbra ryktborstar och smörjgrejer. Stübben är ju hippt ju!


Likes

Comments

Nu har jag gjort två viktiga saker för min sinnesfrid:

1. Slutat prenumerera på Tidningen Ridsport

2. Gått ur gruppen "Dressyrsnacket" på Facebook (efter det 3186:e fotot på någon raggig häst och bildkommentaren: "Det blev ingen tävling för oss i helgen, buuhuhu! Vad tycker ni vi ska ha för färg på schabraket vid nästa försök?" Don't know, don't care. Skaffa en blogg eller lägg upp sådant där på din personliga FB-sida om bekräftelsebehovet kliar så).

Att sluta läsa Ridsport är jag inte helt bekväm med. Man kan inte avskärma sig från nyheter som man inte gillar bara för att man inte orkar reagera. Det är slött. Jag vet dessutom att många uppskattar inläggen av debattkaraktär på bloggen, så var ska jag nu hitta en källa att gräva upprördhet ur? Äh, jag ger mig själv och min stackars hjärna lite semester från att bara vara "emot" och protestera, för att istället bejaka det jag tycker är fint och bra och förmedla det istället.

På fredag åker jag och Zahara ner till Blekinge och Waaler farm för en veckas träning, miljöombyte och inspiration. Därifrån kommer det förmodligen komma fler uppdateringar rörande hur jag tycker att ridning och hästhållning borde vara, än det motsatta, som ofta blir fallet när jag t.ex. läser ovan nämnda tidning.

Hoppas ni hänger med oss! Veckan ägnas åt praktikaliteter som tvättning, smörjning och packning, men som vanligt är det hoppträning imorgon. Sedan ska Zahara till tandläkaren på onsdag och hovis på torsdag. Jag är tacksam över att rida en häst som blir så bra tillsedd som Zahara. ET, Käftis, Vetcheck... ÄgarMalin är ett föredöme i att ta hand om sin häst och jag vill hålla samma standard när det blir dags för Stina att komma i träning.

Likes

Comments

Hälsat på Stina. Uppenbart att jag gör det för sällan.

- Fredrik. Är det där Stina?

- Va? Jag vet inte. De ser väl likadana ut allihopa.

- Men är den inte lite smal?

- Den har inte samma vita i ansiktet som Stina har.

- Hur kan du se det? Men om det är Stina så har manen växt typ två decimeter sen vi var här sist...

- STIIIIINA! (Hästen vi pratar om lyfter på huvudet).

- Men vafan. Är det verkligen hon?! Isåfall är hon väldigt o-dräktig nu (klumpen i magen växer lavinartat). Det finns ju ingen annan i hagen som är fux med stjärn....

- Vi går ur bilen och kollar. Ta det lugnt nu.

Väl inne i hagen ropar jag igen:

- Bang-Bang!

Och ut ur ligghallen far ett litet huvud fullt med halm i pannluggen. Åååååh! Min lilla Skrutti-Bang-Bang! Hon var fortfarande superdupertjock och glad och gullig. Stina look-aliken visade sig också vara väldigt gullig, men alltså... Det går ju inte att jämföra.

Jag blev så mallig över att Stina minsann fick vara inne i ligghallen fast det blåste snålt ute. Hon hade posterat ut en vakt-bitch som höll övriga borta.


Stina (närmast i bild) får klia sig ifred. Ursäkta den usla bildkvaliteten. Vi kallar genren "levande-dogma-mobil-foton".


Sedan skulle vi trycka i henne lite mineraler i form av de där Semper Cubes från St: Hippolyt. Fredrik gick och hämtade. Och kom i på lösdriften med en skramlande hink hästgodis. Lysande. Tur att han inte fattar att man behöver vara rädd när han orsakade årets bråk bland märrarna om vem som skulle få stoppa ner nosen i godishinken först och han bara stod kvar i tumultet och lockade på Stina som såg ut ungefär såhär:


Sedan, till det obligatoriska:


Rumpkliet

Fredrik gav den andra hästen uppmärksamhet i en minut., vände sig om och möttes av en uppfordrande häströv på millimeteravstånd. "Ska hon sparka nu?", "Nej, hon har backat upp för att du ska fortsätta klia henne. Så! Klia nu", "Men jag har kramp i armen! Hon är så needy! Och så smutsig..."


Jepp. Smutsig häst. Har fått order om att åka och tvätta henne innan Fredrik kan tänka sig att följa med nästa gång ;)


Men oj vad fin hon är! Och glad och nöjd. Baka-baka-baka-trallalala. Har börjat poppa upp bilder på Mr Vain-fölisar nu. Bedårande. Helt enkelt bedårande. Men alla ser svarta eller bruna ut, oh-oh... Inte en brun. Pleeeease ;)

Förresten: Det här är så kul att jag skrattar högt rakt ut varje gång. Även den 700:de gången jag ser klippet. Ljudet är viktigt. Det är en förnärmad fis som inte får missas. Vilken jäkla teaser.

Likes

Comments

Känner du dig inte träffad: gå i frid ;)

Egentligen har fredagen varit bra. Jag och Zahara har spexat runt i blåsten och hon har varit allmänt gullig och även fin i ridhuset (fattningar i form. Nytt personbästa! ;) ), men så öppnade jag the internetz när jag kom hem och översvämmandes av Facebook i all sin prakt: lättkränkthet, oväsentligheter, okunskap, tyckande med bristande källkritik och helt enkelt allmänna idiotier (har försökt göra bot genom att lyssna på P1: Allvarligt talat med Horace Engdahl, men irritationens nagel i ögat slutar inte krafsa). Jag har unfriendat dem som for med högerexterma utrop i bekantskapskretsen, men ni vet Facebook... Man får ju upp: "Ulla har gillat den här filmen (på typ ett plågat litet djur som "alla" tycker är gulligt)" och diverse bös från grupper man är med i, av anledningar som är helt legitima att ifrågasätta. Äh, är väl med för att gruppernas uttalade syften intresserat mig, men så svämmas de över av folk som inte kan hålla sig till ämnet.

Så nu kokade bägaren över och här kommer lite hederligt gett-upp-hoppet-om-mänskligheten-gnäll. Jag har även tittat på Idévärlden på SVT och fått vatten på min kvarn om att det är för lite negativt tänkande i världen och att allt bara ska kläs in i positivitet och rosa små moln (vilket leder till att vi tillslut blir helt dumma i huvudet, eftersom för mycket positivt tänkande gör att vi ifrågasätter för lite och bara accepterar en massa bullshit, för att det är så tabubelagt och tråkigt att vara kritisk. Kolla på programmet. Det var bra.).

Detta inlägg ska kretsa kring tre saker, bäst att ta upp dem såhär i början så att jag inte glömmer bort dem: debattklimat, "alla vet sin hästs behov bäst" och generell hästkunskap. Förhoppningsvis ska det leda till någon slags slutsats (som inte bara är att jag blir trött på folk), men det vet man aldrig, såhär på en solig fredag. Ämnena kan mystiskt bli kvarhängande i tomma intet att suga på likt en vipeholmskola.

En stor del av utvecklingen i samhället baserar sig på reaktioner och motreaktioner; något blir en trend och snart är motreaktionen där som en likvärdig vikt i den andra vågskålen. Detta går att se även i debattklimatet på internet som nu länge beskyllts för att vara hårt (det är svårt med empatin när man sitter skyddad bakom en skärm och inte behöver möta en mottagare "in person" och se den personens reaktion på vad man hasplar ur sig). Motreaktionen blir ett snuttifierande där folk inte längre törs vara kritiska (fast det kanske är berättigat) för att de då får en armé av fjortisar (både mentala och till åldern) efter sig som gastar: "har du inget snällt att säga kan du hålla tyst", "jaha, för det ser alltid perfekt ut när du rider eller?" eller favoriten "Hen vet nog själv vad som är bäst för hens häst!".

Debattklimatet på nätet blir inte snällare av dessa rabiata försvarare. Det blir dummare. Som i "mer korkat" alltså. För ingen vettig ifrågasättande människa orkar få dem efter sig.

Jag har även gjort mig en annan observation över tid. Nu kommer jag låta som en gammal kärring, so be it, men när det begav sig för mig; under min tid på ridskola samt min första tid som medryttare, då var det fokus på generell hästkunskap. Allt ifrån varför det är viktigt att tempa sin häst och hur man visiterar, till hur man knoppar en man. Idag lovar jag er att 80% av personerna i ett stall inte har tempat sin häst på så länge att de vet om batterierna funkar i termometern. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare: Var tog hästkunskapen vägen? medan jag för var dag som går får mer vatten på min kvarn att hästägare inte är lika hästkunniga nu som de var förr. Man kan massor om olika märken på grejer och ska ha saker som andra har, men egentligen har man inte kartlagt och analyserat behoven för varesig den där padden under sadeln, BoT-bandagen på natten eller det där fräsiga kombinationsbettet i hoppningen. För det är svårt. Och kräver kunskap. Och att tillskansa sig kunskap är jobbigt i jämförelse med att bara göra som alla andra och att haka på trender eller köpa reklam-punchlines, i en värld där man kan få bekräftelse på sin fenomenalitet via ett upplagt kort på Facebook, där ifrågasättande röster tystas med "du är bara avundsjuk" eller "hen vet nog vad som är bäst för hens häst".

Men jag köper det inte. Inte i den meningen att alla vet vad som är bäst för sina hästar. Inte för att alla är idioter som inte kan något, men att generalisera att alla vet vad som är bäst för just dennes häst i något slags medhårsstrykande näthatsrädsla (och begreppet hat blir så urvattnat när debatter går på rundgång såhär) blir bara ett argument för att folk ska slippa ta till sig ifrågasättanden och vidmakthålla sin ignorans inför den där kunskapen som är jobbig att tillskansa sig (ja, den om hur hästar fungerar. Alla hästar, som art liksom). Det finns en ordalydelse i stil med: Först när man kan reglerna har man kunskap nog att bryta mot dem. Samma sak gäller här: Först när man har generell kunskap om hur alla hästar fungerar, kan man se om det är någon (ens egen) häst som verkar avvika från detta. Baserat på mina egna observationer, både på nätet och i verkligheten, är det långt ifrån alla som vet vad som är bäst just för deras egna häst. Tur att det är rätt tåliga djur ;)

Så. Det var veckans Ove-utbrott. Jag kommer fortsätta att scrolla förbi de där uppenbart halta hästarna på Facebook med folk som frågar ifall någon har tips på en bra lösgörande övning. Det tjänar ingenting till att ifrågasätta.

Inlägget baseras helt på mina egna observationer. Kanske snurrar jag runt i fel forum, men jag tycker allt att debattklimatet blir mer och mer "men-du-då-dummare". Avslutar med en krönika av GW the Great. Han verkar hålla med.

GW om Schulmans: De är som två blåbär

Likes

Comments

Nu har vi bokat hotell i Malmö till årets Falsterbo Horse show! It's on! Det är sommarens höjdpunkt, utan tvekan! Ska någon av er åka ner? Vilka dagar isåfall? Vi är på showen fre-sön tillsammans med vänner, men åker ner till Malmö reda på tisdagen för häng med kompisar och en dagsutflykt till Köpenhamn eller Humlebaek/Louisiana. Åååh, nu började jag längta efter det också; att sitta i museiparken med ett glas rosé och prata om utställningen man sett samtidigt som man blickar ut över sundet med solhatten på svaj...

Det lär ju blåsa och ösregna. Whatever. Då kan vi göra något kul på stan istället.

Jag vet att folk planerar hela året för shoppingen på Falsterbo, men jag varken behöver något eller kommer att ha råd, så några sådana spännande konsumtionshetsande rapporter kommer det nog inte att presenteras på den här bloggen. Däremot ett antal matbilder och lite hästar, I suppose. Ååååh, måste äta på Dubbel-Dubbel igen! Någon som har andra tips på feta restauranger/barer i Malmö? Eller Helsingborg kanske? Folk säger att man måste åka till Helsingborg...

Sen får vi skynda oss hem, för Fredrik ska på målarkurs i skärgården. HA. HA. HA. Karln är underbar, men det ser ju ut som att någon med en påtaglig nervsjukdom har försökt, när han har målat en streckgubbe. Han är bara starstrucked av konstnären som ska hålla kursen och kan tänka sig att göra VADSOMHELST för att få odla sin romantiska bild av en konstkurs i skäääärgården, men han har erkänt att han tänker försöka slippa just måleriet och istället fokusera på samtalen om konst. Och ölen. Eller om det var absint man skulle dricka när man skulle vara sådär Stringbergromantisk... Aja, jag har iallafall lite akvareller och tusch han kan få låna med sig.

Andra semesterplaner... Vi ska väl försöka åka tillbaka till Rügen där vi var förra året, men vi får se om det går ihop. Jag kommer ju ha ett föl att sörja för också, och Fredrik ska reparera världens onödigaste bil (vrålåket på bilden nedan) för en uppskattad summa av 15.000, så det känns som att semesterutsvävningar hänger lite löst i år ;) Jag har iaf ett retreat att dra till om jag behöver miljöombyte: Görels oändligt stora terrass i utkanten av Karlstad. Känns som ett alternativ lika gott som något.


​Too cool for school​ Falsterbo Hååårse Showw.

Likes

Comments