Header
View tracker

Ett ljud som förr brukade ge mig fjärilar i magen, ett leende på läpparna, ett faktum av att snart kliver han innanför dörren har bytts ut mot ett slag i magen, en känsla någonstans mellan skrik och gråt i panik. Låt mig vara hör jag hur det ekar i huvudet när jag hör det här ljudet.

Det tär på en, det tär något för jävligt på en.

Att vara TVUNGEN att lämna någon man är så kär i, att inse hur mycket den skadar dig.

Jag vill nog aldrig mer se på en person o tänka att det här, det här är den jag ska bygga min framtid med.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

För varje dag som går nu blir jag starkare. För varje bra dag som går blir det lättare. För varje dag jag mår dåligt kommer jag ur starkare. Jag blir varje dag övertygad om att jag är bra som jag är, att det faktiskt inte är mig det är fel på. Om de är så är av vänner, familj eller kollegor så får jag varje dag någon form av bekräftelse. Jag blir sakta men säkert mig själv igen. Jag vill bara växa, bli större, bli bättre. Och jag är helt övertygad om att det finns någon som kommer älska mig för allt jag är!


Whatever you feel, you're gonna be alright.

Likes

Comments

View tracker

Läskigt är vad det är.
För 5 veckor sen var jag övertygad om hur mitt liv skulle se ut. Allt det togs ifrån en på bara några sekunder. Det gick så långt att den personen som var hela min värld inte ens längre går att tro på att den någonsin funnits. Allting är idag ostabilt, jag har ingen aning om vart jag ska. Så jag tror jag chansar på allt, jag tar de chanser jag får oavsett nu. Varför inte liksom? Allt har ju ändå fallerat så varför inte chansa? Det kan ju sluta riktigt bra!

Likes

Comments

Det senaste inlägget jag skrev så mådde jag väldigt bra, jag hade hittat mig själv och trodde att jag var så fruktansvärt självsäker. Inte långt därefter fick jag bevisat att så var inte fallet. Jag vart totalt förblindad av mina känslor för en annan människa. Det som aldrig skulle hända mig. Jag lät en annan människa tilltala mig på fruktansvärda sätt, jag grät och jag kämpade för att den här människan bara skulle älska mig lika ovillkorligt. Den senaste månaden har jag varit så arg och sätt ledsen och verkligen kunnat förmedla den känslan. Nu har jag kommit till en punkt där jag kan inte berätta det här ens med inlevelse längre. Varför? Jo för att det är så himla overkligt, som att det jag fick höra var ett fruktansvärt dåligt skämt. Som om att det aldrig någonsin hänt. Jag vill inget hellre än att känna mig så här brutalt kär igen som jag var, men jag är idag livrädd för att bli blind igen.

Jag hittade en bildtext som jag verkligen relaterad till:

Likes

Comments

Hade börjat på en lång jävla bra början på det här inlägget, trodde själv det skulle vara kvar om jag inte stängde appen. Så fel jag hade. Försöker igen..

Jag känner att de är dags att skriva, berätta för de intresserade hur saker och ting ligger till. För gudars vad det har hänt mycket med mig som person dom 2 senaste månaderna. Och det är förbaskat svårt att sätta ord på det. Jag är lugn, harmonisk, balanserad, mår bra. Genom åren har jag lärt mig att sätta ord på orolig, ostabil, ångest, rädd, ensam, övergiven, sammanbrott. Det här som jag känner nu vet jag inte hur jag pratar om. Men jag vet att det syns, för jag har fått höra det och även fått frågan vad som hänt. Jag vet inte, jag antar att jag har vuxit upp, mognat. Jag har en hel del hjälpt till mig själv en del på traven genom att;
-slutat försöka tillfredsställa alla mina vänner.
-slutat blivit tagen för givet.
-slutat ställa upp på saker jag inte vill.
-jag har följt min egna väg.
-slutat att ställa upp hela jävla tiden.
Allt kanske inte har blivit så bra men jag har kört på utan att tänka på vad alla andra ska tycka och tänka. För genom dom 9 senaste åren har jag inte tagit en steg utan ångest, ångest över om jag gjorde rätt eller fel. Hela mitt liv tills nu har jag bara brytt mig om hur alla andra mår och hur jag får andra att må bra och hur jag kunnat göra deras tillvaro lättare. Det är det som förändrats och gjort mig harmonisk. Jag har INTE börjat bry mig om mig själv bara, utan jag har slutat prioriterat alla andra som nummer ett. Jag själv kommer nog aldrig bli nummer ett i mitt liv men jag är medveten om att jag existerar nu iallafall. Det enda jag kan vara orolig för nu är att de som alltid känt mig inte kommer tycka om mig längre för min enorma förändring. Men det är helt fantastiskt att känna det här lugnet och kunna sitta hemma själv utan att fundera på vad alla andra gör för roligt utan mig. Så jag har kort o gott slutat försöka så jävla mycket för att vara en fantastisk vän till alla, man behöver inte de.

Har även börjat läsa Mias bok avig Maria och tänkte dra några rader som jag kände så väl igen mig i så fort jag slog upp boken;

"Jag tror på förlåtelse. Jag tror att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag. Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?"

"Jag har alltid haft förbannat svårt att ta beslut. Jag har ofta velat sönder saker. Analyserat. Dissekerat. Och det som skulle bli en framåtrörelse blev bara tarmar, skinn och ben på en liten plåtbricka. Det är bra med det nu. Det här året bestämmer jag mig."

"Jag behöver ingen annan för att bli hel. Om jag väljer att ha en relation med dig nu så är det gör att jag vill att vi går bredvid varandra. Och jag känner så tydligt i min kropp. Jag är inte längre rädd för att vara ensam. Inte alls rädd. Jag klarar mig. Det är så jävla befriande. En sådan skillnad."

"Jag är mer ute efter harmoni med inslag av lycka. För mig är det värdefullare än lyckan. Lyckan är fladdrig och hal som en tvål. Harmoni är mer bestående. När man väl fått fatt i den alltså. Jag jobbar på det. Så var inte ledsen för min skull. Jag är mycket glad för min egen skull. Jag är betydligt mer harmonisk idag än vad jag någonsin varit. Jag erkänner långsamt för mig själv vem jag är. Jag ger upp mitt eget krig mot mig själv. Drar tillbaka mina arméer. Jag jämför mig inte så mycket. Det är befriande."

Nu har jag nog fått ur mig allt jag kände att jag behövde få ur mig och berätta. Vem fan kunde tro att man kunde må så mycket bättre genom att sluta tillfredsställa alla andra?

Likes

Comments

hur det känns, hur min tillit försvinner, hur ont det gör.

Likes

Comments

Likes

Comments

Så arg, ledsen, rädd.
När man inte förstår blir man frustrerad. Men det psykiska är fan inte hopplöst att förstå sig på.. Men efter att varit arg så jag gråtit i timmar så blir jag rädd. Kommer det alltid vara såhär? Från att må så fantastiskt bra vissa dagar till att försöka somna med ett ångest fyllt bröst så gott som varje natt.. Att varje dag hoppas på att ikväll är kvällen allt är bra igen. De är sjukt att man ska behöva vara så otrygg. Stressad över livet i sig. På dagarna är jag en person som är glad o lycklig, på kvällarna är jag mer ett nervvrak än en människa...

Likes

Comments

Där sprack bubblan.. Att aldrig känna sig uppskatt, att alltid bli tagen för givet. Jag har satt mig i sitsen själv genom att alltid finnas där för alla. Men jag trodde det var så man skulle va.

Likes

Comments

Nu tänkte jag skriva ett positivt inlägg också.. Jag får så mycket energi av vänner, om de så är ett sms eller ett kort samtal. Skulle kunna kalla mig för socialt beroende. Att känna att mina vänner är intresserade av att träffa mig eller bara prata med mig får mig att må bra. Är det däremot tvärtom så går min värld under och jag mår skit. Jag tar fruktansvärt illa upp av saker som inte är riktade mot mig och inte egentligen är elaka. Min hjärna är väldigt fascinerande, hur den funkar och tänker. Jag försöker verkligen ändra mitt tanke sätt men det är inte lätt.


Likes

Comments