That's life

Söndag idag. Varken jag eller Johan ska till jobbet imorgon för vi har äntligen semester! Eller ja, Johan har äntligen semester. Jag har ju varit sjukskriven större delen av sommaren. Men jag kan säga att efter jag kom tillbaka på jobbet för någon vecka sen har jag gjort mig förtjänt av ytterligare ledighet.
Det är sådant kaos på jobbet, bara vikarier, ingen har koll, underbemannade så det skriker om det. Jag har tröttnat, rejält. Jag har jobbat halvtid dom här passen, men ändå varit den som har gjort mest. Aldrig suttit, alltid varit påväg för att hjälpa någon.
Så ja, 3 veckor semester är välbehövligt! Dessutom åker jag och Johan till Grekland på torsdag. Kan inte bli bättre!

- Shit happens'

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

That's life

Idag gjorde jag mitt tredje pass på jobbet efter sjukskrivningen. Det känns som jag aldrig har varit borta i princip. Så nu har jag bara tre pass kvar denna veckan och sen går jag på semester i tre veckor. Dom säger att man ska börja lugnt. Först var jag sjukskriven i 2,5 månad sen jobba halvtid 6 pass och sen tre veckor semester. Undra om det är lugnt nog?

En text som stämmer så fruktansvärt väl! Den beskriver min bipolära sida. När man är inne i en period då man mår lite sämre så mår man riktigt dåligt. Men när man mår bra. Då mår man så bra så man hade kunnat uppnå vad som helst. Så känner jag iallafall. När jag mår bra så finns det inte någon som kan sätta sig på mig. Det gäller bara att komma ihåg det när man inte mår lika bra också.

- Shit happens'

Likes

Comments

That's life

Första dagen tillbaka på jobbet. Visserligen bara halvtid än så länge. Så vid 11:15 gick jag hem och redan då var jag helt slut. Trött för att det var längesen jag gick upp så tidigt, trött på att kaoset på jobbet och avdelningen fortfarande finns kvar och har eskalerat betydligt.
Men det viktigaste: jag hade ingen ångest. Dock där ångesten brukar sitta och så det brukar kännas, den känslan har blivit utbytt mot tomhet. Jag fick inte ångest på jobbet idag, jag kände mig bara tom. Tom i hela huvudet. En obehaglig känsla som jag verkligen inte hoppas stannar kvar.
Kan det vara för att jag känner mig klar på Kolla äldreboende nu? Kanske är det dags för mig att gå vidare till något nytt och utmanande.

- Shit happens'

Likes

Comments

That's life

Sen medicinen började göra sitt så har hela mitt psyke och hela min tillvaro blivit bättre. Jag är inte alls så orolig som jag ofta var innan. Det spelade ingen roll vad det handlade om, allt oroade mig. Skulle jag åka med bussen en viss tid höll jag på att stressa ihjäl mig över att jag skulle missa bussen, att bussen inte skulle vara i tid och då skulle jag bli sen, att jag skulle gå av vid fel hållplats osv. Såhär tänkte jag om allt. Från det att jag slog upp ögonen tills det att jag hamnade på huvudkudden igen på kvällen. Det tog en del på mitt psyke, jag var i slutet innan jag blev sjukskriven mentalt utmattad och min kbt terapeut sa att jag för andra gången i mitt liv hade gått in i väggen.
Jag var så trött på den där jävla väggen så jag kunde spy på den!
Men det är här jag får akta mig. För sen medicinen började göra mig piggare och mer redo för livet så har jag börjat ta på mig mer och mer saker igen. För jag känner inte någon gräns innan den där väggen kommer. Jag kör på i full fart tills det inte går längre. Prestationsångest kallas det.
Det är ingen hemlighet att jag söker andra jobb. Min chef vet det, mina arbetskamrater vet det. Ja alla vet det. Att jag inte trivs på Kolla med alldeles för långa arbetsdagar och alldeles för lite personal. Jag behöver en ny utmaning. Jag behöver komma till ett nytt ställe där ingen känner mig, där jag kan vara den jag vill vara. Där ingen tror sig veta allt om mig för att jag har olika diagnoser för psykisk ohälsa. Jag vill komma till ett ställe där man bryr sig om varandra och man kan lita på människor igen. För det gör jag inte på Kolla. Jag känner mig inte trygg där längre och det vet min chef om.
Jag var iallafall på Sahlgrenska på intervju häromdagen. Det är här jag märker att min medicin gör skillnad. För jag skulle alltså ta mig från lägenheten och hela vägen till Sahlgrenska och avdelningen jag skulle intervjuas på själv. Utan medicinen hade en varningslampa tänds i mitt huvud direkt.
Men jag kom dit. Inga panikkänslor på tåget som blev försenat eller på bussen som jag skulle åka med till Sahlgrenska och inte riktigt visste vart jag skulle hoppa av. Jag hittade till och med avdelningen utan hjälp och i god tid innan intervjun. Alltså det kanske låter jättetöntigt men det är såhär mina dagar har sett ut. Jag har spenderat större tid att stressa över allt som kan hända och gå fel under dagen mer än vad jag stressar över det jag verkligen ska göra.
Jag tror att det är därför jag är så rastlös nu. Visst, medicinen ger mig en biverkning så jag är rastlös i hela kroppen och hjärnan. Det bara kryper i mig på nätterna så jag inte kan sova. Men från att tänka på varenda liten detalj som kan gå fel i allt jag gör till att knappt oroa mig alls. Min hjärna måste ju ha en chock där inne. Den måste ha så tråkigt när jag inte oroar mig längre. Därför jag har tid att ligga och tänka på andra saker på nätterna och inte kan sova.

Intrvjun gick bra, kanske till och med jättebra. Men efter intervjun på natten sov jag dåligt. Jag var stolt över mig själv över hur bra det hade gått. Men samtidigt kom ångest och la sig över mig. Jag spenderade hela natten till att komma på olika anledningar till att tacka nej om jag skulle få jobbet. Jag kom fram till att jag inte skulle klara det och sjukhus nog inte alls är min grej ändå. Varenda liten dålig tanke om mig själv kom upp och jag var helt övertygad om att jag inte kommer klara jobbet så det är ingen idé att försöka.
Men tidigt på morgonen började jag istället tänka på kolla äldreboende. Varför jag inte trivs där och hur mycket jag har att ge som jag faktiskt inte ger där. Jag vill utvecklas, bli duktigare. Få göra alla dom saker som en utbildad undersköterska ska få göra men som man missar när man jobbar på äldreboende. Det var då jag insåg att om jag får jobbet på Sahlgrenska så måste jag ta det. Jag måste ta det och jag ska klara det. Detta har jag drömt om sen jag studerade till undersköterska. Om jag får det jobbet måste jag ta den chansen. Jag måste och jag kan!

- Shit happens'

Likes

Comments

That's life

Om en vecka börjar jag jobba igen. Bara 50 % och bara i två veckor för sedan går jag på semester. Jag är lite nervös över hur jag kommer känna när jag ska gå in på jobbet första gången på över två månader. Jag tror det kommer vara lugnt när jag väl börjar jobba. Men jag är faktiskt nervös över de första 15 minuterna. När jag kommer in genom dörrarna och ska upp till andra våningen och byta om. Det kommer nog vara värst. Jag får faktiskt en liten klump i magen när jag tänker på det. Däremot kan jag inte riktigt säga om den klumpen är ångest eller nervositet. Det är nog lite av båda.
Dock ska det ändå bli skönt att gå till jobbet igen. Komma ut varje dag igen och göra något viktigt. Även fast det är väldigt korta pass än så länge.

- Shit happens'

Likes

Comments

That's life

Nu märker man att medicinen fungerar. Jag har fram tills för två veckor sen legat på soffan och varit deprimerad, ångestfylld och inte orkar någonting.
Men jag började smått få tillbaka energin och kunde hitta på mer och mer saker. Idag startade jag ett projekt som jag och Johan har dragit oss för sen vi blev tillsammans i princip. Men som vi har sagt ett antal gånger att vi måste fixa. Nämligen vår klädkammare. Jag tog ingen "före-bild" för jag skämdes så. Vår klädkammare har varit ett ställe där vi bara har skickat in saker. Det har varit saker från golv till tak och projektet har vuxit sig större och större. Idag sa min energi till mig att jag inte kan leva i den röran längre. Så jag tog ut ALLT och har fixat iordning där inne så jag kan ha mina kläder där och en sminkhörna.
Efter fyra vändor upp till vinden och minst lika många till soprummet så är jag färdig och jag är så nöjd!

Äntligen börjar orken komma tillbaka. Jag börjar bli mer och mer redo för jobbet. Dessutom är ångesten så gott som borta de flesta dagarna. UNDERBART.


- Shit happens'

Likes

Comments

That's life

Har sovit dåligt senaste veckan. Medicinen gör mig trött kroppsligt men hjärnan kan verkligen inte vila. Den tänker på allt och vid fel tillfällen. Antingen kan jag inte somna för hjärnan är så rastlös eller så somnar jag som en stock och sover fram tills 03-04 på natten och sen är jag helt klarvaken och kan inte somna om. Tror det är bra att jag ska börja jobba 50% om två veckor så hjärnan får aktivera sig lite.
I natt tog jag dessutom en insomningstablett för att jag var så trött och verkligen behövde sova. Den hjälpte men som alltid vaknar man upp dagen efter med en smak i munnen som bara smakar en smak. Vilket är den värsta smaken för mig för jag har emetofobi. Vilket är att man har fobi för att kräkas, se någon annan kräkas eller bara höra det. Det är min största fobi.
Inte för att äckla någon nu, men när man har haft en utekväll med lite för mycket alkohol och kvällen slutar med att man måste spy lite. Så, exakt så smakar min mun idag.
Det är konstigt, världen har gått så långt framåt. Dom har uppfunnit och kommit på de skummaste grejerna men så är det ingen som har kommit på en medicin som smakar gott.

Iallafall, lunchade med pappa och mamma igår och idag ska jag träffa Johanna. ❤️

- Shit happens

Första bilden - i fredags och jag var lycklig och skulle hämta Johan efter jobbet.
Andra bilden - JORDGUBBAR med CHOKLAD 🍓❤️
Tredje bilden - Glenn blir mer och mer tam. Nu har jag alltid buren öppen om jag är hemma och han flyger ute i lägenheten. Mest sitter han hos mig och gillar att bli gosad med.
Fjärde bilden - Min fina sambo kom hem med blommor efter jobbet till mig. Som vanligt rinner tårarna och jag blir så överraskad men jätteglad!

Likes

Comments