Header

Jag känner det, i varenda del av mig.
Efter en tuff tid så vänder det nu.
Det känns lättare att andas idag.
Solen finns där och kikar fram bakom molnen.
Och trots att tröttheten ligger likt ett tjockt täcke över mig så känns det lättare.

Jag ska försöka ta en promenad idag. Eller imorgon. Andas. Meditera. Vara.
Hitta det där som känns långt där inne. Hitta känslan.

Jag har väntat på det här, drömt om det under dagar som ändå varit relativt enkla. Längtat efter lugnet och ljuset.
Nu vänder det.
Jag känner det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har drömt om dig. Flera nätter i sträck.
Det känns alltid så verkligt, det där mötet, som om det vore på riktigt.
Jag saknar ord mamma. Det trasslar mest bara ihop sig. Våren är snart här, för andra gången sen du försvann. Den här gången känns det ännu mer. Ännu mer sorgligt. Ännu mer smärtsamt. Du fattas oss. Du fattas oss så jävla mycket

Jag känner mig så delad mamma. Så kluven i allt jag känner. Åh ena sidan är det ganska bra mamma, jag känner mig peppad och taggad på såväl livet som alla uppgifter jag tar mig för.
Å andra sidan känns det precis tvärt om. Jag vill mest gräva ner mig någonstans. Slippa känna. Slippa tänka.
Det funkar inte så. Jag vet det. Men det känns, precis så.

Det finns så mycket jag hade velat prata om. Så mycket som i efterhand bara ramlar över en, sånt jag förut inte ens brytt mig om att reflektera över.
Det gör så förbannat jävla ont att tänka på att du aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig mer kommer kunna ringa dig.

Jag saknar dig. Mer än det finns ord för.


Likes

Comments

Att säga att jag saknar dig känns värdelöst i jämförelse med hur det egentligen känns.
Jag kan gå fullständigt sönder och i bitar när jag tänker på dig. Alla de gånger det "går upp för mig" att det här är på riktigt, att du aldrig ska komma tillbaka. Att ditt namn aldrig kommer att lysa på min display.
Att jag aldrig mer ska behöva oroa mig för dig.

Det är ett helt annat liv mamma. För så länge jag kan minnas och komma ihåg, har jag oroat mig för dig och allt som kunnat hända. Under alla år i missbruk var jag rädd för att du skulle råka illa ut. Under åren i kriminalitet var jag alltid rädd att något skulle hända dig.
Det var en livsstil, en del som tog stor plats. Att oroa sig för dig.
Som den gången du ringde och berättat att du suttit anhållen under natten, nog för att det slog någonstans. Men det var någonstans skönt att veta att någon höll koll på dig, att veta vart du var.
Det var aldrig riktigt lugnt mamma.
Nu finns inte det där. Och det har blivit en sorg i sig. Hur konstigt och sinnessjukt det än kan låta.

Jag försöker. Jag bearbetar och sorterar, skriver och bråkar med det förflutna. Jag hoppas att jag någongång ska kunna bearbeta det med professionell hjälp.

Sen finns det saker som förföljer mig. Som jag inte kan släppa taget om. Som gör mig ledsen, förbannad och spyfärdig. Som det här:

Det gör mig ingenting att man skriver om mamma. Det sålde säkert lösnummer....
men att man benämner henne som "mormodern". Det har fått mig att skrika rakt ut av ilska.
Överreagerar jag? Svar nej.
Min mamma var mycket. Och ja. Hon sysslade ibland med saker som kanske inte var så jävla lämpliga. MEN. Hon är mina barns mormor. Bara mina barns. Och mina barn har INGENTING med den delen av mammas liv att göra. I N G E N T I N G.
Och det sårar mig att man tycker det är så jävla viktigt med läsare att man inte kan tänka klart.
"46-åringen, mamman, vännen, kvinnan" vad fan som helst hade varit lämpligare än det. Vad fan som helst.

Jag skrev till personen som publicerade artikeln, eller artiklarna. Det finns en till. Även i den benämns hon som mormodern.
Hen svarade inte. Eventuellt för att jag bad hen att dra åt helvete. Eventuellt.

Jag saknar min mamma. Personen och människan. Jag saknar Annelie, med det långa mörka håret, hon som använde kakao som rouge när den riktiga tagit slut. Hon som lärde mig att stå upp för mig själv och att alltid våga lita på min magkänsla. Hon som var så otroligt mån om sitt yttre men som aldrig lät någon sätta sig på henne.
Jag saknar henne, mer än det finns ord för.

Hennes andra barnbarn firar sin andra födelsedag om några veckor. Det gör mig så jävla ont att hon inte är med oss.

Jag saknar henne.

Likes

Comments

Har många gånger under de senaste månaderna funderat på hur jag ska skriva det här. Hur jag ska förklara för att alla ska förstå. Hur jag på bästa sätt ska berätta.
Men trots att jag ofta är öppen med mycket så är detta en av de grejer som jag tvekat inför att berätta. MEN kan vi nå fram till en enda människa, kan vi med det vi idag vet, hjälpa någon, så är det värt det!

I december 2012 blev mamma inlagd på IVA i Falun, i flera dygn svävade hon mellan liv och död och läkarna pratade om hur kritiskt det var. Hon var nedsövd och låg i respirator. Hon hade kraftig blodförgiftning och bakterier hade satt sig runt hjärtat. Några av er vet att mammas hjärta tog stor skada av detta och att hon aldrig återhämtade sig. Vi trodde nog allihop att det en dag skulle funka att operera, men nej. Den 18 december 2015, orkade inte hjärtat och kroppen mer. Hon somnade in, på samma avdelning, exakt 3 år senare. Mamma levde ett hårt liv, det vet många av er. Med svår missbruksproblematik.

Det finns mycket att berätta, många minnen och erfarenheter och det finns nog egentligen inte tillräckliga ord för att göra våran historia och mamma rättvisa. Men jag vill försöka. Jag vill försöka göra någon form av "nytta" med det jag idag vet.

Bakterierna som satte sig runt hjärtat kom från injektioner. Mammas injektions-missbruk blev hennes död. Så är det. Missbruket tog livet av min mamma.

Läkaren förklarade det för oss som så att det INTE behöver vara så att man använder en smutsig nål, alla "verktyg" kan vara helt sterila, dessa bakterier är egentligen helt vanliga bakterier som vi alla har på huden. Jag är inte läkare och tänker inte heller försöka förklara detta i några sådana termer. Men jag vill dela med mig av det vi vet, av våran historia. För jag tror att om fler vet om hur jäkla illa det kan sluta, så kanske det kan hjälpa någon.

Ett missbruk behöver inte leda till överdoser för att man ska dö....

Det är så himla orättvist och så jäkla tragiskt att det var såhär det skulle behöva sluta. Mamma lämnade oss inte enbart med denna enorma sorg och saknad, utan med ett lass med obearbetade erfarenheter och minnen som följde efter hennes missbruk. Ni vet att jag gärna är öppen med detta, att jag gärna tar täten i ledet. Jag gör det, för min egen skull, för mina syskon, mina barn och för alla andra som kämpar med samma öde...

Vi har varit försiktiga med att berätta "sanningen", många har ändå förstått att mammas död var till följderna av hennes missbruk och hårda liv. Det kan hända att mina ord idag sårar någon. Att någon tar illa vid sig.

Jag försöker inte förminska eller se ner på min mamma, tvärt om. Hon om någon hade med facit i hand velat berätta. Hon var genomgod och ville hjälpa alla. Och givetvis hade hon delat med sig av sin kunskap, om hon fick bestämma.

Jag är innerligt trött på att vi tabubelägger det här. Att vi inte vågar prata om missbruksproblematiken som vilken svår sjukdom som helst. För det ÄR så det är. Den är överjävlig. Ö V E R J Ä V L I G. Den tar personer i ett jävla järngrepp och vägrar att släppa taget, med sig tar den anhöriga och andra närstående...

Jag hatar att det är såhär. Hatar. Det känns så onödigt, så fruktansvärt onödigt att mamma inte finns med oss i livet idag. Det gör mig arg, frustrerad och ibland panikslagen. Man ska inte lämna sin barn och barnbarn vid 47 års ålder, man ska leva då. Leva.

När vi var på IVA för att prata med mammas läkare och den ansvarige sjuksköterskan, ungefär en månad efter att mamma somnade in, blev huvudfokus att vi pratade om mammas missbruk. Det var inte alls det dom var meningen, men det blev så och det var skönt. Vi frågade där om vad som hade orsakat hennes hjärtsjukdom och läkaren gav oss det svar vi ändå någonstans trott: amfetaminmissbruket hade sönder hennes hjärta. Punkt. Han lindande inte in det i något, pratade inget krångligt läkarspråk med massa latinska termer. Han var där, närvarande med oss och han ville lyssna på våran historia. Både läkaren och sköterskan var "imponerade" över vad vi gått igenom och att vi ändå fixat våra liv så bra. Att vi överlevt.

Och ja. Jag är så jävla stolt över oss jag också. Alla fem syskon och våran fina mamma. Jag är stolt över oss och våran historia. Stolt över vilka vi är och vilka vi kommer att bli. Jag älskar mina syskon. Jag älskar dem så mycket att det gör fysiskt ont.

För er.

Mamma. Erika. Simon. Wilhelm. Nikolina. För er ❤


/ Amanda


Likes

Comments

Idag för exakt ett år sedan var urnsättningen.
Den där surrealistiska dagen. Då vi klev in i kapellet och en vit urna med ditt namn stod där.
Så sjukt svårt att ta in, än idag är det svårt att ta in.
Hur Tony bar urnan och vi sänkte ner den i jorden.
Som på en dålig film...

Hur är det ens möjligt att en så levande person, om än ganska liten fysiskt. Som tagit så mycket plats, helt plötsligt slutar existera och det enda fysiska som till slut blir kvar hamnar i en urna?

Mamma. Sorgen har tagit ett nytt grepp igen.
Jag hade velat att du skulle träffa Freja. Skrattat åt att vi döpt en varsin valp till det. (Men utan det här kanske Freja aldrig dykt upp i huvudet den där dagen då jag fick kontakt med de fantastiska människor som såg till att hon idag finns i livet)
Du som älskade hundar.
Jag hade velat att du skulle få vara med min barn. Se hur grabbarna ständigt växer, utvecklas och lär sig om livet.
Jag vet att du är med, jag vet att du ser och att du vet allt. Men jag hade så gärna velat ha dig här. Fysiskt.

Jag saknar dig. Ständigt och jämt. Jag kan ofta känna din närvaro och det lugnar mig.
Men du fattas mig, du fattas mig så jävla mycket.

"Alla klockor, körer
Alla himmelens orglar, skulle vart för oss.
Alla trummor och trumpeter,
Alla sagor alla under, allt på en och samma gång.

Fanfanfan, det skulle varit du. "

Likes

Comments

Äntligen! Äntligen ska jag skriva. Äntligen ska tangenterna smattra medan orden flödar. Mening ut, mening in. Hur allt sammansvetsas och får en mening.
Ord som betyder, ord som fastnar.
- tänkte jag.
Men jag får inte fram nånting. Det liksom fastnar.
Kan inte ens tänka klart.



Senaste dagarna har varit så enormt påfrestande och framför allt omtumlande. Det är enormt tufft med sjuka barn. Det är något man vänjer sig med och något man absolut inte kan påverka, men jag tycker att det är sjukt jobbigt. Minimalt lite sömn, massa tårar, mycket gnäll.

Izak är enormt känslig som person, allt runt omkring blir enormt i hans huvud. Han känner av precis hur andra mår och känner och när det kommer till mig är det som att jag är genomskinlig i hans ögon. Han känner direkt.
Efter ambulansfärden i måndags har han, såklart, varit jättepåverkad. Och så även jag.
Det är enormt svårt att hålla sig lugn när alla känslor från oss båda, ligger på utsidan.
Kvällen blev tuff, minst sagt och det var länge sen det var så skönt att lägga ner huvudet på kudden.

Jag hoppas dagen idag ändå kan bli bra.
/ Amanda

Likes

Comments

Jag hatar hur du kommer in och förstör.
Hur du sveper över och lindar in allt du kommer över. Hur du drar med dig allt i din väg.
Jag hatar dig.

Jag avskyr hur du drar undan stolen och får en att falla till marken. Bom, krasch, pang!
Hur du sparkar undan fötter, sätter käppar i hjulen.
Hur du påverkar, förnedrar.
Jag hatar hur du förändrar en människa, hur du får henne att ljuga, undanhålla och förneka.
Hur du drar med dig alla människor i hennes närhet.
Hur du förstör familjer. Påverkar barn. Förpestar hela jävla tillvaron med din existens.

Hur du bara är där som en jävla skugga.
Hur du aldrig någonsin egentligen försvinner. Hur du lämnar djupa spår för all framtid.

Du är den vidrigaste sjukdom jag vet. Din obotlighet. Dina symtom. Hur du till slut, i värsta fall, tar livet av en människa.

Fyfan.


Likes

Comments

För att jag egentligen inte ens bryr mig om att nya tider kommer trots att det smärtan långt in i märgen.
Har svårt att släppa taget, att ta farväl.
Ångesten sitter långt upp i halsen. Vill inte börja om.
Vill inte vända blad. Vill inte blicka bakåt och sortera.
Trots att så mycket blivit gjort, så många mål blivit nådda , känns det som jag fortfarande står vid startlinjen och väntar.

Det blir tydligare nu. Hur de där ungdomsminnena bleknar och blåser bort.
Hur man aldrig någonsin igen kommer att skrika sig hes under sommarhimlen i vår slitna betongstad. Det tåget gick och jag hoppade av. Jag bytte destination.

Glad att jag jobbar  nyårsafton. Aldrig har den gett mig större ångest. Glad att jag sover bort tolvslaget och att jag kan välja att låtsas som ingenting. Precis så som det är. Ingenting. Det bara fortsätter. Och fortsätter. Det stannar liksom inte. Hur gärna man än vill dra i nödbromsen.


Likes

Comments

I Januari och början av året låg chocken och sorgen likt ett tjockt täcke över oss. Det präglade hela vardagen och såhär i efterhand vet jag helt ärligt inte hur fan jag bar mig åt för att orka. Hur orkade jag med allt oviktigt runt omkring?
Jag gick mest runt på autopilot och stängde av känslorna.
I januari var vi även här på gården för första gången.
Jag var otroligt negativt inställd till att köpa hus och framför allt mitt ute i ingenstans. Men jag gav det en chans. Och tur var väl det, för magkänslan sa Ja direkt.

Under våren köpte vi gården och påbörjade renovering och allt var ett enda jävla kaos. Jag hände upp mitt liv på renoverings drömmar och kunde sitta i flera timmar och leta gardiner och tapeter. Det blev väl någon form av terapi i allt elände.
I maj flyttade vi hit. Och mitt i det kaoset satte jag igång med körkortet. Idag undrar jag verkligen om jag verkligen tänkte överhuvudtaget. Hur kunde jag på fullaste allvar tro att det skulle gå? 🙈
Vi flyttade hit, utan kök. Vi levde på snabbmat och kärlek, typ. Två veckor tog det innan köket kom in. Och mitt i det fick vi reda på att all el i huset behövde bytas ut och tur var väl det annars hade vi förr eller senare brunnit inne.

Under sommaren gick den mesta tiden till att fixa på gården, umgås och landa.

I augusti började jag jobba igen för första gången sen januari 2015. Det kändes oerhört läskigt men samtidigt enormt befriande och skönt. Och det var länge sen jag kände mig så hemma på en arbetsplats som jag gör där. Kidsen började samtidigt på förskolan här i Djura och jag kan ärligt säga att det är bland det bästa som hänt oss. Fyfan vilken underbar avdelning och fantastisk personal. Dom är så fina allihop 💜

Under hösten har jag haft en hel drös med upp och nedgångar. Livet har verkligen åkt berg&dalbana med mig och emellanåt har känslorna verkligen legat på utsidan. Det är inte alls konstigt med allt som varit. Men stundtals har det varit så otroligt jobbigt.

I november tog jag mitt efterlängtade körkort. Och nu, en månad senare vet jag inte hur jag tidigare klarat mig utan. Haha.

För en vecka sen skrev jag på ett anställningsavtal för en tillsvidare anställning på mitt nya jobb.

Det har alltså trots den enorma chock och sorg som finns hos oss , varit möjligt för mig att ; köpa hus, flytta, börja jobba, ta körkort och få fast anställning.

Jag ÄR så jävla STOLT över mig själv idag. Stolt över VEM jag är, vart jag varit och dit jag är på väg. Jag kommer aldrig någonsin igen att skämmas för mig själv, min historia eller mina känslor. Jag tänker alltid försöka se det positiva i allt som händer även om det då, i stunden är omöjligt.
Det ÄR möjligt att plocka upp sig själv från marken, även om man rasat ihop i småbitar, även om det krävs både superlim, silvertejp och en hel drös med mod. Det går. Om man vill.
Så 2016, jag är tacksam för de utmaningar du gett mig, jag klararade av dem med bravur.
Nu ska jag fortsätta sikta uppåt och se vad 2017 har att erbjuda.

/ Amanda

Likes

Comments

För ett år sedan hade jag postat ett inlägg på instagram om hur mycket jag längtade efter julen och allt som hör den till. Och jag gjorde verkligen det, då i slutet av november/ början av december förra året.
Jag hare sådana julkänslor och längtade efter att få samla familjen och alla nära.
Fyfan så fel det blev.

Igår var det ett år sedan jag träffade min mamma i livet för sista gången. Vi hade kalas för Nikolina som fyllt år. Mamma var så himla glad, så full av energi och liv. Vi skrattade så tårarna sprutade, pratade och umgicks. Min fina fina mamma.
Vad jag inte visste. Två och en halv vecka senare lämnade hon oss.
Sorgen och saknaden får mig att fullständigt tappa balansen.

Att dom här årsdagarna börjar droppa in gör så jävla ont i mig. Det känns som att sorgen knappt ens börjat. Först nu börjar jag förstå att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer få krama om henne, höra henne skratta. Aldrig mer.

Usch... bara usch.

Likes

Comments