När jag var runt 17 hade jag ett av mina första ”riktiga” sommarjobb, alltså inte plocka jordgubbar osv, det var på Riksbyggen i Helsingborg, närmare bestämt V Berga.
Jag och en annan tjej skulle hålla rent på deras gårdar. Vi gick där och rensade ogräs och tyckte det var allmänt skittrist, tills en dag, då tyckte iaf jag det blev lite roligare!
Där kom ut en kille från en av trappuppgångarna, han var ju skitsnygg och tittade dessutom direkt på mig. Jag kände bara hur ansiktet blev kanonrött. Han traskade bara vidare dock, med ciggen i handen, troligtvis var han några år äldre än mig.

Efter den dagen längtade jag till jobbet.

Dagen därpå såg jag honom inte, inte nästa dag och inte nästa heller och jag tänkte att han nog inte bodde där så det var väl första och sista gången jag såg honom. Men tji fick jag, han kom tillbaka och gick dessutom rakt fram till mig och sa- Tjena, ska du ha en cigg?! Självklart ville jag det, jag rökte sedan tidigare också men det var ju inte ciggen i sig, jag ville röka med honom!!!!
Efter den dagen sågs vi varje dag i fem år.

Livet som nykär, det vet väl du också hur det är hoppas jag? Det är helt underbart, allt är frid och fröjd! Men när dimman börjar lägga sig och dagarna bara blir till vardag kommer ofta det sanna jaget fram.
Jag var kär i denna två år äldre man och han i mig, enligt honom själv. Han var som tidigare sagt, väldigt snygg, muskulös, hade gröna ögon och såg lite exotisk ut, han var lite mystisk och spännande.
Han gjorde inte särskilt mycket, han bodde hos sin mamma där även jag kom att bo till slut. I lägenheten bodde även en äldre dam, kallad Harriet, hon var funktionsnedsatt med utvecklingsstörning, hon satt alltid på sitt rum och Johans mamma Pia skulle ta hand om henne, hon var sk ”god man”.

Efter ett tag så valde jag och Johan att leta efter något eget, vi fick hyra en vindsvåning mitt i stan i andra hand. Skitkul, tyckte vi! Det jag dock inte visste då var att detta var början på vad som var nära slutet!
Vi gjorde ingenting om dagarna, vi levde på socialbidrag, till slut började vi festa, hårt! Det var mestadels ravefester, förfester, efterfester hos alla möjliga kända och okända människor. Jag hade jättekul! Jag dansade mig igenom livet, jag drack mig igenom kvällarna och nätterna för att starta om på nytt nästa, jag var ung det var precis så här livet skulle vara. Jobba kan man göra sen!
Men på de här festerna flödade en hel del andra saker, kriminalitet och droger minst sagt! Johan var inte sen med att nappa på det här och faktiskt inte jag heller, kriminalitet var inte min grej så det blandade jag mig inte i, men lite brass, tjack o någon pilla hit och dit gjorde det hela lite roligare. Det varade ett tag och sen hade jag provat på det, det var inte värt det och jag höll mig till spriten.
Johan var fast! Han var fast i drogerna och han var fast i kriminalitet. Lägenheten vi bodde i förvandlades till en knarklya, Johan pundade dygnet runt. Hans favorit var tjack och för att varva ner tog han piller som ibland jag fick hämta åt honom. Jag sprang ofta ärenden för att hämta och lämna det ena och det andra.
Johan blev elak, det hade han varit ett bra tag, men livet var fortfarande roligt med allt festande. Till slut blev det så pass att han nästan alltid stannade hemma. Då skulle jag göra allt och inget. Oavsett vad och hur jag gjorde så var inget bra nog, det var konstanta påhopp och jag började med tjacket igen, då kunde jag se förbi hans mörka ord och mördande blick. Jag gick ner i vikt, väldigt mycket och mådde väldigt dåligt efter ett tag. Jag åt inget och kroppen gick på högvarv.
En dag stod jag i köket och diskade, vi hade ett litet takfönster i köket med en liten stege utanför, Johan kom ut i köket och hade av någon anledning klätt upp sig. Vit oknäppt skjorta med svart kavaj.
Jag gick ut från köket och in på toaletten för jag ville inte vistas i samma rum som honom just då. Efter ett tag går jag ut och kollar vad han håller på med, då har han klättrat ut genom takfönstret och står på stegen och skriker JAG HOPPAR NU!!! JAG HOPPAR NU!!!, sen ser han mig och säger - ser du vad du gjort med mig, jag vill inte leva längre din äckliga jävel!
Utan att tänka blev mitt svar, JA, MEN HOPPA DÅ FÖR HELVETE, JAG KAN HJÄLPA DIG!!! SKA JAG PUTTA PÅ?!
Allt han utsatt mig för och mina känslor inför det kom ut i en och samma mening och ja, jag önskade livet ur denna man.
Jag gick ut från lägenheten med Johan ståendes på taket fortfarande, jag hade lust att bara stänga fönstret och låta han stå där tills han bara inte klarade av att stå längre. Men jag gick, när jag kom tillbaka hade Johan ”snedtänt” ordentligt.
Han hade möblerat om hela lägenheten, där fanns ingen logik alls. Vardagsrummet hade blivit sovrum och sovrum hade blivit vardagsrum och allt var bara huller om buller. Johan satte sig i ett hörn och grät. Där fanns ingen logik i hans agerande och heller inte i vad han sa.

När Johan började varva ner och inse att just denna gång hade det gått för långt så blev han sååååååå snäll och kärleksfull. Då blev det även att jag ville hjälpa honom igen.
Då var vi lyckliga och utan droger ett tag för att sedan börja om igen, till slut fick jag och Johans mamma som själv levt som missbrukare, in honom på ett behandlingshem.
Det gick bra och Johan började få ett liv, ett normalt sådant, ett jobb t.o.m. Vi hyrde en villa, inte långt från hans mamma och vi skaffade en hund. Raijka! Fina älskade Raijka, hon var min ögonsten. En samojed.
Vi bodde i villan och Johan gick på sina AA-möten tillsammans med NA-möten. Johan saknade dock något, det märktes. Han ville festa igen, jag ville leva normalt. Så han festade och jag levde normalt. Ibland kom han hem, ibland inte. Ibland fick jag köra ner och hämta honom i stan fastän jag egentligen inte visste hur man körde bil. Jag körde och hoppades på att där inte var några poliser eller andra bilar i vägen i stan.
När Johan kom hem på morgnarna oftast så såg han hemsk ut, hans pupiller var mer eller mindre osynliga. Frågade man honom då vad han hade tagit så hade han inte tagit något och blev vansinnig för att jag anklagade honom.

Det syntes så väl, ibland kom han hem med pupiller som tefat. Då hade han inte heller tagit något. Han hade även en speciell sak med läpparna som han gjorde, de putade ut lite.
Johan var mer och mer konstant drogad. Jag själv hade lagt ner det där för länge sen utan problem.
Självklart ville jag hjälpa Johan till en början och försökte. Jag var snäll och kärleksfull så som en flickvän ska vara.

Vid det här laget var det nästan farligt att leva med Johan för man visste inte på vilket ord han kunde reagera på. Han förvrängde allt och blev vansinnig, han slog sönder dörrar, tog stryptag på mig, puttades och tvingade mig att ha sex. Han jagade mig i huset när han blev arg och jag försökte givetvis att komma ut, en dag så hann jag in i badrummet, låsa och hoppa ut genom fönstret och sprang det fortaste jag kunde genom trädgården och ut genom grinden. Kvar lämnade jag Raijka och jag var så rädd att han skulle skada henne, han visste ju hur mycket jag älskade henne.
När jag kom tillbaka så var Johan omvänd, han hade köpt rosor, han grät och han bjöd mig på middag, han sa FÖRLÅT, det var inte meningen! Så de magiska orden, Jag älskar dig!
Så vi började om på ny kula, det var lugnt ett tag för att sedan börja om igen. Dagligen fick jag höra hur fet ful och äcklig jag är. Jag kan höra det i mitt huvud, Din fete fule äcklige jävel!!!! Varje dag! Flera ggr.

En dag skulle jag gå till jobbet, jag sa hej då till mina djur, Raijka, Liam katt och Sahara som också var katt. Sahara tyckte inte riktigt om Johan och höll sig mest till mig. Den dagen var Sahara bakom tvättmaskinen och jag vet att Johan störde sig på att hon var där. Jävla katthelvete sa han och tog moppskaftet och skulle fösa ut henne. Men som tur var så fick jag stopp på det. Han släppte skaftet och gick därifrån och jag gick till jobbet.
När jag kom hem fanns inte Sahara där, hon gick ju aldrig ut i princip, så var var hon? Johan visste inte, sa han! Men moppskaftet hade fullt av päls på sig. Jag vågade inte ifrågasätta men jag misstänker än idag att Johan slog ihjäl henne.

Jag fick nog den dagen och jag tog mod att börja avveckla vårt förhållande. Det skedde gradvis då jag hade en del att ordna innan så jag hade någonstans att gömma mig!
Efter det beslutet kände jag dels lycka givetvis, kanske jag skulle få ett normalt liv utanför det här, men en enorm rädsla tog överhanden. Jag var så rädd för Johan, rädd för att bli våldtagen, rädd för att bli slagen och rädd för att ständigt få berättat för mig vem jag är, jag är den fete fule äcklige jävlen. Jag är ingenting och ska inte tro något annat!

Med hjälp av mina föräldrar så lämnade jag Johan. Jag berättade inte allt som hänt men de visste vilken skitstövel han var och hade alltid velat hämta mig därifrån, men jag ville aldrig.
Johan flyttade hem till sin mamma då hyresvärden inte tolererade hans beteende.

Jag fortsatte mitt liv men hade en del saker som jag ville ha hemma hos Johans mamma. Min egen mor följde med och hämtade saker och väl där blir det världens bråk! Johans mamma flög på mig och klöste mig och skulle bita mig som om hon hade rabies, förvisso hade hon hepatit, men det uppvisar inte de symptomen vad jag vet. Jag var dock livrädd själv att hon hade smittat mig, men det hade hon som tur var inte.
Antagligen hade Pia tagit ett återfall, tillsammans med sin son.
Lilla Harriet fanns kvar i lägenheten och medan Johan och hans mamma pundade på glömdes hon bort för att tillslut bli ihjälslagen av Pia. En hemsk och tragisk historia. Min mamma var väldigt orolig för henne och ringde polisen där detta uppdagades.

Men, varför fortsätter man att leva med en man som Johan i FEM år?!
Den frågan ställde jag mig själv också ibland, jag förstod inte vad det var för fel på mig själv. Det är väl bara att gå, polisanmäla så de låser in honom? Jag polisanmälde Johan flertalet ggr, men det lät hela tiden att det inte fanns några bevis. Så inget hände.
Till slut brydde jag mig inte om det, dessutom höll han på att slå ihjäl mig när han kom hem för att jag anmält honom. Jag vågade inte lämna honom, sen ibland lovade han guld och gröna skogar och han blev bättre, slutade med drogerna skaffade sig ett jobb och vi hade det bra ett tag och man trodde att NU har det blivit bra. Men nej, det blev likadant igen!
Hoppet är det sista som överger en sägs det och ja det är sant. Jag hoppades på att det skulle bli bättre, allt det onda hade blivit vardag för mig och jag levde i det med en konstant rädsla för vad som skulle trigga just nu, men precis när brytpunkten kom och jag var redo att lämna så blev han helt underbar igen. Det var alltid så och jag gick på det varenda gång!

Där finns många människor som säger - Ja men lämna då! Varför stannar du kvar?!
Jag förstår varför man inte lämnar och jag har full förståelse för dessa kvinnor! Det är inte att BARA!

Efter Johan så var jag länge rädd, rädd för att möta honom någonstans, så jag flyttade till en annan stad. Jag blev mindre rädd och kände mer och mer att jag kan lita på folk vilket jag alltid haft svårt för. Idag har jag Andreas, min trygghet och min kärlek i livet!
Idag är jag vacker, fortfarande lite fet, men definitivt inte äcklig, jag är kvinna och människa. Jag är NÅGON!


#kvinnomisshandel #droger #våldtäkt #missbruk

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har lyckats jävligt bra med en sak i livet och det är den här lilla killen!
Min Carl. Han är alltid glad och alltid med på noterna. Tillsammans med min man, mitt hus, mina djur och de få men viktiga vänner jag har i mitt liv var han den sista länken till ett komplett liv.

Vägen dit har dock varit väldigt svår!
För det första var det väldigt många åsikter kring graviditet och min epilepsi, jag skulle inte få ha barn, det vore bättre så för tänk om jag får ett anfall.
Tänk om mitt barn får epilepsi, tänk om du inte orkar ta hand om det, du vet väl hur jobbigt det är?! Nä, det är bättre du inte skaffar några! Tänk dessutom på dina mediciner, ditt barn skadas utav de, du kan inte heller amma, det är inte bra för ditt barn! Så åter igen är det bättre att du inte skaffar några barn. Du kommer aldrig kunna vara själv med det och du kommer aldrig förlåta dig om det skulle vara missbildat eller om det händer något när du tar hand om det!

Många åsikter från andra och mycket mental styrka från mig själv och med min mans stöd så lyckades vi efter flera års försök få vår lilla prins. En enkel och underbar graviditet och en lika enkel förlossning ledde till en underbar och välskapt liten kille.

Dessutom anfallsfrihet i snart två år! Carl har mer eller mindre räddat mitt liv, i vissa fall kan man nämligen bli av med sina stora anfall efter en graviditet.

Min son är väl omhändertagen, alltid ren och fräsch, får den mat han behöver och nog mer därtill och det viktigaste av allt, han fostras med kärlek och han är min och min mans största och gemensamma kärlek!

Så nu när vi ska försöka oss på nummer två får vi se om åsikterna kommer drössla på samma vis.

Jag är den bästa mamman till min son, epilepsi eller ej! #epilepsi #graviditet

Likes

Comments

I väntan på att gubben ska bli klar på dass så vi kan ta en PW tillsammans med barnvagn och hundar.
Hela familjen "Svensson" ska ut och traska. 😉
Jag själv ska avsluta på gymmet så det här är bara uppvärmningen för mig. Jag har ett antal kilon att gå ner, närmare bestämt 20 kg. Gårdagen gav mig nämligen en chock. Jag hade gått upp 8 kg på bara några få månader och min mens har bestämt sig för att försvinna som följd. Det var dags att se sanningen i vitögat och come clean! Jag berättade för min man vad jag vägde och bad faktiskt om hjälp och stöd vilket inte alls är jag egentligen. Jag är väldigt mycket " kan själv"!

See U later!

Likes

Comments

Välkommen till mitt vilda liv bestående av småbarn, pelargoner och hundar.
Eller hur låter det vilt? Not!
Givetvis ingår så mycket mer i mitt 35 åriga liv. Jag bor i Hjärnarp, NV Skåne, med min man Andreas och min nu tio månader gamla son Carl, mina två hundar, Casper som är en Samojed samt Elvis som är en Kinesisk nakenfis. Hundarna går även under namnen Krabban och Zlatan av min brorson Elvin. Orsak okänd, finns ingen relatering what so ever!
Arbete då? Brukar ju vara en viktig fråga och så även för mig, men nej, jag har inget arbete. Jag har varit sjukskriven i över tre år pga min epilepsi. Den sista augusti i år valde jag att sätta stopp för fortsatt sjukskrivning som skulle gått över i sjukpension istället! Det hade inneburit en halverad inkomst för mig och troligen lett till att vi sålt vårt underbara hus. Jag valde att skola om mig och börja studera till undersköterska och det börjar jag med i september.

Så! Fokus på följande: inredning som är ett stort intresse, blommor och specifikt pelargoner och odling i sig, min älskade son och hans utveckling, vid intresse berättar jag mer än gärna om min epilepsi samt mina studier. Hundar kommer det säkerligen skrivas en del om och mycket fokus kommer att läggas på hälsan! Viktnedgång är ett måste, dels pga framtida operation samt för att få tillbaka mensen och flåset!

Summa summarum, detta kommer bli en öppen, rak och ärlig blogg! ENJOY!

Likes

Comments