Header

Hej!

Någon som fortfarande är här (hmmm, det hade jag ju snabbt kunnat kolla under statistikfliken, så vi får väl kalla det en retorisk fråga eller bekräftelseförhoppning)?

Vi har ju pratat om det här tidigare, hur jag mår och att det måste få vara OK att inte blogga, så jag har lagt den åt sidan några dagar då jag dels inte tycker att jag har haft så mycket att skriva om (ni ska slippa både frukostbilder på sladdriga mackor och mina chica morgonrocksoutfits) och när bloggen inte har känts rolig. I vanliga fall brukar jag ju kunna fylla ut händelselösa dagar med någon reflektion eller åsikt, men just nu alltså... Jag kommer verkligen inte ner i mina egna tankar. Jag har svårt för att ta till mig information, svårare för att bearbeta den och skapa mig en åsikt och svårast av allt är att isåfall förmedla denna. Oförmågan stressar mig och jag tycker att jag är kass och kan inte förstå att någon skulle vilja läsa denna blogg, även om jag kanske skulle hitta något ämne som berör mig. Usch, helt enkelt! Jag har börjat med ett par nya mediciner. Är det en konspiration? Är någon av dem lobotimi i pillerform? Jag skojar såklart, men alla får olika biverkningar och en kan vara att man blir lite "ovanpå"; att känslor och tankar inte riktigt kommer in i processorn, utan mest flyter runt som ogreppbara dammråttor i själen. Ja, och av den andra medicinen får jag synrubbningar, såatte... Var helt livrädd häromdagen när jag kom hem från stallet och hade bedömt avstånd helt fel och hållit på att krocka och blev superbländad av varenda småljus i mörkret. Kastade mig ner framför Fredrik som låg på soffan och flämtade: "Asså, hallå! KOLLA! Ser mina pupiller konstiga ut? Är de typ skitstora?". "Eeeh, nej, men i övrigt beter du dig ju lite påtänt...". Sedan läste jag bipackssedeln på medicinen och fick förklaringen. Skönt. Blir altid sjukt nojjig när något känns konstigt med kroppen. Smärta är en sak, men ni vet, när något bara är konstigt? Typ pip i öronen kan också få mig att balla ur.

(Haha, som en sjukt lång parentes som får förklara lite mer om världens nojjigaste människa: I helgen var det så himla fint väder och jag och Fredrik hurtade ut på en promenad, i jympaskor och allt. Efter en stund gick hurtigheten över och när vi gick förbi en ICA så tittade vi på varandra i bästa great-minds-think-alike-stil: "Tror du att de har kylda nödraketer här?". Vi gick in. Köpte varsin folköl och gled ner till Strömmen och njöt av vårens första uteöl på en bänk i solen. Kände mig som en riktig A-lagare där jag satt med en pilsner i handen medan barnfamiljer travade förbi på sina söndagspromenader och nojjade redan där: "Får man verkligen dricka folköl på allmän plats?". "Men för fan älskling, du kan ju vara världens stissigaste människa. Titta på himlen, lyssna på fåglarna, njut av din öl.". Jag hade precis börjat släppa tanken på att någon arg morsa skulle stolpa fram till mig där jag satt i mina träningskläder och drack öl för en uppläxning om vad barn bör slippa se på sina söndagspromenader... när jag får se en SNUT! "Fredrik, Fredrik! Polisen! Han kommer för att ta oss! Helvete också!" Väste jag medan jag fimpade min öl i strömmen. Fredrik bara garvade: "Aaah, säkert. Han har nog inget bättre för sig än jaga folkölsdrickande söndagsflanörer. Tjena tjena!" Hälsade han på polisen med flaskan i högsta hugg och fick ett leende och en vink tillbaka. Sedan vände han sig mot mig: "sådär. det var väl inte så farligt? Varför är du rädd för polisen? Skål för en härlig vårdag" sa han och började leta med blicken efter min öl. Jag nickade lite utåt strömmen där den låg och guppade och det gapskrattet som mötte mig då räcker fasen tills nu i helgen. Jag är tydligen sjukligt nojjig. Skulle bli en mycket dålig kriminell. Och inte fick jag smaka på Fredriks öl heller, när snutfaran var över...)

Jag tänkte iallafall att jag skulle skriva ett helt lustbetonat inlägg om vad som berör just nu, men jag märker att jag har väldigt svårt att fokusera. Sitter med en ständig känsla av att jag missar något, att jag borde kunna bättre, eller att det inte är "på riktigt" att sitta här framför skärmen. Borde gå ut och träffa någon, kanske ta en lunch på stan i solen? Fast nä, bara att tänka den tanken får mig att krypa ihop. Laddar lite inför stallet i eftermiddag istället. Zaharas stall känns som en trygg plats. Det är trevligt där, men samtidigt helt kravlöst. Zahara är också rätt intellektuellt lättsam ;) Just nu orkar jag bara med folk som känner mig väldigt väl, eller personer som det klickar till 100% med. Alla reserver för social kompetens är tomma som ett vinglas efter kl 20.00 en fredagskväll och personer som jag inte kan vara helt avslappnad med funkar inte. Just nu har jag inte förmåga att parera folk och riskerar att bara säga något dumt om det t.ex. är något jag inte håller med om, eller komma hem som ett vrak efter att ha gjort timmars kraftansträngning för att låta bli att vara 100% mig själv. Då är det bättre för alla att jag gömmer mig lite. Nä, man blir inte så trevligt sällskap av att må dåligt.

Jag kan förstå om det är någon som följt den här bloggen ett tag som funderar på varför jag inte verkar göra något åt mitt mående. Det gör jag. Jag äter mediciner och har precis påbörjat en ny samtalsterapi. Jag är glad för den hjälp jag får, men samtidigt kan jag såklart känna att jag har gått här hemma ett par månader i onödan i väntan på min samtalskontakt. Dock är jag så jäkla paj just nu att jag mest "go with the flow". Jag har inget driv i mig kvar, utan känner mig rätt så apatisk och låter andra ta beslut om vad som är bäst för mig, och sjukvårdsbyråkratin går sin gilla gång. De säger att det är viktigt att jag vilar, men jag kommer inte ner i varv. Jag har bara dåligt samvete för att jag inte kan vila eller komma på något långsiktigt hållbart som ger mig lite livsgnista tillbaka. Visst kan jag går runt och vara sjukskriven och rida lite, men det håller ju inte. Det är inte vad jag vill. Att veta att vilotiden är utmätt stressar mig något oerhört. Jag måste komma på hur jag ska kunna vila. Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag inte ens har förstått min situation ännu, sådär ända in i ryggmärgen. Eller iallafall inte accepterat den. Då är det svårt att bli bättre.

Så, då vet ni tappra läsare varför det har varit tyst ett slag.

Men vet ni! Jag var faktiskt med på hoppträning med Zahara i förrgår! Det ska jag såklart skriva om! Och visa lustiga små filmer på när tant försöker hålla balansen över hinder ;) Men nu ska Gollum möta ångest-solen med sin cykel och dra iväg till stallet. Be för mig och medvind ;)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hästbutiken Paloma har 50% PÅ ALLT!

Och de har allt! Fatta, 50% på LeMieux, Shires, WeatherBeeta, fodertillskott, hovslagarprodukter... Allt!

Jag satt här i godan ro och plockade ihop grejer för 3500 kr. Sjukt nöjd. Värsta flinet. Skulle ju kostar 7000 spänn i vanliga fall! Sedan kom jag på att jag nästan började grina häromdagen när jag fick en P-bot på 900 kr och insåg att även denna månad med sjukpenning skulle gå back.

Men halva priset... Och 3500... Det löser man väl? Kan jag mörka det för Fredrik på något sätt? Finns någon annan avgift att skjuta upp? Nämen... Vänta lite nu! Det är SAKER. Jättefina kvalitetssaker förvisso, men saker som varken jag eller Stina har dött av att inte ha fram tills nu. Men halva priset! Och bara saker som jag veeet kommer komma väl till användning och som vi kommer att behööööva.

Gick in och väckte Fredrik:

- Duuu. Jag håller på att göra något jättedumt nu...

Insåg att han var förnuftet som jag behövde ta tillfånga. Mycket riktigt. Efter att jag hade beskrivit min svåra situation:

- Nu går du tillbaka till datorn och klickar på det röda lilla korset högst upp till höger. Du gnäller varje månad för att du inte har några pengar och världen går under om det kommer någon oförutsedd utgift, men att köpa hästsaker för 3500, det går an eller? Tänk på att din bil ska besiktigas om en månad. Vad gör du om du behöver reparera den för 3500?

- Men det går ju inte! Jag har ju inga pengar.

Ridå.

Fy fasen. Snacka om I-landsproblem, men det var verkligen bra grejer. Varsågoda att moralisera över min bortskämdhet, men bara om ni inte alls kan känna igen er i halva-priset-våndan själva ;)

Och så vet jag ju att jag har utgifter som kommer, som verkligen är sådant jag/Stina behöver. Såatte... Stick to the list:

- Veterinärkostnader

- Tandläkare

- Sadel

- Träningar åt mig (och Zahara)

- En månad hos Lina för Stina

Med de fyra punkterna kan jag vara lugn för att pengarna tar slut ändå ;) Och så ska ju som sagt bilen (sunkbilen, Vesslan) besiktigas snart. Då får jag säkert en till "oförutsedd utgift" att böla över...

Och som Fredrik så förnuftigt sa (obs! Gäller givetvis inte honom själv och hans Amex om han får syn på typ... några fräscha fälgar, jäkla hycklare, men jag försöker ändå ta det till mig): Det är bättre att handla saker för fullpris när man har pengar, än för halva priset när man inte har några pengar.

Men, have a blast på den suveräna rean, you rich bitches! <3 ;)

MVH

/Mogen och Olycklig och ska försöka spara ihop en liten buffert för liknande tillfällen i framtiden (haha. Årets skämt).

Likes

Comments

Halloj!

Jag har en dålig dag. Eller, dålig vecka. Ska snart cykla ut till Zahara. Jag vet att jag tjatar om vilket välkommet "måste" hästarna är, men annars hade jag inte tagit mig ut alls tror jag, och det blir så lätt en depp-spiral av morgonrock, smutsigt hår, TV som man inte kan fokusera på och rastlöshet utan handlingskraft, så jag tänker nog upprepa att jag är glad att jag har hästarna, även om jag helst inte vill resa på mig alls just nu.

Det är kvarka och abortvirus i faggorna igen, så jag och Zahara får hålla oss hemma ett tag. Känns onödigt riskabelt att åka iväg till andra anläggningar med hästarna som läget är nu (det är alltså inte kvarka i Zaharas stall). Funderar på den planerade utflykten till Stina på lördag, om man kanske ska skippa den, för ultra-säkerhets-nojjans skull, eller om man ska vara lite realistisk och faktiskt bara ta på sig nytvättade kläder och tvätta av skorna efter att jag varit hos Zahara på fredag, innan jag åker ut till Stina.

Jag har ju en massa bilder och filmer från Bruksprovet. Jag är pinsamt seg med att lägga ut utlovat material, men några bilder och filmer på mina favoriter är kanske bättre än inget inlägg alls? Någon som läser kanske tillochmed planerar en betäckning i år? Som jag skrev i ett tidigare inlägg blev jag suger på Crusader Ice, en verkligt fin hingst, men så döööden som det varit med en dräktig Stina när jag vill rida och träna så blir det ingen mer betäckning på ett tag ;) Såhär i backspegeln var det smart att ge henne dräktigheten och vilan. Annars kanske jag hade blivit för ivrig med all ridning och utveckling som jag är så peppad på...

Av de treåriga hingstarna var det egentligen bara två som la sig på minnet (av positiva anledningar alltså ;) ) och den ena var Philippe (e Balou du Roet u Caramelle e Cassini ll-Contender) som inte blev godkänd. Det var en fin, sportig och försiktig liten häst. Inte så maskulin ännu, men samarbetsvillig och välbalanserad. Jag skulle verkligen velat veta varför han inte gick vidare. Det var dock få treåringar som passerade nålsögat överhuvudtaget.

Och så var det Formalin (e Floricello u Synovia (36) e D-Day-Master), riden av Ida-Linn Lundholm som blev godkänd treårig gångartshingst. Avspänd och harmonisk. Inget jättespektakulärt register, men rörlig och spänstig. Känns hållbar.


Sedan var det dags för testryttare av 4- och femåriga hingstar och prestationshingstar.

Här är jag såklart partisk ;) Men Mr Vain (e Diarado u La Ghazzi Rose (40) e Lavirco-Ampere) gjorde mig inte besviken i mitt val av hingst till Stina (men de kunde väl ha "hopp-knoppat honom? Vi ser ändå att han har maffig hals ;) ). Han var lite busig, men hoppade jättefint och blev godkänd med klart högsta exteriörpoäng bland hopphingstarna. 166 cm över havet gör att jag hoppas på någon slags genmutation hos fölet som gör att det växer om både mamma och pappa ;)


En annan hopphingst som föll mig i smaken var Conthallon Rouge (e Conthargos u Jesabelle de Baugy e Papillon Rouge-Grand Veneur). En Lövstahingst som verkade lite småstörd av omgivningarna till en början, men snabbt hittade fokus under ryttare. Samarbetsvillig, kvick och snygg.


Och här är en film på fina Crusader Ice från sista dagen med sin egen ryttare Stephanie Holmén i sadeln:


Bland dressyrhingstarna vann Aideean (e Ampere u Dee Dee e Dionysos-Trofé) mitt hjärta (det är den bruna). Kanske var det mest för den avslappnade visningen han gjorde med Mattias Jansson i sadeln? Jag tycker mycket om att se hingstar som jag själv skulle kunna föreställa mig rida på. De där flashiga med jätterörelser som kastar sig åt sidan upprepade gånger för en fläck i sargen, det är säkert helt fantastiska hingstar, men inte för mig. Tillsammans med Aideean på filmen syns Conde Nord (e Charmeur u Hekube Nord e Hohenstein-Dolomit).


Sist men inte minst har vi Dragon Welt (e Dancier u Weltmarja e Weltmeyer-Westwind). En underbar häst! Han verkar så enormt arbetsvillig och snäll. Vaken men inte alls nervig. Han har fått fina exteriörpoäng, men jag skulle nog helst välja honom till ett lite kortare sto. Bild till vänster med testryttare Eva Möller i sadeln. Till höger egen ryttare Ida-Linn Lundholm och en välförtjänt klapp efter galoppökning.


Jag märker även nu att kameran inte räcker till i halvmörka ridhus med långa avstånd. Får kolla med Fredrik om han har något Zoom-objektiv till nästa ridhusevenemang.

Likes

Comments

Ja, lilla Stina. Hon lever verkligen som en drottning därute på lösdriften. Hon är ganska ranglåg och undvikande, men får ändå vara med och borra ner huvudet i höbalarna. För egen del är detta KBT-terapi. Jag gillar mina hästar rena. Så rena att jag fick 30 schampoflaskor som present-pik när jag fyllde 30 och de var inte tänkta till mig (jag gillar att duscha hästen mer än mig själv). Nu får jag träna på att inte hamna i paniskt tvätt-mode så fort jag ser den lilla grisen, för det tjänar ju inget till.


How low can you go + Dum & Dummare ;)

Jag har fått hjälp med att smörja in Stinas (i mina mardrömmar avsparkade) ben med Compagel och det såg mycket bättre ut nu! Bilden kanske inte säger så mycket, men förra veckan var benet typ jämntjockt från kotan upp till hasen. Hon är fortfarande lite svullen över kotan, men det är raspen som inte vill ge med sig. Den blir heller inte värre, så fram tills att det är torrt i backen är det inte så stor idé att vara där och behandla och bryta ner de skyddsbarriärer som finns kvar i huden. Tvättar rent och smörjer med fet salva 1-2 ggr/vecka.

I helgen ska Fredrik följa med ut. Då får han springa lite med henne så får vi se om hon haltar ännu.


Såg för övrigt veterinärens ambulerande klinikbil stå parkerad på en vändplan när jag åkte hem. Bredsladdade in, vevade ner rutan, tackade så mycket och berättade att benet såg mycket bättre ut. Bägge glada. Kom hem och hade fått fakturan också. Smolk i bägaren, men om man ska vara positiv är det ju ändå lite valuta för pengarna att betala en faktura för en behandling som faktiskt hjälpt ;) Inte som den den där dyra rasp-historian på över 5000 kr, där otyget är kvar... Ska ta tag i försäkring med alla fakturor som har med raspen att göra. Känns nästan lite ovärt när självrisken är på 3500 + 20% av resterande belopp. Vad kan jag få i ersättning, 700 spänn? Snark.


Här bakas det för fullt. Fröken Hängbuk minsann. Det lever lite rövare därinne ibland. Nästan lite läskigt att se. Jäkla alien-grej...

Läste i en avelsgrupp på FB om en tjej vars sto hade två månader kvar och precis kastat två tvillingföl som veterinären inte hade sett. Blev väldigt ledsen för hennes skull, och såklart orolig. Det kan verkligen gå fel från dag 1 med en dräktighet, men det måste ju vara som mest fruktansvärt att förlora ett foster/föl när man liksom börjar se ljuset i tunneln på den långa dräktigheten. Hoppas att det som lever runt i Stinas mage är 1 till antalet, ligger åt rätt håll och är frisk och välskapt. I övrigt är det mig likgiltigt om det är ett sto eller hingst och vilken färg den har (fast OK, lite ledsen blir jag om den är brun ;) ) eller om det visar sig bli en ganska liten häst. Jaja, Stina verkar ta allt med ro iallafall. Jag ska försöka göra detsamma tills det eventuellt faktiskt finns något att oroa sig för.

Likes

Comments

Läser den här krönikan i Tidningen Ridsport om att vi med SWB-unghästar uppmuntras (förväntas) visa dem på unghästtester för att bidra med statistik till SWB om hur hingstar förärver sig (även om våra unghästar råkar få dåliga poäng som blir officiella och följer dem genom livet), samtidigt som den solidaritetshandlingen inte verkar vara ömsesidig iochmed det tysta bruksprovet i år där man som potentiell kund (och stoägare) bara får ta del av "the good parts".

Jag har tidigare vänt mig emot censuren ur flera perspektiv i detta inlägg om bruksprovet, men efter att ha läst krönikan adderas ytterligare en tveksamhet: Varför ska jag betala pengar för att visa min unghäst och senare hennes föl (för ganska dyra pengar dessutom, om visandet mest ligger i SWB's intresse. Så har jag inte sett på det tidigare, utan mest tänkt på det som jämförbart med en tävlingsavgift för en "kul grej"), när jag som stoägare inte får mina intressen tillgodosedda; intresse av att lära mig mer om våra hingstar och bedömningen av dem, för att i framtiden kunna göra ännu bättre val och producera ännu finare hästar?

Till syvende och sist har jag ju köpt hästen för min skull och avlar även på henne av samma anledning, så jag har egentligen inget annat behov än ren fåfänga att visa upp henne. Ska jag vilja vara solidarisk med SWB förväntar jag mig samma sak tillbaka.

Så jag tänkte bara göra ett statement och hoppas att detta inlägg når SWB (mailat det till dem också):

Kära SWB,

Om jag väljer att inte visa mitt sto på något mer av er anordnade unghästtest, eller visa hennes avkomma på fölvisning och senare unghästtest, är det en protest mot det tysta bruksprovet. Jag ska dock gärna bidra med visning av både henne och avkomman när ni åter visar öppenhet och transparens i alla era evenemang, Bruksprovet inräknat. Kan hingsthållarna ställa krav så borde vi stoägare också kunna det.



SWB: No more soup (eller Stina) for you! ;)

Likes

Comments

Men alltså, har inte denna helg varit fantastisk, rent vädermässigt? Vilken jäkla tur att jag får rida Zahara, så att jag kommer ut i stallet och får lite välbehövliga D-vitaminer! Jag tycker själv att det låter som positivt carpe-diem-bullscrap när man hör att frisk luft och motion hjälper mot deppighet, men ärligt, det är få gånger jag är så "lätt" som när jag kommer hem efter att ha varit utomhus. Att sedan ta sig ut är en annan femma... ;) Men med en häst som väntar så måste man ju.

Igår slog det bedrägliga självtvånget till:

- Men nu när det är så fint väder, nu bara MÅSTE du ju cykla till stallet!

- Men jag orkar inte. Jag har knappt orkat resa på mig. Jag orkar knappt ens tänka tanken på att sätta mig i bilen. Hur fan ska jag orka CYKLA till stallet (dryga milen, enkel väg)? och sedan HEM igen?

-Jag skiter i om du tycker att du orkar eller inte. Det är fint väder. Nu bara GÖR du det! Normala människor gör sånt. Och innan du vet ordet av är det dags att åla sig i en bikini. Så, iväg!

- Jamen... Jag tror cykeln måste pumpas... (i detta läge hade jag lagt mig på sängen som för att visa mig själv hur lite jag faktiskt orkade det här med cyklingen).

- Så åk och pumpa den då! Upp med dig! Skärp dig!

Som i trans klädde jag på mig, stoppade ljudboken i öronen och gav mig iväg. Först var det lite najs, soligt och våriga vindpustar i håret. Sedan kom det backar. Sedan ville jag dö. Och så skulle jag rida också. Och cykla hem. Det sista var pest, men det fanns ju inte så många alternativ... gå? Urk. Ska ändå försöka cykla ett par gånger i veckan. Alltid bra med träning som inte bara är ridning.

Men ridpasset då? Det gick så himla bra igår! Zahara var så fin! Precis som när det går dåligt, får jag lov att försöka analysera vad som gick bra och varför.

Vi skulle ta ett dressyrpass i ridhuset. Framgångsfaktor nummer 1 tror jag är att Zahara har fått gå mycket de senaste dagarna, och framförallt varit ute och rastat av både kropp och knopp två dagar i rad, så nu var det lättare med "fokus-mode" i ridhuset, även om det körde runt en traktor med skopan uppe hela tiden, precis utanför ridhusfönstren (något som annars skulle kunna ödelägga ett helt pass).

...och så min mentala inställning. Jag var i balans och gjorde ingen grej av varesig traktorn eller övriga ekipage (eller att Zahara är "rädd" för ridhusdörren som hon sett några hundra gånger nu ;) ), utan red snarare smart och höll henne sysselsatt, utan att ge henne en uppgift som en reaktion på att hon blev rädd, utan snarare förekom alla läskigheter ("åh, nu skulle det komma ett möte i hörnet om 20 meter, men om vi lägger en liten volt här så slipper Z känna sig trängd", "jaha, där är traktorn, men om vi ställer henne bort från den och gör en skänkelvikning längs med långsidan här, så kan vi fokusera på det istället" o.s.v.).

Jag tänkte mycket på att göra mig bekväm på hennes rygg. Red mycket lätt, försökte slappna av, erbjuda stöd och ge eftergifter för att checka av var vi hade varandra. Vågade ta saker lite långsamt och verkligen känna in avsaktningar och tempoväxlingar med sitsen.

Utan att förvänta mig vad vi skulle ha uppnått i slutet av passet hade jag ändå en plan. Jag red smart och systematiskt och lika mycket i bägge varven. Gjorde de svåra sakerna i skritt (för att kunna bibehålla min egen kroppskontroll) och lät henne sedan trava på för att komma igång med kroppen. T.ex. red på volten i skritt: flyttade ut bakdelen några steg, rakriktade och så fram i trav, lättridning. Avsaktning till skritt efter ett varv, flytta ut bakdelen, fram i trav. Repeat tills både flowet åt sidan och igångsättningarna och avsaktningarna kändes bra. Varvbyte.

Sedan red vi en del sidvärtsrörelser både längs långsidorna och på på medellinjen, med fokus på att kunna bibehålla lite trav (red mest lätt. Tricky för min bristande kroppskontroll, men funkade!). Jag måste tänka mer på att trots att jag ramar in på yttern och ställer med vänstern, så måste jag kunna släppa fram henne med handen. Får inte bli dragig bara för att bägge händerna är aktiva med hjälpgivning.

Sedan gjorde vi Anetteövningen med en fyrkantig volt och kvarts-framdelsvändningar i hörnen och så galopp ur dessa vändningar. Alltså, fattningarna ser ju ut som hej-kom-och-hjälp-mig, men Zahara var ändå duktig och man märkte att en pollett trillat ner efter i onsdags, för nu fattade hon faktiskt att jag ville att hon skulle galoppera ut vändningen. Duktig tjej! Och fin galopp (iallafall i vänster varv, höger lite brötig, men lyckades genomföra övningen och reglera galoppen litegrann iaf). Vi gjorde ganska många fattningar och minskade galoppen genom att jag "satte mig på bakbenen" och gick in på en mindre volt. Toppenbra känsla utan att bli dragig i handen!

Jag tänker på en grej som Suvi sa, och som jag verkligen håller med om; att dressyr inte är till för att visa upp olika krumbukter som hästen kan göra, utan dressyr är till FÖR hästen. Det är gymnastik och styrketräning, och de olika rörelserna i de olika utbildningsstegen har faktiskt som syfte att förbättra hästens styrka och rörlighet. Jag märker det så tydligt på framdelsvändningarna och vad som händer med galoppen när jag gjort dem. Zahara är kortare och har benen mycket bättre under sig. Häftig känsla! Undrar vad med dressyren och dess rörelser kan göra för oss? ;)

Jag försöker ju alltid peppa mig själv när det är många ekipage i ridhuset; att det är bra miljöträning och att jag måste kunna rida och skaffa mig överblick ändå. Men ärligt talat: Så himla mycket bättre jag rider när jag helt ostört kan hålla mig till ett sådant system som lades upp vid gårdagens ridpass. Jag blir ju superfrustrerad när jag t.ex. har planerat en övergång och så går inte den att göra för att någon annan kommer på diagonalen, eller liknande. Men det är bara att öva! Givetvis ska man kunna rida även bland andra ekipage!

Jag har massa ovisade bilder och filmer från sista passet hos Suvi. Får väl lägga upp dem som grafiskt material till detta inlägg (även om Zahara var ännu lite bättre och mer uppe i formen igår) ;) Jag kommer ihåg att jag hade sovit extremt dåligt natten innan detta pass och att jag kom ner i stallet och sa att jag typ var gråtfärdig, så jag blir helt rörd när jag kollar på filmerna och hör Suvi ge oss en massa beröm som kanske inte var helt förtjänt ;) Ibland behöver jag att någon tar mig i kragen, men ibland behöver man bara en kram och få höra att allt är OK också <3


Likes

Comments

Jag var och hälsade på Stina i förrgår. Planen är väl att åka ut en gång i veckan och borsta lilla hjärtat och titta lite på magen.



Det var rätt bistert i förrgår och Stina stod och ugglade i snålblåsten tillsammans med sin nya BFF. Tog in henne och såg en stor has med ett par små sår på vänster bakben. Helvete. Varmt och svullet. Hon stödde på benet, och vilade tillochmed det andra, men haltade i skritt.

Olika skräckscenarion spelades upp medan jag försökte få tag i en veterinär. Fick fatt i Knut Bakke med Peagsus ambulerande hästklinik (han har röntgen och UL med sig i skåpbilen) igår morse och han kom med en gång. Fantastiskt. Misstanke om avsparkat griffelben kunde snabbt avfärdas när han såg henne gå (hon gick för bra helt enkelt). Började grina av lättnad, för det hade varit så typiskt. Så himla typiskt. Han kunde inte heller fastställa någon skada på senor eller ligament, så Stina kom nog undan med blotta förskräckelsen. Man vill helst inte ge Metacam till dräktiga ston, men jag har fått en lokalt verkande salva på recept som jag ska hämta ut nu när apoteket öppnar och sedan åka ut till lilla Skrutti-Bang-Bang och behandla. Är det inte bättre i mitten av nästa vecka ska jag ringa veterinären igen.

Dock tyckte han att Stina gick lite lustigt i allmänhet, som att hon är ömfotad, liksom korta steg med bakbenen och sätter in dem under kroppen på ett onormalt sätt. Hon är nog inte ömfotad i ordets vanliga bemärkelse, med tanke på att hon går på mjukt underlag hela tiden, men jag tror att det börjar bli lite tungt för henne, och så är hon ju lite vek i kotorna, så frågan är om jag inte ska göra tvärtom mot vad alla andra gör med sina dräktiga ston och istället för att dra av alla skor, börja sko henne runt om, fram tills att det är dags. Jag ska iallafall ringa Staby gårds hästklinik i Linköping, som även har en smedja, och höra med dem. Hur eller hur så har hon dragit av sig en framsko, så det måste ju åtgärdas. Suck alltså. Jag hade ju tänkt att den här lösdriftsperioden skulle bli ett bra tillfälle för mig att spara ihop pengar till en sadel och lite utbildning åt Stina. Det går hittills sådär... ;)



Var iväg och köpte en hink med mineraltärningar till Stina också. Praktiskt när de går på lösdrift. Enkelt att bara sticka åt dem en näve, för sina vanliga mineraler äter hon ju bara om man gömmer dem i smaskig mash. Testkörde dem på Zahara som knappt bevärdigade "godisarna" en nosning. "Damn" tänkte jag. Ännu fler slantar i sjön, men Stina var visst inte lika nogräknad och knaprade glatt i sig ett par nävar. Jag vet inte om det gör så mycket till eller från. Nu kommer jag ju behöva åka ut varje dag i en vecka framöver (bensinräkningen. Hjälp), så då är det ju toppen att kunna ge henne mineraler, men sen när jag bara är på plats en gång i veckan... Jaja, det kan inte skada och det känns bra i mammahjärtat iallafall.

Var en sväng på Bauhaus också i odlingsärenden. Helt ointressant för den här bloggen ;) men jag hittade en smart grej som jag tänkte kommer komma väl till pass under framtidens tävlingsdagar: en mjuk diskbalja (båtavdelningen. De har alla möjliga Kalle-Anka-lösningar på det mesta, båt- och campingfolk)! Den kan man ju använda som vattenhink, eller bara som vanlig hink, och den tar pytteliten plats när man skrynklat ihop den. Smart!! Jag läste någon gång om en person som inte vill låna ut sina hinkar på tävling, ur smittskyddssynpunkt. Då kan ju en sådan här vara smart att ha med som "in-case-of-hink", som man kan låna ut, vika ihop i en plastpåse och ta hem för rengöring, om man ändå vill kunna vara behjälplig.



Jaha, nähä. Upp å iväg till apoteket då. Ingen Zahara idag. Dåligt planerat då vi var ute på en mysig uteritt igår, som skulle ha blivit 10 gånger mysigare med dagens klarblå himmel och sooool, istället för gårdaens duggregn ;) Denna dag får istället spenderas i bil.

Likes

Comments

Träning med Zahara igår för Anette. Hade tyvärr ingen med mig som filmade, så jag får skriva lite istället. Lika bra, då kan jag själv gå tillbaka och se vad det var jag fick instruktioner om :) (i meningen "ingen med mig som filmade" ingår att jag lastade själv. Det var bra! Det har jag inte kunnat tidigare).

Jag hade en skitdag igår. Förvirrad, meningslös och sur. Sådär som jag avskyr när folk (ryttare) är: "men det gåååår inte!". Hade glömt hjälm till träningen. Fick låna av en fantastiskt snäll kvinna som skulle rida efter mig. Hon fick alltså tillbaka en svettig hjälm. Vem är så schysst att ställa upp på en sån grej? Jag var annars nära att rida utan hjälm, för första gången på... Jag vet inte hur länge. Var så tjurigt inställd att jag nästan såg fram emot att bli avslängd så att jag faktiskt kunde få något att grina för. Barnslig, much? Fick faktiskt skicka ett SMS till Anette efter träningen där jag lovade att vara mer peppad nästa gång. Urk, vad jag skäms.

Men om vi lägger tjurigheten åt sidan en stund: Anette sa att vi hade fått en helt ny utgångspunkt efter veckan hos Suvi. Jättekul att höra! Och jag känner det också. Jag tycker att det ger så mycket, att få träna flera dagar, sådär lite intensivt. Saker sätter sig mer i kroppen då, än när man tränar 3-4 ggr/månad och hinner återgå till sina ovanor mellan träningarna.

Det var rätt många ekipage i ridhuset till att börja med, och jag hade svårt att fokusera, även om de försökte hålla sig ur vägen. Faktum är att min hjärna är så överkokt att jag inte riktigt kommer ihåg vad vi gjorde i början av lektionen, men mkt skritt/travövergångar och utåtställda skänkelvikningar längs långsidorna.

Sedan lite galopp som var svårriden och inte "ihop". Då gick vi över på framdelsvändningar. Att rida en liten volt som en fyrkant och göra framdelsvändningar i hörnen. Mycket avslöjande. Helt plötsligt insåg jag att jag inte alls hade Zahara inramad med yttertygeln i höger varv. Visar sig när man ska gå ur vändningen, rakrikta hästen och med stöd på yttertygeln lägga till ytterhjälpen för att stoppa vändningen och visa "rakt fram" istället. Funkade fint i vänster varv, men i höger böjde hon hela halsen när jag ville rakrikta på ytter och föll inåt för ytterskänkeln. Kände mig usel, blev krampaktig. Visste inte vad jag skulle göra riktigt. I det läget saknade jag Suvi! Hon är så himla duktig på att få mig att förstå vad jag ska göra med kroppen. Det var som att Zahara inte riktigt fattade heller, och då är det ju ännu viktigare att åtminstone jag är säker på vad vi är ute efter, så att jag kan vägleda henne. Det blev lite mycket för mig att koordinera: Ställ med innertygel, undan för innerskänkel, rama in på yttertygeln och driv med ytterhjälpen. Hur får man hästen att fatta vad som är vad? Kortslutning och spänd ridning. Det blev bättre efter några vändor, men då tycker jag istället att jag är för dålig på att ge beröm, för att jag är så upptagen med att sitta med tungan rätt i mun och precisionsrida. Fan vad svårt det är!

Ur dessa framdelsvändningar skulle vi sedan fatta galopp. Lycka till liksom. Det är faktiskt överkurs, rent styrkemässigt, men Anette sa att sålänge jag bara satt kvar och red så gjorde det inget om fattningarna inte blev bra. Och när vi väl lyckades komma fram i galopp vart jag så överrumplad att det inte blev mer än 10 steg. Hallå! Vart tog hästen vägen? Zahara hade blivit en halvmeter kortare och jag kände inte igen varken var jag hade bakdelen eller framdelen. Satt bara och skrattade chockat. Ingenting i handen, ryggen kändes liksom välvd och bakbenen under magen. Fin tretakt och ett tempo som senare (när jag hade hämtat mig från chocken och gjort en ny fattning) gick att reglera litegrann.

Idag hade jag tänkt rida ut eller tömköra, men jag tror fasen att vi håller ångan uppe från gårdagen och kör ett repetitionspass, men liksom lite "långsammare" där jag kan bryta isär allt och känna efter mer. Ska ta väck stigbyglarna också och tänka på lårknipet och att släppa ner knäna ordentligt.. Zahara får Lufta hovarna i skogen imorgon istället.

Likes

Comments

Porträttbilderna på hingstarna från bruksprovet är publicerade. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Som vanligt urartar debatten i rena personangrepp, försvarstal och härskartekniker som framstår som värre än skärselden att försöka gå in och bemöta. Det handlar om hur hårt nosgrimman är spänd, framförallt på en hingst och där jag och många med mig ser "för hårt" (hud buktar ut både ovanför och nedanför aachenremmen) försvarar andra: "ögonblicksbild", "man kan inte avgöra på en bild om en nosgrimma är för hårt spänd!", "ta fram en hingst till bruksprovet själv då, om det är så lätt" o.s.v.

Jag håller mig utanför själva Facebookdebatten den här gången. Orkar inte. Det kanske är fegt av mig, men det tar så mycket energi att försöka tala med folk som man inte alls delar samma världsbild som, och som är helt ointresserade av att föra en dialog, utan bara vill kasta ur sig skit och anklagelser, och det gäller faktiskt bägge "lägren".

Men givetvis kan man se om en nosgrimma är för hårt spänd! Buktar det ut hud lite här och var så är den det. Punkt. Kan inte hästen få andas fritt, även om den är exalterad är det för hårt spänt. Och det fanns exempel på detta under bruksprovet. Några hästar med "död" mun eller överdriven skumproduktion, som inte verkade nöjda om man jämför med den forskning som gjorts på t.ex. hästars smärtansikte. Jag noterade speciellt en hingst som liksom gick med uppdragna läppar, så att man såg tandköttet mellan stället på sidan av munnen där aachenremmen löpte och mungipan. Det är inte normalt utseende för en avslappnad hästmun. Och den aachenremmen satt h.å.r.t. Jag nöjer mig med att säga det. Tänker inte "hänga ut" varesig häst eller ryttare, utan ni får lita på att jag såg vad jag såg, men som sagt, buktar det ut hud runt en rem så sitter remmen för tight.

Sedan fanns det nosgrimmor där man såg att hästarna hade lov att gapa också. På en del så man tillochmed en luftspalt mellan nosen och remmarna, men när de här hästvälfärdsdiskussionerna brakar lös finns det liksom inget utrymme för nyanser. Det är krig på direkten med hårda ord och personangrepp. Poängen går snabbt förlorad i att de som uppmärksammar problem relaterade till hästens fysiska och psykiska välfärd omedelbart blir anklagade för att bedriva hetsjakt och hänga ut folk, fast deras poänger är baserade på fakta och forskning. Då hamnar man i en försvarsfälla där det lätt går att framställa kritikerna som "barfotafolk" och "Märthor", istället för att diskutera vad vi ska göra åt en problematik med för hårt spända nosgrimmor...

...fast det är väl ett problem i sig, det där med vad som är "för hårt spänd". Vi lever i olika verkligheter, och något som är djurplågeri för en person är ett bra sätt att stabilisera upp bettet och få hästen att sluta "tjafsa" med munnen för en annan. Lösningen på att vi verkar befinna oss i olika verkligheter där vi ser olika på hästen är i min förhoppningsfylla värld forskning... Men vänta nu! Det finns visst också, men för att citera Jenny Yngvesson, Lektor vid SLU ur den här läsvärda artikeln : "Vi har massor av kunskap om hästens välfärd, men vi tillämpar den inte. Det är ett jätteproblem. För det hjälper ju inte hästarna om forskare kommer fram till vad som kan orsaka stress, om vi sedan inte ändrar på något i vår hästhantering". (artikeln gäller just för hårt spända nosgrimmor).

Jag tror inte, vill inte tro, att någon medvetet gör sin häst ont. Då är man sadist. Men var går gränsen mellan det och att vara faktaresistent? För det kan väl knappast ha undgått någon vid det här laget att nosgrimmor inte ska spännas hårt? Hur ser man på sin häst om man ändå gör det? Glömmer man bort hästen som individ medan man spänner remmen ett hål till och menar att "den går bättre då" i jakt på prestationer, eller ser man den i ögonen och menar att den håller med? Hur lever man med sig själv om man bara ser hästen som ett redskap? Ännu mer undrar jag hur man ser på hästen om man omöjliggör dess protestbeteenden och sedan kallar den "arbetskamrat". Jag skulle då inte vilja ha en sådan kollega...

Jag ifrågasatte användandet av aachennosgrimmor på alla unga hästar redan i förra inlägget. Med tanke på att hästar byter tänder fram till 4,5 års ålder kan jag inte förstå att 0% av deltagarna på bruksprovet använde remontgrimma eller pullarnosgrimma som lämnar känsliga områden i hästens mun fria. Använder man aachenremmen i syfte att hålla hästens mun stängd går det jättebra att göra med pullar- eller remontnosgrimma också. Fast intrycket av en alltför hårt sittande remontgrimma kan förstås bli lite brutalt när hästen andas tungt eller försöker gapa...

Jag förstår ärligt talat inte varför man överhuvudtaget rider med snokrem, eller OK, jag kan faktiskt komma på ett undantag, och det är om man har en häst som blir cray-cray vid t.ex. uteritter eller hoppning, öppnat gapet och sticker. Då är det en säkerhetsgrej, men sådär slentrianmässigt till vardags? Den remmen finns för att hindra hästen från att gapa. Det känns så... ouppdaterat: "Är hästen okänslig för skänkeln: sätt på ett par sporrar. Är hästen jobbig att leda, sätt på en kedja. Gapar hästen? Dra en aachenrem runt nosen på den." Har vi inte kommit längre än att snabbt få väck oönskade beteenden genom att hantera symptomen istället för orsaken?

Jag ber till högre makter (och ska skicka ett brev till SvRF) om att ISES nosgrimmemätsticka ska införas, så att vi bara kan få ett slut på framförallt de hårt åtspända nosgrimmorna, för hästarnas skull, men även på alla spekulationer om vilka nosgrimmor som är för hårt spända och de diskussioner som uppstår och inte leder till något annat än ytterligare polarisering. Tänk vad skönt det vore, om man visste att nosgrimmorna var objektivt kontrollerade inför varje uppvisning/tävling. Då skulle man inte behöva oroa sig för just den aspekten av hästarnas välfärd. Borde inte det vara till gagn för alla? Även dem som blir kritiserade skulle ju i dessa fall enkelt kunna hänvisa till att nosgrimman var spänd inom godkända ramar.

Och åter igen: vad jag såg var det ett fåtal nosgrimmor som var för hårt spända, men ett fåtal är ändå några för många och jag tycker att det ska uppmärksammas, igen, igen och igen, tills inga nosgrimmor sitter för hårt längre.


Likes

Comments

I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov

Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.

2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?

3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.

4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "UngSWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).

5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning

Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtligt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.


Söndagens läktare. Guidningen och testryttarna måste ändå varit det populäraste momentet, för då var det en helt annan fyllnadsgrad i bänkraderna.


Domaren som ändå pratade

Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare

SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske tillochmed blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa

Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en L:A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma.


Dave Maarse och Mr Vain påväg mot nästa hinder ett galoppsprång bort.
Theo Hanzon på Conde Nord

Jag har samtidigt förståelse på att vi måste ställa krav på våra hingstar om vi vill kunna hänga med i konkurrensen i den internationella sporthästaveln, men... Allt går så fort. Om man tänker efter är ju de fyraåriga hästarna inte ens fyra år. De fyller väl fyra år (enligt födelsedatumet) i sommar, men skulle lätt kunna misstas för sexåringar.

Ett bruksprov är för de bästa av de bästa svenska hingstarna. De är av en annan kaliber än förmodligen både min och din häst (även om man hoppades att de också skulle gå OS ;) ), ridna av professionella ryttare och jag tror inte att man ska se provet som någon standard för vad alla SWB-hästar i samma ålder ska klara av. För egen del behöver jag tänka på det, extra noga: Standarden på bruksprovet är inget jag behöver eftersträva, min häst kommer kunna hänga med i utbildningsmålen (Flyingemodellen) ändå.

Samtidigt som jag säger detta, tänker jag att man kanske borde ha ett längre prov, så att det fick bli lite mer vardag för hästarna, att de fick flera chanser på sig att visa sig (så kanske det skulle kunna bli lite "softare" stämning) samt att man skulle kunna hinna bedöma det ack så viktiga temperamentet på ett mer rättvist sätt?

Löshoppning av dressyrhästar

Ja, den hetpotatisen kan jag såklart inte låta bli heller ;) De som är emot att visa löshoppning för dressyrstammade unghästar säger att det ska vara en del av hemmaträningen, men inget hästen ska bedömas i. Själv tycker jag att det är självklart att hästen ska få visa sitt mod, intelligens och egenbalans under löshoppning, även om det är en dressyrhäst! Löshoppning säger mycket om temperamentet på en häst och upp till 1 meter (eller om det är 110) klarar ju vilken häst som helst av att hoppa nästan stillastående om det krävs. Tekniken är sekundär. Inställningen primär. Dessutom avlar de allra flesta uppfödare (varesig de vill eller inte) hästar för hobbyryttare och då framstår det väl som ännu viktigare att hästen ska kunna gå att använda till lite av varje, oberoende av om den är hopp- eller dressyrstammad.

Ingen säger emot att unghästar ska tränas omväxlande, men min misstanke är att det är fina ord som snabbt skulle tappa handling om man inte krävde visad löshoppning av dressyrhästarna. Efter detta moment är det säkert rätt många som aldrig mer får se ett hinder i hela sitt liv ;)

Bilder och filmer

Jag har massor av bilder och filmer från provet också. Och så har jag såklart massor av tankar om de olika hingstarna, hur amatörmässig jag än är ;) Jag ska värdera hur jag bäst lägger upp det inlägget, så att det inte blir tal om någon slags uthängning, förtal eller näthat, som numera är så populärt att hänvisa till så fort inte allt är odelat positivt ;) Men tillsvidare kan jag väl säga att jag är bra sugen på Crusader Ice och hade jag haft ett kort dressyrsto hemma hade jag kastat mig på luren och beställt Dragon Welt...

Likes

Comments