Header

Dag 123

Det finns inga direkta restauranger där vi bor. Vi känner inte till området så väl men på platserna vi varit runt på så ser det väldigt dött ut.
Det är massvis med trafik och väsen. Det finns heller inga trottoarkanter (som vanligt i asien), problemet här är att dom bygger om utanför vilket tvingar oss längre ut i vägen än vad vi önskat.

Överallt susar det förbi Jeepneys. Jeepney är en typ av buss kan man säga, den fungerar åtminstone så i trafiken. Komforten är inte att jämföra med en vanlig buss utan denna har två bänkar i trä som man sätter sig på. Fordonen är väldigt lika "songtheaw" i Thailand, om ni minns "blåbussarna".

Jeepneys är faktiskt ganska häftiga och har en alldeles särskild historia. De är i grunden en Willys Jeep som sedan blivit förlängd.
Därefter är de ofta stylade och motivlackerade med massa krimskrams hängande överallt.

Anledningen varför Filippinerna använder just denna typen av transportmedel är tack vare amerikanerna som lämnade dom efter sig efter andra världskriget.
Det finns även tricycle här, det är en annan typ av transportmedel men det berättar jag i ett annat inlägg.

Juste! Tomt av restauranger är så nära sanningen jag kommer. Det finns någon enstaka bredvid 7Eleven men när vi velade mellan alternativen så vann 7Eleven helt klart. Där finns det så goda trekantmackor och billigt är det också.

Vi åkte jeepney till en busstation efter vi ätit upp. Det kostade nästan ingenting alls att åka de tjugo minuterna det kan ha tagit.
Längst vägen såg vi en stor folksamling som kollade in bakom ett staket, där inne i dungen hängde en man i ett av träden.
Han verkade och var förmodligen livlös. Sjukaste.

Bussterminalen var ganska svår att hitta. Som tur är så är filipinos ruskigt bra på engelska. Nästan så att man känner sig sämre i språket ibland. Det underlättar verkligen att man kan prata med majoriteten av människorna.
De lär sig engelska i skolan och deras uttal är grymt. Vi grötiga skåningar blir avis.
Att nästan allihopa är trevliga och hälsar och vinkar gör ju allting så mycket trevligare!

Vi hoppade på en buss som tog oss till Moalboal. Det är en liten liten by två och en halv timme söderut.
Bussen hade AC och var modern, sedan var vi evigt tacksamma över sittplatserna vi fick.
Färden var till en början lugn, det var tack vare all trafik. Det gick inte så fort framåt men vi har ingen brådska.
Så snart vi lämnat stan bakom oss så ökar hastigheten och vägarna blir ännu sämre mot förut.
Det var inte bara jävligt trasiga vägar utan gropiga och kurviga med.

Vägen följer kusten en bra bit innan vi kliver av. Busschauffören påstår att vi är framme men som vanligt tvivlar man. Vi säger inte emot utan är väldigt nöjda med den jobbiga åktur vi redan fått, knappt att vi höll ut längre ändå.

Moalboal var alltså stället vi nu stod i. Jag skulle kunna börja meningen med att "alla ropar tuktuk och blabla" men då hade jag ljugit. Här finns inga påstridiga försäljare eller någotsåinihelvetejobbiga tuktuk chafförer.
Vi sätter oss tvärs över gatan på en liten restaurang och detta blir då den första riktiga filippinska restaurang som vi kommer att äta på.

Först när vi slår upp menyerna så blir vi förvånade över hur billigt det faktiskt är. Nu är det ju dessutom ny valuta vilket gör det hela lite roligare. Den kan snabbt jämföras med thailändsk bath (dela priset med fyra) men stämmer inte riktigt alls egentligen, jag brukar ändå göra den översättningen för att få en snabb prisuppfattning.
En filippinsk Peso är 0.18 sek. 18 kronor på 100 Peso alltså.

Maten vi beställer är carbonara. De kostar 11 sek styck vilket får anses helt okej för vår del. Vi tar även en mangoshake som kostar 3 spänn.
Jag har inte ätit carbonara särskilt många gånger men de få gångerna jag testat så var denna gången överlägset bäst.

Precis när vi betalat notan och ska leta boende så kommer det fram en filipinos och frågar vart vi är påväg och om han kan hjälpa oss. Vi vill någonstans, det vet vi alldeles säkert. Men exakt vart har vi ingen koll på.
Vi har som vanligt inte kollat upp ställena vi åker till. Men denna filipinos har koll på läget och nämner White Beach och Panagsama Beach.

Vi hoppar på hans lilla moped med all vår packning. Här är det inte så noga. Filipinos går alltid efter mottot "det får plats en till".
Han kör oss längst de trasiga asfaltsvägarna och vi blir förvånade över hur lugnt de faktiskt beter sig i trafiken. Inte alls som de aggressiva tuktuk chafförerna i Thailand.

Vägarna blir bara sämre och sämre. De märks att det inte läggs enorma mängder pengar att renovera vägarna efter vad jag tror är jordbävningar eller andra naturkatastrofer som sydostasien lider av.
Han tar oss in på en grusväg och hittills har vi inte sett till varken turister eller hotell.

Grusvägen måste vara i det sämsta tänkbara laget. Oförskämt dålig faktiskt. Här behöver man inte be om att få punka på däcken, det får man nog ändå.
Det är med nöd och näppe vi klarar oss att hålla kvar på moppen. Jag satt ganska tryggt men pisa var i riskzonen där bakom mig.

Vi blev avsläppta på Panagsama Beach. Det känns mysigt men nu ska vi inte ta några förhastade slutsatser.
Trots att det första boendet vi kollade på var dyrt som snus alt rysk kaviar så tog vi det.
Det var lite dyrare vad vi brukar betala för en natt men vi hade absolut ingen lust att gå runt och leta i en okänd stad efter boende nu.

Boendet ligger inte exakt vid stranden men inte heller långt därifrån. Tar knappt en minut att gå ner.
Tyvärr var det lågvatten annars hade vi hoppat i genast. Solen stekte på bra och vi har inte sett hav på år och dar känns det som.

Det finns en hel del restauranger och barer längst vattnet. Eftersom det inte finns några vägar här nere utan endast en smal gångstig så blir trevnadkänslan riktigt hög.
Det finns såklart många fler turister än vi här, inget vi märkt förens när vi gick runt och kollade. Det verkar vara en hel del svenskar.
Jag gillar att det inte är något festställe utan passar bättre för dom som gillar att umgås eller hänga i en bar.

Havet som är precis under oss när vi sätter oss på en restaurang för att äta kvällsmat. Restaurangen, likt många andra, är byggd ut över vattnet.
Vattnet är alldeles klart, vi bara längtar till att få snorkla där nere. Sikten måste va grym!

Det sämsta med detta stället, om jag måste säga något negativt är ändå att maten är dyr. Och boendet. Vi är vana vid vad det kostar i Thailand. Det är inte bra.
Även den enklaste restaurang här är dyr, enligt vår budget. Med svenska mått mätt så är det en piss i Mississippi.
Förutom just priserna så är detta stället "The shit" så att säga.

Dagens spenderade slantar
Mat 150sek
Sprit 9sek
Vatten 12sek
Boende 109sek
Transport 59sek
Total 339sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
386sek

Woho. Svenska flaggan

dyr kvällsmat men fy satan vilken mängd mat. är det rabatt på ris denna veckan eller?

en San Miguel på kvällen. det roliga är att vi fick in två shots (gratis) efter endast beställd en öl och en cola.
wifi lösenordet kan diskuteras. lämpligt i ett land som Filippinerna?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Dag 122

Flygningen gick bra. Inte oväntat men nu för tiden vet man aldrig om någon terrorist spränger en i luften eller inte.
Något jag reagerade på som satt längst fram var ju hur ofta de öppnade dörren in till cockpiten.

Jag kommer ihåg som liten att jag tillsammans med pappa fick kolla in hos piloten. Det är numera strängt förbjudet och helt omöjligt. Men så som flygvärdinnan sprang fram och tillbaka mellan dörren idag hade vem som helst kunnat ta sig in och ställa till med kaos.

Jag har aldrig förut varit flygrädd men nu på senare år har jag väl mer förståelse och inser värdet i mitt och andras liv. Jag bryr mig helt enkelt lite mer än förr. Statistiken på flygkrascher är ju bättre än någonsin men jag var dum nog och kollade upp när de flesta krascher inträffar under flygningen.
Detta var dumt gjort, jag fick fram att de flesta krascher är under landningen. Det betyder att man inte kan slappna av förens man landat och stannat planet helt.

Vi fick av någon dum anledning inte hoppa ur planet trots att vi stod still framme vid rätt gate.
Kapten hittade på någon dålig ursäkt i radion, det lät som när en liten pojke blir påkommen med handen i kakburken, så nervös och opålitlig lät han.

Igenom visum och passkontrollerna går fruktansvärt snabbt. Vi svenskar behöver inte söka något visum i förväg om vi ska komma hit max trettio dagar. Det är bara till att dyka upp så ordnas det gratis på plats.

Vi har haft lite olika planer på hur vi ska resa runt i Filippinerna. De sägs att landet är en mardröm att ta sig runt i. Vi känner egentligen inte för några nattbussar som tar tjugo timmar. Inte heller för några större städer utan strand är det vi kommit hit för och så tänker det bli.

Vi hade faktiskt redan bokat nästa flyg som gick sex timmar efter vi landat. Vi tänkte att det är bäst med lite extra tid ifall det eventuellt blir någon försening.
Det var ganska tur att vi inte tog ett tidigare flyg, för redan inne bland alla terminaler så yrade vi runt.

En snäll filipinos hjälpte oss till rätt ställe. Han förklarade för oss ganska snabbt att Filippinerna inte har något system överhuvudtaget. Vi har alltså rest från Thailand med organiserad kaos till Filippinerna med okontrollerad kaos.
Bra där!

Vi fick ta en buss till en helt annan terminal. Jag har läst i en bok att bussarna inte alltid kommer/och eller om man har brott mellan terminalerna så är det bättre att ta taxi.
Vi hade ju som tur var ingen brådska.
Bussturen är ganska långvarig och terminalen vi hoppar av på är helt tom. Vi står som frågetecken, vi själva vet inte alls vart vi ska då folk endast har pushat på oss fram tills nu.
En receptionist kommer fram och berättar var vi ska ta vägen.

Vi går en liten bit innan vi kliver in genom en dörr. Detta är stället vi ska till förstår vi direkt. Nu har vi varit så smarta att vi har checkat in på internet förut idag, vi trodde att det skulle spara oss eventuellt tid och köande.

De visar sig att de inte godkänner boardingpassen i mobilen utan de krävs att det är utskrivet. Det finns som tur är en maskin som skriver ut boardingpass. Vi försöker ju skriva ut våra men maskinen påstår att vi redan checkat in (vilket förvisso är sant)
Vi är just nu extremt hungriga och irriterade. Vi frågar några som jobbar här men de säger att vi får ställa oss i kön med de hundra andra personerna som ska checka in sina bagage.

Tillsammans i kön står Agda 87 år som jag misstänker kan ta lång tid på sig när hon kommer fram.
När hon väl är framme så tar allt extra lång tid. Det visar sig vara övervikt på hennes väskor och hon är alldeles för snål för att betala för sig så hon ska packa om.
Hon har gått till sidan och börjar packa medans den sista personen går fram innan det är vår tur.
Just när det är vår tur så är Agda klar, vi har inte tid att vänta på hennes eventuella diskussioner så vi kastar oss fram till disken före och får en snabba hjälp vi behövde.

Det blir inte så lång väntan som vi först trott. Allt har tagit sin lilla tid innan vi till sist kommit fram till vår gate. Vi får i oss lite mat och humöret blir på topp igen.

Platserna vi fick på detta planet var inte alls så bra som förra. Benutrymme fanns inte, mina knä tog emot i stolen framför.
Precis innan vi ska lyfta så blir vi förfrågade om vi kan tänka oss att sitta vid nödutgångarna (platserna var tomma) och hjälpa till vid eventuell krasch. Vi tog så klart erbjudandet. Vid nödutgångarna är det alltid mer benutrymme och dessutom är det ju bra att sitta nära utgångarna ifall vi faktiskt ska krascha.

Detta är den kortaste flygning någonsin. Hinner knappt komma upp i luften innan vi är påväg ner igen. Jag tror det inte tog mer än en timme.
Landningsbanan måste vara rekordkort, det var knappt att vi fick ner hastigheten när det väl svängde.
Vi landar på Cebu. Det är en av alla 7000 öar i Filippinerna. Cebu city är den näst största staden i Filippinerna.
Vi tänkte inte stanna i staden så länge men här ifrån har vi bra förbindelse till fler öar.

Vi slipper all incheckning och passkontroller då vi flugit inrikes. Utanför flygplatsen står det flera taxis och väntar på kunder.
Det första intrycket av filipiner är mycket bra. Dom ler och hälsar på en. Vissa håller upp dörrar också.

Dock blir det lite annorlunda när pengar är inblandade.
Taxi chafförerna ljög om att det inte finns några bussar som går in till stan (bara för att tjäna pengar själva)
Dock fanns busstationen 20meter längre bort.

Första intrycket av Cebu var fytusan ta oss här ifrån, men vi hittade ett boende med en riktigt skön kille bakom disken som förklarade allt för oss, och pekade ut på kartan vart det är värt att åka.
Direkt när vi lagt av grejorna på rummet så kändes allt mycket bättre.

Vi går ut för att få mat i magen. Det är sådan otrolig skillnad på luften här jämfört med Bangkok. Det är både svalare och renare på något vis. Det är mycket lättare att andas.
Klart att solen steker men inte i närheten av vad den gjorde i Bangkok.

Vi gick till SM mall. Det största köpcentret i Cebu. Vi satte oss på en hamburgarrestaurang. De burgarna som serverades var inte dåliga dom heller, jäklar vilka bjässar. På menyn läste vi om hamburgare som hade ett halvt kilo kött och vissa hade sjuka kombinationer. Åt mat deras största hamburgare på under tio minuter så var den gratis. Jag försökte mig inte ens på det.

Runt om inne på köpcentret stod det vakter i var och varannan affär. Även väktare vid varenda igång.
Alla dessa vakterna var fullt beväpnade med pistol och vissa med hagelgevär. Såg även några stycken med automatvapen.
Aldrig sett så mycket vakter i hela mitt liv, det är inte bara i köpcentret utan även på gatorna. Man kan tro att det är något sorts event.

Dagens spenderade slantar
Mat 102sek
Hygienprylar 102sek
Vatten 6sek
Boende 132
Transport 9sek
Uttagsavgift 35sek
Totalt 386sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
sek
387sek

vi som var rädda att bussen skulle komma fullproppad med människor. det var helt tomt

Dagens frulle/lunch

kom inte långt i Cebu innan vi fastnade i en lång kö

sjuka hamburgare och sjuka menyer

"deep fried burger" och "bacon wrapped burger" ja, är på egen risk..

vi tog de minsta som fanns att beställa typ

bra motto

vårt rum. trångt, varmt.

Likes

Comments

Dag 121

Idag ska vi till flygplatsen. Det är inte dags för hemresa om ni trodde det utan vår destination är faktiskt Filippinerna.

Ett nytt land, ny kultur och sol och bad väntar på oss.
Dom säger ju att Filippinerna inte alls kan jämföras med övriga asien.
Vi har sett väldigt mycket fram emot denna tiden så hoppas det blir bra, men det blir det ju.

Vi checkade ut från vårt boende imorse med all packning och alla väskor vi har för att gå bort till busstationen.
Vi tog buss nr 2 som går hela vägen till Mega Bangna. Ni vet det stora köpcentret där Ikea finns.

Vårt flyg ikväll går inte förens strax efter midnatt och bästa sättet att slå ihjäl tiden är förmodligen på ett köpcentrum med AC och tillgång till köttbullar.

Bussresan till Mega Bangna är lång och svettig. Sist hade vi en buss med AC men denna gången var det en vanlig stadsbuss hela vägen. Svetten droppade från pannan och hela kroppen var alldeles blöt.
Det är så jäkla obekvämt att vara svettig hela tiden, man känner hur tröjan blir tyngre och tyngre av allt svett.

När vi kommit in på köpcentret så sätter vi oss direkt på Ikea och låter svetten sakta torka in i både skinn och kläder.
Snart stod en tallrik med köttbullar framför en och man kan inte annat än le.

Det mättar gott men jag blev sötsugen så vi går bort till en stor mataffär och köpte kakor i mängder. Det kanske inte finns kakor i Filippinerna så det är bäst att äta oss trötta på det.

Inne på Ikea somnar vi nästan i två väldigt sköna fåtöljer vi slog oss ner i.
Tiden efter det gick väldigt fort och snart är det dags att dra flygplatsen.
Vi hann med kvällsmat på Ikea först. Det blev ett par korvar.

En taxi körde oss till flygplatsen. Det är första gången vi varit på denna. Den har ett konstigt namn som varken kan stavas eller uttalas. Dessutom är flygplatsen sjukt mega stor. Tror den är på fyra våningar eller så, med hur många terminaler som helst.

Vi fick vänta ett tag innan incheckning öppnade. Väntade faktiskt riktigt länge, tavlan som visade om incheckning var öppen lurade oss helt. Vi kollade fel, vi kollade på tavlan som visade när gaten öppnade.
När vi checkar in så kollar vi direkt våra platser och ser att vi fått på första raden i planet. Det har aldrig hänt mig innan, det betyder bland annat extra benutrymme.

Planet är inte särskilt stort, Airbus 319 eller 320 har jag för mig. En mittgång med tre säten på vardera sida. Ett riktigt budget flyg utan måltider dessutom, men det behövs väl knappast på de tre timmarna det tar.
Det stämmer alldeles riktigt att vi har extra benutrymme. Även om det bara är tre timmar så kommer det vara totalt värt det.
Känns riktigt skönt att sitta på ett flyg igen, även om det är budget flyg så känns det säkert och ordentligt. Inte alls som ALLT annat i asien.

Nu har vi precis lyft! Hej så ses vi igen imorgon!

Dagens spenderade slantar
Mat 138sek
Vatten 5sek
Transport 38sek
Övrigt 23sek
Total 204sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 387sek

yeeey. svenska köttbullar

barnmeny

välförtjänad fika

vår kvällsmat

spendera lite tid på flygplatsen

ja, vilket är det enda flyg som inte öppnat incheckning om inte vårat?

benutrymme är najs

först av

Likes

Comments

Dag 120

Nej vi har fortfarande inte gett upp hoppet om övergivna saker. Det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss med en hög byggnad eller ett häftigt hus. Utan flygplan.

Det finns flera illaluktande gråvattenskanaler i Bangkok. Jag tror att det är det åtminstone. Det luktar alldeles för jäkligt.
Vi tog en båt längst en av kanalerna imorse. Båten väsnades som, ja som en båt i Thailand helt enkelt. Högt så det gör ont i öronen även om man håller för dom.

Från platsen vi blev avsläppta kunde vi gå till ett stort inhägnat område. Över stängslet kunde vi direkt se de övergivna flygplanen.
Jag har aldrig gått och tänkt på vad som händer med plan som blivit så pass gamla att de eventuella skrotas, andra blir övergivna precis som dessa blivit.

Det fanns endast en ingång och där bakom halvsov en thai på marken. Jag ropade till honom och visade att vi gärna ville in och fota.
Först blev vi lite oroliga över att han inte ville släppa in oss men 400thb/95sek fick han i handen och släppte in oss.

Vi var snabba upp i det första planet. En stor jumbojet. Vi fick gå in genom en nödutgång som stod öppen.
Försiktigt klättra vi uppåt i flygplanet, det var en dubbeldäckare.
Hela tiden fick vi se var vi satte fötterna, det finns flera vassa kanter att skada sig på.

Alla stolar var nermonterade, även flera av kabinluckorna saknades.
Syrgasmaskerna har tagit sitt sista andetag och hängde ner från några av luckorna.
Inne i cockpiten var det ganska komplett faktiskt. Det saknades instrument och ratt men annars satt spakar, reglage och stolarna fortfarande kvar.

Vi förstår inte först varför halva planet är kapat på mitten men sedan ser vi att någon har tagit den saknade halvan och byggt ett hem av lite längre bort.
Vissa plan var i bättre skick än andra, i ett av flygplanen hade någon byggt sitt hem. Där fanns en madrass på golvet i en av flygplanskropparna och ett myggnät hängde ovanför.
Utanför fanns en lina hängande mellan två plan med tvätt på tork.

Vi försvinner bort från flygplanen och försöker hitta en restaurang. Men området vi befinner oss på har inget annat än 7Eleven och där hittar man inget man blir särskilt mätt på.

Vi går ner till floden där några båtar står. En av dom är precis påväg på att köra iväg så vi hoppar snabbt på.
Vi tänkte att vi hoppar av i stan vid MBK och äter där istället. Floden är inte alls långt där ifrån nämligen.
Det är ganska svårt att veta var vi ska hoppa av men med hjälp av telefonens gps kan vi klura ut vart.

Detta är första gången vi tagit båten hit men det fungerade ju riktigt bra.
Vi åt på vår favorit restaurang för sista gången, sista gången på ett bra tag åtminstone.

Vi gick tillbaka till samma person som fixade Pis naglar häromdagen. Eftersom en nagel redan gått sönder så känns det bäst att fixa de fort möjligast innan den knäcks av helt.
Alla i personalen är (som vanligt) importerade av hennes långa naturliga naglar. Dessvärre så ville de inte gå med på en bra deal för att hjälpa oss idag.
De ville ha halva priset vad de kostar att fixa alla naglar för att denna gången bara limma ihop en. Sjukt dålig service men det skiter väl dom i.

Ett ställe lite längre bort fixade ihop det snabbt men ändå till ett jäkla dåligt pris. Det är alltid billigt att måla naglar men så fort färgen ska av eller någon annan tjänst så jäklar höjs priserna.

Den dåliga servicen forstätter när vi kommit ut från MBK och försöker hoppa på bussen som precis har lämnat busshållplatsen.
Den står still i trafiken och jag knackar snällt på dörren. Han bara skakar på huvudet och vänder bort blicken.
Jag blir otroligt paff. Det är precis såhär alla i Thailand gör när de ska på bussar, de hoppar alltid på i trafiken, men när en turist kommer så icke. Jäkla rasister. Synd inte rasistkortet funnits i Thailand för då hade jag bannemig dragit fram det.

Vi får gott vänta på busshållplatsen några meter bort i typ en timme då nästa buss kommer.
Förstår inte varför de inte har fler bussar i en stad om femton miljoner människor. Det är ju ständigt fullt och ståplats på bussen när man ska med den också.
Om de infört lite fler bussar så hade folket eventuellt åkt buss istället.

Nu sitter vi här på Khao San Road igen med en Pad Thai som vi just ska dela på. Det slår aldrig fel.
Imorgon blir det andra bullar. Sista Pad Thai på länge förmodligen. Vi ska ut och resa på helt andra ställen.

Dagens spenderade slantar
Mat 52sek
Nöje 92sek
Vatten 6sek
Boende 93sek
Transport 23sek
Naglar 24sek
Total 291sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
388sek

den högljudda kanalbåten. taket var nerfällbart så den kom under de låga broarna

en pensionerad 474

vi fick ta nödutgång upp i planet

andra våningen på bjässen

cockpiten på en 474

knappar så man får huvudvärk

jag vet vad jag ska bli nu, en stridspilot!

här i ett mindre plan hade någon satt upp sin bostad

hur svårt ska de va att ta en jävla selfie

detta var vad vi ätit på MBK många gånger nu. så förbannat gott

Likes

Comments

Dag 119

Fortfarande lite sura efter gårdagen. Vi har inte helt gett upp utan försöker ta oss in på "fish mall".
Det är ingen fiskaffär eller djuraffär som det kan låta som. Utan det är ett stort köpcentrum som är nerlagd. Det är samma ställe som vi försökte oss på igår men det var samma sak idag, vi kom inte in.

Hissutrymmena är vattenfyllda och likaså bottenvåningen. Där släppte någon klok thai ner koy fiskar. Jag tror han endast gjorde det för en kul grej.
Problemet var väl att dessa fiskar förökade sig som grodyngel när det inte fanns några andra djur som åt dom.

Vi kom aldrig in på detta stället heller. Det fanns ett bakhåll vi provade med ett stort staket och en grind med lås satte stopp för våra försök.

Istället för att komma in i det nerlagda köpcentret som var tanken från början så tog vi bussen till MBK.
Min "nya" mobil har ju inte fungerat sedan strax efter jag köpt den och det var tiden att försöka få liv i skrotet.
Vi tog oss upp till elektronik våningen och fick tag i en kille som ordnade fram ett nytt batteri till den.
Det löste problemet så numera kan jag använda min egen mobil istället för Pis.

Pis fixade sina naglar. De växer som ogräs. Tur att det är så billigt att fixa naglar här, men ändå dubbelt så dyrt mot vad det kostade på många andra stället i Thailand.

Åt som vanligt på vår favorit restaurang uppe i MBK. De har lärt sig att vändsteka våra ägg och sås på toppen precis som vi vill ha det utan att vi behöver säga till.

Nu ska vi ta buss tillbaka i all tröttsam trafik. Hoppas på att kunna sitta ner annars är det ett rent helvete.

Dagens spenderade slantar
Mat 92sek
Telefon 46sek
Naglar 99sek
Vatten 3sek
Boende 93sek
Transport 6sek
Total 339sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
389sek

Dom har väldigt speciella kläder här inne.. Känner inte riktigt att vi passar in

Detta är mer vår stil!

Likes

Comments

Dag 118

Denna dagen har vi sett fram emot så jäkla länge så ni skulle bara veta.
Vid tolv tiden tog vi en båt längst en av floderna som går igenom Bangkok.
Båtarna är stora och högljudda. Priset är bra och det är ju förståligt. Efter cirka en timme är vi framme på slutdestinationen.

Så fort vi hoppar av så ser vi det. Byggnaden som vi kommit hit för. Det är en alldeles särskild byggnad och mycket omtalad bland människor. Omtalad på ett skrämmande vis.
Ghosttower kallas byggnaden som är 49 våningar hög.
Nu mer står den och faller isär, den fungerar mest som en extremt stor reklampelare.

Det fanns dock helt andra planer för denna byggnaden men som aldrig blev av. Detta skulle ha blivit en av de lyxigaste hotellen med utsikt över hela Bangkok.
Den har dock stått övergiven sedan finanskrisen år 1997 då den blev lämnad i sitt befintliga skick.

Det är ingen undran var byggnaden har fått sitt namn efter. Den påstås vara hemsökt med spöken.
Den värsta våningen sägs vara den 43e. Det var här han tog sitt liv. Det var en svensk kille som hängde sig själv inuti ett av badrummen och hittades inte förens veckor efter händelsen av en annan turist som var påväg upp i byggnaden när han kände en underlig stank.
Hans kropp hade börjat ramla itu och kunde endast identifieras av ett dna test.

När vi kommit fram till själva byggnaden så ser vi ett stort staket med taggtråd som spärrar oss ute.
Vi går runt om byggnaden och försöker hitta en lämplig väg in men det verkar svårt.
Vi sätter oss ner och äter innan vi försöker oss på att ta oss in.

När vi tvekat länge nog så tar vi tag i saken och hoppar över både staket och taggtråd. Pis repar både sin klocka samt sitt ben.
Så fort vi alla kommit över så är det en vakt som vaknat till liv av allt oväsen vi förde när vi försökte vara smidiga.
Han står nu precis bredvid oss och bara skakar på huvudet.

Nojiga över att hamna i fängelse med mördare och våldtäktsmän så mutar vi vakten med cirka tjugofem spänn.
Han verkar fortfarande inte nöjd men det kan man inte alltid vara. Istället går vi förbi honom och försöker hitta en väg upp i huset.

Det är två trappor upp. Tyvärr så är de bägge två totalt igenbommade. Hade vi haft en vinkelslip eller eventuellt en bazooka så hade det inte varit några problem.
Vi hade långa funderingar och diskussioner om hur vi ska gå till väga, nästa våning är flera meter ovanför och sålänge vi inte har stege eller konverterar oss till superhjältar så är det lönlöst insåg vi.

Vakten har vid detta stund gett upp för länge sedan och gått bort till sin del av byggnaden där han slagit upp några presenningar. Innanför "tältet" har han ställt en tv och en säng.
Vi vill verkligen upp efter all ansträngning och försöker verkligen muta ihjäl honom. Han ger sig inte men frågar om vi vill bli utsläppta för att vi ska slippa hoppa över taggtråden igen, vilket vi går med på.

Utanför staketet har det nu samlats hur många som helst som är sugna på att klättra upp i den förbjudna byggnaden.
Vi förklarar för alla och de andra som ger upp efter den tråkiga nyheten.
Vi vill fortfarande upp i någon övergiven byggnad och hoppar över staketet till en byggnad bredvid.

Det är ett gammalt parkeringshus som med största sannolikhet aldrig blev färdigställt i samband med ghosttower.
Det var inte jätte spännande där uppe men tillräckligt högt för att man ska bli nervös när man sätter sig med benen dinglande i luften högst upp.
Översta våningen har varit en samlingsplats för narkomaner, eller om den fortfarande är det. Hundratals sprutor och annat ligger utspritt.

Båten tar oss tillbaka till Khao San Road där vi äter en Pad Thai på kvällen.
Hela dagen avslutas ändå bra med chips och choklad framför en film.

Dagens spenderade slantar
Mat 105sek
Nöje 12sek
Vatten 8sek
Boende 93sek
Transport 6sek
Total 224sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
389sek

bra att ta med sin lilla båt efter den stora

här står ghosttower högt och övergivet

"trespasser will be prosecuted"

en polisrapport som satt fast på staketet

bottenvåningen

totalt igenbommade trappor

såhär ser "vakten" ut. han står i rött

människorna utanför som ville in

två bilder stulna från internet. detta var vad vi önskade att uppleva.

uppe i parkeringshuset

enda bilen i hela byggnaden

nerlagd köpcentrum som vi ville ta oss in i

så bra gick det..

Likes

Comments

Dag 117

Frulle i vanlig ordning på vårt rummet innan vi bestämde oss för att ta bussen till China town. Vi visste ingenting om stället innan vi hamnade där idag. Första intrycket var väl "var tusan är vi och vad finns att se här?"
Det var bara trafik och folk överallt. Ungefär som resten av Bangkok förvisso men här fanns varken restauranger eller turister.

Vi kände oss både uttittade och vilse. Direkt när vi hoppat av bussen så försökte vi hitta ett ställe att äta på men det kunde man total glömma. Det enda i matväg som fanns här var lite stånd längst vägen men det gamla köttet dom serverar lockade inte alls.
Snart så hittade vi en mataffär där dom hade lite bakelser som vi mumsa i oss.

Vi gick upp i ett torn på 25 våningar med 360 graders utsikt. Det såg lika tråkigt ut vart vi än vände oss så därför tog vi beslutet att vinka in en tuktuk.
Jag kan inte påstå att det är värt mödan att kolla in Chinatown i Bangkok. Vi hittade inget av intresse där.

Tuktuk killen kör oss tillbaka till Khao San Road. Här äter vi billig mat istället, finns ju säkert 15 stånd som serverar Pad Thai längst denna gatan.
För sju kronor får man så mycket mat att det räcker till oss bägge. Men idag kände jag mig extra hungrig och vi tog varsin, ingen av oss orkade äta upp dock.

Kanske inte så värst spännande dag för er att höra om men det händer alltid mer i verkligenheten som är svårt att förklara i text.
Kvällen avslutades tv tittandes på rummet. 

Dagens spenderade slantar
Mat 90sek
Vatten 3sek
Boende 93sek
Transport 15sek
Total 201sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
391sek

Restaurangen med 360 view över Bangkok

Bästa mangoshaken!

Likes

Comments

Dag 116

Idag fick vi inget rolig besked på morgonen. Vi fick reda på att Findus ska läggas ner och därmed är även våra framtidsplaner förstörda. Vi hade stora planer men nu får vi helt enkelt komma på något nytt.

På vårt rum finns en tv som jag brukar kolla filmer på varenda morgon. Idag låg vi kvar i sängen extra länge. Vid middagstid tog vi bussen till mbk och åt billig mat.

Resten av dagen gick vi runt i köpcentrumen och snacka framtidsplaner. Det finns alltid en lösning på allt men jäkla surt när vår plan redan var perfekt.
Vi köpte nya flingor i den stora mataffären, flingorna är importerade från Australien så imorgon kommer vi känna oss som hemma när vi äter frulle.

Dagens spenderade slantar
Mat 118sek
Vatten 3sek
Boende 93sek
Transport 6sek
Total 220sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 392sek

Likes

Comments

Dag 115

Idag har vi varit på ännu fler köpcentrum.
Som om vi inte var nöjda med köpcentrum igår liksom..

Idag tog vi bussen till Mega Bangna. Ni hör bara på namnet hur litet det låter.
Vi åkte inte hit för shoppingens skull utan för att Ikea ligger här.
Men även en stor affär som Ikea (på tre våningar) var lite problem att hitta i detta mega köpcentrum.

Bussen dit kosta gratis. Vet inte om den brukar göra det men skönt var det. Tog ganska precis två timmar. Men det kommer det att vara värt efter lite köttbullar i magen!

Vi tar oss en vända i visningsrummen. Man blir hungrig när man går på Ikea. Vi äter köttbullar i stora lass. Det är ju något vi har sett fram emot så jäkla länge, det smakade bättre än någonsin också. Jag vet inte om det var en inbillning eller hungern som talade.

I deras foodshop så saknades både Marabou och negerbollarna. Hur kan det inte finnas? Det fanns ju till och med på reklam för det i restaurangen. Vi har ju åkt hela vägen hit och haft det i våra tankar hur länge som helst. Det var en stor besvikelse. Skäms Kamprad!

Vi åt också varsin korv med bröd. Man får passa på och njuta till fullo. Vem vet när man får såna godsaker nästa gång.
Vi gick rundor lite bland butikerna men hittade inget kul.

När vi skulle hemåt så kom vi på idéen att gå på bio. Längst uppe i Mbk köpcenter visar dom två premiärer idag.
Fast att det var dyrt så åkte vi skytrain tillbaka till stan, buss vid denna tiden är det inte på tal om. Det hade tagit flera timmar.

När vi kliver av på stationen utanför Mbk så är det ganska svårt att ta dig fram i folkmassan. Det är tusentals personer. Perfekt att göra ett terrordåd så vi får lite extra fart i benen därifrån. Klockan slår sex när vi står mitt i folkmassan. Alla stannar upp och nationalsången börjar spelas.

Varje dag vid sex så är det likadant. Varenda människa bara stannar upp och står alldeles stilla, då menar jag varenda en. Sorlet från människorna har upphört helt och alla visar respekt genom att vara tysta. Jag hade helt glömt bort detta sedan sist vi var här.
Iallafall, så fort låten slutat spela så springer alla vidare och det blir väldigt högljutt igen. Precis som ingenting hänt.

Bion blev en skräckis som heter 10 Cloverfield Lane. Den har premiär idag. När bion just ska börjas så är det dags att ställa sig upp igen. Alltid innan filmerna visas så spelas nationalsången.
Filmen var bra och värd att se. Jag ska inte avslöja något för er som vill se den men jag gillade inte slutet alls så mycket som början, tyvärr. Skräckis var den iallafall.
Hejdå! Nu ska vi ta oss hem och sova!

Dagens spenderade slantar
Mat 103sek
Nöje 75sek
Boende 93sek
Transport 28sek
Total 299sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
394sek

prisa gudarna!!!

Likes

Comments

Dag 114

Idag har vi farit runt bland köpcentrum! Jag visste om att Bangkok har rätt många men SÅ pass många som det faktiskt finns trodde jag inte. Köpcentrum stora som Väla ligger vägg i vägg med ett precis lika stort om inte större.

Det är alltid olika affärer och välkända märken. Det är totalt omöjligt att veta precis var man befinner sig. Man ska inte vara rädd för att hitta vilse för det gör man nästan jämt.
Vi gick in på Paragon köpcentrum och affärerna på första våningen fick Starbucks café att se billigt ut. Här var det allt från Rolex, Omega, Ralph Lauren och sånt. Fanns förmodligen inte en enda grej som var billigt här.

Vi åkte upp ytterligare en våning och finner H&M. Det känner vi igen och passar lite bättre vår prisnivå. Detta är den största H&M butiken jag varit i, två våningar och allt. Vi yrade bort oss totalt. Det verkar åtminstone gå bra för företaget.

Lite längre bort på samma våning så står en Mclaren och en Lamborghini och Maserati utställda. Även några billigare bilar som Porsche och BMW.

Vi går mellan flera köpcentrum och tappar bort oss emellanåt. Det finns ingen idé längre att försöka hålla reda på var man är.
Längst upp i varje hus så finns en biosalong. Ofta tillsammans med spelhallar, bowling samt skridskobana.

På bottenvåningen i ett av husen hittar vi en helt vanlig mataffär. Eller helt vanlig kanske den inte är, utan den är enormt stor.
Här inne fanns precis allting man kan tänka sig, oavsett om det är färskt, fryst, torkat, eller tillagat.
En vanlig Ica maxi är liten i jämförelse.
När vi stått i de långa köerna för att till slut komma ut ur butiken med en tandkrämstub och lite müsli så är vi mycket nöjda med dagen.

Bussen vi åkte med tillbaka hem var verkligen fullproppad med människor. De finns ingen AC heller så det blir ett halvt helvete att befinna sig i en sån här buss. Åtminstone när man står still, vilken man gör väldigt ofta i denna staden.
Bussen hit innan idag gick bra för trafiken rullade på, det tog knappt tjugo minuter. Nu på kvällen var det lite långsammare, samma sträcka tog nästan en timme.

Dagens spenderade slantar
Mat 85sek
Vatten 3sek
Boende 106sek
Transport 6sek
Hygienprylar 6sek
Total 206sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
395sek

mbk

28sek för dessa två måltider. liknande rätter i Kambodja hade blivit cirka 80sek.

många våningar

Likes

Comments