Header

Vid hagens gröna gräs
Ser jag dig
Svarta ögon och vit bläs
Du ser mig
För alla andra är du en helt vanlig häst
För mig kom du att bli den jag älskar mest

Jag minns när jag rörde dig en första gång
Jag var förväntansfull och hade väntat resan lång
Du var sårig och varenda ben syntes väl
Trots att jag hade anat, gjorde det ont i min själ
Trots allt, värnade jag om dig som något dyrbart
Att du betydde mer än så skulle jag bli varse om snart

Väl hemma i Sverige trivdes du direkt
Lite skygg och misstänksam, men aldrig fräck
Du lät oss lära känna dig med borstar och godis
Sakta fick vi lära om dig på något vis
Det var som om du aldrig fått någon riktig kärlek
Bara onda ord och handlingar som svek

Dagarna gick och allt var fortfarande fröjd
Men så en dag märkte jag att du inte riktigt var nöjd
Från din bakdel knäppte det och knakade skört
Men du gick med öronen spetsade helt oberört
Så småningom var det dags att börja träna mer
Och då ser jag något ingen annan ser
Något är fel i kroppen och du kan inte naturligt röra dig
Är det så här det ska vara? Frågar du mig
Jag svarade att du ska få vila och sättas igång försiktigt
Att skynda med dig är inte längre viktigt
För jag var så glad att ha dig hos mig
Ända sedan dag 1 har jag älskat dig

Med tiden blev saker och ting svårt
Du tyckte inte om att galoppera och reagerade hårt
Jag provade på alla sätt men du svarade gång på gång nej
Du sa så tydligt, det går inte - lyssna på mig
Jag försökte prioritera fakta framför etiken
Men blev bara mer och mer besviken
Det fanns inget som fungera
Jag visste inte vad jag skulle göra mera

Vi åkte in till kliniken som skulle hjälpa oss att vidare gå
Dom kliade sig i huvudet, hittade inget just då
Vi åkte hem med medicin för smärta
Vi hoppades att den kunde göra dig fri, eller iallafall underlätta
Vi trodde du blev bättre en period
Du såg så nöjd ut där du bara stod
Du lät mig rida på din rygg
Där jag kände mig alldeles trygg

Men problemen kvarstod och blev värre kunde vi ana
Du började stegra, något som inte var av vana
Många gånger studsade du i ren panik
Ingen gång var den andre lik
Veterinärer tog bilder och behandlade i ett försök att något hitta
Men det kändes som att allt vi gjorde kunde kvitta
För trots allt slit från professionella vårdare
Reagerade du bara hårdare och hårdare
Trots allt jag lovade och sa
Blev du aldrig i närheten av bra

Vid det här läget började jag själv att ont få
Jag erkände för mig själv vilken väg jag var tvungen att gå
Jag närmade mig ett beslut
En väg som man aldrig borde behöva ta ut
Jag valde att säga hejdå till min allra bästa vän
Ett beslut som hemsöker mig än

Det går inte med ord med beskriva tomhetens svärta
Som lämnades kvar som ett evigt ärr i mitt hjärta
Saknaden av dig tar mig gång på gång till gråt
Min älskade Baboh , snälla förlåt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


...Och med bara ett par dagar kvar av behandlingen visar Baboh inga framsteg. Fast att logiken säger att ponnyn nu inte ska kunna ha ont skriker varenda del av hennes kropp att det är precis tvärtom. Efter halva tiden på butta ringde jag veterinären av dessa förklarliga skäl och på hennes inrådan fortsätter vi att sätta igång Baboh. En gång för alla, sa vi.

Baboh var fin och vågade trava lite på stor tömkörningsvolt ena dagen. Jag tror jag räknade till tre eller fyra utbrott. En annan dag vill hon inte bli longerad. Hon står emot enormt i traven och hoppar och hasar sig fram i vilken gångart hon än blir tillfrågad. Någon gång flydde hon i panik som om ett djur var över henne. En annan dag kan hon trava, lite försiktigt säger hon då. Och ännu en annan dag skrittar vi ut på havlång tygel i morgonsolen. Här räknade jag till noll utbrott och hundra frustningar. Dagen efter skjuter hon av sin ryttare i lergräset.

Orden ekar i huvudet "Hon kan inte ha ont nu, det måste vara något annat". Jag kan inte för allt i världen se hur en ponny som visar detta beteende kan vara annat än smärtpåverkad. Det går inte att föreställa sig att det skulle kunna vara hjärnspöken eller annat som står som grund för alla dessa problem.

I ridhuset står jag en dag, med en uppskärrad Baboh i longerlina i högra handen. Den lediga vilar jag på hennes bringa och hennes stressade hjärtslag pulserar genom min hand. Hennes kropp skakar. Liksom jag, som nu inte längre kan hålla mig. Det brister - känns hopplöst. Meningslöst. Helt värdelöst.


Likes

Comments


Senast jag var inne här och skrev ett blogginlägg gav det kanske indikationer på att saker och ting med Baboh skulle gå bra. Jag visste det lilla att prognosen för pålagringar på SI-lederna inte var ljus, men då var det för mig en fråga om hållbarhet och inte det allmänna tillståndet.

Efter kortisonbehandlingen i korsbensleden för två veckor sedan blev ponnyn dock sämre. Tendenserna till att brusa upp sig även vid det enklaste arbetet fanns redan innan, men då bortförklarade vi det lätt med att det var överskottsenergi eller bus. Nu går det inte undkomma det faktum att ponnyn är mer smärtpåverkad än vad hon klarar av. All aktivering kretsar kring arbete för hand, på töm/långa tyglar eller en enkel promenad i skogen eller på ridbanan. Ändå ger det sken av att vara för mycket. En eftermiddag hann vi gå ett halvt varv på ridbanan innan ponnyn inom loppet av några minuter hade ställt sig på bakbenen tre gånger. Först trodde jag bara att hon hade blivit rädd för min hund som sprungit bakom henne, men när hon vägrade sluta takta och från ingenstans sköt rakt upp i luften insåg jag att det inte var frågan om någon rädsla utifrån.

En promenad i skogen borde en tidig och lugn tisdagsmorgon vara eftertraktad. Jag borde som tidigare kunna gå med grimskaftet bara vilande i handen och med en ponny som bara lunkar efter mig i morgonsolen. Istället går jag vaksamt med muskler som värker i beredskap att putta bort den 400 kilos häst som när som helst får för sig att inte ha alla hovarna på marken. Mycket riktigt blottar jag minuterna senare ponnyns mage i ögonhöjd och högt där över ett par viftande framben. Jag står stilla, backar någon meter ifall jag behöver, men sträcker alltid upp handflatan och låter ponnyn lägga pannan i den när hon landat. Sedan fortsätter vi gå. Emellanåt är allt som det brukar.

Häromdagen skulle jag ta steget i igångsättningen att börja trava Baboh. Bara fem minuter per gång till att börja med, men det var iallafall något och enligt rekommendationerna från veterinären. Vi skrittar i ridhuset och jag ber Cajsa att filma direkt ifall ponnyn bestämmer sig för att få en knäpp redan från start. Den här dagen var hon lugn. Iallafall i början. När de ljuva tonerna av "traaava" ljöd mellan ridhusets fyra väggar skakade Baboh på huvudet i ren protest. Hon provade att springa efter mig några steg och efter ett par meters vaggande med huvudet klarade hon inte mer. Hon hoppade, sparkade och viftade med benen för att ta sig framåt efter mig. Jag sa att vi skulle ta av täcket, i förhoppningen om att det låg och gav henne skav någonstans. Det gjorde det inte. Spelade någon roll alltså.

Dagen efter ringde jag in till Husaby och förklarade beteendet. Min veterinär sa att hon ville röntga halskotpelarna och se om de kunde bedöma om det var någon nerv i kläm. Även om ponnyns slumpmässiga beteende helt klart skulle kunna tyda på något sådant tyckte jag det var ett långskott. Samma dag åkte jag därför in till kliniken och visade filmerna. Kiropraktorn tog sig för munnen och förmådde sig inget säga först. Trots att jag nog aldrig träffat en sån empatisk människa gjorde det ont i mig att se hennes reaktion. Tillslut sa hon att att ponnyn är kraftigt smärtpåverkad och får panik i försök att bli av med det onda. Vi började prata om möjligheten till att det var en spricka någonstans, men vad vi hade att gå på gjorde det svårbedömt. När vi pratade om att boka tid så sa hon att jag inte skulle ställa mig in på att få med mig Baboh hem igen. För av filmerna att döma, borde hästen redan vara borta.

Jag får därför tid samma dag. Veterinär och kiropraktor slår ihop sin lediga tid och när jag kommer in med ponnyn visar hon minimala reaktioner. Den här ponnyn som stegrar, bockar och gör oförklarliga protester på hemmaplan går igenom ett böjprov på kliniken och longeras, om än motvilligt, på volt i trav. De ser fortfarande en rörelsestörning, men inte så mycket mer än så. Ponnyn skrivs upp på röntgen. Haserna och hela ryggen tas bilder på och plåtarna visar ingenting. Den dagen åker vi tillbaka hem med flera tankar i huvudet. Jag har en frisk häst på alla papper som vi nu hunnit få. Men det jag upplever i verkligheten tyder på det motsatta.

Vi fick tid hos kiropraktorn dagen därpå igen. Lotta och veterinären hade pratat hela den tidigare kvällen och Lotta hade vridit och vänt på allt hon kunde komma på för att hjälpa ponnyn. Vi sa att vi provar ett sådant här besök till innan vi kanske måste ta ett sista beslut. Jag visar ponnyn på volt igen och små protester i traven dyker upp. I galoppen skjuter hon och sparkar eller väljer helt sonika att ta trav igen. Lotta knäcker sedan till det hon kan komma åt i ryggen och bedövar slutligen med laser. De kan inte gå in med någon annan bedövning, men hoppades på att detta skulle visa något. Medan Lotta lasrar pratar hon om ledkapslar som kan krångla och ge enorma problem - och jag försöker lyssna när jag samtidigt tittar på ponnyn som ser ut att njuta till fullo.

Efter laserbehandlingen skyndade vi oss ut i ridhuset för att longera igen, innan bedövningen skulle hinna släppa. Dom tyckte sig se en förbättring. En så minimal förbättring man kan få på så kort stund efter en behandling. Ett litet ljus i tunneln? Kanske är det något i ryggen, kanske inte... Kanske är det en spricka någonstans vi inte kommer kunna hitta. Kanske har hon bara blivit för psykiskt påverkad av all smärta hon nu gått med så länge. Kanske är det allt...

Vi fick utskrivet fenylbutazon som hon nu ska få i tio dagar. Tio dagar som nog är sista chansen. Svarar hon bra på medicinen så sätter vi igång henne. Vi kommer att prova att rida lätt, lite det som en ung och opåverkad häst ska klara av. Igår var dag ett och vi manade oss ut på en promenad i blåsten för att styrketräna i kuperad terräng. Sådant jävligt väder är ingen fördel för någon som går med smärta, vilket visade sig som den värsta av gångerna hittills. Men för övrigt så verkade hon pigg och faktiskt - glad. Hon drog mulen i marken och gick med spetsade öron. Hon frustade och skrittade på i ett tempo jag inte sett på länge.

Baboh är inte farlig att hantera och egentligen inte heller speciellt oberäknelig. Jag tar fortfarande in och ut från hagen i bara ett grimskaft och jag kan fortfarande sitta bredvid henne i en trygghet. När ponnyn gör sitt så håller hon avstånd och siktar aldrig - och än så länge är hon lätt att avbryta. Med handen på hjärtat har jag aldrig träffat en så genuin häst. Det gör allting kring det här ännu jobbigare.

Idag är det dag två.

Likes

Comments

Hej. Igår åkte Carro till värmland, och under tiden får jag sköta hästarna.

I går kväll så åkte jag upp och fixade resten som var kvar i stallet, och släppte in hästarna. Idag åkte jag upp på morgonen och släppte ut dom och tog stallet. Tiki och shettiskompisen fick busa i ridhuset och det tyckte dom var väldigt roligt. Han är ju den ända som får Tiki att busa ;) Sen borstade jag Tiki som väldigt gärna ville ut i hagen igen så det fick bli en snabb borstning. Baboh tog jag in och borstade och gosade med<3

Imorgon så tänkte jag åka upp på förmiddagen och gå en promenad med Baboh. Vet inte riktigt vad jag gör med Tiki än beror på vad det är för väder, kanske blir en körtur:) Saknar lilla Amis men imorgon så kommer dom hem igen :) /Cajsa

Likes

Comments

Klinikbesöket. Från början till slut - kommer inte gå att förklara, men jag ska försöka mig på en sammanfattning.

Utredningen började om på noll på Husaby. Veterinären gjorde böjprov och Baboh linades i ridhuset och utomhus på grus. Böjprovet gav ingenting förutom att ponnyn blev sned när de sträckte bakbenet under magen till andra sidan. När jag linade visade hon tyvärr ingenting av den extrema hälta/orörlighet hon visade vid tex kiropraktorbesöket. Men att hon var begränsad i bakkärran gick inte att ta miste på.

Jag vet inte om veterinären trodde på mig när jag berättade hur hon varit vissa dagar. Frågorna kring om det skulle vara någon form av trots lurade i luften, men jag påpekade gång på gång att hennes beteende är smärtrelaterat. Veterinären vi fick var ändå noggrann och öppen samt skickligt snabb. Eftersom vi inte fick något specifikt att gå på under rörelsekontrollerna så började hon med att bedöva hasen. När bedövningen verkat longerades Baboh och om det var där problematiken satt så borde hon visat något. Eftersom läget var oförändrat gick vi över till bakknät vilket gav en minimal förändring i rörelsemönstret - men för liten för att det skulle kunna vara det allt handlade om.

Till sist gjorde dom ett rektalt ultraljud och hittade snabbt pålagringar på SI-lederna. Värre på högra sidan. För mig som har minimalt med erfarenheter kring detta var det ganska ovisst hur möjligheterna till att bli rid eller tävlingsponny såg ut. Veterinärerna sa inte jättemycket om chanser och risker även om dom var duktiga att informera om vad var sak innebar... Jag tvekade givetvis inte på att prova att behandla, men tankarna och frågorna kring framtiden blev där och då väldigt många...

Baboh fick kortison i SI-lederna och i insida knä, eftersom problemen säkerligen nu också klättrat nedåt. Som jag förstår det brukar det vara tvärtom, men i det här fallet verkade det inte så. Vi startade också en kur med metacam i samband med detta.

Jag skulle kunna skriva ett kilometerlångt inlägg om första rakningen, gigantiska nålar, bremsar och slickstenar samt allt evigt diskuterande om förr och idag. Men just nu får det bara vara så här inne på bloggen idag. Om 4 veckor skall vi på återbesök och skall ha satt igång henne någorlunda. Är hon fortfarande okej då så ska vi provrida en gång för alla...

Ni får gärna skriva om ni har erfarenheter kring detta, för i dagsläget har jag vara läst till mig dåliga prognoser. Och när Baboh ultraljudades stod det en stackars ägare bredvid med tårar i ögonen för sin häst som aldrig blev bra. En sorglig suck. Kroppar är ett jävla spektakel!


Likes

Comments


Jag vill skriva att imorgon vet vi framtiden. För imorgon är det dags för klinikbesöket. Jag vill säga att det är det sista veterinärbesöket i den här ovissheten som rått alldeles för länge. Jag vill säga att det imorgon blir bra - att det kommer bli bra.

Någon frågade mig hur det kändes och jag kom på mig själv med att inte känna någonting. Jag har sedan jag fick tiden till kliniken knappt reflekterat över vad som kan komma att möta mig på röntgenplåtarna. Jag har inte suttit i ponnyns box om kvällarna bara för att vara extra nära. Jag har istället stött bort henne och tänkt - vänta lite älskling, vi har tid imorgon istället. Och dagen efter det. Vi har en evighet framför oss.

Och så slogs jag istället av en sorg. En sorg över hur mycket sämre ponnyn mår mot tidigare månader vilket är ett kvitto på hur illa det skulle kunna vara. Det är ett heltidsjobb att hålla uppe något som kan vända hela ens värld upp och ned den dagen det raseras.

Jag har alltid hyst en otrolig kärlek för mina djur. När min katt olyckligt gick bort när jag var liten, låg jag i en semesterstuga och grät hysteriskt och oavbrutet av samtalet jag fick från hemmet. Smärtan som vägrade ge med sig från när min långörade bästa vän med stora fluffiga baktassar försvann, kan jag komma ihåg än idag. Förlusten av ett djur så nära ens hjärta gör en självisk som aldrig vill uppleva känslan igen. Men jag skulle aldrig behålla ett djur vid liv om själva livet i sig inte gav någon som helst kvalité. Att Baboh ligger så nära i hjärtat både värker och värmer om vartannat. Jag trodde alla kände så om sina djur, men det här känns unikt och som något alldeles extra som var menat just för oss.

Därför är tankarna om imorgon tudelade. För mig går det inte ihop i huvudet vad det skulle kunna vara för skada som gör det värt en lång tid av rehabilitering. Men samtidigt är jag som sagt fortfarande hoppfull, sen om det är i förnekelse eller en magkänsla att lita på återstår att se.

Som ni märker tillför det egentligen inte någonting att spekulera utan något vettigt att gå på. Så vi fortsätter i gott mod både jag och Baboh. Jag har lovat min ponny ett bra liv och en ärlig chans och den bara måste hon få.


Likes

Comments


Imorse var himlen så här härligt färglagd och hästarna mumsade frukosthö i en röd dimma. Fördelen med att åka upp tidigt innan jobbet var att få se halloweenhimlen den här dagen till ära!

Till behjälplighet hade jag idag på eftermiddagen tre hästtokiga tjejer varav syrran var en av dom! Hon fixade stor del av stallet och körde en vad jag fick höra kylig tur med Tiki, allt det innan vi andra dök upp på stallplanen. I det sista av dagsljuset fick tjejerna hjälpa mig att göra iordning den grå ponnyn inför arbete. Han som njöt till fullo av all uppmärksamhet! Sedan fick de helt enkelt titta på hur jag arbetade en helt orutinerad ponny på töm. Som tur var bjöd han på framsteg efter framsteg!

Imorgon blir det långpass i stallet, i väntan på en pelletsleverans! Vi kommer nog ha att göra så det räcker och blir över i flera timmar...

Likes

Comments

Kl 08.00 är det nu av vana att hästarna står ute i hagarna och avnjuter sitt frukosthö. Då och då tar de en vända i hagen, snoozar lite i det kvarvarande höstgräset, för att sedan rätta sig tillbaka i klungan. Trots att det emellanåt blir rätt starka vindar, som iallafall får mina fingrar att stelna av kyla och som får allt i lättvikt att yra - så verkar de rätt nöjda...

Herr grå som motvilligt blivit benämningen på inridningen, fick jobba på morgontid idag. På med all utrustning och linan inför en genomkörare i ridhuset. Denna ponny har haft sadel och ryttare på ryggen tidigare, vilket är en klar fördel och både underlättar och påskyndar mitt arbete. Däremot är han otroligt ovan kring allt som enligt min filosofi borde vara befäst innan. När han kom existerade inte framåtdrivande hjälper på något plan och metallrusket i munnen försökte han nog spotta ut i en halvtimma haha. Men nu har jag chansen att ge honom rätt förutsättningar till att bli en trevlig tävlingsponny och kamrat till barn. Och det tror jag definitivt på att han kommer bli!

I skrivande stund är syrran uppe med en kompis i stallet och fixar med övriga ponnysar, lyckos mig och lyckos dom ❤.



Igår skulle jag och Cajsa fotografera lite fina höstbilder var tanken. Döm min förvåning när vi åker in vid gårdens allé och ser absolut noll färgglada och härliga löv på marken. Jag hade nog missat detaljen att den där delen av hösten är förbi och har varit det ett tag...

Istället ställde vi oss sonika i solväggen och trots de strålar som borde ha värmt oss, låg fingrarna kalla på avtryckarknappen. Ljuset fördärvade för oss och jag hade ingen ro alls att pyssla med alla inställningar med hästar som jag visste skulle bli otåliga vilken minut som helst. Cajsa gjorde sitt bästa att hålla koll på alla knappar, vinklar och ljus samtidigt som hon frenetiskt kämpade med att få hästarnas uppmärksamhet.

Tillslut gav vi med en djup suck upp målbilden vi hade i huvudet, gick till skuggan och knäppte några snabba avslutningsbilder där. Så ha dessa två besvikna tjejer i åtanke om bilderna sen dyker upp här 😉

Likes

Comments

Solen fortsätter att lysa med sin närvaro och man blir extra pepp på precis allt. Jag säger alltid att det kan vara hur illa väder som helst bara solen är inblandad 🌞

Jag har ju varit ensam mycket i stallet under denna veckan och när jag då var sjuk i samma veva har det varit svårt att hinna och orka med allt i ett och samma svep. Igår däremot teamade jag och Cajsa ihop oss och allt går inte bara mycket snabbare utan det blir också mycket trevligare! Efter stallsysslorna jobbade jag min inridning på långa tyglar-konceptet medan Cajsa pysslade och promenerade vår bruna sjukling. Sedan så promenerade vi herr grå och shettisen med dom korta benen här i våra skogsbackar. Och som dom får jobba! Vi har ju turen att ha många olika branter bara några hundra meter från stallet och det ger så himla bra styrke och koordinationsträning. Något som den ena kommer ha nytta av i ridningen sen och Tiki när hon går framför vagn.

Emellanåt stannar vi upp, bland grästuvor och i värmade strålar, bara för att njuta lite...


Likes

Comments


Det dök upp lite vindar och sol och hagarna som nu långsamt får torka upp igen tackar ödmjukt.

Ut genom stalldörrarna sticker jag ibland huvudet. Kikar på hästarna i tystnad. Pratar och får varma gnägg tillbaka. Ibland bara blickar som säger "jobba du vidare, vi äter frukost nu"...

Idag blev det lite sen frukost, men jag slapp ha ont i kroppen och kunde färdigställa hela stallet inför kvällen. Samma visa varje dag haha! Jag tror inte det är många som inser vilket slit det är att ha hästar. Skulle man få kommunlön för det arbete man gör så skulle man ju vara rik nu! Men jag bara njuter av att noggrant pilla rent boxen med grepen, sopa raka kanter och fylla nytt fräscht vatten i deras hinkar. Det finns ett lugn och en härlighet i det också, att hästen är beroende av mig som ägare för att få en bra miljö. Precis så som det ska vara!

I ett litet infall av saknad gick jag ut till hästarna och pratade och joddlade som om dom vore mina barn. Baboh tog en paus från sitt frukosthö för att dricka vatten och hon drar genast min blick till sig. I sakta mak vaggar hon fram till hinken, dricker några djupa klunkar, smaskar och slabbar med resterna i munnen, för att sedan lika stelt ta sig tillbaka till maten. Mitt förnöjda leende och bebisprat dog ut och ersattes av en ledsamhet över att ponnyn nu inte ens skrittar bra i hagen. Men min starka, kloka ponny håller modet uppe och är fortfarande lika snäll att hantera, har fortfarande lika mycket tillit kvar hos oss och ger mig fortfarande muller och kärleksgester var gång jag passerar henne. Det sista som lämnar en är hoppet ❤

På torsdag nästa vecka har vi tid på Husabykliniken. Blodproven vi tog förra veckan visade inget speciellt utanför referensvärdena. Så nu får vi fortsätta utredningen...


Likes

Comments