Header
View tracker

För ett år sedan hade jag postat ett inlägg på instagram om hur mycket jag längtade efter julen och allt som hör den till. Och jag gjorde verkligen det, då i slutet av november/ början av december förra året.
Jag hare sådana julkänslor och längtade efter att få samla familjen och alla nära.
Fyfan så fel det blev.

Igår var det ett år sedan jag träffade min mamma i livet för sista gången. Vi hade kalas för Nikolina som fyllt år. Mamma var så himla glad, så full av energi och liv. Vi skrattade så tårarna sprutade, pratade och umgicks. Min fina fina mamma.
Vad jag inte visste. Två och en halv vecka senare lämnade hon oss.
Sorgen och saknaden får mig att fullständigt tappa balansen.

Att dom här årsdagarna börjar droppa in gör så jävla ont i mig. Det känns som att sorgen knappt ens börjat. Först nu börjar jag förstå att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer få krama om henne, höra henne skratta. Aldrig mer.

Usch... bara usch.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så var den här dagen här igen.
Den 18e, hur det knyter sig i magen varenda månad, när det slår en. Du hamnar längre och längre i från livet.
Om en månad har du varit borta i ett år. Ett helt jävla år, mamma.
Det är inte klokt och jag har så ofattbart svårt att ta in just det.

Barnen är magsjuka, jag brukade alltid ringa och beklaga mig när något sådant inträffade. Alltid.
Och du led alltid med mig, för du visste hur dålig jag brukade bli. Du brukade berätta om skräckscenarion där jag behövts läggas in pga det.
Åh mamma. Varför ska livet behöva vara såhär?
Magsjukehelvetet går över mamma.
Men sorgen, den sitter där, som en rostig jävla skruv, rätt in i hjärtat.

11 månader.
Jag saknar dig, så magen vänder sig ut och in. Så bröstet sprängs och så mycket att jag fullständigt tappar förståndet.
Jag saknar dig mamma, det finns inte ord.

Likes

Comments

View tracker

När mamma gick bort försvann en stor bit av mig, inte bara det rent självklara kring sorgen och den enorma saknaden. Jag tappade motivation och förmågan att sätta upp mål och kämpa för att nå dem.
Och mitt i flytten i maj bestämde jag mig ändå för att: "nej nu jävlar fixar vi det där körkortet".
Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad eftersom jag bott på ställen där jag kunnat pendla med buss utan problem.
Har dessutom alltid känt en rädsla eller rättare sagt, skräck! Inför att köra bil. Vet inte alls vad det kommer ifrån men jag har alltid varit jävligt skraj av bara tanken.

Insåg väl ganska snabbt att jag tagit mig vatten över huvudet med flytt, renoveringskaos och småbarn och att då samtidigt plugga teori och lära mig köra bil blev på tok för mycket för min överfulla hjärna.

Jag kämpar dessutom med en fruktansvärd prestationsångest, i allt jag gör. Vilket såklart ibland sätter käppar i hjulen för mig. Som vid bilkörning på trafikskola t.ex. Vissa gånger ville jag bara gråta efter en lektion... det var fan inte ens kul.
Så jag valde att strunta i körskolan och köra med pappa på hemmaplan i lugn takt istället.
Så det har varit några uppehålll här och var pga att vi bor med några mils avstånd samt att det inte alltid gått att få ihop.

Men Idag har jag fan i mig tagit det där körkortet. Fyfan! Jag tog hela den här jävla grejen, hela vägen, trots allt!

Helt sjukt. Nu jäklar ska jag köra bil 😀😂🚗

Likes

Comments

2 av 3 hemmavarande är sjuka.
Jag har känt mig krasslig sen i helgen och jack har varit så himla ledsen under morgonen, och jo, visst har han också feber..
nåja, vi får göra det bästa av situationen.

Vi gick ut och busade i snön direkt efter frukost i morse. Gjorde en snögubbe och åkte lite Bob.
Trots min djupa suck över att vintern redan anlänt igår, känns det ändå helt okej när man påmind om hur kul det är att leka i snön 🙈👌🏼

Likes

Comments

Fem år har gått sen livet tog en jäkla vändning.
Den 30 oktober 2011 blev jag och min lillebror hotade till livet. "Jävla hora" "värdelösa fitta" "du bryr dig bara om dig själv" "ni försöker inte ens hjälpa er mamma" "jag ska banka skiten ur dig om du inte stannar"
Osv osv osv.
En natt på polisstationen, med ett dörrhandtag som han kastat mot mig i handen. Inte ens sekunds tvekan om att anmäla.
Han fick en månads fängelse.

Det är 5 år sedan. Mycket har hänt under dessa år. Jag ser bakåt och jag kan inte ens se startlinjen längre. Startskottet gick, bollen sparkades av, pucken släpptes. Det var där och då det började.
Jävlar vad dåligt jag mådde. Fyfan. Jag gråter av bara tanken. Stackars lilla tjej, som ville rädda hela jävla världen. Jag ville bara slita mamma därifrån. Ville verkligen tro att hon skulle lämna honom då.
Hon sa det själv "han har gett sig på mina barn, nu är det fan nog", hon ringde runt till gemensamma vänner för att berätta, för att ropa på hjälp.
Från de flesta håll fick hon avslag, de var för rädda för honom. Och mamma var så jävla nedbruten att hon några dagar senare, när han nyktrat till, gick tillbaka till honom. I flera år var jag så jävla arg på henne för det. Men idag förstår jag, hon visste inte bättre.


Två veckor efter träffade jag Jonas. På Borlänges sunkigaste hak fanns han, min livskamrat, min bästa vän, min klippa i stormen. När jag idag ser tillbaka till den kvällen hade jag aldrig kunnat tro vad den skulle ge mig. Jag var så jävla slut. Så jävla trött på livet. Självdestruktiv och 100 % redo att kapitulera. Jag ville inte. Jag var 19 år och trodde att livet aldrig mer skulle bli bra.
Det bästa jag visste var min bästa vän Sanna och alkoholrus. Det höll mig kvar.
Destruktiviteten tog över under en lååång tid där efter, men ändå, hand i hand, blev det sakta bättre.

I september firade jag 4 år utan självsvält. 4 år utan att vara beroende av "demoner" och den totala besattheten. Fyra år! Det är fan så man förtjänar en klapp på axeln!

Jag behövde struktur, regler och mål. Mål är viktigt för mig. Att ha något att kämpa och sträva efter. Mitt mål blev att bli en bra mamma. Nej, mitt mål blev att bli världens bästa mamma! Plusset på graviditetstestet fick mig att inse att den där sjukdomen inte var värd mig. Att det fanns bättre alternativ.
Men OM jag fått kämpa. Idag har jag full kontroll på läget. Och När jag tappar fästet har jag världens bästa backup..


Jag blir så jävla rörd av min egen resa. Över vad jag fått på den relativt korta tiden. Jag sitter just nu och tittar ut genom vardagsrumsfönstret i VÅRAT hus, snön lägger sig vit på marken. Vårat hus där vi förhoppningsvis kommer bygga upp vårat liv. Där våra barn ska växa upp.
Våra barn. Mina fantastiska grabbar. Så olika. Så envisa. Så kärleksfulla och fulla av liv. Jag älskar er. Jag älskar er så det gör ont rakt igenom. Jag gör precis vad som helst för er. Precis vad som helst.
💜

Idag ska jag andas och vara in min egen tillvaro. Jag ska peppa mig själv. För just nu har jag tappat fotfästet lite igen. Livet är inte helt enkelt och just nu glittrar inte tillvaron i huvudet. Men jag kommer tillbaka.
Jag kommer tillbaka.


/ Amanda




Likes

Comments

Jag tänkte på dig här om dagen, du tunna lilla tjej som rasade i vikt och tappade håret. Du hade så taskig självkänsla och oerhörd brist på hopp och tro. Det känns som att du såg på dig själv med sådan enorm osäkerhet. Jag vet att osäkerheten ofta yttrade sig i att du var rapp i munnen och kaxig. Att du ofta tjafsade med människor runt omkring, utan att egentligen veta varför.
Jag vet att du tyckte att högstadiet var en fruktansvärt jobbig tid. Att du kände att allting var emot dig.
Jag är ledsen för det.

När jag ser på dig vill jag bra rycka tag i dig, klappa till dig och skrika åt dig att genast lägga av med det du håller på med. Jag vill hålla i dig länge, stryka ditt hår och tala om att det vänder. Det vänder och det blir bra. Du hade inte behövt döva din egen smärta på det sätt du gjorde. Du hade inte behövt vara tillsammans med ytliga uppblåsta svin. De förtjänade inte dig.
Jag hade velat rycka dig därifrån innan det hann drabba dig som det gjorde.
Jag får helt enkelt nöja mig med vetskapen om att det ändå gav dig erfarenhet och skinn på näsan. Att det, även om det ibland gör ont när det gör sig påmint, faktiskt kom något positivt ur det.

Jag är glad över att du beslutade dig för att livet är värt att kämpa för. Att DU är värd att kämpa för. Jag är stolt över dig, stolt över allt du alltid lyckas prestera. Glad över att du trots motgångar fortsätter hålla huvudet högt och att du alltid väljer att ta det positiva ur det negativa som händer.

Du är en kämpe Amanda. Det är du verkligen.

Likes

Comments

Det här inlägget skrev jag idag för 4 år sedan ;

Jag var så in åt helvete less på min omgivning, på folk i allmänhet och på verkligheten.
Jag var ledsen över vad som hade behövt hända för att den personen min mamma då levt med i över 2 år skulle spärras in.
På min 20 årsdag försökte han slå ihjäl henne. Han slog henne med knuten näve flertalet gånger, sparkade henne när hon föll till marken, drog upp henne och dunkade hennes huvud i ett trappräcke flera gånger.
Strax innan mamma förlorade medvetandet sa han "du kan lika gärna ge upp, för den här gången ger jag mig inte fören du är död".
När den brutala misshandeln var över gömde han min då medvetslösa mamma i flera dagar innan hon till slut började få tillbaka både medvetandet och minnet.

När jag publicerade ovanstående inlägg hade jag precis fått reda på det som hänt. Det hade då gått 2 veckor sedan det inträffat. Mamma hade varken vågat söka vård eller berättat för någon.
De hade träffat på ett gäng kompisar som de fick bo hos en tid efter händelsen. Den 17 september var misshandeln igång igen och denna gång tillkallades tack och lov polisen.
Han häktades och var frihetsberövad till rättegången. 9 olika åtalspunkter.
9 olika tillfällen av hot och misshandel dessa bara under sommaren fram till den 17 september.

Han fick 8 månaders behandlingsvård. Mamma fick ett litet skadestånd. Och vi lämnades ärrade av denna man för resten av våra liv.

Mamma blev nog aldrig riktigt sig själv till 100 % efter tiden med den här mannen. Dels fick hon två mindre blödningar i hjärnan efter den sista misshandeln. Men han ärrade hela hennes person. Jag vet att hon var rädd, hon berättade det för mig senast 3 veckor innan hon gick bort. Hon hade då fått ett brev som indikerade på att han försökt få kontakt med henne.
Jag hittade brevet när vi var i lägenheten 2 dagar efter mammas död. En bitande, isande känsla gick genom min kropp.
... jag hatar honom. Och jag kommer aldrig att förlåta honom för allt han gjorde mot oss barn och våran mamma.
Säga vad man vill om förlåtelsen, jag tror att det är jävla bullshit som människor lurar i varandra för att det är tabubelagt att prata om saker som gör ont.
Vad fan skulle jag förlåta honom för? Hur skulle det någonsin kunna vara möjligt?

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om det här. För 4 år sedan bestämde jag mig för att inte vara tyst mer. Jag bestämde mig för att jag ville hjälpa mig själv och alla andra genom att våga berätta.
Kan jag någon gång med någonting jag skriver och delar med mig av, hjälpa någon enda, så betyder det enormt mycket. Kan jag nå ut till nån, då är det så värt det.

Likes

Comments

Livet hörni, vilken fullständig bergochdalbana.
Uppförsbackar som får en att tappa andan och nedförslutning så det kittlar i magen.
Lycka och sorg, hand i hand. Hela tiden.

Det har varit oförskämt lätt att börja jobba igen.
Säkert något som flera av er tänker att "såklart, det är väl ingenting".
Men jo, det ska jag tala om för er. Livet har mer eller mindre alltid varit en kamp. Men senaste åren har katastrofer och utmaningar avlöst varandra mer eller mindre. Lättare eller tyngre. Alltså H e l a tiden. Och merparten av allt jag (läs vi) gått igenom är inte ens i närheten av bearbetat, mycket kräver professionell hjälp (hjälp som jag sökte i januari men jag inte hört ett knyst om... Skitjävelbajs sjukvård är allt jag har att säga) ..

Vi kan gå tillbaka till hösten 2011 då helvetet egentligen börjat för länge sen, men här nådde väl det jag fått uppleva av total missär sin fulla spets.
Jag söp, slogs, strulade runt, svälte mig själv och var som en tickande trashig jävla bomb. Hemma hos mamma var knark och misshandel vad som stod på schemat dygnet runt. Jag var mamma till mina småsyskon och min mamma. Gick konstant runt som i ett jäkla vakuum hela jag. Kände inte. Inte för nån. Alls.
Tomheten hos mig har aldrig ekat högre.
I december träffade jag Jonas, som nog hjälpte till att spräcka hål på min bubbla och klev in i min låtsasvärld och liksom raserade allt vad jag under senaste halvåret byggt upp. Det var som att han kom in, ryckte tag i mig och städade undan medan jag fick titta på med bakbundna armar, typ.
I samma veva blev mamma vräkt och Mina två yngsta syskon familjehemsplacerades.
Här gick jag mer eller mindre under.
Och i nån kombo av att vara nykär och totalt trasig levde jag på alkohol och kärlek.

Sakta och med en jävla kamp greppade jag tag i ett sista halmstrå, med hjälp av mitt jävla stålpsyke, mina syskon, Jonas och flera av mina otroliga vänner hittade jag tillbaka till banan igen. Livet ropade någonstans.
Jag började jobba. Drack ändå jävligt mycket mer än genomsnitts 19åringen, blev alkoholförgiftad en kväll i Dalarnas sunkigaste håla, fick åka ambulans och väcktes upp av ett oroligt läkarteam som ville lägga in mig på IVA.
Vaknade upp någonstans efter det där, förstod att "nej, förhelvete Amanda, du håller för fan på att gå under" och "bli inte som morsan, Amanda, du är bättre".
Letade mig återigen tillbaka till livet, som rullade på.
Körde på, nykter och helt okej.

Blev gravid i Augusti 2012, plusset visade sig på Stickan den 14 september. Panik. Ångest. "Helvete helvete helvete" ....
Det där plusset förändrade hela mitt liv, hela min jävla världsbild och utan det och det lilla livet som börjat växa i mig hade jag inte levt idag. Jag törs sällan tänka på det. Det får mig att rysa, ibland gråta.
Jag vill ibland inte kännas vid livet innan barnen.
Men det ÄR en del av mig. Det är en del av det jag bär med mig. En del av min historia.

Sen dess har det tickat på. Farmor dog när Izak var 12 dagar gammal. Jag saknar henne något så jävligt. Och med sorgen följde depression. Något jag inte förstod förens way too long efter. Jag ville nog inte kännas vid det, där och då, för är det något som är tabubelagt är det att erkänna att man inte mår bra när man just fött barn. Jag hamnade i något "psykos-liknande" tillstånd där jag först inte kunde gå ifrån Izak, han var som klistrad på mig 24 timmar om dygnet och jag kunde varken äta eller gå på toaletten, om inte han var med. Andra människor fick knappt ta i honom eller släppas in i min bubbla. Åh andra sidan blev det lite åt andra hållet senare. Jag orkade inte helt enkelt. Orkade inte vara mamma, ville inte vara ensam. Såg alltid till att ha andra människor omkring mig.
Detta är också något som tagit otroligt lång tid för mig att erkänna. Det var tufft. Länge. Och har gjort att jag fortfarande kämpar med att jag och Izak ska få det där "superspeciella" bandet oss emellan. (Det mina vänner är förjävligt att prata om)

Det blev bättre och jag kände riktig lycka successivt ta plats i mitt liv. Vi tillslut en lycklig familj på 3.

Under graviditeten med Izak blev mamma allvarligt sjuk och inlagd på IVA nedsövd och i respirator. Vi visste inte om hon skulle klara sig då, det såg länge jävligt mörkt ut.
Och mycket av det där präglade nog de sista åren, rädslan för att mamma skulle dö.

I juli 2014 visade graviditetstestet återigen ett plus. Även denna gång total chock, men någonstans hade kag ändå hunnit längta efter det här andra barnet. Jag visste att det var något speciellt, att det var ännu en pusselbit som skulle passa perfekt.

Denna gång förstod jag ändå för första gången (på eget initiativ) att jag behövde hjälp om detta skulle gå vägen. Så jag berättade under ett vanligt barnmorskebesök hela min förbannade livshistoria för min barnmorska, som ena stunden tappade hakan och i nästa grät en skvätt. Hon hjälpte mig att hitta rätt och jag gick under större delen av min graviditet till en psykolog. Hon sa redan vid första besöket att hon inte hade rätt kompetens för de "problem" jag fått fightas med, men vi klickade ändå bra så jag fortsatte gå dit. Det var skönt att ordbajsa med någon som inte dömde eller kände mig på något sätt. Det var en ventilation som gjorde stor skillnad.

Hösten 2014 pågick en av mina större "ups&downs", jag pendlade mellan att vara arg, besviken, ledsen, irriterad, ha ångest osv. Den största smällen i detta fick mamma ta.
Det utlöstes lite en dag när vi var där för att hälsa på mamma var påverkad och absolut inte sig själv. Dessutom hade hon samma dag fått sin dom efter att ha sålt droger åt ett mc-gäng.
Jag var besviken, både på att hon tjatade om den där jävla domen, jag tyckte att hon haft en överdriven tur som slapp fängelse (även om jag i efter hand såklart var glad för det) och för att hon släppt in oss trots att hon valt att vara påverkad.
Efter det slutade jag prata med mamma, i ungefär en månad lät jag bli att svara på såväl samtal som sms.
Mamma var tokig till slut och skrev ett ganska elakt sms. MEN, det var mitt sätt att släppa taget och hennes sätt att respektera hur jag kände. Efter detta träffade jag aldrig mamma påverkad igen, och jag respekterade att det var på det viset hon ville leva sitt liv. Jag respekterade missbruket och hennes umgänge. Jag förstod att det nog skulle förgöra henne att behöva bryta sig loss därifrån. Hur sjukt det än låter.

Jack föddes och livet som tvåbarnsförälder drog igång. Det var hektiskt, kaosartat och fantastiskt. Ett känslokaos utan dess like. Och man hinner verkligen inte stanna upp och fundera på saker och ting.

När jack var några veckor gammal blev mamma sjuk igen och ibland på IVA. Och jag vet inte, men jag tror att jag återigen började förbereda mig på att hon skulle försvinna ifrån oss.

Den 18 december 2015 tog mamma sitt sista andetag och gick över till "andra sidan". Sorgen har inga gränser och det finns dagar då saknaden tar överhand. Sorgen har präglat större delen av mitt liv de senaste 9 månaderna. Jag saknar min mamma, varenda dag.
Och trots att det (som jag skrev) om några dagar gått 9 månader känns det som sorgearbetet knappt har börjat. Och det läskiga i det är att människor i min omgivning nu förväntar sig att man är okej nu. Att det ska börja rulla på.
Det skrämmer mig. Som fan.


Såå. Det har fått förvånansvärt lätt att börja jobba. Fet känns skönt, lite som en fristad. Att träffa människor sol inte vet nånting. Där man får vara Amanda men ändå ganska anonym. Där jag väljer vem som ska få komma nära och vem som får stå utanför.
Det är skönt. Faktiskt.
Och jag är imponerad över hur livet ändå fortgår. Att man ändå trots allt, överlever precis allting om man bara orkar resa sig upp.
Man får bryta ihop. Det är både mänskligt och helt okej. Man får också göra precis som jag; prata om det.
Man får må skit ibland. Vi måste inte skuldbelägga, kolla snett på människor och tabubelägga. Vi måste bli bättre på att se varandra. Och hjälpas åt.

Tack för att du läst ända hit. Fantastiskt av dig, vem du än är.

Kärlek / Amanda


Likes

Comments

2016-02-20 mitt i natten.

Den psykiska smärtan övergår i fysiska plågor.
Andetagen tar tid och den där gråtklumpen växer i halsen.
Jag tappar andan i ett försök att skrika. Fumlar runt i ännu en panikattack.
Saknaden har inga gränser och det känns omöjligt att ens försöka sätta ord på känslorna.
Villa jävla känslor egentligen?
Det gör ju bara ont. Bara bara ont.

Igår letade jag upp honom på Facebook. Destruktiviteten och besattheten av att det ska kännas. Fyfan. Jag skäms för mig själv ibland.
Han lever. Han fick leva. Men inte du.
Jag hatar honom. H a t a r honom.

Jag går igenom min minnesbank, letar efter något att greppa tag i. Minns så jävla mycket på samma gång, blir snurrig och känner för att kräkas.
Jag vill inte.
Tappar fullständigt fattningen. Får inte luft.



Likes

Comments