Header

...om ni vill lägga ett bud!

Här får ni ta del av ungefär 1/4 av de övergivna bilarna som vi passerade på Savannah way uppe i norra Australien.

Två tankluckor men han klarade ändå inte hela vägen fram

Samma som bilden nedan

lastbil med släp

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag så ska vi korsa Jardine floden ännu en gång!
Påvägen mot floden så märkte vi att bilen betedde sig underligt. Det var omöjligt att varva mer än 3000varv.
Vi stannade till och jag misstänkte först luftfilter men det var det inte.
Då är det förmodligen bränslefiltret som håller på att sätta igen.
Vi skulle ändå över floden och hoppas att bilen inte får för sig att dö just nu bara.

När vi var framme vid floden så tömde vi däcken igen på luft och denna gången så förberedde vi med en lina mellan våra bilar redan från start ifall något skulle hända.
Dock så gick det helt perfekt denna gången och upp på andra sidan kom vi.
Vi tackade så mycket för allt dom gjort för oss och vi körde mot fegisvägen medans Shawn och Chris fortsatte söderut på OTT.

Efter några kilometer så går bensinmätaren i botten. Det kan inte vara möjligt för vi har precis fyllt tanken så jag blir riktigt orolig ifall det har gått hål på tanken under all skogskörning.
Det var dock inget hål i tanken vad vi kunde se och hoppades att mätaren endast spelar ett spratt.
Vi hade kanske 20 mil till första macken och dit kom vi, där fyllde vi vår numera dyraste tank, 220cent/L.
När vi rullar igång igen så blir bilen bara sämre. Nu går det inte att varva mer än 2000varv och vi kan max hålla 60km/H på raksträckan och 20km/H i uppförsbackarna.
Vi vill verkligen ta oss de 125milen ner till Cairns innan bilen stannar.
När vi kört 25 mil så håller vi kväll.

Gör oss redo

Nästa där,  utan problem.

We made it!

Pumpar upp lite luft i däcken igen.

De två första bilarna för i år som korsat denna Jardine river. Rätt stolta :)

Likes

Comments

Fortsättning från förra inlägget

Shawn har missbedömt avstånden och kört annorlunda än vad han gjorde sist när det fungerade.
Vår bil har fortfarande ganska bra fart och grepp men avståndet mellan våra bilar minskar.
Tillslut så stannar han, mitt i floden. Vattnet är djupt, det kan jag lova. Vi blir också tvungna till att stanna och tänker att nu är allt kört. Pis blir väldigt väldigt orolig och ställer en massa frågor men jag sitter nog bara som ett blekt spöke. Jag vet inte vad jag ska svara eller göra.

Vatten börjar strömma in i bilen mellan listerna, det går ganska fort och snart badar vi i vatten. Jag väntar bara på att motorn ska dö. Jag får panik vid detta läget och försöker backa mig tillbaka men den lilla stund jag stod stilla har räckt för däcken att sjunka ner i den mjuka sanden, jag gör några försök att köra fram och tillbaka men vi är helt fast.

Chris och hans farbror åker med i bilen framför, dom hoppar av mitt ute i vattnet och börjar putta. Galet nog så räckte en liten knuff för att få fart på hans bil och därefter så kastar jag snabbt bogserlinan till dom som dom kopplar på.
Shawn har fått nog med grepp för att lyckas få upp oss där vi satt fast. Nu har vi halva vägen över floden kvar men risken att få hjärtattack har inte minskat. Över kommer vi nästan men precis i det djupa krokodilvattnet så fastnar vi igen och vi får kasta en lina till folket på andra sidan som drar upp oss.

Nu är bägge bilarna över och vi får direkt börja hugga skog. Vi hugger ner ett träd som vägrar ramla, trädtopparna sitter fast i andra trädtoppar. Det löste vi genom att dra iväg hela trädet med en lång lina och en bil som stod på andra sidan.
Shawn har ju en väldigt hög bil så han tar sig igenom skogen ganska smärtfritt. Vår bil är istället lite handikappad och behöver hjälp på vissa bitar.

Stubben som står kvar efter trädet är för hög så vi försöker först bygga upp en ramp med lite skräp som vi hittar men det funkade inte riktigt så bra så det slutar med att vi får hugga ner stubben ändå. När stubben är borta och jag har fullt med blåser på händerna så tar jag mig över. 

Äntligen över, vi har korsat en flod som inte många människor på denna jord har gjort. Vi har sparat in 100$ samt nästan fått hjärtattack, dränkt bilen och riskerat bilen.
Var det värt det? Absolut.

Vi tog oss in till Bamaga, den nordligaste staden. Vår mat höll på att ta slut så vi fick handla på oss en hel del, när vi sedan kom ut ur affären så står där en tjej som säger att det brinner under vår bil.
Jag släpper matkassarna och for i panik in i bilen för att hämta brandsläckaren, kollar under bilen och ser att det är en eld där. När jag försöker aktivera brandsläckaren så händer inget, så typiskt men vad ska man förvänta sig för 60 spänn från Ebay.
Slänger brandsläckaren i backen och pis kommer springande med tusen vattenflaskor som vi får tömma ovanför, dock är jag lite orolig över att öppna huven och släppa in mer syre till elden. Man vill inte att det ska säga poff.
Hade inget val så jag öppnar huven medans en annan kille på parkeringen hjälper mig att tömma på vatten över hela motorn. Elden slocknade för stunden men tar snart fyr igen, vi ser nu att det är en kortslutning under bilen så vi tar fort av batterierna.

Nu är elden släckt men problemet är kvar, varför började det brinna och från var.
Jag kryper under bilen och ser att startmotorn är helt sönderbränd, kablarna som går till startmotorn har bränts av och hänger i luften.
Som tur är så har vi med en extra startmotor som kom från bilen vi plockade den nya motorn ur.
Men vi har inte rätt verktyg för att byta den, Shawn kommer ut från affären nu ungefär och ser att vi står med huven öppen. Vi pratar igenom allt och han erbjuder sig att byta startmotorn men jag är fullt nöjd om jag endast får låna hans verktyg.
Sagt och gjort, vi puttar igång bilen och ska hänga med dom till deras campingplats, men först ska vi ta oss till The Tip.

Det var en timmes körning på hoppig grusväg innan vi kom fram till parkeringen. Från parkeringen var man tvungen att gå sista kilometern. Vi följde stranden ut som var väldigt vit och vattnet var alldeles kristallklart. Tyvärr kan man inte bada för krokodil och manet riskerna.
Nu såg vi skylten, "Välkommen till den mest nordligaste punkten av Australiens kontinent" fast på engelska såklart..

Detta har varit målet med hela resan men det är upplevelsen som har varit värt det. Vi är överens om att dagarna har gått för fort och att detta har varit några av de bästa dagarna i livet.

Vi stannade här någon timme sen så stack vi till deras campingplats för att byta startmotor. Bytet gick fort och vi höll på att tacka för oss och sticka på eget håll innan alla bjöd in oss för att stanna på kvällsmat.
Vi kände att vi inte ville vara i vägen för dom mer men tackade ändå ja.
Kvällsmaten bestod av pizza på den mest nordligaste baren, "Corrugations bar".
Det var ett sjukt passande namn här uppe.
Det blev en del öl och av någon dum anledning så kom vi överens om att korsa floden tillbaka imorgon igen.

Vi har föresten betalt vår första campingplats på 8 månader. När vi vart klara på baren så skulle vi köra bort till vår camping men vi hittade fasen inte den, vi körde på alla vägar och dubbelkolla kartorna. Det slutade med att vi ställde oss ute i skogen, det är väl typiskt att för den första campingen man betalar för så hittar man den inte.

Vattnet blir djupare och djupare inne i bilen..

En hugger, resten kollar på

Här byggs det upp

Eftersom ingen bild togs vid all stress så har jag redan ordnat fram en för inlevelsens skull.

Likes

Comments

Sista dagen på Old telegraph track och målet för dagen är att ta oss upp till The Tip. Alltså den mest nordligaste punkten på hela kontinenten.

Först så ska vi vittna detta sjuka uppdrag där Shawn ska försöka korsa Jardine floden.
Floden har sandbotten och är extremt lätt att fastna i, floden är också uppskattningsvis 100 meter bred.

Det finns folk som har passerat samt förlorat fordon i floden förr men i år så har tydligen ingen varit dum nog för att prova. Krokodiler finns det överallt här uppe men denna floden är känd för dess krokodilattacker och det är även därför vägen numera är stängd. Om man fastnar i mitten av floden så finns det ingen möjlighet att dra ut en där ifrån. Simma i land så riskerar man livet.

Jag och pisa skulle hjälpa till att stå på den södra delen av floden, skulle dom fastna första metrarna så kunde vi dra tillbaka dom. Chris pappa, farbror samt Ben och Brooke som också ville vara med och kolla tog färjan över och stod på Norra sidan.

Jag och pisa hoppade upp på flaket på deras bil med beredskapen att hoppa av och springa i land med bogserlina om dom skulle fastna. Vi var väldigt nervösa allihopa skulle jag tro.
Shawn hade ju lovat oss en åktur över floden om vi hjälpte honom. Tog han sig eventuellt över så skulle han köra över igen för att lämna oss.

Ut i vattnet kom vi och ganska snart så var det för sent för att springa tillbaka. Vi kom halvägs över och ut på djupare vatten. Här finns inte en chans att jag eller pisa hoppar i kan jag säga, då blir vi krokodilmat direkt.

Den norra sidan började närma sig och sista delen var det "krokodilvatten", sådant vatten som ser ut som fyra dagars gammalt kaffesump i färgen och mörkt som natten. Här blev det djupare än innan så man blev rejält nervös.

Vi kom dock upp på "land", det var bara lera och gojs överallt så att man nästan trilla på näsan när man gick.
Alla vännerna applåderar och skrattar samtidigt som dom är i full gång att ha filmat hela kalaset. Alla var lika förvånade hur lätt det gick, och bilen får han behålla!
Det kändes som en evighet över vattnet.

Den enda vägen bort från leran var inte möjlig att ta då där numera låg ett väldigt stort träd över hela vägen. Så nu fick vi använda hjärnan och kommer på idén att ta bilen igenom skogen men då behöver vi först yxorna som låg i vår bil på andra sidan floden.

Vi skulle ju ändå tillbaka så pis hoppade upp på flaket igen och denna gången satt jag i bilen. Tillbaka gick lika enkelt men vattnet är väldigt strömt så man får korsa med strömmen annars är man fast direkt.

Nu kommer vi till den galnaste jäkla idé någonsin. Ni anar redan nu vad vi har fått för oss. VÅR bil ska ta sig över, kan Shawn så kan vi.
Klarar vi det så är vi andra fordonet för i år att korsa floden. Vi är förmodligen de första backpackers till att korsa floden någonsin med. Lyckas vi få bilen över så har vi sparat in 100$ (585sek) som färjan annars kostar.
MEN, klarar vi inte det så är det slut med Australien resan. Förhoppningsvis får vi åtminstone en film på det.

Jag sätter fast presenningen i fronten igen medans pis förbereder kameran. Både jag och pis har aldrig varit så här rädda i våra liv där vi både sätter bil, resan och livet på risk. Adrenalinet pumpar och benen skakar.

Vi sätter på en bogserlina i fronten på vår bil ifall vi skulle fastna så kan vi snabbt kasta över den till Shawn som kör precis framför och förhoppningsvis orkar han isåfall dra oss loss, om han inte sätter sig själv i sanden dvs. Denna floden är både djupare och längre än vad vi någonsin har provat förut.

När vi börjar köra så ligger Shawn 15 meter framför oss. Vattnet blir djupare och djupare, nästan så man håller andan. Man glömmer åtminstone bort att andas så nervösa vi är. Vi sitter helt tysta och längtan till andra sidan är så stor. Helt plötsligt så går allt snett.

Fortsättning följer! 

Shawn när han kör genom en av de djupa floderna

Förbereder linor ifall dom skulle fastna mitt i floden

In i det svarta hålet på andra sidan ska dom

Påväg över, bästa plats uppe på taket har vi.

Likes

Comments

Tredje dagen på OTT.

Uppe med tuppen och hann knappt få i sig födan innan vi begav oss. Vi ville komma iväg tidigt eftersom vi har ändrade planer.

Anledningen varför vi lämnade så pass tidigt imorse är den att vi vill ta oss igenom absolut hela OTT, alltså utan fegisvägarna. Med hjälp av Shawn och Chris så kan de vara möjligt. Dom hade inget emot att dra loss oss fler gånger.

Vi passerar vägar som är sämre än sämst. Antingen lutar den så att bilen är nära att välta eller så är hela vägen fylld med väldigt stora stenar som gärna punkterar däcken.

Det är inte ovanligt att bilen har en eller även ibland två hjul i luften
Finns alla olika sorters defekter här, vägen är trots allt inte underhållen.

Vi kommer fram till Fruit bat falls som är en av de två vattenfallen som tydligen ska vara krokodilfria längst OTT. Klockan är nog inte ens åtta på morgonen så det fick bli ett välförtjänt morgondopp.

Någon timme senare så drog vi vidare mot nästa vattenfall som låg knappt en mil därifrån. Men först ska vi ta oss igenom en djup flod, just denna floden blev vi rekommenderade att inte köra igenom för två dar sedan.

Jag och Ben gör en rutinvandring genom vattnet för att hitta eventuella hålor eller annat som gömmer sig där. Vattnet gick som djupast upp över metern men höll man till höger i floden så kunde djupet minskas till 80cm.

Ben kör först men jag har bilen redo med en kraftig lina att dra tillbaka honom med om det skulle behövas. Han kom igenom med slirande generator som följd, det ordnade sig ganska snabbt. Innan jag velat för mycket så gasar jag o pis igenom, vattnet ligger precis under huven på bilen och vi kommer igenom. Bilen börjar gå på fem av sex cylindrar men endast för några sekunder. Vatten har trängt in genom listerna på dörrarna så det är helt blaskigt härinne nu.

Nu körde vi bort till Twinfalls för att svalka oss. Här var riktigt najs men vi stannade inte så länge utan var sugna på nästa flod att korsa. Det blev ett par på raken nu där vissa var rätt läskiga att köra igenom. Tyvärr gör de sig aldrig rättvist på bild.

Efter vi kört över stockabroar, korsat flertal floder och skumpiga vägar så är vi framme vid Nolan's Brook. Detta stället är den djupaste floden på hela OTT förutom Jardine river som skall vara omöjligt att korsa ju.

Nolan's Brook är även den sista. Klarar man inte denna så har man en lång väg tillbaka.
Den ser inte alls så farlig ut eftersom vattnet är väldigt klart och när vi går ner och kollar djupet så blir vi minst sagt förvånade om hur djupt det var.

Vi håller på och diskutera ett tag om hur vi ska köra igenom.
Ben och Brooke väljer att köra den längsta men även i den grundare delen av floden. Jag och pis väljer att köra den lite djupare men kortare delen.
När vi börjar köra så sjunker bilen ner under ytan och då blir man rätt nervös. Vattnet rinner över huven och vi får lita på snorkeljobbet jag gjorde häromdagen. Igenom gick ganska fort som tur är och snorkeln verkar funka.

Alla blir givetvis glada o applåderar. Det fanns en camping på bägge sidorna av floden och eftersom detta är sista etappen så finns det förvånansvärt mycket folk som har kameror i högsta hugg och alla är intresserade hur det ska gå för alla kommande fordon.

Vi hoppade sedan i vattnet och där stannade vi resten av eftermiddagen. Här tänker vi campa ikväll och OTT är nästan över så vi tog bort presenningen vilket var lite vemodigt.
Nu när man skapat så bra kontakt med alla och hittar på så sjuka saker så vill man inte sluta redan. 158km är över men känns som en nolla till, minst. Det är vad vi har kört på de senaste tre dagarna.

På kvällen så tog vi det bara lugnt, vi fick både tvättat och sorterat bilder.
När det blev mörkt så tände vi en brasa och gjorde pinnebröd. Kommer inte ihåg sist man gjorde det, var inte igår direkt.

Imorgon blir det ännu en jäkla rolig upplevelse. Shawn ska ju köra över Jardine river, och vi ska filma.

Fruit bat falls

checkar djupet

Twinfalls resterande neråt

only way

ett..

och två... men inget tre. Vi fick köra en annan väg

rutten träbro, kvickt över!

Här var det djupt

Korsar Nolan's Brook

he is up!

belöningen

Ben på bild samt vårt camp

Likes

Comments

Gårkvällen satt vi uppe till halv nio vilket är ganska sent för oss. Mörknar vid halv sju och då kommer gäspningarna samtidigt.

Vi hade frukost tillsammans och helt plötsligt blir Ben attackerad av en vingbärande insekt som var i storlek med en fluga. Han går helt bananas och hoppar omkring och skriker i panik.
Från början så förstod vi andra inte om det var på allvar eller skoj så vi började skratta. Efter ett tag när han börja svära och ha sig så förstår vi allvaret och hämtar handukar och radarspray.

Jag springer fram till Ben och ger över min handduk till honom samtidigt som jag bombarderar luften med radar. De fula gula flugorna verkar inte tycka om det alls och börjar attackera mig, först när jag blir stucken så förstår jag verkligen Bens reaktion.
Det gjorde fruktansvärt ont, 6 gånger ett getingstick och svullna upp på direkten nästan. Vi blev av med dom efter en rejäl kamp så vi slängde in allt vi hade i bilen och for fort därifrån.
Smärtan från sticken som jag endast fick ett par av avtog fort vilket var skönt. Ben blev stucken tiotal gånger över hela kroppen vilket sög för honom.

Vägen mellan vårt camp och nästa stora utmaning var inte särskilt långt egentligen men vi kom 10km på en timme så därför tog det sin tid. Därimellan var vägen bra för en stund, det är precis så man hinner slappna av innan man nästan kör ner i världens hål. Att hålla ögonen på vägen och farten nere här är regel nummer ett om man vill komma fram levande med tillhörande fungerande fordon.

Vi passerade några djupa floder samt torrlösa flodbäddar innan vi kommer fram till en skylt som säger Gunshot Creek.
Detta är den brantaste och mest omtalade 4WD backen i Australien.
Majoriteten som kör OTT tar omvägen förbi och det var även vad vi skulle göra. Dock så kom Ben med idén om att köra dit för att se när Shawn passerar.

Några foton har vi ju sett på stället innan så vi trodde på ett ungefär vad vi hade att se fram emot. Påvägen så möter vi flertalet bilar som vänt om för att ta fegisvägen. Måste tillägga att det är av ett litet projekt att mötas på denna vägen. Bör vara enkelriktad.

Väl framme så parkerar vi bilarna och går tio meter bort innan vi möts av detta massiva stup på flera meter. Betydligt värre än vad vi trott. Säkert 80 graders lutning men ni får avgöra själv på bilderna. Jag vet bara att det är tillräckligt för att inte köra en bil nerför.

Skulle man tappa lite delar av sin bil så kan man hänga upp dom i det imponerande troféträdet som har allt från kofångare till stötdämpare och bromsskivor.
Vi går rundor och kikar oss omkring, det är som en öppen plats med flera olika nergångar att välja mellan. Den jag beskrev är den absolut värsta men de andra ligger inte långt efter.

Galningarna Shawn och Chris är i full gång och skålar med öl och jublar. Vi missade precis dom och de har precis tagit sig nerför den värsta backen och inte haft i sönder en enda grej.

Efter lite prat så ska vi ge oss vidare och köra tillbaka till fegisvägen. Men satans killarna övertalar mig då om att vår bil klarar att köra där utan problem och "Vad kan egentligen gå fel?" Jag hade kunnat ge dom tusen saker som kan gå fel.
Men varför säga emot när jag håller med honom att det hade varit jäkligt roligt att prova på.

Det slutar med att jag sitter i bilen och dallrar som en frösen pudel. Jag kör försiktigare än Agda 87 med sin rullator fram mot stupet.
Vägen försvinner framför mig när backen närmar sig och det är svårt att hålla sig koncentrerad då valet av att göra detta kanske gick lite fort och jag börjar ångra det.
Nu är det för sent och framhjulen har börjat gå nerför. Ingen återvändo och som gelepuddingen jag kände mig stod jag stadigt på bromsen. Kändes precis som i en bergodalbana, lutningen blir successivt brantare och brantare. Var ganska säker på att bilen skulle slå en volt vilken sekund som nu.

Jag slirar sakta ner och fronten sätter sig rakt ner i backen. Leran trycker sig framför nästan upp över huven och jag försöker gasa mig framåt. Stört omöjligt för alla hjulen bara spinner och jag var fast, Shawn och Chris var inte dumma utan vi hade förberett med en lina för att dra mig ur vilket gick förvånansvärt lätt.

Känslan att vara nere och ha gjort förmodligen en av de värsta nergångar man kan göra med en bil var en bra känsla. Jag hade gjort om det alla dar i veckan. Ben och Brooke gör ett klokt val att vända om och mötte upp oss senare, längre ner på vägen.

Efter det så tog vi oss vidare mot Cockatoo Creek och firade med en riktigt god kyckling gryta med ris som Brooke rörde ihop. Eftersom vi hade lyxen att slippa laga mat så passade pis på att tvätta håret, hon tar varje chans hon får!
Samtidigt så försöker jag täta snorkeln som sitter på bilen då vi lär behöva en fungerande sådan imorgon.
Även presseningen har ramlat dit i fronten strax innan vi gjorde Gunshot Creek, detta är för att inte få in mängder med jord eller vatten som knäcker kylaren, fläkten osv.

När snorkeln är färdig skruvad så introducerar vi spelet kubb för alla australiernarna. Vilket dom tyckte var löjligt kul, åtminstone om man bedömmer efter skratten.

Vi hade en sjukt rolig kväll allihopa tillsammans. Man träffar bara bra folk här ute!

Nu är de läggdags för imorgon har vi mängder av utmaningar i form av djupt vatten. Vi hoppas att bilen ska ta oss igenom hela vägen men vi får se.

Detta är snorkeln, används för att inte djupa floder ska dränka motorn.

Gunshot Creek

Gunshot Creek, ser kanske inte så högt ut men kolla hur liten Pis är på bilden ovan

Troféträdet

Likes

Comments

Hej hallå där!

Idag är det söndag och tre dagar har spenderats i olika delar av Cape York halvön.
Sista natten så sov vi på Moreton Telegraph station, precis bredvid en flod där det var riktigt mysigt. Det var så jäkla varmt så vi svalkade av oss i floden, morgonen därpå såg vi stora skyltar där dom varnade för krokodiler på alla språk vilket vi visste att det varnas om i alla floder samt hav i norra Australien.

Grejen var den att ett äldre par körde förbi lite senare som bodde i närheten och var på semester söderut. Dom hade sovit över på samma ställe dagen innan och sett en 4 meters krokodil bara några hundra meter ifrån där vi låg o gotta oss.

Efter att ha badat klart och pratat med dessa trevliga australienare ett tag så blev klockan blev tre.
Vi skulle ju möta upp Ben och Brooke klockan fyra, paret som vi skulle försöka tackla OTT med så vi packa ihop och gav oss ut på de skumpiga vägarna igen.

Det hoppar ju så fruktansvärt mycket så ni bara skulle förstå. Reservdunkarna som vi har fäst på bakluckan har hoppat så kraftigt att metallen i bakluckan börjat spricka.
Även två plåtar som ska skydda känsliga delar under bilen har vibrerat av och satt som tur kvar med hjälp av en skruv.
Sist men inte minst så har en lampa bak även vibrerat av.

Efter knappt 5 mil så var vi framme på stället som vi skulle mötas på, Bramwell station roadhouse.
Här fyllde vi vår dyraste tank någonsin, 205cents/L eller "hela" 12sek. Vi var tvungna att köpa på oss mer mjölk och bröd så det slutade på 12dollar, alltså 70sek för en liter mjölk och en vit frösen torr limpa. Detta är fem gånger så dyrt jämfört med vad vi brukar handla de sakerna för.

På macken så träffade vi två killar i 30 års åldern som var på semester påväg norrut till toppen.
Dom hade tillsammans byggt ett rejält monster till bil som dom skulle köra hela OTT med. Ägaren till bilen heter Shawn och kompisen heter Chris.
Chris pappa, farbror samt deras fruar var också med och körde två separata bilar.
Det var ingen vanlig semester utan syftet var egentligen att motbevisa vad folket säger. Nämligen att det är omöjligt att korsa Jardine river. Halvöns största flod.

Detta lät ju helt galet och ingen av oss ville missa chansen att se dom lyckas eller misslyckas. Därför försökte vi hålla ett litet försprång framför Chris och Shawn så att vi kunde vara med när dom skulle köra över.

Vår camp

En gammal ko får agera vår nya kofångare

En kalkon som var glad för att tigga mat

Guana (stavning?) som hälsade på vårt camp

Påväg till Bramwell station

Glömde ta bild på 205cents /L så ni får inbilla er

Här är Shawns monster. Träpelaren som han står över når upp till regplåten på vår bil

------------------------------------------

Nu börjas det iallafall, vi är extremt taggade och har sett fram emot detta så länge nu.
Att köra mot toppen på Cape York.

Det börjar pirra av förväntan och efter bara hundratals meter börjar vägen bli oerhört ojämn, vi som inte trodde att det skulle komma utmaningar så pass fort. De ojämnheter som kom körde vi ganska fort igenom men de kom fler och värre alldeles snart som vi fick trixa oss förbi.

Efter bara några kilometer som tar sin tid att köra eftersom man inte kan köra i annat än 1 och 2ans växel så kommer vi fram till vår första riktiga utmaning. Palm Creek. Detta är som tur för tillfället en vattenlös flodväg men attans brant ändå. Nerför går ju alltid ann men man har ju inte ens haft tanken på att man måste ta sig upp igen på andra sidan.
Ner så rullar vi väldigt försiktigt, man känner att bilen skrapar in undertill även fast den är höjd. Lutningen är extrem på alla håll och det känns som att bilen både ska tippa över och välta på samma gång. Jag håller nästan så mycket jag orkar på bromsen men bilens vikt tvingar oss att slira neråt.

Det händer väldigt ofta på denna vägen att folket tappar greppet med bilen och lägger sig antingen på sidan eller kraschar rakt ner och förstör kylaren och allt därtill.
Väl nere så får man känslan om hur bilen bara höll på att knäckas på mitten under den hela 10 meters färden eller vad det kan ha varit.
När adrenalinet har lugnat sig så förstår vi att vi inte är framme, vi måste upp. Backen upp är lika brant och vi kommer inte att ha en chans med däcktrycket det är nu så vi får mer än halvera luften i däcken om bilen ska få tillräckligt med grepp.
När luften är ute så kryper vi sakta med stadigt upp för backen med fyrhjulsdriften i. Halvägs upp så börjar bilen spinna och jag går i valet om att backa och testa igen eller ge fullt järn. Jag fortsatte och bilen kom upp över kanten. Det känns som en evighet en sådan liten backe, saker kan hända så fort och hjärnan hinner inte riktigt med ibland.

Väl utpustade så fanns det en bushcamping några meter bort som vi stannar på för kvällen. Det var nog för idag men ser ju sjukt mycket fram emot imorgonbitti, upp tidigt och tackla vidare.

Ingången till OTT. Vad har vi gett oss in på..

Standard väg

Palm Creek

Upp ska man visst också..

Viktigt att släppa på lufttrycket

Likes

Comments