Jag får inte bryta ihop, jag får inte rasa. Inte nu. Inte nu. Inte nu. Jag måste orka. Ett tag till. En dag i taget. Jag klarar det. Jag kommer att klara det. Jag står på ruinens brant men jag kommer att klara det. Jag är som en ballong som är uppblåst till bristningsgränsen… den får inte smälla nu. Inte nu. Inte nu. Inte nu. Jag gråter i smyg varje dag. I bilen. På toaletten. I duschen. Under täcket. När alla sover.
Jag tittar på henne. Min älskade E. Min annars så glada, positiva, energiska E. Hon ser blek och likgiltig ut. Hon har tappat lystern. De annars så gnistrande ögonen är ständigt ledsna. När hon väl pratar gör hon det tyst. Så tyst att jag faktiskt knappt kan höra vad hon säger. Säger jag ”va” blir hon irriterad på mig och säger ingenting mer.
Något inuti mig drar och sliter och gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte med ord beskriva smärtan som det orsakar mig. Jag vill bara gråta. Skrika. Slå. Hårt. Kasta mig på marken. Skrika till alla att de inte förstår någonting. Ingenting. Inte ett skit.
Min lilla älskade E som alltid varit med kompisar varje ledig stund. Jag har önskat att hon ska vara hemma lite mer, följa med när familjen hittar på skoj saker. Men hon har alltid velat vara med kompisarna, inte ha velat missa någonting som är skoj. Hon har sett fram emot sommaren som hon önskade ska bli lika skoj och fin som förra sommaren. Nu vill hon inte ens gå utanför dörren. Hon uttrycker det själv som att hon helst bara vill ligga i sin säng och inte göra någonting alls. Det finns ingenting som är skoj. Idag kom tre kompisar hit och de tittade på film. Så fort filmen var slut gick de. Jag frågade E om det var trevlig när de var här. Sådär blev svaret. Hon hade haft trevligt men hon upplevde det som att de inte ville vara här. De vill vara ute med alla andra kompisar. Hela gänget. E vill inte följa med. Hon vill verkligen inte träffa någon utanför hemmet.

Hur kan en parasit, ätstörning, förändra en person som den har gjort med min E? Hur kan den ta över hela E och förstöra henne som den gör? Den styr och ställer och gör henne fullständigt olycklig. Och mig. Jag vet inte hur länge jag orkar. Men jag får inte bryta ihop, jag får inte rasa. Inte nu. Inte nu. Inte nu.

Likes

Comments