View tracker

Min favoritstund på dagen är morgonen. Jag älskar att gå upp tidigt, koka en kopp rykande kaffe och andas den tunna luften som ännu inte tyngts av dagens mödor. Just den här dagen snöar det i Helsingborg. Små små snöflingor kastas fram av den hårda vinden och bildar små släta dyner på marken.
Jag tänker att jag ska börja blogga om mer vardagliga saker. Än så länge har det varit mest "utmattningssyndrom" och inte så mycket "livet som nygift". Det har varit nyttigt för mig att skriva om svåra saker, det kommer jag fortsätta att göra. Än är jag inte frisk, och jag och mamma fightas fortfarande med sjukvården och försäkringskassan för att få upprättelse efter deras, enligt vår åsikt, dåliga bemötande och brist på sympati.
Men oftast är jag glad, och jag hoppas att även få spegla min positivitet här i bloggen.

Om tio dagar börjar skolan. Jag längtar. Nu när jag mår bättre ser jag fram emot lite mer fart i vardagen. Jag är rätt trött på att gå omkring i mjukisbyxor och virka. Det måste vara ett bra tecken - eller hur?
Hoppas att Ted fixar att vara hemma ensam de timmarna jag och Joel är i plugget. Hittills har han som mest varit ensam två timmar i streck. Jag tycker det är svårt att enamhetsträna. Ibland blir han helt utom sig bara jag går ut med soporna, och andra gånger kan jag vara nere i tvättstugan i tre kvart, för att när jag kommer tillbaka hitta honom snusandes lugnt i sin korg.

Han har blivit så stor nu, vår valp. På lördag blir han fyra månader. Världens finaste hund.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det känns härligt att vara inne i det nya året. Fräscht liksom. När livet är lite svajigt och jag inte känner mig balanserad tycker jag det är skönt med övergångar och förändringar. Jag vill rensa i garderoben och bokhyllan, slänga ut det gamla som påminner om det som varit. Joel blir säkert tokig av allt mitt städande och donande, men det känns viktigt för mig att möblera om och skala av inför det nya året. Jag vill att vårt hem ska vara en oas där jag känner mig trygg och avskärmad från allt det svajiga där utanför. Jag har börjat läsa tidningar och bloggar om inredning, vilket jag finner roligare än jag först trodde att jag skulle göra. Känner en längtan efter designobjekt av Kay Bojesen, Arne Jacobsen, House Doctor, Nisse Strinning, Hay, och Skultuna. Nåväl, det dröjer nog innan jag kan uppfylla den drömmen. Vår budget är fortfarande minimal, och först på prioriteringslistan står en soffa, som vi inte haft råd att köpa än på snart 7 månader (förvisso med hänsyn till hundköp).

Snart kommer förhoppningsvis läget att ändras. Joel ska läsa på Komvux i vår och kommer att få studiemedel från CSN. Sedan har jag en nyhet att berätta som jag egentligen inte vet om jag vågar skriva om för att det gör den så verklig. Men here goes. Jag ska prova att börja studera igen. Jag är väldigt rädd för hur det ska gå, samtidigt som jag inget hellre vill än att gå tillbaka till skolan. 
Jag har den senaste tiden känt mig bättre. Jag klarar mer och blir inte lika fort utmattad. Under julen i Åhus besökte vi en stor galleria och gick även runt i Kristianstad centrum en lång stund. Det gick faktiskt ganska bra. Jag använde teknikerna jag lärt mig hos kuratorn, och med Joels trygga hand i min kunde jag strosa runt i butikerna och faktiskt se vad som fanns på hyllorna. För första gången på länge tyckte jag att det var mysigt att shoppa. Inte kaotiskt och stressigt. Upplevelsen gjorde mig nästan lite gråtig.

Som ni kanske minns var jag på ett möte med vårdcentralens resursteam i höstas. Representanten från Försäkringskassan lovade att hon kunde hjälpa mig hitta ett jobb på en gård när jag kände mig redo. Så jag höll fast vid det, och sökte till en utbildning bara för att se om jag kom in. 
I början av december kom beskedet att jag blivit antagen till socionomprogrammet på Lunds Universitet Campus Helsingborg. Jag hade nästan glömt bort min ansökan, och när jag fick beskedet började tankarna snurra. Kanske att jag kunde... Fast det skulle jag aldrig orka med... Men jag vill så gärna... Fram och tillbaka gick funderingarna. Jag och Joel gick till och med till skolan och kikade, och vi tittade på schemat.

När jag pratade med min kurator menade han att det nog inte är så enkelt att få hjälp av Arbetsförmedlingen som representanten fått det att låta som. Hans erfarenhet var att det brukade ta ganska lång tid att få ett jobb, speciellt med mina särskilda krav. Att det blev en ny byråkratisk process att ge sig in i. Jag fick mailadressen till representanten för att fråga om rutinerna, samtidigt som jag rådfrågade kuratorns kollega om hennes synpunkt. Hon sa detsamma, och båda rådde mig att prova på studier istället för att gå till Arbetsförmedlingen. När jag tänkte tillbaka hade min läkare sagt samma sak. 
Min kurator peppade mig och sa att jag nog klarar mer än jag tror. Han märkte på mig hur mycket jag ville det, och att det till stor del var rädslan för att misslyckas som hindrade mig.

Jag gick därifrån med huvudet fullt av funderingar. Pratade ännu en gång med Joel, och sen bestämde jag mig för att trots allt ge det en chans. Inte lägga för stor vikt vid det, utan göra det på mina egna villkor. 
Just nu, två veckor innan terminsstart, känner jag mig både nervös och lite pirrig. Hoppas hoppas hoppas det går. Jag vill så gärna leva ett normalt liv igen.

Mitt nyårslöfte är att fortsätta bli bättre på att sätta gränser och ta hand om mig själv. Det önskar jag också er, kära läsare. Hoppas att ert 2016 blir fullt av sköna lugna stunder, att ni ska trivas där ni bor och att ni ska våga säga nej lite oftare.

Bättre en handfull i lugn och ro
än två händer fulla och mycket möda,
ett jagande efter vind.

Predikaren 4:6

Likes

Comments

View tracker

De senaste veckorna har varit ganska tuffa, så jag har inte förmått mig att skriva. Saker och ting har inte blivit som jag tänkt mig, och just nu känner jag mig ganska förvirrad och vilsen.
Jag tänker börja med de glada nyheterna - vi har skaffat hund! Efter att ha önskat mig en valp i sisådör 20 år har drömmen äntligen slagit in. Allt gick väldigt fort, som det ofta gör när jag tar beslut. Det skulle i alla fall min man och min familj ha sagt.
Tisdag kväll den 10 november satt jag och Joel och tittade på ett hundprogram på datorn. Jag suckade som vanligt av längtan - tänk vad mysigt det hade varit med en liten hund. Vi hade pratat om det förr, men kommit fram till att det skulle få dröja tills vår ekonomiska situation var stabilare.
När programmet var slut gick jag in på Blocket. Bara för att kolla och drömma lite. Jag hade redan bestämt mig för att jag ville ha en dvärgpudel när det var dags. De är anpassningsbara, intelligenta, tillgivna och har en behändig storlek. Dessutom fäller de inte och kallas "allergivänliga", vilket är en fördel med tanke på min allergiska bror. Det fick inte vara någon fin hund med stamtavla, de kostar alldeles för mycket (14-15 000 kr). Jag sökte på pudel i skåneområdet, och ett antal annonser dök snabbt upp på skärmen. Sedan hände det; jag såg bilden på Ted, en liten cremefärgad ullig valp, och något klickade uppe i hjärnan. Det var en familj i Ängelholm som precis köpt valpen, men tyvärr inte kunde ha kvar den p.g.a nytt jobb och småbarn. Mat, skålar, bur, filtar och leksaker var inkluderat i priset.

Jag skickade iväg ett meddelande, bara för att fråga om valpen fanns kvar. Svaret kom i ett vändande mail. Valpen fanns kvar, när kunde vi komma?
Jag tog med laptopen till Joel. Visade bilderna på Ted och förklarade fördelen med att skaffa valp nu när jag är sjukskriven och har mycket tid för den. Till min stora lycka fastade också Joel för de sockersöta bilderna. Vi pratade igenom allt, och sen bestämde vi oss. Vi skulle åka och titta på den.
Nästa dag tog vi tåget till Ängelholm och promenerade till radhuset där familjen med valpen bodde. Kvinnan öppnade dörren, och bakom henne i hallen kunde vi skymta en liten boll av ljusa lockar komma tultandes emot oss. Både jag och Joel sken upp. Han var knappt större än ett marsvin, liknade mest en leksakshund. Vi blev välkomnade in och fick leka och busa med valpen samtidigt som vi hörde oss för om uppfödaren och veterinärbesiktningspapper osv. Det krävdes inte lång tid för oss att bestämma oss för att ta hem valpen.

Vi fick skjuts hem av det vänliga paret. Ted satt i min famn hela vägen, och jag log av lycka. När vi vinkat adjö och stängt dörren till vår lägenhet såg jag och Joel på varandra. Vad hade egentligen hänt? Hade vi skaffat hund, så här snabbt? Det hela kändes lite överväldigande, men jag var säker på att den lilla söta valpen skulle vara till stor hjälp i mitt tillfrisknande. Han skulle få ut mig i friska luften flera gånger om dagen, han skulle ge mina dagar struktur och syfte, och framför allt skulle han att bli min bästa kompis.

Än så länge har allt gått väldigt bra. Ted är en väldigt snäll och lugn valp som hänger med på allt vi gör utan att gnälla. I söndags satt han i mitt knä under gudstjänsten i kyrkan utan att ge ifrån sig ett ljud. På fikat efteråt tog han emot allas beundran och klappar utan motstånd.
Katterna då, hur har de reagerat? Ramprasad älskar att busa och mysa med Ted, medan Bagheera mest fräser när Ted bjuder upp till lek. Han har fått sig några rejäla smällar på nosen av Bagheeras vassa klor, men det har inte stoppat honom ännu.

Det var den glada historien om Ted. Nu tänker jag uppdatera er på utmattningsfronten.
Den 10 november hade jag ett möte med vårdcentralens resursteam. Syftet var för min del att få information om vårdcentralens samarbete med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan; att få reda på om de skulle kunna hjälpa mig med arbetsträningen när det var dags. Jag ville även fråga om deras åsikter kring min fortsatta utredning och behandling, mest för intresses skull (jag hade ju vid det här laget redan börjat gå hos en privat läkare eftersom jag inte upplevde att läkarna på vårdcentralen förstod mig till fullo).

Mötet gick både bra och dåligt. Det positiva var att de sa sig kunna hjälpa mig hitta ett arbete anpassat efter mina önskemål om en lugn och stressfri miljö. Kvinnan från Arbetsförmedlingen sa att det säkert kunde gå att ordna en plats åt mig på en hästgård eller liknande. På det svarade jag att jag var mycket intresserad.
När vi kom till frågan om mitt sjukdomstillstånd blev stämningen tryckt. Jag frågade läkaren hur hon tänkte kring min diagnos, och varför hon ansåg att jag inte nådde upp till kriterierna för utmattningssyndrom (detta var delvis anledningen till att jag bytte till min privata läkare). På dessa frågor svarade läkaren att utmattningssyndrom bara drabbar de som jobbat väldigt länge och blivit utslitna, och att hon inte haft en patient under 35 år som fått diagnosen. Jag frågade igen vilka kriterier jag inte uppfyllde, men hon bara duckade för frågan och sa att hon inte kunde gå in på det. Deras samlade bedömning var att jag var deprimerad, vilket inte borde hindra mig från att börja arbetsträna redan nu. "Dessutom", sa hon, "så börjar man oftast tala om att återgå till arbetet redan efter ett par veckors vila med de flesta som bränner ut sig."
Någon vidare fysisk utredning tänkte de inte göra, annat än det blodprovet jag tidigare lämnat.

Jag berättade att jag sökt mig till en annan läkare för en second opinion, och att hon givit mig diagnosen utmattningssyndrom. "Okej", sa vårdcentralens läkare. "Det är väl jättebra. Då sköter hon alltså din sjukskrivning och medicinering nu." Det kändes som att hon lättat släppte allt medicinskt ansvar.

Det var jättejobbigt att sitta på mötet och känna att de inte förstod mig. Jag upplever inte mig själv som deprimerad. Under tiden i Budapest gick jag igenom en depression, så jag vet hur det känns. Jag känner mig inte allmänt nedstämd, jag är oftast glad och vill göra massor av saker. Det som hindrar mig från att leva ett vanligt liv är min lättutlösta huvudvärk, tryck över bröstet, hjärtklappning, ljudkänslighet, tunnelseende, spända käkar, magont och svettningar. Allt detta får mig att vilja undvika alla typer av krav och ansträngning.

Jag stod på mig så gott jag kunde. Sa att det var för tidigt för mig att börja jobba. Läkaren slog då ut med händerna och sa att det i så fall inte var någon vits att ha det här mötet. Jag kände mig som världens jobbigaste patient.
Till slut kom vi överens om att vi skulle ha ett nytt möte när jag kände mig redo att börja arbeta. Fram tills dess skulle jag fortsätta att gå till min kurator.

Tisdag den 17 november, en vecka senare, träffade jag min privata läkare. När jag berättade om mötet med resursteamet blev hon väldigt förvånad och tyckte att det var absurt att jag fortfarande hade kontakt med vårdcentralen sedan jag börjat gå hos henne. Jag förklarade anledningen - att jag ville få information från representanterna från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, för att höra om de kunde hjälpa mig att hitta en passande plats att arbetsträna på i framtiden. Min intention var alltså inte att träffa läkaren. Efter min förklaring var hon fortfarande inte nöjd. Hon verkade faktiskt kränkt över att jag träffat resursteamet. Jag kan förstå att hon tyckte det var konstigt att jag hade ett möte rörande min hälsa utan att hon var med. Men det här mötet hade varit avtalat sedan lång tid tillbaka, och vad jag minns berättade jag för henne om remissen till resursteamet vid vårt första möte.

När jag berättade att läkaren på vårdcentralen menat att jag var deprimerad, förväntade jag mig att min nuvarande läkare skulle hålla mig om ryggen och bekräfta att jag visst var utmattad. Men till min förvåning svarade hon att inte heller hon var säker på att det var utmattningssyndrom jag hade.
Fler och fler bord vändes uppochner i mitt huvud.
Hon förklarade hur hon tänkte. Mitt största problem är inte en enorm trötthet, som är karakteristiskt hos patienter med utmattningssyndrom. Istället är det lättutlöst huvudvärk och andra stress-symptom som besvärar mig mest. Därför skulle hon kalla mitt tillstånd för stressyndrom snarare än utmattningssyndrom.
"Okej", svarade jag, smått omtöcknad."Hur går jag vidare då?" På den frågan svarade hon att jag måste höja dosen på min medicin tills symptomen försvinner. "Förmodligen är det en kombination av påfrestningen i Budapest och din personlighet som gjort att du hamnat i den här situationen", sa hon vidare. "Att du har en förhöjd känslighet mot stress jämfört med många andra."
Jo, det höll jag med om. Jag vet att jag är känslig på många sätt.
Läkaren rådde mig att anpassa mitt liv efter denna känslighet. Inte välja arbeten som är stressiga osv.

Från och med den dagen ökade jag min Sertralin-dos till 100 mg per dag. Den 18 november träffade jag min kurator. Då kom nästa våg av förvirring. Vi pratade om mötet med resursteamet, det positiva och det jobbiga. När han sa att jag inte kommer att kunna vila mig frisk, utan att det handlar om att ändra en reaktionskedja i min kropp, var det som att allt jag tidigare trott om mitt tillstånd fallerade. Va? Ska jag inte vila? Men jag känner ju att jag behöver det. Kan det vara så, att min kropp reagerar på stress på ett överdrivet sätt som går att träna bort med KBT-terapi? Varför har ingen sagt det förut?

Det verkade för enkelt för att vara sant. Men enligt kuratorn skulle det kunna vara så att min kropp har hamnat i ett läge där den hela tiden är inställd på försvar mot eventuella faror. Att stress-systemet hela tiden är på gränsen till att triggas igång av minsta lilla stimuli. Om det nu förhåller sig på det viset, menade han, så borde jag inte vila så fort symptomen kommer. Istället borde jag utsätta mig för dessa miljöer och lära kroppen att de inte är hotfulla.
"Det är som en person med spindelfobi. Personen måste utsätta sig för spindlar lite i taget och lära sig att de inte är farliga. Om du bara vilar när du känner av stress-symptomen är det som att du går ut från rummet där spindeln befinner sig."

När kuratorn förklarade det på det viset hade jag inga problem att ta det till mig. Det lät ju helt logiskt. Min kropp har en fobi mot krav och ansträngning. En fobi som säkert går att träna bort, steg för steg. Återigen - varför har ingen sagt det här förut?

Det har varit mycket gråt den sista tiden. Speciellt efter samtalet med min handläggare på Försäkringskassan, då hon berättade att jag inte kommer att få någon sjukpenning. Anledningen? Att läkaren inte kan observera mina symptom. Det syns inte på mig att jag flera gånger dagligen har huvudvärk, tryck över bröstet och så vidare. Samt att de måste bedöma mina problem gentemot hela arbetsmarknaden, då jag endast varit deltidsanställd. De bedömer alltså att det finns arbeten jag klarar av trots mina problem.

Jag ringde min läkare och frågade och frågade om det fanns någon hon kunde göra för att hjälpa mig. Hon lät ganska tvär och sa att det inte fanns något hon kunde göra. "Såhär är systemet. Jag är inte ansvarig för människors ekonomi. Finns det inte något jobb du kan tänka dig att prova?"
Jag frågade om symptomen syns på många andra med utmattning/stressproblem. "Ja", svarade hon. "De flesta som kommer till mig är ju faktiskt sjukare än vad du är. Du kan vända dig till någon specialistpsykologisk mottagning om du vill ha en grundligare utredning, men jag tror inte att de kommer ta emot dig."
I samtalet tog hon återigen upp sitt missnöje över att jag träffat resursteamet. "Det går inte att få vård lite här och lite där. Hade jag vetat att du skulle träffa resursteamet hade du inte fått någon tid hos mig, det kan jag säga." 

Jag känner mig så missförstådd, så liten. Jag kan inte gå tillbaka till ett normalt liv och bara vänta på att mina problem ska gå över av sig själv. Det har jag redan provat. Jag behöver hjälp för att lösa det här. Jag behöver bli sedd och bekräftad, att någon säger: "Det här är verkligen jättejobbigt för dig. Jag förstår det. Nu lägger vi upp en plan för att lösa det här. Jag hjälper dig igenom detta." Det spelar ingen roll vilken diagnos eller etikett de vill sätta på mig, bara någon kan hjälpa mig. Just nu känner jag mig bara som en belastning, som en bortskämd lat liten jänta som borde bita ihop som alla vi andra och inse att livet inte är så lätt hela tiden. 

Tack och lov för min mamma. Henne ringer jag varje gång jag gråtit ut i Joels famn, eller när jag haft ett svårt möte eller samtal. Hon stöttar mig och förstår hur jag känner. Hon vet precis vad jag har gått igenom, och hon tröstar mig när jag känner mig som en lat och krävande person. Hon läser böcker om utmattning, hon tar kontakt med stresskliniker och pratar med kollegor. Hon gör allt i sin makt för att hjälpa mig. TACK mamma! (Och tack till pappa och min bror som också stöttar och hjälper.)

Med risk för att detta blir ett slags tacktal - men jag vill också säga tack till min älskade man. Joel, du vet hur mycket jag älskar dig. Du är min klippa, min trygghet. Du får mig att skratta mitt i min förtvivlan, och du får mig att känna mig som den smartaste och vackraste människan på jorden. Du har verkligen ett hjärta av guld.

Trots migrän kan jag ändå le när jag sitter och knappar på datorns tangenter. Bredvid mig i sängen ligger världens sötaste valp och sover. I vardagsrummet skrålar min man med i en lovsång. "Nothing but the blood of JESUS!!!", sjunger han. Precis, tänker jag. Nothing but the blood of Jesus, ingenting annat än Jesu död för min skull spelar någon roll. Trots att livet på jorden många gånger är tufft så har Gud räddat mig ifrån döden till ett liv med Honom i evighet. Det är det essentiella. Det är tröstande på riktigt.

Likes

Comments

Bara ett par dagar efter bröllopet bilade jag och Joel till Klövsjö i Jämtland för en vecka i lugn och ro. Vi tog med oss bröllopsvideon, foton, gästboken, och lite andra hälsningar från gästerna, vilka vi tillsammans gick igenom under en filt framför brasan. Vi lyssnade på talen, studerade festklänningar (mest jag gjorde detta), och smälte allt vi varit med om.
Dagarna spenderades med spel, god mat och dryck, mys och promenader. Och Sagan om Ringen. Hela. Triologin. Extended version. Plus extramaterial.
En dag tog jag med Joel "på tur". Då vi inte hittade någon vandringsled eller hade någon karta knallade vi helt sonika uppför en slalombacke. På toppen var en fantastisk utsikt, som vi njöt av medan vi mumsade i oss vår matsäck.

Veckan svepte snabbt förbi, och väl hemma i Stockholm började packningsarbetet inför flytten till vår lägenhet i Helsingborg. Vi fyllde praktiskt taget varje kartong vi kunde hitta, och tillsammans med de få möbler vi ägde fyllde de ett stort släp. Vi vinkade hejdå till mamma och pappa och påbörjade sedan den långa resan ner till Skåne, mot vårt nya liv tillsammans.

Det nya livet bestod de första månaderna av kartongkaos och shoppingturer på Ikea. Vi flyttade in den 13 juni, och redan den 17 juni började jag arbeta på djursjukhuset i stan, som djursjuksköterska. När jag fick erbjudandet om jobb var kravet från arbetsgivarens sida att jag skulle arbeta 75% under sommaren, med möjlighet att trappa ner till hösten. Jag visste att detta var för mycket för mig, men eftersom Joel inte fått något sommarjobb kände jag mig tvungen att tacka ja. Jag hade sökt andra jobb också, utan resultat. Jag började således jobba, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att komma i ordning i lägenheten och göra oss hemmastadda i omgivningarna.

Vår lägenhet har ett fantastiskt läge, med villor åt ena hållet, och en park som löper längs framsidan av huset. Bara tio minuters promenad bort ligger ett stort grönområde - Olympiaparken, med sportplaner, promenadstigar, och den botaniska trädgården och herrgården Fredriksdal. Där finns både djur, vacker natur och museer - en perfekt miljö för mig att vistas i.

Arbetet på djurkliniken blev snabbt väldigt påfrestande. Djursjukhuset var en högljudd och stressig miljö, och i kombination med alla nya arbetsuppgifter och kollegor tog det snart musten ur mig. Ofta hade jag redan huvudvärk påväg till jobbet, och sedan gällde det att hålla ihop det timme för timme, oftast med pulspåslag, svettningar och tryck i huvudet. Vården av djuren var koncentrationskrävande, det var viktigt att vara exakt och noggrann för deras hälsas skull. Jag gjorde hela tiden mitt bästa för att bevisa att jag var värd att lita på. De stunder jag mådde bra var arbetet väldigt roligt, och jag lärde mig otroligt mycket. Klimatet mellan kollegorna var trevligt, och jag hade trivts bra om det inte vore för utmattningen. När arbetspassen tog slut hade min energi för länge sedan försvunnit. Väl hemma fanns inget annat att göra än att lägga sig i sängen.

Trots alla hemska symptom tog jag mig igenom sommaren med bara ett par sjukdagar. Mot slutet av augusti gick jag ner i arbetstid till 50%. Men i början av september tog det återigen stopp. Mitt under ett arbetspass blev jag illamående och svimfärdig, och för att inte falla omkull blev jag tvungen att fly in i ett förråd och sätta mig ner. Det blev droppen, jag ringde Joel och sa gråtandes i telefonen att jag inte orkade mer.
Jag tog mig hem efter en stunds vila, och när jag gråtit ut i Joels famn var jag tvärsäker - nu räckte det. Nu fick det faktiskt vara nog. Att plågas av huvudvärk dagarna i ända och sedan ligga till sängs varje kväll var inte livskvalité. Efter två år av försök att bli bättre var jag återigen på botten.

Frustrationen gav mig en ny gnista. Jag sjukanmälde mig från jobbet dagen därpå och ringde till vårdcentralen. Jag fick bokat en akuttid då det första vanliga besöket hade en månads väntetid.
Tyvärr blev bemötandet av läkaren inte vad jag hade hoppats på. Trots att jag förklarade hela min historia ville hon inte sjukskriva mig någon längre period. Två veckors sjukskrivning fick jag, och en remiss till en kurator, "för att lära mig hantera stress" som hon utryckte det. Som jag förstod det skulle mötet med kuratorn avgöra om min sjukskrivning skulle bli längre eller ej.

Två veckor senare, 21 september, hade jag fortfarande inte fått kallelsen till kuratorn, så jag ringde läkaren och fick förlängt min sjukskrivning en vecka. Hon undrade hur jag mådde, och jag svarade att visst mådde jag bättre än när jag arbetade, men alla symptomen fanns fortfarande där, och steg snabbt i styrka vid ansträngning.
Kuratorn jag sedan mötte var en klok man i medelåldern som verkade förstå mig bra. Vi kom överens om att ses en gång i veckan till att börja med. Tillsammans kom vi fram till kärnan av mitt problem - att jag använder prestation och arbete som en snuttefilt när jag känner mig stressad eller på något sätt oroad. Detta visste jag i princip om sedan tidigare, men det kändes nyttigt att höra det sägas på ett lite annorlunda vis. I övrigt menade kuratorn att jag gör rätt saker för att bli frisk - har struktur på min dag, kommer ut, träffar vänner, sover och äter ordentligt osv. Nu var det bara att vänta.

Vid nästa telefonsamtal med läkaren, den 28 september, var det ungefär samma resultat jag kunde rapportera. Viss förbättring, men fortfarande långt ifrån pigg och alert. Huvudvärk och enorm trötthet varje dag. Hon svarade att hon ville skicka mig vidare till vårdcentralens resursteam, som vanligtvis tar hand om de långtidssjukskrivna patienterna. Teamet består av en läkare, en kurator, en sjukgymnast, samt en representant från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen. Låter bra, sa jag. Sagt och gjort. En veckas förlängd sjukskrivning. Mera väntan.
Jag förstår att systemet ser ut på det här sättet, men jag måste ändå tillägga att denna veckovisa sjukskrivning hindrade mig från att helt slappna av. Jag oroade mig mycket för att inte få förlängd sjukskrivning, att läkaren så att säga skulle "tvinga mig" att gå tillbaka till arbetet igen.

Den 5 oktober besannades mina farhågor. Ingen kallelse till resursteamet hade kommit, och när läkaren ringde meddelade hon att hon inte längre kunde förlänga min heltidssjukskrivning. Jag uppfyllde helt enkelt inte kraven längre, och hon hade konsulterat sina kollegor, vilka tyckt samma sak. Från och med idag skulle min sjukskrivning gå från 100% till 50%. Jag skulle bli tvungen att börja arbeta. Det knöt sig i magen, och tårarna samlades innanför ögonlocken.
Jag frågade vilka krav jag inte längre uppfyllde, men fick inget ordentligt svar. "Det finns särskilda kriterier för utmattningssyndrom", var allt hon sa. Kriterier som jag inte längre uppfyllde.
Jag visste inte vad jag skulle säga. "Men jag klarar fortfarande inte ens av att diska utan att få huvudvärk", försökte jag desperat. "Nej, men nu har vi provat det här med vila", sa hon, "
och eftersom det inte blir någon förbättring så måste vi gå vidare på något annat sätt. Jag och mina kollegor är eniga om detta."
Tyvärr hade läkaren i resursteamet precis gått på semester, så det skulle dröja ett par tre veckor innan jag kunde få träffa henne. Tills dess skulle jag alltså arbeta halvtid.

Så snart vi lagt på kom gråten. Jag ringde mamma, som jag hela tiden haft tät kontakt med sedan jag blivit sjukskriven, och berättade läget. Mamma blev arg och sa att det inte var okej att läkaren avbrutit heltidssjukskrivningen bara per telefon. Hon tyckte att jag skulle ringa vårdcentralen och be om en besökstid, och hon erbjöd sig att följa med som stöd.
Sjuksköterskan som svarade på mitt samtal verkade inte tycka att det var nödvändigt att träffa läkaren. Hon hade ju fattat sitt beslut. Men jag stod på mig och fick till slut en tid.

Mamma kom ner från Stockholm med tåget, och tidigt den 8 oktober steg vi in på läkarens rum. Jag var så nervös, kände mig som världens jobbigaste patient. Det var tur att mamma var med, annars hade jag nog inte klarat det.
Jag började med att säga att jag ville ha mer information om varför hon valt att avsluta min heltidssjukskrivning. Samma vaga svar kom, att vila inte verkade hjälpa. "Du har ju blivit bättre till viss del", sa hon, "därför måste du pröva att jobba igen. Har du provat att ta huvudvärkstabletter?" Suck.
Vi pratade länge, och jag försökte gång på gång förklara att jag provat deltidsarbete, men att det bara triggat utmattningen. Att det jag behövde var vila, en ordentlig lång vila, för att komma ner i varv. Det var som att prata mot en vägg.

Tills slut grep mamma in. Då hon är barnneurolog och arbetar mycket med hjärntrötthet och hjärnskador, samt på senare tid läst på om utmattningssyndrom på grund av mig, hade hon mer tyngd i det hon sa än vad jag hade. Dessutom hade mamma varit i kontakt med den professor på Karolinska Institutet som först börjat forska på utmattningssyndrom i Sverige, Marie Åsberg, vars råd hade varit minst 3 månaders sjukskrivning. Lite sorgligt, jag menar hur många utmattade har en anhörig överläkare inom neurologi i ryggen?
Hur som helst lät sig läkaren övertygas, och vi kom överens om att jag skulle få vara heltidssjukskriven till dess jag kom till resursteamet. Skulle det ta längre tid än två veckor skulle jag höra av mig.

Idag, den 10 november, har jag äntligen fått tid hos resursteamet. Jag har även tagit kontakt med en privat läkare som mamma genom sitt nätverk fått rekommenderat. Hon sköter numera min sjukskrivning och medicinering, och hennes förståelse och kunskap i ämnet gör att jag kan slappna av och känna mig omhändertagen. Jag träffar fortfarande kuratorn på vårdcentralen varannan vecka för psykologiskt stöd.

Ber och hoppas att mötet ska gå bra. Jag har ingen ork att kämpa mer. Dessutom har det varit struligt med försäkringskassan då sjukintygen från den första läkaren varit otillräckliga. Så någon sjukpenning har jag inte fått. 

Avslutar inlägget med ett par bilder på Ramprasad, kattungen vi adopterade i augusti, som skänkt mig mycket glädje och tröst mitt i all oro.

Likes

Comments

Kära nån, hur ska jag skriva för att göra min bröllopsdag rättvisa? Nåväl, jag är säker på att de flesta av er har en hjälplig fantasi och kan föreställa er de svallande känslorna och de glittrande ögonblicken jag nu tänker beskriva. Såhär var det:
Torsdagen den 28 maj: Rehersal Dinner med min och Joels närmaste familj. Vi gick igenom körschemat och alla viktiga detaljer för bröllopet under en middag hemma hos mina föräldrar.
Fredagen den 29 maj: Först hämtade jag blommorna hos floristen inne i stan. Därefter hjälptes jag och mina tärnor åt att pynta festlokalen. På kvällen hade vi sleepover hemma hos mig. Vi gjorde ansiktsmask, åt godis, tittade på filmen "Brudens far" och talade förväntansfullt om morgondagen. Joel och hans marskalker övernattade i kollektivet i Trångsund. Fråga mig inte vad de gjorde på kvällen, drack öl kanske?

Jag sov faktiskt gott natten till den trettionde. Vaknade alldeles pirrig och var glad som en sol när jag gick upp för att göra frukost. Jag hade förberett en extra lyxig frukost som stod färdig när mina tärnor kom och satte sig.
Efter maten ringde det på dörren. Min kompis Julia som är frisör kom för att fixa mitt hår, och jag satte mig genast på en stol framför en spegel. Hon kammade och lockade, sprayade och nålade fast. Till slut satte hon fast några rosa kvistrosor där bak, och så var det färdigt. Julia gjorde även min sminkning, som jag valde att ha väldigt naturlig.
Jag fick även hjälp att få på mig klänningen. Den skulle snöras fast där bak, och det var svårt att bestämma hur hårt den skulle sitta. Under tiden kom några av mina finska släktingar på besök. De hade kommit med Finlands-båten på morgonen och kunde inte checka in på sitt hotell ännu. De lovade att hålla sig utom synhåll för att inte se min klänning, och det var mysigt och familjärt att höra finlandssvenskan i bakgrunden.

Vi skålade i bubbel, och mamma knäppte några bilder på oss innan vi åkte iväg mot Hågelby, herrgården vi skulle fotograferas på. Jag minns hur pirret i magen tilltog medan vi närmade oss, och jag skrålade med i en radiodänga för att lätta på trycket.

Hågelby är en större herrgård än Balingsholm, och är omgiven av en stor park, ett café, en sjö, och en 4H-gård med stallar och lador. Vi gick runt huvudbyggnaden och mötte fotografen Emma på baksidan. Hon pekade bortåt för att visa var Joel befann sig, en bit ner på en liten grusväg. Tärnorna blev beordrade att gå och möta marskalkerna, eftersom de första bilderna skulle tas på mitt och Joels första möte.

Om jag blundar kan jag se honom framför mig där grusvägen. Med ryggen mot mig, iklädd svart kostym. Min älskling. Han höll händerna bakom ryggen och gungade lätt på fötterna medan han då och då böjde ansiktet upp mot himlen. Jag gick närmre. Han strök bort en tår med ena handen. Överkroppen expanderade när han tog ett djupt andetag. Nu var jag nära. Jag sträckte fram ena armen och la den på hans axel. Det sjöng i magen när han vände sig om. Med tårar i ögonen såg han på mig, precis så som jag hoppats att han skulle se på mig. Ett underbart ögonblick var det.

De nästkommande timmarna gjorde Emma ett fantastiskt jobb med kameran. Det var väldigt kul att bli fotograferad, jag kände mig så fin i min klänning. Både tärnor och marskalker ställde upp på alla mina idéer, och det blev många vackra bilder.

Vi hade otroligt tur, för precis när vi var klara började det droppa från himlen. Vi satte oss i bilen och åt några smörgåsar, sedan bar det av mot kyrkan. När vi kom fram gick vi in genom en dörr på sidan av kyrkobyggnaden, in i ett litet rum. Väl där inne bubblade det av nervositet och lycka i magen. Vi skulle snart gifta oss! Wow!
När vi tjattrat av oss en stund kom prästen in i rummet. Han sa att det var dags. Vi ställde oss i en liten ring och la armarna omkring varandra medan en av marskalkerna bad en bön. Sedan var vi redo.
Tärnorna och marskalkerna ställde upp sig i par framför oss. Dörrarna till kyrksalen öppnades. Det var helt tyst. Sedan andades orgeln in och gav ifrån sig de första dova tonerna av Johann Pachelbels Canon in D.

Tårarna vällde upp i ögonen. Långsamt började det första paret att skrida in. Jag höll hårt i Joels hand, och våra blickar möttes ideligen. Det här var vår stund, vår kärleks största stund. Att stå där, precis innan man ska gå ut i altargången, med sitt livs kärlek i handen. Ja, det är verkligen en magisk känsla det. Som ett klimax, fastän att vigseln knappt börjat än.
Joel var också tagen. Ännu mer tagen än jag verkade det som, att döma av hans redan rödgråtna ansikte. Vi kysstes och log mot varandra. Det sista paret gick in. Nu var det vår tur. Musiken tystnade.
När orgeln ljöd igen var det till tonerna av Trumpet Voluntary.

Gången fram till altaret var storslagen. Alla blommor och hjärtformade kransar som prydde insidan av kyrksalen, alla släktingar och vänner som leende stod där i bänkarna och mötte min blick. Musiken, Joels hulkande gråt som till slut fick mig att skratta, och så de vackra tärnorna och marskalkerna som tillsammans med prästen väntade där framme. Ojojoj, jag dansade på insidan.

Hela ceremonin fortsatte i en atmosfär av kärlek och ömhet. Både jag och Joel grät om vart annat, och vi blev uppvaktade med underbar sång och med vackra ord hämtade från Bibeln. Guds kärlek uppfyllde rummet och strålade genom mig och Joel. Precis som de flesta andra har vi svåra perioder att se tillbaka på, och att få stå där vid altaret och uppleva den fantastiska stunden av helhet och lycka var som ett tecken på Guds trofasthet. Han tar hand om oss.

En vigselakt är snabbt över, så jag gjorde mitt bästa för att vara närvarande i varje stund. Vi sa våra "Ja" till varandra och förklarades man och hustru, sedan lyssnade vi till det minnesvärda vigseltalet av vår mentor Mats från CredoAkademin. Sedan var det över, och orgeln slöt upp i utgångsmarchen Alla Hornpipe av Händel.
Vi och vårt brudfölje samlades återigen i det lilla rummet till höger om kyrksalen, medan gästerna tågade ut. Vi andades ut och kramade om varandra. Jag tror jag gjorde en liten glädjedans. Nu var vi gifta!

Eftersom regnet hade tilltagit föreslog vårt värdpar att vi skulle möta gästerna inne i kyrkskolan, där vi även skulle fika och mingla med de som vi inte kunnat bjuda till Balingsholm. Bra idé tyckte vi, och begav oss dit. Det blev ett underbart mottagande, alla jublade och blåste såpbubblor över oss. Fler kramar, och så mumsigt hembakat fika. Att se alla mina vänner och släktingar där, för min skull, gjorde att jag kände mig så ofantligt tacksam och välsignad.

Tiden gick fort, och snart hade Joels farbror kört fram den röda Mustangen till ytterdörren. Värdparet vinkade åt oss att det var dags att åka, så vi tog farväl av gästerna och klev in i bilen tillsammans med fotografen Emma. Den här gången körde vi till Sundby gård för lite newly wed-bilder. Det fortsatte att regna, men som tur var hittade vi en byggnad med tak där både vi och bilen fick plats.

Den långa dagen fortsatte, och vi styrde snart mot Balingsholm för bröllopsfest. Mitt huvud hade hittills klarat sig ganska bra. Alla intryck och all uppmärksamhet gjorde förstås att jag var lite spänd och ibland fick lite ont i huvudet, men jag hade möjlighet att vila mig lite mellan ronderna. I bilen till exempel, passade jag på att vila mig mot Joels axel. Det var först sent på kvällen som den mer påtagliga tröttheten kom, men allt roligt gjorde att det gick bra ändå.

På Balingsholm blev vi mottagna med serpentiner och flaggor under hejarop och applåder. Pappa höll i brudskålen, och sedan satte vi oss till bords. Allt var som jag hade tänkt - ljuset, stämningen, maten. Och talen sen! Jag har nog aldrig känt mig så hedrad och omtyckt av så många människor. Alla hade förberett helt fenomenala tal, vissa med bildspel och videoklipp. De gick verkligen rakt in i hjärtat. Speciellt Joels tal förstås, men också alla andra.
Efter maten blev det tårta och kaffe, sedan bröllopsvals och lekar. Jag och Joel hade faktiskt övat in en liten koreografi till låten "A Thousand Years", med det så kallade "dödslyftet" i slutet. Allt gick bra, och vi kunde skratta åt de stegen som blev lite fel. Gästerna bjöds in att delta i dansen, och snart stod vi alla och vickade på rumpan och snurrade runt till bland annat Abba, Elvis och Carola. Det var precis som i slutet av en romantisk komedi, när alla står och dansar och det inte finns ett problem i världen. Min alldeles egna romantiska komedi.

Mot slutet av festen satt vi alla på rader av stolar och lyssnade till Joels vänner som framförde ett par stillsamma låtar på sång och gitarr, en av dem "Love is verb" av John Mayer. Det blev ett vackert avslut på festen, lite som en andakt där alla kunde komma ner lite i varv innan det var dags att säga adjö.
Jag och Joel ombads att gå upp på övervåningen medan gästerna förberedde avskedet. När vi kom ut på trappan hade alla tänt ljus och tomtebloss som de vinkade av oss med.
Nere på parkeringen stod Joels mormor och morfar med bilen, redo att köra oss till vårt hotellrum inne i stan. I bakluckan låg en korg full med godsaker och doftljus. När vi körde iväg från Balingsholm kändes det som att dagen pågått i en vecka. Och än var den inte slut. Nu skulle jag och Joel få fira bröllopsdag alldeles själva.

Dagen därpå bjöd vi de närmaste hem till mina föräldrar för lunch och presentöppning. Jag var helt slut och alldeles matt av lycka, men vem orkar inte öppna presenter? När man gifter sig får man de finaste presenterna - porslin, ljusstakar, vaser och lampor. Det är underbart att få smycka sitt hem med dessa gåvor och påminnas om bröllopet varje dag. 
Ser ni halsbandet jag har på mig på presentöppningen? Jag fick det av Joel i morgongåva. På framsidan av guldplattan står det "Dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna." Det är från vårt bibelställe i Ruts bok. På baksidan står det "Jag älskar dig alltid. Joel." Av mig fick Joel en klocka från det svenska märket Triwa. 

Några sista ord. Dagen hade inte blivit så perfekt som den blev utan alla UNDERBARA människor som hjälpte till och var med oss. Värdpar, föräldrar, syskon, tärnor, frisör, florist, fotograf, sångare, pysslare, fixare, eller bara närvarande. Det var ni som gjorde det. TACK. Och tack Joel för att du ville gifta dig med mig. Utan dig hade det förstås inte blivit varken klänning eller tårta eller tomtebloss. 

I nästa inlägg skriver jag om smekmånaden och flytten till Helsingborg.

Likes

Comments

Några ögonblick från våra första veckor tillsammans: den första bilden, där Joel håller Bagheera i famnen, är det första fotot jag tagit på honom. Det var under en av våra allra första promenader, till Hemköpet i närheten av mitt föräldrahem. Bagheera, som är en väldigt sällskaplig katt, ville som vanligt följa med hela vägen. På hemvägen blev han genskjuten av en annan katt som ilsket ville försvara sitt revir, med resultatet att Bagheera gömde sig under en bil. Joel lyckades få ut honom, tog honom i ett fast grepp, och bar honom sedan en bit.
På den andra bilden sitter jag vid mormors köksbord. Vi är där för att fira hennes födelsedag, bara någon vecka efter att jag och Joel blivit tillsammans. Jag var så lycklig där, jag riktigt sken när jag berättade för min moster och mina kusiner om vårt förhållande. De blev väldigt häpna och förtjusta, eftersom de mycket väl visste vem Joel var (min kusins mans systerson).
På den tredje bilden, någon vecka senare, har vi återförenats efter att Joel varit på klassresa med CredoAkademin. Jag var så kär så kär.

Kärlek är svårt, så himla svårt. Men när man hittar rätt person är den så lätt så lätt. Inget är pinsamt, allt är bara snällt och tryggt. Joel har alltid varit ärlig och genuin på ett sätt som fått mig att omvärdera allt jag tidigare vetat om förhållanden. Man kan lära sig tusen regler och strategier för att hitta den rätte. Men när den rätte väl kommer så behöver man inget av det där. Då spelar det ingen roll om du ringer honom hundra gånger, om du bär smink eller inte, om du råkar snubbla eller spiller mat, eller att du gråter och snörlvar så det rinner snor och mascara. Den rätte tycker att man är bäst och finast ändå.
För mig var och är Joel den där gudagåvan som plötsligt kom in i mitt liv och gjorde mig hel och lugn. Han lät mig vara mig själv, verkligen mig själv, och han lät mig gråta ut och fick mig att skratta tills jag kiknade. Snabbt blev han som en drog för mig. Jag kunde inte vara utan honom, och fantastiskt nog ville han inte vara utan mig heller. Inte en sekund. Även om det bara var för att ses ett par timmar så tog Joel bussen från Trångsund till Huddinge och kom hem till mig. Tiden stod stilla när vi satt i den röda soffan och drack té och gjorde djupdykningar i varandras själar. Den mystiske unge mannen förvandlades till en kille som förvisso är lugn och stabil, men som också kan släppa loss och göra tokigheter likt ingen annan.

Alla vackra ord och kärleksförklaringar vi gav varandra fick mig att undra: skulle Joel verkligen finnas där för alltid? Menade han det? Ville han dela framtiden med mig? Var den här drömmen på riktigt?
Jag hade blivit sårad förut, och jag var rädd för att hoppas. Men Joel var som en ogenomtränglig vägg. Alla mina rädslor mötte han med lugnande ord och försäkringar om att han menade allvar.

Utmattningen fortsatte att vara svår. Arbetet på djurkliniken var stressigt och triggade ideligen igång huvudvärk, svettningar, tunnelseende och hjärtklappning. Det var som balsam att komma hem till Joels varma famn, till té och tröstande ord.
Jag visste att situationen inte var hållbar. Att bo hemma och jobba på andra sidan stan var inte läkande för mig. Stockholm med sitt höga tempo, trängsel och trafik kändes som ett fängelse. Jag måste bort. Måste flytta.

Vi diskuterade ofta framtiden, drömde oss bort till ett liv tillsammans i en mindre stad. Jag hade sedan länge gett upp Budpest, visste att jag aldrig kunde läsa klart där utan att hamna i samma mörka spiral. Nu hade jag siktet på att bli frisk.
Joel hade ingen klar bild av vad han ville göra i framöver, men han var sugen på att läsa på The Game Assembly i Malmö, till att bli 3D-designer.
Vad vi visste var att vi ville vara tillsammans. Alltid och hela tiden. Joel hade blivit mitt nav i livet. Vi bad mycket och frågade Gud om det vore rätt att gifta sig snabbt. Vi rådfrågade även vänner, och vi upplevde verkligen att Gud och vännerna svarade positivt. Så vi bestämde oss. Vi behövde ingen flerårig betänketid. Vi ville förlova oss, och gifta oss till sommaren. Sedan flytta ihop på en annan plats och börja vårt liv tillsammans.

Jag vet att detta inte passar alla par, men för mig och Joel var det underbart. Vi var nykära både när vi förlovade oss och dagen vi gifte oss. Det blev en fantastisk start på livet ihop att befästa kärleken på det viset.

Eftersom jag var medveten om att frieriet skulle komma gick vi och köpte ringarna tillsammans i november 2014. På så vis skulle vi kunna bära dem med en gång när Joel friat. Han höll den lilla asken i säkert förvar och lät mig inte tjuvkika på dem. Jag väntade med spänning.
Så äntligen hände det. Under ett besök hos Joels familj i Åhus i Skåne var vi ute på en promenad i vintervädret. Vi gick ner till vattnet och ut på en väldigt lång och bred brygga - Åhusbryggan. Där ute var den en vacker utsikt, och vi stod länge och tittade på vågorna och horisonten.
Efter en lång stund kom det några kryptiska ord från Joel. Något om att livet är som havet. Han vände mig mot sig. Sedan kom det. Frieriet. Joel förklarade sin kärlek, gick ner på ett knä, och tog fram asken. Jag log så det spände i kinderna. Svarade ja med en röst full av både lycka och gråtighet. Det var som en räddningsaktion. Ett överlåtande och ett löfte. Vi kramades, kysstes och grät lite.

Våra familjer tog det hela med glädje. Mamma och pappa hade snabbt blivit väldigt förtjusta i Joel, och hans föräldrar verkade gilla mig också. Det var förstås inte helt utan att de frågade om vi verkligen var säkra på detta, men vi var bombis. Jag konstaterade snabbt att min blivande svärfamilj bestod av ovanligt härliga och mysiga människor.

Efter förlovningen följde en spännande tid av planering. Vi bestämde att vi skulle gifta oss i Huddinge kyrka, eftersom det var lättast för mina släktingar som kom från både Norge och Finland. Efter ett besök på den vackra herrgården Balingsholm i närheten av kyrkan bokade vi den som festlokal. Det skulle förstås kosta en del, och den rymde bara ett visst antal gäster, men jag var bestämd. Miljön var viktig för mig. Dessutom var det smidigt att få all mat, dryck, dukning, servering och städning inkluderat. Detta svalde större delen av vår budget, så dekorationer, inbjudningskort, vigselprogram, blommor, frisör osv. fick vi antingen göra själva eller be om hjälp med av vänner.

Prova klänning var förstås något av det roligaste. Jag köpte min klänning på Bröllopsbutiken på St. Eriksgatan, med hjälp av mina tre tärnor och mamma.

Den 18 april ställde mina väninnor till med möhippa för mig. Först fick jag härlig manikyr och pedikyr på en skönhetssalong inne i stan, sedan fick jag åka med ögonbindel hem till en av tärnorna för middag och lekar. Det var väldigt kul och egoboostande att få stå i centrum en hel dag, och de hade gjort sitt bästa för att det inte skulle bli för ansträngande för mig.

​Under våren började vi leta efter en lägenhet att bosätta oss i. Planen var att Joel skulle söka till The Game Assembly till hösten, och att vi skulle bo i antingen Lund eller Helsingborg, då Joel inte var intresserad av att bo i Malmö där utbildningen är benägen. 
Det blev många stunder på Hemnet innan vi till slut hittade vår pärla i Helsingborg. En nyrenoverad tvåa på 52 kvadrat högst upp i ett tegelhöghus en bit utanför centrum, men ändå centralt. En park löpandes utanför dörren, nära till en botanisk trädgård och löpspår, och samtidigt nära till centralstationen. Perfekt. Vi slog till och köpte den med hjälp av mamma och pappa. Under en helg i maj när vi var nere för att hämta nycklarna blev Joel kidnappad till sin svensexa. Jag fick till min stora förvåning en extra möhippa av mina skåne-vänner där jag fick göra uppdrag på stan och bada kallbad. 

Vi räknade ner och räknade ner. Äntligen kom dagen för bröllopet. Om den dagen får ni läsa om i nästa inlägg.

Likes

Comments

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Joh 1:5

Det var alltså på ett bröllop i maj 2014 som jag första gången stiftade bekantskap med han som numera är min äkta man. Fast... riktigt bekanta blev vi faktiskt inte. Jag minns faktiskt inte om vi ens hälsade ordentligt, trots att vi satt mitt emot varandra vid det stora runda bordet i festlokalen.
Jag var ju trots allt inte singel, så jag ägnade störst uppmärksamhet åt min dåvarande pojkvän och de som satt närmast mig. Men jag har ett starkt minne av hur Joel såg ut den där kvällen. Hans skalle var rakad, och han såg så otroligt cool ut där han satt i sin kostym. Som om han hade koll på läget. Han var inte den som ville hävda sig och ta mycket plats i samtalen. Han kändes självsäker, och lite mystisk.

Tråkigt nog (fast himla tur nu i efterhand) så gjorde min pojkvän slut med mig två veckor efter bröllopet. Jag åt tårta till frukost och hade en riktig heart-broken-period där jag vältrade mig i självömkan. Sen skrapade jag ihop mig själv och bestämde mig för att ha en riktig singel-sommar. Jag köpte nya kläder, gjorde mig extra fin i håret, och så låtsades jag att jag var den snyggaste och mest fantastiska personen i världen. Trots mitt tilltufsade självförtroende.

Det blev en del dejter, och trots att jag inte föll pladask för någon av killarna hade jag väldigt kul. Det är så spännande att träffa nya människor. Som introvert älskar jag att hänge mig helt åt en person i ett samtal. Upptäcka vad personen varit med om, att den kanske är tokig i längdskidåkning, eller har pluggat teologi i USA.

I slutet av sommaren åkte jag till norska fjällen med paret som gift sig i maj, samt ett annat par (alltså min kusin som gift sig med Joels morbror, samt min andra kusin och hans fru). Morfar byggde en stuga där en gång i tiden som vi barnbarn älskar att besöka. Vi gick turer och spelade spel och eldade i brasan. Vid ett tillfälle stod jag och Filip (min kusins nyblivne man) och diskade medan jag försökte lära mig namnen på hans syskon och deras barn. Vi hade precis innan talat om dejting och hur svårt det är att hitta "den rätte".
När Filip nämnde sin syster och hennes familj kom namnet Joel upp som en av hennes söner.
"Just det," sa jag. "han satt vid mitt bord på bröllopsfesten."
"Joel ska flytta till Stockholm i höst och gå på CredoAkademin," fortsatte Filip. "Där har du en bra kille," sa han och blinkade åt mig. Jag log tillbaka och mindes den mystiske unge mannen i kostym.

Semestern tog slut och jag började jobba 40% på en djurklinik norr om Stockholm. Jag var fortfarande stresskänslig och fick lätt ont i huvudet och tunnelseende osv. Men medicinen hade hjälpt mig såpass mycket att jag klarade av att arbeta lite grann. Resorna till och från jobbet var långa och tuffa, och på jobbet var det ofta stressigt och många nya moment att lära sig. Varje kväll låg jag på sängen utmattad.

På mina lediga dagar mådde jag bättre. En söndag var jag på ett evenemang i kyrkan. Mellan två möten diskuterade jag och min tjejkompis det svåra ämnet killar, och jag sa skämtsamt att jag kanske borde ta kontakt med Joel.
Men Felicia var inte skämtsam när hon sa: "Ja! Gör det!"
Jag blev genast osäker och sa att jag inte hade hans nummer, men Felicia bara viftade bort det jag sa och föreslog att jag skulle smsa min kusin och be om numret. Sagt och gjort. Bara en stund senare kom svaret. Nu fanns det ingen återvändo.

Till min stora glädje svarade Joel på mitt välkomst-sms där jag presenterade mig och erbjöd honom att följa med till min kyrka eller en rundtur i stan. "Just det, du var tillsammans med den killen va?," svarade han först. Jag förstod att han undrade om jag fortfarande var upptagen, så jag svarade: "Ja precis, men inte längre."
Vi bestämde att vi skulle ses nästa söndag utanför Park-biografen, där Hillsong-kyrkan numera höll till. Han skrev att han skulle ta med sig några kompisar, men när han väl dök upp var han ensam. Det visade sig senare att hans vänner övergett honom för lämna oss ensamma. Själv var jag där med min tjejkompis, och gemensamt gick vi in i den myllrande lokalen.

i min dagbok skriver jag följande:
"Han var gullig, och lite nervös verkade det som. Gjorde sig till lite och skulle kommentera saker och ting kritiskt. Men mest var han trevlig. Efter mötet stötte vi på hans kompis och vi gick alla fyra till Vapiano på After Church och drack kaffe. Av min kvinnliga instinkt att döma är han lite intresserad av mig."

Vi åkte samma tunnelbana hem. Jag ville verkligen träffa Joel ensam, så jag tog mod till mig och frågade om han inte ville ha en tour på stan ändå. Joel nappade på en gång och föreslog torsdag. Så på torsdag sågs vi igen, den här gången på en asiatisk restaurang mitt i centrala Stockholm. Jag slogs snabbt av Joels lugna personlighet. Han var lika cool som han varit på bröllopsfesten, och jag spratt av nyfikenhet. Han såg så proper ut i skjorta och pullover, och hans kraftiga käkar var helt klart tilldragande.

Efter maten tog vi en lång promenad. Det var lätt att prata. Och pirrigt. Joel var så öppen och genuin, hade inget konstlat över sig. Samtidigt var han så spännande, liksom full av energi på ett återhållet sätt.
När vi kom fram till tågstationen ville jag inte att vår träff skulle ta slut. Det ville inte Joel heller, så kvällen fortsatte hemma hos mina föräldrar. Vi var ensamma hemma och lagade mat och såg sedan på film. Rock of Ages. Jag fattade ingenting av handlingen. Kanske för att Joels närhet gjorde mig lite okoncentrerad.
Mamma och pappa kom så småningom hem. De hälsade artigt.
Sent på kvällen skjutsade jag hem Joel till kollektivet i Trångsund där han bodde. När jag stängt av motorn och ljuset tändes i bilen såg vi på varandra. Vi log lite fånigt, och efter en stund sa Joel: "Får jag träffa dig igen?"
En värme spred sig i bröstet. "Ja," svarade jag.

Vi sågs på fredagen, och sedan igen på lördagen. Jag besökte Joel i kollektivet, och imponerades över datorn han byggt helt själv. Jag kände mig förälskad, och när vi senare på kvällen åter satt och tittade på film gick stämningen mellan oss att ta på.
Vi betedde oss som fega tonåringar, men efter mycket om och men vågade vi till slut ta varandras hand. Vi pussades, och sedan var vi ett par. Det kändes så enkelt, och så rätt.
Efter den dagen sågs vi nästan varje dag. Vi pratade i timmar för att verkligen lära känna varandra. Jag var rädd att Joel skulle bli tveksam gentemot mig när jag berättade om min utmattning. Men han reagerade på ett underbart sätt och sa att han från och med nu skulle bära mig i det svåra. Att han alltid skulle finnas där för mig. Det var en otrolig lättnad. En gåva från Gud.

Om vår snabba förlovning och alla bröllopsplaner skriver jag om i nästa inlägg.





Likes

Comments

Snabb summering: efter tre pressade år i Budapest åkte jag hem till Stockholm för att vila mig och gå på bibelskolan CredoAkademin. Under sommaren arbetade jag på ett stressigt djursjukhus, och tre dagar efter att Credo börjat kraschade jag.
Jag låg till sängs i tre dagar innan jag orkade mig upp och utanför hemmet. Hemma hos mina föräldrar hade jag det väldigt förspänt med mat och tvätt osv. och kunde fokusera på att vila. Även om Budapest och studierna var långt borta mådde jag lika dåligt som när jag var där. Hade en galopperande känsla i bröstet från morgon till kväll, ångest, spända käkar, och en förlamande trötthet. Det var olidligt att ligga på sängen i ett tyst rum. Ångestmonstret rev och slet i mitt inre, det gick inte att slappna av. Hur länge skulle det vara såhär?

Jag minns att jag varje morgon gick raka vägen in i vardagsrummet så fort jag vaknat. Satte mig i hörnet av hörnsoffan och glodde på TV:n. Försökte distrahera mig från bråket innanför bröstet och inne i huvudet. Pappa steg alltid upp innan mig och tog en promenad efter frukost. Varje morgon när han kom hem föreslog han att jag skulle gå ut och gå istället för att titta på TV. Jag följde hans råd och var ute varje dag. Promenerade i timmar. I början var det alltid en kamp. Ensam med känslorna. Men med tiden och allteftersom kroppen blev varm av motionen så dämpades ångesten. Efter en tid lärde jag mig varenda gata i det enorma villaområdet. Efter timmar av snurrande hit och dit gick det att existera.

Det blev långa diskussioner hemma om huruvida jag skulle fortsätta på CredoAkademin eller inte. Hur skulle det påverka mig att vara hemma ett helt år utan en fast sysselsättning? Skulle jag bli isolerad och gå in i en depression?
Hos husläkaren fick jag diagnosen utmattningssyndrom, och rådet att fortsätta på Credo. Att gå på de föreläsningar jag orkade med, inte ta det på för stort allvar. Min egen rädsla för att vara ensam med allt det onda gjorde att jag beslutade mig för att fortsätta. Efter fem veckors ledighet återvände jag alltså.

CredoAkademin ligger mitt emot Handels på Odenplan i Stockholm. För att ta mig dit åkte jag först pendeltåg in till Centralen, sedan tunnelbana till Rådmansgatan. Att färdas i Stockholms kollektivtrafik under rusningstid är ingen härlig upplevelse för den som är utmattad. Centralen var en krigszon som gav mig omedelbar huvudvärk. Fulla varma tågvagnar likaså.
Väl framme på Credo var det dock en varm och lugn gemenskap som mötte mig. Trettio underbara människor som välkomnade mig tillbaka, och som omedvetet tog hand om mig. När vi satt och pratade på rasterna glömde jag bort att jag var sjuk. Undervisningen var egentligen alldeles för tuff för huvudet, men samtidigt ofta såpass intressant och uppmuntrande att jag stundvis lyckades koncentrera mig och försvinna in i det läraren sa.

Under åren i Budapest fanns det mycket tid att tänka. Jag var i en bubbla och kunde se mitt liv hemma på avstånd, utifrån. Reflektera över hur det varit och hur det blivit. Vem jag var och vem jag ville vara. I centrum för mina funderingar stod ofta tron på Jesus. Den där barnatron som aldrig riktigt fått fäste i mitt vuxna liv.
Jag var rädd att tron skulle falla sönder om jag tittade närmare på den. Ändå var jag tvungen att veta - är den sann? På riktigt på riktigt sann?
Mina funderingar ledde till ett ändlöst googlande och läsande. Artiklar, youtube-klipp, podcasts. Går vetenskapen jag lär mig i skolan ihop med min tro? Är de extremt komplexa systemen som bildar en kropp skapade av Gud? Eller är de resultatet av en kemisk soppa ur en slump?

Det räckte inte att bli tillfredsställd rationellt. Också mitt hjärta hungrade efter svar på ett mer personligt plan. Hur kan en god Gud finnas när det finns så mycket ondska i världen? Varför visar sig inte Gud mer? Hur vet jag att tron på Jesus är den enda sanna tron? Det fanns så många lösa trådar.
På nätet hittade jag CredoAkademins hemsida, med många artiklar och frågor och svar om kristen tro. Där fanns också information om deras bibelskola, och i huvudet växte snart en önskan om ett sabbatsår på Credo.

Som ni säkert förstår var det hemskt frustrerande att vilja suga åt mig allt utav undervisningen på Credo, och samtidigt inte orka. Tågkaoset på mornarna tvingade mig efter ett tag att skippa den första lektionen och komma in vid tio. Att läsa kurslitteratur kändes som att ta sig uppför ett enormt berg.

I början av hösten började jag gå till Hillsong Church Stockholm. Den höll till på dansstället Nalen och var allt annat än de kyrkor jag tidigare besökt. De hade fyra gudstjänster varje söndag, och vid varje möte var det fullt med folk. Inga pensionärer, utan hippa snygga ungdomar. Musiken var modern, och pastorn predikade på ett sätt som var lätt att applicera på mitt och andra ungdomars liv.
Jag började gå i en hemgrupp med ett gäng fantastiska tjejer. Vi sågs varannan onsdag och pratade om tro och livet. Jag kunde vara öppen med mina problem, och vi bad för varandra.

I samma veva började jag gå i terapi, först hos en ung psykolog som jag gick till kanske åtta gånger. Det gav inte så mycket, så med mammas hjälp bytte jag sedan till en psykoterapeut som var äldre och som jag upplevde förstod mig bättre. Hos henne kunde jag bearbeta sorgen, ilskan och frustrationen över mitt sjukdomstillstånd, och också förstå varför just jag klappat ihop. Jag lärde mig knep för att hantera ångest och stress, och blev varse om vikten av att kommunicera med min omgivning. Våga säga nej. Våga sätta gränser. Inte ta på mig och försöka lösa allas problem.

Trots vila och terapi blev jag inte nämnvärt bättre. På fritiden umgicks jag ofta med vänner för att "komma ifrån" mina symptom. Med resultatet att jag var ännu tröttare dagen därpå. Jag hittade liksom inte balansen mellan vila och aktivitet. Prestationskraven blev stöpta i en ny form när jag började träna på SATS. Det var svårt att springa på löpbandet och dra i maskinerna helt utan en vilja att ständigt förbättra mig.

Eftersom jag fortfarande mådde rätt kasst beslutade jag och min husläkare i maj 2014 att jag skulle testa SSRI - Sertralin. Utmattningssyndrom är inte en depression som forskarna först trodde (kallades tidigare utmattningsdepression). Dock har många patienter depressiva symptom, som sömnsvårigheter, oro och ångest, och kan därför må bättre av antidepressiva preparat. 
Låt mig säga - HURRA för psykofarmaka! Bara dagar efter att jag börjat med medicinen (50 mg) försvann i stort sett ångesten och oron. Jag kunde gå ut i skogen, sätta mig på en stubbe och känna tystnaden i huvudet. Ångestmonstret var borta, ingen rev och slet innanför bröstet. 
Hädanefter gick det mycket bättre att vila.

Under våren gick jag på de flesta lektionerna på Credo. Det blev trots allt ett givande år. Det jag lärde mig kommer jag att bära med mig resten av livet. Jag fick mina frågor och funderingar besvarade och kunde lyckligt konstatera att min tro fått en fast grund. Jesus är vägen, sanningen och livet.
Själavårdssamtalen med min mentor var också de otroligt upplyftande och nyttiga. På bara en session kunde min mentor komma till kärnan av mina problem, på ett sätt som min psykolog inte gjort på ett halvt dussin terapitimmar.

Den 30 maj 2014 var jag på ett bröllop i Örkelljunga. Jag var där med min dåvarande pojkvän, och visste föga att den unge mannen på andra sidan bordet i festlokalen var den som skulle bli min man bara ett år senare. Mer om detta i nästa inlägg.

Likes

Comments

Veterinärstudier i Budapest alltså. Det hela började mycket bra. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade inte alls någon hemlängtan det första året. Njöt av att vara självständig, handla min egen mat, upptäcka staden, och gå på studentfester. I klassen fanns ett tiotal svenskar, och vi blev snabbt vänner. Märkligt nog bestod nästan en tredjedel av klassen av norrmän, så det fanns gott om möjligheter att prata svenska.
Jag hade haft mailkontakt med en elev på skolan, så jag visste redan från början att studierna var tuffa. "Jag har gråtit hinkar av tårar" skrev hon i ett av mailen.

Vi blev snart varse om det höga tempot. Varje lektion var full av detaljinformation som vi förväntades ha lärt oss till nästa seminarie. Inte mindre än åtta kurser hölls parallellt under första terminen. Anatomi, Biologi, Biofysik, Botanik, Kemi, Histologi, Veterinärmedicinsk historia, och Zoologi. Vi hade lektioner från klockan åtta på morgonen till tre-fyra på eftermiddagen. Sedan fortsatte arbetet hemma. Läsa i böcker, gå igenom anteckningar, och förbereda sig inför laborationerna. Var man inte påläst inför en labb blev den som bortkastad. Och då blev det bara mer arbete senare.
I oktober började de s.k. midterms - de mindre tentorna mitt i terminen. På dessa gällde det att lyckas. Varje elev var tvungen att ha ett visst antal poäng på midtermsen för att få göra sluttentan. Jag minns att min första anatomi-midterm inte gick något vidare, och jag blev lite rädd. Jag måste lyckas med detta, tänkte jag. Här gäller det att hänga med.

Skolområdet ligger mitt i stan och består av ett dussintal tegelbyggnader byggda på 1800-talet. Själva utbildningen startades år 1787, som den andra veterinärutbildningen i världen. Den har således en lång och anrik historia och ett gott rykte bland veterinärutbildningar runt om i Europa.
Det finns tre språklinjer - en ungersk, en tysk, och en engelsk. Skolan tjänar mycket pengar på oss utländska studenter - skolavgiften är 10 980 euro per år (intagningsprov, ansökan och registrering kostar i tillägg 670 euro). Tack vare fullt studielån från CSN och mina föräldrars ekonomiska stöd hade jag råd med detta.

De var tufft alltså, men jag trivdes bra till en början. Gillade känslan av adrenalin som pumpade i blodet, hur pulsen höjdes och när hjärnan blev kristallklar och skarp av stressen. När jag bestämde mig för att ge allt blev jag en av dem som klarade sig bäst på duggor och tentor. Detta sporrade naturligtvis mig ytterligare.
Klimatet mellan lärare och elever på skolan var som hämtat ur en annan tid. Professorerna satt högt uppe på piedestaler, vi förstaårs-elever behandlades som smuts. Det var viktigt att stå upp när läraren kom in i lektionssalen och att adressera honom eller henne korrekt. Skrev man ett mail till en professor utan de rätta artighetsfraserna, eller allra värst, skrev fel titel, blev man snabbt tillrättavisad i ett syrligt svar.
"Dumma frågor" under lektioner möttes av fnysningar och sarkasm, och om vi inte lärt oss allt från föregående lektioner suckade professorerna och utbrast ofta uppgivet "Oh come on!".

Sakta men säkert demolerades vårt självförtroende. En kemilärare verkade tycka särskilt mycket om att driva elever till gråt på sina laborationer, genom enskilda spontana förhör ur labb-boken. De som misslyckades fick höra att de inte kunde någonting och att de förmodligen aldrig skulle bli veterinärer. Det var hemskt. Vi satt som på nålar varje gång han strök förbi våra platser. Koncentrerade oss på våra provglas för att inte hälla en droppe fel.

Jag åkte hem när jag kunde. På sommaren, vid jul och ibland påsk. Men under långa perioder var jag helt ensam, utan vuxna som kunde sätta gränser. Vi höll ihop i klassen, men det var svårt att tala om andra saker än studierna. Alltsom oftast klagade vi på hur jobbigt det var, hur omänskliga kraven var, och hur dålig skolan var på att informera eleverna om saker som vilken sal tentorna skulle hållas i. Min värld kretsade kring skolan och att klara tentorna.

Terminerna avslutades med tenta-perioder. Från mitten på december till början av februari skulle alla ämnen tentas av. Flera av tentorna var muntliga, och vi fick själva lägga upp ett schema för när och i vilken ordning vi ville ha dem. Anatomi-tentan hade en praktisk del där man skulle namnge strukturer på skelett från olika djur, och klarade man den fick man göra den teoretiska delen. Inför varje tenta hade vi två försök på oss att klara den. Misslyckades man var man tvungen att vänta till nästa tenta-period för att få göra om den. Inget lockande alternativ, då man i nästa tenta-period skulle ha åtta nya tentor att klara.
Det gick alltså inte att ta sig an tentorna en i taget. Djupdyka helt och glömma allt annat. Nej, anatomi skulle pluggas in i en rasande fart samtidigt som organiskt kemi, tvåhundra plantor och alla olika vävnadstyper. Det fanns inget slut, inget "jag är redo" inför någon tenta. Det var ett ständigt springande efter ett tåg som alltid låg fem meter framför en. Att efter en tenta ha en veckas ledigt för återhämtning fanns inte på kartan. Jag minns att jag efter att ha klarat anatomi-tentan helt utpumpad gick hem och hämtade kemiböckerna och satte mig på ett café. Där hällde jag i mig socker och kaffe och försökte hålla blicken och koncentrationen stadig på de spindel-lika kemiska strukturerna.

Det fanns förstås ljusa stunder också. Jag adopterade min katt Bagheera under första terminen, en hemlös stackare som lämnats i en kartong utanför en ungersk dams lägenhetsdörr. De helger vi inte drunknade i plugg gick jag och mina vänner på hemmafester och till mystiska ungerska barer och nattklubbar. Allt var så spännande.

Såhär såg de muntliga tentorna ut. Man dök upp på professorns kontor dagen man skrivit upp sig på, iklädd kostym om man var kille, och kjol, blus och kavaj om man var tjej. Professorn tog emot flera studenter vid varje tenta-tillfälle, så det kunde sitta flera andra och vänta när man kom. Man satte sig ner och tog oftast upp någon bok eller ett anteckningsblock. Gick igenom det allra svåraste eller det man inte hunnit läsa.
När det blev ens tur fick man komma in på kontoret. Bakom sitt antika skrivbord satt professorn med en elev framför sig som han snart skulle förhöra. Längs en vägg befann sig en annan elev hukandes över papper, tyst förberedandes sin presentation.
Professorn höll fram ett kuvert innehållandes små lappar. Man fick dra två stycken. Sedan blev man visad till en plats. Ett bord med vita A4-ark på, en stol. På lapparna för botanik-tentan kunde det t.ex. stå:

"The secondary metabolites of plants and their groups with examples. Definition of plant tissues, their production. Differentiation, dedifferentiation and redifferentiation."

och

"The naming of plants, the essence of binomial nomenclature, their rules. The species. Taxonomic categories over and under the species."

Uppgiften var då att skriva ner det man kunde om dessa ämnen på papperna. Man hade ungefär en halvtimme på sig. Sedan fick man ta plats framför professorns skrivbord och presentera sina ämnen. Läraren ställde flera följdfrågor, och man förväntades svara.
När läraren kände sig färdig kom domen. Underkänd eller godkänd? Betygsskalan gick från en etta till en femma. En stor del av ens stående eller fall hängde förstås på vilka lappar man dragit. Vissa ämnen, som kemi, hade 200 ämnen, alltså 200 lappar. Man kunde omöjligt kunna allt, inte med alla andra tentor hängandes över en samtidigt.

Jag hade mycket tur. Och jag visste inte bättre än att pressa mig själv till bristningsgränsen. Därför gick det bra, jag klarade tentorna. På zoologi-tentan var jag en av tre personer som fick en trea i betyg. De flesta misslyckades. Av hundratjugo elever! Jag säger det inte för att skryta, utan för att förklara varför just jag till slut kraschade. Jag ville så gärna vara duktig.

I slutet av första året började jag känna ångest. Men jag visste inte vad ångest var, bara att det kändes konstigt och olustigt i bröstet. Under andra året gick det snabbt utför. Jag fick ångestattacker, magen gjorde uppror, hade ofta huvudvärk, tunnelseende, spända muskler, ingen aptit, och jag sov oroligt. Under årsskiftet 2011-2012 blev det så illa att jag var tvungen att skjuta på en tenta och åka hem. Jag och mamma åkte till Gran Canaria en vecka, och jag minns vilken ohygglig kontrast det var mellan solen och stranden på utsidan, och ångesten och oron på insidan.

Jag borde ha tagit en paus efter tvåan. Men jag visste inte vilka konsekvenserna skulle bli av att fortsätta pressa mig själv. Så jag gjorde det. Tänkte att jag får vila sen, när det här skulle vara över.
Tredje året gick jag på knäna. Pluggade och tentade av, och resten av tiden låg jag mycket på sängen. Mådde illa och ville bara sova. Hade ett ständigt brus av ångest i bröstet, otäcka känslor och tankar som jag bara slapp när jag sov. Jag började bli desperat. Jag hade inte berättat för någon exakt hur jag mådde. Inte ens mina föräldrar visste hur det var ställt. Jag skämdes och var rädd för det jag kände.
Därför blev de flesta förvånade när jag berättade att jag planerade att ta ett års paus från de femåriga studierna. Mina klasskompisar sa "Du som är så lugn och som klarar allt så bra. Ska du ta en paus?". Om de bara visste.

Jag hade en bild på Stockholm på mitt nattduksbord det sista året. Tittade ofta på den och grät av hemlängtan. När mamma lämnade mig på flygplatsen inför treans vårtermin vällde panik upp i bröstet. Jag ville inte lämna henne, ville inte tillbaka till helvetet och ensamheten. Stackars mamma, hon var nästan lika uppsliten hon av min gråt.
Sista terminen gick dåligt. All kraft var borta, jag orkade inte ens lyssna på lektionerna. Räknade timmarna tills jag skulle få åka hem. Hela min kropp skrek efter vila, men ändå kämpade jag på. Bitterheten mot staden och skolan växte på mig. Jag ville aldrig återvända.

Till slut kom sommaren. Äntligen skulle jag få vila, eller? Nej, tyvärr skulle det dröja ytterligare ett tag till. Jag hade nämligen fått jobb som sköterska på Stockholms största djursjukhus i Bagarmossen. Tacksam för möjligheten arbetade jag lydigt hela sommaren. Hur det gick till förstår jag inte, men i en dimma av ångest och yrsel tog jag mig igenom dag för dag. Hade ont i huvudet och svettades nästan konstant. Det var stressigt, fysiskt krävande, och djuren var ofta rädda och oberäkneliga.


Planen för hösten var att gå på en bibelskola inne i stan. Där skulle det vara lugnt och kravlöst, och jag skulle ladda om batterierna i en trygg gemenskap.
Men bara tre dagar efter start, augusti 2013, gav jag till slut upp. Det gick inte att ta sig ur sängen. Jag var på botten.

Om fortsättningen får ni läsa om i nästa inlägg. 

Likes

Comments