Hej! Tänkte göra denna bloggen och skriva lite inlägg om min upplevelse av pectus excavatum (även kallat trattbröst på svenska). För det finns alldeles för lite att läsa utav människors erfarenheter här i Sverige om man sitter hemma och funderar på om det är värt att göra något åt.
Samt att det kan vara bra att ha för mig själv att se tillbaks på då det varit en lång resa som är värd att minnas.

Mitt pectus har jag haft sålänge jag kan minnas. När jag var liten märkte jag inte av det så mycket men såg att jag hade en grop som gick inåt mellan brösten. Desto äldre jag blev, desto mer påverkade detta mig.

Mitt hjärta har så länge jag kan minnas, slagit i och dunkat in i vänster sida av bröstkorgen. Vilket stör ganska så mycket om man t.ex. lutar sig eller ligger på vänster sida. Men det största problemet var andningen.
Det kändes ibland som att andetagen var väldigt korta och att jag inte fick tillräckligt med syre.
Vid ansträngning var det riktigt tufft ibland.

Om jag gjorde en ordentligt utandning var det som luften pressades ut. Alltså helt tjockt och trögt.
Detta påverkade mig givetvis både fysiskt och psykiskt.

Får man inte tillräckligt med syre får kroppen/hjärtat jobba hårdare och du kommer givetvis bli mycket tröttare fort.
Det spelade alltså ingen roll att jag tränat hårt i 6år, det gick aldrig ta ut sig helt då kroppen orkade men andningen inte hängde med.

Det kändes också som desto tröttare jag var desto tyngre och svårare blev det att andas.
Som att man bara ville avbryta allt man höll på med och lägga sig ner och somna för att slippa vara vaken.

Bara att prata var ansträngande nog. Kroppen fick anstränga sig och ta i mer när jag pratade än vad man normalt behöver. Alltså kunde jag bli helt slut och känna att jag inte palla prata överhuvudtaget ibland.
Jag har undrat om det är pga mitt pectus jag varit så otroligt slut och trött i alla år? Antagligen är det en stor bidragande faktor.

Hur det påverkade mig i olika situationer kan jag prata om hur länge som helst men tror ni fattar.

Jag funderade på "gropen" mycket i tonåren och det tog många år innan jag fick reda på vad det kallades och vad det var. Äntligen kunde man kalla det för något och få förklarat varför jag upplevde att hjärtat slog hårt i sidan och varför jag inte kunde andas normalt!


Likes

Comments