Header

Dag 107

Frulle på vanliga stället. Sedan gick vi till köpcentret som bara tar tio minuter. Vi köpte lite fika att ha med oss på bussen idag.
Bussen ska ta oss till Siem Reap.

Idag är det allvarligt varmt. Vi satt under fläkten på en restaurang med en shake i handen under tiden vi väntade på bussen. Det är så underhållande på denna restaurangen vi hittat, varje dag så är det en kille med turban som röker något ur en liten bong som han har i fickan.

Igår dansa han som vanligt men helt plötsligt slog det slint och han forma om sina händer till en pistol och sköt mot några personer. Han fortsatte snart med sin dans igen.

Klockan halv ett hämtade en minibuss upp oss. Den körde oss en kvart till en busstation. På den lilla turen var vi genomsvettiga. Rutorna på bussen gick inte att öppna fullt och det fanns ingen AC.

När den större bussen hämtade oss så hade vi sett fram emot att sätta oss ner i en kall buss med AC. Så fort vi kliver på så märker vi att den stora bussen inte heller har någon AC. Här ska vi sitta i sex timmar.

Halvvägs stannar vi för matpaus och vi båda har svettats konstant. När vi börjar köra igen så ser jag att det är möjligt att öppna våra rutor. Inte en sekund för sent ju och sliter upp dom så mycket det bara går. Luften som strömmar in är varm men bättre att det fläktar varm luft än ingen luft.

När vi är framme så blir vi som vanligt avsläppta utanför stan. Bussen kör in på en liten gränd där det är kolsvart. Några människor utanför bussen spärrar av med kravallstaket och jag tänker att nu blir vi rånade.
Vi blev aldrig rånade men folket som spärrat in oss ville bara tjäna lite pengar på att köra oss till stan.

Jag hade först inget emot deras annorlunda säljknep men när personerna inte svarar på mina frågor så blir jag irriterad.
Det var två andra personer från Tyskland som också skulle till stan. Totalt var det vi sex personer som var de enda turisterna här.
Det uppstod lite dispyt, och det slutar med att vi skrattar åt dom allihopa och går där ifrån. Detta är att slå tillbaka med deras egen medicin.

Två tuktuk killar följer efter oss och nästan går på knäna för att tjäna sina slantar. Vi var rättvisa och sjysta mot dom i början men dom ville ha mer och nu får dom ingenting istället. Dom borde visa mer tacksamhet och respekt mot sina turister, det är tack vare oss att många av dom ens överlever.

Det tyska paret, Anabelle och Daniel är väldigt trevliga. Vi pratar medans vi till fots försöker ta oss in till stan.
Det blir några kilometer och svetten rinner. De gamla tuktuk killarna har nu gett upp och gett sig iväg men det står hela tiden nya längst vägen som vi ständigt prutar med.
Vi får ner priset till 3$ för oss sex personer, normalt går det inte in så många i en liten tuktuk men med lite vilja så går det.
Han kör oss ända in i stan.

Vi är hungriga nu. Tillsammans med våra nya vänner så går vi ner för centrumgatan och sätter oss på en restaurang.
Redan nu gillar jag detta stället betydligt mer än Phnom Penh. Atmosfären är så mycket bättre.
Alla restauranger vi går förbi är dock dyra och det är väl isåfall det som är negativt med stället.

Vi umgås resten av kvällen. Tyskarna har redan boende bokat men för vår del så fick vi inte leta så länge.
Precis utanför den väldigt turistiga gatan finns ett boende. Dagen har blivit ganska dyr idag då vi beslutade att vi alla fyra delar ett rum och på så sätt får ner priset.
Imorgon blir det att byta boende och bara ta det lugnt!

Dagens spenderade slantar
Mat 164sek
Sprit 37sek
Vatten 8sek
Boende 49sek
Transport 110sek
Total 368sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
398sek

turbankillen

sex pers i en tuktuk? inga problem

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Dag 106

Phnom Penh må va en stor stad men den känns inte alls stor. Jag tror det bor 1.5 mille här.
Det är typ den tråkigaste platsen ever för en turist. Det finns inga gågator eller centrum att gå runt bland. Utan här ser det likadant ut oavsett vilken gata man befinner sig på.

Vi har varit på två olika köpcentrum idag. Först på ett nära vårt hotell men det var som en inomhusmarknad fördelat på flera våningar. En våning lockade mig ganska mycket, det såldes elektronik i mängder. De fanns konsoller och dvd skivor för små pengar. Tyvärr vet man aldrig vilket skick eller om filmen man köper är på något annat språk än kambodjanska(kan man säga så?).

Vi tröttnade och gick ut på gatan. Lite längre bort ligger "centralmarknaden". Det är hundratals stånd i ett stort hus, dom säljer väldigt mycket kläder, smycken och elektronik. Min mobil är ju sönder sedan jag köpte den typ, den vägrar starta. Jag försökte pruta ner en fake Samsung S3 till 20$/160sek men han ville inte gå lägre än 30$/240sek så det blev ingen affär.

När vi blev hungriga så var vi bägge överens om vart vi skulle äta. Såklart tänker vi på erbjudandet vi missade igår.
Vi prutade på tuktuk men de var några envisa jäklar. Vi fick kompromissa och betalade vad vi ville men istället för en tuktuk så blev vi körda till köpcentret bak på en moppe. Det var ganska trångt, både på  moppen men också i trafiken. Tur att det går att ta sig fram på vissa trottoarkanter.

Lunchen som blev fish n chips överträffade våra höga förväntningar. Det var serverat lika snyggt som det var gott! Man fick in rätten i en stekpanna och dricka till det för 3.5$/29sek per person. Det var inga små rätter heller.

På kvällen mätte vi upp Olle och Nicole. Vi pratade lite planer och bestämde oss för att boka en buss här ifrån imorgonbitti. Det börjar bli lite långtråkigt att vara på samma ställe.
Jag och Pis delade en god hamburgare på kvällen. Nästa gång vi äter en sådan fin hamburgare så befinner vi oss nog i Sverige igen.

Dagens spenderade slantar
Mat 182sek
Kläder 58sek
Vatten 13sek
Boende 65sek
Transport 24sek
Total 342sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
398sek

centralmarknaden

bakpå moppe ut i trafiken mot aeon mall

tuktuk står och väntar på oss utanför.

kvällsmaten

Likes

Comments

Dag 105

Inget planerat idag så vi har mest tagit det lugnt och spenderat en massa tid på ett köpcentrum.

Vi var snåla och gick hela vägen dit, var fyra kilometer tror jag. Det är inte så långt men i denna värmen och trafiken är det riktigt jobbigt.
Det finns inte så många trottoarkanter och de få som finns är fullt ockuperade av tuktuks. Svettig är man redan innan man går upp från sängen och inte blir det bättre ute i solen. Enda räddningen är just köpcentrum med AC!

Detta köpcentret var förvånande stort och nytt. Det är inga stånd utan riktiga butiker där inne. Inte alls likt det sista vi var på.
Vi kolla ungefär i varenda butik som fanns för att tiden skulle gå, man lär sig alltid någonting nytt. Vi hittade en kyl och frys med touch funktion. Om det nu skulle vara för jobbigt att bara öppna den manuellt.

Det finns en bageri som vi inte var sena med att hitta. Det var här vi åt vår middag idag. Helt okej priser och hur mycket som helst att välja på.

På översta våningen fanns en skridskobana. Sjukt otippat. Vi åkte upp för skoj skull. Det var riktigt dyrt att hyra skor men jag förstår varför asiaterna betalar för det.
Hemma kan vi åka gratis på isarna ju.
Vi var inte kvar där inne särskilt länge, kylan runt ringen var outhärdlig. Värst vad gnällig jag är.. är det inte för varmt så är det för kallt.

Vi åkte några våningar ner till restaurangerna när vi blivit tillräckligt hungriga på kvällsmaten. Vi hade hittat ett erbjudande på fish n chips som hade varit i våra tankar hela dagen sedan vi först såg det.
Tyvärr så var erbjudandet slut och serverades endast under en viss tid och den tiden hade vi helt missat.

Vi velade mellan att ta något annat att äta eller åka in till stan igen. Vi åkte till sist in till stan med en tuktuk. Det gäller att vara stenhård med prutandet, det var flera som inte tog vårt bud men är man ihärdig så går det. Jag prutade nog på gränsen iallafall. Tuktuk här är mycket dyrare än i Thailand. Kostar cirka dubbelt upp.

Hejhopp

Dagens spenderade slantar
Mat 154sek
Boende 65sek
Transport 12sek
Total 231sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 399sek

frulle

aeon köpcentrum

middagen

tuktuk tillbaka

kvällsmaten

Likes

Comments

Dag 104

Idag vaknade vi upp av tystnaden. Det blev strömavbrott och fläkten på rummet dog som skapade en total tystnad. Det har aldrig hänt innan att vi vaknat upp av att det blivit tyst, ofta är det tvärtom dock.

Idag har vi varit och besökt en plats som idag är ett museum öppet för allmänheten. Förr utgjorde de totalt fyra byggnaderna två skolor. År 1975 stängdes skolorna ner och istället omvandlades till ett säkerhetsfängelse under Pol Pots tid.

Det är endast sju överlevande från Toul Sleng eller S21 som fängelset också blev kallat.
Hit skickades vanliga människor utan att ens ha gjort en fluga förnär på order av Angkar regeringen (Pol Pots hittepå).
Alla som hade någon sorts utbildning eller räknades som intellektuell arresterades. Personer med glasögon ansågs intellektuella därför dom eventuellt kan ha läst.
Som ni vet ville Pol Pot ha ett land uppbyggt på jordbruk.
I fängelset svalt och torterades människorna innan dom avrättades efter vanligvis två eller tre månader.
Ofta dog personerna även i cellerna av antingen svält eller efter blivit torterade.

De avrättade benämndes som "fiender för landet" och alla blev tvingade till att erkänna saker dom aldrig gjort. Bekännelser som dom själva var tvungna att hitta på för att slippa bli torterad ännu mer.
Antalet personer som blev dödade här är okänt men uppskattningsvis mellan 14-20 tusen människor.

På väggarna inuti byggnaderna ser man fortfarande många blodspår. I en av rummen fanns två blodiga handavtryck mot väggen. Många sängar står kvar precis så som dom lämnades.
År 1979 gick Vietnamesiska trupper in och störtade Pol Pots regim. Fjorton kroppar hittades döda i fängelset och kunde inte identifieras.
Ovanför de fjorton sängarna där personerna hittades döda fanns ett foto på hur dom anträffades.
Jag fotograferade inte inuti rummen för respekt, dom bad oss att inte fota nämligen.

Alla som suttit här som fångar har blivit fotograferade när dom först togs in. De fick inga namnskyltar utan istället ett nummer. De var allt de var, en siffra. I ett rum fick vi se stora tavlor fyllda med tusentals bilder på personerna. Många log och jag undrade först varför.
Vi fick förklarat att personerna som log fortfarande hade hopp och trodde sig komma till en bättre plats, det visade sig snart att de hade så fel.

Målet med fängelset var att få fram bekännelser (som aldrig hänt) och det finns fortfarande kvar flera tortyrredskap som användes, flera är fortfarande fläckiga av blod. 
Det var tydliga regler som gällde innanför murarna och det var hårda straff. De flesta celler var små, vissa inte större än 1.5x2 meter. Här satt ibland fler än en person.

Det finns endast sju överlevande från fängelset. Alla räddade av sin egen specialkunskap som var viktig för de röda Khmererna. Varav dessa sju så fanns det en skulptör, en fotograf och två konstnärer. Det var deras yrke som räddade deras liv.
Vi träffade Chum Mey som är en av de överlevande som var här och signerade böcker.
Chum Mey var en duktig mekaniker och tack vare denna kunskap så lever han idag.

Citerar honom här nedan:

"I heard my son crying and then they fired again, killing him. When I sleep, I still see their faces, and every day I still think of them."

Här finns vittnesmål och berättelser från fångarna i några av rummen.
Det tog strax över två timmar att kolla och lyssna på allt som allt. Vi var ändå ganska snabba i slutet eftersom hungern närma sig.

På kvällen delade vi på en hamburgare. Den var betydligt dyrare än vad vi brukar handla mat för men jäklar i gatan vad god den var. Smakade precis som hemma.
Vi spelade kort och drack öl på ett ställe och hela tiden kom det små ungar in och ville sälja grejer till oss, istället tog vi roliga foton tillsammans med dom. Körde lite faceswap med en av dom.

Innan vi gick hem så lira vi lite fjäderboll (heter det så?), det är en liten grej man sparkar på iallafall. Man står i en ring och kan vara hur många som helst till antalet.
Det började med att det bara var vi fyra men det fylldes snabbt på med folk från gatan och snart var vi hur många som helst. 

Avslutar med lite citat från fångarna idag:

"Angkar forced us to marry to produce children for the labor force and to strengthen their power."

"Two female cadres tied me down and got my husband to rape me."

"My baby died from malnutrition three or four months after it was delivered."

Dagens spenderade slantar
Mat 121sek
Nöje 50sek
Sprit 28sek
Vatten 18sek
Boende 65sek
Transport 25sek
Total 307sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
400sek

vår väska gick sönder så vi fick visa våra sykunskaper. tur Pis har sykörkort

de fjorton kropparna som hittades oidentifierade ligger begravda här

här satt människor fastkedjade och blodiga. inga bilder togs på bilderna i sig men de var väldigt hemska kan jag berätta. golvet var täckt av blod

en av de fyra identiska byggnaderna

här hängdes människor upp och torterades tills att de blev medvetslösa, då släpptes de ned till marken och doppade i kärlen som var fyllda med avföring och gamla matrester blandat med vatten

taggtråd sitter kvar än idag. de var till för att undvika att folk hoppade från byggnaden för att ta livet av sig och slippa allt plågande

celler fanns det i mängder

svenska samarbetet

reglerna på stället. man gjorde bäst att lyda

försäljare redan som barn

en väldigt god hamburgare

2$ för en kanna

Likes

Comments

Dag 103

Rubriken är ett citat av Pol Pot.

Idag har vi varit och besökt Killingfields här i stan. Men först checkade vi ut efter att damp tanten på hotellet skällt ut oss. Hon märkte att vi haft igång ACn en kort stund igår och ville ha pengar för det.
AC rummen är ju dyrare. Vi gav oss inte men checkade ut och leta nytt boende i hopp om att hitta en fräschare och billigare.
Vi hittade inget rum så vi gick tillbaka till samma boende och åt sedan frukost innan vi begav oss iväg. 

Vi tog en tuktuk till Killingfields. Så fort man nämner turistiga destinationer för tuktuk förare så dubblas kostnaden typ. Det tog ungefär en halvtimme dit och kostar 15$ tur och retur.
Detta är en av de grejerna som måste upplevas medans man besöker Phnom Penh.

Phnom Penh-borna trodde att det värsta lidandet var över efter krigsåren och människorna var redan rejält svaga. Men dom hade fel, lidandet hade bara börjat.
Killingfields är benämningen på platsen där 1.5-3 miljoner människor mördades och torterades av de röda Khmerenas regim under Pol Pot mellan år 1975-1979.

Pol Pot ville slopa alla städer och teknik. Han strävade efter ett land uppbyggt på jordbruk. För att nå målet tvingades flera miljoner människor i arbete inom jordbruket, de som kom från staden klarade sig dock dåligt utan kunskap och brist på mat så de arbetade och svalt ihjäl.

All privat egendom avskaffades och barn uppfostrades kollektivt. Alla skolor och sjukhus stängdes ner. All religion var förbjuden. Mat intogs gemensamt, den bestod av en liten mängd rissoppa.
Alla var tvungna att vara bonde, de som inte rättade sig i den nya politiken blev avrättade.

På grund av dålig eller ingen sjukvård, svält och hårt arbete så var det detsamma som en utdragen avrättning.
De som opponerade eller misstänktes opponera sig avrättades. För att spara på dyr ammunition så slogs människorna ihjäl med enkla verktyg, ofta efter redan blivit torterade och levt i skräck.

Vi gick rundor bland massgravarna och lyssnade hela tiden på en inspelad kille som berättade för oss i hörlurarna vi fick.
På stigen som var upptrampad sticker det upp benfragment och kläder.
Man har hittat totalt nio stycken västerländska nedgrävda och det är främst reportrar. Ingen utanför landet kände till något. Det var till och med en naiv svensk som stöttade Pol Pot. Kommer inte på namnet men det går att hitta på internet om ni är intresserade.
Hela Kambodjas gräns stängdes av med landminor, trots det så flydde hundratusentals över gränsen till främst Thailand.

Mest känsligt var nog "dödens träd". Här slogs barn och spädbarn ihjäl mot trädet för att sedan kastas rätt ner i massgravarna.
Vi gick in i Kambodjas största minnesstupa och möttes av tusentals skallar placerade i den höga byggnaden. Man såg tydligt dödsorsaken på flera av dom.

Ytterligare citat:
"För att få bort gräset så måste man även få bort rötterna."

Vi hade fått information och sanning så det räcker och blir över så vi tog tuktuk tillbaka till stan.
På kvällen gick vi på bio uppe i ett köpcentrum och kollade Kung fu panda i 3d. Den filmen var rätt val för att pigga upp för resten av de hemska vi sett och hört idag.
Här avslutar vi kvällen. hej o hå!

Avslutar med ett annat citat av Pol Pot:
"Bättre att döda en oskyldig av misstag än att skona en skyldig av misstag."

Dagens spenderade slantar
Mat 129sek
Nöje 238sek
Boende 65sek
Total 432sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
401sek

frulle

två valutor.. satan vad krångligt

en av alla massgravar

Ben och kläder letar sig upp genom jorden. de anställda samlar upp rester med jämna mellanrum

sockerpalm som användes för hemska saker

godis vi fick av tanten på hotellet. "LSD"

Likes

Comments

Dag 102

Skönt att komma bort från både denna staden och detta landet. Ni läste rätt! Vi har flytt till ett nytt land.
Imorse tog vi en buss tidigt som ska ta oss gränsen över till Kambodja.
Kambodja är ett fattigare land än de andra vi besökt och invånarantalet i landet är lika många som i Bangkok. Galet!

Åt på samma hotell som igår. Servicen är pinsam. Vi kommer in genom dörrarna och sätter oss vid ett bord. Alla som jobbar där kollar på oss.
Vi får inte in några menyer utan bara sitter där. Sitter där säkert fem minuter innan vi får gå fram och be om meny. Då blir killen förvånad, "jaha, ska ni äta?" ja men vad tror du? Vi sätter oss ner i er restaurang. Klart som korvspad att vi ska äta?

Vi blev upphämtade på ett annorlunda sätt utanför vårt hotell lite senare. Vi trodde att bussen vi köpt skulle hämta upp oss här men istället kom det fyra mopeder som först fick köra oss några kilometer dit bussen ska stanna.
Bussen luktade riktigt jäkla unket. Kanske beror det på alla hönor och ruttna matvaror som vietnameserna tar med sig på bussen. Kanske beror det på vietnameserna?
Vi var tvungna att öppna upp för tvärdrag genom bussen men höll ändå på att spy av stanken.

Vid gränsen fick vi gå av bussen. Vi var de enda turisterna. Gränspolisen ville ha lite papper ifyllda samt pass och ett passfoto. Papper och pass var inga större problem men jag kom på att jag inte har något foto.
Det fick bli en impulsare och klippa itu mitt fina utländska körkort där det satt en bild.

Sedan var det betalningen.. vi har försökt hitta på internet om hur mycket visum egentligen kostar men ingen verkar veta eller kunna säga rätt ut.
Vi har hört både 20, 25 och 30 dollar. Poliserna ville ha 34$ pp.
Vi hade precis växlat till oss dollar av en tant här och hade totalt 62$, så vi hade inte råd.
Åtminstone inte innan vi tjafsat med dom och fått ner priset till 60$ för oss två.
Dom gav sig men var inte alls glada på oss.

Det gick relativt fort att komma in i landet och det märks att vi är i ett nytt land redan efter gränsen. Här i Kambodja är dom duktiga på att överlasta fordon, speciellt mopeder. Vi såg flertalet mopeder som drog både bil och stora traktorsläp. Fråga mig inte hur det ens går ihop.

Det märks skillnad på vägarna med. Vi visste om att Kambodja ska ha urusla vägar, men såhär illa trodde vi faktiskt inte att dom var.
Detta har förmodligen varit den dyraste bussresan om man räknar per timme. Vi stannar nämligen hela tiden på små pauser.
Det skulle ta max fyra timmar inklusive tiden vi väntade på visum. Istället blev vi tre timmar försenade.
Inne i stan fick vi stå i en massa köer, då märkte vi nästa stora skillnad mot Vietnam. Här tutar det inte alls så mycket som där, nästan inte alls faktiskt.

Blev avsläppta utanför stan och fick ta en tuktuk till riverfront där alla boende och restauranger finns.
Vi märkte att det är betydligt mer skitigt och skräpigt på gatan här än resten av ställena vi besökt i asien.
Smuts och skräp överallt och det stinker därefter.

Vi satte oss ner på en restaurang och snabbt kom det fram små barn och tiggde pengar samt ville sälja armband.
De äldre barnen samt vuxna försöker sälja på oss brajj samt andra droger. Det blev inte bättre för att jag hade Bob Marley på tröjan heller.
Även restaurangen vi satt på sålde allt som "happy" som tillval.

Helt plötsligt blev det kväll och vi hade långa funderingar om hur vi lättast gör med valutan. Det används ju två olika valutor här, deras egna "riel" samt amerikansk dollar. Det kvittar vilken man betalar i för man får alltid tillbaka växel i dubbla valutor. Man blir knäpp första gången.

Vårt rum ligger på högsta våningen i ett hus och det är ingen hiss upp. Varje gång man klarat av alla trappor så är man helt svettig. Vi har ingen AC på rummet egentligen, själva maskinen sitter på väggen men det fattas batteri i fjärrkontrollen. Som tur är har vi extra batteri med oss och på så sätt fick vi igång ACn.

Dagens spenderade slantar
Mat 118sek
Vatten 4sek
Visum 491sek
Boende 65sek
Transport 252sek
Uttagsavgift 41sek
Total 971sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 401sek 

här står vi efter tre timmar. hela resan skulle ta fyra. jag tror inte det kommer gå enligt planen

ny valuta

vi såg släp betydligt större än detta men hann aldrig fota. sjukt

bråk med poliser och sönderskuret körkort

framme i Phnom Penh

grodlår

Royal Palace. kungen bor här

kvällsmaten eller? död råtta

försök knäcka denna sedeln då!

Likes

Comments

Dag 101

Lika tidigt som igår ringde alarmet. Det är nu bekräftat att vi inte vänjer oss vid Svensson-liv på två dagar.
Helst behöver jag sex månaders semester två gånger om året. Betald givetvis!
En grej jag kan säga om hela denna dagen är att mycket inte går att ens sätta ord på. Det är lite som annars också men mycket går endast att bara uppleva i verkligenheten. Det går inte ens att ta bild på.

Ni känner väl till att den enda anledningen till att vi kom hit till Chau doc var för utelivet i stan och de fina restaurangerna va?
Kanske inte, nej vi kom ju hit för en anledning och en anledning endast. Det är att göra en båttur i skogen Tra su.

Mopparna vi hyrde igår stod utanför hotellet vi hyrde dom på. Vi åt också frulle här, det är endast för gäster på hotellet egentligen men jag var beredd att böna och be. Slänger ni ut mig på gatan i denna staden så är det första jag dör av svält. Även om det skulle låta rimligare att jag dött i trafiken.
Detta hotellet hade baguetter och ägg, och det är vi alla väldigt tacksamma för.

Vi höll faktiskt på att krocka endast två gånger påväg till Tra su forest. Det är ungefär snitt per moppefärd tror jag. Kvittar hur jäkla långsamt och försiktigt man kör. Det kommer alltid någon bakom i nittio eller från en parallellgata lika fort.
Här väntar man inte utan det körs fullt hela tiden och de räknar med att folket från andra hållet stannar. Samma sak gäller såväl i rondeller som "motorväg".

Vi har fått en hyfsad beskrivning till skogen av vår hotellvärd. Det tog ungefär en timme och var inte alls svårt att hitta. Vi höll oss till dom stora vägarna påväg dit.
Parkerade mopparna och i ett litet hus satt där en tjej och sålde biljetter till denna båtturen.

Det fanns inga andra människor eller turister här. Vi visste inte ens vad vi skulle förvänta oss eller hur lång tid det skulle ta. Vi ville åka båt i en häftig flod vi sett på Google, det var allt vi visste.
Sedan har allt bara flutit på och nu köpte vi ett par biljetter som vi inte vet vad som ens ingår.
Tänk så sålde dom biljetter till en råtta och snigelbuffe, man vet ju faktiskt inte.

En kille dirigerade oss ner i en mindre motorbåt och tog oss alla fyra ut på en flod med tusentals näckrosor.
Klockan var fortfarande tidig på morgonen och det är nu det är bäst chans till att se fåglar. Inte för att jag är fågelskådare och Pis hatar dessutom fågelfä men ska man ändå ta denna turen så kan man göra det på riktigt vis.

Vi var helt ensamma i båten och inga andra turister runt oss. Det var så skönt.
Vi körde in i skogen och kom ut på ett ställe där alla fåglar samlats på samma plats.
Kapten stängde av den högljudda motorn och vi möttes av en underbar natur, fåglar och en tystnad vi inte fått på länge.
Vilken otrolig kontrast mot vad det var en timme tidigare.
Det finns inget annat än fåglarna som gör ifrån sig tysta läten. Alla i båten satt helt tyst och tog in alla intryck.

Redan nu kände jag att det skulle bli den mest prisvärda upplevelsen på hela resan. Hela 24 sek per person har vi betalat. Vi har knappt börjat, tror jag iallafall. Vet inte hur länge till vi ska åka. Kanske är det slut nu, eller också två timmar till?
Detta är verkligen en dröm för alla fågelskådare och fotografer. Vår kamera går inte att ta några särskilda bilder med utan istället använde vi våra ögon och nu finns minnena där för evigt.

Vi gled försiktigt bort från fåglarna och kapten vrider igång motorn igen och fortsätter kanske tio minuter längst skog och näckrosor. Han släpper av oss på en jordvall och det är inte samma ställe som vi hoppade på får början, det bör betyda att det inte är slut riktigt än.

På andra sidan vallen ligger där några mindre båtar utan motor i vattnet och väntar. En tjej sitter i en av dom och vinkar på oss.
Vi hoppar i och låter åter igen naturen visa sitt sanna jag utan förstörelse och oljud.
Vi är fortfarande helt ensamma och naturen gör oss mållösa.

Skogen är närmre oss nu och båten är mindre. Det känns som vi tagit ett steg närmare naturen så att säga. Det ligger någon död råtta i vattnet men annars är det så himla fint.
Vi kommer ut från alla träd och det öppnar upp sig med grönska framför oss.
Gröna växter ligger som ett täcke på ytan och det ser ut att ha varit orört för evigt.

Nästa vall vi blir avsläppta på verkar lite ödslig. Kapten pekar bortåt och vi börjar väl gå. Efter inte så länge så är vi tvungna att korsa floden över en riktigt häftig bro. Det finns en större bro bredvid men den är inte lika häftig så den nämner jag inte.
När vi korsat bron så finns det lite människor som bor här. Jag vet fortfarande inte syftet med att vi med avsläppta här.
Vi trodde att vi var färdiga men det är inte rätt, då har vi blivit avsläppta på fel ställe.

Vi kollar runt och upptäcker rätt många inhägnader och burar. Sitter olika djur där i. Sköldpaddor, ormar, palmmårdar, fåglar, bambi, grisar. Grisarna var mest underhållande.
De var sociala och verkade ändå glada trots sitta bakom galler. De fattar nog inte bättre.

Vi försökte hitta utgången men det fanns ingen. Istället gick vi tillbaka till båten, vi hoppades att den skulle vara kvar och det var den ju.
Vi hoppade i båten igen och denna gången tog kapten oss till mark vi kände igen.

Påvägen hem med mopparna så körde vi lite småvägar. Passerade igenom några mindre byar/samhälle eller vad det kallas. Bara några enstaka hus alltså.
Där bor folket och brukar sin jord som i gamla dar. Använder sina oxar i bruket och gamla redskap. Det var inget vi tog foton på men verkligen häftigt att uppleva.

När vi kommit ut på större vägar så kör vi igenom en mindre stad. Vi stannar då Pis måste gå på toa. Först och främst så får vi hela stans uppmärksamhet för att vi är vita. Sedan skulle Pis ge sig på att försöka förklara "toilet".
Varför har vi inte tänkt på att översätta det till Vietnamesiska innan?
Dom fattade nada och vi fick köra vidare i full fart med full blåsa.
När vi kommit utanför stan så får Pis använda naturtoaletten.

Dags för käk och vi stannar på restaurang nr 1 i stan. Vi får in menyer och ska beställa men helt plötsligt så drar servitören fram sin telefon och översätter "maten är slut idag tyvärr."
Jaha. Maten slut på stans restaurang. Tur det finns en till ifall att lixom.
Vi sätter oss på restaurang nr 2 och lägger av en specialbeställning för att hålla nere kostnaderna.
Kokt ris med ett ägg får duga för tillfället.

Mätta och belåtna kör vi in i stan och lämnar tillbaka mopparna. Vi går tillbaka till vårt hotell och bokar en buss härifrån imorgonbitti. Jag stannar inte längre än vad jag behöver här. Ge mig riktigt mat tack!

Ligger i sängen och skriver blogg nu. Har hela fyra dagar att skriva ikapp. Är precis klar efter dessa orden och det har tagit mig tre timmar. Bra tidsfördriv men kanske inte för Pis. Hon somnade för länge sedan och klockan är inte ens kvällsmat.
Ha de gött! Snart väcker jag Pis så ska vi ut och käka råtta eller något.

Dagens spenderade slantar
Mat 69sek
Nöje 112sek
Vatten 8sek
Boende 65sek
Uttagsavgift 19sek
Total 273sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 395sek

sjukt najs bro

billig mat

Likes

Comments

Dag 100

Dagar som denna är motsatsen till vad min hjärna önskar sig. Jag är ingen morgonmänniska och det är inte Pis heller, hon är nästan värre än mig.
Att vi satte alarm på 06.24 tills idag visste vi om men satan vad jobbigt det var att ta oss upp ur sängen.

Dagen fortsatte lika dåligt. Vi checkade ut med våra väskor och skulle till bussterminalen men först käka frulle på vårt favoritställe. Så klart hade restaurangen stängd och det var startskottet för en fortsatt dålig dag.

När vi ätit klart så gick vi i en riktigt mot en buss som skulle ta oss de elva kilometerna till bussterminalen. Vi gick förbi favoritrestaurangen och såg att det visst var öppet, jag hade bara missat det förut. Hur irriterande är inte det?

Vi går och går men hittar vilse. Frågar flera personer men de flesta bara rycker på axlarna. Jag börjar bli stressad och irriterad, mer irriterad alltså.
Bussen ska gå från centralen om en timmes tid men det vet man ju aldrig. Vi har inte bokat några biljetter heller så de kan ju ta slut.
Jag och okontrollerad stress är ingen bra kombination. Istället tar hjärnans oförnuft över och hoppar in i en taxi som kör oss hela vägen dit för alldeles för mycket pengar.

Det var ju tur i oturen att vi tog taxi. För när vi går fram till luckan och vill köpa biljett till Chau doc så verkar biljett-tanten lite stressad och ringer ett samtal.
Det visar sig att bussen redan har gått trots att den inte ska gå förens om 30 minuter.
Det verkar inte vara några problem ändå och vi blir dirigerade till världshistoriens skramligaste bil. Värre än alla mina bilar tillsammans alltså.

När vi kör ut i trafiken så vet vi fortfarande inte vart vi är påväg eller hur länge vi ska åka. Att fråga chauffören är inte ens lönt. Ingen har sagt att vi är påväg att köra ikapp bussen men det förstod vi snart.
Byte av äcklig bil till en lika äcklig minibuss mitt i trafiken.
Biljetterna till bussen var billiga och nu vet vi varför. Det är grejor som detta som gör vår resa. Åtminstone efteråt när man tänker tillbaka. För tillfället är det en rent helvete.

Ingen AC och öppna rutor. Vi sitter längst fram och väskorna trängs mellan våra ben. Vi har vietnameser bakom oss som är väldigt högljudda (normen!).
Halva färden har jag och Pis musik i öronen. Mestadels för att slippa höra den skrikande vietnamesen.

Väl framme så var det inte så illa trots allt. Lite ont i ryggen och träsmak i gumpen men de fem timmarna hade rullat på ganska bra och chafförens musikval sista biten gjorde hela resan.
Gamla klassiker som Aqua, Metallica och den lemontree låten. Han kunde sjunga (nunna och mima) men han hade verkligen ingen roll om vad låtarna handlade om eller vad han sa.
Konstigt att han fick för sig att lyssna på sånt.

Avsläppta på en busstation utanför stan. Vi visste inte ens om det fanns en stad. Det enda vi vet och vill göra här är att ta en liten båttur i en skog. Det är hela syftet att komma hit.
Vi gick ut på vägen och mot vad vi trodde var civilisation.
Det stannade en gubbe med moppe som lyckades sälja in sig. Det slutade med att vi checkade in på hans hotell.

Först fick vi ta en buss in till stan då vi var några kilometer utanför. Det var en rolig upplevelse. Det finns inga turister här och det är nog inte många gånger de sett turister heller för den delen.
Var en kvinna som gick på bussen och pekade på oss och skrattade helt öppet. De andra på bussen har inte släppt oss med blicken en enda gång sedan vi kom på.

Vi är hungriga och slänger av väskorna på rummet och går ut för att äta. Stan är skit svår. Eftersom det inte kommer hit några turister så är det inte alls anpassat för det heller. Finns inga s.k restauranger.
Istället finns det marknader eller stolar längst gatan där man kan äta.
Detta är den "svåraste" staden vi någonsin varit i.
Det finns inte en enda affär eller supermarket utan endast marknad. Hade det bara funnits 7Eleven som i Thailand så hade jag varit överlycklig.
Vi har inte sett en 7Eleven butik sedan vi befann oss i Thailand föresten. De finns inte i Laos eller Vietnam.

Blir bara mer och mer hungrig. Gått runt halva stan utan att ha hittat något. En gubbe går ifatt oss. Han måste vara äldre än hjulet.
Han vill vara snäll och visa oss till en turistig restaurang. Bara den meningen låter för bra för att vara sann men vi följer med, vi börjar bli lite desperata efter mat.
Restaurangen är längst gatan och inget för oss just nu. Det serveras råttor där(sanning).
Vi tackar och går vidare. Gubben lyckas springa ikapp oss. Han vill ta oss till nästa ställe. Vi tackar vänligt men bestämt och försöker skaka av oss honom.
Förstår inte hur jäkla snabb en sådan gubbe kan vara.

Han tappar avstånd efter att vi gör en liten fuling och nu ligger vi på bra avstånd från honom. Vi hittar fortfarande ingen mat dock, speciellt inte nu när gubben satt oss på villospår.
Efter ytterligare fem minuter är han ikapp oss igen. Detta är ju otroligt. En gubbe som förföljer oss.
Vi går med på att han visar oss nästa alternativ som är snäppet bättre men fortfarande inte vad vi letar efter.

Denna gången försöker jag förklara att vi gärna kollar själva i fortsättningen och att han inte behöver anstränga sig för vår skull. Han vill väl men vi behöver inte hans hjälp.
Vi sätter full fart mot vattnet, där måste ju finnas någon restaurang tycker vi.
Gubben tappar avstånd och vi tror äntligen att vi lyckats skaka av honom.
Just när han är utom sikt så hör jag någon som ropar bakom. Vem tror ni har tagit snålskjuts på en cykeltaxi och jagar oss? Jo, gubben.

Påvägen ner till vattnet så hittar vi ett ställe som ser ut som en riktig servering. När sätter oss ner så är allas ögon på oss, som vanligt. Man är lite van nu.
Servitören kommer ut med kallt te och en meny som står på något helt annat språk än de vanliga.

Att någon ska förstå er kan ni helt glömma. Ingenting står på engelska och det är svårare än aldrig förr och göra oss förstådda. Det är komiskt att försöka göra en beställning (som faktiskt är så pass enkelt egentligen) medans alla vietnameser som sitter bredvid glor på en.
Google translate kan vara riktigt skoj att använda, ni kanske känner till hur fel översättningen kan bli. Det satte oss alla i skratt idag.

Det fanns ingen mat här men vi tog det ändå lugnt med varsin juice ett tag. Det var skönt att slippa gubben och framförallt sätta oss ner.
Hungern var fortfarande där och måste snart ha mat innan jag börjar äta på någon.

Vi har wifi här och kollar upp på Google om det finns några restauranger alls här och jovisst gör det. Två stycken faktiskt. Då kan man både välja och vraka.
Den första av dom två är dyr. Inget förvånade men ändå.
Den andra restaurangen är en flytande sådan. Priserna var detsamma men vi sätter oss ner ändå. Nu måste vi äta annars dör man ju.

Billigaste måltiden är 32 sek. Det låter säkert billigt i era öron men det är tre gånger så mycket som det annars kostar här. Dessutom krossar denna måltiden nästan dagens budget.
Maten vi fick in höll måtten och vi blev så mätta. Trots att det var en sen lunch eller också tidig kvällsmat så var vi mätta resten av kvällen.
Hyrde en moppe längst vägen hem. Den ska vi använda imorgon. Vi hoppas på en riktigt bra dag.

Gick på marknad på kvällen. Fanns råttor, både levande och slaktade om man ville köpa. Fisk i alla former och stanker. Lite sniglar också, taget från fransmännen väl?
Det är väldigt skitigt här. Så pass mycket skit på marken så jag knappt vill utsätta mina flipflop för det.
Det är som ett lager på marken av endast fett, smuts och matrester som suttit där i hundra år.
Pisa tvättade sina flipflop i duschen häromdagen och nu får hon detta. Haha!

Godnatt! Nu ska vi försöka sova trots högljudda vietnameser utanför rummet. Det blir en tidig morgondag.

Dagens spenderade slantar
Mat 116sek
Vatten 4sek
Boende 65sek
Transport 164sek
Total 349sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
396sek

inte frullen vi tänkt oss precis

taxi till bussterminalen sedan in i den skramliga bilen och köra ifatt bussen

Dagens rutt

avsläppta och börjar gå in mot city

släppt av väskorna på rummet och blir efterföljda av gubben.

yes tänkte vi. han är borta.

men här kommer han förbi igen

göra en beställning är svårt men google hjälper till lite längst vägen

stans andra restaurang

typ dyraste måltiden på resan men väldigt god

lagom lastad

AC i bankomatbåsen.

nostalgi. ps1 och sånt

Likes

Comments

Dag 99

Vet inte vad som hände med oss idag men vi sov världslänge. Inte sovit så bra och länge på typ år. Vaknade halv elva och låg ett tag med telefonen innan jag var tvungen att väcka Pis med. Hon hade säkert sovit bort hela dagen annars.

Frullen blev snarare lunch. Efteråt så gick vi allihopa bort till ett krigsmuseum som Olle hittat på internet. Det är lika varmt idag som igår. Gpsen på mobilen visade att det endast skulle ta femton minuter dit men efter att ha gått fyrtio minuter så förstod vi att det inte var inställt för gångtakt utan med bil.
Jag hade inte så höga förhoppningar, antingen är museum otroligt bra och spännande eller också uruselt och tråkigt. Detta stället var det förstnämnda och verkligen prisvärt. Kostar 15.000dong/4sek per person.

Det fanns flera stridsvagnar, flygplan, helikoptrar och båtar utanför. Hela stället var verkligen wow.
Gick igenom ett litet (återskapat?) fängelse med mycket texter.
Det stod om olika misshandlingsmetoder och antalet som dött (90.000?) samt torterade (800.000?).

Därefter gick vi in i själva museumbyggnaden. Den var på tre våningar och allting stod på engelska. Jag och Pis läste inte så mycket utan kollade mest på föremål och bilder. Det var för mycket folk för att stanna upp och läsa men ändå så sakta men säkert blev det att vi läste ändå.
Vi hade knappt hunnit innanför dörrarna innan vi och Olle och Nicole tappat bort varandra.

All information som finns här är väldigt känsligt och ärligt. Det hymlades inte med varken fakta eller bilder.
Allting här hör ihop med tunnlarna vi gick i igår.
Jag är ganska dålig på att återberätta allting då det var mycket information och jag läste inte allting själv. Men ni som vet ni vet, ni andra får ta reda på det själva om ni vill det. Google funkar ju ganska bra för många.

Det fanns olika avdelningar och sista rummet var målat helt orange. Detta rum var fylld med information om miljögiftet Agent orange.
Användes flitigt under kriget och det talas om ca 80 miljoner liter sprutade ut men senare beräkningar säger en siffra mellan 140-150 miljoner liter.

Miljögiftet gjorde att alla växter dog och det gjorde det svårare för vietnameserna att gömma sig. Giftet tog även hårt på människan och många dog och nästkommande generation blev missbildade.
Runt 5 miljoner drabbade av Agent orange samt minst en halv miljon är födda med missbildningar.

USA som sprutade ut denna sörjan hjälper numera till att sanera bort det i alla vattendrag och åar. Bidrar med cirka 275 miljoner kronor. Men det räcker väl inte särskilt långt.

Vi har sett väldigt många fall där människor har problem med sin kropp. Antalet personer som fått bokstavligt talat släpa sin egen kropp längst gatorna här är läskigt högt. Senaste ikväll såg vi en person som gick på alla fyra. Kroppen har aldrig blivit utvecklad för att ställa sig på benen.
Lika många har vi sett där ben och armar saknas. Nu förstår vi varför.
Hemska konsekvenser av både bomber och Agent orange.

När vi var helt klara med all läskig sanning så gick vi tillbaka till vår gata.
Vi har fortfarande inte återförenats med Olle och Nicole. Ingen aning vart dom tog vägen.
Vi slog oss ner på en restaurang och beställde in lite kvällsmat.
Priserna var helt okej, faktiskt bra. Lite för bra så vi var rädda att få in extremt äcklig eller lite mat på tallriken.
Istället får vi in två sjukligt goda maträtter. Blir mätt som en plätt.
Vi går ifrån restaurangen och personalen tackar oss.
Det med artighet från restauranger är inte vanligt här. Detta är en av få gånger vi blivit bemötta riktigt bra. Det är synd. I Thailand och Laos tackade dom alltid oss efter vi betalt.

Imorgon åker vi vidare lite längre söderut. Kan snart inte komma längre söderut. Vi ville inte boka buss från en resebyrå då det alltid är överpriser. Istället fick vi googla och fråga oss fram var vi kunde ta bussen imorgon. Det tog halva kvällen att få reda på.

Gick bort till en rooftop bar och försökte komma upp där men tydligen hade vi för fula kläder så det sket sig. Det hade blivit häftiga bilder på trafiken ovanifrån.
Avslutade dagen med en pannkaka och shake på vår nya favoritrestaurang.
Ska definitivt äta frukost här imorgon.

Dagens spenderade slantar
Mat 108sek
Nöje 11sek
Boende 95sek
Total 214sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien)
397sek

tortyr tekniker

"600 000 ton of bombs left behind" av denna anledning att man håller sig till stigarna här

över fyra miljoner ton bomber. skrämmande

80 miljoner liter kemiska miljögifter inkluderat Agent orange

Agent orange vid de röda fläckarna.

vill egentligen inte visa upp bilder men detta är sanningen. dessa två bilder får förklara konsekvenserna så att ni förstår hur det ser ut. Detta är något vi ser dagligen nästan

gå hem i den tunga trafiken

omagaaad vad god denna var då

"restaurang koriander" haha nej tack

kvällsmaten

Likes

Comments

Dag 98

Klockan sju vaknade vi upp av att det var ljust i bussen. Solen hade gått upp för länge sen. Trafiken var stressig och höghusen står tätt intill varandra.
Vi är framme i Ho Chi Minh City eller även kallat Saigon.

Detta är den största staden i Vietnam. Dock inte huvudstad utan det är ju Hanoi. Invånarantal 7.2 miljoner.
Vietnam är landet med näst flest mopeder i världen. Med Taiwan som har några miljoner fler.
Vietnam har cirka 40 miljoner mopeder och ynka 2 miljoner bilar.
Antalet mopeder beror ju på att familjerna är väldigt fattiga och vissa har inte råd med fler än en moped medans andra inte har råd med en enda. Istället ser man hela familjer, ibland 5-6 stycken sitta på en liten moppe.
De är även mer praktiskt att ta sig fram i trånga utrymmen, och trångt är det nästan överallt här ju.

Vi blev avsläppta i region 1 som ligger mitt i staden. Det var massvis med trafik men vi lyckades korsa gatorna med livet i behåll.
Efter tio minuter så hittade vi en mindre sidogata med restauranger och hotell.
Det kändes billigt men både priserna på boende samt mat var himla dyrt.
Vi hittade några boende som vi gillade men vägrade att betala så pass mycket. En av killarna gick med på vår bud efter en halvtimmes prutande. Skam den som ger sig!

Åt frukost på samma gata och det var ju inte bara dyrt utan riktigt god mat också.
Varje gång vi kommer till ett nytt ställe så brukar vi söka på internet om vad man kan hitta på.
Det vi har hittat om HCMC är främst "tunnlarna". Dessa tunnlar är byggda för skydd under krigen.
Det var lika bra att få det överstökat idag tänkte vi och bokade en buss dit. Klockan är inte så mycket så vi hann vila ut på rummet och äta åter en gång innan vi hoppade på bussen.

Bussen var försenad men till ingens förvåning. Under hela resans gång hade vi världens roligaste guide. Han sjöng till och med för oss på bussen. Hans röst var inget vidare men satte ett stort leende på alla.
Han lättade verkligen upp stämningen i bussen.

Efter två timmar var vi framme på parkeringen utanför tunnlarna. Inträdet kostar 110.000dong/41sek per person.
Detta tunnelsystem är Asiens längsta. Upp till 200 km långt men mycket har rasar under årens gång så nu återstår "endast" cirka 120 km.

Vår guide "Tom", som egentligen hette något helt annat som jag inte ens försökte uttala var med oss hela dagen.
Han förklarade allting i detalj, och trots att det var tidvis svårt att förstå honom så var det otroligt intressant.
Han berättade om hur människorna gått till väga för att bygga alla tunnlar och att det gjordes på högre land för att inte tunnlarna skulle bli översvämmade.

Det finns tre våningar. Den första våningen byggdes på cirka 3 meters djup, här var syftet att kunna gömma sig snabbt om man varit uppe på "ytan", även fällor byggdes på första våningen för att ta kål på alla inkräktare.
Andra våningen var på 5 meters djup, här bodde man och åt och drack. Även alla toalettbesök gjordes under jord. Allt för att inte fienden skulle upptäcka deras gömmor.
Tre våningen var otroliga 10 meter djup. Här nere spenderades inte mycket tid då luften var väldigt svår att andas här. Istället så var det till för att operera och behandla folket med svåra skador.
Det fanns även flyktvägar på varje våning och många luftkanaler. Trots deras försök att få in mycket syre så kunde inte mer än 6-7 stycken människor vistas inom 1 km nere i tunnlarna.

Vi fick de både kratrar från bomberna och delar av gamla tunnelsystem.
Tom berättade att det fanns några olika sätt att gömma leran som blev över från utgrävningen på. Antingen i floden som låg här bredvid, det är ingen som ser om man gömmer lera på sandbotten.
Det gjordes även i kratrar när de fylldes med vatten under regnsäsongen. Ibland spred man också ut lera jämnt med marken, det fanns ingen skog att gömma sig i för allting hade blivit besprutat med "Agent orange", ett miljögift som tagit kål på all växtlighet.

Nästa grej som vi såg var fällor. Det var olika fällor för olika ändamål. Eller ändamålet var detsamma, men användes på olika ställen. Det är några sjuka fällor som byggdes. Och om man inte dog så gjorde man det ändå förr eller senare av blodförlust. De flesta fällor gick ut på att taggar eller vassa föremål punkterade kroppen på olika delar eller alla delar.

Här finns också en skjutbana som är väldigt populärt. Kanske lite för populärt för priserna var därefter. Därför hoppade vi faktiskt över detta. Tänker försöka få tag i lite skjutvapen där det finns mindre turister. Såg på när andra testade m16, ak47, m30 och m60.

Sist men inte minst så fick vi chansen att gå i några av tunnlarna. Det var en sträcka på ungefär 100 meter.
Nere i tunnlarna så var det jätte trångt. Vissa delar var nästan ogenomträngliga. Varmt var det också. Jag är glad att det är uppsatt lampor i "gången" annars hade det blivit jobbigt.

Tom tackade för sig och vi åkte tillbaka till HCMC med samma buss. Vi hoppade av lite tidigare än vad vi egentligen skulle eftersom det fanns en nattmarknad som vi tänkte äta på.
Det fanns flera olika ställen att välja mat på. Det kostade lite mer men väldigt trevligt var det och ett bra avslut på en dag som denna.
Nu ska det hem och duschas för vi har svettats hela dagen och blivit skitiga efter att ha krupit runt i tunnlarna.

Dagens spenderade slantar
Mat 141sek
Nöje 176sek
Vatten 3sek
Boende 95sek
Total 415sek
Dagens snitt (baserat på antal dagar i asien) 399sek

kung frukost

gatan vi bor på

lunch

guiden tom sjunger för oss

skön fälla

bombkrater

m41 tank

där var de trångt haha

foodmarket på kvällen

fet musse

turen från Nha Trang till HCMC

Likes

Comments