Fredagen började relativt tidigt med att storstäda hela huset. Det är dags för julpynt och idag kunde jag inte hålla mig längre. Så julpynt och baka lussebullar har det blivit idag. Blir så himla hemtrevligt när julen kommer, allt blir så varmt och mysigt när man börjar julpynta. Och doften av nybakat är svårt att slå!
I min familj har vi alltid varit galna i julen, vi börjar alltid räkna ner tidigt och vill börja pynta så tidigt som möjligt. Julen har nog alltid varit en viktigt högtid för våran familj för att hur eländigt allt var, så var allt alltid bra på julen.
Även om jag längtar och älskar julen så vet jag också att det kommer bli den värsta julen. Det är ändå första julen utan mamma i livet. När mamma fick reda på cancern så låg hon inne på sjukhuset den julen, jag minns hur konstigt det var att hon inte var där, självklart fick vi inte åka dit på julafton heller, eftersom hon inte ville att julen skulle "förstöras". Så denna julafton när man inte ens kan åka till henne efteråt kommer kännas sjukt konsigt. Jag tror nog att det kommer bli en väldigt känslomässig för våran familj. Och mamma var alltid så noga med att alla skulle vara med och alla skulle umgås. Vi skulle alltid ta kort vid granen med hela familjen och vi började alltid bråka om hur man skulle stå och allt. Men mamma ville alltid ha det där kortet och hur arga vi än var innan kortet så log vi alltid på kortet. Det är sånt där man kommer sakna nu, dom där korten.
Och nu får hon inte vara med längre, känns jättesjukt. Så även om jag längtar till jul som vanligt, kan jag säga att jag ännu mer tycker det är jobbigt med jul. Första julen efter mammas bortgång.. Jag har däremot läst att detta året kommer vara ett helvete. Det första "sörjeåret" då man ska göra allt för första gången utan den man förlorat. Och eftersom jul alltid varit en så viktig högtid för våran familj så tror jag jul kommer bli jättejobbigt. Men vi kommer ta oss igenom detta, som allt annat. Det är vad mamma hade velat!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Äntligen fredag, skönt att bara komma hem och ta det lugnt. Jag är van vid att få sovmorgon ganska ofta på dagarna, men denna vecka har jag jobbat öppning hela veckan och jobbat stägning 3 dagar, jag är helt slut men nu till helgen är jag helt ledig hela helgen, värsta lyx!
Det är i dom här tillfällen man märker hur sjukdomen faktiskt påverkar mig och jag inte alls orkar lika mycket som jag gjorde förr, när jag var frisk. Att jag inte orkar samma saker som man ska göra i min ålder. Men det är något jag vet om och får helt enkelt lära mig att leva med och anpassa mig efter.
I torsdags var vi ute med jobbet med Huawei för att lära oss om nya telefoner. Trevligt sällskap och god mat. Vi var på olearys och självklart när vi gick in så snubblade jag på sista trappsteget och håller på och ramlar, ska rädda upp det och försöker få upp balansen men håller på och ramlar i några meter tills en servitör får tag på mig, aspinsamt! Men som tur var var det inte många som såg, dock är jag lite klumpig, så är van vid sånt där! Men det var ändå pinsamt, lika bra att ramla in liksom. Kvällen slutade på korri men en god alkoholfri drink, ingen aning vad det var men god var den!
Nu sitter vi och myser i soffan och försöker få katten att gosa med oss, går sådär. Vi får hoppas på morgonmys istället.

Likes

Comments

Det blev en väldigt bra dag igår. Först var det jobb som stod på schemat. Sedan var det att åka till kyrkan och tända ljus för dom som har gått bort. Tänkte såklart extra på mamma eftersom det är första alla helgona som man ska tända ljus för henne också. Det var väldigt fint på kyrkogården och vid mamma fanns det mycket ljus. Om man kollar på bilden så ser man ett hjärta där mammas namn står som Viktor och pappa gjort. Att besöka hennes grav är alltid väldigt svårt, att se hennes namn där på stenen gör det ännu en gång till verklighet. Men jag vill ändå tro att hon alltid finns runt oss!

På kvällen sen kom släkten till vårat hus, min faster och farbror med familjer, farmor och våran familj såklart. Dom skulle se vårat nya hus och jag tror dom tyckte det var fint iallafall. Vi käkade tacos och hade quiz och bara umgicks och hade det bra. Det blev väldigt sent och det var en sån där kväll man aldrig ville att den skulle ta slut! Väldigt trevligt att träffa pappas sida av släkten då en del bor långt bort och som man inte ser så ofta.
Kira fick massa uppmärksamhet vilket hon älskar!
En väldigt trevlig kväll som måste göras om snart!

Likes

Comments

Det var ett tag sen jag bloggade, har väll egentligen känt att jag varken haft orken eller tiden, har egentligen inte vetat vad jag ska blogga om heller, men har faktiskt hört att några velat att jag ska fortsätta och jag tycker det är ganska skönt också. Så kanske inte blir ofta men iallafall oftare än annars.


Som många vet så har det varit några tuffa månader för våran familj, att förlora någon är aldrig lätt men att förlora en sån stor del av en själv det är väldigt tufft. Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på henne. Åker förbi kyrkan nästan varje dag och tittar dit, tänker att det är dit man får åka för att hälsa på henne. Jag trodde det värsta stället att hälsa på mamma var på sjukhuset, man vänjde sig vid det men tyckte ändå att det var det värsta. Tänkte aldrig på att jag en dag skulle få prata med en sten utan svar. Jag tror inte att någon i våran omgivning tänkte så, inte ens mamma själv. Jag saknar hennes röst, försöker minnas tillbaka på den. Försöker tänka mig hur framtiden skulle se ut med henne istället för utan, det går knappt. Jag får anstränga mig för att tänka hur hon skulle reagerat när jag tex skulle berätta att jag väntade barn, eller att jag skulle gifta mig. Det är som att min hjärna stoppar mig, kanske skyddar mig från fantasier jag vet är omöjliga att uppnå. Men jag skulle vilja ha dom tankarna, jag vill tänka på henne som en del av min framtid trots att jag vet att det aldrig kommer hända. Hon skulle ha varit en del av den, våran tid tog slut tillsammans alldeles för fort. Och även om man visste så trodde man inte på Det, hon var inte sjuk, hon visade aldrig det. Allt var bra. Allt skulle bli bra.

Likes

Comments

En vecka sen var det nu, som mamma gick bort. Känns som att det var en evighet sen samtidigt som jag inte riktigt har förstått det än. Jag visste inte att man kunde ha fysiskt ont av saknad, Men det har jag.

Denna vecka har varit fyllt med känslor, sorg, förbannad, lättnad...
Det är också en sån där vecka då allt har gått emot mig och jag har varit så arg och ledsen, då vill jag bara ringa henne, min mamma. Det var alltid henne jag ringde när något var fel, och hon vet alltid exakt hur hon ska handskas med mig.
Jag saknar hur hon alltid sa "Nej men Hej älskling!" Så fort jag ringde eller bara kom på spontan besök, alltid den där glada tonen hur dålig hon än varit under natten eller hur mycket värk hon hade, alltid lika glad när man hälsade på.
Flera gånger har jag tänk att jag kan hälsa på henne, berätta allt som hänt den här veckan och vad jag har hört. Men den ledsna tanken kommer fort ifatt mig, Nej jag kan inte ringa, Jag kan inte hälsa på, aldrig mer, aldrig mer få höra hennes röst eller få en riktig mamma-kram. Aldrig mer. Det gör mig förbannad att mina barn aldrig kommer få träffa denna fantastiska människa, Att jag måste förklara för dom vilken underbar mormor hon hade varit istället för att dom skulle få upptäcka det sjävla.
Hur kan man vara stark när det som har lärt en att vara stark inte längre finns kvar? Det är i henne jag hittat min styrka, och jag är osäker på om jag någonsin hittar den igen.
Hon var verkligen världens starkaste människa och jag tror inte folk kan förstå hur mycket hon kämpade under dom här 3 och ett halvt åren, om hon inte hade kämpat så, så hade hon nog bara levt dom där 3 månader hon fick i december 2013, men nej hennes kämparglöd var starkare än nått annat!
Tack mamma, för att du kämpade så när många andra hade gett upp och visat alla att man ska kämpa och inte ge upp, Vad än livet slänger på en. Och tack för att du har lärt mig att vara stark och för att du verkligen var världens bästa mamma!
Älskar dig mest mamma, och kommer sakna dig så fruktansvärt mycket!

Likes

Comments

​Ursäkt ännu en gång för sega uppdateringar, jag har haft väldigt mycket att göra. Men nu kan jag iallafall berätta att jag fått nytt jobb, på Telia men denna gången som säljare på butik. Jag är väldigt lycklig och trivs superbra! Jag har jobbat ganska mycket så inte orkat skriva nått om det än men nu tog jag mig tiden när jag ändå är ledig några dagar. Det känns super bra att få jobba med det man vill och med ett så bra företag!  Igår var vi ute med jobbet på olearys, fick lära oss om nya mobiler som kommer ut och åt och hade det anmält trevligt. Blev dock en ganska tidig kväll eftersom jag var så trött. Känns väldigt skönt att ha ett jobb som inte är så fysiskt krävande för då orkar jag mer och kan jobba hela dagar, det känns bra att lära sig hur man ska leva och vad man är kapabel till igen. Man får helt enkelt lära sig på nytt vad ens kropp kan göra men det gör mig ingenting. För även om det är svårt ibland kan jag säga att jag gillar verkligen mig liv!

Likes

Comments

Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Har nog inte kommit in i bloggandet riktigt än. Men ska försöka bättra mig. I helgen var vi på västkusten. På fredagen när vi var påväg till ullared fick jag väldigt bra nyheter. Tyvärr kan jag inte än berätta vad det är utan är bara en del som vet än så länge. Men självklart när allt är klart kommer jag skriva här i bloggen. När vi hade handlat så köpte vi med lite att skåla med ( alkoholfritt såklart! ). För första gången fick jag skjuta en kork på en ciderflaska och jag hade inte sönder nånting! Det var skönt med lite goda nyheter. Sen skålade vi för en bättre framtid. En framtid jag verkligen hoppas och tror blir ljus!

Likes

Comments

Har haft en väldigt bra helg. På fredagen var det upp tidigt på morgonen för att åka till Liseberg med Kevin, Amanda och Oscar. Vi hann med väldigt mycket karuseller och behövde knappt köa alls. Var inte så mycket folk eftersom vädret var lite från och till. Efter Liseberg gick vi till Universeum och kollade runt. Fick tom se apor för första gången där. Tydligen så har dom 6 st apor av 3 olika raser. Men brukar aldrig se dom. 

Nu under helgen så var det ju Arvika hamnfest så på lördagen åkte jag till Madeleine med Julia. Var väldigt trevligt och fick även träffa en del gamla vänner vilket alltid är kul. Förfestade lite och sen gick vi till Mulan. Det var helt okej där, dock ganska mycket äldre folk men var ganska kul ändå. Drog till Timmys och käkade där blev det lite bråk men gick bra tillslut.
Så nu sitter jag i soffan och kollar på Orange is the new black och väntar på pizza. Mår lite som man förtjänar men kunde varit mycket värre faktiskt. 

Likes

Comments

​Sover faktiskt i Deje inatt, nu när Kevin är borta tills imorgon. Måste säga att det är ganska mysigt att sova i sitt gamla rum och sin gamla säng. Var ute och gick med Zelma förut och jag kan inte hjälpa att minnas saker vart jag än tittar. I lekparken där man spenderat många timmar på gungorna, på kullen där man både cyklat ner för och åkt pulka, ja överallt finns det minnen och jag saknar dom flesta faktiskt. Ibland önskar man att man kunde åka tillbaka till dessa tider. Då man gick på dejeskolan och livet var helt enkelt lättare. Ja, man kan inte hjälpa att man blir nostalgisk i deje och när man åker runt. Men jag älskar det.

Likes

Comments

Hela mitt liv har det varit så. Att leva med någon som är sjuk, min mamma. Vi har alltid prata öppet om det i våran familj men även om vi barn alltid varit medveten om det så har mamma visat sig stark. Men ändå minns jag hur det var, en ständig oro för hur det skulle bli härnäst. Paniken när hon blev kvar på sjukhuset. När man grät sig till sömns pga alla tankar och för att man saknar sin mamma. Men allt detta har gjort oss starka. Det som har hänt och händer formar hur vi blir. Och vi syskon har alltid varit sammansvetsade och hjälpt varandra. Även i min egna sjukdom är jag lugn och försöker att inte tänka på det allt för mycket, vill inte tynga ner familj och vänner. Men det är en som alltid ser, den som bor med mig. Min älskade pojkvän och sambo. Att leva med någon som är sjuk är aldrig lätt och även om han är världens bästa stöd för mig så finns det tankar. Tankar om hur framtiden kommer bli för oss. Att han kommer få det besvärligare med mig, redan nu oroar han sig massor och tyvärr kan man inte alltid dölja smärta... Och efterom jag vet att jag kommer bli sämre och sämre tycker jag synd om honom. Att han ska behöva leva med att se den han älskar bli sämre, att kanske behöva ta mer ansvar för att jag inte klarar det. Även min psyke blir värre av dessa tankar och jag kan verkligen inte hjälpa att tycka synd om alla runt omkring som måste se, som måste anpassa sig. Allt för att jag ska krångla och bli besvärlig. Men jag är ändå så glad för att jag har Kevin, för när jag har mina tankar så finns han här för mig, för att lugna ner mig och diskutera med mig. Allt för att jag ska må bättre, för att jag ska fortsätta vara glad. Och jag försöker, tro mig, men jag hoppas att folk förstår att jag inte är mig själv och att jag inte orkar så mycket just nu och att det tyvärr kommer bli sämre och sämre, hoppas bara att jag kommer ha några vänner kvar, för just nu känns det som att folk tar avstånd från mig.

Likes

Comments