Header

Hej.
Jag är hypoman. Jag sover så jäkla dåligt. Min hjärna går på högvarv. Jag är otroligt lättretlig och blir arg och irriterar så fort det går mig emot.
Känner mig i skrivande stund dom en egoistisk snorunge. Men orkar inte bry mig längre än så.

Igår mådde jag så jäkla bra, idag är det mest bara snurrigt, kryddat med lite ångest.

Jag önskar just nu att jag hade drabbats av något annat, typ utslag, så det syntes utanpå. Tycker just idag att den här sjukdomen är skit. Sjukdomen och framför allt skoven i den.

Nåja. Det är fredag och det är min jobbhelg.

Hej på er.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag för ett år sedan postade jag följande status på min Facebook:
"Det tog bara 4 år, idag har jag fått mitt skadestånd !!!! 👊🏼
Jag kan inte låta bli att tänka på mamma. Och på allt den mannen utsatte oss för under de åren. Hur han hotade mig till livet och hade tänkt sätta en jävla gaffel i min hals. Hur han tog sig friheten att gång på gång kalla mig hora och tala om hur jävla värdelösa jag och brorsan var. Hur han boxade Simon i magen.
Han försökte dessutom slå ihjäl våran mamma som han påstod sig älska. Han försökte slå ihjäl henne på min 20 års dag efter flera år av daglig misshandel.
Han har ärrat oss för livet. Och jag kan inte låta bli hur hemskt det än kan verka: Jag önskar så att det hade varit han och inte mamma som fått lämna livet i förtid...."

Jag kan fortfarande tänka så, att jag önskar att det vore han istället. Den jäveln.
Jag avskyr honom och det måste jag få göra. Det här livet måste låta mig göra det. Jag tror inte på nån jävla förlåtelse. Skulle aldrig falla mig in. Varför skulle jag förlåta någon som fullständigt förstörde en hel familj? Varför skulle jag förlåta den människa som fullständigt utplånade den person som var min mamma. Den person som trasade henne fullständigt samman. Som tog ifrån henne det viktigaste hon hade, hennes styrka och förmåga att ta plats.
Nej. Det kommer aldrig att hända och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva se honom igen. Det räcker med att jag kommer ihåg honom i huvudet. Hans ansiktsuttryck, hans gångstil och kroppsform, hans ticks efter sitt långa amfetaminmissbruk. Hans förakt, feghet och hat.
En sån jävla liten människa ändå....

Tack för att jag fick pysa ur mig det.
Det känns genast lite bättre. 🌸

Likes

Comments

När motivationen försvinner och orken är spårlöst försvunnen.
Hundra miljoner biverkningar av medicinen och en oro för hur det blir när dosen ska höjas.
I övrigt fortsätter berg&dalbanan att gå. Varv efter varv. De där magkittlande nedförsbackarna känns inte ens roliga just nu. Jag är bara trött.
Och jag är trött på att vara trött.

Likes

Comments

Den här berg&dalbanan som kallas livet. Som tar en med på en sån jävla åktur och man kan liksom inte bara kliva av.
Sen jag fick diagnosen, bipolär sjukdom, har jag haft lite tid på mig att reflektera över livet, dels hur det sett ut bakåt i tiden (mycket fokus har under utredningen legat där) men också hur det ser ut idag, precis just nu.
Jag är ju mycket så som person, att jag analyserar, reflekterar och vill gärna dra någon form av slutsats i allting.

Jag vill ju verkligen förstå den här sjukdomen, jag vill förstå vad som är vad. Vad som hör till det bipolära, vad som är den vuxna barnet och vad som faktiskt är min personlighet.
För så är det ju, man ÄR inte sin sjukdom, däremot vill jag hävda att den är en stor del av dig och den hjälper också till att forma dig. Jag menar, det är klart att jag som person påverkats av att ha varit mycket deprimerad. Annat vore korkat att säga.

Jag har också det man kallar generaliserat ångestsyndrom vilket innebär att jag har ångest, i princip alltid. Ibland plågas jag av panikattacker. Men oftast är det en ihållande, rotad jävla ångest. Jag har för tillfället valt att inte medicineras mot det (inte mer än med lergigan vid behov). Jag vill helt enkelt se vad litiumet gör med mig och om det i sig minskar ångesten. Hittills märker jag ingen större skillnad.


Något som däremot verkligen plågar mig är hur det här påverkar mina barn. Idag, som är en ganska bra dag, kan jag se att jag ÄR en bra mamma. Den bästa mamman mina barn kan ha, men ibland tappar jag det där och klandrar mig själv. Hur kommer dom att påverkas? Kommer dom tycka illa om mig när de växer upp? Kommer dom känna sig förbisedda?
Åh andra sidan vet jag att jag har de bästa verktygen för att vara precis hur bra som helst. Jag kan ge dem nycklar till många dörrar i livet. Hur de automatik växer upp och förstår att människoöden verkligen ser olika ut.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte plågar mig..

Ibland vill jag trycka på nödstopp i den här berg&dalbane-världen. Bara stanna en liten liten stund..

Likes

Comments

Svårt att beskriva det här tillståndet, mycket svårare än att sätta ord på depressionen.

Här kan man säga att jag rent grundmässigt mår väldigt bra. Likna det med att de olika stämningslägena är ett berg, är jag är deprimerad är jag nere på marken (eller kanske ännu längre ner) när jag är hypoman står jag högst upp på toppen och ropar ut över världen om hur fantastiskt livet är.
Jag har otroligt mycket energi i det hör läget, jag som inte tränar regelbundet sen barnen kom kan helt plötsligt på impuls få för mig att springa 6 km och gör det också, utan problem.
Jag möblerar om, startar projekt, söker utbildningar, kurser och nya jobb. Har massa projekt i huvudet, ibland som jag faktiskt startar, men oftast stannar det på idé stadiet.
Jag har en otrolig självkänsla i hypomanin, känner mig oövervinnelig, snygg och stark.

I den här texten ovanför låter det enbart som en dans på rosor. Så här borde alla ha det va?

Addera sömnbrist, koncentrationssvårigheter och en sjuk irritation. I de här "perioderna" har jag ett otroligt litet sömnbehov. Jag sover bara några timmar, sammanlagt per natt, resterande timmar ligger jag antingen klarvaken och funderar, medan det kryper i hela kroppen, eller också går jag omkring och plockar, vandrar omkring planlöst. Inatt var en sån natt.

Jag har otroligt svårt att koncentrera mig, som jag skrivit tidigare, mitt huvud blir som en torktumlare av tankar, tankar som inte hinner avslutas innan nästa tanke är igång. Om jag t.ex. Ska försöka läsa något, så kan jag inte fokusera enbart på själva texten utan jag tänker samtidigt på att jag glömt dammsuga vardagsrummet, jag planerar matlistor och sommarsemestrar och tänker på att bilen borde tvättas samtidigt som jag stör mig på något som låter i bakgrunden. Allt detta, samtidigt.

Och så är det, 24 timmar om dygnet. Hjärnan går på högvarv, hela tiden, flera dygn, ibland veckor.

Jag blir också otroligt lättretlig, kan bli sjukt irriterad och arg för i princip ingenting. Kan få utbrott för att någon säger emot eller inte gör som jag vill.

Det mina damer och herrar, ÄR slitsamt. Jag kraschar ofta efter dom här perioderna av Hypomani. Energinivån har ofta slagit så hårt i bott att den inte finns nånting kvar. Det brukar ofta vara starten av ytterligare en depression. Ibland har jag kunnat undvika det. Bara kraschat, varit lite låg ett tag men sen återhämtat mig.

Den här medicinen ska ju nu hjälpa mig att inte hamna lika långt upp, jag kommer förmodligen alltid att åka den här berg&dalbanan. Men jag hoppas det ska hjälpa mig att göra att topparna inte blir lika höga och Dalarna lika djupa.

Jag tror på det här. Jag tror att det är min räddning. Med rätt kunskap och förståelse kan det nog bli ungefär hur bra som helst. Kanske just för att jag är beredd att göra vad som helst.

/ Amanda

Likes

Comments

Ta en dag i taget, när det blir för mycket, ta en timme i taget och funkar inte det: ta det minut för minut.
- Lite där är jag nu. Med en torktumlare som hjärna och sjukliga krypningar i kroppen.
Minimalt lite sömn de senaste nätterna, dels pga febrigt barn och dels på grund av hypomani.

Mer än så kan inte min hjärna formulera idag.
Det kan nog vara bäst så, ändå.

Så inlägget om hypomani får vänta.
På återseende.
/ Amanda

Likes

Comments

"I know you're crying on the inside
but you fake it til' you make it.
Gotta HOLD ON"


Jag tänkte försöka berätta om mina olika stämningslägen och hur de yttrar sig.

Och jag börjar med att skriva om depression.


När jag var 12 år, i 6an var jag ordentligt deprimerad för första gången.

Vi hade en helt fantastisk lärare, hon såg mig. Hon bekräftade mina känslor och hon ville hjälpa mig. Jag blev skickad till en typ skol-psykolog eller liknande. Jävla gubbe. Har jag lust att skriva. Han som borde kunnat möta mig, se igenom mig, han som ändå hade utbildning, hans yrke var ju ändå att möta barn som mig.
Jag, som då hade svårt att sätta ord på mina känslor (vem har inte det som barn?) var ordentligt sluten, dessutom skämdes jag. Jag sa i princip ingenting. Den här (jävla)gubben snappade snabbt upp att jag var fotbollsintresserad, ett intresse vi tydligen delade, och det blev temat för våra fortsatta träffar. Fotboll.

Ni kan säkert själva förstå att detta inte blev speciellt långvarigt och att det inte direkt hjälpte mig.


Sedan dess har dessa depressioner fortsatt komma. Jag vet ju det, att dom återkommer. Ständigt. Utan förvarning träder de in, de knackar liksom inte ens på. Plötsligt befinner jag mig där. Ofta känner jag mig "omänskligt" trött, sådär så jag utan problem skulle kunna gå och lägga mig klockan 17 på eftermiddagen, sova ostört till 10 dagen därpå. Någongång under livet har det också varit precis så, jag har sovit bort livet.
Jag tappar lusten och orken. Jag slutar göra saker, skiter i det mesta och de flesta. Känner mig less och livlös. Jag blir som genomskinlig och grå. Jag bokar in mig på saker men ställer in. Jag vill helt enkelt inte göra någonting. En kopp kaffe med bästa vännen kan kännas som att jag ska ut och springa marathon. Att göra saker jag annars älskar känns så långt bort just då. Jag känner mig otroligt tom och förvirrad. Jag ser på livet och kräkreflexen vaknar, ungefär. Jag vill inte helt enkelt. Vill inte.


När jag var yngre, innan barnen kom hade jag ett otroligt självskadebeteende. Där när jag var 12 skar jag mig för första gången. Då i magen. Liksom precis i byxkanten, så att ingen skulle kunna se. Senare skar jag mig också i benen och ytterst lite i armarna. Smärtan inuti blev för stor för att kunna bäras. Ni vet när det gör så ont att man bara måste få lätta på trycket. Jag började senare svälta mig själv, fick ett komplext förhållande till mat. Och har det än idag. Från att jag var 16/17 till att jag var 20 kom också alkoholen och visade vilken enorm kraft den kan ha och hur otroligt skönt det bedövar. (Jag har dock inte använt alkoholen som medicin enbart när jag varit deprimerad, men det kan jag berätta mer om vid ett annat tillfälle.)
Jag tillhör också de som hade självmordstankar. Inte alls i samma grad nu som förut, inte alls på det sättet. Det är mer på den nivån att, jag vet att den utvägen finns. Och ta nu inte detta med panik. Jag kommer inte att ställa mig där på tågrälsen, det kommer inte att hända. Men tanken har funnit, framför allt under tonåren. Och ja, vi måste prata, även om det.

När jag inte befinner mig i depression, som nu, har jag egenltigen ganska svårt att själv förstå hur jag kan ha befunnit mig där nere, på -100, när jag egentligen har det så jävla bra.
Och vet ni hur många gånger jag klandrat mig själv under de senaste åren? Hur många gånger jag velat slå handen genom spegeln när jag sett den där gråtrista människan stirra tillbaka på mig med tom blick. Hur många gånger jag tänk "hur fan kan du sitta där och stirra i väggen och må så jävla dåligt när du har precis allting att vara lycklig för?"
Ja, hur kan man må så dåligt när man borde må så bra?
Det är det jag ska lära mig att förstå, sluta klandra mig själv och förstå att det där är mitt sjuka. Jag kan INTE styra det.

Sen jag fick barn hatar jag sjukdomen, eller ja, hur har jag kunnat hata något jag inte ens vetat om? Men jag gör det, jag hatar den lika mycket som jag kanske ibland älskar den. Sjukt va?
Men så är det. Jag vill inte ligga där på kvällen, gråta i fosterställning, jag vill inte vara helt slut och orkeslös. Jag vill inte. Men jag vet att det kommer vara så, gång på gång. Jag måste bara hitta sätt, hitta nycklar och verktyg för att kanske kunna undvika att falla lika långt ner.

Att vara deprimerad är vanligare än många tror. Det drabbar många människor, unga som gamla, hela tiden. Men det blir som en stor jäkla skamfläck. Vi har otroligt lätt att berätta om våra ryggskott, förkylningar, trasiga muskler eller migränanfall. Men vi pratar inte om det sjuka som finns på insidan, det sjuka som finns i själen. Varför är det så?
Varför kan inte jag berätta för mina kollegor att; nej, jag var hemma förra veckan för jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag mår så jäkla dåligt idag. Eller bara få höra av någon, nångång att: "idag är en dålig dag". För bara att få säga det, att få bekräfta känslan eller känslorna hjälper ju om än lite grann. Att bekräfta någon med djup bultande ångest kan ibland vara ventilen för att låta den komma fram. Det gör inte lika ont om vi kan våga prata om det här.

Mitt deprimerade tillstånd är något jag alltid skämts över. Jag har aldrig velat ta i det, förens nu. Jag tänker inte skämmas mer. Jag tänker berätta. Det här är början. Min egen självläkning. Är du med mig?



Likes

Comments

Så. Då var var vi här igen, där tangenterna smattrar i takt och bildar nån form av melodi. Där ord blir till meningar. Meningarna som får innebörd och betydelse.

Jag har senaste dagarna pendlat mellan hopp och förtvivlan, sorg, kaos och glädje. Jag har funderat, vridit och vänt, övervägt och filosoferat. Ska jag, ska jag inte? Ska jag vänta eller ska jag berätta?
Men vi kör. Here we go:

Jag har blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom, typ 2.
Jag ska på bästa sätt försöka förklara för dig vad det innebär, och framför allt vad det innebär för mig.

Sen jag var relativt liten har mitt liv och min sinnesstämning kunnat jämföras med en berg&dalbana. Jag har drabbats av flertalet depressioner med självskadebeteende och mellan varven har dessa kantats av självmordstankar. På olika sätt och i olika grad har dessa depressioner drabbat och påverkat mig. Jag vet inte om just DU som läser detta vet hur det är att vara deprimerad, om du vet vad det kan göra med en människa. Jag tror att om man inte känner mig kan man mellan varven uppfatta mig som ganska lat. Vilket inte alls är sant. Jag tappar helt enkelt fotfästet. I dessa perioder av nedstämdhet och depression räcker det liksom med att existera för att energin ska slå i botten. Bara att funka räcker för att jag ska vara fullständigt slutkörd, innan dagen ens har tagit slut. Ibland orkar jag inte ens det, funka alltså.

Dessa depressioner vänder, svänger och skjuter senare stämningsläget rätt upp i det blå. Jag hamnar i vad man kallar: hypomani. Där går det alltså snarare åt motsatt hål, upp, upp, upp. Jag känner mig överlägsen andra, blir otroligt kreativ, startar projekt som jag inte avslutar, sover minimalt, söker nya jobb och könner ofta för att packa och dra, skita i allt och leva life liksom. Jag har otroligt hög självkänsla och mår jävligt bra. Det kan låta fantastiskt va? Med en massa energi och en extra dos av självförtroende och hopp!? - jo, i perioder kan det göra mig gott. Men efter en stund i den där hypon är det otroligt slitsamt. Inuti mitt huvud är det som en torktumlare av tankar. En enda jävla röra helt enkelt. Och det är svårt att tänka och funka helt klart, även här.

Periodvis under Mitt liv, i dessa svängningar har jag varit otroligt destruktiv. Jag har svält mig själv vid flera tillfällen. 2011 så grovt att jag inte överlevt om jag inte brutit mönstret i tid. Jag har, som de flesta av er redan vet, haft svår alkoholproblematik under flera tillfällen under tonåren. Detta förvärrade mina svängningar, depressionerna blev under den tiden sämre, precis som hypomanierna också sköt i höjden mer än normalt. Jag väljer därför (med få undantag) att avstå från alkohol idag.

Jag medicineras nu med litium. (Vilket (vad jag förstår) är den vanligaste medicinen man ger till personer med bipolär sjukdom.) Något jag innerligt hoppas ska hjälpa mig att dämpa de här svängningarna. Jag hoppas verkligen att medicinen ska ge mig verktyg nog att orka överleva, alla dessa kamper, resten av livet.

Jag känner för att berätta om det här för att jag vägrar vara med mer i stigmatiseringen av psykisk ohälsa. Det räcker nu. Det räcker med att vi redan tabubelägger och hyschar. Det är inte konstigt att man ser ner på människor med olika psykiska funktionsnedsättningar eller andra typer av psykisk ohälsa när människor i allmänhet saknar så mycket kunskap. För du vet, du har säkert tänkt så själv, att någon som har bipolär sjukdom (tidigare kallat manodepressiv) är helt rubbad? Inte skulle jag, en vanlig dödlig kunna lida av något sånt? Fast jo. Uppenbarligen. Uppenbarligen är det så. För egentligen när vi ser på det från lite längre avstånd, är jag precis som du. Jag lever precis samma svenssonliv med hus och bil och hund och barn och rutiner och matinköp och fan och hans moster. Det är bara när vi tittar närmre som vi ser att det är annorlunda.

Jag väljer att berätta det här för att jag vill vara med och förändra. Jag vill ändra de attityder som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill ge dig kunskap nog att förstå att det inte är något fel på mig mer än att jag får fightas lite mer än du mellan varven. Jag vill berätta, för det tycker jag fan att jag är värd.


Jag är precis samma Amanda som jag alltid varit. Det är ju inte som ett förkylningsvirus det här, som helt plötsligt bröt ut i förrgår. Nej. Jag har levt med den här sjukdomen sen jag var 12 år. Det är bara det, att jag inte fått ordentlig hjälp förens nu. Kanske har jag heller inte varit helt redo tidigare. Vad vet jag.

I skrivandets stund är jag otroligt lättad. Lättad över att vara diagnostiserad. Nu slipper jag fortsätta diagnostisera mig själv. Nu ska jag mest lära känna sjukdomen på djupet och medicinen också, såklart.

Men som sagt, tro inte att detta förändrar mig. Jag är fortfarande jag. Den här lite tillbakadragna tjejen som håller sig i bakgrunden när du inte känner mig, men som snabbt ändrar roll och pratar skavsår i öronen på dig när du kommit mig in på djupet. Jag är fortfarande hon som älskar att skriva, som lever för sina barn och för Bajen. Och jag kommer alltid att vara den personen. Alltid. Lite mindre i mina depressioner iofs. Men det kan vi prata om en annan gång. Eller hur?

Här är jag nu, snart 25 år, blottad in på bara huden. Naken för allmän beskådning. Men vet ni? Jag skiter i det. Jag skiter i vad någon annan tycker. Kanske har jag kastat mig ut från ett stup. Kanske kommer grannar, kollegor, bekanta, kompisar, vänner osv att se på mig med andra ögon nu. Det gör mig ingenting. Det är såhär det är. Och jag är den starkaste person jag känner. Sådetså.

Just idag är jag stark.

/ Amanda



Likes

Comments

Jag känner det, i varenda del av mig.
Efter en tuff tid så vänder det nu.
Det känns lättare att andas idag.
Solen finns där och kikar fram bakom molnen.
Och trots att tröttheten ligger likt ett tjockt täcke över mig så känns det lättare.

Jag ska försöka ta en promenad idag. Eller imorgon. Andas. Meditera. Vara.
Hitta det där som känns långt där inne. Hitta känslan.

Jag har väntat på det här, drömt om det under dagar som ändå varit relativt enkla. Längtat efter lugnet och ljuset.
Nu vänder det.
Jag känner det.

Likes

Comments

Jag har drömt om dig. Flera nätter i sträck.
Det känns alltid så verkligt, det där mötet, som om det vore på riktigt.
Jag saknar ord mamma. Det trasslar mest bara ihop sig. Våren är snart här, för andra gången sen du försvann. Den här gången känns det ännu mer. Ännu mer sorgligt. Ännu mer smärtsamt. Du fattas oss. Du fattas oss så jävla mycket

Jag känner mig så delad mamma. Så kluven i allt jag känner. Åh ena sidan är det ganska bra mamma, jag känner mig peppad och taggad på såväl livet som alla uppgifter jag tar mig för.
Å andra sidan känns det precis tvärt om. Jag vill mest gräva ner mig någonstans. Slippa känna. Slippa tänka.
Det funkar inte så. Jag vet det. Men det känns, precis så.

Det finns så mycket jag hade velat prata om. Så mycket som i efterhand bara ramlar över en, sånt jag förut inte ens brytt mig om att reflektera över.
Det gör så förbannat jävla ont att tänka på att du aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig mer kommer kunna ringa dig.

Jag saknar dig. Mer än det finns ord för.


Likes

Comments