Just one of those days. 

Ingen frukost på sängen men god frukost hos Fredrik som faktiskt var en helt underbar start på min dag. 

Sen gick det utför. Ångest, ångest och ångest. 

Älskade, älskade gammelmorbror Kalle dog hastigt i förra veckan. Vi var på minnesstunden idag och han var så kall... Jag väntade nästan på att han skulle vakna och och ge oss alla varsin kram, för att sedan fråga vad vi lipar över.  Men det kan han ju inte.. Hans varma hjärta har slutat slå, och hans glada skratt har tystnat. Sov så gott världens bästa Kalle. Alltid älskad, alltid saknad. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det skymmer lätt, och björklöven dansar tätt mot varandra. Svala vindar susar in genom mitt fönster, de håller om mig och får mig att känna mig trygg. Jag kan ändå inte sova, dock, drömmer jag. Jag drömmer om när vi kysstes vid havet. Jag drömmer om ditt skratt, dina händer, om din varma kropp, din mjuka röst.. Jag drömmer om att spola tillbaka tiden. Så att allt var sådär bra, när vi låg tätt intill varandra varje natt, och inget kunde komma åt oss. För första gången var det bara vi, och det var tryggare än de svala vindarna. Drömmen tar slut där.

När två så flerdimensionerade världar möts, vänds allting upp och ner.

Likes

Comments

Jag. Jag är en skadeskjuten fågel. Jag har dåligt med luft under mina vingar, eller snarare är det väl så att vingarna inte kan bäras upp av luften. Jag. Jag är vilsen. Jag virrar omkring. Jag vet vart jag vill, men hittar inte längre vägen dit. Jag. Jag är ledsen. Jag är förtvivlad, Jag är frustrerad. Jag. Jag sörjer. Sörjer förluster för min omgivnings räkning. Sörjer mina barns pappa, för att han inte finns, fast han finns någon annanstans men inte för dem. Jag. Jag är en brinnande eld men lågan börjar tyna bort. Jag är stark som tusen vindar piskandes mot ditt ansikte, men jag har förlorat min kraft. Jag. Jag är vilsen. Hjälp mig hem. 

Likes

Comments

Jag längtar efter dig. Vet du att jag längtar så mycket efter dig. Så mycket att hjärtat går sönder. Om jag blundar kan jag känna hur din hand smeker min kind. Jag kan känna dina starka armar runt mig. Nu när jag är svag är det så tydligt. Jag längtar efter dig så mycket. Jag vill höra din röst igen. När det är tyst kan jag nästan höra dig säga mitt namn. Jag kan höra dig viska i mitt öra; jag tycker så mycket om dig, du är det finaste jag vet.

Jag längtar så mycket efter dig. När det är mörkt, kan jag känna din varma trygghet. Jag kan känna din doft. Jag längtar efter att ta beslut som du sedan slår ner med att säga med ett lurigt leende: Det bestämmer väl inte du? Det bestämmer jag. 

Jag längtar efter att du är så trygg att jag inte behöver fatta beslut alls. För du gjorde det, och du har alltid rätt, alltid säger rätt saker. Alltid tar rätt beslut. Du gör allt i rätt tid. Hela du är rätt. Hela du är sansad och lugn. Allt jag behöver finns i dig. 

Jag längtar så mycket efter dig. Jag vill se dig stå med din väska i min hall och höra din djupa röst säga: Hej fina Carolina. Jag vill höra det igen. Jag vill känna hur du sen lyfter upp mig och kysser mig som bara du kan. Jag vill äta frukost igen med dig. Skala 15 ägg och plocka bort gulan. Jag vill sitta i soffan och prata bort hundra timmar med dig. Jag vill ligga i sängen och höra på när du andas. Jag vill gå tusen promenader med dig. Jag vill vakna bredvid dig, känna hur du håller om mig, med dina varma andetag i min nacke. Jag vill väcka dig så att vi kan titta på varandra i två timmar innan vi stiger upp och skalar alla 15 ägg.  Jag längtar efter dig så mycket. Jag ångrar så mycket. Jag ångrar att jag släppte dig så lätt. Det har varit så konstigt sen jag såg dig sist. Inget har blivit rätt. Det är bara du som är rätt. Jag längtar efter dig. Vet du att jag längtar så mycket efter dig. Förlåt mig. Jag vill känna dig igen. Varje dag i resten av mitt liv. Jag längtar så otroligt efter dig.                  

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde skriva en glad sång. Om dig och mig och sommaren. Hur vi tillsammans kysser havet. Där himlen är oskyldigt blå. Där det bara finns en av dej, en av mej och två av oss. Jag önskar att du kunde ta mig till stjärnorna..att vi kunde ätit på fina restauranger och lämnat dem i
häftiga bilar. Nu är det nog försent att säga förlåt. Jag menade inte att starta ett krig. Jag ville bara att du skulle släppa in mig. Men istället för att använda min styrka, antar jag att jag skulle låtit dig vinna. Nu känns allt som vissna detaljer och allt måste skrivas om, vi springer ju inte mer. Men jag kan inte ens stå när du inte ser på. Jag vill bara att du ska andas igen i mitt öra, vill ha dig närmre och att du ska ge mig värme. Jag tar på mig min röda klänning ikväll, känner mig någorlunda vid liv. Men snälla kyss mig innan du försvinner, för om jag skulle dö ikväll, skulle jag då göra det lycklig. Jag vill bara att du ska veta älskling, att för mig är du bäst. Kyss mig innan du försvinner. Min kärlek för alltid....

Likes

Comments

Vi är födda fria, men kedjade vilsna. Uppväxta med tindrande blick, ständigt sökande efter lycka. Stöpta i samma form med olika viljor och samma mål. Kom till oss lycka om vi inte kan komma till dej. Låt oss stöpas om med dig i samma form som vi är sprungna ur. Vi kämpar hårt för att behålla lugnet men inombords finns ett evigt krig. Kom lycka! Låt oss bekämpa ett evigt krig, låt oss få ro. Vi är födda fria, lycka. Kom och dansa med oss, dra runt oss i din underbara slöja, sväng runt med oss. Och sprid ditt rika damm ner på oss. Låt oss vara fria, låt oss födas igen. Fria, utan vilsna kedjor.

Likes

Comments

Jag minns så starkt den underbara känslan då var och ett av mina barn har lagts i sin pappas famn för allra första gången. Jag minns varenda lyckliga tår, varenda sus från sjukhusets fläkt. Varenda solstråle som letat sig in genom fönstret och upp på våra ansikten..och alla röster och ord som studsar i det tysta men så väldigt fantastiska dået. Jag minns exakt doften av lustgas och nytt liv i en omvälvande blandning. Jag minns så starkt hur all smärta med en gång försvinner. För där och för då är livet fulländat. Jag har burit vår gemensamma lycka och känt den. Röra sig. Sparka. Trycka, och jag har anat lyckan genom rörelserna. Men där, då var och ett av våra älskade barn tagit sina första andetag och känt sin pappas famn för första gången tappar man andan. Då står tiden alldeles stilla. Jag ser precis om jag minns tillbaka, hur stolt och hur lycklig han ser ut. Hur han har virat in sitt finger i våra små barns händer, samtidigt som tårar rullar ner för hans kinder. Jag minns såväl hur han burit dem mot sin axel med en stadig hand bakom deras sköra små nackar och lutat sin kind mot deras. Hur han ömt plockat upp dem och nynnat för dem på nätterna. Vidare minns jag hur han älskat dem precis så mycket som det lös genom hans ögon den där första gången de lagts i hans famn.

Det är så smärtsamt att tänka på de stunderna nu. Inte för att jag saknar honom, eller älskar honom. Utan för att våra fina barn gör det. För att han verkar ha glömt sin kärlek och de där stunderna. Att han flyttar ofattbart långt ifrån dem, och inte längre är en knivsudd av deras vardag. För att sedan inte umgås med dem när det är bestämt. Jag finner inga ord och kan därmed inte ens beskriva hur hjärtat slits itu. Vi är ju det som ska skydda, vägleda och fostra dem med vår starka kärlek till dem. Jag har så svårt för att acceptera att vi inte hyser samma kärlek till dem. Att vi inte alls känner samma saknad när de är iväg, att vi inte lika mycket vill se hur de växer, och att vi inte lika mycket är fullkomligt intresserad av att de ska vara perfekt lyckliga.

Mitt hjärta blöder och inga plåster i världen kan hindra det. Jag kan inte acceptera det. Jag kämpar och försöker hålla honom högt inför dem, men jag brister snart. Jag orkar inte låtsas att han är en bra pappa mycket längre till.

Jag minns så starkt de fruktansvärt ledsna ögonen på var och ett av mina barn, när deras pappa bestämde sig för att flytta och lämna dem utan sin kärlek.

Likes

Comments

Min vecka har i princip bestått av enbart konvalescens. Mina leder har värkt, mitt huvud har snurrat, och jag har varit bedövande trött. Med nöd och näppe har jag lyckats ta mig till jobbet och göra det som krävs av mig där. När jag sedan landat hemma har jag stort sett bara sovit och tränat, och sen sovit igen. Men så kom helgen och jag kände mig nästan som vanligt igen.  

Så igår firade vi låtsasmorfar Leif som idag fyller 80 år. Må han leva uti hundrade år Leifen! När jag vid ett tillfälle lämnade groggbordet och generation tre för att smyga mig ut i tv-rummet, fann jag något som var så vackert. Min riktiga morfar Roland, också av årgång 34, och Leif i varsin fåtölj. De lyssnade på Leif Perssons orkester vid Leifs bandspelare. De satt där, och de nynnade, klappade takten, lite spritröda och lulliga. Lyckliga och till synes friska. Jag stod en stund och kikade på dem. Vad som var så fint när jag fångades där i nuet är djupare än jag kanske kan förklara. Jag såg deras liv framför mig. Hur de en gång varit små pojkar, hur deras mammor vaggat dem i sin famn. De har växt upp och blivit unga män, arbetat hårt, på ett sätt som vi idag aldrig kan förstå. De har skrattat och gråtit, själva hållit nyfödda barn och vaggat dem i sin famn. Strävat och stretat. På något sätt är väl det här en del av belöningen. Att de nu, efter att ha slitit i sitt anletes svett, kan koppla av. Sitta i varsin fåtölj och lyssna på en orkester. De behöver inte oroa sig för framtiden för den är redan här. De behöver inte slita mer. De kan befinna sig här och nu. Men det finaste är, att de två är förenade i sorg och lycka. De två har älskat och älskar samma kvinna. De är förenade nu tack vare den kvinnan. Jag älskar dem båda och jag ska också sitta i en fåtölj och lyssna på Leif Perssons orkester om jag någonsin får fylla 80 år.



Likes

Comments

Underbara lördag! Barnen vaknade i vanlig ordning runt 05.30. Vem sa något om sovmorgon? 

Det är ingen idè att ens försöka dra sig en stund när de väl bestämt sig för att stiga upp. Frukost, städa, plocka undan leksaker, tvätta, städa, fixa mat igen. Plötsligt har någon slagit sig, oj oj, aj aj. Plåster hit och plåster dit där det inte ens finns en skada, men det är ju kul med plåster. - Vi drar till apladalen, sa min mun samtidigt som min kropp skrek: VILA DIN GALNING!

- VILA FÅR MAN GÖRA I GRAVEN!, skrek jag till kroppen.

Palta på alla grynen overaller. Var är vantarna? Där var en och där var en annan. Jaja, de får väl vara omaka, bara det är varmt. Ut i bilen. En, två, tre.. Vart är den fjärde? Just ja, hon är hos kusinen... Alltså, att hjärnan bara hinner med i den takt som jag måste hålla är ett under. Ibland händer det ju dock att man får sig ett eller två små psykbryt. Det var nära förestående när jag sedan fått ut alla till bilen och spänt fast dem.

För då...

Då hände det igen. Den satans vardagsoturen.

BIlen startar inte. Samtidigt sitter tre små gryn och repeterar efter varandra: - Men kör då mamma! KÖR!

Ja! Mamma ska köra när bilhelvetet startar. Sa jag inte, även om jag hade god lust.Jag engagerade grannarna i att försöka hjälpa mig med att få igång aset men den bara tickade. Min mekanikergranne satte batteriet på laddning och nu i kväll startade bilen. Men vid den sena timmen var ju inte Apladalen aktuell längre

                                          



 Det fick bli eftermiddagslek i trädgården istället.  Apladalen står ju kvar trots allt. 

Kan det kanske vara som så.. Att det inte är vardagsotur, utan jag som borde förstå, att, ett nytt batteri till bilen vore att underlätta livet en aing..

Likes

Comments

Nu jäfvlar i min lilla låda! Jag vaknade upp idag, med alldeles för lite sömn i kroppen, fast ändå upplyst på något märkligt sätt. Jag kände mig stark och andades balans för första gången på länge. Jag har levt i något slags mellanland och blivit så fruktansvärt sviken av den senaste tidens umgänge. Det handlar om såväl kärlek som vänskap, och jag har inte upplevt något liknande sedan tonåren, att vuxna människor kan bete sig som barnrumpor.. Igår kände jag mig hämndlysten. Jag ville förstöra deras liv för att betala tillbaka för all ångest, smärta och obehag de belagt mig med. Jag önskade att jag var den där bitchen, som inte vänder andra kinden till. Utan som slåss och spottar över axeln för sin stolthet, trycker till det as som förtjänar det. När jag tänker på det rent symboliskt ser jag mig själv, iklädd någon slags krigarprinsessklädsel. Sexigt som fan, jag har en yxa (denne är också symbolisk mitt i symboliken, icke att förringa dess iögonfallande styrka, där betraktaren känner fruktan) i min något blodiga hand, jag kan och har ju här slagits som en hel karl. Mitt bröst rör sig tungt men kontrollerat, jag har ju sprungit, för det gör man ju när man hämnas. Man springer för hela sitt liv här i fantasin, svingar yxor och slåss. I bakgrunden hörs musik, rock förstås (typ såhär http://www.youtube.com/watch?v=CdhqVtpR2ts jag är förresten sminkad som henne också, för den som undrar).

Så plötsligt när jag sitter djupt i min fantasivärld, bryts musiken. Krigarprinsessan bleknar. Dammet kring hennes fötter lägger sig, den täta dimman kring hennes häftiga hår skingrar sig, mörkret drar sig tillbaka och ljuset träder fram. Jag har kommit till den punkt i mitt symboliska tänkande, där jag inser vem jag är. Inte hämndlysten och astuff. Jag är bara jag. Jag är stolt utan yxa och blodiga händer. I symboliken är de som svikit mig pyttesmå slöa råttor vid mina fötter, jag böjer mig och klappar dem lätt på deras sträva huvuden. Såja lilla råtta, katten kommer snart, hon är snabb och hungrig. Katten är karma. Jag hör musik i bakgrunden igen, fast av annan karaktär nu. ( Såhär låter det: http://www.youtube.com/watch?v=WlBiLNN1NhQ ) Jag tar ett litet kliv över de slöa råttorna och ser karmakatten komma smygandes i ögonvrån, hon tar tid på sig men hon tar dem snart.. Så går jag därifrån visslandes till bakgrundsmusiken. Jag... Jag är den större människan.

  

Likes

Comments