Header

Igår var en stor dag för Freddy. Han hade grimma på sig för första gången i sitt liv och det var väl lite som när en annan var liten och gick till tandläkaren; orolig och mycket tveksam till en början, men när bananlacken smakade mums i munnen och bokmärket var i näven så var det ändå rätt gött.

Jag hade dejt med två av stallbästisarna från det stallet där Stina stod i höstas. De trodde att de skulle få gosa föl, men jag tänkte ta tillfället i akt när jag hade två rejäla hästbrudar med mig att få Freddy tvättad i baken (kul överraskning va? ;) Nädå, jag kollade innan med dem såklart). Han har lite diarré just nu, och det är som att skiten nästan fräter på huden, så den vill man gärna tvätta bort.

Vi började med att taktika inne i stallet.

1: Få in Stina och Freddy i en box (piece of cake. Bara att ta Stina och leda in henne så kom dretongen med. Stina hade dock tappat en av sina dyra Duplodojjor. Fan! De skulle ju bara läggas om om två veckor, eftersom de inte är slitna. Nu åker jag på att köpa nya...).

2: Få på Freddy en grimma. Snabbt och brutalt. Jag gick in i boxen, kliade honom lite, satte grimman över nosen, han blev rätt och backade in i en vägg, jag höll fast honom lite där och passade in resten av grimman. Tyvärr var hans egen fina rosa grimma alltför stor, men tids nog så ;) Han hade snabbt glömt förtreten och stod gärna kvar och blev kliad utan att vara fasthållen på något sätt. Stina brummade lite när han krumbuktade sig som mest, men hon har så stort förtroende för människor, så hon var allt bra cool ändå.

3: Ut med Stina ur boxen och ställa henne på spolplatsen. Låta Freddy hänga med och mer baxa honom på plats än försöka leda. Ett tryck över nacken på en häst som inte är van med grimma leder bara till panik och stegringar; lättare att ta en hand runt rumpan och låta grimman vara mer ett "styrmedel" samt nödbroms.

4: En höll i Stina och gav henne lite godis med jämna mellanrum = man får göra vadsomhelst med Stina ;) medan jag stod och kramade och kliade Freddy och höll emot lite när han ville ge sig av några gånger och den tredje tvättade honom.

Första gången det kom ljummet vatten över Freddys bakdel hade jag en vilt sprattlande fölunge i famnen, men så började Em gå på med lactacyd och långa naglar i hans skitiga päls och då stod han snart och kliade tillbaka på morsan istället. Skööönt! Andra gången vattnet kom över baken tog han bara några steg och sen var det i princip helt lugnt. Vilken tur att jag hade med mig kompisar! Trots att både Freddy och Stina var jätteduktiga hade jag inte klarat det själv. I helgen måste vi tvätta en omgång till, för trots tre omgångar med Lactacyd varvat med att skölja, så fick vi inte Freddy helt ren. Ville dock inte hålla på för länge när de var så duktiga. Sluta när det går som bäst liksom ;)

Och så ut i hagen igen. Där kunde vi observera att Freddy äter gräs minsann! Då har han uppenbarligen tänder och det är slut med att sticka in fingrarna i hans mun ;) Men benen är ju så långa, så den bekväma lilla herren la sig ner och åt en stund, sedan upp igen. Och lite attityd har han också! En gång när han ville dia så vaggade Stina iväg. Då följde dretongen efter med tätt bakåtstrukna öron och försökte greppa tutten i farten och blev SÅ SUR när han inte fick det. Stina fortsatte gå och Freddy följde efter på ett mycket missnöjt sätt med öronen bakåt och piskande svans. Hmmm. Stina ignorerade honom bara, men hoppas hon ryter ifrån om han blir fööör kaxig. Den uppfostran får hon gärna göra åt mig ;)


Vad händer?! Det här är jag ytterst tveksam till om jag gillar...


Nej! Gillar INTE! Mamma, hjälp! (mamma tycker nog mest att han stökar runt helt i onödan).


Jaha, man fick kli? Jamen då var det ju värt det!


Och det här visade sig ju också vara helt OK.. Rentav skönt!


Och sedan var det som att människor inte var så farligt längre. Tack Snälla J och E för hjälp, sällskap och foton!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Helg innebär som vanligt att jag och Fredrik buffrar P4:s melodikryss, sätter oss i bilen och åker mot Ljungsbro och Stina. Igår hade vi planerat ett riktigt långbesök; att bara sitta i fred och ro i hagen på en filt, titta på de fina hästarna och fika....

*ERRORLJUD*

Det ösregnade. Vi försökte ändå så gott vi kunde med varsin brassestol och den regntäta picnicfilten som tält:


...men blev Jurassic-park-flåsade i nacken av "Elsa" som vääääldigt gärna ville vara med på mys under filten. Hennes ihärdiga mule dök upp dök upp och fnulade efter godis varhelst det fanns en glipa i vårt regnskydd. I typ 20 minuter. Sedan gav vi upp.


En missnöjd man med regnfrisyr fick vårt ointagliga fort som skyddande cape.


Jag blev anfallen av klinödiga hästar (blöta och smutsiga. Myyyys).


Stina och Freddy muddrade snabbt de potentiellt ätbara brassestolarna.


Freddy bjöd på sitt vanligt snåla: "Jag-kan-äta-på-ditt-finger-men-närmre-än-så-kommer-du-inte-gos"


Och Stina visade oblygt upp den underbara rullgropen som finns i hagen. Den var fin som en golfbunker och Stina rullade från sida till sida och tillbaka igen under njutningsfulla grymtaden. Sedan kom hon på fötter och travade fram till oss som för att säga: "Kolla" Nu är jag både blöt, skitig OCH sandig! Borsta mig!!!". Men vi bara klappade henne lite på en ren fläck på huvudet och sa: "Next time, baby" innan vi ålade oss ut genom grinden, tätt följda av tre klängiga ston med föl.

Likes

Comments

Kunde inte låta bli. Det är ju så gulligt att man bara dör. Dessutom har Hanna berättat att Freddy inte riktigt är en sådan där fölunge som följer efter sin mamma ut i hagen, utan hon får snarare ta honom i famnen så följer Stina brummande efter. Bra att ledträna en sådan liten huligan asap, antar jag 😉



Och Stina vill man ju bara göra livet så skönt för som det går, så hon fick en fin ryktborste. En rejäl rykt är nästan lika bra som en massageknådning och Stina njuter så av borstning.

Likes

Comments

Disclaimer: vi vet alla hur det kan gå med hästar och planer. Åt skogen.

Hello! Ja, nu är ju efterlängtade Freddy här och vi som har varit inblandade är både lättade och glada. Stina är en toppenmamma och vakar över dretongen utan att på något vis vara hysterisk.

Att Freddy kom till världen blev liksom en stund för eftertanke. Ni vet när man har haft fokus på något rätt länge (typ en stor tenta, eller ett föl, eller ett bostadsköp) och så händer det... Då lämnas plats för tankar både på vad som har hänt medan man ivrade efter målet och tankar på vad som kommer härnäst. Liksom man njuter av "tentatomheten" och bara lägger sig i soffan med en öl och känner att man är fri, så njuter vi såklart här och nu av Freddy. Å andra sidan är ju "här och nu" en av mina riktigt svaga sidor... ;)

Allt har egentligen gått relativt enligt plan fram tills nu. Ja, de planer som ändrats efter tidens gång alltså ;) Jag köpte ju inte ett treårigt sto med tanke på att betäcka henne... Jag ville visa på treårs som en "kul grej" och som en avstämning av utbildningsmålen innan Stina skulle få gå på bete förra sommaren. Sedan visade det sig att min lilla fuxtjej var en riktigt fin häst (det hade Lina försökt säga hela tiden, men jag trodde bara att hon ville vara snäll och försöka ingjuta någon slags mod i mig) och betäckningstankarna började formas i mitt huvud, ivrigt påhejade av Linas mamma Anette och Stinas uppfödare. Ivrigt motarbetade av Fredrik... ;)


Idag kom det upp en påminnelse på FB om att det var ett år sedan jag lade ut bilden längst till höger. Ett år sedan Stinas treårstest och nu håller andra fina förmågor på att testas landet runt.

Betäckningen skedde primärt av tre anledningar: 1- Att Stina är en fin (men inom gränsen för "vanligt halvblod", liksom) häst med ett extraordinärt bra psyke, 2- Att SWB har sådana regler att femåriga fölston får tävlas bland fyraåringar och jag i möjligaste mån vill "spara" på Stina då min åsikt är att dagens utbildningsmål och tävlingar man "ska" åka på är lite för pressande för bebishästar. Ja, och ändå skulle jag ju gärna vilja visa Stina på unghästtestet för 4-åringar, för att jag gärna vill "vara med i matchen" (självklart förutsätter detta att Stina är framme i utbildningen, avslappnad och att Lina tycker att hon är redo). 3- Jag har långsiktiga tävlingsplaner och kommer att "behöva" två hästar, då min erfarenhet är att det är rätt skadebenägna djur och att det är bra att ha en i reserv ;) Och jag är ju så förtjust i multitalanger, så nu fick jag chansen att själv göra en sådan som jag hade letat efter på Hästnet ;)

Jag tog ju hem Stina efter betäckning och sommarbete i Kalmar, för att jag helt enkelt ville. Jag ville känna att det var min häst, att jag fick ta hand om henne lite, rida lite och stå för lite utbildning själv. Stina hoppades på hösten in av duktiga Matilda Pettersson. Nästan tråkigt okomplicerat. Sedan påbörjade jag inkörning och vi kom så långt att hon har dragit däck, mig i pulka på snö och sly till hagarna, så jag tror hon blir rätt okomplicerad att sätta i vagn. Jag skulle bara så gärna vilja ha en lite bättre sele, för vagnen är inte helt lätt. Gärna en loksele, så att det blir bekvämt för Stina, men där tar både budget och inpassningskunskaper slut... Vi får se hur vi löser det.

Vi tränade lite dressyr för Anette Solmell som var mycket nöjd med mitt hästköp. Eller, tränade och tränade. Anette höll koll på mig så att jag krävde rimliga saker av Stina ;) Jag köpte mitt älskade släp och vi for iväg själva. Lite uteridning och miljöträning i stan hann vi också med och ja... Det kändes som att vi var helt "i fas" när jag vid årsskiftet bestämde mig för att Stina nog skulle få en bättre dräktighet och fölning/föltid hos en erfaren uppfödare med flera ston i samma situation som Stina, och därmed blivande lekkamrater till fölet.


1. Släpet. Släääpet <3 2. Uteridning bland hus och studsmattor och barn 3. promenad i city 4.min duktiga systerdotter kom och red lite när dräktighetsmagen var så stor att sadeln inte längre passade, men Stina ändå var full av energi. Måste lura ner henne hit igen. Måste. Om inte annat så för Stinas skull ;) 5. Stina lastar sig själv 6. Hjälp av Anders Eriksson vid inkörning. Också nästan tråkigt okomplicerat.


I Mars flyttade Stina till HL Equestria i Ljungsbro. Det har varit väldigt bra. Hanna har stenkoll och även om jag är ett nervöst kontrollfreak ibland så vet jag att jag kommer mötas av en glad häst i fint hull varje gång jag åker ut. All kommunikation har varit så enkel och Hanna har messat så fort något har avvikit från det normala och så har hon erbjudit sig att antingen stå till tjänst med avhjälpning av problem, eller att jag får sköta det själv. Jag har väl varit och hälsat på Stina i genomsnitt en gång i veckan, eller en gång varannan... Jaja, det är inte som att hon har saknat mig bland kompisar och fri tillgång på mat ;) och samtidigt har jag fått rida på Zahara. En toppenlösning även det! Så att jag sluppit vara utan häst och tappa ridningen helt.

Men nu då? Och framtiden? Ja, såhär ser planen ut iallafall:

Stina och Freddy går kvar hos Hanna tills det är dags för avvänjning. Vissa tycker att det räcker med ett halvår, men jag ser gärna att de får gå ihop i iallafall 8 månader, om han inte blir för stökig. Då är vi framme i slutet av Januari 2018. Då ska Stina få sig en rejäl koll av tänderna (ni kanske minns att jag red mest bettlöst i höstas, då klinikbesöket med tandfix inte hjälpte Stinas oroliga mun och tandmärken i betten...) hos Torbjörn Lundström samt en genomgång av Equiterapeut/osteopat innan hon nyservad får åka ner till Lina. Jag kommer inte att göra en vetcheck på en häst som knappt är riden. Det finns liksom ingen anledning att hon ska vara halt eller trasig, men en liten uppmjukning av kroppen medelst equiterapeut/osteopat bjussar jag henne på ;) Jag har haft så mycket skadade hästar, så denna gång kommer jag inte leta fel på min häst. Dessutom är Lina såpass duktig att jag vet att hon kommer känna av ifall något inte är normalt med Stina, och då tar vi det då. Evidensiakliniken och "min" veterinär därnere litar jag fullt ut på.

Lina får ta den tid hon behöver för att Stina ska få en hopputbildning där hon är i fas med vad som förväntas av den 4-åriga hästen (alltså 1 meter), samt åka ut på några pay'n'jump/småtävlingar i sällskap av Linas andra hästar. Vi räknar med att det tar ett par månader eller tre. Då är vi framme i maj och det är här kruxet kommer. Jag saknar ju Stina när hon är borta och vill rida själv ;) samt att det faktiskt inte är gratis att ha en häst på utbildning. Men säg att unghästtesterna är i början av Juni nästa år. Då verkar det ju konstigt att ta hem Stina i en månad för att sedan köra ner henne igen. Öööh, detta tål att filas på, men det helt klart smidigaste verkar vara att inte visa Stina, utan bara ta hem henne när hon är i fas med sin utbildning ;) Någon kanske tänker: "men kan du inte låta någon annan unghästutbildare uppe i Östergötland rida henne istället?". Nope. Nej. Nehej. Jag vill att mina hästar ska ridas av Lina. Hon är så duktig och så väldigt okomplicerad med hästarna. Det har tagit år att komma över mina trust issues, så henne håller jag hårt i ;) Ett annat alternativ är helt enkelt att låta Stina vara i Kalmar under senvintern/våren och utbildas, gå testet därnere och sedan få sitt bete därnere. Men då blir det ytterligare en lång tid för mig utan min häst och det är jag inte så sugen på. Jaja. Jag och Lina får prata ihop oss om någon smart lösning.

Freddy blir kvar hos Hanna med andra ohängda slynglar till hingstungar som han kan stuffa runt med fram tills det är dags för inridning. Då lär han också åka ner till Kalmar. Ljungsbro är ändå tillräckligt nära för att man ska orka åka ut med jämna mellanrum och hantera hästen lite.

Likes

Comments


Natten mellan torsdag och fredag började det burra under huvudkudden. Jag tryckte, aningens groggy, på den gröna luren och möttes av ett viskande: "hon fölar nu". Ålade mig i mjukisbyxorna och tänkte: "socker. Jag måste ha något med socker, så jag håller mig vaken bakom ratten". Grabbade soyamjölken med chokladsmak och slog fartrekord till Ljungsbro. Fick under tiden den här bilden av Hanna:


Vill skriva massa putslustiga kommentarer som hade kunnat föreställa Stinas tankar. Men vad som rörde sig i hennes huvud just då får vara fritt från tolkning och jag njuter bara av den här ljuvliga bilden.

När jag kom fram möttes jag istället av det här:


Stina var hungrig och ungen var på benen. Ca 50 minuter gammal på bilderna. En brun liten hingst. Jag har ju avslöjat för dem som verkligen velat veta, att ett fuxsto stod allra högst upp på önskelistan efter: 1- att Stina överlever, 2- att fölet lever 2- att fölet är välskapt. Men det var ju inte som att jag brydde mig så värst om de petitesserna när jag fick syn på Freddy. Hanna berättade att allt hade gått fort och bra. Stinas modersinstinkter kickade in och hon var snäll och mild mot fölet som var ovanligt kvick på benen och tog sig fram medelst blandade småhopp (ni som klipper referensen får pluspoäng i min bok ;) ). Jag och Hanna hjälpte honom försiktigt att dia när han var ca 1 timme gammal. Stina grinade lite, det spände väl i juvret, men lät honom hållas och nu lyfter hon nästan på benet när han vill dia. Kanske har hon kommit på att det slutar spänna när fölis varit där? Det är rörande att se hur Stina är mot lille Freddy. Snäll, mild och vaksam, men drar sig inte för att stånga bort honom med hela huvudet när han är ivägen. Han kommer nog få en gedigen uppfostran, sin mors ringa ålder till trots. Och jag blir om möjligt ännu mer kär i Stina när hon bevisar sitt förnuft i alla situationer hon ställs inför.

Igår var det så himla fint väder, så de fick komma ut ensamma i hage med en gång. Freddy ömsom diar, skiter, sover och skuttar runt på ett ytterst förvirrat sätt. Stina suckar och går efter, men när han närmade sig hästen i hagen bredvid agerade hon sköld och föste snyggt bort Freddy från det potentiella hotet. Lite skeptisk var hon till att jag skulle få komma nära också, men när jag påminde henne om att jag var mat- och klimaskin så benådade hon mig att komma nära ungen. Han däremot vågar sträcka fram sin skäggiga lilla näsa och suga tag i ett finger, men vill man klappa på kroppen så bockar han iväg. Jaja. Det ger sig nog. Ska inte tvinga mig på honom, utan han märker säkert tids nog att mamma Stina gillar oss människor och då kommer han också bli nyfiken.

Stina verkade lite trött. Så fort Freddy lade sig ner och hade somnat gjorde hon detsamma. Men det var straxt upp igen för att styra runt lite på barnet, eller som kära Görel sa: "Åh vad Stina kommer få springa runt med den där lilla dretongen".


Jag dör. Det är bara så distanslöst gulligt att jag inte ens kan skämta om det. Är han min? Är bägge de här fantastiska hästarna mina?

Idag har det regnat och varit rätt ruggigt, så Stina och Freddy har fått vara inne. När vi kom och hälsade på var Stina väldigt lugn. Kanske var det skönt att ha ett begränsat utrymme till "dretongen"? Mindre att hålla koll på liksom.

Husse Fredrik gjorde det taktiska misstaget att ta in Stinas mineralgodiskhink för att sitta på i boxen ("meh, hon kan väl inte känna genom locket vad det är för hink?". Eeeh, jo. Mellersta Sveriges största godissnokare...) och fick sig lite väl påträngande närkontakt. Men hon är ju snäll. Biter inte eller något, bara buffar honom av hinken för att förklara att den är hennes att stoppa näsan i... Sedan började han vekna: "Men kan jag inte bara ge henne lite, hon vill ju så gärna ha...". "Brukar jag bli mer lätthanterlig av att få en cheeseburgare när jag vill äta upp allt som finns på McDonalds? Nä, just det. Hon får INGENTING förrän vi går, och då på backen".

Freddy fortsatt feg förutom att han ville suga på fingrarna, och man tager vad man får... När han får tänder tar vi gosandet till en mer försiktig nivå ;)


Lilla ängelfjunis smakar på husse. Mmmm...


Och finaste Stina fick sig en riktigt hård omgång med massageskrapan och borst. Njutis. (När kan man tvätta hennes svans och bakben tro? Jag gillar ju mina hästar rena som ni säkert vet vid det här laget. Hennes svans är... om man inte gillar födselkvarlämningar liksom... riktigt ofräsch ;) )

...och fölis heter inte Freddy. Det är arbetsnamnet. Han heter "Right Said Fred". Jag ville ju döpa honom till Fredrik som en hyllning till min sambo som står ut med mina hästgalenskaper, men efter att ungefär 100 personer tittat på mig med blickar som att jag borde låsas in någonstans så är namnet modifierat till Right Said Fred. Det anspelar ju både på Fredrik och på pappa Mr Vains namngenre, definierad av kitschig nittiotalsmusik...

Ge oss 15 år, så kommer vi äntra GP-banorna med vår kür med det medryckande temat:

Likes

Comments

If you want to work with horses, you have to learn how to speak "horse", not try to learn the horse how to speak "human".


Likes

Comments

Alltså, jag är ju för fan sämst. Utlovad bloggpaus och så kan jag hålla mig borta i typ två dagar. Och så har ni slösat gulliga kommentarer och krya-önskningar på det förra inlägget. Känner mig som en lurendrejare, men efter lite pep-talk med Camilla så har jag kommit fram till att jag kanske inte behöver skämmas för en plötsligt uppkommen blogglust?

Vad föranleder denna plötsliga vilja att skriva då? Gårdagens träning för Per Hendrik och moln-svävandet därefter, samt en önskan att sammanfatta för både er och mig själv vad som har hänt sedan sist, vad vi gjorde igår och vad vi ska öva vidare på. Jag tillåter mig att vara ofokuserad. Det här inlägget får ta 4 timmar om det vill. Jag har ingen brådska idag. Ska åka och prata allvar med Stina (som tydligen låter som en lungsjuk elefant om nätterna, pust och stånk och flås, kan inte bestämma sig om det är minst obekvämt att ligga eller stå... vänta! Jag har ett förslag som kan lätta din börda kära Skrutti-Bang-Bang: KLÄM UT FÖLET!).

Hursomhelst. Vad ser ni i den här bilden?



Jag kan tänka mig att några ser ett lite framtungt ekipage med lite för långa tyglar.

Den eventuella uppfattningen av bilden strider så monumentalt mot känslan. Vet ni vad jag ser i bilden (förutom den första gången jag såg bilden då jag också såg det där framtunga ekipaget. Eftersom känslan var SÅ FIN så trodde jag ju att vi såg ut som ett GP-ekipage också ;) )? Jag ser en avslappnad häst som vågar ha bettet i munnen utan att verken dra i det eller försöka komma undan det, arbetandes med en aktiv överlinje utifrån vad dagens ork, kroppsbygnad och koordination tillåter.

Jag blir STOLT när jag ser den här bilden. Vet ni hur det känns att sitta däruppe? Det känns som guld: som att jag får ett förtroende av Zahara när jag kan sköta "min del av kontraktet" och hon vågar börja "komma i sin kropp" och utforska vad vi kan göra tillsammans, istället för hur hon på bästa självbevarande sätt ska skona sig ifrån mig. Jag har kanske 100 grams stöd i vardera hand, och följer henne med den kontakten både upp och ned (som Per säger: "om hon tar ner huvudet tror jag knappast att hon väljer alternativet "ramla omkull", så följ henne dit också. Hon söker sin balans"). Jag har en manke som växer framför mig. Jag har en häst som lyssnar på små skänkeldutt framåt utan att spänna sig. Jag har en svingande rygg som är lätt att hitta takten att sitta på de få stegen jag sitter ner (gångartsbyte).

Kommer ni ihåg de här bilderna jag ritade med hur jag önskar att hästen ska arbeta i en uppbyggande fas?



Bilden ovan visar hur det känns att sitta på Zahara nu (de bra stunderna iaf ;) ). Bilden nedan visar det känts tidigare, när jag också trott att det känts bra, men när jag nu har den göttigt lätta samarbetskänslan att jämföra med:



Jag är så löjligt glad, peppad och euforisk. Över känslan, över att ha tro på mig själv nog att envist hänga mig fast i vad jag menar är rätt, och att få bekräftelsen från Zahara. Per var faktiskt också glad :) Han sa att han knappt trodde det var samma häst och att hon gick bättre än vad hon gjort på hela veckan nere i Blekinge. Vilket också ger en bekräftelse på träningsformatet: Bootcamp i Blekinge ett par/tre gånger per år där vi blir nästan överbelastade med verktyg och nya intryck, sedan hem och sortera, känna efter, prova själva och så Skype-träningar för att underhålla tills nästa "ridläger". Nu går jag händelserna i förväg och jaaaa, det kommer komma bakslag, men alltså... jag vågar nästan hoppas på en enkel liten dressyrstart till hösten. Iallafall en Pay'n'ride. Om Zahara blir tittig är det inget som jag blir besviken över, det är sådan hon är, en donna som vill hålla koll, men det skulle ju kunna gå bra också ;)

Så, vad var det vi gjorde igår? Acceptansen för bettet är bitvis 100-procentig. Lite oro efter skrittpaus och vid nya situationer (varvbyte, gångartsbyte), men Zahara kommer snabbt till ro igen, så igår, när acceptansen var på plats och uppmärksamheten för skänklarna fanns där kunde vi börja jobba lite med "vänta" också (halvhalt alltså).

Att börja jobba med "vänta" innan hästen är helt ärligt framme för skänkeln ger ingenting. Att jobba med "vänta" på en häst som ber om att få gå fram är däremot styrkebyggande och kan vara en signal för hästen på att den behöver komma i en helt självständig balans som förberedelse på ny signal från ryttaren. Ja, ni hör ju, det är klassisk ridlära. Det som skiljer sig är dock att jag av så många tränare blivit ombedd att ta en halvhalt trots att hästen inte är framme för skänkeln, vilket bara leder till spänning eller att den "segar till" i några steg och så måste man sparka på igen. När jag har Zahara så med mig som jag hade stundvis igår så bad jag om vänta med exakt bibehållen kontakt på tyglarna, en lång utandning, lite tyngre säte och att räta ut bröstryggen. Per bad mig kontrollera "vänta" med att ge henne tygeln i det läget. Och tamigtusan om inte Zahara gick kvar i några steg! Sedan var det min taskiga timing som gjorde att hon ba: "jaha, men nu då? Ska jag pinna på igen" och föll ur väntläget innan jag hann förekomma henne. Gaaah! Jag är för långsam! Med allt! Jag vill bara göra Zahara rättvisa när hon är så duktig och samarbetsvillig.

Men nu gäller det att jag inte blir ivrig och börjar be henne om "vänta" för att jag vill bygga styrka för en lite högre form för snabbt (för givetvis är den långsiktiga planen att bära mer på bakbenen, men aldrig genom att tappa ryggen!). ALLTID bocka av: 1- acceptans för bettet, jämn kontakt, 2- balans att kunna skifta yttertygel, 3- uppmärksamhet på skänklarna, innan jag ens tänker på att börja göra halvhalter! Och om jag vågar lita på mig själv så känner jag när det är rätt: När det är rätt är det lätt, och är det inte lätt så får man backa (och det är nog mest pga mig som vi kommer att få backa när det inte känns lätt, för att jag inte har kroppskontroll och koordination till att göra det lätt för Zahara).

Vi fick även gå ur volten lite i galopp och istället rida på en oval. Det innebär att vi "typ" rider långsidor, vilket i sin tur ställer helt nya krav på balans för att: 1- kunna hålla ett rakt spår med bibehållen jämn kontakt på bägge tyglarna, 2- kunna lägga ett jämnt och balanserat tempo sa att det inte blir kaos när vi ska svänga in på kortsidan. För att öva vidare på detta själv behöver jag hitta "vänta" i galoppen, för att på ett lugnt och förtroendefullt sätt kunna leda Zahara balanserat in på kortsidan. Zahara i sin tur behöver styrka nog till att balansera upp sig själv och vänta i galoppen.

Så det vi ska öva på själva nu är "vänta" och att rida ut lite på raka spår med bibehållen känsla. Vi behöver inte rida på fyrkanten, det räcker med några steg för att försöka undvika att förlora känslan. Babysteps... Och jag är SÅ LYCKLIG över de här babysteps'en som i min värld är helt logiska utmaningar för oss där vi är just nu.

Och så får jag inte bli besviken om det kommer pass då vi måste gå tillbaka till ruta 1 - acceptans av bettet. Men jag får bli skitglad om det kommer pass där vi ganska snabbt klarar av ruta 1, 2 och 3 (2- balans att kunna skifta yttertygel, 3- uppmärksamhet på skänklarna) och ganska snart kan börja med "vänta" och balans på raka spår.

Här får ni ett par bilder till som Malin fotade på oss. Jag blir så glad för att hon är så närvarande! Guld värt att ha henne att prata och resonera med.



Man kan nästan se mitt stora flin på den nedersta bilden ;)

Likes

Comments

Hej!

Att skriva har för mig alltid inneburit utlopp för kreativitet, rensning och sortering av tankar och återhämtning. Att skriva är en av de få saker som jag faktiskt vet att jag är bra på och som jag kan göra utan att helt slå knut på mig själv, så det har varit en lisa för själen att kunna återvända till knappandet på tangentbordet i denna tid av mitt liv som varit... konstig; sjukskriven sedan Januari och änsålänge tillochmed September på grund av utmattningsdepression. Det kanske inte märks så mycket om man följer mig på sociala medier, men det är ju så enkelt (och roligt) att visa upp när man har det bra och gå och gömma sig när man har det dåligt. Jag har liksom ingen lust att prata med så många andra än vården om hur jag har det. Känner mig tjatig, besvärande och jävligt tråkig helt enkelt. Och så har jag ju saker i livet som jag förstår är fantastiska. Jag känner det inte, för jag känner inte så mycket alls just nu, men jag VET, och när jag är OK igen så kommer jag vara glad att jag höll fast i dem. Jag försöker dessutom inse att den här sjukskrivningsperioden inte är till för att "ta vara på" genom att göra så mycket som möjligt, prova någon ny karriärsinriktning eller förverkliga mig själv. Alla sådana ambitioner kommer bara ur en stress och ett självpiskande som jag är mästare på (har dessutom läst Therese Lindgrens bok där hon "råkade" bli en av våra största Youtubers under sin sjukskrivning. Jag ska nog inte försöka mig på att bli en av de största bloggarna ;) ). Jag borde inte försöka bevisa något under den här tiden. Jag borde få mig själv att må bra. Men i det känslolimbot jag befinner mig i nu vet jag inte vad som får mig att må bra. Ingen glädje går djupare in än ett leende på läpparna och en bild på Insta. Utan att jag vill kalla mig falsk, för som sagt, jag VET att mycket är bra. Jag KÄNNER det bara inte.

När jag startade bloggen fanns det så mycket jag ville ha sagt, så många meningar jag ville forma om hästvälfärd och vart dressyrsporten är påväg, kommentarer jag ville lämna till aktuella debatter, tips jag ville dela med mig av och såklart, låta er följa "resan" med Stina. Som vanligt gick det prestige även i detta. För mig är det farligt att bli bekräftad av omvärlden när jag inte mår bra. Det driver på mig så mycket att jag slutar lyssna på mig själv. Jag är generellt väldigt dålig på att veta var mina gränser går, om jag t.ex. verkligen inte vill något, eller om jag "bara sjåpar mig". Att få texter publicerade av Hippson, eller få ett inlägg delat 500 gånger, det är knark för mig. Och sedan ska de inläggen överträffas. Det ska skrivas något ännu bättre, mer välunderbyggt, ännu spetsigare formulerat.... Så det som var min lilla plats i cyberspace som jag inledningsvis kände energi och engagemang för, där jag kände att jag kunde göra skillnad, är för tillfället rätt slocknad. Jag känner mig urlakad. Jag ser de ämnen som jag brinner/brann för repeteras, om och om igen och jag känner på en gång att jag redan sagt mitt i frågorna, samtidigt som inget längre riktigt berör mig. Jag hoppas att det ändras. Jag hoppas i framtiden att jag orkar lämna en kommentar till den där bloggaren som lägger upp en tävlingsbild på sig och sin häst i klockren LDR-form och inte verkar inse att hen normaliserar en kontroversiell arbetsform för sin stora och (förmodat) unga publik, eller så gör hen det, och då är det ju ändå värre. Jag förutsätter att jag åter igen kommer orka reagera på tveksamma träningsmetoder och hästhållning, även om de utförs av "proffsen" och lyfta positiva och inspirerande exempel, men just nu scrollar jag mig bara förbi, skakar på huvudet och tänker att allt är hopplöst och att jag borde gå ut och vattna mina tomater. Men jag orkar inte det heller. Blir sittandes i ett par timmar till.

Jag är sjuk. Och det har gått prestige i bloggen och skrivandet också; strategiskt tänkande om vilken typ av inlägg som ska publiceras för att tilltala både dem som vill läsa reflekterande texter, dem som är intresserade av Stina, och dem som inte vill ha en textvägg varje gång man klickar sig in på bloggen. Och det är just sådant här jag inte klarar av nu; tankar på att något måste vara bra, på utveckling, på jakt efter bekräftelse. Samtidigt vill jag inte ha en blogg där jag bara "skriver av mig" som en dagbok. Den här bloggen har redan lett till mycket gott; jag har fått kontakt med superba människor, kunnat börja träna för Per Hendrik Waaler och fått texter publicerade för en publik som är vida större än bloggens, så jag vill liksom inte "skita ner" bloggen med att bara slapp-skriva om vad jag gör om dagarna (vilket inte är så mycket). Även om det inte är så stort, så är bloggen ett varumärke och besitter en viss trovärdighet. Så det är bättre att pausa tills jag känner ett sug igen. Tills jag bryr mig om någonting igen.

Ett inlägg (förhoppningsvis väldigt snart) kan jag dock lova er, och det kommer när Skrutti-Bang-Bangs föl behagar se världens ljus. Snart två veckor över tiden och katastroftankarna är ändlösa.

Imorgon är det Skypeträning för Per med Zahara och i helgen ska jag åka och titta på när hennes föl Zandy (fortfarande i Malins ägo och kommer göra Zahara sällskap i nya stallet efter helgen) genomför sitt treårstest. Det ska bli roligt!

Jag har sagt det förr, men om ni vill få notis om nästa inlägg kan jag rekommendera bloggens FB-sida.

Och om ni vill följa min vardag på ett lite mer ytligt sätt, utan djupare tankar och bra argument, men med gulliga hästar, finns ju Instagrammen

Det här är inte det sista ni hör från mig ;) Men jag plockar bort bloggen ur mitt liv sålänge jag känner att den är något jag "borde" fixa med, istället för att den är något jag längtar efter. Tillsvidare: Tack söta, fina och kloka ni som är här inne och läser, kommenterar, peppar, bidrar och ifrågasätter. See ya on the Flip side!


​En av alla saker jag VET är bra: Elin. Hon kan fan bygga ett radhus till av all skit jag lämpar över på henne. <3 

Likes

Comments

Stina kniper med sin lilla fölunge och min hjärna har kokat över. Sorry folkens. Kan inte formulera en enda vettig tanke. Inte ens om hur läget är. Kram på er och kika in till helgen eller följ Carolines Hästdröm på Facebook. Då kommer det upp i ert flöde när jag lyckats författa ett nytt inlägg igen. Fast på Facebooken brukar jag inte stjäla folks uppmärksamhet med poster om blogginlägg som handlar om vardagsgrejer. Där länkar jag mest om jag har skrivit något som jag själv tycker är läsvärt ;)

Jag återgår härmed till apatiskt tittande på "Gift vid första ögonkastet" och tankar på vad fan det är som händer med mig.

Jamen, en liten bild på Stina med buken då, från gårdagsmys och bete där hon fick vagga lös på gården. Henne kan man ju inte få nog av.

Likes

Comments

Ute hos Stina igår. Hon är planerad att föla IDAG, men det dröjer nog en liten stund till.


Inga fölningsjuver direkt... Men man vet ju aldrig med de där luriga märrarna. Särskilt inte med förstföderskor vars mönster man ännu inte känner till. Stina går in på nätterna nu och Hanna vakar. Hon har inte direkt sett något som tyder på fölning snart heller. Hon har jobbat hårt, men utan framgång, på att jag ska kunna koppla upp mig mot kameran för att också få vara med och titta, men med tanke på de sömnproblem jag redan har, är det kanske lika bra om jag inte får tillgång till den där lilla svartvita övervakningsbilden ;) Hanna ringer när det är på gång istället, så får jag kasta mig i bilen (eller oss. Fredrik SKA med). Hinner vi så hinner vi. Jag är ändå så äckelmagad, så det kanske är lika bra om fölet redan är ute när vi kommer ;)


Såhär tanig rumpa har Stina aldrig haft förut ;) Det är bäckenbanden som har blivit slappa för att förbereda för att fölet ska kunna komma ut och hela baken har liksom fallit ihop på henne. Ur den här vinkeln ser man visst inte magen heller, men det är ett trompe l'œil, för den är stor...


Mer rättvisande magbilder. I övrigt är hästfotograf kanske inte ett yrke jag bör satsa på ;)

Vi pysslade med Stina. Rykt och obligatorisk svanstvätt. Hon verkade njuta av att få komma in en stund. Stod och sov och lät sig bli gullad med på ett ovanligt godmodigt sätt. Det kom in några barn i stallet som undrade varför vi hade snöret så löst (slängt över en boxkant bara) och det blev uppenbart att jag har en väldigt lugn och cool häst, för jag tänker liksom inte riktigt ens på det när jag håller på med Stina; att hon skulle behöva bindas fast. Iallafall inte när stämningen är så lugn och fridfull som den är hos Hanna.

När vi skulle gå tillbaka till lösdriften passerade vi genom en gräshage. Jag kopplade loss Stina för jag tänkte att hon kanske skulle vilja äta lite gräs. Men se, det ville hon inte. Hon ville visa upp sina fräsiga hästjympaskor och galopperade iväg med svansen i vädret för att sedan återvända och balanstrava runt mig medan hon sprutade drakljud ur näsborrarna. Hon verkar inte riktigt identifiera sig med högdräktigt sto... Jaja. Hon lugnade ner sig och fick återgå till kompisarna på lösdriften.


Fuxdamerna paktar mot alla brun-djur.

Sååå... Då håller vi tummarna för att Skrutti-Bang-Bang behagar föla snart. Inte minst för stackars Hannas skull som är den som får hålla ögonen på kameran.

Likes

Comments