Header

Det har gått 6 år sedan den här resan tog sin början. Sex år.
Vi träffades på ett dansgolv på ett sunkigt uteställe i min hemstad.
Jag ska inte dra nån klyscha om hur det var kärlek vid första ögonkastet och om hur vi levt i lycka och harmoni sen det ögonblicket.

Vi var barn. Två trasiga tonåringar. Jag så underviktig att mina revben lätt kunde räknas. Båda med alkoholrus och party som första prioritet. Det var inte enkelt. Det ska gudarna veta. Det var inte enkelt och det har den här resan inte alls varit sen dess. Vi var egoister i våra egna uppbyggda luftslott. Och frågar du mig idag blir jag fortfarande lite förvånad över hur vi någonstans klarade av allt det där.

Jonas kom in i mitt liv med något jag alltid saknat. Istället för att vara precis lika adrenalinsökande och bekräftelseberoende som jag, var han lugn. Han kom in i mitt liv och med sig hade han tryggheten. En trygghet jag i efterhand förstår att den här adrenalin-junkie’n verkligen behövde.

Så. Vi träffades, den där dimmiga festnatten i November för sex år sedan. Och sen dess har det varit han&jag. Jonas & Amanda. Vi mot dom och vi mot världen.

Jag minns tydligt när vi träffades ensamma och nyktra första gången. En gråtrist jävla dag, det regnade. Men vi struntade i det. Vi gick omkring och när dagen var slut hade vi gått Borlänge runt. Vi pratade, öppnade oss och blottade mer eller mindre hela våra liv. Ingenting var egentligen helt hos någon av oss. Båda svikna av de som borde varit de självklara stöttepelarna i våra liv. Båda två små slitna barkbåtar mitt ute på öppet hav. Han tog min hand den dagen och än idag har han inte släppt den. Jag minns den där dagen. Och jag minns dagarna efter. Jag minns kvällen då jag somnade och för en gångs skull var jag inte kär i kärleken, jag var kär i honom.

Jag minns hur jag försökte stöta bort honom med att förklara vilket trasigt vrak jag var. Men han rykte bara på axlarna och talade om att han var där, han var där och han tänkte inte gå någonstans.

Jag har svårt att se att det fanns ett liv innan Jonas, som om han var min första anhalt, den första stationen jag klev av på. Och på många sätt önskar jag att det är där jag alltid kommer att stanna. Men fram tills vi vet det ser jag fram emot att fortsätta den här resan, fortsätta lära mig om livet.

För hur trassligt den än må vara finns alltid en väg tillbaka. Det är vi sannerligen ett bevis på.

❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att prata om döden är sällan enkelt, att prata om döden med en fyraåring med oändliga frågor är jättesvårt.

Från dagen då mamma gick bort har vi ändå varit helt öppna gentemot Izak. Vi har berättat om döden, och vi har i bästa möjliga mån försökt bemöta hans frågor. 

Den där fredagen då mamma somnade in där på intensivvårdsavdelningen så rasade golvet under mina fötter, hela min värld förändrades den morgonen, för att aldrig någonsin mer bli sig lik. Men samtidigt hade jag två små barn, varav den ena verkligen avgudade sin tokiga mormor. Han var inte mer än 2,5 år och jag tänkte "hur fan ska jag kunna prata om det här på ett bra sätt?" 


Där på IVA fick vi träffa en person från sjukhuskyrkan, en helt fantastisk kvinna, varm och otroligt omhändertagande. Jag frågade henne hur man kan tänka i hur jag skulle bemöta mitt barn och frågorna kring döden. Hon svarade att vi på de mest enkla sätt och med de ord som föll oss mest naturligt skulle berätta och bemöta. 

För oss föll det sig naturligt i att säga att mormor är i himlen. På det sättet har det ofta lett oss in på olika små stigar av fantasier kring var mormor finns. Ibland har mormor tagit olika skepnader såsom fjäril eller fågel. Ibland är hon en ängel,. Hon finns lite varstans och gör sig påmind. 

Allt efter vad tiden gått har frågorna blivit större och djupare. Den lilla pojken har blivit över 4 år och han är en riktig tänkare, precis som sin mamma. Han lyssnar in och funderar. Och det som han mest funderar över är varför mormor inte finns här hos oss längre. Vi förklarar att mormor var väldigt sjuk, att hennes hjärta var så trasigt att inte ens doktorn kunde laga det.. för det är ju så det är. 

Ofta blir han ledsen och arg. Ledsen för att sorgen griper tag om den lilla fyraåringen och arg för att hans mormor inte är här medan hans kompisar ofta får träffa sina. 

En dag när vi satt i bilen torkade han sina tårar efter en stund av ordentlig ledsamhet, han vände sig mot mig och frågade: 

"Finns mormor vid regnbågen, mamma?" ❤️



Likes

Comments

.. it is the only thing that makes us feel alive.

Som att åka berg&dalbana i 90 graders lutning utför.
Som om någon slår undan fötterna och du faller handlöst mot marken.
Som att det knyter sig djupt där inne och allting låser sig. Det låser sig fullständig.

Det kommer utan förvarning. Det bara dundrar in. Ljudlöst och utan att knacka på. Så jävla fräckt egentligen, men så är det.
Plötsligt sitter du där, nedkrupen under filten i soffan, utan att ha orkat förmå dig att duscha på flera dagar. För hur ska du kunna göra det när varenda andetag tar tid? När varenda tanke slår dig ut balans och känslorna är i ett enda virrvarr.

Å ena sidan är det inte helt bottenlöst och mörkt. Stunder under dagen känner jag mig ändå levande. Men så plötsligt är jag där igen, i tomheten och hopplösheten.
Och jag tror att det som drar ner mig mest är att jag känner mig så jävla misslyckad. Jag hatar det här. Jag hatar det.....

Det är tufft nu. Det blir bättre snart.

Likes

Comments

Idag samlade jag mod och styrka nog för att lyssna på Thåströms senaste singel. Jag har inte känt att jag klarat av det tidigare.
Jag pratade till dig;
"Ska vi göra det här nu?" , sa jag för mig själv.
"Ja, nu gör vi det här" svarade jag direkt.
Och så gjorde vi det.
För mig var det lite som att kasta mig ut ifrån en klippa, utan fallskärm och utan att veta vad som tar emot mig nedanför.
"Körkarlen"

Och så rann tårarna. Det var tungt och samtidigt så befriande.
Men mamma. Får jag låna dig en stund?
För du måste lova mig att du hörde? Du måste lova att du tog till dig varenda ord, varenda melodi, precis som förut. För annars vet jag inte om jag kan göra det här.
Kan du höra mig en stund, när jag pratar till dig?
Kan du se hur tårarna rinner.
Kan du känna alla de känslor jag känner?
Kan du känna hur ont det gör, hur det värker?
Kan du höra mig en liten stund?

För jag vill säga att jag är arg på dig idag, för att du försvann från oss. Jag är så jävla arg att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Och jag vill säga att jag saknar dig. Och jag vill säga att du fattas mig. Och jag vill säga att jag är arg på dig för att du aldrig kommer tillbaka.

Fyfan

Likes

Comments

Idag är det en vecka sen jag kom hem från Årjäng. Så jäkla konstigt det där. Jag hade en extrem hemlängtan där i dippen på söndagen. Men ganska snart efter att jag kom hem längtade jag tillbaka.
Innan jag åkte dit hade vi inte sett på 2 (!!) år och att komma dit och sen åka därifrån var lite som att riva upp ett gammalt sår.

Visst, ingenting skulle säkerligen vara detsamma om vi bodde på samma ställe. Men det hade ju åtminstone kunna vara halva avståndet, kan en tycka.

Hon är fin den där Elin. Finare än de flesta. Hon som alltid finns några knapptryck bort. Hon som alltid tålmodigt lyssnat där på andra sidan luren, oavsett om jag velat diskutera världskatastrofer eller bara klagat lite.

❤️

Idag ska vi ut på vift Hela familjen.
En ny bil ska tydligen inhandlas ✌🏼

Likes

Comments

Det började i söndags. Jag kraschlandade i nån kombination av bakfylla och en energinivå som var på - 100. Det och att jag var hemifrån för första gången på över 2,5 år gjorde att ångesten verkligen tog över.

Man brukar ju säga att : "det syns inte utanpå vad som pågår inuti", men den här gången tror jag fanken att det gjorde det. Jag skäms över mig själv när det blir såhär. Framför allt i förhållande till att jag just den här gången befann mig hos min bästa vän, som jag inte träffat på 2 år...
inte riktigt läge, nej.

Där låg jag, i mitt eget självförakt och kände hur livet och kontrollen gled mig ur händerna. Jag grät och hela världen snurrade likt en torktumlare.
-Jag blir som instängd i en bubbla när det där drar igång. Det svartnar och snurrar. Jag får svårt att andas och vill skrika rakt ut på samma gång.

Det lättade dock efter lite sömn, faktiskt. Sen slet jag upp mig själv från den där madrassen och försökte agera normalt 🙈

Men sen dess har jag ändå känt mig låg, låg och jävlig typ. Alltså fortfarande på en -100 nivå energimässigt. Jag känner mig verkligen så jävla trött. Och jag är så jävla trött på att vara trött. Trött på att säga att jag är trött. Men så trött att allt det trötta är trött.
Och där bakom lurar skräcken, "inte fan kan väl deppen komma nu, såhär jävla olägligt?"

Ångesten är verkligen så jävla tung. Jag ska försöka sätta ord på det där tillståndet lite bättre till en annan gång.

Till dess ska jag vila. Eller åtminstone försöka.

Vi hörs av.

/ Amanda

Likes

Comments

Ibland handlar det om att bryta det där mönstret.
Skulle du gå till en terapeut skulle hen antyda på precis samma sak.
Sen är jag den första att intyga att det inte alltid är möjligt.
Ibland är tankarna det absolut svåraste att avstyra.
Men, idag gjorde jag ändå det. Trots att det känns som att sängen är magnet och jag gjord av metall
så tvingade jag mig upp, och när familjen åkt iväg slet jag in mig själv i duschen och drog på mig rena kläder.
Enkelt va ?
- Jo, du kan fortsätta inbilla dig det. Och vad skönt för dig, om en sån grej alltid ter sig enkel.

Sanningen är den att det kan vara det absolut svåraste som finns, att ta sig upp och byta om kan liknas med att springa ett marathon när en mår sådär klappkasst.

Idag känns det lite lättare att leva, ångesten trycker inte lika hårt.
Efter att ha pratat en stund med min syster igår kväll så kändes det tunga lite lite lättare.
Ibland är det liksom det som behövs, bara att fy pysa ur lite.


Egentligen ville jag inte alls prata om det ovanstående, men det hör väl ändå hit. Jag ville egentligen prata om att idag ska börja med en ny medicin. Litiumet funkade inte alls och mina förhoppningar krossades likt en porslinsmålning mot betong. Denna gång ser jag på det med lite större försiktighet. Men jag håller tummarna och återkommer.

Ha en fin dag, efter bästa förmåga, vem du än är.


/ Amanda






Likes

Comments

Och jag måste få berätta om det, precis just nu, för risken är att jag går sönder annars.

Jag mår inte bra och jag är egentligen livrädd för precis det jag skrev ovan. För egentligen, helst av allt, vill jag fortsätta precis som jag gjort senaste tiden, jag vill stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det inte alls är så. Jag vill låtsas som att allting är bra.

Det finns många "utlösande faktorer" den här gången. Det har varit mycket, det har varit stressigt och det har varit tufft, minst sagt.
Mycket jobb har snurrat i tanken och ja, de flesta av er skulle nog säga att det inte är så jäkla farligt. Men för mig och min redan maxade, ganska trötta hjärna så blir det för mycket.
Dessutom har min axel pajat, igen. Skadan jag drog på mig i Januari är förmodligen uppsliten igen. Kanske pga dålig träning eller för att jag ansträngt den för hårt. Skit samma. Ont gör den iallafall. Fruktansvärt ont.
Och ja, stress, smärta och på tok för lite sömn är inte recept för lycka och framgång, inte för någon, med definitivt inte för någon som är bipolär.

Så här sitter jag, eller ja, i skrivande stund ligger jag, nerbäddad under mitt kedjetäcke med en bultande, tryckande ångest. En ångest som äter mig levande. Inifrån och ut. Med en hjärna som utsöndrar fler negativa tankar än du kan räkna.
Och det är fan inte okej. Det är så långt ifrån okej som det bara går att komma.
Men ibland är det okej att inte vara okej.

Och när jag kommit såhär långt i den här texten vet jag inte ens vad jag ska skriva. Jag vet inte vad tanken var från början.
Bara att pysa ur lite, antar jag.

Godnatt.

Likes

Comments

Mamma.
Jag önskar att jag kunde ringa dig. För att prata, för att skratta, gråta en skvätt eller för att lyssna till tystnaden på andra sidan luren, inte för att ett samtal någonsin var tyst med dig.
Jag skulle vilja prata om livet och om allt där emellan. Främst om mitt liv, jag hade verkligen velat det mamma. Jag hade verkligen velat det.

Jag vet ingen som hade kunnat förstå mig på samma sätt som du i min bipolära sjukdom. Du hade förstått varenda tanke, varenda känsla. Du hade kunnat sätta ord på sådant jag själv inte förstått. Och kanske, kanske hade jag kunnat hjälpt dig att läka, lite grann.

Den här smärtan mamma. Den här känslan av otillräcklighet. Den här känslan av att man är helt jävla vilse i tillvaron. Den här känslan av att var man än hamnar så är man helt jävla ensam. Jag förstår nu mamma, att det alltid är precis så du måste ha känt. Och ingen, inte en enda människa kunde förstå mig som du.

Jag saknar till och med att vara arg på dig mamma. Jag saknar att känna den där avskyn, jag saknar att sväva mellan hopp och förtvivlan, hur destruktivt det än må låta.

Jag saknar dig så förbannat jävla mycket mamma. Fyfan för det här.
Fyfan.

Likes

Comments

Det började med kraftiga biverkningar, som resulterade i en liten förgiftning/överdos för att fortsätta med kraftiga biverkningar.
Nu har jag vänligt (eller jävligt bestämt) valt att säga farväl till litiumet, som jag ändå hade så höga förhoppningar om. Jävla skit.

Nu ska jag låta kroppen (och kanske även knoppen) vila i ett par veckor och sen ska läkaren med som magiska kunskap försöka hitta på några andra (krumelur)-piller. Jag hoppas på det bästa.

Nåja. Befinner mig i nån blandepisod (igen) eller också är deppen på intågande, vad fan vet man? Jag är så trött att jag vissa dagar, utav problem, skulle kunna sova 24 timmar non-stop. Och andra dagar skulle jag kunna vara vaken dessa timmar. Sjukt va?

Men inte tänker jag vara bitter för det. Ett liv har man, åtminstone är det vad vi vet. Skulle ju vara trist att slösa det på att vara grinig.

Hej med er.

Likes

Comments