Header

Många år har jag våndats i hur psykisk ohälsa sköts av våra ansvariga myndigheter. Ja, jag pratar inte bara om alla de barn o ungdomar som helt plötsligt fått adhd, add, aschberger osv. För det vore väl konstigt att en sådan ohälsa helt plötsligt dykt upp. En typ av ny obotlig mässling, eller? Jag pratar även hur vuxna möts eller tas om hand om när de söker den obefintliga vård av psykisk ohälsa. PILLER är inte allt, försök förstå det. Hitta orsaken till att diagnosen är olidlig och se till att möta den istället för att döva det enda som kan rädda personen, känslan i kroppen.

Jag vet att jag skiter i det blå skåpet just nu men jag är så trött på vissa saker.

Bup har fått massor av skit och jag har alltid pratat väl om dom men nu har jag insett att jag pratat väl om personalen, ej bup. Deras organisation är inte förberedd för denna ökning (helt plötsligt) av psykisk ohälsa och det har ökat så dramatiskt att dom knappt har möjligt att svara i tfn, el åtminstone på de femton första samtalen för de andra 1500 fåt hoppas på sin tur nästa dag., fast det beror på om systemet funkar för annars blir man bortkopplad.

Har alltid sett Bup som en hjälp, personer som förstår mig och kan hjälpa mig genom att vara personliga. Typ som att jämföra att föda på Sös och Visby lasarett. Vi har personlighet och inte löpande band teknik. Man engagerar sig i varje individ och ser varje person. Inte längre

Jag är grymt orolig om Bup på Gotland blir sådana som kastar ut mediciner istället för att göra grundliga utredningar. Visst, man måste prova men se då till att ha återkoppling, OFTA! Med tanke på er belastning så kan ju knappast vi ringa er.... en timme om dagen är vad vi alla har på oss att nå tfn hjälp, alla som har en form av psykisk ohälsa i sin familj.

Vi har massor av exempel men jag tror vi alla känner igen oss den vännen/barnet/kompisen/syster/bror/mamma/pappa som hamnat där, där de bl a valt situationer som sätter dom i knipa. Typ ett rop på hjälp. De hamnar i finkan men får de någon hjälp? Haha, nej. Avtjäna ditt straff och sedan ska du funka med resten av världen. Har du dessutom varit grövre så får du terapi och de ser ditt problem men har inte en aning om hur dom ska hjälpa dig utan viktigast är MEDICINEN, komsi komsi, ta den nu.

Sen har vi vännen/barnet/kompisen/syster/bror/mamma/pappa som väljer att avsluta sitt liv. Vilket egentligen är ett konstigt ordval, de hade inget val. De hade ingen som kunde hjälpa dom!! Dom var på väg utför och ingen, varken familj eller vänner såg hur de kunde hjälpa. Dom hade behövt er, er kunskap som kan rädda liv.

Det tjatas om mycket, bla Trump...men va tusan skärpning, lägg energi på vårt eget land, våra egna nära o kära, våra barn och barnbarn och vänner. Slåss för deras rättigheter och bombadera kommunerna med era historier där det gått snett i psykisk ohälsa, så att vi en gång för alla kan få rätten till hjälp.. Vi måste göra som man säger; oops det blidde fel, gör om o gör rätt!


Nja, lite skit fick jag ur mig och lär väl få lika mycket påfyllt, kram på er

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jobb

Ja ibland undrar jag hur man sätter lönegrunden för olika typer av jobb. Vad är mer värt pengamässigt? Vilken typ av jobb är mer värt än andra? Jag kan tycka att jobbet med din mamma, mormor, morfar, syskonbarn el kusiner är viktigast av allt. Det är ju där vi alla har en relation till? Vi vill alla att våra nära o kära får det som behövs för att må så bra de kan och få den tid som behövs. Jag kan tycka att det är konstigt att vi inte kan få de löner vi behöver för att utöva det som vi gör idag med rätt lön. Jag jämför med att jag hade fast tjänst inom Telia med en lön på en heltidstjänst på ca 24000 + övertidsersättning. Jag jobbade med behörigheter och olika system. Flyttade till Gotland, bytte yrke och hamnade i ett yrke som är lågavlönat, där vi jobbar med människor. Din mormor och din farfar, vård i livets slut- Helt plötsligt blev jag erbjuden en tjänst med 18750kr på heltid. Ingen kan jobba heltid så jag tog jobbet ändå på 70 procent, för jag kände att är det någonstans jag kan göra skillnad så är det just där. Jag är ju bra och kan bli så grymt mycket bättre!.

Helt seriöst, idag har vi haft en planerardag med halva gruppen på jobbet och jag har lärt mig så mycket och känner att jag är så rätt placerad och har helt rätt inställning så jag fattar inte varför vi inte får den lön vi förtjänar. Vi får bekräftelse från anhöriga, chefer, media och våra älskade boende, varför får vi inte det i vårt lönekuvert? Det enda vi spelar med är vår framtid, hur vi ska ha det och hur vi ska motivera dom som ska ta hand om oss när vi hamnar där, hur ska vi få våra ungdomar att söka dessa utbildningar om vi inte kan visa att vi faktiskt inte är en förvaring utan att vi faktiskt engagerar oss i din mormor osv.

Jag har valt mitt yrke, gjorde det 2011 och jag ångrar inte det en dag. Mina barn säger jämt, kan du inte byta jobb så du får bättre lön..? Hur kan jag mätta deras magar med de härliga stunder jag har på jobbet? Det ger så mycket att jobba med äldre och få uppfylla deras önskningar men som sagt, det fyller inte min plånbok. Jag är en stolt ambassadör för mitt yrke, anlita mig när som helst. Jag har bara gott att säga, kram

Likes

Comments

Familj

Alltså hur kan man se hela bilden från en välfylld mage och det perfekta som kommer ut?! Ah men shit alltså! Jag har fött tre barn, alla olika smärtsamma men alltid lika lycklig efteråt. Ah okey, jag var väl lite hög på lustgas efter första sonens födelse och hade humorn i behåll men annars tycker jag att det varit häftigt. Ena gången skulle en elefant ut, andra gången var det som jag var lite hård i magen och förstod inget att hon redan var ute och sista så kom han som, ärligt, en stenhård och smärtsam bajskorv. Shit vad ont han gjorde men det gick snabbt, har inte haft långa förlossningar och är grymt tacksam för det. Hur min smärt tröskel är har jag egentligen ingen aning om men det jag kontrollorerar uthärdar jag. Tandläkare? Nej tack! Föda barn, jajemen!

Men nu är det så att min underbara systerdotter fick barn för två dagar sedan, på beräknad bf. Helt fantastiskt men samtidigt så känner jag mig lite snuvad. Fasiken, dom bor i Stockholm och vi bor på Gotland. Hur enkelt är det att komma över o lukta på bebis? Ah men hallå, se hur söt han är??!! Jag är så stolt över min systerdotter och hennes man Sebastian som fixat allt och som definitivt kommer att fixa det här föräldraskapet. Jag ska satsa på att komma o hälsa på i mellandagarna för det kostar och det är svårt med ledig tid. Välkommen lilla Cameron <3



Likes

Comments

Jobb

Att jag älskar mitt jobb verkar inte undgå någon men samtidigt så kan man känna ibland att man jobbar i motvind då media har väldigt lätt för att snappa upp de få sketna ställena. Jag har tidigare skrivit om hur stolt jag är över mitt jobb och att jag älskar att gå dit varje dag för jag vet och får uppskattning varje dag och som resulterar i att jag blir mer motiverad varje dag. När jag då hittar en blogg på Facebook som heter Äldreomsorgsbloggen så går jag självklart med. Där hittar jag massor av tips idéer och dessa ger mig energi. Delar detta med kollegor och vi, tillsammans med chefen, drar igång och inser snabbt att vi satsat rätt.

Vi lyssnar av och tar till oss av vad dom boende önskar och försöker därmed att få möta önskemålen. Det hela börjar med en Spa eftermiddag på Roma Äldreboende avd 1, där vi erbjöd Spa som innehöll manikyr, massage, fotbad och fotmassage. Självklart avslutade vi med kaffe, likör och wienerbröd.

Det här vart så uppskattat att jag delade med mig av upplevelserna på denna blogg: äldreomsorgsbloggen. Stolt som en tupp hur vi kunde lösa detta på två personal en helg. Du snackar vilken respons det blev!!


Det började med att Aftonbladet ringde och ville göra ett reportage: http://www.aftonbladet.se/nyheter/godanyheter/article23957164.ab

Efter någon dag tog Mix Megapol upp Lisa 70 på det lyxiga äldreboendet

Vi fanns på löpsedlarna:


och efter några dagar så vaknade även Gotland upp och GA tog kontakt:

https://www.facebook.com/caryds69/posts/10154254106488565

Helt plötsligt öppnade vi gränserna och de som ligger mellan 60 och uppåt har ingen ångest över att hamna på äldreboende senare. Hur underbart är inte det?!


Jag älskar mitt jobb och samtidigt älskar jag att se den skillnad jag kan göra som person i mitt jobb!

Likes

Comments

Familj

Bild1 är sommar 2015

Bild 2 är mars 2016

Bild 3 är november 2016

Då har man gjort det igen. Ändrat frisyr och färg. Jag tycker det är superkul att förändras, det är ju bara hår för mig. Det växer ut nytt om det skulle bli tokigt, det är den lyx jag har!

Den gemensamma nämnaren är mina glasögon, vilket jag ser nu att det nog är dags att byta ut. Både för att synen försämrats och att dom inte passar längre, kanske lite coolare behövs hahaha

Lev livet, en dag är det försent, kram på er

Likes

Comments

Jobb

Jag jobbar som boendeassistent (precis som undersköterska fast utan utbildning) på ett äldreboende på Gotland. Min resa inom detta yrke började med att jag var arbetslös efter att ha varit anställd på Telia och i o m min flytt till Gotland så blev det till slut inte möjligt att fortsätta att jobba på distans så jag blev tvingad att säga upp mig el flytta till Stockholm igen.

Efter ett par år som arbetslös hamnade jag i FAS 3 och blev till slut tvingad att börja som Guldkant på detta äldreboende. Mina känslor var att detta var verkligen inte mitt kall. Tyckte det var kränkande för de gamla att tvätta intimt, hjälpa till o från toalett, tyckte faktiskt även det var otroligt svårt att hantera de gamla för jag såg inte vad vi hade gemensamt. Vad skulle jag prata med dom om? Men med mycket bra chef och personal så hjälpte de mig att uppmuntra mig och att allt fick sjunka in sakta men säkert. Till slut tog jag för mig mer o mer.

Ca 3 månader senare får jag frågan om jag vill hoppa in i reursen varvat med att vara guldkant och självklart gjorde jag det. Det blev vikariat och jag växte mer o mer i rollen och efter ca två år har jag min tjänst och inser att detta är mitt kall.

Jag är oerhört stolt över vad jag och mina kollegor gör för att vårda och se till att varje dag är meningsfull. Vi vårdar till livets slut och ser till att göra det med värdighet och med hjärtat i främsta rummet. Både den som ligger för döden och anhöriga måste känna sig omhändertagna, att vi finns där hela tiden. Vi stöttar, tröstar och hjälper till vid bortgång.

På boendet gör vi allt för att hitta aktiviteter som ska främja både fysiskt och psykist. Stimulera till både glädje och harmoni. Vi gör så att anhöriga kan få avlastning och istället kan få komma och uppleva mysiga stunder. personalen är fantastiska på att ta hand om våra boende och jag får ofta höra från anhöriga att vi är just, fantastiska. Det ger en så härlig energi. Kort o gott, vi har ett äldreboende med en superhärlig energi och vilja att göra gott.

Slutorden blir att jag ångrar inte att jag gick hit den 14 februari 2011 och att jag lärde mig att det är en myt att vi torkar skit och dricker kaffe. Det är nog det minsta vi gör fast vi torkar inte skit, vi gör intim tvätt.

Kram från en stolt Boendeassistent

Likes

Comments

Att få ihop sin vardag är inte alltid lätt. Alla saker som måste göras, planeras och fixas både för mina ungdomar och mig själv. Ekonomi ska vi inte prata om, det är alltid tufft att behöva vända på varje krona som ensamstående. Kan ju också meddela er som inte förstår hur tufft det kan vara då det finns bidrag att söka hos försäkringskassan. Du kan få barnbidrag, csn för gymnasiebarn (om nu ungdomen är närvarande i skolan), underhåll (om barnen bor endast hos dig), vårdbidrag för de barn/ungdomar med diagnoser. Låter väl kanon och man borde hamna riktigt bra till ekonomiskt om man fyller upp dessa kriterier. Det man glömmer bort är att ex vårdbidraget är inkomstgrundande vilket resulterar till sänkt bostadsbidrag, + = 0. Har du gymnasieungdom med diagnos och inte klarar gymnasiet så blir du av med csn och du får heller inget från försäkringskassan., +=0... Löneökningen som vi väntat på i vården sedan i maj kommer nu på novemberlönen vilket resulterar i lägre bostadsbidrag och återbetalning för att jag fått för högt mellan maj-okt, japp löneökningen var ju kul uppskattning men det resulterade inte med mer pengar i plånboken. Nåja det handlade om ekonomi, tråkigt måste.

Har du tre ungdomar i skolan så måste man komma ihåg att det inte är bara är att få dom till skolan, läxor o fixa mat som är viktigt utan de har alla krav på sig att sälja minst två saker per termin för att de ska få ihop till sin ev klassresa. För mig innebär det oftast att jag får ta med mig newbody, delikatesskungen, småkakor, bakformar, grillkol, gutechark m m till jobbet. För att tro att ungdomarna själva är så drivna att de själva går runt o säljer är bara löjligt. Tänk dig då att all personal har ungdomar som även de sitter i samma sitts, hur tror ni då att vårt fikabord ser ut i personalrummet? Självklart blir det inte mycket sålt och som förälder skäms jag när jag rapporterar hur lite vi sålt när förväntningarna är minst mellan 10-15 pack per elev....

Du ska även har koll på schoolsoft för att se att din ungdom är på plats, sköter sig (för allt meddelas på schoolsoft) och även kolla in resultat på prov, läxor och andra aktiviteter. Sen ska du även ha koll i schoolsoft på matrisen så du ser vart din ungdom ev hackar efter för att hinna fixa till det innan betygssättning. Då kommer det tunga, hur ska jag kunna fatta instruktionerna på schoolsoft, classroom och inläsningstjänst mm för att hjälpa min ungdom, jag har ju inte varit på lektionen? Tonåringen har svårt men jag tror även vi tonårsföräldrar har det tufft och vi är fyllda av frustration.

Sen kommer frustrationen för att jag inte har bättre fantasi eller är kock av världsklass. Varierad mat och påhittiga maträtter kan alltsom oftast skapa frustration. Ungdomarna måste äta, helst tre lagade mål om dagen och däremellan ska det finnas mellanmål som faller alla i smaken. I slutet i plånboken så känner jag även frustration att fasiken, ska de behöva äta olika korvrätter i tre dagar tills plånboken blir påfylld, stackarna. Men då kommer jag åtminstone på bättre tankar och tänker, de får ju i varje fall mat, de går inte utan.


Ja det var väl allt från en frustrerad vardag, kram

Likes

Comments

Familj

Min pappa somnade in alldeles förtidigt han också, han blev endast 59 år. Även han hade levt ett tufft och hårt liv och drivits av ett alldeles för stort hjärta.

Pappa var en man som alltid hade lösningar, fanns inga bekymmer: Det löser sig eller så fixar jag det. Han levde även lite efter principen, Robin Hood, han stod på människornas sida.

Jag saknar min pappa varje dag, saknaratt han aldrig fick träffa mina barn medans han levde och att mina barn ej fick lära känna honom. Den pusselbiten saknas i deras liv. Det har redan gått 18 år sedan du somnade in i din lägenhet i Norge.

Älskar dig pappa, jag tänder ljus för dig idag

Likes

Comments

Familj

Alla helgons Afton idag


Idag är den dagen då vi alla tänkerlite extra mycket på de som ej finns med oss men i mitt fall även på det som gör mig ledsen. Det är mycket känslor en dag som denna och det bubblar i min kropp med funderingar hur jag ska göra saker bättre än vad tydligen har gjort.

Först o främst tänker jag på min ena storebror som jag förlorade i självmord den 20 september, en tragisk händelse som tog hårt men också gav mig glädje över att vi åter hade funnit varandra efter några års frånvaro. Jag är tacksam över att jag åter släppte in honom i mitt hjärta och in i min familj efter år av besvikelse och jag egentligen redan hade förlorat honom i droger för flera år sedan. Han repade sig och fick hjälp och blev bättre (trodde jag) och han ville knyta an till oss igen. Men som allt annat, allt är inte alltid vad det ser ut som.

Han kämpade länge o väl för att stå emot de hemska rösterna som gnagde i hans huvud och till slut orkade han inte längre och såg endast en utväg, ta sitt liv för att bespara oss ett ev helvete och att själv få slippa kämpa emot. Han var en kämpe min bror och han blev endast 50 år.

Jag saknar dig och älskar dig


Likes

Comments

Relationer

En annan känsla jag brottas med idag är relationer som misslyckats. Vad kunde jag gjort annorlunda? Kan man påverka och förändra andra människors redan inbitna syn på andra människor? Jag vet inte men jag har en stor sorg i mitt hjärta pga det. Jag vill så gärna förstå och tro att detta är en fas som kanske kan gå över men taggen verkar sitta alldeles för djupt. Vill inte hänga ut men vill skriva av mig för att kanske själv se vad jag kan göra eller inte göra.

När man ser och hör att personer mår dåligt över påtvingade relationer(som den ej själv valt) då är det jobbigt. Med mig är det svårt att prata med då jag är för nära och då hyllas sådan personer som ej gjort ett skit för att stötta förutom med att visa sin otroliga frånvaro. Jag är besviken på mycket men försöker oftast inte lägga så mycketenergi på det men ibland blir känslorna för övermäktiga. Jag vill bara hoppas och tro att allt kommer lösa sig om några år.

Någon partner är jag dock inte intresserad av, det verkar vara alldeles för komplicerat att få ihop mitt liv med någon annans. Jag har för stora krav och har blivit alldeles för bekväm i min roll som singelmamma, som jag faktiskt trivs mycket bra med. Visst skulle det vara trevligt att hitta en man som skulle kunna ge mig mer energi och sträcka upp min rygg när den kroknar men han finns inte riktigt där än och jag klarar mig faktiskt. Helt ärligt så tror jag inte att jag är redo förrän mitt liv är i harmoni och jag själv känner större egokärlek än vad jag gör idag. Hopp finns för den här källingen också, haha.



Likes

Comments