Header

Jag hatar hur du kommer in och förstör.
Hur du sveper över och lindar in allt du kommer över. Hur du drar med dig allt i din väg.
Jag hatar dig.

Jag avskyr hur du drar undan stolen och får en att falla till marken. Bom, krasch, pang!
Hur du sparkar undan fötter, sätter käppar i hjulen.
Hur du påverkar, förnedrar.
Jag hatar hur du förändrar en människa, hur du får henne att ljuga, undanhålla och förneka.
Hur du drar med dig alla människor i hennes närhet.
Hur du förstör familjer. Påverkar barn. Förpestar hela jävla tillvaron med din existens.

Hur du bara är där som en jävla skugga.
Hur du aldrig någonsin egentligen försvinner. Hur du lämnar djupa spår för all framtid.

Du är den vidrigaste sjukdom jag vet. Din obotlighet. Dina symtom. Hur du till slut, i värsta fall, tar livet av en människa.

Fyfan.


Likes

Comments

För att jag egentligen inte ens bryr mig om att nya tider kommer trots att det smärtan långt in i märgen.
Har svårt att släppa taget, att ta farväl.
Ångesten sitter långt upp i halsen. Vill inte börja om.
Vill inte vända blad. Vill inte blicka bakåt och sortera.
Trots att så mycket blivit gjort, så många mål blivit nådda , känns det som jag fortfarande står vid startlinjen och väntar.

Det blir tydligare nu. Hur de där ungdomsminnena bleknar och blåser bort.
Hur man aldrig någonsin igen kommer att skrika sig hes under sommarhimlen i vår slitna betongstad. Det tåget gick och jag hoppade av. Jag bytte destination.

Glad att jag jobbar  nyårsafton. Aldrig har den gett mig större ångest. Glad att jag sover bort tolvslaget och att jag kan välja att låtsas som ingenting. Precis så som det är. Ingenting. Det bara fortsätter. Och fortsätter. Det stannar liksom inte. Hur gärna man än vill dra i nödbromsen.


Likes

Comments

I Januari och början av året låg chocken och sorgen likt ett tjockt täcke över oss. Det präglade hela vardagen och såhär i efterhand vet jag helt ärligt inte hur fan jag bar mig åt för att orka. Hur orkade jag med allt oviktigt runt omkring?
Jag gick mest runt på autopilot och stängde av känslorna.
I januari var vi även här på gården för första gången.
Jag var otroligt negativt inställd till att köpa hus och framför allt mitt ute i ingenstans. Men jag gav det en chans. Och tur var väl det, för magkänslan sa Ja direkt.

Under våren köpte vi gården och påbörjade renovering och allt var ett enda jävla kaos. Jag hände upp mitt liv på renoverings drömmar och kunde sitta i flera timmar och leta gardiner och tapeter. Det blev väl någon form av terapi i allt elände.
I maj flyttade vi hit. Och mitt i det kaoset satte jag igång med körkortet. Idag undrar jag verkligen om jag verkligen tänkte överhuvudtaget. Hur kunde jag på fullaste allvar tro att det skulle gå? 🙈
Vi flyttade hit, utan kök. Vi levde på snabbmat och kärlek, typ. Två veckor tog det innan köket kom in. Och mitt i det fick vi reda på att all el i huset behövde bytas ut och tur var väl det annars hade vi förr eller senare brunnit inne.

Under sommaren gick den mesta tiden till att fixa på gården, umgås och landa.

I augusti började jag jobba igen för första gången sen januari 2015. Det kändes oerhört läskigt men samtidigt enormt befriande och skönt. Och det var länge sen jag kände mig så hemma på en arbetsplats som jag gör där. Kidsen började samtidigt på förskolan här i Djura och jag kan ärligt säga att det är bland det bästa som hänt oss. Fyfan vilken underbar avdelning och fantastisk personal. Dom är så fina allihop 💜

Under hösten har jag haft en hel drös med upp och nedgångar. Livet har verkligen åkt berg&dalbana med mig och emellanåt har känslorna verkligen legat på utsidan. Det är inte alls konstigt med allt som varit. Men stundtals har det varit så otroligt jobbigt.

I november tog jag mitt efterlängtade körkort. Och nu, en månad senare vet jag inte hur jag tidigare klarat mig utan. Haha.

För en vecka sen skrev jag på ett anställningsavtal för en tillsvidare anställning på mitt nya jobb.

Det har alltså trots den enorma chock och sorg som finns hos oss , varit möjligt för mig att ; köpa hus, flytta, börja jobba, ta körkort och få fast anställning.

Jag ÄR så jävla STOLT över mig själv idag. Stolt över VEM jag är, vart jag varit och dit jag är på väg. Jag kommer aldrig någonsin igen att skämmas för mig själv, min historia eller mina känslor. Jag tänker alltid försöka se det positiva i allt som händer även om det då, i stunden är omöjligt.
Det ÄR möjligt att plocka upp sig själv från marken, även om man rasat ihop i småbitar, även om det krävs både superlim, silvertejp och en hel drös med mod. Det går. Om man vill.
Så 2016, jag är tacksam för de utmaningar du gett mig, jag klararade av dem med bravur.
Nu ska jag fortsätta sikta uppåt och se vad 2017 har att erbjuda.

/ Amanda

Likes

Comments

För ett år sedan hade jag postat ett inlägg på instagram om hur mycket jag längtade efter julen och allt som hör den till. Och jag gjorde verkligen det, då i slutet av november/ början av december förra året.
Jag hare sådana julkänslor och längtade efter att få samla familjen och alla nära.
Fyfan så fel det blev.

Igår var det ett år sedan jag träffade min mamma i livet för sista gången. Vi hade kalas för Nikolina som fyllt år. Mamma var så himla glad, så full av energi och liv. Vi skrattade så tårarna sprutade, pratade och umgicks. Min fina fina mamma.
Vad jag inte visste. Två och en halv vecka senare lämnade hon oss.
Sorgen och saknaden får mig att fullständigt tappa balansen.

Att dom här årsdagarna börjar droppa in gör så jävla ont i mig. Det känns som att sorgen knappt ens börjat. Först nu börjar jag förstå att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer få krama om henne, höra henne skratta. Aldrig mer.

Usch... bara usch.

Likes

Comments

Så var den här dagen här igen.
Den 18e, hur det knyter sig i magen varenda månad, när det slår en. Du hamnar längre och längre i från livet.
Om en månad har du varit borta i ett år. Ett helt jävla år, mamma.
Det är inte klokt och jag har så ofattbart svårt att ta in just det.

Barnen är magsjuka, jag brukade alltid ringa och beklaga mig när något sådant inträffade. Alltid.
Och du led alltid med mig, för du visste hur dålig jag brukade bli. Du brukade berätta om skräckscenarion där jag behövts läggas in pga det.
Åh mamma. Varför ska livet behöva vara såhär?
Magsjukehelvetet går över mamma.
Men sorgen, den sitter där, som en rostig jävla skruv, rätt in i hjärtat.

11 månader.
Jag saknar dig, så magen vänder sig ut och in. Så bröstet sprängs och så mycket att jag fullständigt tappar förståndet.
Jag saknar dig mamma, det finns inte ord.

Likes

Comments

När mamma gick bort försvann en stor bit av mig, inte bara det rent självklara kring sorgen och den enorma saknaden. Jag tappade motivation och förmågan att sätta upp mål och kämpa för att nå dem.
Och mitt i flytten i maj bestämde jag mig ändå för att: "nej nu jävlar fixar vi det där körkortet".
Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad eftersom jag bott på ställen där jag kunnat pendla med buss utan problem.
Har dessutom alltid känt en rädsla eller rättare sagt, skräck! Inför att köra bil. Vet inte alls vad det kommer ifrån men jag har alltid varit jävligt skraj av bara tanken.

Insåg väl ganska snabbt att jag tagit mig vatten över huvudet med flytt, renoveringskaos och småbarn och att då samtidigt plugga teori och lära mig köra bil blev på tok för mycket för min överfulla hjärna.

Jag kämpar dessutom med en fruktansvärd prestationsångest, i allt jag gör. Vilket såklart ibland sätter käppar i hjulen för mig. Som vid bilkörning på trafikskola t.ex. Vissa gånger ville jag bara gråta efter en lektion... det var fan inte ens kul.
Så jag valde att strunta i körskolan och köra med pappa på hemmaplan i lugn takt istället.
Så det har varit några uppehålll här och var pga att vi bor med några mils avstånd samt att det inte alltid gått att få ihop.

Men Idag har jag fan i mig tagit det där körkortet. Fyfan! Jag tog hela den här jävla grejen, hela vägen, trots allt!

Helt sjukt. Nu jäklar ska jag köra bil 😀😂🚗

Likes

Comments

2 av 3 hemmavarande är sjuka.
Jag har känt mig krasslig sen i helgen och jack har varit så himla ledsen under morgonen, och jo, visst har han också feber..
nåja, vi får göra det bästa av situationen.

Vi gick ut och busade i snön direkt efter frukost i morse. Gjorde en snögubbe och åkte lite Bob.
Trots min djupa suck över att vintern redan anlänt igår, känns det ändå helt okej när man påmind om hur kul det är att leka i snön 🙈👌🏼

Likes

Comments

Fem år har gått sen livet tog en jäkla vändning.
Den 30 oktober 2011 blev jag och min lillebror hotade till livet. "Jävla hora" "värdelösa fitta" "du bryr dig bara om dig själv" "ni försöker inte ens hjälpa er mamma" "jag ska banka skiten ur dig om du inte stannar"
Osv osv osv.
En natt på polisstationen, med ett dörrhandtag som han kastat mot mig i handen. Inte ens sekunds tvekan om att anmäla.
Han fick en månads fängelse.

Det är 5 år sedan. Mycket har hänt under dessa år. Jag ser bakåt och jag kan inte ens se startlinjen längre. Startskottet gick, bollen sparkades av, pucken släpptes. Det var där och då det började.
Jävlar vad dåligt jag mådde. Fyfan. Jag gråter av bara tanken. Stackars lilla tjej, som ville rädda hela jävla världen. Jag ville bara slita mamma därifrån. Ville verkligen tro att hon skulle lämna honom då.
Hon sa det själv "han har gett sig på mina barn, nu är det fan nog", hon ringde runt till gemensamma vänner för att berätta, för att ropa på hjälp.
Från de flesta håll fick hon avslag, de var för rädda för honom. Och mamma var så jävla nedbruten att hon några dagar senare, när han nyktrat till, gick tillbaka till honom. I flera år var jag så jävla arg på henne för det. Men idag förstår jag, hon visste inte bättre.


Två veckor efter träffade jag Jonas. På Borlänges sunkigaste hak fanns han, min livskamrat, min bästa vän, min klippa i stormen. När jag idag ser tillbaka till den kvällen hade jag aldrig kunnat tro vad den skulle ge mig. Jag var så jävla slut. Så jävla trött på livet. Självdestruktiv och 100 % redo att kapitulera. Jag ville inte. Jag var 19 år och trodde att livet aldrig mer skulle bli bra.
Det bästa jag visste var min bästa vän Sanna och alkoholrus. Det höll mig kvar.
Destruktiviteten tog över under en lååång tid där efter, men ändå, hand i hand, blev det sakta bättre.

I september firade jag 4 år utan självsvält. 4 år utan att vara beroende av "demoner" och den totala besattheten. Fyra år! Det är fan så man förtjänar en klapp på axeln!

Jag behövde struktur, regler och mål. Mål är viktigt för mig. Att ha något att kämpa och sträva efter. Mitt mål blev att bli en bra mamma. Nej, mitt mål blev att bli världens bästa mamma! Plusset på graviditetstestet fick mig att inse att den där sjukdomen inte var värd mig. Att det fanns bättre alternativ.
Men OM jag fått kämpa. Idag har jag full kontroll på läget. Och När jag tappar fästet har jag världens bästa backup..


Jag blir så jävla rörd av min egen resa. Över vad jag fått på den relativt korta tiden. Jag sitter just nu och tittar ut genom vardagsrumsfönstret i VÅRAT hus, snön lägger sig vit på marken. Vårat hus där vi förhoppningsvis kommer bygga upp vårat liv. Där våra barn ska växa upp.
Våra barn. Mina fantastiska grabbar. Så olika. Så envisa. Så kärleksfulla och fulla av liv. Jag älskar er. Jag älskar er så det gör ont rakt igenom. Jag gör precis vad som helst för er. Precis vad som helst.
💜

Idag ska jag andas och vara in min egen tillvaro. Jag ska peppa mig själv. För just nu har jag tappat fotfästet lite igen. Livet är inte helt enkelt och just nu glittrar inte tillvaron i huvudet. Men jag kommer tillbaka.
Jag kommer tillbaka.


/ Amanda




Likes

Comments

Jag tänkte på dig här om dagen, du tunna lilla tjej som rasade i vikt och tappade håret. Du hade så taskig självkänsla och oerhörd brist på hopp och tro. Det känns som att du såg på dig själv med sådan enorm osäkerhet. Jag vet att osäkerheten ofta yttrade sig i att du var rapp i munnen och kaxig. Att du ofta tjafsade med människor runt omkring, utan att egentligen veta varför.
Jag vet att du tyckte att högstadiet var en fruktansvärt jobbig tid. Att du kände att allting var emot dig.
Jag är ledsen för det.

När jag ser på dig vill jag bra rycka tag i dig, klappa till dig och skrika åt dig att genast lägga av med det du håller på med. Jag vill hålla i dig länge, stryka ditt hår och tala om att det vänder. Det vänder och det blir bra. Du hade inte behövt döva din egen smärta på det sätt du gjorde. Du hade inte behövt vara tillsammans med ytliga uppblåsta svin. De förtjänade inte dig.
Jag hade velat rycka dig därifrån innan det hann drabba dig som det gjorde.
Jag får helt enkelt nöja mig med vetskapen om att det ändå gav dig erfarenhet och skinn på näsan. Att det, även om det ibland gör ont när det gör sig påmint, faktiskt kom något positivt ur det.

Jag är glad över att du beslutade dig för att livet är värt att kämpa för. Att DU är värd att kämpa för. Jag är stolt över dig, stolt över allt du alltid lyckas prestera. Glad över att du trots motgångar fortsätter hålla huvudet högt och att du alltid väljer att ta det positiva ur det negativa som händer.

Du är en kämpe Amanda. Det är du verkligen.

Likes

Comments