Header


Nu har jag haft min ponny i snart två månader. Jag är lyckligare än någonsin och förmodligen känner ponnyn likadant. En ponny som uppenbarligen fått leva ett ofördelaktigt liv får plötsligt uppleva ett bra hem där hennes bästa alltid sätts i fokus. Men förutom det här så har vi nu nått en hel del bakslag. Det senaste är jag inte ens säker på hur vi står till i dagsläget.

Jag har velat fram och tillbaka på hur mycket jag skall skriva i min blogg men kommer alltid fram till följande slutsats: Jag har nästan alltid vågat skriva vad jag tycker om saker och vad som händer i mitt liv. Mitt hästköp är en otroligt viktig del i det och sådana delar vill jag inte börja dölja i oro av att fel personer skall läsa och vilja använda det emot mig. Jag kommer att fortsätta vara öppen, för det är sådan jag är.

Jag försöker göra en två månaders historia ganska kort. Dels för att lättare hålla ordning på alla händelser och dels för att jag inte fått mina glasögon än, man blir ju trött av så här mycket text 😉

När min ponny landade hos mig i Sverige var det lugna dagar som gällde. Vi försökte hålla igen på timlångt gosande och bara låta henne vila från flera dagars resande och nya intryck. Efter ett tag var det rimligt att börja promenera henne och socialisera. Grimma skulle på och av under lugna förhållanden och ryktning och hovlyftning var bara att lära in från grunden. Jag och Cajsa som spenderat nästan varje dag i stallet tillsammans, arbetade metodiskt med en lite skygg ponny som var mer misstänksam än nyfiken. Hon var inte speciellt rädd för oss, men rädd om sig själv. Med tiden märkte vi hur otroligt lättsam hon var. Hon lärde sig vad saker innebar på bara en gång. När vi sprayade henne med flugspray första gången i hagen snubblade hon omkull i dramatisk rädsla. Ett par gånger efter kunde hon bli sprayad när hon stod lös på gången.

Fastän framsteg i personkemin bara blivit fler och fler hänger inte ponnyns fysik med det lyckligt glada. Att hon gnäggar varje gång vi kommer och följer efter oss som en hund är väl tur när resterande äventyr idag är väldigt begränsade. När jag köpte henne så var jag väl medveten om att ett köp från utlandet överlag skulle bli en stor chansning. Det var liksom en del av charmen och "må det bära eller brista" var mitt mantra. Jag kollade givetvis utbudet i Sverige under en lång tid, men trots våra fina hästar och hundratals duktiga ryttare fanns det inget som intresserade mig. Det var de tre ponnyerna jag hittade med lite hintar från en vän och med lite hjälp från slumpen som mina ögon fastnade på. De tre ponnyerna sållades av olika anledningar ned till en. Och hem fick jag min bruna ponny med änglahuvud.

Några dagar efter köp tog vi ut en veterinär för gårdsbesiktning/hälsokoll för min egen skull. Jag hade inte jobbat henne något själv eftersom jag ville kolla henne i det skicket hon kom i. Tji fick jag då ponnyn började halta efter ett par varv i trav. Gissningsvis var resan hit allt annat än topp-klass även om jag valt ett någorlunda omtalat transportföretag, så vår slutsats var att hon antagligen dragit på sig något därifrån. Problemet återkom aldrig och resterande punkter under det besöket var bra, bortsett från en vargtand som behövde plockas bort. Efter ett par veckor kom kiropraktor/veterinär "J" ut och kollade ponnyn. Ponnyn böjdes utan anmärkningar och reagerade inte på varken hårt eller djupare underlag. Däremot ansåg J att hon var något stel i höger bak, något som jag själv också märkt av vid större rörelser. När J kände igenom ponnyn på stallgången påpekade hon en fin bakdel med svikt som blev något stummare längre fram på ryggen. Som jag också märkt har inte ponnyn exteriör till sin fördel ännu och att hon var högre i bak och muskelfattig över ryggen var en av dock få saker som tid och träning/uppbyggnad skulle förbättra.

Här ifrån verkade allting himla bra. På minuskontot hade jag att jag knappt kunde visa ponnyn i galopp. Allt hon gjorde var att hoppa fram med en spark i vartannat språng. Ni vet som när en ponny har jätteroligt på stubbåkern, förutom att galoppvolt i paddocken vanligtvis inte är så här rolig... Hur som helst satte vi upp ett igångsättningsschema tillsammans. Jag hade inte bråttom och var absolut för att ge ponnyn en rättvis start i livet som ridponny. För en period framåt skulle allt arbete ske från marken och jag hade en tydlig plan att de missade ridtimmarna inte skulle sakta ned utbildningen, snarare tvärtom.

MEN. Nu till de tråkiga beskeden. Under alla de aktiviteter som förekommit har jag kollat galoppstatusen med jämna mellanrum. Jag kan nästan räkna på fingrarna de antal galoppsprång som ponnyn tagit utan rörelsestörningarna jag nämnde ovan. Likväl i ridhuset, som på ridbanan som på en raksträcka ute i skogen på olika underlag. För inte så länge sedan sprang vi på en lång gräsväg och så fort jag manade på henne i galopp var det mer luft än mark. Jag visste då att det inte kunde vara normalt, men jag tog efteråt in henne i ridhus på lina för att se hur hon skulle reagera om jag fortsatte tvinga henne framåt. Efter en stund slutade bockningarna och galoppen jag fick se ett halvt varv innan hon slog in trav var svag. Jag tänkte att det kanske än dock kunde vara muskulärt och beslutade att fortsätta stärka henne långsamt.

Under tiden har vi hela tiden stretchat, masserat och tränat enligt planering. Vi har skrittat och travat lite barbacka bara för att checka läget. Nyligen fick vi tag på en sadel som provades i skritt och trav utan problem. Idag tänkte jag rida vår 10 minuters runda på egen hand och provade att trava några meter för sakens skull. När jag skulle trava igen och manade på henne lite framåt började hon studsa på stället. Jag ignorerade och provade igen och hon han knappt börja traven innan hon direkt tänkte bakåt, duckade med huvudet och visade tydligt obehag. Jag drev på henne framåt i skritt och trots att tecknen här egentligen var nog provade jag en gång till med mer övertalning. Hon försökte tappert några travsteg men började sedan skjuta mer hetsigt och försökte vända. Då avbröt jag, skrittade iväg och hoppade av. Humöret efter det här? Ostabilt.

Det vore så enkelt om det vore sadeltvång, förutom att jag inte alls kan koppla ihop det med problemet när hon gör samma utan sadel på ryggen. Utan sadel hoppar hon och sparkar mer och med sadel på ryggen stannar hon mer upp och skjuter. Min gissning är att något är fel redan från början och att lägga på en sadel och eventuellt ryttare på det problemet gör det inte direkt bekvämare.

Jag har dessutom sett filmer från när hon ridits tidigare. Hur dom lyckades är väl en sak för sig. Har problemet tillkommit först efter resan hit finner jag det också extremt konstigt. Inga frågor angående hennes förflutna leder till några egentliga svar. Köpet går med stor sannolikhet inte att häva och då frågan kommit upp har svaret helt sonika varit: Jag vill inte göra det! Det är många som har höjt på ögonbrynen både erkänt och anonymt, positivt och negativt. Men för mig är varenda minut värt det, jag har valt det här. Det enda som oroar mig nu är hennes välbefinnande, vad som egentligen är fel och vad jag ska göra...

En kort sammanfattning som inte blev så kort, allt är precis som det brukar med andra ord, haha! Men tro mig det finns så många fler detaljer, som är mer underbara än dessa. Alla som varit på besök har givit så fina ord trots den problematiken som har uppstått kring henne. Jag kommer fortsätta att hoppats på att hon får vara den fina ponnyn på heltid framöver ❤ Imorgon bitti blir det en frukostpåse för ponnyn i vanlig ordning, sedan får telefonen gå varm.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag tänkte: Om det bara är ett ord du får börja inlägget med, vilket skulle det vara? Mör. Jag är så jävla mör haha. Efter tre arbetsdagar och med stall utöver de timmarna har kroppen sagt godnatt för länge sedan...

Men! Efter jobbet idag åkte jag och systra mi upp till stallet i vanlig ordning. För henne blev det omgång två eftersom hon tog morgonronden tillsammans med föräldrarna våra. Hon får allt läxa upp dom!

På kvällskvisten nu donade vi i stallet och tog en 40 minuters promenad med ponnyn. Det är i stort sett så stallrutinerna ser ut dagligen. Så mycket mer spännande är det inte utåt sett. Personligen kunde jag dock inte ha det roligare. Att få sitta upp och verkligen rida hade ju såklart varit pricken övet i:et, men att få börja om från början och göra allt rätt kommer vara värt det hela i slutändan.

Ett inlägg om varför upplägget idag ser ut som det gör är på ingång. Det är inget hysch-hysch, det är bara jag som ska få tummen ur!


Likes

Comments

Idag blev min älskade, älskade hund fem år. Gammal tant får hon nästan kallas snart... Jag minns att jag har nojat över hennes ålder för var år som gått. Bara tanken på att hon en dag inte kommer finnas i mitt liv ger mig panikkänslor. MEN. Idag fyllde hon fem och det firade vi dagen lååång!

Amis startade dagen med en brakfrulle som Cajsa gjort i ordning till henne. Skinkan slank ned först, sedan dom hederliga mushbollarna och leverpastejen. De toppade gurkorna petade hon först i sig när katterna kom och var nyfikna på vad som fanns på fatet. Sedan blev det lite presentöppning och Amis är inte sen med att riva loss presentpappret då hon vet att innehållet är gott. Beef sticks, baconchips, grisknorrar och en lekboll låter ju som rena drömönskelistan, eller?! 😭

Mitt på dagen bilade vi iväg till Båtgården i Lidköping och där fick Amis springa efter bollar i vattnet tills hon var tacksamt trött. När hon var liten avskydde hon vatten men numer verkar det vara det roligaste man kan göra, iallafall i den här sommarvärmen... Avslutade gjorde vi med en promenad i kvällssolen. Det ska kännas att man fyller år och att man är totalälskad av sin familj!


Likes

Comments


Den 21 Juni bilade jag, mamma och mina två småsyrror till Borås. Bakom bilen låg en hyrtransport som rullade lugnt, i bilen satt vi fyra nervösa och förväntansfulla. Jag skulle hämta min alldeles egna ponny, något som stått högst upp på min önskelista sedan jag var barn. Nu skulle det bli verklighet, vilket gav mig en olidlig längtan. Bilturen på ca 2 timmar kändes på tok för lång, men fram kom vi utan felkörningar och när vi svängde runt sista kröken möttes jag av en stor hästlastbil med en "HOLLAND" banderoll som inte gick ta miste på. Där i stod ponnyn som jag tidigare bara sett på bild och filmsnuttar. Där i stod min ponny.

När jag darrande knäpper upp bältet, öppnar bildörren och försynt kliver ur bilen hoppar transportansvarige ur sin höga sits i lastbilen. Han hälsar på knackig engelska och jag får på något sätt fram ett vänligt "hello" . Gubben, som han nu får kallas, öppnar upp lemmen och ser till så att jag följer med. Och å jo, jag tassar bakom honom! Gubben frågar mig om jag har ett grimskaft med mig och med ett skratt inombords ropar jag till mamma som febrilt letar i bilen. Grimma, grimskaft och häst var faktiskt det jag trodde jag skulle få med mig! Som tur var springer gårdsansvarige iväg och hämtar mig ett från sitt stall och sekunden senare trevar ponnyn ut på lemmen, ned på gårdsplanen och är härmed fast på svensk mark.

Andas in, andas ut... Synar min ponny som med pigga ögon suger åt sig alla intryck från omgivningen. Vilket stort huvud. Vilka långa öron är det allra första jag tänker. Mina ögon vandrar längs med ponnyns kropp. Trots att man var förberedd på att ponnyn efter fem dagars resa kunde vara i princip vilket skick som helst får jag ändå en chock över att se den tydliga revbensstrukturen och i princip varje annat ben i kroppen som är kraftigt markerade. Jag klappar henne ömt. Jag tänker att jag ska ge henne de allra bästa förutsättningarna.

Med en medhjälpare på varje sida som stöttning går hon lite skakigt in i vår transport. Vi tackar de andra och påbörjar resan hemåt. I handen har jag ponnyns pass och andra papper. Jag bara ler. Det är fan i mig på riktigt. På vägen hem stannar vi två gånger och ponnyn står lika snällt varje gång. När vi öppnar dörren in till henne tittar hon bara nyfiket. Hon smakar på grästuvorna vi erbjuder men spottar snabbt ut godiset. Jaha, jag fick en kräsen en! Men resan gick allt som allt toppen. Väl hemma på gården visste hon inte hur hon skulle backa ur transporten, så tillslut får vi slutligen bredda mellanväggen och vända helt om. Plättlätt sa hon. Suck sa jag. Ponnyn släpps sedan ut i sin lilla hage. Med andra hästar omkring sig som tittar nyfiket och människor likaså, ställer hon sig helt sonika och betar.

Den 21 juni var jag alltså och hämtade hem min helt egna ponny. För första gången i mitt liv. Jag kommer berätta lite mer om henne och tiden som gått, men jag skriver lite i taget så det inte blir så mycket text. Jag försöker att summera det någorlunda men är ju expert på att fastna i detaljer. 😳

Här har ni tre godingar som blev bland de första bildminnena!

Likes

Comments

Nu var det nästan tre månader sedan jag skrev här på bloggen och nästan lika länge har jag tänkt att uppdatera läget. Sedan mitt senaste inlägg och min dåvarande livssituation har det hänt mycket. Med det här inägget vill jag ge er som följt mig en inblick, men framför allt vill jag tacka en hel rad med fina människor som på många sätt har funnits för mig.

När jag annonserade att jag gärna kom och red hos den som ville ha ridhjälp fick jag flertalet erbjudanden. För min del kändes det otroligt obekvämt och olustigt att behöva välja och välja bort, samtidigt som jag visste att jag varken ville eller orkade kasta mig mellan olika stall. Men jag är fortfarande oääändligt tacksam till var och en som tog kontakt och erbjöd mig ridtid!

I samma veva sökte jag en ponny att rida på en Trauditräning som jag fortfarande var bokad på. Wickströms i Hangelösa hörde då av sig om att jag kunde låna en femårig c-ponny som stod på utbildning i deras stall. Efter en givande träning fick jag förtroendet att fortsätta rida just den ponnyn hemma hos dom och på sikt började jag hjälpa till med ridningen på flera andra. Även min syster fick rida sin nya favoritponny i samma utsträckning som mig, något vi aldrig vågat räkna med. Vi var med på dressyr, hopp och terrängträningar och jag och Cajsa åkte ut på några lokala tävlingar med Harry! Cajsa gjorde sina första riktiga starter och avslutade sin tid med Harry med placering i inverkansridning. Jag och Harry hoppade ungponny-rundor med fina resultat i samtliga. Vi båda är otroligt tacksamma över de möjligheter vi fått. Helt utan att behövt känna press eller stress har vi fått njuta kring allt vad arbetet med hästar innebär!


Vi har faktiskt under denna perioden multitaskat, iallafall nästan 😭 Både jag och Cajsa har nämligen däremellan ridit en hel del nordsvensk. Min barndomsväns mamma tillika min fadders fru driver Tisslatorps Brukshästar, där jag har fått tytt mig till en alldeles speciell herre! Störst på gården tydligen, det var la då självklart haha! Han behövde iallafall jobbas extra för att omvandla sin energi, kort sagt. Vi har varit på underbara turer men även trimmat inhägnat. Möjligheterna sitter inte i rasen eller storleken, däremot kan man få fantisera lite med sitt tillvägagångssätt bereonde på individen. Vi har haft det fantastiskt iallafall och som vanligt lär man sig mer än vad man någonsin anar!


I dagsläget är situationen än en gång helt förändrad. Jag har köpt min allra första egna häst!! Eller en ponny faktiskt, om vi ska märka ord. Det låter ju så här i skrift - till er, helt oplanerat, men det var en process som pågick i flera veckor, det efter beslutet var taget. Jag vill givetvis berätta mer om min ponny i ett separat inlägg och om ni är intresserade berättar jag gärna om resan från start!

Eftersom ord känns överflödiga i detta sammanhang vill jag och med en hälsning från Cajsa, avrunda med att säga STORT TACK till Marie och Pernilla och alla de andra som på ett otroligt fint sätt givit oss ett par härliga hästiga månader ❤

Likes

Comments

Nu ligger jag helt ofantastisk nedkrupen i sängen med fyra kuddar uppradade bakom huvudet. En instutionsvit t-shirt tre storlekar för stor ligger som ett täcke över min kropp. Håret är uppsatt i en fånig knut, det är för kort och räcker knappt till och slinga efter slinga kryper långsamt ur det okuvliga greppet av min hårsnodd. Den billiga acer-datorn ligger varm på magen och spelar Alan Walkers faded. Jag kände mig nu efter en månad redo att skriva på min blogg igen. Och jag känner mig fortfarande redo. Men istället för att likt ett raseriutbrott ge mig på tangentbordet fumlar jag bland bokstäverna en efter en. Vad ska jag skriva?

Skriver långa meningar, suddar, suddar och suddar igen.

Mycket kommer nu att ändras här på bloggen. Det som min beskrivning antyder är hästinriktat, läggs nu på is på obestämd tid. Headern med mig och skäckponnyn seglandes över tävlingshinder försvinner för alltid och inläggen skrivna av ambitiösa hästtjejen är ett minne blott. Eller nja, ridningen kommer nog dyka upp på kartan igen, jag håller mina dörrar öppna. Men stallet som jag så länge kallat min hemmaplan är nu förflutet.

Jag har hela tiden önskat att jag aldrig skulle behöva säga mer än så. Men så virvlade det upp onda ord och onda handlingar. Det piskade från alla håll likt en storm. Jag stod länge stilla i motvinden och när det äntligen kändes vindstilla var det duggande regn kvar. Det retar, hånar och påminner mig ständigt om den genomskinliga, sorgliga sanningen.

Men hela mitt liv har jag gått genom stormar, pressat mig fram i vindens motstånd. Jag har vacklat, men solens sken däremellan har gjort mina ben starka. Såpass att det idag om möjligt känns som att jag frusit fast mina fötter i asfalten. Jag står upp. Jag tar emot det som omvärlden inte tycks kunna sluta erbjuda. Desperata lögner, tafatt skitsnack och förlägna handlingar.

Jag må ha svikit andra, men störst av allt är nog sveket mot mig själv och vad jag tror på. Jag vill i dagsläget inte förklara mer, jag kan inte förklara mer. Jag ville bara säga några ord. Sedan är det mycket jag önskar vore annorlunda.

Ta hand om er där ute så hörs vi snart igen.

Likes

Comments

Alltså vad är det här?! Jag som var expert på att plugga för inte så många veckor sedan har nu hamnat heeelt åt helskotta! Jag satte mig nyss och skrev tre/fyra meningar i min uppgift innan jag bara kände neej, det går bara inte. Och då ska den som en allra sista uppgift vara inlämnad om fyra dagar. Som man bäddar får man ligga... Istället häckar jag ju här på bloggen och nyttjar mobilen om vartannat.

Eter att ha halvdåsat hela förmiddagen ska jag nu ut och njuta av solen som besöker oss. Blåser som sjutton gör det förvisso, men man får försöka bortse från den. Lite senare blir det lite stalljobb och efter det träning i Mariestad. Det känns kanske lite sådär att dressytrimma dagen innan hopptävling, men en Trauditräning sitter aldrig fel!

Håll tummarna för oss ikväll och imorgon. Jag gillar människor som ödmjukt hejjar på ❤


När vi ändå är inne i ett ganska tomt och tråkigt bildflöde kan jag passa på att visa upp den här! Fotad av Björn Evans på tidigare helgs tävlingar i Mariestad. Cajsa gjorde sin allra första start på sin favoritponny. Ekipaget blev uteslutet och jag fick gång på gång tala om för syrran att resultatet sällan är det viktiga. Båda två gjorde väldigt bra ifrån sig och behöver bara lite mer självförtroende. Over all var det stora framsteg från tidigare pay and jumper dom varit på. Allt byggs inte på en dag, eller hur?


Likes

Comments

Hoppdags idag sisådär lagom för tävling. Alantich kändes trött tråkigt nog, men det gick ändå bra överlag. Han hoppar bra och är alltid med helhjärtat. Vi hade med vår stora grind idag och den skuttade han över med alla ben i säkert förvar i luften... Modig! Sedan hade vi bara några enkla linjer till ett räcke och en oxer som vi kunde rulla på. Vi avslutade med flera riktigt bra språng. Efteråt tränsade jag av och tog ett språng extra. Jämfört med första gången jag red utan utrustning har han tagit sig riktigt bra. Han blev lite förundrad först, men lyssnade genast på alla de andra signalerna jag kunde ge. Han är så gooo ❤


Likes

Comments

Idag har jag hållt igång minst sagt. Jag tror jag spenderade närmre tre timmar med att städa släp och bil under förmiddagen. Man tror att det ska gå någolunda fort, men att skrubba, spola och dona vägg för vägg tar sin lilla tid. Jag var inte sådär aspetig, då jag var helt ensam och i ett ganska elakt väder. Men något blev gjort iallafall!

Efter det åkte jag och Cajsa till stallet och red ut. Vädret hade då snarare blivit sämre och det ena och det andra, både på oss och runt omkring oss, blåste på rätt bra. Men Alantich tuffade på ändå. Han var väl inte jätteförtjust i plast och liknande som for runt spöklikt i luften, men han går ta mig tusan överallt när jag ber honom ❤

Vi var ute en lite längre sväng och hästarna fick skritta, trava och galoppera på friskt. Och vad dom frustade sedan! Förutom miljöträningen som automatiskt blev med vädret och ny runda i åtanke, så jobbade vi med lydnad i tempoväxlingar. Jag känner vad jag och Alantich gör för fel mot varandra när det gäller förhållningarna, så nu försöker jag vid varje stund i sadeln att ändra om...

Imorgon ska jag jobba och avsluta dagen med träning för Åsa. Dagarna till helgen går fort, vilket betyder att det är dags för tävling igen! Denna gången blir det Falköping.


Likes

Comments