Header
View tracker

Jepp. I år gör vi det. Skickar ett sådant där supertöntigt "personligt" julkort. Vem kan låta bli när man har hittat roliga huvudbonader och har en gullig häst? Fredrik fick ha den minst förnedrande hatten i detta spektakel. Det här var årets bästa lunchkaos innehållande ovillig självutlösare, gnägg-app och oförstående häst. Håll tillgodo, trevlig helg och God Jul för tusan!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej!

Imorse hade Ridsport som vanligt dumpit (Dimpt? Dimpit? alltså supinumformen av "dimpa". OK, SAOL says "dumpit" eller "dimpt", så nu var vi klara med den parentesen). Blev tyvärr som vanligt nuförtiden oerhört trött av att läsa krönikan och hur de väljer att publicera material innehållandes en härlig blandning av skygglappar, härskarteknik och förminskande av "en halv busslast" (well, en jäkligt stor buss isåfall) med oliktänkande personer. På ledarsidan ber man om synpunkter på tidningen och önskar få inputs på vad man kan skriva om. Jag tänkte nog ta mig lite tid och ge dem den feed-backen. Det är ju själva fasen att de ska vara ledande på nyhetsrapportering (från tävlingar och evenemang, resultat och sådana sammanställningar) och avel. Annars hade jag sagt upp prenumerationen för ett tag sedan. Jag har samma känsla inför den tidningen som inför att jag köpt tre heldagsdressyrbiljetter till Falsterbo i sommar: jag hoppas att det ska vara bra, att man ska lämnas med en fräsch känsla i maggropen efter upplevelsen, men att det mest känns trött, unket... och framförallt som att inget någonsin kommer att ändras till det bättre. Och angående dressyrbiljetterna: jag känner mig mest tvungen. Sådär som att: "ska du få tycka något måste du minsann ha sett det med egna ögon". Men jag ska gå in med en ny strategi i år: njuta när det kommer in harmoniska, glada och atletiska ekipage och försöka fokusera på dem och kanske titta ner i telefonen eller ta mig en sipp rosé när motsatsen är på banan (chansen att bli dyngrak finns. Den är inte så stor, men den finns ;) ).

Hursomhelst! Skrutti-Bang-Bang fortsätter att gå från klarhet till klarhet! Igår tömkörde vi ute i villaområdena med burkar på släp för att kontrollera bakskyggheten. Jag hade tänkt hålla mig på skogsvägen, men det var underkyld isbana där, så det gick knappt att gå till fots ens en gång (jag cyklade omkull! I typ 20 km/h. Ja. Jag slog mig. Boohoo). Jag vet att jag har rätten på min fulla sida (allmän väg), men jag kände mig lite skamsen ändå när jag bullrade förbi med mitt burksläp mitt i middagsfriden. Som en kompis skrev till mig: "Haha alla i lyxvillorna måste ha tittat ut genom fönstret och tänkt att de kanske skulle flyttat till Kneippen eller Lindö istället". Och ja... Jag bättrade kanske inte på hästvänligheten. Å andra sidan, det är som de som köper hus i Brofjorden, där Sveriges största raffinaderi ligger och sedan klagar på att tankbåtarna låter... Här i området ligger det väldigt många stall, så att hästar klapprar förbi får man nästan räkna med. Ibland med burksläp, ibland utan ;)

Stina var pigg och skötte sig prickfritt. Punkt. Filmbevis:



Nästa steg är att släpa något. Kanske ett par vattenfyllda dunkar på banan? Har budat på ett par begagnade draglinor som vi kan använda till både det projektet och vagnsprojektet. "Vagnsprojektet"? Well, utan att säga för mycket så kan jag nog utöka mitt inkörningsmål för vintern från att Stina skulle släpa något, till att hon faktiskt ska dra en vagn ;)

Likes

Comments

View tracker

Min kära sambo har ju också ett ganska stressigt och krävande jobb. Eller, edit: hans jobb är stressigt och krävande, det är inte mitt. Det är jag som är stressig och krävande mot mig själv. Hursomhelst så har han, som någon slags terapi tror jag, börjat på yoga och hänger i någon puffbyxeförsedd kvinnas lägenhet ett par gånger i veckan (de kallar det "studio"). Han brukar komma hem glad, trött, rosig om kinderna och lite rufsig i håret och om jag var svartsjukt lagd skulle jag varit mer än nervös över det där saliga tillståndet... Han pratar om mysig musik, bäckenstretch, ullmattor, filtar och nirvanat: att bli så avslappnad att man somnar under "långvilan". Häromdagen ba: "Åååh, jag känner mig lite stel i ryggen, ska nog göra en katt-stretch" och så krumelurade han runt ett tag medan jag skeptiskt höjde på ögonbrynen och menade att han väl kunde börja med maten istället.

När han kommer hem från yogan frågar krassa och praktiska jag ifall han inte borde duscha, eftersom han har varit och, ehrm... tränat. "Neeeej, men det är liksom inte sådan träning" säger han och plockar upp en ayurvedisk honungsburk och ett par kanelluktande téer ur väskan. WTF?! Har jag blivit ihop med Tomas DiLeva?

Nu är det så många som varit på mig (inkl. Fredrik) om att jag, eftersom jag mår rätt dåligt, borde prova det här med yoga. Jag har ju en rätt holistisk approach på mitt mående och är beredd att prova många olika pusselbitar för att komma till någon slags "peace of mind". Jag tror verkligen inte att någon yoga ensam skulle kunna göra mig till en hel människa, för det är jag alltför logisk och ifrågasättande, men ni vet: om man får en timme av kroppsligt välbefinnande kanske hjärnan varvar ner i fem minuter och de fem minuterna kan vara värda rätt mycket för att skapa ett fundament till att kunna börja jobba med tankar och beteenden. Dessutom skulle dagens pass ha fokus på bål- och bäckenstretch, och då hade jag ju som hästtjej en helt legitim anledning att gå: vilken ryttare behöver inte stretcha mitten av kroppen!?

Vi gick på något som heter medicinsk yoga, som är en ganska fjösig variant där man typ får göra som det känns bekvämt. Jag vill ha träning och smärta, annars känner jag inte att jag gjort något nyttigt, men OK. Alla de där vilopauserna går bort för mig. Jag är inte där än. Medan jag hörde hur en efter en runtomkring mig började snarka, bara steg stressnivåerna i min kropp: "tyst! Kan ni inte bara vara tysta!? Måste ni ligga så nära mig och... ANDAS?!". Och så mässade yogainstruktören om att man skulle gå in i sin egen bubbla och andas med magen och med slutna ögon titta på en punkt mellan ögonbrynen och... jag höll ju på att bryta ihop. Hade jag varit smartare hade jag hunnit lösa världsfreden både en och två gånger därinne, men nu rullade kulorna bara runt hjärntombolan på ett hysteriskt vis och jag kunde för allt i världen inte slappna av.

Sedan gjorde vi massa övningar också. De var faktiskt väldigt sköna. Lite bålstärkande övningar och en massa stretch. Favoriten för dagen var nog ändå... ehrm, vad hette den? Skrattande barnet? Man skulle ligga på rygg och ta tag i sina fötter och hela tiden andas jämnt med magen. När jag gjorde den övningen gjorde det bara stelhets-ont först, men efter några andetag kände jag liksom hur ländryggen och bäckenet droppade ner i golvet, det gjorde inte ont längre och blev lätt att andas.

Sedan gjorde vi lite stärkande övningar och skulle, inför en vila, avsluta med att "skaka ur" kroppen genom övningen "den döende kackerlackan" Ha.Ha.Ha. Föreställ et 20 vuxna människor i olika former av fladdriga mjukiskläder som ligger på rygg med armar och ben rätt upp i luften och skakar allt vad de kan på armar och ben. Och så en yogainstruktör som hejar på: "låt också" Bara ut med allt ljud ni har inom er" Skaka ut det bara!". Jag bröt ihop och började garva. Fredrik skämdes. Det är klart man inte får skratta, man kan ju göra andra jätteobekväma, men alltså... det var ju så sjukt! Som Stig-Helmer i ett riktigt awkward moment i någon Sällskapsresan-film.

Allt som vi gjorde idag skulle man kunna göra hemma. Det var liksom som en dyr timme av att stretcha, men personligen funkar jag bäst så: att ha en avtalad tid och en plats som inte är hemma, annars kommer det viktigare saker ivägen, eller tankar om att man borde dammsuga, betala räkningar eller diska istället för att ligga där på vardagsrumsgolvet och flåsa... Men det var verkligen skönt efteråt. Ryggen hade knakat loss och man hade fått både spänna och länga ut en massa muskler. Jag kände mig lite lättare och rörligare, bara efter en gång. Men jag tror inte att min största utmaning är att göra det som är fysiskt krävande, utan det som är att meditera, stänga av tankar och vara "här och nu". Steg nummer ett: börja sjunga med i alla pinsamma mantran.

Efteråt var det fika. Då dricker man hälsotéer och äter nötter. Jag kände mig på ett provokativt humör och hittade en Nespressomaskin som jag drog igång med buller och brak. Alla tittade konstigt på mig (för VEM dricker KAFFE efter en så sinnlig upplevelse som ett yogapass?) och Fredrik fick skämmas lite igen. Hehe. He.

Sååå, yoga:

Stretch för ryttarkropp och kroppsmedvetenhet: Mycket bra.

Avslappning och sinnesfrid: Viss förbättringspotential finns. Hos mig alltså. För att jag ska slappna av behöver jag typ icke-lagliga substanser just nu, så jag ska inte skylla min stissighet på yogan!

Faror: Sjunga falskt i mantran, fisa högt i den fridfulla miljön, snarka, slå eller sparka någon i huvudet när man ska göra en yvig övning.

Tråkigast: Att det inte var fysiskt tungt + att ha kommenderad vilopaus a'la dagisbarn.

Roligast: att framåtböjd nå golvet när man står med raka ben + tjuvkika på alla fladderbyxklädda damer som lever sig in i sin yoga.

Men jo, jag kommer gå igen. Söndagskvällar passar fint. Särskilt när jag blir belönad med pizza och rödtjut efteråt ;)


Likes

Comments

Hej!

Har landat på Hotell von Kraemer i Uppsala för att snart bege oss mot glöggmingel med Fredriks släkt. Brukar vara roligt och intensivt med mycket folk. Inte på "Tomten-är-far-till-alla-barnen-nivå", men såpass att vi åkte hemifrån tidigt för att kunna snooza lite på rummet innan det är dags att göra sig i ordning.

Klockan ringde tidigt imorse också. Hepp-hepp ut till stallet medan det ännu var mörkt. Fredrik följde med och hjälpte till. Han tog ut Stina på promenad medan jag fick göra min OCD-mockning där alla halmstrån ska ligga på ett speciellt sätt ;)

Vi har tagit tag lite i det där med inkörning och idag när Fredrik och Stina kom tillbaka från sin runda (joggandes!) hade jag knutit massa burkar på ett långt balsnöre. Fredrik fick börja gå runt stallplan och jag följde efter med de redigt skramlande burkarna. Sedan gick jag själv med Stina med burkarna släpandes vid hennes bakhovar, drog lite i snöret så att burkarna bumpade in i bakbenen på henne. Stina reagerade genom ett par steg i snabbare skritt och ett vrid på örat. En häst i stallet däremot som var påväg ut i hagen ville inte ens gå ut genom dörrarna p.g.a. burkskramlet. Vi stannade och var tysta och lät den sansa sig, medan jag åter igen tackade gud, Stinas uppfödare, Lina och mig själv för bidrag till helheten att skapa en så otroligt trygg och sansad häst som Stina. Vi var strax färdiga och jag lät Stina nosa på snöret med burkarna. Hon ratade alla utom en Newcastle-burk som hon började slicka lite på och var påväg att bita i, när jag skrattande fick dra bort henne med observationen att vi verkar dela samma smak ;)

Igår satte jag henne i sele för första gången och tömkörde nere på banan. Lade på lite störningsmoment med pisken runt bakbenen (alltså, jag piskade henne såklart inte på bakbenen. Jag lät den liksom "fara runt" lite där, för att kolla om hon tyckte det var obehagligt att ha grejer som rörde sig kring benen, som en förberedelse inför draglinor). Annars inga konstigheter. Övergångar, halter, vända raka vägar över banan. Jätteduktig och pigg häst. Det är ju så sjukt tacksamt, att ha en häst som är så avslappnad och kolugn i hanteringen, men som redan som treåring, visar lite "edge" inför arbetsuppgifter och taggar till. Duktiga Skrutti-Bang-Bang! Nästa steg är att tömköra på väg med burkskramlet efter oss. Sedan ett par kedjor att släpa, men till det vill jag ha en medhjälpare som snabbt kan lossa kedjorna om Stina blir rädd, har en lösning med snabbkoppling i huvudet. Sedan är vi ju liksom klara att dra en släpa!

Här är en liten film från gårdagens tömkörning. Med enhandsfattning och vante i munnen (för att kunna trycka på telefonen med nakna fingrar) ger jag Stina fasen MVG!



Raspen är kvar och vi tvättar och krafsar skorpor. Ena dagen ser det bättre ut, nästa sämre. Hon är iallafall inte alls lika svullen i benet, pigg, glad och feberfri. Fick ett tips om grönsåpa och att inte riva i skorporna. Någon annan som provat det? Om hon inte är bättre i mitten av nästa vecka tänkte jag att jag kanske får gen en "alternativ" metod en chans. Funderar på vad det är som grönsåpan gör bra, hur den verkar mot bakterier liksom... Ja, en kan ju googla ;)

Och ni! Nu har vi (ehrm, Fredrik) tamigtusan köpt den där bilen! Det var en mycket hård kamp mellan Subaru Outback, Volvo XC70 och Audi A4 Allroad. Den senaste vann och jag spinner som en katt. Drömbil! Vi skulle egentligen inte ens provköra en sådan, för att inte bli lockade upp i den prisklassen, men efter att ändå ha suttit i en kändes XC70'n plötsligt stor och... åbäkig. Den här "Storvesslan" är liksom både en superkompetent dragbil och "tight", sportig och snygg. Problemet är nu bara att jag inte vågar sätta mig i den med stallkläder...

Never mind the mongo-face. Min telefon har något skumt objektiv som gör att det blir fish-eyeeffekt. Jag ser ut som en vattenskalle, men det är bilen ni ska kolla på ;)



Och så får man den här bilden från gullig stallis med en hälsning från Stina om att hon är nypromenerad. Aaah, andas ut. Life is good. Hoppas ni har en trevlig helg och en mysig andra advent imorgon!


Likes

Comments

Påväg hem från GBG med "Liv - Wings of love" i öronen. Jag har varit här och presenterat projektet jag jobbar i samt hållit workshop-övning om fartygsnavigering, havsdjup och ruttoptimering för en "Triple Helix-konstellation" bestående av myndigheter, branschfolk och akademi. Dessa tillfällen att möta branschen är gyllene för mig. Det är det jag brinner mest för: att ha en fot kvar i "verkligheten" att ta med mig tillbaka in på myndigheten för att kunna anpassa vår verksamhet bättre efter våra kunder. För de är ju faktiskt våra kunder, alla sjöfarare; de betalar oss i form av farledsavgifter, lotsning och navigationsprodukter och Sjöfartsverket är ett affärsverk som ska bära sina kostnader utan skattemedel. Jag ska inte prata så mycket mer om själva innebörden av mitt jobb. DEt är lite nischat, det förstår jag. Tänk vilken bloggbonus det hade varit om man hade jobbat med något som många kunde relatera till, typ sociala medier, PR eller hästar? ;)

Jag har världens finaste stallisar som tar hand om Stina när jag är borta. De promenerar henne och sköter om raspen. Jag har ju lite OCD när det kommer till hästen (don't we all? ;) ) och vågar absolut inte lämna henne till vemsomhelst, men de här två tjejerna är bara bäst. Jag känner mig helt trygg med att de vet vad som spelar roll för mig (typ sådant som "dra inte Stina i grimman utan driv henne vid bogen/ljumsken om hon går för långsamt") och respekterar det, även om de skulle gjort annorlunda själva. Eller ja, framgångsfaktorn är kanske att vi har liknande system för våra hästar och förstår varandras önskningar... Jag är så tacksam. De ska hjälpa mig i helgen också när vi ska på släkt-glögg-mingel i Uppsala. Får väl köpa en bib var åt dem som tack ;) Eller Blossaglögg, nu i dessa tider.

Men det här med att vara i GBG, eller i vilken storstad som helst. Jag älskar det. Jag vill aldrig åka hem, fast jag trivs i Norrköping. Det är massa folk, saker att titta på, infrastruktur, krogar, showrooms, muséer, konstverk och evenemang som bara slåss om att vara bättre än varandra. Kolla bara min insta hur de hade packat in Clarion Post i julpyntsskrud! I Norrköping hänger man upp lite led-ljusstjärnor i något träd och är nöjd så. Igår fick jag dessutom en trevlig stund och ett glas vin med Camilla. Jag älskar Internet! Den här bloggen har gett mig möjlighet att träffa flera härliga personer än jag träffat sedan jag flyttade till Norrköping, typ.

Åter till jobbet: efter Singapore har jag ju haft ett litet meltdown och inte velat presentera eller tala inför grupp. Helst inte träffa folk alls, men det här formatet kändes tryggt, så mot min chefs inrådan åkte jag. Det skulle bli skönt att bara komma bort ett dygn. Presentationen var klar och att få sova en hel natt utan att behöva åka ut till Stina jättetidigt lockade rätt mycket. Fredrik är ändå i Stockholm (och vet ni, med sig hem, har han en sååååå fet sak! Jag är så pirrig! Hemlis-hemlis, men det är ju för att jag vill lägga med bild när jag berättar vad det är! Ledtråd: Stort för mig, men kanske inte för er. Ni har säkert redan en sådan här sak som ni är nöjda med, ni vuxna väletablerade donnor och donnys ;) ). Jag ångrade mig ungefär 100 gånger på tåget ner och hyperventilerade när jag kom till workshoplokalen idag. Så möttes jag av moderatorn, som kan vara världens varmaste människa. Hon tittade mig sådär intensivt och vänligt i ögonen och såg liksom allt jag kände utan att jag behövde säga något. Vilken kvinna! Hon sa ungefär "Jag förstår dig, men vi har längtat efter sin presentation. Du är bra. Säg till om det finns någonting vi kan göra för att förenkla för dig" och så fick jag en kram. Höll på att börja böla, men deltog i Workshopen och gjorde min grej istället.

Det gick bra. Jättebra. Så bra om jag funderade på ifall jag hade hittat på allt kul som vi jobbar med i projektet. Kan folk verkligen vara såhär intresserade av det jag jobbar med? Varför är inte alla skeptiska och ställer supertekniska frågor som sätter mig på pottkanten? Varför är alla entusiastiska och håller med om att vi står inför spännande utmaningar och teknisk utveckling? Börjar de peka finger och garva snart; "hahaha, lurad!"?

Vet ni hur sjuk jag är? Om jag gör något som är klassat som jobb och samtidigt kul, då får jag dåligt samvete; antingen över att jag har gjort ett dåligt jobb, eller över att jag inte borde ha betalt för det jag gjort, för det var ju kul... Och den lilla laestadianen sitter där och piskar mig på ryggen och vrålar med pip-ettrig röst: "kul!? det har man INTE på jobbet! På jobbet har man ångest över sina prestationer och allt man inte hinner med! Om du har haft kul har du gjort något onödigt!"

Men nu åker jag hem med en känsla av att jag har haft kul, bidragit och gjort något som betyder något. Ett befäl ville gärna ha ombord mig till deras nautikerkonferens för att prata om projektet. Jag blev oerhört smickrad. Och peppad! Det här är ju så spot on! Fingret kvar på pulsen för att bidra med verklighetsförankring inom myndigheten. Det är exakt vad jag önskar! Branschorganisationen för Svensk Sjöfart vill fördjupa sitt samarbete. Nya potentiella samarbetspartners till kommande projekt är tagna kontakt med. Och detta bara genom att vara... Jag. Det funkar. Att vara som jag är: tyst, avvaktande, ifrågasättande... Jag behöver inte vara någon ultrapositiv säljartyp. Det kanske hade gått hem ännu mer, men att vara som jag är... det verkar iallafall vara good enough.

Jag vet att det är vanskligt att vara såhär beroende av andras bekräftelse. Det är delvis därför jag aldrig vill ha några komplimanger (+ att jag tror att folk inte är ärliga, utan bara "daddar" med mig), men när moderatorn efter workshopen sa: "Du gör skillnad, märker du inte det?" Så blev jag muttrig, men ändå så himla stolt. Jag gör skillnad. Folk lyssnar och blir engagerade. Jag gillar inte att presentera, men jag älskar diskussionerna i övningarna efteråt. Jag älskar att vara med och bidra till en bra utveckling av sjöfarten. Jag älskar att kunna visa upp min arbetsgivare som en progressiv myndighet som vill föra dialog med sina kunder. Jag låter mig själv leva på det här ett tag. Imorgon på jobbet ska jag lägga alla mail, tidredovisningar och administration åt sidan och försöka rida på energivågen som dagen har gett mig. Jag är glad att jag åkte. Men jag måste hålla mitt föredrag för projektledaren och fråga ifall det verkligen är såhär kul, det vi gör, eller ifall jag behöver "tråka till" presentationen lite ;)


Likes

Comments

Jag är ju en sådan där person som är rätt hård. Både mot mig själv och andra. Jag har förståelse för att livet kan sätta en i situationer där man inte är så stor och tuff, helt utan empati är jag inte, men jag får rysningar över sådana där som fastnar, som inte gör något åt sitt gnäll. Om man tycker att något är så jobbigt att man klagar över det: försök göra något åt det. Om man inte försöker förbättra sin situation: sluta gnäll! Att vara ledsen, deppig eller ha en svacka, det är inte mer än mänskligt. Men ni vet sådana där som ba: "uuuh, jag har inget jobb, då måste jag gå till arbetsförmedlingen, guuud så jobbigt", för den typen av gnäll är min toleransnivå ungefär noll och med det sagt vill jag även krama alla socionomer och andra personer som tar hand om sådant som skulle fått mig att hoppa jämfota och skrika i frustration för länge sedan. Tack för ert tålamod och för att ni gör ett bra mycket bättre jobb i er genre än vad jag skulle ha gjort!

Men nu, nu jäklar ska jag bjuda er på lite hederligt gnäll, utan några som helst handlingskraftiga planer för att göra något åt det. Ni är i er fulla rätt att komma med moralkakor likt: "det skulle du ha tänkt på förr" eller "som man bäddar får man ligga" eller "snacka om I-landsproblem". Det bjuder jag på. Men jag hoppas att mitt gnäll får er att uppskatta det ni har själva lite extra mycket. Eller känna någon slags "allt-är-bajs-samhörighet".

1.

Den veterinären som var ute för nästan två veckor sedan och som diagnostiserade Stinas raspiga ben som sparkskada. Det har alltså gått 10 dagar av felbehandling och att Stina håller på att tråka ihjäl sig ensam i sin rasthage. Hade det varit någon som åtagit sig att laga min dator men misslyckats, hade jag ju reklamerat lagningen, men det går liksom inte att göra med vård. Det finns inga garantier. Jag veeet att veterinärerna gör sitt bästa och att deras jobb kanske inte är så jäkla lätt alla gånger. Jag har inte tappat förtroendet för veterinären som var ute första gången; hade hon kommit ut två dagar senare, eller om jag hade beskrivit förloppet på ett annat sätt, kanske hon också hade kommit fram till rasp? Men oavsett mitt oskadade förtroende så tycker jag synd om min häst, om mig själv och framförallt om min plånbok eftersom vi hade veterinär ute igår igen som konstaterade bakteriesjukdom i huden (dock utan odling, så neggo-Carro väntar ju bara på att det här inte ska bli bra med föreskriven behandling, så att veterinär behöver komma ut en tredje gång och ta prover. Yey!).

Och jag tycker sååå synd om Stina när jag är där och river och sliter i krustorna. Hon fattar ju inte mer än att jag gör något med henne som gör ont. Hon måste verkligen undra varför. Om hon får mutor: Hell yeah.

2.

Jag har ett jobb där jag förväntas vara i 8-ish timmar per dag. Jag har en risig häst som veterinären förväntar sig att jag ska röra på 5 (FEM) gånger per dag. You do the math... Jag kan knyta knut på mig såpass mycket att jag åker ut innan jobbet, på lunchen och efter jobbet. Helst utan att få en ifrågasättande blick från veterinären kompletterad med: "Men har du ingen som kan åka ut och promenera hästen åt dig?" Eeeh, jo, vänta, jag ska bara ringa alla hästvana personer jag känner som inte har något liv och väntar på att jag ska höra av mig och fråga om de vill gå ut och gå med min häst...

Helt ärligt: kan man inte får välja vad man vill vabba för? Jag kommer förmodligen aldrig att vabba för ett barn, men skulle behöva göra det för min päls-bebis. Jag har inte tänkt igenom min motion till riksdagen så väl ;) men att skaffa djur är (eller borde iallafall vara) samma ansvarsfyllda åtagande som att skaffa barn. Att skaffa barn är lika frivilligt som att skaffa djur (och jag tror att alla som har husdjur räknar dem till familjemedlemmar). Kan man inte få ha typ 5 enheter "tillgodo" på sig genom livet att få ta ut vab för? Om jag skaffar två hästar, en hund och två barn är liksom mina VAB-enheter fyllda och resten får jag ta semester för. Skaffar man fem barn får man inte vabba för sin katt (om man inte har en katt som man hellre vill vabba för än ett av barnen ;) ). Jomen, ärligt. Som sagt: inte helt genomtänkt, men poängen är att jag skulle önska mig space att få ta hand om Stina när hon är sjuk, eftersom jag kanske ändå aldrig kommer att vabba för någon liten människa.

Nu ligger läget så att jag kommer behöva offra några semesterdagar för alla de timmar som jag behövt åka till stallet. Snark.

3.

Mitt fina släp är jag aldrig ute och åker med, för att vi har den där j-vla virusaborten i stan. När är den slut? Man blir uppskrämd (och det är BRA) när sådant här sprider sig, men det är knappast som att det slås lika hårt på trumman när skiten är över. Va? Att jag kan lyfta luren och ringa till Jordbruksverket själv? Hmpf. Fast nu vill jag bara gnälla en stund.

Den 5/12 kommer Anders Eriksson hit för tömkörningskurs och det hade ju varit perfekt för oss att vara med på, men det går minsann inte.

Vi fortsätter väl att gå våra evinnerliga promenader.

4.

Om du funderar på att köpa häst och är ridsugen: köp inte en treåring. Om du ändå köper en treåring: betäck den inte. Om du ändå betäcker den: se till att ha råd att ta hem en foderhäst samtidigt, så du iallafall har något att rida på. Fy fan. Det är sådan öken nu. Allt som är kul ligger i framtiden, långt fram i framtiden, och nu är det bara mörkt, kallt, raspiga ben, uttråkad häst (eller är det kanske mest jag), inga mål att jobba mot... Jaja, jag hade säkert kunnat lära Stina lite trick, men i snålblåsten på en mörk ridbana. Nä fan, det har jag inte pannben till.

Jag har inte gett upp inkörningen, men jag vill gärna ha lite ljus. Fast imorgon på vår morgonpromenad kan jag ju iallafall ta med rekvisita som är en del av inkörningen: läskiga ljud bakom häst. Om jag kommer ihåg det när klockan ringer 0530 och jag sätter mig upp med grusiga ögon och går på autopilot till klockan 09 ungefär...

Jaaa, jag visste ju att det skulle vara såhär och Stina är ju världens raraste att hålla på med, men jag vill rida. Och träna. Och rida. Och bli bättre. Och boka en första Pay'n'ride. Och prata med Lina eller Matilda om huruvida vi ska lägga upp en eventuell matchning mot kvalitets. Återkommer om ett år... Blä.

Om någon kommer med ett "Carpe Diem" eller konstruktiva handlingsförslag så äter jag upp er... Eller tvingar någon av er att komma upp och rasta Stina 4 ggr/dag. Och don't even mention the jul. Den har jag varken tid eller råd med.


Fick iallafall en rolig bild igår. Titta noggrant in i spegeln. Har den som bakgrundsbild på telefonen nu och tror alltid att den runda spegeln är symbolen för någon app där den ligger bredvid alla andra ikoner. Stina-appen kanske? Vad kan en sådan förutom att tömma plånboken, skapa oro och ta massa tid?


Och här är min superdramatiska häst när hon är så rädd som jag aldrig sett henne tidigare (folk och röster i skogen långt bort). Ganska hanterbar även då. Det märkliga är att när jag försökte lugna henne, då blev hon mer stissig. När jag sa: "skärp dig!", då blev hon lugn. Vad tala det om? Tough love? ;) Förresten, veterinären sa att hon inte alls var fet. Bra veterinär ;)

Likes

Comments

Godmorgon!

Vet ni hur mysigt det är just nu? Jag är ensam vaken. Lägenheten luktar lussebullar sedan gårdagens bak. Det är ännu mörkt (nåja, när jag har skrivit klart lär det ju vara ljust ;) ) och jag sitter här på dagbädden i köket med tända ljus, te och en lussebulle. Började med att sätta på SVTplay och matinén från gårdagens SIHS. Håret reste sig på armarna och ögonen tårades när K1-hästarna gjorde entré och invigde med en pampig fanfar. Jag fick kika in här istället, annars skulle jag fastnat, trollbunden, och inte lyckats göra något annat av denna morgon. Jag vet dem som tycker att SIHS är för "plojjigt" med massa publikfriande inslag och matiné. För mig är SIHS det absolut bästa hästevenemanget på året, av just den anledningen. Det varvas stora klasser med spex där toppryttare bjuder på sig själva och tävlingar på högsta nivå. Jag menar att SIHS gör väldigt mycket för att främja intresset för ridsport. Det finns något för alla på den showen och jag hopas verkligen att de fortsätter att hålla bredden! Gillar man inte show kan man ju passa på att shoppa då istället ;) Själv är jag ju så tacksamt lagd i mitt ridsportintresse att jag brukar smyga iväg när alla andra är som klistrade vid sina platser (under någon hoppklass). I år var nog första gången på 5-6 år som det inte blev något SIHS för mig och som jag ångrar mig! Hade gjort nästan vadsomhelst för att få sitta där och kuckelura tillsammans med någon kompis. Jaja, vi har ju annat att se fram emot. Någon av er som ska på GBGHS, EM eller Falsterbo? Falsterbo är givet för mig, men gärna EM också.

Jag har lite identitetskris vad gäller bloggen. Eftersom jag är rätt aktiv i dressyrdebatten undrar jag om folk mest klickar sig in här för att få läsa välargumenterade inlägg om dressyr och hästvälfärd? Isåfall är jag ledsen att göra er besvikna, för det är inte allt vad denna blogg består av. Den är liksom en dagbok om min hästvardag, om planerna och målen med Stina och lite allmänna funderingar om det mesta som rör häst. Och så vill jag ha det. Det är skönt att få skriva, även om saker som det tillsynes inte är någon större mening med. Sedan har jag ju ett gäng här som jag känner är uppriktigt intresserade av hur det går med Stina och som alltid finns att bolla med när jag lurar på något. De ger mig mycket tillbaka. De här vardagliga inläggen länkar jag inte till Facebooken, utan de får dem som ändå klickar sig in på bloggen bli frontade med ;)

På tal om planerna och målen med Stina. Det är trååååkigt just nu. Tråki-tråki-tråkigt. Hennes ben har bara blivit värre och för att säga som så: hade det varit ett sparksår är det ett sparksår som sprider sig under bandagen... Alltså det blir bara större och vätskar sig så att kompresserna fastnar i det. Urk. Igår när jag tvättade började det rinna lite blod på framsidan av skenbenet. Jag blev helt livrädd och kollade upp mot juvret, men det var inget som hade droppat därifrån, utan det var en krusta under pälsen på benet som hade börjat vätska. Benet är varmt och man känner tydlig puls i det. Svullnaden är mindre, men jag tror att det är rasp. Det är svårt, för om det är rasp ska det ju inte packas in, men det får heller inte komma smuts i det = Stina måste gå kvar i sjukhage, ensam (vanliga hagen är 15 cm djup lera förutom på mitten). Fasen var jag tycker synd om henne. Hon verkar lite less och jag skulle vilja komma på något kul trick att öva eller så. Ett som är säkert är att hon har stått stilla nog nu. Såret har uppenbarligen inte läkt av att hållas stilla, så då jobbar vi på cirkulationen istället. Hoppas veterinären säger att det är OK att smörja med kortison. Har läst forum (varför!?) om dräktiga hästar och antibiotika och nu vågar jag inte ens smörja på lite hydrokortison själv ;)

Idag tänkte jag ta en asfaltspromenad med henne. Där är det torrt. Kanske att jag skulle tömköra istället. Vi har ju bara en månad på oss med målet att släpa något efter oss ;) En sele har jag hunnit fynda iallafall. Det är en enkel, endelad, men den checkar i de viktigaste boxarna: ställbar brösta och separat däckelgjord. Klart jag hade velat ha en tredelad med höga skakelfästen och baksele, men jag jobbar ju lite med "good enough" och denna sele är absolut "good enough" för att dra ett första bildäck i paddocken ;) Dessutom känner jag igen typen så väl och minnen väcks till liv: Den är exakt likadan som de selar som Skansens (hängde mycket i det stallet när jag var mindre) shettisar och russ hade, och tja, de klarade ju av många arbetsdagar i sådana selar, så det ska nog gå.



Sedan har jag gjort lite fler fynd faktiskt! Ett Bucasschabrak med stay-dry-insida i nyskick för 300 spänn! De är minst lika bra som Equilines octagon-schabrak. Och ett par Ariatskor för 500. De luktar inte ens fotsvett! Fräscht. Och en doppvärmare till mitt eviga gissel med varmvattnet. Den kom, den såg, den rå-torskade. Satte den i en hink med 15 liter vatten i en timme. Hände inte ett skit. Den skulle värma upp till 50 grader, men jag och el, watt och sådana grejer... It's a no-go. Bra idé, dålig verkan. Fortsätter med mitt eviga vattenkokande.


...och så en sadel! En Kieffer Donau som är min absoluta favorit. Fick den billigt. Måste prova iallafall. Den är inte gjord igår, behöver lagas i ett par sömmar och stoppas om, men passar den är det ett riktigt fynd! Då kommer snart en Prestige Paris att bli tillsalu ;) Den här är ju svart dessutom. Skönt att inte behöva hålla på att jaga bruna nyanser. Den här är ju också omvärmningsbar i bommen, så det är hur bommen är svängd, hur den ligger an runt manke/bogblad och längden som behöver kollas. Den har ju kilbossor, så den lär vara lite längre än Prestigen...

Likes

Comments

Jag vill inleda denna text med ett citat från gårdagskvällen som moderator/panelmedlem Elisabet Lundholm bidrog med: ”Att säga att ”såhär är det”, det är förmätet”. Jag vill låta den attityden genomsyra resten av min text. Att alla har något att lära och att vi måste kunna diskutera på ett icke-fördömande sätt om vi vill nå fram till varandra. För den här kvällen, när SvRF anordnade ett forum dit faktiskt ALLA var inbjudna att diskutera sina frågor och synpunkter med en bred och namnkunnig panel, samt med resten av publiken, fanns faktiskt möjlighet att lyfta alla sina funderingar och adressera flertalet lämpliga mottagare som ställt upp som panel.

Jag hade tänkte skriva ett referat, men helt plötsligt så deltog jag i debatten med frågor, så det blir inte rättvist. Jag skriver en reflektion/analys istället, och då är det inte mer än rätt att ni får veta var jag står i frågorna som rör gårdagens ämnen: hästutbildning, träningsmetodik och tävlingssystem:

- Jag tycker att det är ryttarnas ansvar att träna hästen på ett sätt som för hästen är såväl fysiskt som psykiskt tillfredställande, baserat på vad forskning om häst bevisat, eller ännu ej kommit fram till. Träningsmetoder som inte är bevisat fördelaktiga för hästen bör ej användas. Inte omvänt: att det går bra att använda tvivelaktiga metoder tills forskning bevisat att de är dåliga för hästen.

- Jag tycker att det är ryttarnas ansvar att hålla hästen på ett sätt som för den är såväl fysiskt som psykiskt tillfredställande, baserat på vad forskning om häst bevisat, eller ännu ej kommit fram till. Detta gäller bl.a. utevistelse, area att röra sig på samt social interaktion med andra hästar.

- Jag tycker att det är ryttarens skyldighet att förstå hästens beteende och kroppsspråk på ett sådant plan att man botar orsak till (även subtila) protestbeteenden, inte symptom. Ett mycket enkelt exempel: Hästen börjar släppa ut tungan vid ridning. Svaret är inte hårdare åtdragning av nosgrimman, utan att gå ett steg tillbaka och fråga sig ”varför”. Hela tiden när hästen visar de små tecken på obehag den kan: ”varför, varför, varför?”. För någon kanske svaret på den frågan blir att betsla upp sin häst, om svaret på ”varför?” är ”för att hästen hellre vill ha mycket små, men tydligare signaler, än att jag behöver ta i den mer på ett tränsbett”. En av mina största förhoppningar är att vi ska kunna bli trygga med att alla som utövar sporten ställer sig frågan ”varför”. Det hade bidragit till större öppenhet mot varandra, istället för dömanden.

- Jag menar att hästar är ett domesticerat djur som kan lära sig att uppskatta människans bekräftelse och umgänge. Det finns många tävlingshästar som visar tydliga tecken på att de trivs med livet: de kommer i hagen när det är dags för jobb, de spetsar öronen och ger till ett avslappnat frust när de får beröm och en klapp på halsen, de försöker nyfiket göra vad vi ber dem om, men det är vårt ansvar att inte glömma bort vilket slags djur hästen är och göra vårt bästa för att de ska få utföra så mycket som möjligt av sina naturliga behov, samtidigt som de är högpresterande atleter.

- Hästar är individer. Baserat på gedigen och forskningsbaserad generell kunskap om ”häst”, så finns det också skalor i vad som passar olika hästar. Ingen kan passas in i en millimeterform.

- Jag tycker att vi alltid bör tänka på vårt förhållande till våra hästar och hur maktbalansen ser ut. Har hästen möjlighet att protestera? Vad händer om den protesterar? Använder vi vår utrustning som ett kommunikationshjälpmedel för att skapa harmoni, eller missbrukas den till att forcera hästen in i situationer?

- Men mest av allt vill jag träna och tävla i en ridsportgren (dressyr), där jag kan känna mig trygg med att hästen sätts i främsta rummet och att tvivelaktig hantering/ridning, utifrån forskning och ”sunt förnuft”, aldrig premieras.

Jag hade förberett mig på att sända forumet live på bloggens FB-sida. Med detta hade jag inget annat uppsåt än att jag blivit uppmärksammad på att ett flertal personer inte kunde närvara fysiskt, men väldigt gärna ville höra vad som sades på forumet. Jag blev snabbt stoppad, men senare tillfrågades faktiskt publiken och majoriteten ville inte ha någon filmning. Och jag kan förstå det. De vet inte vem jag är eller vad mitt egentliga syfte med att filma debatten var. Forumet hölls ej på allmän plats och jag vill inte göra någon obekväm eller skapa bråk. Däremot kan jag bara önska att SvRF själva får tekniken för livesändning ”up and running” till sitt nästa forum. Baserat på debattens tongångar igår, har jag svårt att se att någon skulle ta illa upp om SvRF streamade forumet. Att sända live är ett bra sätt att ge en helt opåverkad bild av en händelse och i dagens klimat där spridning och tolkningar på nätet sker blixtsnabbt (vilket vi också talade om) är transparens och möjligheten för folk att bilda sig en egen, korrekt, uppfattning av största vikt. Jag har framfört denna önskan på Förbundets FB-sida. Vidare fanns det en person som filmade forumet. Jag rekommenderar er som är intresserade av materialet att höra av sig till förbundet för att få klarhet i om det kommer att publiceras i sin helhet eller ej.

När vi ändå är på spåret ”sociala medier”; visst togs de upp. På både gott och ont, precis som det är i verkligheten. Lennart Holst, uppfödare, frågade panelen vad de ansåg om sociala medier och Karl-Henrik Heimdal. Djurskyddsutskottet SvRF svarade att det är tveeggat, att de både kunde användas till att visa fram det fina och bra med sporten, men även det som missgynnar. Man måste alltid förhålla sig källkritisk och reflektera över vad avsändaren har för syfte.

Debatten om rollkur och forskning kring hästens huvud/halsposition kom också upp. Jag tror att de flesta har en känsla av att metoden är fel, att man kan se de där protestbeteendena från hästen trots att själva träningsmetoden inte är utredd som skadlig för hästen ur ett långsiktigt perspektiv. Jag vet inte om jag stod där som kejsaren i sina nya kläder när Lundholm bad mig och min definition av rollkur och jag gav den: ”att hästen på ryttarens initiativ rids i en överdrivet förböjd form med nosen nära bringan. Poängen är att hästen inte sökt sig dit själv”, för när hon bad någon annan i publiken ge sin definition var det tyst. En tystnad som beskrevs som talande, men jag förstår inte vad den talar om, den där tystnaden… Att det är ett känsligt ämne kanske.

En i publiken efterfrågade det sunda förnuftet och fick bifall i frågan om var det tagit vägen. ”Sunt förnuft” är ett svårt begrepp som verkar vara olika för alla. Jag hade lust att fråga panelen om någon tycker att det i något fall motstrider sunt förnuft att ha nosgrimman spänd så att två fingrar får plats under den, på nosryggen. Särskilt eftersom FEI’s nya regel säger ett finger, vid kinden. Tid för den frågan fanns inte. Många ville komma till tals. Men det lämnar mig med en del bryderier: när ska man använda sitt sunda förnuft och när ska man låta saker fortgå för att det inte finns någon forskning som bestrider skeendena? För mig tillexempel strider rollkur eller att vrida hästens huvud åt olika håll för att få den att fokusera på en tävlingsplats mot sunt förnuft. Det gör det bevisligen inte för andra.

En annan sak som jag blev glad över, men som också lämnade mig med en del funderingar, var när Jens Fredricsson tog upp att man måste våga säga till om man ser något fel; att hästens välbefinnande inte får bli lidande för att det tas hänsyn till ryttarens känslor. Å andra sidan: det är ju just vad bilderna och filmerna som publicerats på sociala medier har fått så mycket kritik för, att de hänger ut ryttarna. Själv har jag inte upplevt det publicerade materialet så, som att det är enskilda ryttare man varit ute efter. Faktum är att jag, iallafall när det kommer till mig själv och vad jag sett, ger sjutton i vem som rider. Det är väl hästens välbefinnande som man vill diskutera? Sedan att det råkar sitta någon på, vars upplevelse av situationen man inte har tolkningsföreträde för… Jag hade verkligen önskat att det gick att diskutera material med ridning man inte vill se, där ryttare fick vara anonyma. Meningen är inte att skada någon. Meningen är att förbättra standard för träning och tävling ur ett hästvälfärdsperspektiv.

Att som enskild person våga säga ifrån, eller gå till ÖD om man ser något fel på tävling togs upp flera gånger. Jag blev peppad. Jag kommer våga. Vi måste våga! Ge det ett försök i alla fall. Vi finns alla för att hjälpa varandra och öka hästvälfärden. Men visst är situationen komplex: vad ska man göra om man gått och hämtat ÖD och allt är frid och fröjd när man kommer tillbaka? Klart att hen måste ha bevis, men vad gör man då? Filmar? Ber om fler vittnen? Många praktiska spörsmål kvarstår och igår var kanske inte rätt plats att dyka ner i dem. Då skulle vi ha suttit kvar ännu. Men gårdagen var viktig ur ett attitydsskapande perspektiv. När flera namnkunniga, inklusive Fredrik Reuterskiöld, FEI Steward General Sverige, verkligen poängterade vikten av att våga säga till om man ser felaktigheter begås, då skapas en attityd av att enskilda personers observationer kommer att tas på allvar. Vissa har erfarenheter som motsäger detta. Det var tur att de var på forumet, för att belysa att vissa stewards kanske inte alltid sköter sig enligt skolboken.

Jag vet inte om några hade förväntat sig benhårda ställningstaganden som ett resultat av detta forum. Själv ser jag inte evenemanget som ett tillfälle att agera reaktivt på kritik och genast vidta åtgärder. Det är en större apparat än så, men genom att delta och ge sin syn på saker, känner jag mig förvissad om att det är mottaget hos förbundet och att det ligger ”i bakhuvudet” på dem i deras framtida jobb. Och att vi måste fortsätta att engagera oss. Lyfta på stenar, ifrågasätta, säga ifrån… Elisabet Lundholm sa själv att sådana här kvällar var berikande och att hon hade fått nya tankar och perspektiv. Och jag tror att det var en allmän känsla; det var högt i tak nog för alla att lyfta sina tankar. Att inte omedelbart få det gehör man vill, betyder inte att ens åsikter är avfärdade. Man måste se kontexten och att alla i ett sådant här sammanhang har olika roller.

Traudi Björling och Anders Eriksson var två av flera, som vågade lyfta bladet från munnen. Deras långa karriärer och erfarenhet inom sporten ger dem legitimitet när de berättar om missförhållanden, utan att de behöver nämna namn. Jag är dem tacksam för att de kom och i mina ögon är de riktiga förebilder som aktivt står upp emot ridning och träning som inte är bevisat god ur ett hästvälfärdsperspektiv. Per Hendrik Waaler fattades i publiken. Jag vet att han hade frågor att ställa som skulle vara väldigt intressanta att höra svaren på, eller i alla fall resonemangen kring. De handlade om ISES rekommendationer för träning och tävling och hur förbundet ställer sig till dem, något som även Anders Eriksson tog upp, med svar att SvRF för en dialog med ISES.

Kvällen bestod av många frågor och en del konsensus kring att alla gör sitt bästa och sätter hästen i främsta rummet, men vad är då hästens främsta rum? Samtidigt som det är svårt att tala om millimeter hit och dit i måste vi ändå komma fram till exempel att diskutera. Definitioner av vad som är OK och inte, på ett djupare plan än att alla vill hästarnas bästa, för det verkar liksom ”sunt förnuft” vara ett individuellt begrepp. Jag tror att detta är den svåraste nöten att knäcka. Hur skapar man dessa definitioner?

En reflektion kring dem som kom till forumet och ville framföra saker: Det ligger även ett ansvar hos dem som kommer med påståenden och frågor. Man behöver adressera mottagaren av detta för att få svar. Lundholm gjorde ett bra jobb i att välja ut lämpliga panelmedlemmar de gånger då frågorna inte hade en klar mottagare eller en tydlig frågeställning.

Jag fick faktiskt avsluta debatten med att tala om det såkallade ”drevet”; att jag inte tror att någon är ute efter att förstöra för någon annan eller hänga ut ryttare, men att kritiker inte upplever att de har blivit lyssnade på, försöker framlägga bevis och att detta eskalerar tills man blir bemött. Samt att vi på ett sätt har de sociala medierna att tacka för denna kväll. För ärligt, inte hade forumet hållits i gårdagens form om debatten inte hade först så ivrigt och av så många på sociala medier? Texten vill jag avsluta med att tacka SvRF som jag antar sitter på en komplex roll i lilla ”hästsportsverige”, men som iochmed denna typ av forum möjliggör för alla att komma till tals, ”ansikte mot ansikte”.

Frågeställningar som jag skulle vilja ha svar på:

- Vad är OK och inte när det kommer till ridmetoder och form?

- Definitioner av ovanstående (har nämnt svårigheter i millimeter-definitioner tidigare i inlägget)

- Är unghästvisningarna i rätt format när viss ridning där upplevs som stötande av publiken (även om det givetvis inte är alla i publiken)?

Känslor efter gårdagen:

- Bollen är i rullning

- Det är inte ”vi mot dem”

- Det är svårt

- Det tar tid

- Mer forskning behövs

- Positiva krafter finns och gör sig hörda

Jag har missat en massa, det vet jag. Det jag har valt ut är vad som speciellt har fastnat hos mig. Tidningen Ridsport har faktiskt gjort ett ganska rättvisande referat som finns att läsa här , men till nästa forum som SvRF bjuder in till, rekommenderar jag verkligen att man gör sig omaket att delta. Så får man en rättvis bild. Eller ja, att det sänds ut live ;) Det tog långt tid att skriva detta. Jag känner mig lite orolig också. Jag vill ju bara att allt ska bli schysst mot hästarna och att det ska finnas medel att ta till vid fall som inte är schyssta mot hästarna. Men det råder väldigt många åsikter i den här frågan, både principiella och personliga. Kanske några hade hoppats på ett vassare ifrågasättande från min sida, men jag menar att, förutom i vissa detaljfrågor, så kom många bra synpunkter fram igår. Om vi försöker att inte misstro varandra, vara öppna och fortsätta diskutera på ett respektfullt sätt, så ska nog denna boll rulla vidare!

edit: alltså orolig för att trycka på "publicera". Så många tolkningar och känslor är i omlopp. Jag vill inte lägga energi på påhopp och hårklyverier, när over-all-känslan är att vi är påväg i rätt riktning! 

Likes

Comments

Hej!

Hörrni, jag har nu fått ett par förfrågningar angående en Facebooksida för bloggen. Någon tycker att det är smidigare att kommentera så, en annan tycker att det är roligt för att det blir mer interaktivt, att man kan prata med dem som lämnar kommentarer och åsikter på ett lättare sätt än här på bloggen. Den tredje glömmer bort att kika in och vill gärna ha inlägg i sitt flöde...

Först tänkte jag på att jag är lite stressad och kanske inte ska ge mig i kast med ett socialt media till. Sedan tänkte jag: fast allt hästrelaterat som jag publicerar,gillar, delar och kommenterar gör jag ju redan på Facebook, så steget är inte alltför långt till att göra det på en, för bloggen, egen sida istället för min personliga profilsida.

Facebooken kommer bli i lite mer "kortformat": spännande nyheter och händelser jag vill dela med mig av. Kanske nån rolig hästvideo. Länkning till blogginlägg och kanske någon livestream om jag är på något spännande evenemang.

Jag tänkte faktiskt försöka börja med livestreamen redan imorgon! Från klockan 17.55 ska jag göra mitt allra bästa för att livestreama från Carolines Hästdröms Facebooksida från Ridsportförbundets forum om hästutbildning och träningsmetodik. Om det inte skulle funka av någon anledning, kommer jag filma forumet och lägga upp på Youtube. Jag har frågat SvRF om det är OK att sända livestream, men inte fått något svar, så jag antar att det är OK..? (Lättare att få förlåtelse än tillåtelse ;) Det tredje av mina livsmotton...).

Jag måste bara utfärda en reservation! Min telefon gick i stallgolvet igår och dog (R.I.P du trogna Sony-lur. Du har gjort ditt jobb och lite till). Jag har köpt en ny telefon idag. Jag måste ha den "up and running", för det är bara via telefon man kan sända live. Där har vi den svaga länken...

För att se livesändningen behöver ni gå in och gilla sidan. Även om ni inte vill se livestream från forumet blir jag såklart glad om ni går in och gillar sidan på Facebook, och kanske tillochmed delar den med folk ni tror skulle uppskatta uppdateringar härifrån ;)

Den mesta tankeverksamheten kommer fortfarande gå åt inläggen på bloggen; det är här jag utvecklar tankarna och orden, men på Facebooken får man grejer i lite mer sammanfattad form.

Sedan är det ju faktiskt såhär: Jag har rätt många kompisar som inte är hästintresserade. Jag tror att de håller på att tröttna på att jag bara postar och länkar grejer om hästar. Jag med, i ärlighetens namn. Det är som att någon som jag tycker om har skaffat hundvalp och sedan börjar bomba sitt FB-flöde med valpbilder, länkningar till valpkurser, hunddebatter, ja ni fattar. Gäääsp. Sådana människor trycker jag själv på "unfollow" på på Facebook, och jag tror att det snart blir mitt öde bland mina häat-ointresserad vänner också ;) Så jag tänker att det är bättre med en sida där jag kan dela alla intressanta hästrelaterade saker!

Jag ska inte bomba er. Kommer t.ex. inte att länka nyheter från Hippson, Equipage och Ridsport om det inte är något alldeles särskilt, för jag räknar med att ni redan följer dem på Facebook. Men ibland kanske jag snokar upp någon spännande clinic eller nyhet som inte är publicerad där jag sett den, och då!

Hoppas att ni tycker att FB-sidan är ett bra komplement till bloggen. Jag ger den ett par månader och om det är stendött lägger jag ner.

Klicka på bilden för att komma till sidan!

Likes

Comments

Det är mycket nu, nästan trendigt, med stressymptom/syndrom. Gärna kombinerat med andra diagnoser av psykisk ohälsa. Kombinationen är given: genom att lida av psykisk ohälsa blir man mer hudlös, mindre motståndskraftig och kraven (ens egna eller omvärldens) tillåts snurra så nära inpå en att man inte kan försvara sig tillslut. En person som är i balans och har god självkänsla kan värja sig, kan ställa sig utanför situationer och på ett distanserat sätt se vad hen vinner och förlorar i energi av olika åtaganden; vad som kanske är ett tråkigt men nödvändigt steg på vägen mot långsiktiga mål, vad en mår bra av och vad som inte lönar sig att lägga energi på.

Det är som att någon har gläntat på locket till ett helt samhällsfenomen som med en gång kokade över. Kanske har jag filter-glasögonen på mig, eftersom ämnet är aktuellt på ett personligt plan, men överallt läser jag om tjejer (jo, för det är nästan bara tjejer, iallafall som syns) som har upplevt stressymptom eller har fått allvarliga men av stress.

På ett sätt är det fantastiskt: att glänta på locket till något som så många har gemensamt och ge folk möjlighet till igenkänning och att bättre lära känna sig själva. Jag kan tänka mig att så många fler känner igen sig och tar tag i sitt mående av att kända personer som t.ex. Michaela Forni och Therese Lindgren skriver om psykisk ohälsa och stress, men samtidigt anar jag ett annat perspektiv, som så vanligt när något blir trendigt, att det börjar normaliseras, och nästan koketteras med diagnoserna: "Ja, idag åkte jag in till akuten med jätteont i magen. Läkaren sa att det var stress, men jag kör på lite till, för jag måste ju bli klar med den här dead-linen". Alltså, va? Som jag sagt tidigare: jag rekommenderar alla att läsa Therese Lindgrens bok för att se vad som kan hända om man inte tar kroppens varningssignaler på allvar (om ni inte läser boken kanske ni tror att sensmoralen är att man blir Sveriges största Youtuber och tjänar asmycket pengar, men riktigt så ser inte sambandet ut... ;) ). Samtidigt vet jag att det är ytterst få som lever efter den kloka devisen: "Att lära av sina egna misstag skapar ett helt liv fullt av dem. Lär av andras istället och bespara dig en massa problem", inklusive jag själv i vissa fall.

Det är som att duktig-flicka-syndromet inte går över trots att man börjar sova dåligt, får magsmärtor och tunnelseende. Varför stoppar man inte där? Varför tror man att allt ska bli bättre om man bara "fixar det här och det där"? Tror man ens det, eller ligger det någon bekräftelse i att vara så högpresterande att man blir sjuk av det? Det är det jag är orolig för: den sista utposten av att bevisa hur duktig man är, att vara så duktig att man blir sjuk. Då har man ju bevisligen ansträngt sig jäääkligt mycket. Jag har ju själv tangerat den känslan, att det kanske vore bättre att köra hel-slut på sig själv för att bevisa för alla andra att det.inte.bara.är.gnäll. Men det är ingen, absolut ingen som kommer tacka dig. Och det man gör mot sig själv när man tillåter sig att gå helt tom, det är att acceptera att man försätter sig i en sådan situation som skapar sådana ärr att man aldrig ens kommer att bli "sig själv" igen. Hur ska man kunna lägga sig på en nivå igen där man är stolt över sig själv, när man minns dåligt, inte kan koncentrera sig, inte kan prioritera..? Acceptansen för den nya personligheten kräver nog ett år eller två av terapi bara den, för en som är van att hålla många bollar i luften och forsa fram i sitt eget liv. Det är inget bra sätt, att bevisa hur duktig man är genom sådan prestation att man tillslut går under. Det finns inget eftersträvansvärt i det. Jag skulle rekommendera alla som känner igen sig att istället börja jobba med sin självkänsla och självacceptans. Att man är OK, trots att man bara är medelmåttig. Att det är först då man har kontroll över sitt mående, när man tycker att man duger, oavsett prestationer och andras bekräftelse. Att ta kontroll över detta innan man är nere på botten och tvingas börja om från noll. Ta hjälp med att se ens drivkrafter om det är så att man börjar må dåligt av stress och krav.

Mitt mål är att bli den tråkiga. Den som den psykiska ohälsan inte fick något sådant grepp om att livet ställdes på ända och jag skrev en bok om det. Den som tog tag i problemen innan hon hade tippat helt över kanten. Den som ingen kommer tycka är spännande att läsa om, för att jag trappade ner och tog tag, innan problemen blev till livsomvälvande händelser.

Det som händer hos mig just nu är:

- Min fantastiska chef har tagit kontroll över mina in-flöden. Jag ska inte ta emot massa information, eftersom det bara gör mig stressad över vad jag missar.

- Jag har en uppgift åt gången att lösa på jobbet. Den här är svår, eftersom jag jobbar med parallella (och roliga) grejer som inte riktigt kan sättas på paus veckovis, men vi gör vårt bästa.

- Jag har, för mig, rimliga och väldigt konkreta deadlines (så att det inte uppstår tolkningsmöjligheter angående förväntningarna på mitt resultat, för då börjar jag stressa mig själv). Det kan vara att jag ska ha skrivit ett stycke till en strategi för produktutveckling på morgonen, och sedan ta tag i två mail (som behöver tas tag i) på eftermiddagen.

- Om jag blir färdig i förtid får jag inte börja med något nytt, för då börjar jag bara hetsa mig själv till att bli färdig i förtid.

- På måndagsmorgnarna har jag, chefen och projektledaren möten om vad jag ska jobba med i veckan. Följs upp varje dag av chefen med en kvarts samtal, hur det går och hur allt känns. Jag får inte veta vad jag förväntas göra längre fram än en vecka i taget.

- Jag får sitta i ett kontor eller hemma, för att få lugn och ro.

- Jag går till en psykolog en gång i veckan. Hon är egentligen KBT:are, men för att vi ska kunna jobba enligt den läran, behövs en djupdykning i och förståelse för varför allt är som det är. Inga resultat och metoder ska stressas fram. Det här kommer ta tid.

Taktiken är att kraven på mig ska sänkas så mycket att jag inte behöver bli sjukskriven. Min egen bild av krav jobbar vi kontinuerligt på.

En sak som jag ska erkänna är att ekonomin stressar mig väldigt mycket. Stina, som jag mår bra av och som ger mig mycket, kostar så mycket att jag knappt har råd att vara sjukskriven, om det nu skulle behövas. Jag funderar även på om det är så smart att blogga. 80% av gångerna ger den mig jättemycket. Jag älskar att skriva och det mesta blir så väl mottaget. Jag är stolt över den här bloggen. Frågan är bara om den stressar mer än vad den ger energi, för när ett par dagar utan inlägg har gått, då kryper ju "måstena" obevekligen inpå en...

Likes

Comments