Vilken vecka. Sambon är bortrest och jag är ensam hemma. Jobbar på mot Jönköping enligt coachingprogramet och utmanar min rädsla för att springa ensam i mörker.

Utmanande mig ytterligare igår genom att tävla i 50-manna simning, gick inte alls bra för mig som fick en kallsup efter 15 m, men jag gjorde min del för laget, och antog en rejäl utmaning.

Fyllde också år igår, den dagen på året när människor man sällan hör av annars hör av sig. En underbar feedback jag fått är att jag är modig och att jag inspirerar. Helt fantastiskt, jag var helt tårögd när jag läste det. Jag utmanar mig för min egen skull, för att möta mina begränsningar och rädslor, men blir helt rörd och lycklig över alla som följer min resa, och som blir inspirerade.

Ibland funderar jag på om jag är modig eller bara dum. Jag lever efter Pippi- mottot "hur svårt kan det vara?"

Rätt svårt visar det sig ibland. Att lära sig simma när man inte ens får näsan under vatten och för börja på nivån "koka kaffe" (ni som gått simskola som barn vet vad det är). Att hitta tid och struktur för att bygga muskler från en helt obefintligt start. Att springa grispassen när det regnar och är mörk, allt gör ont och inget är roligt. Att gå från att använda cykel som ett transportmedel till att köpa en racer och sätta sig in i allt från utrustning till mekande och träningspass.

I sociala medier och bloggar delar man det roliga, segrarna. Medaljer från lopp, målgångsbilder. Det man sällan delar är det mest negativa. Smärtan, frustrationen när inget funkar. Den femtioelfte kallsupen på ett simpass. Smärtan när man tagit i för hårt och kroppen inte svarar. Tröttheten efter en tuff vecka, när man bara vill gå i barndom. När man tröskar på vecka efter vecka utan genombrott. Kvällarna när TVn lockar mer än löpspåret.

Och så kommer det, loppdagen, det man tränat för. Ibland går inte heller tävlingar bra, ibland är inte heller tävlingarna roliga. På årets maraton skrek jag vid kilometer 36 att allt var skit och gjorde ont och jag var jättetrött. Och ändå kommer jag att göra det igen, och igen och igen så länge kroppen tillåter mig. Ändå älskar jag min sport/ mina sporter.

Igår misslyckades jag totalt på tävling, men att hänga med min underbara klubb en kväll, att få alla kramar, high-fives, allt stöd. Det finns något som gör det värt alla timmar.

För den som står utanför missar något med löpning och triathlon. Dels utmaningen, att utmana sig själv, utifrån sina förutsättningar. I går på 50- manna ställde vår klubb upp med ett lag i ålder 8-60 år, på olika nivåer. Alla kämpade och gjorde sitt efter sina förutsättningar. Ett motionslopp i löpning innehåller alla åldrar och människor. Jag minns inte när jag sprang mitt första rena löplopp, men jag sprang många orienteringstävlingar som barn och växte upp med stämningen, med att ägna helgen åt att träffa andra dårar ute på ett gärde någonstans i ett provisoriskt tävlingscentrum. Senast årets lidingölopp, där faktiskt min professor från när jag läste Ekologisk Ekonomi på Mälardalens Högskola var den som avgick med seger i klassen herrar 80 år. Lika inspirerande att se den bilden på facebook som han var i föreläsningssalen under min studietid.

Alla är med, alla utmanar sig själva. Den som springer milen på 70 minuter kan ha gjort en större personlig seger än den som springer på 40 minuter, allt beroende på förutsättningarna. Alla gör sina egna framsteg. Att våga prova något nytt, att våga utmana sig kan vara den största segern.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hade sagt inför säsongen att jag inte skulle köra så många millopp utan satsa på de tyngre utmaningarna. Med den logiken skulle jag alltså inte sprungit Hässelbyloppet. Lik förbannat lyckades en anmälan skickas i , för det är ju så kul....

För få träningsmil i benen, för nära inpå lidingöloppet och med en skadedrabbad sommar bakom mig. Anlände till ett svinkallt Hässelby med sambon som skulle göra lopp- debut. Efter att ha varit publik i 15-20 lopp var det äntligen dags för honom att springa själv.

Mitt lopp gick inte alls, vaderna ville inte springa på asfalt och jag var riktigt sur och grinig. Försökte jogga på och hålla mig på de gräsytor som fanns. I mål på dryga timman, långt ifrån alla rekord (snarare personligt snigelrekord). Dessutom blev jag ännu kallare och grinigare medan jag väntade på Sambon. Han å sin sida var överlycklig och gjorde ett kanonlopp.

Dessutom blev jag ännu grinigare av att tekniken inte funkade, klockan vägrade synka, extrabatteriet som laddat hela natten var tydligen tomt och mobilen ville inte funka.

Nu är jag hemma och försöker tina upp både mig och humöret.

Blev ca en halvtimmes kall väntan på sambon innan han kom i mål, tack och lov för termosen..

Likes

Comments

God morgon!

Försöker skaffa mig vettiga morgonvanor, trots att jag är hopplöst morgontrött. Frukost har inte funkat på många år, utan har blivit kaffe på kontoret och första målet mat tidigast vid 10 men ofta vid lunch.

Fick lite insikter om detta i samband med att jag fick hjälp att se över kosten i somras. Försöker lägga till någon typ av frukost nu.

Oftast blir det "fett-kaffe" i brist på bättre namn. Kaffe mixat med 1 msk smör och en msk MTC- olja. Lite för tidigt att utvärdera, men jag känner mig lite piggare de dagar jag lyckas. Fortsättning följer...

Varför det inte är någon bra idé med mig i köket på morgonen...

Fast jag lyckades till slut, god morgon till mig!

Likes

Comments

Tro inte att jag blivit lat bara för att jag inte bloggat, tvärtom varit en rejäl vecka. Har tränat, cyklat, yogat och simmat. I går var dessutom 25 m banan i Eriksdalsbadet stängd, och allmänheten fick träna i 50 m bassängen. Och det gick! Jag cralwade på 50 m banan! Det gick inte fort, men det gick framåt!

I onsdags släpptes dessutom platserna till Jönköping 70.3 dvs halvironman. Jag knep så klart en! Så nu är målet för sommaren satt. Som tur var hade Colting Borssén, Jonas och Jojje en träff ute på Hellasgården samma kväll, så nu har jag plötsligt skaffat coach också. Hade velat länge mellan att enbart träna med Spif, eller lägga till coaching, men tog beslutet att om jag nu ska följa min plan med Jönköping -18 och Kalmar -19, så vill jag göra mer på de eventen än att bara ta mig runt. På Stockholm Triathlon var jag inte tillräckligt förberedd och visste inte vad jag gjorde, det vill jag inte ska hända med IM- logga på eventet.

Så nu väntar ett spännande år, #mothim2018

Likes

Comments

Att ställa upp i ett lopp oförberedd är inte alltid en bra idé. Att göra det på ett så tufft lopp som Lidingöloppets 30 km bana är direkt korkat. Efter en tuff säsong med trötthet och skador var jag inte förberedd, och hade hunnit tänka många gånger på att sälja startplatsen.

Men på fredagen kände jag mig stark och åkte ut till en extremt grå lidingövall för att hämta nummerlappen. Dagens skratt kom från följande konversation efter enervits monter. En man i övre medelåldern hade just hämtat ut sin kasse till langningsservicen när följande konversation utspelas mellan honom och medföljande kvinna i samma ålder:

K: Vad är armbandet till för?

M: TIll langarna, så de ska se mig

K med hög och väldigt skeptisk röst: LANGARNA?

Ordet langare betyder antagligen något annat i hennes värld än vad det gör i snorsportvärlden.


TIll lördagen, raceday. Väl förberedd och på plats i tid, fast med, men liten men perfekt marginal. Till och med Supporterhjälten aka Sambon fick motion denna gång, eftersom det är en liten promenad till starten. Startboxen är förresten min favoritdel på alla lopp, stämningen, musiken och peppen. Stod för långt till vänster från början och flyttade mig mot mitten strax innan startskottet för att lätt ta mig till höger vid behov. Strax framför mig i fållan stod för övrigt den gamla Robinsonvinnaren Martin Melin (varför man nu känner igen honom efter alla år?)

Vid startskottet spelades först gladiatorernas inmarschlåt, och därefter ABBAs "Does your mother know?". Min hjärna skrev snabbt om texten, min far är nämligen en meriterad LL-löpare som tog sin silvermedalj på 90-talet någon gång och alltid tjatar på mig om att hålla samma tempo hela loppet och inte rusa iväg i början (som jag så klart alltid gör)

Min text som jag sprang i väg till blev därför:

Take it easy, better slow down girl, that's no pace to go, does your father know?

Take it easy, try to hold it girl, take it nice and slow, does your father know?


Kom iväg bra, inga känningar alls i i vaden som bråkat hela sommaren. LL har ju fördelen att det är en snäll bana, med mjukare underlag än de asfaltslopp som jag sprungit de senaste åren, och mer liknar de förhållanden som jag gillar att träna i, skog och grusväg och mysigt. De första 15 km flöt på fint.

Därefter kom en sträcka backar, och troligen hade min vätske- och energiuppladdning inte varit på topp, för jag började må illa. Hade ändå tagit enervits tabletter var 5:e km samt en gel vid 10 km, men det hjälper ju inte om inte grundjobbet är gjort. Kände mig snurrig, nästan berusad, och strax innan grönsta blev det ett toa-stopp. Efter det knatade jag på, fick bra pepp av Åsa-Mi som stod precis där jag behövde ett heja- rop och sedan kantade jag upp för backen.

Hade trott att resan skulle bli lättare när de första 20 var gjorda, och delvis blev den det och delvis inte. Blev en del växlingar mellan gång och löpning, och vid det laget spelade det inte heller någon roll HUR jag kom i mål, bara ATT jag skulle dit. I Abborbacken blev det en del skämt om bergsklättring, rep och kilen bredvid hade önskemålet att arrangörerna monterar dit en rulltrappa till nästa år. Kommer nog inte att hända.

Strax innan Karins Backe hittade jag sällskap med en skön GAIS:ar, som menade att bästa sättet att få många hejarop under lopp är att springa i GAIS-tröja. Själv håller jag på Blåvitt och kunde därför inte hålla med, men tar med mig tipset, nästa Göteborgsvarv kan nog mycket väl genomföras i en snygg blåvit tröja. Gött att få tjöta med en veteran, sprang även om en gubbe som sprang i en tröja som berättade att han gjorde sitt 53:e lidingölopp, det är respekt.

Strax innan Karins backe bjöds det på bullar. Jag var trött och behövde sockret, och tuggade i mig en halv, stort misstag! Tog mig uppför backen men fick sedan rejält håll så jag stod dubbelvikt 500 m innan mål. In på gärdet hör jag GAISaren bakom mig, och det sätter fart på mig. Jag tänker inte förlora en spurtstrid mot en GAISare. Någonstans ifrån fick jag superfart på benen och spurtade i mål. Så for att Supporterhjälten på läktaren, som bara tittade ner på telefonen i 10 sekunder missade min målgång totalt.

Överlag blev lärdomen från dagen att man får tillbaka det man sätter in. Det blev en lång dag i skogen, men eftersom jag inte sprungit mycket under sommaren var det inte konstigt. Denna gång tog det runt 4 timmar, fick gå på tok för mycket för att vara nöjd med det, men samtidigt hade jag inte förutsättningarna för att springa loppet. Det är en tid jag kan kapa rejält till nästa år om jag har möjlighet att springa hela sommaren.

För ja, jag kommer att göra om det. LL är ett av de roligaste lopp jag sprungit, trots motgångarna denna gång. Vacker bana, fantastiskt flyt i "trafiken", och härliga medtävlande. Jag är helt hooked, betydligt roligare än att springa en halvmara eller mara mitt i stan. Så Abborbacken- vi ses nästa år!

Grått när nummerlappen hämtades

Så här snygg blir man med överdrag på, ser snarare ut som jag ska på oktoberfest än Lidingöloppet. Linnet och stödstrumporna åkte av innan start, gillar inte att springa i kompressionsstrumpor, men har dem gärna före och efter. Sprang i tightsen och t-shirten.

Och i mål kom jag ju.... 🏅

Likes

Comments

Simningen, och framförallt andningen, börjar verkligen släppa nu! Idag var jag så modig att jag vågade mig in på crawlbanan en stund.

Simmade först upp och simmade ett par teknikövningar i bröstsimbanan, men sedan tog jag mod till mig.

Jag vågade, och ingen kastade ut mig.

Jag simmade visserligen bara 4*25, och simmade med dolme eftersom jag fortfarande inte har full koll på både armar och ben, speciellt inte samtidigt.

Det gick inte fort, men jag kämpade på för att inte bli stressad. Fick en hand mot foten, men simmaren bakom insåg att hon låg bakom en nybörjare.

Efter 4 längder var jag jättetrött, tillbaka till bröstsimbanan och ett par övningar till innan nedsim.

Extremt nöjd med dagens pass.

Lyckan, belöningen och en bild på väskan som killen på Pressbyrån kommenterade som "jäklar vad stor". Vadå, dagens lunch, mellanmål, simutrustning, inte konstigt att det behövs en mega-väska? Eller?

Likes

Comments

Äntligen! Efter ett år händer det! Coachen står vid kanten med en high five. Jag fattar inte varför, innan hon säger "Du simmade en hel 25:a utan att stanna"

Ett litet simtag för mänskligheten men gigantiskt för mig!


Edit: Vi snackar alltså frisim nu, var lite för glad när jag skrev inlägget. Bröstsimma klarar jag sedan innan, men frisimma en 25:a, det är stort!

Likes

Comments

Jag tävlar vid det här laget ganska många mil per år, och för att motivera och belöna mig kommer jag sätta upp en bonusutmaning till mig själv. Jag har i många år köpt träd genom Better Globe, både som en miljöinsats och som ett sparande. Detta gör jag redan på regelbunden basis, jag har även besökt Better Globe i Kenya och sett verksamheten.

Detta är något jag brinner för, precis som jag brinner för mitt tävlande i konditionsidrotter.

Så nu har jag satt upp en ny utmaning för att kombinera dem.

Jag kommer från och med nu att förutom de träd jag redan köper, köpa ett extra träd per tävlad mig. Ett maraton ger alltså 4 träd, en olympisk distans triathlon ger 5 träd (4 mil cykel+ 1 min löpning), en halv IM 11 träd osv. All konditionstävling, som går ut att ta sig från A till B räknas, dvs simning, cykel, löpning, skidåkning osv. Är tävlingen kortare än en mil räknas ändå ett träd, är den ett ojämt antal mil t.ex 42 km, avrundas till närmsta mil.

Jag kommer att starta ett separat Better Globe konto för detta, så jag kan hålla reda på vilka träd som kommer från denna utmaning, och kommer att uppdatera på bloggen.

Utmaningen är igång, vill någon hänga på så kan ni starta läsa mer och starta ett eget konto på http://betterglobe.com/16311



Trädplantering på plats i Kenya 2012

Likes

Comments

Jag är trött. Riktigt, in i märgen-trött. Tog ett Yin-yoga pass igår efter jobbet, och tror att jag somnade till under savasanan. Yoga kanske låter långt från triathlon, men jag försöker komma iväg 1-2 ggr/vecka eftersom jag är stel och dessutom fått problem med belastning- och överträningsskador när jag ökat träningsdosen väldigt mycket under året. Helst yin, men hoppar in på andra yogaformer också för att få in även mer styrka och smidighet.

Hursomhelst, kom hem och slog på någon dokumentär på Netflix och somnade strax efter kl 20, vaknade till vid 5- tiden, somnade om och sov sedan till strax efter 9.

Har ägnat dagen åt att försöka ta tag i måsten i hemmet. Behöver egentligen ett långpass löpning men kan verkligen inte hitta orken till det någonstans.

Ifrågasätter min egen intelligens och planering gör säsongen. Hur tänkte jag egentligen? Var på löparresa i mars och drog ville på tok för mycket och drog på mig en benhinneinflammation. Vilade från mycket av löpningen, men fick i alla fall ihop 2 halvmaror och ett maratonlopp under våren och början av sommaren. Dock långt ifrån de tider jag hade som mål.

Under sommaren blev det mycket fokus på sim och cykel inför Stockholm Triathlon, eftersom det var grenar som var nya för mig. Ytterst lite löpning även om jag spontant hoppade in på en halvmara under sommaren också. Benhinnan ville inte alls bli bra och gjorde ont, ibland även när jag gick.

Triathlonen har jag redan berättat om i bloggen, med rejält långsam löpning och mer problem med benhinnan.

Efter det tog semestern slut, och tillbaka på jobbet blev jag sjuk. Blev alltså lite träningsvila. Men nu. Nästa helg är jag anmäld till Lidingöloppet. Det såg säkert bra ut i kalendern när jag anmälde mig, men just nu undrar jag lite. På tok för lite löpmil i benen för ett 3- milalopp, och kroppen känns trött. Väldigt trött. Visst, jag kommer ju att ta mig runt. Men till vilket pris och på vilken tid? Kommer jag att dra upp någon skada? Och viktigare, kommer jag att ha kul? Eller kommer det bara att kännas jobbigt?

Jag älskar att tävla, det är mun motivation till träningen. Jag kan inte motivera mig med "få vara frisk", "träna för att bli snygg" osv. Jag vill ha medaljer att skryta med! 🥇

Hur tänkte jag? 🙈

Likes

Comments

Idag stod egentligen långpass på schemat, men benen var trötta, jag var trött och vädret var, hmmm, ett skämt. Jag håller min träningsplanering lite flytande, så om t.ex ett pass inte funkar tidsmässigt kan jag byta ut det mot ett kortare, och är jag trött kan jag flytta vilodagen. Har jag mycket energi kan jag ju även flytta de längre passen till en sådan dag.

Igår var jag otroligt omotiverad, men i någon typ av zombie mode tog jag mig till simhallen, satt 10 minuter i omklädningsrummet och stirrade, gjorde mina bensparkar i 20 minuter och åkte hem. Inget kvalitetspass men det blev i alla fall av.

Idag var det ännu värre, åkte hem, skrek på min oskyldiga sambo som råkade komma i vägen och somnade i ett par timmar. Såg lite på tv medan jag masserade trötta ben och fick hjälp av sambon (som nu hade förlåtit mig) med några drag på ryggen. Ser lite knasigt ut med kaveln men principen är den samma dom betydligt dyrare massagerullar från sportaffären.

Blev förresten en intressant TV-kväll, det är ju något som inte händer allt för ofta. Först lyxfällan, men sedan hittade jag en Netflix-dokumentär om minimalism. Började klia direkt i utrensningsfingrarna.

Rensar rätt bra nu, och säljer även en del och kastar mycket. Jag vill få utrymme för det som är viktigt och vill ha fokus på mitt 2-års projekt mot Iron Man. Då behöver jag pengar och plats hemma för utrustning. Jag behöver frigöra tid och energi från tvätthögar och röra. Ögonen på målet, och fokus. 💪

Likes

Comments