Go kväll!

Hoppas eran dag har varit bra. Det har min varit förutom en hemsk smärta i ryggen. Dagen har ägnats åt workshops på smärtkliniken jag går på. Kommer berätta mer om detta. Därefter blev det en lugn promenad i skogen med en vän och hunden. Kvällen avslutades med att jag och sambo svängde förbi MM Sports och Budo fitness för att inhandla lite tillhörigheter till träningen.

Men för att återgå till det som bloggen idag skall handla om, min smärthistoria. Det blir ett ganska långt inlägg då jag har haft problem sedan 2011. Men som ni som har eller upplever kronisk smärta vet, är vägen oerhört lång, och full av svett och tårar innan rätt hjälp fås. Många har nog aldrig fått rätt hjälp heller, men det är inte försent. Att överhuvudtaget bli tagen på allvar har tagit mig till i februari i år.

Men jag har ett viktigt buskap innan jag berättar den långa, ja, rent tragiska historien. Det finns hopp! Ge inte upp, stå på dig/er! Men framförallt håll inte igen, stå inte ut för länge, du har rätt till den vård du behöver! Jag stod ut för länge! Hade jag stått på mig mer, och då vetat vad jag har rätt till, hade jag idag kanske inte behövt sitta med smärta dygnet runt som jag gör idag.

Allting började en natt 2011. Jag vaknade och behövde gå på toaletten. Jag kände att min högra fot hade somnat, ni vet sådär bortdomnad. Men vad brukar hjälpa då, jo att gå på foten lite försiktigt,vilket jag gör. Efter några steg viker sig foten kraftigt utåt. Den smärtan var så intensiv att jag skrek rakt ut, jag var säker på att den var bruten och vågade knappt titta efter, tårarna sprutade. Vad skulle jag ta mig till, ingen hemma fick röra eller knappt peta på den, och tanken att stödja på den var omöjligt, det gick inte att ens vila den lätt mot golvet. Efter att på något sätt samlat mig ringde jag sjukvårdsupplysningen och berättade vad som hänt. Jag blev tillsagd att lägga foten högt och avvakta under natten. Dagen därpå blir den blå och ingen förbättring så jag tar mig till akuten. En läkare tittar och petar lite på foten, det tar inte mer än tio minuter, ingen röntgen görs heller. Jag får en linda en krycka och blir ordinerad att åka hem och ta smärtstillande, det är enligt den läkaren en kraftig stukning som kan ta lite tid att läka men att jag snart bör va på fötterna igen.

Tiden går och jag börjar kunna gå på foten, den gör fortfarande ont hela tiden, inte lika kraftigt men de känns som att någonting inte står rätt till, men jag, dum sm man är, tänker att det kan ju ta tid innan den blir helt bra så jag körde på, började använda foten mer och mer och fortsatte mitt liv.

2014 börjar jag arbeta som trygghetsvärd, ett arbete som visade sig inte alls skulle fungera med den skadade foten. Den började blossa upp mer och mer. jag söker då igen läkarvård och hamnar hos en ortoped. Där tror man att det handlar om en stressfraktur och jag ordineras att vara sjukskriven med kryckor för att avlasta. Jag vill inte vara hemma sjukskriven så jag fortsätter att arbeta med kryckor men det går inge vidare. Det hela slutar med att jag under ett års är sjukskriven på heltid, medan det görs en rad röntgen av foten, vanlig röntgen, magnetröntgen och skiktröntgen. Men ingenting visar någonting stort som kan göra att jag har så ont. Man utesluter också stressfraktur då inte heller att hoppa på kryckor i 6 veckor gav någon förbättring.

2015 när ingenting blir bättre och när ortopeden inte vet vad mer hon skall göra, så blir jag remitterad till Nacka sjukhus för min första kortison injektion. Ingen skön upplevelse, men kanske skulle det hjälpa så det var värt att pröva. Sprutan hjälper ingenting! Inte så långt därefter hos en annan ortoped vid Globen får jag ytterligare en blockad, en kortison spruta till in i stortå leden. Dagarna efter denna såg foten ut sm en fotboll och gjorde fruktansvärt ont, jag kunde inte gå på flera dagar, men efter detta var effekten som bortblåst. Då vet inte heller denna ortoped vad han skall göra och jag får ett svar att du får lära dig leva med smärtan, vissa saker kan man inte göra någonting åt.

Jag tappar hoppet och det slutar i att jag återgår till att arbeta och låter livet rulla på som vanligt igen, med smärtorna i foten. Men jag skulle inte gett upp där! Inte långt efter börjar en smärta sprida sig i kroppen, först till motsatta låret från foten jag skadade. En ihållande kraftig smärta, den är kvar än idag. Jag fortsätter naturligtvis leva mitt iv som vanligt och kör på. Det är ingen ide att ge sig in i läkarsvängarna, ingen kan ju hjälpa mig i alla fall känner jag.

Förra sommaren, 2016, i augusti var jag med om en klämolycka på jobbet där jag klämde handen och fingrarna kraftigt. Jag gick i månader för detta hos arbetsterapeut och sjukgymnast då jag fick större och större problem, det spred sig upp i hela armen bak i ryggen och nacke, Jag svarade inte på deras behandling utan blev bara sämre. Jag började nu också få kraftiga smärtor i ryggen och i nacken. Nu hade jag ont i princip hela kroppen! Inga tabletter hjälpte ock en dag var det så illa att jag hade svårt att gå. Jag insåg då att det kanske var dags att uppsöka läkare. vilket jag gör.

Min ordinarie läkare var dock på semester så jag får träffa en annan läkare som totalt kör över mig. Jag sitter helt förtvivlad hos honom och ber om hjälp när han plötsligt frågar mig hur jag mår egentligen, han påpekar att jag inte har någon anledning att sitta hemma sjukskriven för det har jag minsann gjort så det räcker ungefär. Han sjukskriver mig på halvtid och jag går därifrån och känner mig så misstrodd och är helt förstörd. Tårarna sprutar och jag känner åter igen att det är ingen ide! Ingen ide att kämpa! Vem ska lyssna, vem ska ta mig på allvar!? Här får jag också mina första panikångest attacker.

Dagen efter detta går jag och jobbar halvtid. Jag hinner va på jobbet i 3 timmar när jag får en sån kraftig smärta i nacken, jag kan inte röra huvudet. Kollegorna ringer en ambulans då jag inte vågar röra mig och tårarna sprutar. Väl på akuten konstaterar man utan större undersökning, en kraftig nackspärr, får en muskelavslappnande spruta i ryggen och citodon och blir hemskickad. Men smärtorna i kroppen kvarstår!

Slutligen kommer jag till min ordinarie läkare, denna gång tar jag med min pappa, i hopp om att bli tagen på allvar. Jag berättar gråtandes om ambulans färden, om hur jag mår, hur ont jag har, HELA TIDEN, DYGNET RUNT. Jag talar om att jag orkar inte ha det såhär mer, Jag kan inte leva min vardag ordentligt längre. Då äntligen !!!! Läkaren inser allvaret och remitterar mig till en smärtklinik, med motivationen att min smärta är så långvarig och att den sprider sig och att jag försämras. Jag måste få komma till ett ställe som kan utreda varför jag har dessa smärtor, någon som kan gå igenom hela mig grundligt.

Här är jag idag, jag går ett rehab program på 9 veckor, varav 4 har snart gått. Jag har fått en ordentlig utredning, med blodprover, trycktröskel mätning, och gå test. Jag har inte fått en färdig diagnos än men det lutar enligt läkaren åt fibromyalgi. Framförallt får jag träffa människor och personal som förstår, som lyssnar och som faktiskt engagerar sig, PÅ RIKTIGT! Jag har på fyra veckor fått mer kunskap än jag fått på sex år. Bara det har givit mig så otroligt mycket hjälp! På fredag får jag veta vad min utredning och vad mina prover visar. Jag har bland annat fått kunskap om att en skada, min stukning, kan vara det som startar smärtproblematiken, hade läkar vården tagit den på allvar från början hade jag aldrig kanske behövt utveckla den smärtproblematik jag gjort.

Detta är det bästa som hänt mig inom vården sen 2011. Att jag inte kommit hit tidigare! Alla med smärta borde få komma till ett sådant ställe direkt! Långvarig smärta är nämligen ingenting som allmänläkare är speciellt insatta i. Mycket av det jag vet idag vet inte ens min läkare på vårdcentralen.

Denna historie blev nu lite förenklad men i det stora hela så är de viktiga med. Med denna vill jag visa min väg, hur man sm patient får kämpa! Kämpa tills man nästan inte orkar med, tills man är så nerbruten att psyket går sönder! Har du ont på flera ställen, en utspridd smärta eller en smärta som är där hela tiden. Kräv att få kontakt med en smärtklinik. De vet i alla fall att smärtan inte är något påhitta!! Stå på er! Ni har den rätten!!


Love // Carolina

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej alla fina!

Hur har er dag varit? Jag hoppas ni fick en god nattsömn och vaknade utvilade?

Jag har haft en fin dag. Jag sov riktigt bra för första gången på länge. Jag har senaste tiden vaknat varje natt runt 3.-4 tiden, vilket stör min rytm väldigt mycket.Så det var så skönt att få sova ut ordentligt.

Kroppen idag är ganska stökig, men jag har försökt att aktivera mig trots detta. Det är så oerhört viktigt att röra på sig trots smärta, både för det fysiska välbefinnandet men extra mycket för det mentala välbefinnandet.

Morgonen startade därför med en lugn promenad med min hund och därefter väntade en mysig frukost hemma och städning av lägenheten, i den mån jag kunde utifrån smärtorna. Jag måste verkligen tänka till och inte göra för mycket för då vet jag att jag kommer få ett bakslag. Kom ihåg att lyssna på kroppen! Jätte viktigt!

Kvällen avslutades med att äta en fantastisk middag med min sambo. Super mysigt! Sitta ute i solen och njuta, Det gör gott för kroppen.

Imorgon tänkte jag skriva ett inlägg om "min historia". Hur hela min problematik med smärtorna började, från början till där jag står idag, missa inte det!

Tills dess hoppas jag att ni får en underbar söndagskväll och tar hand om er!

Love // Carolina


Likes

Comments

Jag har skapat denna blogg för att kunna delge er där ute den kunskap och den information, tips och ideér jag har och får kring kronisk smärta. Hur det är att leva med den, hur man kan lära sig att acceptera den, men framförallt hur man kan hjälpa sig själv till en bättre livskvalitet trots smärtan och värken. Varför har jag ont hela tiden? Vad har jag för diagnos? Kan jag bli bättre? Kommer jag någonsin att bli frisk?

Detta är några av de frågor som jag vet rör sig hos en person som har ständig värk, inklusive mig själv. Dessa frågor skapar en oro och en stress hos oss som lever med detta. Ofta är okunskapen och det faktum att man inte får rätt hjälp så frustrerande att det inte bara slutar i fysisk värk utan även i en psykisk värk, vilket jag kommer att ta upp mer om senare.

Med detta inlägg ville jag hälsa er välkomna och hoppas att denna blogg skall kunna hjälpa fler av er som själva drabbats, eller är nära någon som drabbats av kronisk smärta av olika slag. För det finns hopp!

Love / Carolina


Likes

Comments