Märker att jag är i stort behov av att komma bort och bara tänka på annat än livet i sig och allt vad det innebär. Det går jävligt trögt just nu och jag är lite less. Är trött på att försöka få andra att må så bra och vara så nöjda som möjligt. Trött på att känna att jag ska vara den glada och positiva människan. "Du brukar inte vara sån här." Nej men snälla låt mig. Bara låt mig. Jag är människa jag med och jag måste få ha dåliga dagar och perioder. Trött på att släppa in människor och ge det en chans men som i slutändan bara får mig att inte må bra. Det jag stör mig mest av allt på är att jag fortfarande ägnar tankar till dom och vill att de ska må bra. Trött på att höra hur jag inte kan ha pojkvän. Trött på att få frågan om jag träffar någon. HÅLL KÄFTEN. Snälla. Typ så. Det är ingen komplimang att få den frågan, börjar bara undra om det är något fel på mig. Vet att det inte är det men börjar ju undra.
Trött på att sakna ihjäl mig efter barn som befinner sig på andra sidan jordklotet. Trött på träningshetsen och det blir ju inte bättre av att jag jobbar på ett gym heller. Bara så jävla less just nu. Haha, ja det framgår nog väldigt bra i texten ovan. Livet 🙌🏼

29 december är allt jag har i min hjärna just nu. Nästan tre veckors semester i mitt andra hem på andra sidan jordklotet. Blir inte förvånad om jag stannar kvar därborta, det är där jag mår som allra bäst och det är där jag får kramar och leenden som jag lever på ett bra tag framöver.

Älskade Sydafrika och Kapstaden, vi ses snart!

Likes

Comments

År 2014 satte jag mig på planet till Kapstaden. Hade hoppat av en utbildning i Västerås efter 1 1/2 år, halva kvar innan jag skulle bli Folkhälsovetare. Kändes det rätt? Absolut inte. Tog mitt pick och pack och flyttade hem till Göteborg. Började jobba och bokade en resa till Kapstaden där jag skulle volontärarbeta med barn på en skola. Ganska så spontant. Sket i allt jag hade hört om att Kapstaden är en av världens farligaste städer. Till Sydafrika och Kapstaden skulle jag. Punkt. Tre månader skulle jag vara borta och jag TOKlängtade. Ville bort från livet här hemma och uppleva. Plugget kunde vänta.

Det blev den 6 september 2014 och jag hade ingen aning om att dessa 3 månader skulle bli de bästa i mitt liv. Inte heller visste jag att halva mitt hjärta skulle stanna kvar där, längst ner i Afrika. Inte heller visste jag att jag skulle skapa ett så starkt band till barnen, att de skulle göra så att jag kan sitta hemma och storböla för att jag saknar dem så sjukt mycket och inte heller visste jag att jag skulle vilja att flytta dit. Innan jag är 30 ska jag bo där nere, i världens vackraste stad i en lägenhet i Sea Point. Fick dock ett vad av min farbror att sätta mål innan jag fyller 25 för att sätta press på mig själv, taget!

Inte heller visste jag att jag drygt ett år senare i januari skulle åka tillbaka för att träffa barnen igen. Lite rädd för att de inte skulle komma ihåg mig men jag sket fullständigt i det. Var bara tvungen att träffa dem oavsett. Vad jag inte visste var att jag skulle få se leenden som jag aldrig skådat förut när jag gick in på skolan, att jag skulle få kramar som kunde ha räckt året ut, att de till och med skulle komma ihåg min födelsedag. De kom fan ihåg allt jag berättat och jag var tillbaka på platsen som jag hade spenderat tre månader på. Så lycklig har jag aldrig varit när jag satt där på betongkanten utanför skolsalen och hade tjejerna bakom mig och pillade mig i håret eller satt i mitt knä medan killarna stod framför mig och vi prata om allt mellan himmel och gjord. Var tvungen att nypa mig i handen för att fatta att jag var tillbaka. Herregud. Hade ingen aning om att dessa små varelser skulle komma att betyda så mycket för mig. De var ju i princip dem som gjorde min resa till obeskrivlig. Självklart pissjobbig emellanåt med hemlängtan, bankkort och pengar som blev stulet, jobbigt att inte kunna gå ut på en promenad själv på grund av rånrisk. Ja listan är lång. Men överlag, helt fantastisk.

Det är så svårt att förklara hur hela upplevelsen var när folk frågar. De enda orden jag får fram är att det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Och det faktum att jag åker tillbaka med vännen som åkte med mig i januari gör att jag kan stå ut med denna emellanåt, fruktansvärda längtan. Japp, jag ska träffa barnen ännu en gång och det kommer vara lika pissjobbigt att lämna och säga hejdå för en tredje gång men det är det värt. När jag väl bor där nere så slipper jag säga hejdå utan att veta om jag kommer träffa dem igen. LIFEGOAL


Om lycka kunde fångas på bild ❤️

  • 63 readers

Likes

Comments