God morgon!

Jag känner att bloggen lyser av min frånvaro, men jag har legat totalt däckad i cirka en veckas tid. Jag tror att jag fick någon typ av influensa för jag har legat med hög feber och med en väldigt kraftig förkylningen och många bland min familj och vänner och arbetskollegor har också legat helt utslagna. Mamma kom förbi mig med lite godis och lite apoteknödvändigheter så att jag skulle piggna på mig.

Igår var första dagen som jag klarade av att åka och jobba men också åka till stallet och rida. Jag trodde att jag skulle ha ork att båda måla och blogga under tiden som jag var sjuk som inte kräver så mycket energi men jag har sovit 85% av tiden och däremellan har man försökt att pilla i sig lite mat eller tittat på någon film så länge som man orkat.

Nu är jag på benen och red för första gången igår på typ en vecka. De andra dagarna har jag fått hjälp av en kompis som ridit Anton någon dag som jag är sååå tacksam för. Jag känner mig både opeppad och peppad att starta i helgen. Det är alltid kul att tävla och det ska bli extra kul eftersom vi ska debutera MSVC. Men jag känner mig lite oförberedd. Vi har inte kunnat rida programmet någon gång alls nu på grund av att jag är sjuk och jag märker att jag inte orkar rida riktigt ordentligt baserat på gårdagens pass. Och andra sidan har vi tränat mycket programdelar tidigare och jag vet att både jag och Anton är förberedda för utmaningen. Det är ju de här vi har tränat så länge mot. Känslan igår var väldigt blandad och jag tror att det är de som får mig att känna mig lite osäker på hur det kommer att gå. Emellan åt gav Anton mig nästan rysningar för han var så fin, men i vissa moment fick jag inte den respons som jag ville ha från Anton. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är en bra känsla eller om det är en dålig känsla. Det känns absolut inte som att det är något fel på honom fysiskt han kändes fin men vi har länge jobbat på att Anton ska arbeta mer framåt en uppåt eftersom han är en häst som gärna samlar sig för mycket. Men igår var han superfin framåt men jag fick honom inte att svara uppåt i samlingen alls och vad det beror på vet jag inte riktigt. Men ni kanske förstår min känsla att när något som varit så självklart och enkelt helt plötsligt inte alls fungerar så blir man väldigt väldigt osäker och faktiskt lite orolig. Självklart är det här inget som man vill känna passet innan start. Idag ska han bara skrittas lite för hand och bada osv inför lördagens start. Jag tror helt enkelt att jag låter han vila, åker iväg och sen får jag avgöra på plats hur kan känns. Kanske han var lite trött i benen bara av träningen i veckan?

Jag får lita på känslan som jag brukar ha när jag rider honom och inte lägga hela min energi på passet som vi hade igår. Det var mycket som var bra. Det var egentligen bara de där som jag känner mig delad över. Ibland önskar jag bara att jag vore ett proffs eller lika duktig som till exempel Emma. Men seriöst så har jag just nu noll förväntningar på morgondagen. Kommer det går bra? kanske, kommer det gå totalt åt pipsvängen? kanske. Oftast brukar jag kunna känna att det kommer gå på ett visst sätt och oftast vet jag vart vi kan plocka poäng och vart vi kommer att missa poäng. Men just nu är jag helt nollställd. Jag gillar det inte.

Likes

Comments

Efter tävlingen i söndags kändes det som att vi behövde lite annat att tänka på. Jag och Anton sadlade då om och hoppade lite istället i början på den här veckan. Anton är ju som sagt en hopphäst från början och har tävlat ända upp till 130 med många vinster och placeringar. Så en läromästare för en lite hopprädd dressyrtant är ju en perfekt kombination för mig. Jag känner mig så himla trygg när jag rider honom och Anton hoppar ju allt med lätthet, i alla fall det jag har styrt honom på hittills. Jag är faktiskt riktigt bortskämd som kan rida en så fin dressyr- och hopphäst. Han är verkligen en på miljonen.

När jag hoppar måste jag alltid börja att hoppa ett mini hinder för att få lite självförtroende. Men efter att ha hoppat några språng på 50-60 och Anton rivit!!!- två gånger!! så vågade jag faktiskt höja lite. Vi slutade på några språng på ca 90 cm och först då verkade Anton tycka att det var värt att hoppa, för som han hoppade! Ärligt talat så fick jag mig en rejäl kick. Så mer hoppning blir det snart igen nu när vi har fått lite nya hinder till anläggningen. Nu ska bara de nya bommarna målas.

Jag har ju faktiskt som mål att tävla hoppning i år igen så det är väl bara att ligga i. Kanske råder jag bot på min hopprädsla.

Likes

Comments

Hej!

Igår var en mentalt väldigt jobbig dag för mig!

Ni som känner mig och ni som har följt mig under en tid nu vet att jag inte är som en helt vanlig ungdom. Jag förlorade min närmsta älskade pojkvän tragiskt och snabbt i en trafikolycka och sedan dess har tiden mer eller mindre stått still.

Självklart rivs såren upp när sociala medier smockar upp inlägg om fantastiska middagar, uppskattning och underbara överraskningar och där varje själ visar lite extra kärlek och omtanke och delar den gärna med andra. Inget konstigt alls. Vi var precis likadana. Kanske till och med lite extra mycket. Markus var nämligen bäst på att visa kärlek och uppskattning. Han sa att han aldrig skulle ta mig för givet, utan visa sin kärlek varje enskild dag. Jag kan knappt räkna alla gånger jag fick komma hem med rosenblad utspritt över golven, tända ljus, massage, middagar, kärleksbrev och uttryck som Markus gjorde för mig.

Jag tror att jag vill säga är att jag tror att man aldrig någonsin vänjer sig vid att någon har dött. Att se sin Döda pojkvän när man är 25 år sitter som fastklistrad på min näthinna. Många i min närhet tror så mycket och anser så mycket att man ska vara på ett visst sätt, reagera på ett visst sätt, att det på något sätt ska gå över. Men jag vill inte att det inte ska "spela någon roll" eller att det bara passerar en obemärkt förbi. Mina djupa ärr som jag har är ett bevis på den kärlek som jag hade till den personen, som jag hade till Markus. Är ärren djupa så var kärleken de också.

Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt, ett bevis för om livet. Hur man kan bli totalt nedbruten, urholkad men också hur man kan läka och fortsätta att leva och fortsätta att älska. Ärr är bara fula för personer som inte kan förstå, får dom som inte vill förstå. Här nedan tänkte jag skiva en text, ett citat som jag hittade på uppsakattat.se på Facebook. Jag tycker att texten är så talande och väl beskriven om hur sorg känns:

"När det gäller sorgen så kommer du att märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.

Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt oblekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person, likt dig, också flyter omkring.

Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst.... och vågorna kommer störtande. Mellan vågorna, där är liv..

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklämd vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak."


När sorgen väller över en så man blir helt omkullkastad så är jag så extra mycket tacksam för vad jag har i livet. Sara som hjälper mig i stallet när jag inte orkar, mina föräldrar som bjöd hem mig på alla hjärtans dag för lite pizza och film. Mina närmsta kompisar som stöttar och finns där, min släkt och min syster och hennes man som får dra stora lass. Ja många gånger så är jag så djupt inne i min sorg att jag inte har tid att se deras men ändå står dom ut och ställer upp var eviga dag. Så en kärleksdag och vecka som det här är så vill jag verkligen lyfta upp er och säga tack! Tack för att ni finns i mitt liv och gör det lite enklare. Ni är livet för mig! Och som videon här ovan, lite extra kärlek till min prins som står i stallet varje dag och väntar och ger mig kärlek och terapi varje dag. Han står också ut med mina vågor av mentalförändring.

Så till er som har en partner eller nära och kär. Visa inte bara uppskattning på alla hjärtans dag. Gör det varje dag. Men jag vill nog mest av allt uppmärksamma alla er som inte har någon hos sig som kanske tycker att den här dagen är lika jobbig som jag själv tycker. Jag tänker på er och kan sätta mig in i väldigt mycket hur ni känner även om jag inte kan veta just exakt hur ni känner. Alla hjärtans dag är till för alla människor och just idag tänker jag lite extra mycket på er, så som mig själv. Det är såna här dagar som vi faktiskt också behöver lite extra kärlek för att ta oss upp igen.



Likes

Comments

Hej!

Nu är årsdebuten gjord. Med både ris och ros kan jag säga.

Jag och Anton åkte iväg och tränade ett fantastiskt pass för Ricardo på lördagen. Ett lugnt pass med lite avcheckning inför starten men med tanke att spara honom inför morgondagen då jag kände att Anton var trött. Galoppen var lydig och spänstig och ihop och jag fick lära mig ett lite nyare sätt att rida Anton speciellt i mellantraven som vi aldrig någonsin lyckats få till. Anton är en häst som har lätt att samla och ridas uppåt men har desto svårare att länga och behålla påskjutet och samtidigt takten. Han börjar oftast bra och sedan ramlar han ur. Men jag fick verkligen ett wow-pass där jag satt som klister i sadeln trots en större trav och han tappade inte takten. Med det sagt och gjort så hade jag bestämt mig att jag skulle ta med samma ridning på tävlingen.

På tävlingsdagen så var jag en filbunke hela morgonen och jag och Sara lastade och åkte gemensamt till Leksand. Jag gjorde i ordning honom för start med hjälp av en kompis mamma. Man blir så otroligt glad och tacksam för alla fina människor som finns omkring en och hjälper en när det behövs speciellt när man åker iväg själv så som jag gjorde då min mamma jobbade <3 Anton som normalt brukar vara seg och stänga mig ute på tävling kändes verkligen super trevlig och kvick och aktiv på framridningen. Jag vågade och red ihop honom i ramen och jag kunde samla honom och länga honom utan problem. Ett drömscenario helt enkelt. Strax innan jag skulle in på banan dock så började jag stressade upp mig av någon anledning att jag skulle glömma programmet. Det var ju debut för oss att rida LA3 men nu i efterhand så kändes det så onödigt att stressa upp sig för det.

Väl inne på banan tappade jag hela min ridning. Bara några minuter innan hade jag fått beröm av en kompis och hon till och med påminde mig att inte släppa ut honom ur ramen nu när han var så himla fin. Minne som en guldfisk så släppte jag ut honom direkt jag fått startsignal. Första missen kom då såklart redan på uppridningen i galopp. Anton gick in på dubbla spår och i halten drog han ut näsan. Jag blev lite små irriterad där och tänkte, nu ska jag sätta igång honom aktivt från början, men Anton gjorde då miss nummer 3 och fattade galopp istället. Sedan flöt det på hyfsat fint genom första sväng men redan första mellantraven så red jag honom precis som jag gjort sedan tidigare. Anton börjar superfint, men sedan blir han tyngre i formen och blir framtung och då tappar han takt och påskjut, jag red precis så som jag inte skulle rida. Sedan fortsatte dom stora missarna att trilla in. Jag fick han inte undan för skänkel i skänkelvikningarna och i flera av övergångarna trasslade vi med galoppinslag och i mellanskritten fick vi taktinslag så jag fick många många 5or och 4or. Först i galoppdelen fick jag honom någorlunda på plats och 7orna började trilla in. Men även här gick vi in på dubbla spår några gånger.

När jag klev ut klappade jag om Anton som jag trots allt var otroligt otroligt nöjd med. Han var framåt och såg inte det minsta seg ut och han svarade på mina framåtdrivande hjälper och kom tillbaka fint. Men när jag red ut var jag så himla besviken på min egna ridning. Jag hade behövt rida med åtminstone en decimeter kortare tygel och höjt handen för att få upp nackstycket som högsta punkt. Istället blev han lite låg i formen och tyvärr viker han in näsan något bakom lod då. Men det är lätt att vara efterklok. Anton och jag har inte startat sedan juni förra året så vi behöver väl komma igång lite igen helt enkelt. Jag visade bara Anton hur nöjd jag var med honom och han fick massor av äpplen. Han var ju precis så som jag länge önskat och drömt att han skulle vara. Den här gången har jag inget annat en mig själv och skylla och det känns på ett sätt väldigt bra eftersom då vet jag vad jag behöver göra för att resultatet ska förbättras men samtidigt är det lite surt eftersom man vet vad man egentligen kan. Slutresultatet hamnade till sist på 63.00% så en godkänd procent. Jag skulle ljuga om jag säger att jag är nöjd, vinnarskalle som man är. Men vi har helt klart höjt vår lägsta nivå kan jag säga. Att ha så många missar och ändå skrapa ihop 63% i en regional LA är ändå väldigt bra. 2015 när vi började tävla kunde vi ju inte ens ta oss över 62-63% i en lokal LB:1 utan större missar. Det är såna här tillfällen som jag bara måste blicka bakåt för att se hur långt vi faktiskt ha kommit tillsammans på bara två år.

Nu är vi redan revanschsugna. Nästa datum är redan inplanerat. Nu ska jag banne mig hem och träna mera programridning då det blir en ny debut. Just nu känns det lite som att jag tagit mig vatten över huvudet men i år blir det ett tränings år och jag vet att om det sitter, så blir det bra.

Min egen ridning och resultatet av det för denna gång är redan glömt, nu analyserar jag och blickar framåt istället. Nu är i alla fall debuten för året gjord och det kan bara blir bättre från och med nu. Hästen går som sagt inte att klaga på den här gången. Nästa gång ska jag verkligen rida, ta mig tid i första halten att starta programmet bra och jag ska absolut inte sitta som en barbie! Jag bjuder på lite bilder och en kort filmsnutt på lite höjdpunkter i travdelen. Tyvärr tog mitt minne slut så fick ingen film på galoppen som var det bästa för dagen. Nästa gång får jag se till att tömma min telefon ;) Och när allt kommer omkring, så har jag ändå världens bästa och finaste häst! <3


Likes

Comments

Eftersom den här filmen inte verkade fungera i mitt tidigare inlägg så gör jag ett nytt försök att få upp den :)

Likes

Comments

Hahaha som rubriken säger så är det precis så som jag känner just nu. Anton och jag har haft en jätte bra vecka med träningar och han har succesivt utvecklats från dag till dag. Min stallkompis Sara skulle igår iväg till stora ridhuset bara en kvart bort från stallet och rida program inför helgens tävling. På något sätt efter tusen gånger med tjat så lyckades hon tjata till sig att jag också skulle efteranmäla mig. Sagt och gjort, nu är jag anmäld och kommer såklart att starta först vilket egentligen bara är bra för mina nerver och verkar ge tur ;) men nu mår jag alldeles illa av nervositet istället.

Jag och Anton hade ju en fantastisk säsong 2016 men vi hann bara tävla under våren. Sista starten vi gjorde var på nationaldagen innan han blev skadad och sedan efter det hann vi inte med några fler "riktiga tävlingar". Målet har ju sedan länge varit att vi bara ska försöka starta MSV i år men eftersom vi inte är tävlingsvana och att det är så pass tidigt ännu på säsongen väljer jag att starta en LA3a istället. Mest för att känna på dagsformen och få lite siffror på protokollet.

Jag som aldrig ridit LA3an tidigare fick stressplugga in programmet och åka iväg. Men det gick hur bra som helst och Anton dansade faktiskt igenom programmet. Han blev lite som han alltid blir på tävling och på träning när vi åker iväg, lite tung lite svag bjudning men såå så mycket bättre en vad han tidigare har varit. Det här passet lugnade mina nerver så mycket. Några dyra missar gjorde vi under programmen, simpla men vanliga missar som Anton brukar göra i början på säsongen så jag känner mig inte så orolig över det en då.

Visst är det något visst med att åka på tävling ihop med sina stallkompisar och kompisar? Till en början kändes det bara jobbigt för mig. Nu måste jag leverera, alla förväntar sig att jag ska bli placerad eller få en bra procent. Tänk om jag kommer sist, tänk så blir jag slagen? Hur tacklar jag och mitt självförtroende det?

Efter gårdagens pass så släppte all press och all prestige från mina axlar. Självklart vill jag göra så gott vi kan men jag tänker inte grubbla eller lägga min energi på alla andra. Jag ska försöka hålla fokus och gå in i min bubbla och lägga fokus på mig och min häst istället. Det är helt orimligt av mig att ställa en massa krav på oss tillsammans som vi inte en klarar på träning så mitt mål blir att försöka ha honom i bjudning hela programmet ut. Jag vill tänka mer långsiktigt på tävlingsbanan en kortsiktiga resultat från tävling till tävling.

Så varför blir jag alltid så himla nervös då om press och prestige har släppts från mina axlar? Jag tror att det är för att jag sedan jag var liten alltid haft så hög press på mig själv att jag inte kan hantera det riktigt. När jag gläds åt resultat blir jag jätte glad, men blir det inte som jag har tänkt så blir jag oftast väldigt ledsen istället och det känns nästan som att jag vill sluta med hästar. Jag tror på nått sätt att det här smittar av sig på Anton och oftast blir det lite att man vänder kappan efter vinden när man tävlar. Om känslan är bra när man kommer ut från banan då är man glad, men man kan snabbt dras ner i humöret så fort resultatet och siffrorna inte stämmer överens med det man själv tror och hoppas på, en riktig kalldusch. Jag vill inte att Anton ska tycka att det är jobbigt och tävla och jag tror därför att jag på nått sätt måste bli bättre på det för hans skull. Inte för min men för hans. så mitt tuffaste mål till helgen är verkligen att bara fokusera på mig och min energi. Jag tror att de kommer att förändra hela min syn och hela min värld som tävlingsryttare. Men det här är ju självklart lättare sagt en gjort, annars hade jag redan varit där men det är jag inte. Men att göra sig själv medveten om problemet är ett steg närmare i processen mot lösningen.

Jag kommer självklart att peppa och hejja ihjäl mig på mina underbara kompisar som är med och tävlar. Både de som tävlar samma klass och även de som tävlar andra klasser. På något sätt känns det så mycket lättare att ha dom med. Man vet att de vet precis vad man känner och vi alla sliter lika mycket och vill det här lika mycket. De är av dom man blir inspirerad och motiverad av på riktigt! För om inte jag blir den lyckligt lottade att få den där fantastiska känslan av att ha presterat en fullkomligt fantastiskt ritt, så vill jag att någon av dom ska få den känslan istället. Och i så fall kommer jag stå bredvid och skratta mig lika lycklig jag med! För i slutänden är vi vinnare allihopa! <3

Likes

Comments

Hej!

I söndags var det dags igen och rida denna söta lilla donna.

Men hon var allt annat en söt i början av vårt pass. I söndags när hon klev av transporten och gjordes i ordning fick jag reda på att hon var brunstig. Jag kände hur hela jag jublade av tanken av ett ridpass på ett envist kallblods sto och dessutom i brunst. När jag satt upp så började kampen direkt. Hon tröck mig emot skänkeln, hon slog med huvudet, hon sprang på tvären, hon sprang med nästan rakt ut och tog bettet och drog eller så tvärstannade hon och vägrade att flytta på sig. Ja, vid ett tillfället blev jag tvungen att skrika -"flytta dig" till en tjej som stod i mitten av ridhuset och filmade en kompis som red samtidigt då den lilla faran bara flög hejdlöst åt sidan och jag kunde inte göra annat en att hänga med. Jag försökte bara vara tålmodig och vänta ut henne men efter 30 minuter tröttnade jag på henne. Jag tog ett spö i handen och sedan hände nått magiskt. Efter att jag verkligen sagt åt henne så att hon försökte kasta av mig men inte lyckades så blev hon fantastisk.

Jag släppte spöet och sedan var hon mjuk och fin och lösgjord. Hon sökte sig framåt nedåt och gav mig kontakt i handen som hon inte gjort tidigare. Hon vart som smör för mina ben och hon till och med böjde och ställde sig på runda spår och började hitta en fin balanserad takt. På ett pass fick jag känna på alla nyanser av hennes humör, det sämsta vi gjort hittills och det bästa vi gjort hittills. En sån där fantastiskt fin känsla, ni vet när man inte vill kliva av eller sluta rida?

Jag tror att hennes sätt att dumma sig kan leda till att man blir lite rädd för henne. Inte att hon är elak och försöker häva av en, på så sätt är hon jätte snäll. Men man kanske blir lite försiktig själv när hon kastar sig på tvären och backar för att man är rädd att själv tappa balansen och då blir man ju ofta som ryttare lite passiv och försöker bromsa hästen. Jag själv blir istället väldigt på. Jag bromsar inte hästen utan jag gasar på hästen istället. Hennes sätt att försvara sig är att parkera eller baka och hon kan ju endast göra det om hon inte är i bjudning framåt. Faktiskt så löser bjudningen typ näst intill alla problem. Och när jag omvandlat hennes enorma bråkenergi till positiv energi genom bjudning så vart hon en dröm att rida.

Återigen så har hon klivit ett steg framåt. Ibland behöver vi backa tillbaka och repetera för att ta oss framåt. Speciellt eftersom jag bara rider henne en gång i veckan. Hon är ju inget undantag, så behöver vi göra med alla hästar och med all träning. Men det blir extra tydligt när man rider en häst så pass sällan som jag gör. Hon gör det ändå fantastiskt bra och hon förvaltas bra dagarna däremellan som jag rider henne. Annars skulle vi inte kunna se den här utvecklingskurvan som hon har. Sen är hon ju fortfarande så pass grön och oftast så ser vi ju en högre utvecklingskurva hos dessa hästar eftersom det finns mycket mer saker som kan förbättras. Man har inte lika stora krav som på en ridhäst som är äldre och är mer skolad. Vi kämpar på och med mer rutin och styrka så kommer hon att bli en jätte trevlig liten rid fröken :)

Likes

Comments

hej på er!

Jag tänkte bara visa er ytterligare en beställning som jag precis har blivit klar med. Det var en jobbarkompis som beställde den som en födelsedagspresent förra veckan och det verkar som att blivit en succé. Alltid så roligt att kunna göra människor glada och berörda. Jag har en till som jag snart kan visa er :)

Likes

Comments

En liten film från lördagens träning. Övergångar trav, skritt, trav med bogen in.

Efter regn kommer solsken, minst sagt kan man säga.

I lördags åkte jag och Anton och stallkompisen Sara och hennes häst Sune iväg och provade att träna för en ny tränare. Vi startade dagen med att åka in till ridhuset under förmiddagen för att kika lite på de andra och se hur han jobbade med ekipagen. Det är alltid lika spännande att veta eftersom jag alltid vill ha en tränare som lägger upp träningarna efter mitt eget tänk men med nya fräscha ögon och idéer. Han verkade lovande.

Sedan åkte vi tillbaka till stallet, lastade på och åkte iväg. Jag värmde Anton och sedan fick jag förklara de problem som jag upplevde och vad jag ville ha hjälp med från honom. Mitt första intryck av honom var väldigt bra och han berömde mig faktiskt för min medvetenhet av problemet och för att jag var tydlig med vad jag ville. Han checkade av oss och sedan började träningen. Mitt mål med dagen var som sagt att få Anton att bli ett team med mig igen efter veckans fiasko träningar. Anton var lite bekväm och visade ändå tydligt vad vi behövde hjälp med, tack och lov. Jag fick väldigt bra övningar att jobba med för att lära Anton att jobba rätt med sina bakben. Mycket har blivit så mycket bättre hos både mig och Anton men vi gick ned till grunderna igen, övergångar. Vi började att rida på volt och rida trav och skritt övergångar. Vi gjorde det lite svårare genom att jag först skulle rida lätt, sedan sätta mig ned i traven, samla traven och sedan göra en övergång till skritt i bjudning. De första övergångarna blev som vanligt, Anton fullständigt lägger i handbromsen och det tar tvärstopp och med bakbenen efter sig. Lika så när jag satte mig ned i traven så la han liksom av istället för att fortsätta trava med samma bjudning. Tillslut fick vi till riktigt fina övergångar så då gjorde vi det ännu svårare. Vi red bogen in, övergång till skritt och fortsätta med bogen in i skritten utan att tappa bjudning och böjning. Räta ut på rakt spår, trav, bogen in, övergångskritt, räta ut, trav. Anton blev faktiskt väldigt fin och började trava bättre utan att ta skydd av sin balanstrav för mycket och det viktigaste av allt, han behöll bjudning.

I galopparbetet jobbade vi mycket med tempoväxlingar istället. Mellangalopp på den öppna delen av volten och bogen in samlad galopp på den slutna delen. Så fort Anton var tvungen att stoppa in bakbenen lite extra så blev han tjurig men i slutet var han så fin även om han självklart var trött.

Efter passet var jag jätte nöjd. Jag kunde verkligen rida Anton och han jobbade ihop med mig och jag fick in han i ramen. Vi blev ett team på den lektionen igen. Sara gjorde också en fantastisk träning även hon så vi åkte hem med ett leende upp till öronen båda två. Jag har redan två fantastiska tränare och kommer inte byta ut dom mot något. Men det här ligger så nära stallet där jag bor och det tar 15 minuter istället för en timme att ta sig till ridhuset och det gör stor skillnad ekonomiskt och tidsmässigt. Så det kommer definitivt bli fler träningar om jag får chansen såklart. Han var dessutom en tränare som passade oss precis i smaken så det känns numera jätte bra att säga att jag har tre tränare som jag litar 100% på och som verkligen kommer få oss att utvecklas till det bättre.

Igår när jag tränade Anton själv i ridhuset, repeterade lördagens träning så hittade jag den där känslan som jag så länge har längtat efter. Jag tror att det har varit jag som har varit vilsen i min egen ridning. Jag har inte haft någon motivation att hålla igång det som jag har byggt upp och har jag kört fast så har jag inte haft styrka att göra nått åt det. Nu har jag fått träna för Emma och för Fredrik och det känns som att jag börjar hitta pusselbitarna till min vardag igen. Nu känner jag mig på gång och jag känner mig motiverad att hitta tillbaka till rätt känsla. För guldögonblicken som Anton ger mig nu är fantastiska. Fler såna dagar vill jag ha! Nu har jag mer verktyg att jobba med och då vet jag att om Anton ifrågasätter mig så har jag en röd tråd att följa. Jag frågade Fredrik de rakt ut och han sa att han vet att det här kommer att bli jätte bra om jag följer samma röda tråd. Det var nog precis det som jag behövde höra. Jag och mitt förfärligt dåliga självförtroende. Så nu ska jag försöka gå runt och ge mig själv en boozt så jag kan sträcka på mig och rida så som jag gjorde igår!

Likes

Comments

I förrgår var verkligen inte min dag.

Jag startade en hektisk dag på jobbet. Stress med många bollar i luften är ju ren vardag för mig. Men när orken är slut så är den slut. Jag fick anstränga mig hela dagen för att lyckas få min hjärna till att koppla alla dagens utmaningar. Att vara den som tar stora ansvar och leder en grupp människor kräver att hjärnan är skarp och fungerar. När jag efter mycket om och men fick sluta för dagen så satte jag mig i bilen på väg mot stallet. Efter ett par kilometer bort inser jag ju att jag skulle hämta ut mina stövlar som blivit lagade. Jag svor när jag vände bilen och styrde tillbaka.

När jag hämtat ut mina stövlar åkte jag återigen till stallet. Jag åker ganska långt till stallet varje dag så man får liksom inte glömma något när man väl är framme eftersom det tar mig 35-40 minuter att åka under vintertid och vägarna är hala. När jag kommer till stallet och har bytt om och ska göra i ordning kvällens kraftfoder och morgon kraft, så inser jag ju att jag dessutom skulle ha köpt mer Pavo. Återigen spotta jag och svor och kände hur mitt humör sakta började svika mig. Jag kände mig inte arg eller så men energinivån började lämna mig. Jag lyckades bottenskrapa lite kraft så att han åtminstone fick det han behövde.

När stallet var klart så sadlade jag på och skulle ta mig ett bra träningspass inför lördagens kommande träning. Ett fint lösgörande pass hade jag helt ställt in mig mentalt på. Men nej, redan på uppvärmningen kände jag att Anton inte alls ville vara i de banorna som jag men red på eftersom det brukar ta ett tag innan han blir varm och jobbar igenom ordentligt. Jag ville en då ställa lite krav på honom men nu i efterhand vet jag ju att jag tog det för långt med tanke på min redan misslyckade dag. Ju mer jag red desto sämre gick passet. Jag intalade mig själv att det ska gå att få ordning på men jag och Anton talade inte samma språk. Det kändes som att allt var rena rama kampen från början till slut. Tillslut så brast det helt för mig. Jag tappade min hållning och sjönk ner på hans hals och bara stortjöt. Tacka gudarna för att jag var ensam i stallet och i ridhuset. Jag kände mig som världens sämsta ryttare som skapat sådan förvirring hos min stackars häst. Anton jagade bara upp sig i ren förvirring att vara till lags men förstod inte alls vad jag ville. Så jag red inte en meter till.

Anton kände nog på sig att något var fel och gjorde inte ett felsteg när jag ledde honom tillbaka till stallet på isgatan. Han stod som ett ljus när jag sadlade av honom och nattade honom i boxen.

Hemma har jag haft all tid i världen på att tänka igenom dagen. Jag var så mentalt svag att jag inte klarade av det motstånd som uppstod. Jag tror att det har varit frustrerande för mig en period då vi har haft det tungt och motigt. Nu var det rätt länge sedan som vi hade ett sånt där fantastiskt pass som man behöver emellanåt. Jag tror att vi står i kanten på en ny tröskel som vi kämpar med att ta oss över. Ibland har man nog lite för bråttom för att ta sig över den. Kontrasten blir extra stor nu när pressen på att tävlingssäsongen står och knackar på dörren samt alla inlägg som läggs upp på sociala medier om hur bra det går för alla mina vänner i Dala dressage truppen samt alla andra vänner som jag tränar och umgås mycket med. Då känner man sig misslyckad. Varför presterar inte vi? Jag blir nog lätt bortskämd med Anton i övrigt. Vi har bara haft två riktiga skitpass sedan jag köpte honom för två år sedan. Det är ju egentligen ingenting om man kanske jämför med vad andra kanske står ut med. Men slaget blir så hårt när det väl kommer. Så jag blev helt klart skadad i självförtroendet. Jag hoppade över att rida igår på grund av det. Ikväll ska jag försöka kravla mig upp på hästen igen och göra ett bra pass vad jag hoppas på. Jag får sällskap idag av bästa Sara så förhoppningsvis kan hon hjälpa mig över på rätt sida igen. Men jag skulle verkligen kunna behöva en motivationsbomb eller peppbomb. Idag ska jag bara backa bandet, bara träna grund ridningen. Det var en klok tjej på Dala Dressage mötet som sa;

- Att backa bandet bakåt, är inte att gå bakåt i utvecklingen, utan att ta sig framåt.

Ett citat som verkligen gav mig en påminnelse och som verkligen gett sin styrka i mig.  Nu laddar vi om och tar nya tag.

Likes

Comments