View tracker

En sen kylig höstnatt vandrar jag ensam längs huvudgatan i Prag.
Festen är sedan länge slut och man hör unga och gamla raggla sig hemmåt längs krokiga stigar.

På en en bänk sitter kvinnan, som senare kallar sig Jessica.
Jessica i Prag - tänkte jag?
Det är väl en låt av The Beatles.
Ack så fel man an ha.
Jessica visade sig vara psykolog.
Mitt huvud snurrade runt och mina tankar gjorde en 720 grab.

Känslan av att vara berusad är underbar.
Känslan av att tappa kontrollen när den går för långt är ett helvete.

Detta hände mig.

Man vaknar upp i ett mörkt rum där lukten antagligen är den som gör att inga gäster sover.
Man ser sig omkring och undrar var man är och varför man finns till?
Gud kunde ju skapat ett bättre huvud så man slapp detta eviga bultande.
Man försöker fokusera blicken men det är en omöjlighet.
Plötsligt inser man att man inte är ensam i denna, lätt trasiga och skabbiga sängen.
Där ligger psykologen.

"The Dream to fly is a dream of man, but yet it only the birds who master the dream"
- -- Carlberg

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Eskobar - Tumbling Down...

Musiken strömmar och ögon rinner.
Varför är det så? Varför mår man så dåligt över något man ändå inte kan göra något åt? Varför har man ett samvete och varför känns alltid allt mycket jobbigare när man är ledsen?

 

Tänker på det med låtar? Varför säger man depp-låtar? Är det för att man lyssnar på just de låtarna när man är deppig eller är det för att låtarna själva är deppiga?
Alla depplåtar handlar ju om olyckliga stunder och man mår inte bättre av det när man är ledsen? Eller vill man bara veta att den som skrev låten kanske kände likadant som jag gör just nu? Vill man ha bekräftelse på att faktiskt andra personer kan känna likadant...för jävligt?

Att blogga är det svåraste man kan göra. En blogg ska delvis fånga en läsares intresse till en början för att den inte ska verka tråkig och som alla andras. En bra rubrik är som alltid en start. Men även första meningarna sätter sina spår direkt. Fast det hjälper inte om resten av bloggen är massa utfyllnadstext och läsaren tappar tålamodet och blir sur över innehållet. Alltså måste hela bloggen egentligen vara bra för att någon vill läsa den.

Att blogga är det väldigt många som verkar göra men inte många verkar skriva så bra? Varför tror alla att de kan skriva en blogg som folk kommer att läsa?

Detta blir mitt blogg-inlägg nummer 3 totalt. Mina 2 tidigare inlägg skrevs 2006 och är inte bloggar utan som det då hette och fungerade som...en slags dagbok.

Så varför tror jag att du som läser fortfarande läser ner hit?

Det tror jag inte, men om du ändå fortsätter att läsa kan jag nämna lite vad jag känner om bloggande i största allmänhet!

* Språket är för jävligt rent ut sagt!

* Tråkigt att läsa om andra när man inte bryr sig det minsta

Och en väldans massa mer som man nite vill trötta ut folk med.

Kärlek - ett återkommande ämne.
Kärlek är inte så värst spännande när det handlar om någon man inte tänker mycket på. Min kärlek däremot är spännande och skulle kunna bli en bra bok. Jag är nämligen inte som andra och det är det som gör den unik. Nu tror ni väl att jag bara svamlar för alla är ju unika och allas kärlek är unik för individen, men jag menar allvar. Min kärlek är långt utanför gränsen till vad normal kärlek är. Jag blev kär när jag var 18 år. Flickan var 12.
Räcker det att säga så? Det får det göra tillsvidare.

Kan ju skriva vad som helst eftersom ingen läser detta ändå? Vem tror jag att jag är? Inte blondinbella iaf.

Jag är en kille på 24 år. Kan en hel del om datorer. Jag kan göra egna hemsidor och egna program. Jag har gjort mobilspel och jag kan ta grymma bilder på naturen. Jag har läst mindre än 100 böcker i mitt liv utanför skolan. Jag vill bli författare och jag tycker om Harry Potter.

Jag är smidig och snabb. Vill tro att jag är vig som en katt men min vighet har långsamt försvunnit sen mina glansdagar vid 10 års ålder...

 

Nu är klockan mycket och vem orkar blogga hela natten. Här ska sovas. Passar bra för nu tar låten slut...och det är inte samma som när jag började!?

Likes

Comments

View tracker

I dont dare to let it show Therefore you will never know What I really feel inside And how I lay awake at night I guess its all in my head And I will be alone instead Dreaming of a night with you And all the things that we would do

Likes

Comments

jag gav bort mitt hjärta av glas.. men du tackade nej och släppte det på marken.. man blir ledsen när någor man har går sönder... det går att laga med lim...men det tar väldans tid att laga 1000 bitar glas... tänk på det nästa gång...varför kunde du inte bara hålla det en stund...eller iaf ge tillbaka det...

Likes

Comments