Hej! Jag heter Caroline och är 19 år. Jag och min sambo väntar vårt första barn och jag tänkte prata om att vara gravid i det här inlägget.

Vid denna tid bodde jag hos mamma och jag hade gått runt ett tag och funderat på varför min mens inte hade kommit. Den enda tanken jag hade var att jag var stressad, för jag var ofta stressad. Mina kompisar frågade mig väldigt ofta om jag hade fått mensen och dom tyckte att jag skulle gå och köpa ett test. Jag tyckte det var onödigt eftersom jag gick på p-piller.

En kväll så åt jag maten som mamma hade lagat innan hon gick på jobbet, och efter maten tog jag mig en cigg. Jag blev så dålig efter den ciggen så jag sprang och spydde. Jag blev sängliggandes hela kvällen. Jag trodde jag hade råkat ut för magsjuka.

Dagen efter gick jag på apoteket och köpte mig ett test. När jag kom hem gick jag raka vägen till badrummet med ett självsäkert jag. Jag var så inställd på att jag inte var gravid. Jag kissade på stickan och det tog inte länge innan det stod ett plus. Jag tittade på stickan och sjönk långsamt ner. Det enda jag sa var nej nej nej nej nej det kan inte vara sant. Det kan inte stämma. Jag tog telefonen och ringde mina två närmaste vänner. Jag var väldigt ledsen och tårarna bara rann.

Jag trodde aldrig jag skulle bli gravid vid 18 års ålder. Jag ville inte ha barnet för jag var rädd, men abort var inget alternativ eftersom jag hade en stor rädsla. Så jag beslöt mig för att behålla det. Min sambo var utomlands så jag kunde inte prata med honom. När han kom tillbaka till Sverige så berättade jag och han reagerade inte alls på ett bra sätt. Han ville inte ha mig eller barnet i hans liv. Det tog ganska lång tid för honom att kunna acceptera valet jag gjorde, men allt handlande om rädsla.

Min graviditet har varit jättetuff. Första halvan så mådde jag illa och spydde. Jag var även trött i perioder. Jag fick alltid ont på ena sidan av magen och smärtan kom oregelbundet. Jag brukade få så ont så jag fick åka in på akuten. Efter vecka 20 fick jag problem med rygg och höfter.

Nu är jag i vecka 30 och har ungefär 2 månader kvar av graviditeten. Det är jobbigt just nu för att jag har haft problem med hjärtat. Mitt hjärta kramas åt och andningen blir svårare. Att känna så flera gånger om dagen är tufft för både mig och min sambo. För några veckor sedan kollade jag upp hjärtat, men allt såg bra ut. Min kropp känns kokhet och jag har känt så i flera dagar.

Nu på slutet får min sambo ta hand om mig väldigt mycket. Jag är orkeslös och känner mig dålig. Jag är så trött på att vara gravid.

Jag har och är fortfarande väldigt spänd. Jag går och oroar mig att bebisen inte mår bra. Jag säger ofta till min sambo att jag är orolig att vi inte klarar hela vägen, jag är så rädd att något ska gå snett. Jag vet att jag borde slappna av mer, men för mig har det varit svårt. Jag tror att det är rätt vanligt bland gravida att oroa sig mer eller mindre. Jag är så tacksam att jag har min sambos stöd. Jag kunde inte fått ett bättre stöd och han gör så graviditeten blir lättare. Även fast graviditeten inte alltid har varit så bra är vi jättelycklig.

Något som stör mig är att vissa människor tror att dom får göra och säga vad dom vill till en gravid kvinna. Människor som jag inte känner har kommit fram till mig och börjat ta på min mage. Sånt tycker jag är respektlöst och kränkande. Det är inte alls okej. Tyvärr finns det människor som bryr sig lite för mycket. Man måste ha en speciell kost. Absolut inte. Jag äter min mat som jag alltid har gjort. Sedan finns det ju såklart drycker och maträtter man ska undvika. Men i det stora hela kan man äta normal kost.

Något annat jag har fått starka kommentarer för är rökning. Jag har rökt under min graviterat och det är något jag fortfarande gör. Det är inget jag är stolt över och jag mår dåligt över det. Tyvärr så förstår inte alla människor hur svårt det är att låta bli. Vi alla är olika när det kommer till det.

Men så har min graviditet sett ut hittills.

Ha det bra!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments