Jag är ju fruktansvärt dålig på att uppdatera bloggen, ska försöka bli bättre! I brist på något annat tänkte jag dela med mig av min förlossningsberättelse när Liam föddes.

Söndagen den 31 juli, 13 dagar över beräknat förlossningsdatum, började precis som vilken annan dag som helst. Jag hade börjat tappa tron på att Liam skulle komma överhuvudtaget. Jag hade prövat allt för att försöka få igång förlossningen, bergsklättring, springa, hallonbladste osv. men inget fungerade. Jag trodde definitivt inte att förlossningen skulle starta av sig själv. Några dagar tidigare, på tisdagen, var vi på sjukhuset för att göra ett extra ultraljud för att se att allt såg bra ut, vilket det gjorde. Vi fick ett datum för igångsättning, den 2 augusti, så vi ställde in oss på det. Jag och Nicklas levde på som vanligt, jag ville inte sitta hemma och vänta på något som jag inte trodde skulle hända. På söndagskvällen bestämde vi oss för att åka till Mall of Scandinavia med mina föräldrar och syster för att se på bio, Jason Bourne. Vi hade lite tid att fördriva i köpcentrumet innan filmen började och jag minns att jag var lite irriterad, jag tyckte att de tog så lång tid på sig att välja godis. Jag själv ville inte ha någonting.

När vi väl var inne i biografen och reklamen hade startat kände jag mig obekväm. Jag hittade ingen skön ställning att sitta i, jag satt och skruvade på mig hela tiden. Jag kände hur sammandragningarna eller förvärkarna som jag haft i flera veckor gjorde betydligt ondare och kom med 5-10 minuters mellanrum. 20 minuter in i filmen reste jag mig och gick ut och rörde lite på mig, Nicklas och mamma följde efter. De undrade vad som hände och jag sa att det gjorde ont och att värkarna nog kommit igång på riktigt. Vi bestämde oss för att lämna bion och mamma gick in och hämtade pappa och Mickis. Personalen på biografen skrattade och vi fick tillbaka pengarna, så det var snällt.

När vi satt oss i bilen frågade mamma vad vi skulle göra, jag hade valt att föda på Karolinska sjukhuset i Solna och det ligger ganska nära Mall of Scandinavia men jag insisterade på att vi skulle åka hem först. Jag ville inte komma till förlossningen och riskera att bli hemskickad, så vi åkte hem och hela bilresan kämpade jag med värkarna som blev allt tätare. Jag hade läst att man skulle ringa förlossningen när det var 4 minuter mellan värkarna och jag ville inte ringa i onödan.

Hemma hos mamma och pappa gick jag på toa och upptäckte att jag börjat blöda. Vi satte oss i bilen, jag, Nicklas och mamma och åkte in mot stan igen och jag ringde till förlossningen. En väldigt otrevlig barnmorska svarade och sa att jag skulle avvakta hemma och ringa om det blev värre. I det läget blev jag alldeles känslosam och ledsen. Det kändes inte som att hon trodde att förlossningen hade startat och att jag hade ont. Vi åkte istället till McDonalds så att jag kunde köpa en cola, men vi kunde inte stanna länge innan jag tyckte att värkarna var outhärdliga.

Klockan var ca: 23:30 när vi kom till förlossningen, där möttes vi av en väldigt gullig barnmorska som tog in mig till undersökningsrummet. Dit kom barnmorskan jag tidigare pratat med i telefon och skällde ut mig eftersom jag inte hade ringt igen som hon sa att jag skulle göra. Hon undersökte mig iallafall och satte på CTG:n. Det visade sig att jag var öppen 3-4 cm och hennes kommentar var "du har ju värkar", NÄHÄ?!! Jag blev så irriterad! Vi fick iallafall ett rum på en gång och en ny barnmorska som var fantastisk. Jag fick epidural ganska snabbt, vilket var tur eftersom jag svor så fruktansvärt mycket. Epiduralen var det jag var mest orolig för inför förlossningen, en stor nål rakt in i ryggraden liksom! Men det var nog Nicklas som tyckte att det var mest obehagligt, jag märkte knappt av det. Jag hade fullt upp med att fokusera på att sitta still och andas genom värkarna. Efter en kort stund kände jag mig som en ny människa, det var helt underbart! Jag hade inte ont längre, det enda jag kände var ett tryck varje gång en värk kom.



Efter några timmar kändes det som att jag var tvungen att göra nummer två och sa det till barnmorskan, det kändes verkligen som att jag behövde trycka på. Men hon trodde inte att det var dags för att krysta riktigt än, men hon undersökte mig och jag var öppen 9 cm. Jag fick testa krysta om jag kände att jag behövde men hon sa att det kanske inte skulle hända något. I nästa värk krystade jag och 15 minuter senare, klockan 05:32, måndagen den 1 augusti, 6 timmar efter att vi kommit in till förlossningen föddes vår älskade lilla Liam. Han var 51 cm lång och vägde 3640 g. Barnmorskan berömde mig och sa att man i vanliga fall behöver krysta minst 30 minuter när det är första barnet och att hon önskade att alla förlossningar var som denna. Jag kände mig så otroligt stolt över mig själv och min lilla son, att vi hade klarat av detta och kämpat på så bra. Han var det finaste jag någonsin sett, det går inte att beskriva med ord känslan att få se och hålla sitt barn för första gången. Det första jag sa var "han är hel", jag hade haft så många konstiga tankar under graviditeten, jag kan berätta om det i ett senare inlägg. Jag tittade på Nicklas och han hade tårar i ögonen och det största leendet. Jag kände mig så lycklig!



Jag kunde inte ha fått en bättre förlossning, jag är så tacksam att det gick så bra! Förhoppningsvis får jag uppleva det igen någon gång.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu har Nicklas börjat jobba efter julledigheten så jag och Liam är ensamma på dagarna igen. Det är svårt att hitta på olika aktiviteter varje dag, Liam är fortfarande för liten för att vi ska kunna leka ordentligt. Eftersom de flesta jobbar eller går i skolan blir det mycket Liam-och-mamma-tid med promenader och bus i soffan. Det blir nog lättare ju äldre Liam blir, längtar tills vi kan gå på lekland, åka pulka osv. Undra vem som kommer ha roligast, hehe!

Idag kom min syrra på besök och hade med sig lunch, underbart! 

Likes

Comments

Sen klockan 7 imorse har denna pigga lilla kille hållt oss vakna. Vi får se vad vi hittar på idag, om vi trotsar varningen om RS-virus eller inte. Men nu är det dags att kliva upp iallafall!

Likes

Comments

Det har varit en riktig soffhängardag idag. Jag har precis som alla andra fastnat i serien "skam" och idag plöjde jag igenom säsong 3. Eftersom det är mycket RS-virus nu försöker vi hålla oss ifrån stora folksamlingar så gott det går. Jag som lätt blir rastlös tycker att det är dödstråkigt att bara sitta hemma och glo på TV men jag får stå ut. Vill absolut inte att Liam ska bli dålig, han har klarat sig bra hittills och inte blivit sjuk. Hoppas att det fortsätter så, peppar peppar!

Kan nästan inte förstå att han redan är fem månader, tiden går verkligen fort! Om två veckor ska Liam och jag börja med babysim, tror att det kan bli succé, Liam är nämligen tokig i vatten. Jag är däremot lite nervös inför själva ombytet och duschandet före och efter badet, hur jag ska lyckas med allt. Hoppas verkligen att det finns någon slags stol eller något som jag kan sätta Liam i medan jag byter om osv, vill ju inte lägga honom på golvet. Men som allt annat, det löser sig!

Nu ska jag gosa vidare med min lilla familj, kvällsmys framför TVn.

Vi hörs senare!


Likes

Comments

Jag har funderat ett tag på om jag ska börja blogga. Jag har ju gjort det tidigare men det var säkert 8-9 år sedan. Mycket har hänt sedan dess, kan man lugnt säga! Då gick jag i högstadiet, hade fullt upp med att välja gymnasium och mitt största bekymmer var vad jag skulle ha på mig nästa dag i skolan. Mina framtidsplaner var att plugga till advokat och tjäna bra med pengar, bo i en lyxig takvåning centralt i stan. Jag skulle ha en rosa eller en svart cab med massa shoppingkassar i baksätet. Jag skulle resa mycket och se hela världen. Kan inte låta bli att le och skaka på huvudet när jag tänker på det. Hade jag vetat att jag som 22 åring skulle vara förlovad och ha en son hade jag aldrig trott på det. Så hur ser mitt liv ut nu? Inte är det lika glamouröst som mina planer såg ut då, men jag skulle aldrig någonsin vilja ändra någonting. Lyxvåningen är en fin tvåa och caben är en perfekt familjebil. Shoppingkassarna i baksätet är utbytt mot barnvagn, leksaker och Liams alla grejer. Tillsammans med min underbara sambo Nicklas och vår älskade lilla son Liam behöver jag inte resa för att se hela världen, jag har hela världen precis bredvid mig. En värld där sömnen är begränsad och den exklusiva parfymen "eau de bebisspya" ingår. Helt perfekt!

Välkomna till min blogg, hoppas att ni vill följa mig!

Likes

Comments