Header

Dag 127

Idag har vi gjort en grej som länge varit på vår bucketlist. Vi har simmat med världens största fiskar.
Vi fick stiga upp tidigt som tusan, det var väl skönt att komma upp ur dom obekväma sängarna förvisso.

Anledningen varför vi går upp så pass tidigt som vi gjorde (klockan ringde vid 4.30) är för att fiskarna vi ska simma med befinner sig endast på den platsen vid en viss tid. Så är vi inte i tid så missar vi det.

Vi hyrde en moppe igårkväll som stod och väntade på oss utanför i mörkret.
Det var inga människor förutom oss ute vid denna tiden. Först när vi brummar iväg så känner vi hur kyligt det är. Jag vill inte påstå att det var kallt men fartvinden gjorde sitt, efter ett tag så frös jag nästan.

Pis var förberedd och hade med sig tjocktröja och sina långa byxor.
Hade jag också varit lite smart så hade jag tagit med mig bättre kläder. Om inte för att det var kallt så iallafall för att slippa den bränna jag fått idag. Långärmat funkar på bägge hållen, både när det är kallt och sol.

Vi hade en bra bit framför oss att köra. Jag körde så försiktigt jag förmådde. Dels var det knappt någon belysning på moppen, inte heller längst vägarna (som är urusla).
Dessutom hade inte jag någon hjälm. Hjälmar finns knappt här, jag har sett någon enstaka turist ha på dig en hjälm bara. Vi lyckades ragga tag i en hjälm till pisa men det var också den sista som vi fick tag på.

Vägarna är som alltid dåliga med sprickor och plötsliga hål. Vissa delar av vägarna är till och med borta efter naturkatastrofer.
Det var som jobbigast att köra i början när det var så mörkt att man inte hann planera sin körning, lite då och då springer det ut hundar framför en så vi var tvungna att tvärnita.
Först när det börjat ljusna till kunde vi gasa på, men då höll bensinen på att ta slut.
Alla bensinmackarna var stängda vid denna tiden, vi fortsatte att köra tills mätaren stod i botten. Först då hittade vi en mack som just öppnat, riktigt tur.

Två timmar tog det innan vi var framme i Oslob. Detta är stället där vi ska simma med våra fiskar.
Vi var inte först på plats utan här stod redan två hundra andra personer som ville i vattnet.
Trots total kaos så gick det fort tills att vi hoppade i en av båtarna som skulle ta oss ut en bit i havet.
Vi hade redan betalt 1000peso/177sek per person och fått flytväst och ett snorkelset.

I båten var vi sex personer och vi la till vid en en boj ute i havet där flera andra båtar redan stod.
Valhajarna som vi nu skulle få se kommer ju inte fram självmant utan tyvärr så lockas de fram med mat.
När vi låg där i vattnet och väntade på valhajarna så börja min mask att läcka in vatten. Sjukt irriterande.
Jag fick hålla i den med ena handen för att den inte skulle läcka.

Valhajarna simmade förbi oss gång på gång och jag blev inte väldigt imponerad av storleken. Jag trodde faktiskt att de skulle vara större. De var ju inte direkt små, den största var kanske 8-9 meter. Jag föreställde mig 5 meter till iallafall.
Upplevelsen var ju häftig och värt pengarna men tyvärr lite för mycket turister.

När vi körde samma väg hemåt så stannade vi till på ett vattenfall. Just detta vattenfallet är ganska känt, av vilken anledning vet jag inte men vackert var det ju verkligen.
Man kunde hoppa ner i vattenfallet från typ 15 meter eller vad det kan ha varit. Jag var riktigt sugen men det ska finnas stenar under ytan som man inte ser så jag vågade inte.

Vi lämnade vattenfallet och körde vidare med vår moppe. Vi märkte inte hur mycket vi egentligen brände oss när vi satt där på moppen med all fartvind.
Hela tiden smörjde vi in oss men solkrämen vi köpte sist suger, det går lika bra att använda vatten.

I Moalboal town åt vi middag och avsluta med en god glass. Solen har gjort oss helt slöa och ont i rumpan har vi. Men innan vi körde tillbaka moppen så kollade vi in White Beach. Det är en sandstrand som låg några kilometer bort. Vi tänkte kolla in några boende och så ifall vi kanske skulle sticka hit några nätter. Dock så blev vi inte alls imponerande av stället. Bara dyra hotell och knappt några restauranger.

Nu är vi tillbaka i Panagsama Beach och sitter och skriver blogg i väntan på mat.
Duktigt solbrända vi blivit idag. Huden stramar åt rejält och läpparna är helt torra och ömma. Hoppas fan att färgen stannar i huden och inte väljer att ramla av. Det får vi se i dagarna. 

Dagens spenderade slantar
Mat 123sek
Nöje 489sek
Vatten 23sek
Boende 106sek
Total 741sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
387sek

framme på parkeringen efter två timmars körning. lagom trött i röven

den ser ju ganska liten ut tack vare avståndet

söt moppe vi hyrde va

detta blev vårt mellanmål

varför inte bara "People crossing"? man känner ju sig verkligen som ett djur i detta läget.

apropå djur

påväg hem

Kawasan falls

pisa simmar under vattenfallet

carbonara och pommes

dessa glassarna alltså..

kvällsmaten

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dag 124

Natten var nog jävligare än den förra. Varmt och svettigt har det varit. Det finns ju AC rum här med men tydligen är elen här jättedyr "jovisst", så de rummen är det dubbla priset på.

För första gången åkte vi en tricycle. Jag sa ju att jag skulle få en chans att förklara Filippinernas andra stora färdsätt.
Tricycle är oftast en moped med en påbyggd sidovagn, oftast med tak.
Men inne i städerna eller de större byarna så används också cyklar med sidovagn för att trampa runt turister som lokalbefolkning. Detta är vad vi kallar en tricycle.

Vi åkte en tricycle som var motordriven, alltså en moped med sidovagn.
Tanken idag var att snorkla och ta det lugnt men vi har faktiskt gjort världens tabbe. Vi glömde att köpa ett filter till gopron som gör att färgerna i vattnet blir sjukt mycket bättre.
Just tack vare denna glömska så åkte vi tricycle till det enda köpcentret som finns i närheten. Nästa skulle väl vara i Cebu, där vi just kom ifrån.

Köpcentret är inte värt att kallas just köpcenter. Det borde kallas någon lokalt, kanske "Sigges mataffär med annat skit på rea"
Vi hittade inget filter men det var faktiskt väntat. En sak gjorde resan hit värd det, och det var när vi köpte glass utanför. Den var alldeles mjuk precis som en mjukglass ska vara, och med en fyllning av massa jordgubbar och krossad oreo.

Utanför Sigges mataffär (eller kalla det vad ni vill) så väntar dussintals tricyclegubbar på kunder. Jag sa som det var och förklarade att jag inte ville betala mer än vad vi gett hit. Som väntat så trodde han inte på oss och tog inte vårt erbjudande, han ville ha det tredubbla.
Vi frågade några till och fick till sist fatt i en kille som gick med på vårt pris.

Fastän vi saknar ett filter så ska det inte hindra oss från att uppleva sakerna under ytan med våra egna ögon. Det fanns ett ställe nere vid stranden som vi hyrde ett snorkelset på.
Vi kunde låsa in alla värdesaker i en "säkerhetsbox" på rummet.
Jag är dock inte alls övertygad dess säkerhet. Så fort man sätter ett lås på en sån här box så säger det att något av värde förvaras där inne.
Jag har redan blivit av med en mobil och är inte alls sugen på att förlora nästa mobil, alla bilder, och typ 10k svenska i kontant.

Det var en risk att ta men det gick bra och vi fick se den finaste snorklingen från stranden vi någonsin sett.
Någon hade nämnt att det fanns sköldpaddor men det var inget vi letade efter.
Vi var fullt upptagna med att kolla på all korall och fiskarna som simmade rundor.
Sköldpaddorna gick inte att undvika när vi var på väg in till stranden igen. De var två, kanske tre stora bjässar som lugnt simmade under oss.
Någon gång då och då simmade de upp till ytan för att ta luft, då passade vi på att knäppa massa bilder. Tyvärr blev de väldigt väldigt dålig kvalle. Men ni borde se vad det ska likna iallafall.

Dagens spenderade slantar
Mat 94sek
Nöje 53sek
Vatten 18sek
Boende 150sek
Transport 14sek
Hygienprylar 6sek
Total 349sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
386sek

frulle utmed havet, det är bara till att vänja sig vid utsikten antar jag

en bit av stranden och början på restaurangområdet

att vattnet är klart är klart såklart

första gången i en tricycle

vi är inte ensamma. vissa trampar sig fram, andra använde motor

en jädra stor båt fraktas fram på gammalt vis

Pancit behon är vad vi ser. Filippinsk rätt med nudlar, kyckling och lite grönsaker. Det påminner om Thailands Pad Thai (som då är faaan så mycket godare, och billigare)

världens minsta apelsin? ja, det ÄR apelsin.

nej men vi tar det lugnt ett tag isåfall.

liknar en Pancit behon igen. Det är faktiskt inte så gott att man vill äta det fler gånger under samma dag. men billigt är det.

Likes

Comments

Idag är det självaste julafton! (jag vet att det är nyårsdagen men vi är ju lite efter) Dagen då svenskarna och många (alla?) i norden går crazy.
Dagen är för oss inte märkvärdig jämfört med alla andra dagar här nere i värmen, tyvärr.

Eftersom vi befinner oss i ett muslimskt land så firas ju inte jul men lite västerlänniserat är det ju gjort för turisternas skull.

Morgonen hade varit en mardröm om man vore barn - att vakna utan julklappar, glädje och förväntan.
Klart vi är fulla av glädje men inte den speciella julglädjen som man bara hade när man var barn på julafton.
Förväntan har vi förvisso också men inte samma förväntan som man vanligtvis har på en julafton.

Inga julklappar eller närhet av familjen, men vi har något som inte ni där hemma har just nu. Vi har värme. Vi har sol, bad, drinkar, palmer och massa annat billigt skit.
Vi har det underbart men klart man saknar sin svenska jul, vi kommer sakna allt det goda Sverige har att erbjuda till vi en dag är hemma. Då kommer vi bannemig klaga som bara tusan.

Efter vi ätit frukost så träffade vi Bass och Rita, våra härliga svenskar som vi träffat några dagar nu.
Vi låg på stranden i flera timmar, fler timmar än vad vår hud egentligen behövde.

Äntligen har jag hittat nya badbyxor också! De gamla var ju både slitna och trasiga, hittade de nya på en taxfree outlet i stan.

Julen vill man gärna komma ihåg, var man är i världen och far så vill iallafall vi gärna minnas den.
Ett bra sätt att minnas är ju att träffa sin släkt och äta god mat men då vi saknar allt de där så bestämde vi fyra svenskar oss för att göra något vi inte provat på förut - parasailing!
Vi fick betala 100myr/200sek för två personer och det var väl spenderade pengar trots den korta flygtiden.

Parasailing är som ett stort paraply där jag och pis sitter fast undertill. Det stora paraplyet dras med en lång lina bakom en snabb båt.
När linan spänns åt så far vi upp i luften på två sekunder.

Vet inte hur långt upp vi är men det är en ganska bra bit, det hade gjort ont att falla ner.
Man kan välja att åka en eller två personer, väljer man att åka två så är dock personen som sitter där bak skyldig att styra den flygande farkosten vid landning.
När vi landat - inte farkosten utan adrenalinet så gick vi en runda på stan.

Bass och Rita var inbjudna till en grill kväll på deras hotell. Vi blev inbjudna genom Bass och Rita men dom bor mitt ute i djungeln så det krävs en moppe för att ta sig ut dit.
Vi traska genom stan flera gånger för att hitta någon som ville hyra ut en moppe över natten, dock var alla redan uthyrda eller hade stängt för kvällen vilket förstörde vår chans till den grillkvällen.

Istället så gick vi till en restaurang som vi ätit på flera gånger förut och beställde in mat. Det är denna restaurangen med enorma milkshakes i alla smaker.
Milkshaken är så pass stor att det räcker lätt att dela på eller alternativ ta det istället för en måltid.

Nu njuter vi av kvällen och rundar av den på ett lugnt sätt utanför rummet bland alla tusen mygg. Ha en riktigt god jul! (även om ni får upp detta inlägget lagom till nyår)

Dagens spenderade slantar:
Mat: 136sek
Boende: 90sek
Nöje: 200sek
Kläder: 133sek

vem vinkar jag åt.. haha. yr.

crashlandningen gick bra! haha så kul

testade stället bredvid vårt favvo ställe idag, det var några pytteglas man fick där så råka beställa in en bjässe shake från favvo stället efteråt!

Likes

Comments

Helgen har varit full rulle! Vi började med en julfest på fredagen. Byn har en stuga där man kan träffas vid såna här evenemang.

Vi åkte ut tidigare än resten av folket, det blåstes upp ballonger och hela hallen pyntades med julpynt, även en plastgran fanns där.

Snart var hela huset fullt av människor från byn och runt omkring, invånarantalet i byn är inte så högt så det är bara positivt att det kom lite folk utifrån.

Det fanns en kille som stod vid grillen hela kvällen och det fungerar som ett knytkalas där alla hade med sig olika sallader och desserter.

Jultomten skulle också hälsa på, han har tappat bort sin släde så Brad som är byns bästa brandman tar på sig äran att köra taxi åt tomten.
Tomten glider gärna med lite stil så det dög inte med en vanlig bil utan det blev byns brandbil.
Jag hängde med och blev andra pilot i brandbilen och hade ansvar för alla sirener och blåljus vilket jag gjorde galant, tror jag.

Partajandet pågick och det blev en sen kväll och en halvrolig lördagmorgon.
Lite ägg och bacon fixar biffen och snart var man på fötter igen.

Under dagen så åkte jag bort till grannen och testade hans gevär. Ingen direkt anledning utan bara för att jag kan, och vill.
Geväret är en 410 revolver historia och .45 cal. Samma sorts gevär jag sköt fåglar med sist men utan revolver magasinet.

Det sattes upp några petflaskor fyllda med vatten lite längre bort. Jag började med vanliga skott vad de nu kallas, de med en kula. Fortsatte sedan med hagel.

Magasinet rymmer fem patroner och efter ett tag så blev jag familjär med geväret.
Jag ställde mig på tio meters avstånd från flaskorna och kramar avtryckaren som en toke, skott efter skott tills magasinet är slut. Det är sjukt häftigt att få prova på.

Det var dags att bege sig hem och förbereda inför kvällen. Det skulle bli en stor kväll och mat skulle förberedas till de 50-tal personer som kommer.

Alla de kära människorna som vi fått träffa under vår resa ville gärna säga adjö till oss, även om vi snart vill tillbaka.

Jenny och pisa stod i köket precis hela dagen och trots många kockar så blev det bra soppa som ordspråket inte brukar säga.

Som vanligt så är det knytkalas som är den oskrivna regeln. Det finns vissa favoriter bland köttet, salladerna och desserterna sedan innan. Som en viss cheesecake, tur det bara fanns en begränsad mängd av den annars hade jag kallats köttbullen hädanefter.

Såklart tar vi fram kubbet och spelar, mest barnen förvisso för vi vuxna är för fulla.
Det var frid och fröjd tills Jenny och Brad kallar mig på och Pis.
Vi kände direkt allvaret och blev nervösa när alla kollade på oss.
Jenny sträcker fram ett paket som vi tar emot. Det är en sådan jobbig känsla att ta emot presenter men fantastiskt uppskattat och roligt.

Det är en fin text skriven i ett kuvert och i paketet så ligger där en "Bessiebelle receptbok" med alla våra favoriträtter som vi kommer njuta mycket av hemma i Sverige.
Det fanns även ett certifikat tillsammans med två brosch? som visar att vi är certifierade byvånare.

Brad och Jenny ska ha ett stort tack för allt ni har gjort för oss. Ni har alltid ställt upp för oss. Varje gång min öl tagit slut tillexempel ;)
Vi kommer tillbaka och när den dagen kommer så kan vi också passa på att ta ner er motorsåg som vi hängde 10meter upp i taket på verkstan.

Kvällen avslutades riktigt bra och vi kom inte i bädd förens efter tre tiden.

Nu är det dags att bege sig ut på nya äventyr. Vi har ett flyg bokat imorgon som ska ta oss ut från landet down-under.

bra gjort Anton. jag spall lite

haha guilty as f#ck

riktigt fett ju

Likes

Comments

Idag så åkte vi upp till ett ställe för att rida tjur. Det är samma ställe som förra året och vi var alla sugna på en favorit i repris.

Förra gången gick det som på räls och jag höll mig kvar på tjuren i sju sekunder, för att kvala vidare så behövs åtta sekunder.
Detta är ingen tävling utan en helt vanlig träningsdag, men i tävlingar så är det åtta sekunder.

Jag ville rida tjur igen och det var en del som ville se mig bli skadad så vi fick ta skolbussen som Jenny kör till vardags.

Om nu någon dramatiskt skulle hända, så som dödsfall eller liknande så har försäkringen börjat gälla idag, detta förstod vi senare förvisso men ändå.

De var de riktiga pojkarna som började, något som händer imellanåt är att handen fastnar i fästet när man blir avslängd och släpas efter en arg hoppande tjur.

Oftast springer tjuren mot staketet och då vill man inte bli klämd mellan där.
Detta hände med de två sista killarna innan jag skulle hoppa på, det var inte betryggande men killarna klarade sig bra.

En väst, hjälm och försäkring krävs för att få rida. Jag fick låna lite utrustning och en tjur blev utvald.
Adrenalinet pumpar och jag går upp på rampen där tjuren står.

Jag kasar ner på tjuren och människorna där hjälper mig spänna fast min hand. Görs det för mjukt så blir det betydligt svårare att hålla sig kvar. Görs det för hårt istället så händer det jag förklarade innan, man fastnar.

När dörren öppnas så hoppar tjuren ut, allting går så fort och folk skriker och tjoar vilket taggar en till att verkligen sitta kvar.

Jag blir avslängd efter 7.5 sekunder, aningen bättre än sist vilket jag är sjukt nöjd med förutom att den satans tjockisen hoppade på mitt ben.
Förra året när jag red så blev jag också stampad på så det börjar bli en vana snart.

satans tjuren

Likes

Comments

Ovanligt gött man sov inatt pga tidsskillnaden mellan staterna. Vi har fått en extra timme om kvällarna när det fortfarande är ljust.

Till frulle så gjorde vi pannkakor igen, trots att det regna men det ska uppfinnaren till awningen (paraflax grejen som jag inte hittar ett svenskt ord till) ha stort eloge för.

Idag tänkte vi först åka till Nimbin, det är ett ställe där alla hippies samlas. Men det behövs knappast efter Byron Bay tyckte vi så vi fortsatte istället söderut mot Sydney.

Påvägen så råka vi köra en 4WD väg omedvetet, tanken var att vi bara skulle ta en liten genväg.
Grusvägen som det började med blev bara mer utmanande med tiden och snart hade vi till och med hittat vilse inne i skogarna.
GPS har vi ju men det visar lite hur som helst ibland. Den vill gärna att vi ska köra igenom bommar där vägarna är avstängda.

Efter senvägen så kom vi fram till en by.
Här fanns Woolworth (typ som Ica hemma) så vi passade på att handla lite. När vi skulle köra ut från parkeringen så var jag tvungen att ta en genväg igen, rakt över alla trottoarkanter.
Det hoppade rätt bra och en öl fick för sig att hamna under mitt säte, dessa sätena har fjädring och rör sig upp och ner. Det var ingen bra kombination och min öl small itu.
Inte första ölen som går till spillo tack vare stolen. Förra veckan var det två stycken. Jag får nog ta och flytta ölen till ett bättre ställe.

Vi blev tipsade att dra till Yamba, det är en liten by som ligger längst vägen söderut. Här skulle det finnas stränder i världsklass samt två stora hål som efter årens gång fyllts med sötvatten, hålen blev till efter att folket tagit stora mängder sten här ifrån.

Green och Blue pool är vad de kallas och poolerna är så pass djupa så att man kan utan risk dyka från klipporna.. sägs det!
Vi får ju testa om det stämmer, och hade man bara sett djupet eller vetat om det fanns något under ytan så hade man kunnat lugna ner sig lite.

Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv som när jag klättra upp på den högsta klippan. Det är inte meningen att folk ska vara här och hoppa så därför finns inga ordentliga trappsteg eller stigar men är man bara lite kreativ och en gnutta dum så går det.

Väl uppe så var det en fantastisk utsikt och hade nu bara hoppet att se fram emot men jag fick sätta mig ner några minuter så inte hjärtat kollapsar helt. Nu finns ingen återvändo och när jag väl hoppat ut så är det inte mitt fel längre om något går fel under hoppets gång.

I luften hinner man både tänka om det eventuellt finns sten en meter under ytan eller om någon korkad jäkel har riggat upp spjut därunder. Jag hinner även svära lite i luften påväg ner innan man landar i vattnet. Fett go känsla att överleva men ett hopp fick räcka, man får ju tänka på hjärtat.

När det var dags att ställa bilen för kvällen så hinner jag bara parkera och öppna dörren innan ännu en öl går itu. Dom hade denna gången fått för sig att rulla rundor i hela bilen så när jag öppna dörren så ramlade en ut, small i backen och börja spruta öl överallt. Ännu en öl.. det får vara den sista som får gå sönder och det var det nästan också för ölen höll på att ta slut så vi la i resten i kylen.

ha de gött hej!

Blue pool men vettetusan var dom fått namnet från för den var knappast blå

Green pool levde åtminstone upp till sitt namn

Likes

Comments

Nu har vi kommer fram till Hervey Bay, detta är porten till världens största sandö - Fraser Island.

Märks att vi kommit så pass söderut att regnperiodens område tagit slut, för regnat har det gjort på oss i två dagar nu.
Vi har också börjat passera skyltar där dom varnar för koalor, det var ett bra tagsen sist.

I Hervey Bay så är det väldigt populärt att kolla på valar, det skulle vi också vilja eftersom vi missade "valsäsongen" när vi var nere på sydost sidan sist.

Valarna vi pratar om är Humpback whales och kommer till varmare vatten här i Australien under Juni-September.
De hör hemma i Antarktis där de hittar sin föda men är här under tiden då de behöver en trygg plats för deras ungar som ploppar ut.
Under samma tid så slåss killvalarna om alla tjejer. Det är endast killarna som sjunger "valsång" och det är för att locka till sig honorna. Hur själva akten går till har vi inte lärt oss.

Dock så vet vi att dessa bjässar till firrar växer upp till 16meter och kan väga hela 45ton. De kan bli 60-70år om inte kinesiska valindustrin slaktar dom dessförinnan.
De sover inte heller, utan de simmar konstant och bara stänger ner 50% av sin hjärna för att vila.

Enda riktiga sättet att se valar på är ju med båt, tyvärr så skulle jag inte åka mer båt ju, eller? Såhär länge höll det löftet.
Vi jämförde priser och för/nackdelar i såna här broschyrer innan vi bokade en fem timmars båttur samma eftermiddag.

Båten var av lite snabbare modell, vi var först inne på en katamaran vilket iofs hade varit bättre än en segelbåt men den var fullbokad (som tur är!)
Ut på sjön vi far och vi rundade toppen på Fraser Island innan vi gick söderut.

När vi ska hitta valarna så fanns bara ett sätt, och det är att kolla långt bort i horisonten efter vatten som sprutas upp i luften, detta är valarna när dom andas ut för att sedan andas in, detta gör dom på två sekunder och kan sedan hålla andan.. ett tag. Glömt hur länge men de stannar ofta på ytan.

Vi kör därefter fram till dom, vi håller oss lite på avstånd och låter valarna själva närma sig, vilket dom gör. Valar är extremt sociala djur och har absolut inget emot att visa upp sig eller sin unge för oss på båten.

mäktiga varelser..

Rutten vi körde, Fraser Island är den stora avlånga ön som vi rundar.

Fraser Island

Val och sin unge

Valungen som ligger på rygg under ytan (för nöjes skull)

Likes

Comments

Jag vaknade riktigt utvilad medans pis sovit mindre bra.
Har inte riktigt koll på tiden men jag tror vi åt frukost vid 06 och tanken var att vi skulle komma till Whithaven Beach före alla andra segelbåtar.

Påvägen dit så passerade vi en ganska liten ö men där antalet ormar på ön är högst beräknat på kvadratmeter i hela världen. Som om inte Australiens fastland har nog med ormar och andra livsfarliga djur.

Det kapten hade att säga under resans gång var för mig inte särskilt prioriterat då jag hade fullt upp med att spy.
Vågorna blev bara större och större, vi var påväg rakt in i ett rejält oväder.
Kapten hade sagt att det skulle bli ett projekt att ta sig igenom stormen och nu förstod vi precis vad han menade.
Vi hade kommit ut på ett helvete till sjö och ovädret var nu precis ovanför oss så alla sprang ner i båten för att gömma sig för allt vatten som sköljdes in. Inga foton togs i stunden för då hade vi förmodligen trillat i sjön och dött på kuppen.

Snart var det bara jag och kapten uppe på däck och jag klarade verkligen inte gå ner i båten hur mycket jag än ville.
Det var en himla blandning mellan sött och salt eftersom det började regna rejält samtidigt som saltvattensvågorna stänkte upp titt som tätt.

Pisa har ju ganska bra balanssinne om man bortser från när hon åker bil med mig men här så började det bli för mycket för även henne så hon gjorde mig sällskap i regnet och snart gjorde hela ligan detsamma.
Regnet avtog men min åksjuka blev bara värre och likaså vågorna. Nu började jag ångra rejält att vi ens fundera på denna seglingen, jag lovade mig själv att aldrig någonsin segla igen men det lär jag inte kunna hålla om jag känner mig själv rätt.

Under hela resans gång hade vi båda överdoserat åksjuketabletter men det var ett rent skämt. Sockerpiller funkar lika bra, åtminstone billigare.

Äntligen efter x antal timmar så var vi framme på Whithaven Beach. Här har vädret vänt på något vänster och solen tittade fram, förvånat!
Jag ville bara simma i land och stanna på ön som Robinson Cruise gjorde.
Allt tog sådan tid när man mår så illa och vi fick skjuts från segelbåten till strandkanten i en liten gummibåt, under den lilla gummibåtsresan så hann jag med att spy några gånger till.

Nästan så att jag kysste fastlandet.
Vi började att gå igenom en liten skog upp till en utkiksplats över världens fjärde finaste strand, vi pratar om Whithaven Beach.
Detta var verkligen fint, värt varenda krona och varenda spya hittills.

Efter tagit några foton över den faktiskt unika stranden då tidsvattnet gör att stranden aldrig har samma utseende så gick vi vidare igenom skogen ner till självaste stranden.
Varken jag eller pis har känt så här len och mjuk sand någonsin. Kändes väldigt konstigt och det är svårt att förklara hur mjuk sand känns då vi inte själva förstod vad folk menade tills vi kom hit.

Sanden här är så len och fin så folk putsar sina naglar med det, vissa skrubbar sina händer så att de blir mjuka som en barnrumpa. Andra masserar in det i håret som det vore något head and shoulders reklam.
Sanden innehåller 98.9% silica om det nu säger er något. För några år sedan så togs x antal ton från samma strand för att göra glas av.

Här satt vi och njöt av utsikten och den fina vita mjuka stranden i några timmar, det blåste en del men inget som stördes för det var så varmt i solen.

Tillbaka till båten så var jag och pis sist att gå på då jag gärna undviker guppandet om jag kan. Där stod köttpaj och fina pastasallader framme när vi väl var på men sjösjukan var snabbt tillbaka och jag fick kasta all mat i vattnet, det gick verkligen inte att äta.

Vi körde till Luncheon Bay och skulle snorkla. Pisa hade ont i magen och jag mådde dåligt. Ingen av oss kände för att snorkla men i sista sekund så hoppade vi ändå i, vi har ju ändå betalt för de.

Riktigt mycket fisk och korall. Detta var så värt åter igen. Illamåendet blir snabbt bättre medans man är i vattnet med.

Efter snorklingen så for vi mot vår sista destination. Blue Pearl Bay, rankad av national geographic som tredje världens finaste snorkelställe. Klockan var mycket så vi hann bara dit innan det blev mörkt.
Vi somnade båda två och denna gången så lyckades pisa få en god natts sömn medans jag hade det lite sämre än förra natten.

Snorkling stod på tur som tidigast på morgonen, när vi hoppade i så var det fiskar i mängder. När jag säger mängder så är det så pass mycket fiskar att du slår till säkert tio stycken varje gång du tar ett simtag. Jag njöt av att simma i fiskhavet medans pisa tyckte de var lite väl mycket eller åtminstone för nära. Dom är ju inte rädda av sig och simmar upp i huvudet på en vilket är sjukt irriterande när man ska ta en selfie.

Vi såg även nemofiskar och den stora jäkeln till fisk som kommer på bild längre ner kommer jag inte ihåg vad den hette men det var ett riktigt monster till storlek. Hoppas bilderna visar någorlunda sanning.

Jag hade snott med mig lite bröd för att lättare kunna ta en bra bild, men varje gång man knäppte en bild så kom en sån liten fisk mitt i vägen för kameran.
Dom hade ju förstått att jag gömt bröd i handen och börja tugga på mina fingrar, det gör ju faktiskt ont för dom har vassa tänder. Slutar med att jag får simma med handen ovanför ytan.

När vi kom upp på båten så var frukosten serverad och sån underbar pingla man har så hämtar hon maten till mig. Maten står ju under däck och så fort jag går ner där så kommer illamåendet. Men det var betydligt bättre idag och med mat i magen så gick det bra hela vägen hem och vädret var på vår sida.

Väl tillbaka i hamn så var vi glada att slippa havet och att snart få sig en dusch. Det ska även bli spännande att trassla ur pis hår efter två dagar med saltvatten.
Kapten tackade för sig och tyckte att vi varit den trevligaste besättningen han någonsin haft.. de senaste två dagarna.

Vi for hem och såg till att starta en tvätt, första gången på länge. Så fort handukarna torkat så tog vi en dusch och sedan så tog vi det bara lugnt fram till på kvällen. Klockan sju så var ett bord reserverat för hela ligan på en bar/restaurang.

Det var riktigt roligt och för mig och pis som inte äter ute varje dag så blir suget efter restaurangmat outhärdlig.
Jag gjorde en mindre tabbe nu dock. Pis ville ha fisk så jag gick fram och skulle beställa. Något slog slint i huvudet på mig och jag råkade beställa calamari istället för barramundi.
Calamari är alltså bläckfisk medans barramundi är en underbart god fisk, stor skillnad!
Jag hade snabbt kunnat ändra beställningen men jag märkte det först när maten kom ut, vilken tabbe.
Vem fasen äter ens bläckfisk? Det är väl alla fransmän här isåfall.

Det var friterat och förvånansvärt lättuggat. Jag hade fått en bild framför mig när pis sliter för kung och fosterland för att bita igenom den slibbiga fisken. Smaken var annorlunda men gick nästan hem hos pis så hon lyckades få ner allt.

det var de

från det finare vädret...

...in i det dåliga.
det är nu det hemska börjar

belöningen

gigantisk fisk

bilden är inte riktigt rättvis då avståndet mellan fiskarna gör så den stora fisken ser liten ut.

lite fastland fick vi under kvällen

Likes

Comments

Hoppas ni har sett fram emot att få reda på vad vi nu ska hitta på. Vi har längtat så efter detta.
När vi befann oss i Cairns så bestämde vi oss för att åka ut med en båt till Whitsunday Islands.
Whitsunday Islands är en samling av 74 öar som ligger österut rakt ut från Airlie Beach ute på Barriärrevet.
De flesta av dessa öar är naturreservat och vissa är verkligen vykortsmaterial.

Det finns många olika företag som arrangerar såna här båt-turer. Att välja "rätt" är inte lätt.
Vi var först inne på en dagstur som är det billigaste alternativet men också det mest praktiska för min del då jag har väldigt lätt för att bli sjösjuk. Dagsturerna gick allt mellan 900-1200sek per person.
Dagsturerna var med snabba motorbåtar och då minskar risken för spyor.

De andra turerna som vi av någon anledning kollade på var två nätter och två dagar. Dessa är mest populära men kostar även mellan 2200-3600sek per person.
Här ingår all mat och även stingersuit (våtdräkt) som behövs vid snorkling.

Efter en jäkla massa velande och prutade så fick vi till ett bra pris tycker vi och bokade en resa med en segelbåt. Turen skulle vara två nätter och direkt när allt var betalt så blev jag väldigt nervös inför hur det skulle gå med min sjösjuka, blir jag sjösjuk så är alla pengar kastade i vattnet.

Nu var dagen kommen och vi gick till mötesplatsen som vi fått och där samlades snart alla som skulle med. 25 stycken totalt exklusiv besättningen som var tre man.
Ingen av dessa 25 personer kom från Sverige vilket förvånade oss men heller ingen från Frankrike vilket förvånade oss ännu mer.

De flesta var från Tyskland och England men det är inget som de kan rå för. Trevliga människor så resan började bra.

Klockan var runt 13 när vi klev
på skutan där besättningen presenterade sig. Kapten gick igenom en del säkerhet och var noga att påpeka att ingen har dött i år än sålänge på hans seglingar. Känns betryggande och han fortsatte att berätta lite om båten i sig som är en 82ft Maxi döpt "Drumbeat" och byggd år 1989 i Fremantle(Perth) av Alan Bond för tävling och även vunnit Sydney till Hobart -90 samt 3e placering Newport-Bermuda -02.

Kapten berättade sedan precis det vi minst ville höra, storm och oväder är påväg och det skulle hålla i sig hela resans gång. Pis blev inte mindre rädd efter nyheten och jag förstod direkt att detta skulle bli en livs åktur.

När vi kom ut ur hamnen så skulle seglet upp, endast det lilla i fronten vad det seglet nu kallas. (det vet du morfar!/Anton)
Pis och några andra bland gruppen fick hjälpa till och få upp seglet.
Tanken var att även få upp det stora seglet men eftersom det blåste hur många sekundmeter som helst så var det inte aktuellt.

Vi tog kurs mot ett ställe som heter Caves Cove där vi sedan la ankare och skulle ut och snorkla. Vi tog på våra våtdräkter och dessa är som sagt för skydd mot de dödliga kubmaneterna som är helt transparenta i färgen vilket gör det omöjligt för en att upptäcka innan det är för sent.
Kapten sa att om vi skulle få syn på en manet så skulle vi vara säkra eftersom det är de "osynliga" som tar kål på oss.

Våtdräkterna hjälpte till att hålla flytkraften uppe samt att hålla kroppsvärmen. Det behövdes för det var verkligen inte som värmekällorna i norr.

Då vinden låg på kraftigt och tidvattnet hade dragit ut så var vattnet ganska grumligt fortfarande. Det var dock en jäkla massa korall men inget som imponerande jätte mycket efter snorklingen på Bali. Det skulle dock bli bättre hade kapten lovat.
Korallen får man ta de lugnt med då de växer otroligt långsamt, 1-2cm per ÅR. Av den anledningen så fick vi inga fenor.

När vi kommit upp på båten igen så for vi iväg till Nara Inlet som inte låg långt borta. Här skulle vi stanna för kvällen och snart serverades en satans god bolognäs eller bolognese eller ja. Hur fasiken stavas det förresten, låter dumt hur jag än skriver det.
Det fanns mat i mängder och vi åt så mycket vi bara orkade. Det blev en del öl för många på båten, vi skippade totalt alkoholen denna gången och istället krängde vi mängder med vitlöksbröd(pisa åtminstone)

Jag och pisa var bland de första att välja sovplats och man var inte dum så man tog självklart platsen i fören med taklucka där man kunde somna till stjärnorna, eller också hoppa upp snabbt och spy över båten om illamåendet blir värre.

godnatt!

Rutten

Likes

Comments

Idag så ska vi korsa Jardine floden ännu en gång!
Påvägen mot floden så märkte vi att bilen betedde sig underligt. Det var omöjligt att varva mer än 3000varv.
Vi stannade till och jag misstänkte först luftfilter men det var det inte.
Då är det förmodligen bränslefiltret som håller på att sätta igen.
Vi skulle ändå över floden och hoppas att bilen inte får för sig att dö just nu bara.

När vi var framme vid floden så tömde vi däcken igen på luft och denna gången så förberedde vi med en lina mellan våra bilar redan från start ifall något skulle hända.
Dock så gick det helt perfekt denna gången och upp på andra sidan kom vi.
Vi tackade så mycket för allt dom gjort för oss och vi körde mot fegisvägen medans Shawn och Chris fortsatte söderut på OTT.

Efter några kilometer så går bensinmätaren i botten. Det kan inte vara möjligt för vi har precis fyllt tanken så jag blir riktigt orolig ifall det har gått hål på tanken under all skogskörning.
Det var dock inget hål i tanken vad vi kunde se och hoppades att mätaren endast spelar ett spratt.
Vi hade kanske 20 mil till första macken och dit kom vi, där fyllde vi vår numera dyraste tank, 220cent/L.
När vi rullar igång igen så blir bilen bara sämre. Nu går det inte att varva mer än 2000varv och vi kan max hålla 60km/H på raksträckan och 20km/H i uppförsbackarna.
Vi vill verkligen ta oss de 125milen ner till Cairns innan bilen stannar.
När vi kört 25 mil så håller vi kväll.

Gör oss redo

Nästa där,  utan problem.

We made it!

Pumpar upp lite luft i däcken igen.

De två första bilarna för i år som korsat denna Jardine river. Rätt stolta :)

Likes

Comments