Header

Idag är det en vecka sen jag kom hem från Årjäng. Så jäkla konstigt det där. Jag hade en extrem hemlängtan där i dippen på söndagen. Men ganska snart efter att jag kom hem längtade jag tillbaka.
Innan jag åkte dit hade vi inte sett på 2 (!!) år och att komma dit och sen åka därifrån var lite som att riva upp ett gammalt sår.

Visst, ingenting skulle säkerligen vara detsamma om vi bodde på samma ställe. Men det hade ju åtminstone kunna vara halva avståndet, kan en tycka.

Hon är fin den där Elin. Finare än de flesta. Hon som alltid finns några knapptryck bort. Hon som alltid tålmodigt lyssnat där på andra sidan luren, oavsett om jag velat diskutera världskatastrofer eller bara klagat lite.

❤️

Idag ska vi ut på vift Hela familjen.
En ny bil ska tydligen inhandlas ✌🏼

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det började i söndags. Jag kraschlandade i nån kombination av bakfylla och en energinivå som var på - 100. Det och att jag var hemifrån för första gången på över 2,5 år gjorde att ångesten verkligen tog över.

Man brukar ju säga att : "det syns inte utanpå vad som pågår inuti", men den här gången tror jag fanken att det gjorde det. Jag skäms över mig själv när det blir såhär. Framför allt i förhållande till att jag just den här gången befann mig hos min bästa vän, som jag inte träffat på 2 år...
inte riktigt läge, nej.

Där låg jag, i mitt eget självförakt och kände hur livet och kontrollen gled mig ur händerna. Jag grät och hela världen snurrade likt en torktumlare.
-Jag blir som instängd i en bubbla när det där drar igång. Det svartnar och snurrar. Jag får svårt att andas och vill skrika rakt ut på samma gång.

Det lättade dock efter lite sömn, faktiskt. Sen slet jag upp mig själv från den där madrassen och försökte agera normalt 🙈

Men sen dess har jag ändå känt mig låg, låg och jävlig typ. Alltså fortfarande på en -100 nivå energimässigt. Jag känner mig verkligen så jävla trött. Och jag är så jävla trött på att vara trött. Trött på att säga att jag är trött. Men så trött att allt det trötta är trött.
Och där bakom lurar skräcken, "inte fan kan väl deppen komma nu, såhär jävla olägligt?"

Ångesten är verkligen så jävla tung. Jag ska försöka sätta ord på det där tillståndet lite bättre till en annan gång.

Till dess ska jag vila. Eller åtminstone försöka.

Vi hörs av.

/ Amanda

Likes

Comments

Ibland handlar det om att bryta det där mönstret.
Skulle du gå till en terapeut skulle hen antyda på precis samma sak.
Sen är jag den första att intyga att det inte alltid är möjligt.
Ibland är tankarna det absolut svåraste att avstyra.
Men, idag gjorde jag ändå det. Trots att det känns som att sängen är magnet och jag gjord av metall
så tvingade jag mig upp, och när familjen åkt iväg slet jag in mig själv i duschen och drog på mig rena kläder.
Enkelt va ?
- Jo, du kan fortsätta inbilla dig det. Och vad skönt för dig, om en sån grej alltid ter sig enkel.

Sanningen är den att det kan vara det absolut svåraste som finns, att ta sig upp och byta om kan liknas med att springa ett marathon när en mår sådär klappkasst.

Idag känns det lite lättare att leva, ångesten trycker inte lika hårt.
Efter att ha pratat en stund med min syster igår kväll så kändes det tunga lite lite lättare.
Ibland är det liksom det som behövs, bara att fy pysa ur lite.


Egentligen ville jag inte alls prata om det ovanstående, men det hör väl ändå hit. Jag ville egentligen prata om att idag ska börja med en ny medicin. Litiumet funkade inte alls och mina förhoppningar krossades likt en porslinsmålning mot betong. Denna gång ser jag på det med lite större försiktighet. Men jag håller tummarna och återkommer.

Ha en fin dag, efter bästa förmåga, vem du än är.


/ Amanda






Likes

Comments

Och jag måste få berätta om det, precis just nu, för risken är att jag går sönder annars.

Jag mår inte bra och jag är egentligen livrädd för precis det jag skrev ovan. För egentligen, helst av allt, vill jag fortsätta precis som jag gjort senaste tiden, jag vill stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det inte alls är så. Jag vill låtsas som att allting är bra.

Det finns många "utlösande faktorer" den här gången. Det har varit mycket, det har varit stressigt och det har varit tufft, minst sagt.
Mycket jobb har snurrat i tanken och ja, de flesta av er skulle nog säga att det inte är så jäkla farligt. Men för mig och min redan maxade, ganska trötta hjärna så blir det för mycket.
Dessutom har min axel pajat, igen. Skadan jag drog på mig i Januari är förmodligen uppsliten igen. Kanske pga dålig träning eller för att jag ansträngt den för hårt. Skit samma. Ont gör den iallafall. Fruktansvärt ont.
Och ja, stress, smärta och på tok för lite sömn är inte recept för lycka och framgång, inte för någon, med definitivt inte för någon som är bipolär.

Så här sitter jag, eller ja, i skrivande stund ligger jag, nerbäddad under mitt kedjetäcke med en bultande, tryckande ångest. En ångest som äter mig levande. Inifrån och ut. Med en hjärna som utsöndrar fler negativa tankar än du kan räkna.
Och det är fan inte okej. Det är så långt ifrån okej som det bara går att komma.
Men ibland är det okej att inte vara okej.

Och när jag kommit såhär långt i den här texten vet jag inte ens vad jag ska skriva. Jag vet inte vad tanken var från början.
Bara att pysa ur lite, antar jag.

Godnatt.

Likes

Comments

Mamma.
Jag önskar att jag kunde ringa dig. För att prata, för att skratta, gråta en skvätt eller för att lyssna till tystnaden på andra sidan luren, inte för att ett samtal någonsin var tyst med dig.
Jag skulle vilja prata om livet och om allt där emellan. Främst om mitt liv, jag hade verkligen velat det mamma. Jag hade verkligen velat det.

Jag vet ingen som hade kunnat förstå mig på samma sätt som du i min bipolära sjukdom. Du hade förstått varenda tanke, varenda känsla. Du hade kunnat sätta ord på sådant jag själv inte förstått. Och kanske, kanske hade jag kunnat hjälpt dig att läka, lite grann.

Den här smärtan mamma. Den här känslan av otillräcklighet. Den här känslan av att man är helt jävla vilse i tillvaron. Den här känslan av att var man än hamnar så är man helt jävla ensam. Jag förstår nu mamma, att det alltid är precis så du måste ha känt. Och ingen, inte en enda människa kunde förstå mig som du.

Jag saknar till och med att vara arg på dig mamma. Jag saknar att känna den där avskyn, jag saknar att sväva mellan hopp och förtvivlan, hur destruktivt det än må låta.

Jag saknar dig så förbannat jävla mycket mamma. Fyfan för det här.
Fyfan.

Likes

Comments

Det började med kraftiga biverkningar, som resulterade i en liten förgiftning/överdos för att fortsätta med kraftiga biverkningar.
Nu har jag vänligt (eller jävligt bestämt) valt att säga farväl till litiumet, som jag ändå hade så höga förhoppningar om. Jävla skit.

Nu ska jag låta kroppen (och kanske även knoppen) vila i ett par veckor och sen ska läkaren med som magiska kunskap försöka hitta på några andra (krumelur)-piller. Jag hoppas på det bästa.

Nåja. Befinner mig i nån blandepisod (igen) eller också är deppen på intågande, vad fan vet man? Jag är så trött att jag vissa dagar, utav problem, skulle kunna sova 24 timmar non-stop. Och andra dagar skulle jag kunna vara vaken dessa timmar. Sjukt va?

Men inte tänker jag vara bitter för det. Ett liv har man, åtminstone är det vad vi vet. Skulle ju vara trist att slösa det på att vara grinig.

Hej med er.

Likes

Comments

Hej.
Jag är hypoman. Jag sover så jäkla dåligt. Min hjärna går på högvarv. Jag är otroligt lättretlig och blir arg och irriterar så fort det går mig emot.
Känner mig i skrivande stund dom en egoistisk snorunge. Men orkar inte bry mig längre än så.

Igår mådde jag så jäkla bra, idag är det mest bara snurrigt, kryddat med lite ångest.

Jag önskar just nu att jag hade drabbats av något annat, typ utslag, så det syntes utanpå. Tycker just idag att den här sjukdomen är skit. Sjukdomen och framför allt skoven i den.

Nåja. Det är fredag och det är min jobbhelg.

Hej på er.

Likes

Comments

Idag för ett år sedan postade jag följande status på min Facebook:
"Det tog bara 4 år, idag har jag fått mitt skadestånd !!!! 👊🏼
Jag kan inte låta bli att tänka på mamma. Och på allt den mannen utsatte oss för under de åren. Hur han hotade mig till livet och hade tänkt sätta en jävla gaffel i min hals. Hur han tog sig friheten att gång på gång kalla mig hora och tala om hur jävla värdelösa jag och brorsan var. Hur han boxade Simon i magen.
Han försökte dessutom slå ihjäl våran mamma som han påstod sig älska. Han försökte slå ihjäl henne på min 20 års dag efter flera år av daglig misshandel.
Han har ärrat oss för livet. Och jag kan inte låta bli hur hemskt det än kan verka: Jag önskar så att det hade varit han och inte mamma som fått lämna livet i förtid...."

Jag kan fortfarande tänka så, att jag önskar att det vore han istället. Den jäveln.
Jag avskyr honom och det måste jag få göra. Det här livet måste låta mig göra det. Jag tror inte på nån jävla förlåtelse. Skulle aldrig falla mig in. Varför skulle jag förlåta någon som fullständigt förstörde en hel familj? Varför skulle jag förlåta den människa som fullständigt utplånade den person som var min mamma. Den person som trasade henne fullständigt samman. Som tog ifrån henne det viktigaste hon hade, hennes styrka och förmåga att ta plats.
Nej. Det kommer aldrig att hända och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva se honom igen. Det räcker med att jag kommer ihåg honom i huvudet. Hans ansiktsuttryck, hans gångstil och kroppsform, hans ticks efter sitt långa amfetaminmissbruk. Hans förakt, feghet och hat.
En sån jävla liten människa ändå....

Tack för att jag fick pysa ur mig det.
Det känns genast lite bättre. 🌸

Likes

Comments

När motivationen försvinner och orken är spårlöst försvunnen.
Hundra miljoner biverkningar av medicinen och en oro för hur det blir när dosen ska höjas.
I övrigt fortsätter berg&dalbanan att gå. Varv efter varv. De där magkittlande nedförsbackarna känns inte ens roliga just nu. Jag är bara trött.
Och jag är trött på att vara trött.

Likes

Comments

Den här berg&dalbanan som kallas livet. Som tar en med på en sån jävla åktur och man kan liksom inte bara kliva av.
Sen jag fick diagnosen, bipolär sjukdom, har jag haft lite tid på mig att reflektera över livet, dels hur det sett ut bakåt i tiden (mycket fokus har under utredningen legat där) men också hur det ser ut idag, precis just nu.
Jag är ju mycket så som person, att jag analyserar, reflekterar och vill gärna dra någon form av slutsats i allting.

Jag vill ju verkligen förstå den här sjukdomen, jag vill förstå vad som är vad. Vad som hör till det bipolära, vad som är den vuxna barnet och vad som faktiskt är min personlighet.
För så är det ju, man ÄR inte sin sjukdom, däremot vill jag hävda att den är en stor del av dig och den hjälper också till att forma dig. Jag menar, det är klart att jag som person påverkats av att ha varit mycket deprimerad. Annat vore korkat att säga.

Jag har också det man kallar generaliserat ångestsyndrom vilket innebär att jag har ångest, i princip alltid. Ibland plågas jag av panikattacker. Men oftast är det en ihållande, rotad jävla ångest. Jag har för tillfället valt att inte medicineras mot det (inte mer än med lergigan vid behov). Jag vill helt enkelt se vad litiumet gör med mig och om det i sig minskar ångesten. Hittills märker jag ingen större skillnad.


Något som däremot verkligen plågar mig är hur det här påverkar mina barn. Idag, som är en ganska bra dag, kan jag se att jag ÄR en bra mamma. Den bästa mamman mina barn kan ha, men ibland tappar jag det där och klandrar mig själv. Hur kommer dom att påverkas? Kommer dom tycka illa om mig när de växer upp? Kommer dom känna sig förbisedda?
Åh andra sidan vet jag att jag har de bästa verktygen för att vara precis hur bra som helst. Jag kan ge dem nycklar till många dörrar i livet. Hur de automatik växer upp och förstår att människoöden verkligen ser olika ut.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte plågar mig..

Ibland vill jag trycka på nödstopp i den här berg&dalbane-världen. Bara stanna en liten liten stund..

Likes

Comments