Photo by Akapov (Andreas Samuelsson)

Jag hinner inte nu, det är för mycket. Jag klarar inte av det här själv, få det att sluta. Vad är det egentligen som tynger våra axlar?

Var och en av oss bär på problem. Bär på ansvar som tynger ner oss. Förväntan att allt måste gå bra kan kännas kontrollerande. Ingen myra är den andra lik och det vi bär på är en packning som är helt unik. Det vi bär på våra axlar är inte en fråga om vad, det är fråga hur mycket som krävs för att lätta på trycket.

Genom dans kommer känslor till liv. Genom dans kan man lätta på trycket. Man kan pausa i en minut och få röra sig viktlös och känna sig fri. Oavsett om det är dans, ens barn eller musik. Vad än ditt intresse är vi alla har något som hjälper oss bära något tungt och få det att kännas lätt.

För mig har detta året handlat otroligt mycket om hur jag bär på det som är på mina axlar. Hur man ska pussla, räcka till och prestera. Efter en viktlös minut är det inte svårt för mig att förstå att det vi bär på, spelar ingen roll vad, vikten handlar om pressen du sätter på dig själv för att må bra. Ingenting väger tyngre än du väljer att tro och ibland är det lättare om man delar med sig och delar vikten mellan två.

Varje dag ska livet gå ihop, varje dag ska något bli klart och någon bli nöjd. Jag vill påminna mig själv men också er att ingenting är viktigare än att ge sig själv tid. Det handlar inte om att få ansvaret på axlarna att försvinna, för problem kommer oavsett om vi vill det eller ej. Det handlar om att vi kan ändra på sättet vi bär våra tyngder. Vi ingen annan. Själva kan vi ändra inställning så att något tungt känns lätt.

Så vad bär du på? Eller bättre upp, behöver du hjälp att bära så ställer jag upp.

I do not have time now, it is too much. I can not do this myself, make it stop. What is really weighing our shoulders down? Each of us carries problems. Carry on responsibilities that weigh us down. The expectation that everything will go well can feel controlling. No man is the other alike and what we carry is completely unique. In contrast, what we wear on our shoulders is not a question of what, it is a question how much needed to ease the pressure to lift it up.

Through dance, emotions comes to life. Through dance, you can ease the pressure. You can pause for a minute and get to move weightless and feel free. Whether it's dancing, your child or music. Whatever your interest is, we all have something that helps us carry something heavy and make it feel easy. Notice what it is.

For me, this year had much to do about how I carry what is on my shoulders. How to piece together life and to perform. After a weightless minutes, it is not difficult for me to understand that what we carry, no matter what, the weight is about the pressure you put on yourself to do well. Nothing weighs heavier than what you choose to believe, and sometimes it's easier if you share and share the weight between two.

Every day life has to ad up, every day something must be done and someone must be satisfied. I remind myself but also you that nothing is more important than to give yourself time. It's not about getting the responsibility on your shoulders to disappear, the problem is there whether we want them to or not. It is about how we can change the way we carry our weights. We, no one else. On our own, we can change the setting so that something heavy feel can feel light and easy.

So what do you carry? Or better up, do you need any help then sign me up.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Photo by Byakapov (Andreas Samuelsson)

Under en illröd bikaka till tak, mitt i foajén till teaterns lokaler, där gjorde jag min debut. Någon gång tidigt i min barndom, detaljerna bortglömda på grund av tiden, så fick jag en dräkt. Tiden har suddat bort reaktionen den fick men känslan lever så tydligt kvar. En liten vit dräkt med vita tajts till och jag, fyra år gammal, kände mig så fin. Ett litet solo som ej var längre än en halv minut var all tid som krävdes för att lilla jag skulle få känna mig stolt.

Någonstans i min barndom fick jag en dräkt som gav mig mod. Men en dräkt räckte snabbt inte till så helt plötsligt hade jag tio. Tiden gick och dräkten växte jag ur men känslan den gav skulle alltid finnas kvar. Dräkten började som ett sätt att klä ut mig och bli någon ny men slutade i ett erkännande att ”detta var jag nu”. På alla tänkbara bra sätt hade denna enkla lilla dräkt, inte större än din T-shirt efter en misslyckad tvätt, banat väg till en passion för dans och musik och kläder som ett sett att hitta nya sidor av mig själv.

Kläder för mig är inte till för att dölja eller för att låtsas vara något du inte är. De är till för att inspirera, motivera och definitivt framhäva. Vilka kläder som helst kan förändra din värld och för mig handlade allt om en liten vit dräkt.

Jag har svårt att förstå de som bara har en dräkt, som inte ens drömmer om något nytt. För mig är dans en chans att väcka känslor till liv, till och med sådana som du inte ens visste du hade förens du upplevt dem tillslut. Ibland är det svårt nog välja en dräkt men lita på mig att livet tar fart när du hittat en hel garderob. När du kan vara söt, salt eller sur och fortfarande något som du aldrig smakat förut.

En dräkt ledde mig till dans och för varje ny dräkt jag får dansa i, hittar jag nya sidor av mig själv. Våga komma igång, våga drömma om mer och sluta aldrig leta efter fler sätt att vara just du.

Så vad säger du, hänger det bara en dräkt i din garderob?

Under a bright red honeycomb roof, right in the foyer of the theatre's premises, that is where I made my debut. Sometime early in my childhood, the details forgotten because of the time, I received a costume. Time has wiped away the reaction it got, but the feeling so clearly remains. A small white leotard with white tights and four year old me, felt so pretty. A small solo that was not longer than half a minute was all the time needed for little I to feel proud.

Somewhere in my childhood I had a costume that gave me courage. A costume that soon enough wasn't enough so I quickly got ten. Time passed and the costume I grew out of but the feeling it gave me would always remain. The costume began as a way to dress up and be someone new but ended in a recognition in myself "this was I". In every possible good way this simple little costume, no bigger than your T-shirt after a failed laundry, paved the way to a passion for dance and music, and clothing to be seen as a way of finding new sides of myself.

Clothes for me is not meant to hide things or to make you into something you are not. They are there to inspire, motivate and definitely emphasise. It doesn't matter which clothing, it can change your world and in my case it was all about a little white leotard.

I have difficulty understanding those who only have one costume, those who don't even dream of something new. For me, dancing is a chance to bring feelings to life, even those you didn't even know you had before you experienced them in the end. Sometimes it's hard enough to choose one costume but trust me that life takes off when you find an entire wardrobe. When you can be sweet, salty and sour and still something you have never tasted before.

A costume led me to the dance, and for each new outfit, I get to dance in, I find new sides of myself. Dare to get started, dare to dream on and never stop looking for new ways to be just you even if you've never met before.

So what do you say, is there only one costume in your closet?

Likes

Comments

Photo by Fredrixzon

Så här när snön har smält bort och när gruset på gatorna fullständigt förstör ens klackar går jag med stolta steg framåt. Är nu officiellt mitt uppe i min andra termin på universitetet och även om det inte känns som att jag har så mycket att vara stolt över ännu så är det så viktigt att stanna upp och faktiskt se tillbaka på hösten som varit och minnas allt man lyckats uppnå.

Jag flyttade hemifrån nu för knappt ett halvår sedan och sedan dess har tiden bara sprungit iväg. Jag har kämpat med studierna så väl som att installera bredband. Jag hade ingen längtan att lämna mina föräldrar däremot kände jag att tiden var kommen att stå mer eller mindre på mina egna ben. För mig var det väldigt lätt att flytta hemifrån och jag tror att jag egentligen bara en gång kände riktig hemlängtan. Men vad hade inte du känt när din dator kraschar två dagar innan en viktig inlämning och du är helt ensam med att lösa problemet…

Av livet blir man härdad och denna hösten var inte bara dans på rosor utan även fylld utav uppförsbackar. Att få svaret ”nej” kan tynga ner vem som helst men vad som är bra att påminna sig själv om är att ju fler ”nej” du får desto närmre är du till att få ett stort ”ja”. Vem som helst kan få en dörr smälld i ansikten men det viktiga är att leta efter ett fönster, att aldrig ge upp. Har du något du tycker är kämpigt och som verkar nästintill omöjligt att klara av glöm då inte hur bra det känns när man faktiskt får medvind. Din belöning kommer. Du får den för att du fortsätter försöka och för att du inte ger upp.

Livet är att gå med högklackar på en grusad gata. Du har kanske inte har valt de enklaste och mest bekväma skorna men du vet att känslan dem snygga skorna ger dig får dig att gå längre än du någonsin trodde du skulle kunna gå. På samma sätt kanske du inte har valt den enklaste vägen i livet men känslan du får när du uppnår ett mål på vägen ger dig styrkan att våga gå längre för att tillslut uppnå mål du aldrig skulle kunna ha drömt om tidigare.

Så vad säger du, finns det något bättre än att få lite medvind efter en rad av dörrar som har stängts framför dig?

So now when the snow has melted and when streets, covered with gravel, completely destroy one's heels, I go with a proud step forward. I'm now officially in the middle of my second semester at the university, and even if it does not feel like I have so much to be proud of yet, it's so important to stop and actually look back on the time that has past and remember all my achievements.

I moved away from home now for almost six months ago and since then, time has just flown away. I have struggled with studies as well as installing broadband. I had no desire to leave my parents, however, I felt that the time had come to stand more or less on my own two feet. For me it was very easy to move away from home and I think I really just once missed home.. But what wouldn't you have felt when your computer crashes, two days before an important presentation and you are all alone to solve the problem ...

Life will be hard, and this fall was not only been easy, but also filled with uphills. To get the answer "no" can weigh down anyone but what is good to remind yourself of is that the more "no's" you get the closer you are to getting a big "yes". Anyone can get a door closed in their face, but the important thing is to look for a window, to never give up. Do you have something you think is tough and that seems almost impossible to do don't forget how good it feels when you actually accomplish it. Your reward will come. You get it because you keep on trying and because you never give up..

Life is like walking in high heels on a road covered with gravel. You may not have chosen the simplest and most comfortable shoes but you know the feeling those good-looking shoes will give you causes you to go farther than you ever thought you could go. Likewise, you may not have chosen the easiest path in life but the feeling you get when you achieve a goal on the road will give you the strength to dare to go further to ultimately achieve the goals you could never have dreamt of before.

So what do you say, is there anything better than getting a little tailwind after a series of doors that have been closed in front of you?

Likes

Comments

Photo by Sean McLatchie Lewthwaite

Dans är inte bara något jag gör eller kan utan vad som jag faktiskt vill ska definiera mig. Det är aktivt val att vilja vara en dansare. Dans är inte något du bara gör två gånger i veckan utan det är en livsstil. Ett litet exempel skulle kunna vara att flickan som bara dansat i två veckor kallas dansare precis lika mycket som kvinnan som arbetat professionellt med dans i flera år. Vad är då skillnaden? Om det är deras utveckling så borde ju inte båda få kallas dansare… titeln får du när du inser att dans är din passion och en del av det mest fundamentala av din existens.

Jag tillhör en fantastisk dansskola som jag dessvärre har behövt flytta mil ifrån men jag blir inte mindre dansare för att att jag inte kan vara där varje vecka. Det handlar om att så fort du får kontakt med musiken, om det så är genom ett par hörlurar, från en högtalare eller från en gatumusikant, så kan du inte sitta still. Hela du lyser upp och ler inombords. Det är du som alltid är först ut på dansgolvet eller som alltid har bästa spellistan förberedd.

Jag fick växa upp i dansens värld och se mina idoler och de som var äldre än jag lämna vår dans för studier, jobb eller för att föda barn men sen kom de aldrig tillbaka. Vem som helst kan behöva ryckas ifrån platsen där dansen har sitt hjärta men för mig går det inte ihop hur passionen jag såg hos de som inspirerande mig som liten kunde läggas åt sidan och göra att de aldrig kom tillbaka. Att komma ner till en uppvisning är som att få komma hem, bästa känslan i världen.

För mig är det dans, för dig är det möjligen matlagning. Vad vi än väljer att lägga vår tid på se till att det blir meningsfullt. Låt ingen stressa dig eller begränsa dig för du har en lång väg att gå utan vänd på det och njut av så mycket mer roligt du har kvar att lära dig. Din passion för det du älskar att göra är det enda som ska få definiera dig och det du gör.

Om du som jag kanske måste kämpa lite extra för att få göra det du älskar att göra så för min skull gör det med självsäkerhet. Låt dig inspireras av allt runtomkring dig och var inte rädd för att trumma fingrarna på bordet. Var inte rädd för att vara först ut på dansgolvet. Var inte rädd för att höras eller sticka ut. Gå din egen väg och viktigast av allt gör det som gör dig lycklig.

Dance is not just something I do or can do it is what I want should define me. It is an active choice to be a dancer. Dance is not just something you only do two times a week, it is a lifestyle. A small example would be the girl who has been dancing for only two weeks and being called a dancers just as much as the woman who worked professionally with dance for several years. What is the difference? If it is their development than they wouldn't both be called dancers ... the title you receive when you realise that dancing is your passion and the most fundamental parts of your existence.
I belong to a great dance school that I unfortunately have had to move away from but I will be no less of a dancer because I can not be there every week. It's about as soon as you get into contact with music whether it be through a pair of headphones, a loudspeaker or from a street musician, you can not help it but to not sit still. You light up and smile inside. You are the one who is always the first one out on the dance floor or that who has always best playlist prepared.
I grew up in the world of dance and saw my idols and those who were older than me leave our dance all because of jobs, studies or because they were going to have a baby, but then they never came back. Anyone may need to be carried away from the site where the dance has its heart but for me it does not ad up how I saw the passion of those who inspired me as a child could put aside that passion and never came back. To come down to a show is like to come home, the best feeling in the world.
For me, it is dance, for you it is possibly cooking. Whatever we choose to do with our time make sure that it becomes meaningful. Do not let anyone rush you or restrict you because you have a long way to go but turn it around and enjoy how much fun you still have left to learn. Your passion for what you love to do is the only thing that will define you and what you do.
If like me you might have to fight a little extra to get to do what you love to do, for my sake, do it with confidence. Get inspired by everything around you and do not be afraid to drum your fingers on the table. Do not be afraid to be the first one out on the dance floor. Do not be afraid to be heard or to stand out. Go your own way and most importantly, do what makes you happy.

Likes

Comments

Photo by Eve's Eye Picture Perfect

Lägg märke till mina höga klackar, mina svarta nylonstrumpor och den korta kjolen. Se mina gyllene lockar och mitt röda läppstift. Det du ser är en bråkdel av den jag är men för all del skapa dig själv ett första intryck.

När jag går ner för gatan vad ser du?

Att jag gått förbi dig och att min parfym fastnat i vinden ger inte dig rätten att ropa efter mig, att försöka på det mest osmakliga av sätt flörta. Jag kan verkligen inte understryka nog att bara för att jag väljer att ignorera din osmakliga komplimang ger detta verkligen inte dig rätten att kalla mig något billigt, smutsigt och oförskämt ord för att förminska mig som kvinna.

Bara för att jag väljer att klä mig i höga klackar, en kort kjol och vinrött läppstift stämplar inte detta mig.

När du ser en kvinna komma gående i ett par höga klackar, tänker du då att hon kanske äntligen lyckats spara ihop för att köpa just de där klackarna hon längtat efter så länge med pengar hon själv slitit för att förtjäna, som hon möjligen förnekar gör en aning ont, allt för att få känna sig själv en aning mer elegant.

När du ser en kvinna i svarta nylonstrumpor tänker du då att hon antagligen alltid går i ett par svarta jeans och att hon just denna kvällen äntligen får känna sig glamourös och feminin.

När du ser en kvinna i en kort kjol tänker du då att hon kanske precis kommit att acceptera sina lår och stolt vill framhäva det hon nu börjat älska med sig själv.

När du ser en kvinna med gyllne lockar tänker du då att hon säkert stått 1h innan hon gick ut bara för att uppnå den där perfekta Hollywood looken, allt för att hon önskar världen kunde bli så där underbart romantisk som en gammal 50-tals film.

När du ser en kvinna med vinrött läppstift tänker du då att hon vill upptäcka en ny sida av sig själv, en sida som hon kanske bara plockar fram för speciella tillfällen, allt för att inte behöva begränsa sig själv och aldrig sluta drömma om nya möjligheter.

Nej när du ser den där kvinnan ser du bara klackarna, den korta kjolen och de röda läppar. Du ser kvinnan som ett objekt och något som du har rätt att kommentera över och något som du har rätt att äga.

När jag går ner för gatan går jag med stolta steg och med ett brett leende på läpparna. Jag går utan problem förbi dig som ropar så omogna ord efter mig för jag vet bättre. Jag vet att jag är värd mer än vad du ser. När du ser mig nästa gång, när du ser nästa kvinna gå förbi, lägg märke till det som betyder något. Lägg märke till allt slit bakom fasaden, lägg märke till personligheten och intelligensen men viktigast av allt respektera att någon vågar att inte se ut som alla andra.

Det gör inte dig dum i huvudet att du inte förstår, att din kvinnobild är så sne men vad det ger dig är något att förbättra. Något att tänka på och viktigast av allt något att våga förändra. Om DU vågar erkänna och viktigast av allt förändra ditt beteende så kommer andra våga vilket jag vill våga tro kan göra denna världen till en bättre plats för alla.

Notice my high heels, my black nylon stockings and short skirt. See my golden curls and my red lipstick. What you see is a fraction of what I am, but by all means create yourself a first impression.

When I walk down the street what do you see?

That I passed you and that my perfume got stuck in the wind does not give you the right to shout after me, trying in the most distasteful of ways to flirt. I really can not emphasize enough that just because I choose to ignore your distasteful compliment, it really does not give you the right to call me a cheap, dirty and rude words to diminish me as a woman.

Just because I choose to dress in high heels, a short skirt and red lipstick does not mark who I am.

When you see a woman come walking in a pair of high heels, do you think that she might of finally managed to save up to buy those heels she yearned for so long with the money she toiled to earn herself, as she is possibly denying that they are slightly painful, all to get to feel a little bit more elegant.

When you see a woman in black stockings, do you think that she probably always walks in a pair of black jeans and that she that evening finally gets to feel glamorous and feminine.

When you see a woman in a short skirt, do you think she had just come to accept her thighs and want to proudly show what she has started to love with himself.

When you see a woman with golden curls, do you think that she stood 1h before she went out just to achieve that perfect Hollywood look, because she wishes the world could be wonderfully romantic like an old 50s movie.

When you see a woman with burgundy lipstick, do you think she wants to discover a new side of herself, a side that maybe she just picks up for special occasions, all to not have to limit herself and never stop dreaming of new possibilities.

No, when you see that woman, you see only the heels, the short skirt and red lips. You see women as objects and something that you have the right to comment on and something that you have the right to own.

When I walk down the street, I walk with proud steps, and with a broad smile on my face. I go without problems past you calling so immature words after me because I know better. I know that I'm worth more than what you see. When you see me next time, when you see the next woman pass by, notice what matters. Notice all the hard work behind the facade, notice the personality and the intelligence, but most importantly respect that someone dares not to look like everyone else.

It does not make you stupid that you do not understand, that your image of women is so askew but what it gives you is something to improve. Something to think about, and most importantly something to dare to change. If you dare to admit and most importantly change your behaviour others will do the same to which I would dare to believe can make this world a better place for everyone.

Likes

Comments