Mitt äktenskap hade inte varit bra på över ett och ett halvt år, inte sedan barnet föddes egentligen. Barnets pappa blev allt mer frånvarande mentalt och slutade helt att bry sig om hemmet och mig. Jag bestämde mig i februari 2015 för att vi skulle skiljas när barnet var gammalt nog att hantera det. Jag planerade framtiden som ensamstående växelvis förälder.

I slutet av året hade jag en kort, intensiv romans som självklart var dödsstöten för mitt äktenskap. Jag var riktigt vidrig mot barnets pappa och han flyttade snabbt ut efter det. Våra liv slogs i spillror så jag tydde mig till romansen.
I februari blev jag oplanerat gravid och jag kunde inte bestämma mig. Jag ville inte ta bort barnet men jag ville heller inte ha ett till. Egentligen bestämde jag mig aldrig, tiden rann bara ifrån mig. Plötsligt var jag i vecka 13, vecka 16, vecka 18 och så var det dags för RUL. Ultraljudet visade en frisk liten flicka. Dittills hade jag absolut inte tagit till mig graviditeten och barnets kön gjorde det av någon anledning värre. Jag ville tydligen ha en pojk.

I april pratade vi om gemensamt boende, jag och den blivande pappan. Han ägde en lägenhet i en annan kommun men jag kunde självklart inte byta kommun eftersom jag var boendeförälder åt mitt första barn. Det skulle bli alldeles för komplicerat med barnomsorg osv så jag sa omgående att jag inte ville bo där men att jag förstod om han ville göra det. Han sa att han inte ville bo där heller eftersom han köpt lägenheten åt sitt ex. Han planerade därför en försäljning och ett köp av en gemensam bostad. Jag frågade om jag skulle säga upp min bostad och han svarade "Ja, säg upp den nu." med försäljning under sommaren i åtanke.
I juli stod det klart att han inte ville sälja under sommaren så från och med den 1 september skulle jag bli bostadslös. Jag fixade snabbt en kommunal bostad och förbrukade min köplats för ett tillfälligt boende.

Jag blev mer och mer deprimerad. Jag fick springa på extra kontroller pga en tidigare komplicerad graviditet, jag fick enorma bäckensmärtor och kunde varken träna eller jobba ordentligt. Självklart adderade detta till mitt mående. Det blev så illa att jag önskade att jag inte levde längre. Jag planerade och drömde om min död. Jag hade bara en enda ljuspunkt som höll mig flytande; min dotter.
Jag sa så mycket skit som jag utan graviditetshormonets dimma egentligen menade. Jag sa att jag hatar bebisar, att jag kommer att hata barnet, att jag absolut inte ville amma det, att det lika gärna kunde bo hos pappan sitt första år.
Jag sa även att pappan inte fick vara med på förlossningen. Han hävdade då att han hade rätt att vara med och se sitt barn födas. Jag tyckte att det lät konstigt - att han skulle ha rätt att se mig i smärta, att se mig blottad och se min vagina uttöjd till max - men jag köpte hans ord.
Detta var i vecka 31+X.

I vecka 33+2 gick vattnet med mitt första barn. Jag andades därför ut och började njuta av graviditeten när dagen 33+2 var slut. Jag bestämde mig för att välkomna barnet, att se fram emot ett fullgånget barn och ta allt som det kom.
Morgonen 33+3 var jag i lekparken klockan 9 och lekte med mitt första barn. Då gick vattnet - men jag hoppades ha kissat på mig. Jag bytte kläder och det kom nästan  inget mer vatten den dagen. På morgonen 33+4, efter nattsömnen, forsade det vatten och jag åkte in till sjukhuset efter att ha lämnat på förskolan. Såklart var det prematur vattenavgång. Jag grät av sorg.

Jag övertalade personalen om att få åka hem och fick spendera ytterligare två fantastiska dagar som gravid. Jag lapade varje sekund med mitt barn.
På morgonen den 14 september mådde jag riktigt dåligt, jag mådde precis likadant på morgonen när jag födde mitt första barn. Jag lämnade på förskolan och fixade hjälp med hämtning. Jag hade en kontroll på sjukhuset klockan 10:30 men åkte dit 09:30 eftersom jag inte känt några fosterrörelser.

Det visade sig att barnet inte mådde så bra, att jag hade en infektion och att det nog var dags att föda. Först 15:30 kopplades droppet för antibiotika och då sa en sköterska att jag skulle få mer om 6 timmar. Jag svarade "Inte en chans!!" och hon tittade frågande på mig. Jag sa att jag tänker INTE hålla på i 6 timmar!! Runt 15:50 sattes dropp med Oxytocin på lägsta dos. Det tog fart direkt och jag blev så tagen att jag bad om lustgas ganska omgående. 16:15 var jag öppen 6 cm och först 16:55 hade jag krystvärkar. 16:58 föddes en flicka med 5 på apgar.
Flickan var blå, vitmarborerad och utan egen andning. 45 cm, 2100 g och 30 i huvudomfång. Hon togs direkt till neonatal.

Här började min kamp för min kärlek till mitt barn.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Denna blogg har jag skapat för att skriva minnesanteckningar och för att själv försöka strukturera det kaos som pågår.
Jag kommer att skriva i etapper och i så kronologisk ordning jag förmår med reservation för minnesförluster. Mitt första inlägg blir därför om den oplanerade graviditeten och hur den gick.

Likes

Comments