Header
View tracker

Sista träningen för Lennart gick av stapeln igår och precis som nämnt innan var vi fyra ryttare som åkte iväg. Jag och Åsa som vanligt och småtjejerna (som inte alls är så små längre...) Moa och Cajsa. Vi blev sena iväg från stallet och samtidigt var väglaget dit lite opålitligt. Så när vi väl kom fram fick vi snurra igång hästarna illa kvickt, men i sin helhet blev det väldigt bra ändå!

Vi hoppade lite linjer samt kombinationer och som vanligt avslutade vi med en längre bana. Och som första ryttaren ut känner man bara "hur ska det här gå", för man känner sig helt lost i räkningen. Men sedan när man väl rider kommer man alltid ihåg hela banan iallafall... Hur som helst tyckte jag att allting flöt på bra. Vi hoppade inga höjder utan mitt fokus låg på att verkligen inverka. Rida på lite mellan hindren och fånga upp och rama in innan hinder. Jag kände stor skillnad på mig själv och jag fick bekräftat förändringen från Lennart.

Nu är träningarna slut för i år men jag hoppas att det ordnas fler längre fram. Det har varit väldigt skönt och fram för allt givande att ha en kontinutet på träningen. Och det bästa av allt - ha en tränare som passar in i vårt system.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ah men hejhej rubrik, textruta och bildinfogning. Bloggen. Så många gånger jag klickat upp appen men inte rått mig för att faktiskt publicera nu. Gosh, jag och livet är inte bästa vänner just nu...

Hela förra veckan var intensiv med både jobb och hästar. Det gick väl bra tills det blev en lugnare dag, då var det dags att känna att man lever. Eller inte lever, snarare. Hur som helst gick träningarna vid summering bra. Jag hade Prillan på samtliga tre, vilket såklart inte var enligt min plan. Men det funkade och jag tycker faktiskt vi växte ihop. Jag lyckades med att både krascha och en göra en halvdan avramling och fick mig en rejäl känga psykiskt. Så efter det tyckte jag att vi fick till det. Det behövs bara en Åsa som morrar lite på mig att jag faktiskt ska RIDA 😂.

Nu är jag och Allanbrallan back in business iallafall. I måndags fick han jogga i skogen och han var sådär superglad så man blir alldeles varm i hjärtat. Trött efter tre ganska hårda pass, det var han minsann inte! Idag är planen att trimma lite lätt i paddocken, jobba på lösgjordheten och lydigheten, få honom att hitta tillbaka till mig. Imorgon är det sista Lennartträningen för i år. Det blir fyra asslaryttare som åker, den tanken piggar upp lite!


https://www.instagram.com/p/BNUq3h2ABvk00wKDE2qq4xSLxcdmFcWPwMzKx00/

Likes

Comments

View tracker

Det är inte ofta jag säger godmorgon tidigt. Men godmorgon!

Måndagen fick bli som planerad, ett trimpass i paddocken. Alantich var härligt mjuk men något var det som stoppade redan i uppvärmningen. Efter att ha skrittat lite "fyrkanter" med att vända framdelen så gick han på lite lågvarv i traven. Det blev lite väl mycket tråkjogg, men jag tänkte att han skulle få komma igång i kroppen. Det genom mycket volter och förflyttning av bakdelen. Men han sa ifrån ett par gånger under detta moment. Han som alltid haft så lätt för sig i höger varv kunde då inte trampa under sig som tidigare. När det var dags för förflyttningsmoment kändes det tydligt att något tog emot och ett par gånger hoppade Alantich ur övningen, något som som sagt inte alls är likt honom. Längre in i övningarna försökte han liksom redan innan den påbörjades att komma undan. Jag pressade lite till och tyckte väl att det släppte lite, men faktum att det gick trögare var fortfarande kvar.

Han gjorde liknande i någon galoppfattning och valde ofta att själv slå över i galopp i ovannämnda situationer. Efter att ha låtit honom galoppera framåt lite så kändes det bättre och det var många high lights att plocka ur från passen. Det grämde mig dock att han agerade som han gjorde och känslan jag faktiskt fick att något var annorlunda.

Jag vill tänka att det bara är träningsvärk som kommit nu när han börjat använda kroppen på rätt sätt. Men det känns inte som att resultatet borde slå ut så. En annan tanke är att hans sadel inte ligger lika bra nu när han musklat om sig så. Han har ju varit känslig tidigare om det varit en sadel som legat sämre, så det känns inte helt omöjligt.

Idag är det Åsaträning så jag skall prata lite med henne och se vad hon kan se med blotta ögat. Hon brukar vara bättre på att sätta fingret på saken och inte bara tänka, tänka och tänka som jag gör 😉

Och vi har publik ja, varje gång! Här kan vi inte dölja vad vi gör inte...

Likes

Comments


Jag brukar försöka vara noggrann med att veta hur jag skall lägga upp Alantichs träning i tid. Jag är ofta stensäker tidigt på om hästen behöver ridas ut, dressytrimmas eller jobbas över hinder, men exakt vad som skall fokuseras på är jag lite sämre på. Ibland planerar jag inte själva ridpasset för än i bilen upp till stallet. Det förlorar man tyvärr mycket på...

Nu i veckan är det flera hoppträningar för Åsa och jag har följande plan:

Måndag: Dressyr i paddocken. Formreglering med fokus på aktivitet i hela kroppen. Övningar som främjar lösgjordhet och lydnad.

Tisdag: En timmas skritt ute i skogen.

Onsdag: Hoppträning för Åsa

Torsdag: Joggrunda ute på vägarna där Alantich får stretcha ut och slappna av i hela kroppen.

Fredag: Hoppträning för Åsa

Lördag: En timmas skritt ute i skogen.

Söndag: Hoppträning för Åsa

Det svåra med att planera i tid är att faktorer man inte kan styra över ofta dyker upp. Denna vecka ska jag introduceras på ett nytt jobb. Utöver det har jag ingen aning hur mycket jag kommer orka, eller hur mycket jag kommer hinna innan mörkret slår till. Det är ändock viktigt och fruktansvärt bekvämt att hela tiden ha en plan att återgå till. Så nu kör vi vecka 47!

Bilden är från en pay and jump i Moholm tidigare i somras!

Likes

Comments

Inleder inlägget med två härliga bilder på min favoritfläck. Att en mule kan vara så söt 😄

I torsdags var vi på hoppträning för Lennart igen och Alantichs humör skiftade under passets gång. I och med vintertiden som snabbt skymtade förbi fick ju han som så många andra hästar vinterklädsel på fötterna. Det vill säga brodd. Och eftersom vi inväntar mer isväder har jag inte plockat av dom och det var väl inte alls favoriten alls av Alantich reaktion att döma. Vi gissar att han tyckte fästet på ridhusunderlaget var lite otäckt, därför var han helt enkelt lite av och på i bjudningen. Han skall dock ha stor cred för att han hoppar i alla lägen ( Och i alla kläder 😂). Han gick alltså väldigt bra på hinder, det var väl mest vägarna och tempot där emellan som var lite svårare att rå sig på.

Känslan var där efter. Jag var ju inte jättenöjd med Alantichs åsikt, min ridning och oflytet som blev därefter. Men med lite eftertanke gick det att plocka ur så många bra delar också. Och man åker alltid ifrån träningen med bra feedback och det allra viktigaste - stärkta hästar och ryttare.

Igår fick Alantich vila. Jag är inget jättefan av att de ska stå stilla dagen efter hårdare pass. Men jag fick lägga upp det så denna gången och låta honom ridas helgen ut nu istället. Varje lördag går han nämligen barnlektion och ibland rider jag honom extra samma eftermiddag - det vill säga nu, alldeles strax! Men det är sällan det blir ett trimpass i paddocken, utan kanske snarare någon lättare tur ute i skogen. Även om det förstnämnda är otroligt roligt nu för tiden har jag hela tiden den fysiska och psykiska variationen i åtanke. Och det tycker jag har blivit perfekt!

En simpel sommarpromenad med Prillan emellan hennes tävlingshelger. Glad? Yes. Fräsch? Yes.

Likes

Comments

Vi kör två flugor i en smäll. I måndags var det markarbete som gällde för Alantichs del. Jag och syrran satte ihop en skitbra evighetsbana som täckte tillräckligt av paddocken. Svårt att förklara i skrift men enkelt sagt: studs på mittvolten och sedan ut över ett räcke. Så här såg det ut:



Vi var lite tidsbegränsade och hamnade ganska efter, så passet i sig blev inte så långt. Dock skall man ha i åtanke att studs, eller fler språng över huvud taget, tar mycket på hästkroppar. Så man behöver liksom inte alltid hålla på i evigheters evigheter.

Det lilla vi jobbade var Alantich iallafall rund och go och hade härlig energi att ta med sig till i hopparbetet. Studsen som är på böjt spår är gansk krävande men gör verkligen att hästen jobbar igenom hela kroppen. Något som jag tjatar om ofta, men det är så himla viktigt. Han var även väldigt lydig på resterande linjer, så passet blev verkligen bra i sin helhet trots den korta tiden.

Igår red vi ut vår så kallade skrittrunda. Det är en tur på strax över timman i blandad terräng. Större delen av tiden håller vi till på mindre stigar i skogen som går i all sorts lutning och med mycket stock och sten. Trots att det är ganska krävande fysiskt och dessutom tekniskt då det kräver allmän koll på fossingarna, så älskar Alantich att traska omkring där. Öronen alltid spetsade framåt. Och ibland är det skönt att som ryttare bara sitta och bonda med hästen. Den variationen i träning behövs på alla nivåer.


Färgglad och fult matchad... Men han syns, han är skyddad och han är varm ❤

Likes

Comments

Häromdagen blev det ett ridpass på vår nysaltade och nyharvade ridbana. Eller upptinade och tillsnyggade kanske man ska säga. Alltså det resultatet trots flera minusgrader. Mjuk men fast och helt fri från snö. Good work Åsa!

Eftersom jag då jobbade på ganska intensivt, med mycket samling och reglering överlag, så fick det idag bli en härlig uteritt. Hör och häpna så hade vi till och med SOL. Det var alltså inte så värst farligt att ge sig ut, trots att man kände sig minst dubbelt så stor i alla vinterkläder.

Jag red ut i sällskap med syster och vi red upp mot Blombergs slott och kikade. Det kanske, med förståelse, inte säger er så mycket, men det är iallafall några kilometer på grusvägar och däremellan lite blandad terräng i skogen. Alantich tar sig så säkert fram överallt och var på bästa humöret idag. Jag med för den delen. Imorgon är det back in business med markarbete. Ligger här i sängen och längtar :-)


Likes

Comments

Tidigare i veckan vaccinerades nästan alla gårdens hästar, så motioneringen har blivit där efter. Alantich har bara fått vila och gått något skrittpass.. Men idag begav vi oss ut till den omtyckta åkern och där fick Alantich fick jobba i snön. Och gissa om han var glad! Han fick springa av sig lite lagom, för trots att det är dag 3 sedan vaccinationen ville jag ta det säkra före det osäkra.

Jag hade byltat på mig termobrallor och fultjocka vinterdojor, hann ut innan mörkret och Alantich var på bästa tänkbara humör. Det blev alltså ett väldigt lyckat vinterbus. Eftersom jag tycker det är väldigt viktigt att variera sin träning och alltid ha positiv nergi och arbetsvilja hos hästen, så passade det alldeles utmärkt att lägga in ett sådant kort pass idag. Imorgon däremot tänkte jag trimma till det lite!



Innan och efter ridpass. En viss skillnad på ljuset men definitivt en lika glad pålle ❤

Likes

Comments


Jag vill bara börja det här inlägget med att säga att: blogga är svårt. Ena dagen kan man imaginärt vara i startfållan, låta fingrarna gå över tangentbordet lika snabbt som tankarna flödar i huvudet. Även om jag tycker att jag ofta tänker igenom vad jag verkligen vill publicera på min blogg så är knappen för just detta egentligen allt för lättåtkomlig. Ibland kan jag läsa igenom mina inlägg en dag, en månad eller ett halvår senare och undra varför jag skrev som jag gjorde. Varför jag så obrydd ställde mig naken mitt i centrum och lät alla syna mig från topp till tå. Men sedan behövs det egentligen bara en grundlig genomläsning av mina egna skrifter för att förstå min drivfjäder. Mina minnen, upplevelser och känslor kommer snabbt tillbaka. Och sedan är det bara som om jag skulle vilja klicka på återpublicera.

Häromdagen fick jag respons på ett par månader gamla inlägg. Jag vaknade upp till meddelandet på morgonen och det kändes som jag läste hela meddelandet i ett enda andetag. Egentligen skulle meddelandet redan finnas här som en kommentar i bloggen, men eftersom texten var så lång fick jag det skickat till mig i annan form.


Du är så klok Carolina

Jag blir så stolt när jag läser det du skriver för i alla mina försök att dra dig ifrån den skola och det liv som så länge gjort dig så ont har det alltid landat i den där lilla Carolina. Det lilla rädda barnet som inte tror hon kan bli omtyckt för den hon är. Och jag har förtvivlat fått stå och se på hur du görs illa. Hur du förminskar dig själv och hur du känner att du ingenting är värd.

Nu är det annorlunda. Nu har du tagit steget. Jag om någon vet hur svårt det är att hitta nya vänner efter att frågan "ska vi leka" byts ut till "ska vi va". Därefter är det kört! Alla lever i sina egna konstellationer och har redan sin egen sociala värld ordnat - och nåde den som ändrar på den - för precis som du så letar de efter vem de är. Och man definierar sig själv genom de vänner man speglar sin själ i. Det vore då extremt farligt att ändra på världen eftersom man just nu håller på att ändra sig själv.

Vissa speglar sig lite väl mycket i sin omvärld eller hittar fel omvärld att spegla sig i. Du är ett maskrosbarn! Du vägrar konsekvent att spegla dig i den sociala omvärld du har och de sk vänner du har. Du söker tills du hittar det du finner och därefter speglar du dig i det du anser vara moraliskt rätt och det som gör dig till dn bättre människa.

Du är så klok Carolina.

Du växer så det knakar. När du väl funnit det som är rätt väg går du den. Utan mer stöd, spegling och hjälp än den enstaka spegling i ett fåtal vänner och i en liten suddig verklighet som du möter på din väg.

Men du har sett hur det ska vara och går på känsla mot det mål du känner finns inom dig. De glimtar av en verklighet du sett ger dig kraft. De glimtar av äkta vänskap du har ger dig stöttning. De glimtar av vad du vill göra ger dig energi.

Fortsätt vara den du är här och nu, för ingen annan är som du och många med mig skulle gråta floder om du förlorades in i den kalla, distansierade, tillställda världen. För precis som du har vi alla som mött dig och fastnat för dig äntligen funnit en vän som värderar vänskap på rätt sätt, som världerar omvärlden på rätt sätt, som värderar oss själva på rätt sätt. Resan tar aldrig slut... Man blir bara mer medveten om att den pågår. Genom dig får du mig att se mig själv. Genom dig speglar jag mig själv och ser exakt vad jag bör, vill och kan göra. Genom dig kan jag lägga ytterligare en sanning till min hjärna. Vi är inte ensamma!

Det är bara så ruskigt svårt att skaka fram de där "andra" ur världens alla hörn.

Men jag tror på sagor. Och någonstans finns de som är likadana och plötsligt korsas våra vägar...

Du är så klok Carolina



Idag kan jag fortfarande på mina tio fingrar räkna åren som jag och Åsa har känt varandra och på en hand får åren där en större vänskap byggts upp plats. Åsa har sedan dag 1 i mitt liv haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Inte minst för att hon skolade in en då vilsen ridskoleryttare i hennes verksamhet och inte minst för allt stöd jag fått då det också svårflirtade tonårshelvetet skulle hitta sig själv i livet. Jag vet inte vem jag skulle vara, eller hur mitt liv skulle se ut idag, om vägen hit hade sett annorlunda ut. Men jag kan svära på att jag förmodligen aldrig hade träffat någon så likasinnad.

Jag tänker att det egentligen borde vara svårt att hitta så många motsvarigheter i en annan människa man plötsligt möter här ute världen. Men när jag tänker på Åsa och när jag tänker på mig svävar jag ovisst och gladeligen omkring i en gemensam dåtid, nutid och framtid. På vägen finns en förståelse som är djupare än någonting jag någonsin fått känna tidigare och som grundar sig i den samhörighet som vuxit fram sedan vi först möttes.

Orden nu känns mest tafatta och för många säkert obegripliga. Men när man ska beskriva en överväldigande känsla, en sådan känsla jag fick efter det här meddelandet, så är ordförrådet man nu har överraskande snålt. Jag är bara så glad och så varm inombords över de människor som jag i mitt liv har. Sådana som alltid kommer stanna kvar. Det är något att uppskatta var dag.

Likes

Comments

Jag har fått lite av en vana att alltid skriva om ridpass, träningar what ever - dagen efter. Men min ursäkt för igår är faktiskt att vi var iväg hela dagen från ungefär 12 till 20. Först av allt tog jag in de hästar jag och Åsa skulle träna på och efter lite pyssel åkte vi på träning. Sedan tog vi en enkel omväg, hämtade hem en ettåring och avslutade med lite snabb stalljour. Det låter som att det inte borde ta allt för många timmar, men tiden springer alltid iväg...

Träningen för Traudi då. Som jag saknat dom. Nu var det ju flera, flera månader sedan sist och så fort jag hörde Traudis ljuva stämma genom ridhuset från parkeringen blev jag såå nöjd 😌. Jag har haft lite svårt att bestämma mig vilken häst jag velat ha med på träningen. Om jag ska vara ärlig har det varit lite motigt att ta med Alantich. Han har vilat en period i sommar och jag har ridit andra, eller ridit mindre under en annan period. Så jag kände liksom att det skulle vara näst intill pinsamt att ta med honom för att visa att inget har hänt. Att samma oliksidiga ponny är kvar osv osv. Ni vet, tankarna snurrar, alltid, i mitt huvud. Samtidigt försökte jag övervinna dessa negativa funderingar med att det faktiskt är Alantich jag satsar på och i sin tur den jag behöver hjälp med. Och en liten bit inom mig var faktiskt väl medveten om att Alantich visst utvecklats till det bättre.

Sagt och gjort fick Alantich åka med. Och Traudi var jätteglad över hur fräsch han var. Så lätt och smidig kroppen och hans redan bra galopp var ännu bättre. Och visst fick jag en härlig känsla direkt där inne i ridhuset, så jag kunde ju inte annat än att bara hålla med. Jag känner att jag har kommit till det stadiet nu att Alantich äntligen känns enkel att rida, eller att utgångsläget känns bra, alltså finns det nu en väldigt god grund för att ta honom vidare i utbildningen. Jag är nöjd över att jag inte stressat fram resultat och att jag tillsammans med Åsa trott på att sättet jag nu ridit honom på, har stärkt och kommer stärka honom på bästa sätt. Och när en utomstående, en sån människa som Traudi, som är som mån om hästarna, ger tummen upp för ett bra jobb så värmer det ännu mer.

Tyvärr fick jag aldrig varken bild eller film på den här toppenträningen men ska försöka bättra mig på den fronten! Nedan ser ni kanske årets sista höstbilder från häromdagens uteritt... Nu är det ett kritvitt täcke ute på marken, istället för löv i alla färger!


Likes

Comments