View tracker

Jag tänkte ta upp en liten sak i dag som jag tror berör många. Dels för att jag tror alla någon gång både gjort det och blivit utsatt för det.
Jag menar jag är absolut ingen ängel här borta, men faktiskt så pratar jag väldigt lite illa bakom ryggen på en person.

Jag är överlag väldigt accepterande när jag träffar personer, vill du ha piercingar fine, är du kristen fine, är du bisexuell fine, älskar du att ha ketchup på pannkakor fine (nästan). Okej skämt åsido.

Att inte prata illa om någon bakom ryggen är väldigt svårt, jag gör det, du gör det. Men det finns skillnader, när någon genuint har gjort något elak eller dåligt så anser jag inte att det är att prata skit bakom ryggen på någon. Men att tala osanning, eller prata om en situation man inte förstår och prata illa om en person, det är att prata illa bakom någons rygg. Det är därför jag säger att det är något som jag inte gör så ofta. Jag prata om genuint elaka saker som personer har gjort, men aldrig om hur konstig någon är, eller att det ska bli så skönt att slippa gå i samma klass som hen. Mellan dessa två saker är det stor skillnad, och en väldigt fin linje på vad som är vad.

Men även jag kan inte låta bli att göra det anda ändå, och då brukar jag försöka hejda mig själv genom att tänka. Vet jag vad som hände, var jag där, kände jag de känslor som den personen jag pratar om kände, vet jag ens vad den personen kände? Oftast är svaret nej, inprincip alltid. Och är svaret nej på dessa frågor, så sluta. Sluta sitta och prata illa om något du inte förstår eller inte ens vet hur det hände. Sluta prata illa om hon med piercingar, man gillar olika saker. Sluta prata illa om hon som låg med 30 personer, du har inte med det att göra. Sluta prata illa om han som ska sluta i din klass, du har ingen aning om varför han egentligen valde att sluta.
Var lite ödmjuk, det är det som denna värld har för lite av. Var förstående och ha ödmjukhet, jag lovar du kommer så fruktansvärt mycket längre i ditt liv med de egenskaperna.

Och om du bara av någon ovetande anledning inte tycker om mig, eller hatar mig. Tänk då på att du lever inte mitt liv, med mina känslor, eller mina minnen. Och jag lever heller inte ditt liv, med dina känslor eller dina minnen. Så i stället för att döma, försök att se det ur min synvinkel och med mina känslor, jag lovar dig det är så mycket lättare för dig själv och ditt huvud att försöka förstå någon än att hata någon för ingen anledning alls.

// Alex

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Även fast vi idag är så mycket mer jämställda än vad någonsin varit så har vi så lång väg kvar. Det är inte ens hundra år sedan vi fick rösträtt här i Sverige, och visst är vi långt ifrån att kämpa för våran rösträtt men vår röster måste vi kämpa för hela tiden.

Jag är ingen manshatare, ingen kvinnoälskare, jag drar inte alla män över samma kant, men säger heller inte att denna diskriminering av kvinnor beror bara på en sak heller. Men det självklart att detta har med hur män behandlar kvinnor att göra, eftersom vi lever i detta vackra patriarkat av diskriminerande män.

Jag tycker det är så härligt att leva i den eran där kvinnorna verkligen tar kamp för sina rättigheter som egentligen borde vara självklara. Lika höga löner, fler kvinnor i mansdominerade jobb så de inte längre blir mansdominerade. Men det som tycks har hänt i dessa goda framtidsutsikter är att våra kära män som sitter med de där höga lönerna och sin ölmage och tittar ner på kvinnor, börjar bli lite rädda.
De börjar sprida ut att det nu i stället är synd om männen, och att oj vad männen inte ska bli bortglömda.

Snälla lilla gubbjävlar, unga män (ibland kvinnor) och idioter som seriöst tror att det är er män som fokuset ska ligga på. Det har varit patriarkat i fler tusen jävla år och ni börjar prata om rättigheter för män. Ni kan inte fokusera på de få jobben som är kvinnodominerade, och de få män som blir utsatta av kvinnor. Eftersom det är sådan fruktansvärd stor del som är tvärt om.

För att få detta samhälle jämställt kan vi inte börja med att anställa 50% kvinnor och 50% män. Vi kan inte göra allting 50/50 nu för det kommer inte fungerar, det kommer fortfarande vara mycket mer mansdominerade yrken.
Kvinnorna ska absolut inte ha fördelar hela tiden men just nu så ja då måste vi det. Vi måste komma ikapp med alla positroner, löner, rättigheter m.m. Därför behöver kvinnorna fokuseras extra på och inte 50/50 hela tiden. Vi låste komma ikapp INNAN vi kan börja med 50/50 för män och kvinnor. Vi måste komma ikapp innan vad det gäller inprincip allt som vi ligger i underläge med innan vi kan fokusera på helt jämnt mellan kvinnor och män.

Så snälla små rädda, förolämpade män. Fatta att vi måsta komma ikapp er innan vi börjar prata om era minoritets problem. Vem vet efter flera tusen år av patriarkat kanske det är dags för eran största rädsla - matriarkatet.

// Alex

Likes

Comments

View tracker

Just nu tog jag precis en paus från pluggandet här i bilen. Jag håller på att plugga till ett naturkunskapsprov. Det enda jag gör är att läsa, läsa, skriva, repetera osv osv. Jag tycker en vecka borde räcka med att plugga på ett prov, men nu har jag pluggat varje dag sedan i fredags och jag känner ändå att jag inte kommer hinna tills på torsdag. DET ÄR SÅ MYCKET!

Herregud, allt kommer inte ens på det där provet men jag vet ju inte specifikt vad. Min hjärna pumpas av information som jag knappt hinner registrera innan det ska in nytt, på nytt, på nytt. Det här måste sluta!

Kära skolledning och ni som nu anser att ni tycker att skolan är så utomordentligt bra. Har ni testat en dag, en vecka eller en månad av det här skolsystemet?
Kraven går upp över huvudet på oss, hjärnan sprängs av allt vi ska veta på samma gång och stressen och ångesten är så stor att vi egentligen hellre vill hoppa av.

Detta är inte lärarnas fel men för att underlätta det för oss, ge inte läxor till dagen efter vi har annat att göra också. Säg lite mer specifikt vad vi ska öva på inför något så vi inte behöver lägga 3 veckor på att läsa hela boken när bara 10 sidor kommer på provet. För mig verkar ni bara tro att det är erat ämne som finns och betyder något, vi har fakriskt tusen andra saker att göra också.

Själv har jag bestämt att sluta gå I skolan för att min stress är så hög, och börja på distans studier i stället. En av mina vänner ska bli sjukskriven 50% för att hon håller på att gå in i väggen, och mina andra vänner stressar ihjäl sig över ångesten de får över allt det här.

Snäll skolledningen och kära skolminister det är dags att vakna, innan alla dagens ungdomar kollapsar av stress och samtidigt går och sätter sig och stänger in sig i ett rum för att slippa all denna fruktansvärda ångest.

// Alex

Likes

Comments

Nu har jag frusit sönder i snart 6 månader och med April trodde jag att jag äntligen att jag kunde gå avslappnad utan att behöva skjuta upp axlarna av kylan. Jag trodde äntligen att solen skulle värma min bleka, kalla hud (vampyr gör borta). Att det äntligen var ordentliga vårkänslor och att sommaren faktiskt kanske ska komma någon gång!!! ...

Men NEJ då ska det självklart snöa sån där jäkla äcklig blötsnö. Därför man inte ska bo i Nybro. Och självklart så var jag tvungen att få för mig att övningsköra i det här vädret, bra jobbat Alexandra. Bara att ta sig från bilen och in i min pojkväns syster hus för middag var ett helvete. 2 grader varmt och blötsnö, den värsta kombinationen någonsin, och så tar vi lite blåst på det helt underbart... NEJ!

Det är april för fan Sverige, det är ju till och med den 25. Det ska vara solsken nu, inte nån jäkla snö. I'm Done with this freezing hell. Dags för lite sommar Sverige - SOMMAR. En tidig sådan skulle vara otroligt värmande ... Haha ...

Okej men seriöst nu slutar vi med snö i slutet av april, jag tycker vi skiter i det och kör direkt på sommaren i stället. Annars gör jag som min katt, sover hela dagarna i stället... Kanske borde köra på det alternativet...

// Alex

Likes

Comments

Jag är själv bisexuell och har varit med om många kränkningar sedan jag "kom ut". Hela mitt liv har jag blivit utsatt för att jag varit kvinna, så redan från barnsben lärde jag mig att inte dömma någon.

Jag bryr mig inte om du kallar dig själv hon, han eller hen. Jag bryr mig heller inte om du är bi, hetero eller homo, eller om du föddes i fel kropp. Du får ha hur många piercingar du vill eller inga alls. Grönt, brunt eller rött hår? Jag kommer ändå inte döma dig.

Dock är det vissa handlingar som personer gör som jag verkligen inte kan förstå mig på. Det här med att slicka på använda tamponger, eller fota sig med dem precis bredvid ansiktet. Mens är naturligt jag vet det och jag tycker absolut inte att man ska hålla tyst om det. Men någonstans går väl ändå gränsen?

Alla tjejer med mens vet hur speciellt det luktar, och hur gross en tampong kan se ut. Slicka på den, nej tack jag tror jag avstår den. Det enda jag upplever det här som är att jag blir äcklad. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur den människan tänker.

För mig finns det ingen redig människa som gör sånt här, utan detta är endast för att provosera samhället. Provokation har alltid varit onödigt, och speciellt på ett sådant här sätt där detta enligt min åsikt kränker kvinnan.

Vi kan ta ett annat exempel där en kille skulle använda sin egen sperma som grädde på kaffet. Sperma kanske inte är lika extremt som mensblod, men vad jag har hört är många killar äcklade av att stoppa sin egen sperma i munnen. På samma sätt som ni inte skulle ta er egen sats i munnen skulle jag verkligen inte slicka på mitt eget mensblod.

Du får identifiera dig hur du vill och se ut hur du vill. Men enligt mig är det väldigt onödigt att slicka på din egen tampong bara gör att provocera. Vill du få det mer naturligt i samhället snälla gör det på ett annat sätt. Genom din handling kränker du alla kvinnor och nedvärderar dem.

// Alex

Likes

Comments

Nu under det senaste året har jag ganska så flitigt försökt att söka jobb. Jag är 17, duktig elev i skolan och allmänt väldigt bra på så många saker. Jag har inte fått ett enda jobb och detta har berott på olika orsaker, men den främsta anledning är att jag tydligen inte har någon erfarenhet.

Detta får mig väldigt konfunderad. Ni söker unga personer till ert jobb men ni begär minst fem års erfarenhet. Ska vi alla böja jobba när vi är 12?

Det finns så många jobb som vi - speciellt unga - kan jobba som. Servitris, kassabiträde, mötesbokare, hotellstädare m.m. "Vi ser helst att du är ung så vi kan bygga på din potential" och sen läser man hoppfullt vidare ner för annonsen, "vi ser också helst att du har minst fem års erfarenhet i branschen". Vänta va? Ung betyder ju upp till 25 års ålder, så jag tolkar det i alla fall. Då har vi om vi räknar efter gymnasiet 6 år på oss att skaffa 5 års erfarenhet. Men okej då uppstår ett litet problem. Det är under den här tiden vi söker sådana jobb som nämndes ovan, för nej tyvärr vi vill inte arbete som servitriser hela livet (de flesta av oss).

Hur ska jag när jag gått ut gymnasiet någonsin kunna få ett jobb där det krävs unga personer och erfarenheten ska vara minst 5 år. Det här är oftast det första jobben vi letar och söker. Inte för ens jag började söka jobb själv så insåg jag hur jävla svårt det är att skaffa jobb som ung människa med bara sin gymnasieutbildning i ryggen. Jag skulle kunna klara av jobbet minst lika bra med hon som har 3 års erfarenhet. Varför? För att jag är villig att lära mig. Vi unga är snabba på att lära oss, och arbetar mer än gärna med de småjobb som finns. Tror du någon med lite mer erfarenhet ens vill ha ett sånt smått jobb?

Vad jag inte förstår är varför vi unga underskattas så mycket. Antingen ska vi kunna allt eller så kan vi tydligen ingenting alls. Det klagas på att de flesta som är arbetslösa är de unga arbetssökande, gör något åt det då?

Så snälla arbetsgivare, ge oss unga en chans. Vi försöker, vi lär oss och vi VILL! Men motivationen försvinner lite när man aldrig ens få missat lilla napp på en enda ansökan man skickat - för att man inte har någon erfarenhet. Ursäktas mig, men jag föddes faktiskt inte med 20 års erfarenhet inom ett yrke.

//Alex

Likes

Comments

Jag tänkte jag skulle dela med mig av mina sida av den här vackra berättelsen. Berättelsen som alla gråter över hur vacker den är, uppsättningen av Djungelboken. Ett minne för livet, så säger dem alla. Och ja ett minne för livet men kanske inte på det sättet ni tänker er.

Först och främst vill jag bara berätta att ja jag har en "kronisk" smärta som går runt i kroppen med jämna mellanrum, främst på morgonen då jag kan vara väldigt dålig. Men förstå att jag varken har någon diagnos eller ens en läkare som tror på att jag skulle ha en riktigt sjukdom. Jag är en fighter, jag slåss för det jag vill göra och skiter fullständigt i om det gör ont på vägen - jag gör vad jag vill i alla fall. Dessutom har jag varken reumatism, någon skelettsjukdom eller något annat man kan dö av i min kropp som tydligen väldigt många fått för sig. Det som misstänks i min kropp kallas fibromyalgi, en konstanta smärta som bara är en SMÄRTA som varken blir värre eller bättre om jag rör på mig. Den är konstant och det är bara smärta och man kan absolut INTE dö av den eller få men för livet av den. Observera också att jag inte ens har en diagnos på det här utan bara att min mamma och jag misstänker detta.

Dåså, tillbaka till historien. Djungelboken för mig började i augusti tillsammans med de andra. Jag hade fått rollen som Kaa, de sexiga, vackra ormen och jag var överlycklig över detta. Min dåvarande pojkvän (mitt ex) hade fått rollen som Shere Kahn och mitt liv flöt på ganska bra. Repetitionerna flöt på till en början i en och en halv månad till det första om man ska kallade det problemet kom - Jag gjorde slut med min pojkvän. Lång historia kort så fick jag reda på hans otrohet vilken var droppen efter alla bråk och hårda, kränkande ord jag fått tillsammans med vissa blåmärken. Jag märkte snabbt att jag inte kände någon kärlek till den här personen längre och var lättad över att det tog slut men från mitt ex sida var det desto svårare. Hat, hat och åter hat, och en mesig ursäkt var det jag fick och fått ända fram till idag. Han har kallat mig slyna, hora, slampa, tryckt ner mig på golvet och lämnat handflate-stora blåmärken på mina armar - och detta var jag nu tvungen att ha hängandes efter mig på vart enda repetition fram tills igår då den sista föreställningen var över. Och var tycker idioten och många andra som inte vet sanningen fram tills idag... Jo självfallet att det var mitt fel.

Detta var del ett i hur jag började se Djungelboken som mitt eget personliga helvete. Nu till del 2. För att jag är en sådan ärlig person sa jag självklart till min regissör att jag hade lite ont och kanske tog det lite försiktigt ibland pga av min smärta. Min regissör, jaa en person jag har väldigt blandade känslor inför. Man för lovord och beröm, men samtidigt fruktansvärda utskällningar för någonting man i te gjort och framför allt ingen syl i vädret alls för att kunna förklara hur allt stod till eller det inte alls var mitt fel att mitt ex kallade mig för slyna.

Stage fighting övningarna började och till råka på allt så fick jag 39 graders feber båda de helgerna, och en grad högre för mig så ligger jag i sängen och spyr av hur dåligt jag mår. Nu hade jag 39 och skulle försöka sätta en koreografi på detta. Minsta rörelse gjorde så mitt huvud sprängdes. Och fast än jag sa till min koreograf VÄLDIGT tydligt att jag hade feber så var det självklart bara pga av min smärta jag inte riktigt klarade av de här fighting scenerna med samurajsvärd. Man måste ju alltid ha en syndabock.

Några månader flöt på och jag trodde att allt var okej ända tills veckorna innan jul, då min regissör tog mig avsides för att prata. Han frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde fint. Han frågade mig hur jag skulle reagera om jag inte fick spela Kaa och mitt hjärta började gå upp i 120. De allra värst scenariona började spelas upp i mitt huvud. Djungelboken var det enda roliga i mitt liv vid det här laget och det minregissör sa efter detta kom som en käftsmäll i ansiktet på mig. Jag svarade att jag skulle bli väldigt ledsen om jag inte fick vara Kaa. Min regissör suckade, produktionsledningen vill ta bort dig som Kaa för att de känner att du inte kommer klara av rollen. Jag hatar att gråta inför folk men inte av sorg utan av chock och ilska steg tårarna och sprutade ner för mina kinder. Jag försökte förklara att jag visst skulle klara av det, och att min stage fighting koreograf som var den första att säga att jag inte skulle klara av det när han bara sett mig med 39 grader feber hade fel. Jag var ju den som kände min kropp, jag var ju den som visste om jag kunde eller inte, ingen annan. Men inte hade dom pratat med mig inte, utan bara gått bakom ryggen och frågat alla andra hur jag mådde, dem som inte visste ett skit.

Såklart när jag försökte förklara att jag skulle klara det - det visste jag att jag skulle - så fick jag inte en syl i vädret. Produktions ledningen och deras rent ut sagt jävla produktions ledare som tycker illa om mig hade redan bestämt sig och jag kunde inte göra någon ting. Min regissör sa att han gav min en chans till, visa vad jag kunde rephelgen som kom och sedan bestämde vi. Jag gjorde allt de tre dagarna som var kvar, jag lärde mig hela manuset. Övade och övade men hjälpte det, nej självklar inte. Produktionsledningen hade redan bestämt sig och beslutet kom den andra dagen av rephelgen, att jag blivit utbytt till hälften. Vår kära och äckliga produktionsledare kom med beskedet och det kom som en ytterliga käftsmäll. Jag skulle behöv mäta mig med en utbildad musikalartist som spelat huvudrollen i Fame? Min stackars prestationsångest gick i taket. Jag försökte återigen säga att jag visst klarade av det, men det var redan bestämt. Bestämt på vad alla ANDRA TRODDE det visst om mig och på vad jag kunde göra, under 39 graders feber. Inte vad JAG som känner och vet hur MIN kropp fungerar.

Med tårarna sprutandes ner för mina kinder begärde vår äckligs produktions ledare mig att gå in och göra bättre ifrån mig än innan. När jag precis fått veta vilket helvete nästa år skulle bli, hur min prestationsångest skulle skjuta i höjden. Nu med ett virar varr av alla känslor, ilska och tårar skulle jag gå in och göra bättre ifrån mig? Ursäkta mig, men jag är bara en fucking jävla människa.

Över julen släppte jag Djungelboken en del och beslutet mellan att lämna Djungelboken helt eller att vara kvar och ha ångest upp över huvudet på mig själv, men jag valde ändå att att stanna kvar. Ett val som jag delvis ångrar, väldigt mycket. Repetitionerna började igen, och jag fick träffa hon som sades skulle bli Kaa nr 2. En kort tjej med liten röst och om jag får säg det ganska så osexig kropp.

Detta året blev jag ännu mera sjuk, influensa och massor av feber - Kaa nr 2 fick då spela en del som jag inte hunnit spela och självklart så blev hon sedd som Kaa nr 1 i stället och jag skulle börja härma henne. Gör som henne, nej jag har svärdet så du ska också ha det så osv osv. Bitch nej, jag har alltid gjort såhär och min regissör är nöjd med mig jag tänker inte ändra på det för att du tror att du har makt över mig. Denna lilla tjej eller om jag ska säga kvinna har bettet sig som en överlägsen liten skata mot mig. Utåt mot alla andra eller när någon anan hört oss prata med varandra javisst sockersöt som sockervadd. Men mot mig, Jag kan det här du är dålig gör som jag gör. För det första var jag en 10 gr bättre Kaa än henne och för det andra så nej, lilla tjejen mitt liv suger som det är redan jag tänker inte låta dig trycka ner mig ännu mer.

Sista stage fighting helgen kom och jag tror aldrig jag har sett en människa ändra sin ton mot mig som vår koreograf gjorde. Jag var inte där första dagen pga av ångest inför det och kom dit andra och sista dagen. Jag fick ett nedlåtande bemötande av koreografen och han och Kaa nr 2 pratade till mig som om jag var dum i huvudet. Hon skulle visa mig andra hälften av koreografin jag inte lärt mig än och var medvetet - eller omedvetet bara för att hon själv var korkad - övertydlig och uppnosig. Jag försökte svälja mina känslor och lärde mig koreografin bättre och snabbare än henne. Vår koreograf såg detta och ändrade genast sitt bemötande mot mig, han kramade mig, var vänlig och sa att jag var jätteduktig. Så denna man som från början förstörde mina chanser med att spela alla föreställningar som Kaa satt nu där och kramande om mig som vilken godaste människa som helst. Jag tror aldrig jag har blivit så äcklad i hel mitt liv.

Tiden gick och föreställningarna satte igång. Jag spelade på med kroppen full av ångest och det enda som höll mig uppe var alla lovord från okända människor efter föreställningarna, som sa hur duktig de tyckte att jag var, hur fantastiskt jag spelade. Inför sista helgen bröt "tyvärr" Kaa nr 2 sitt lillfinger och kunde inte spela, så jag fick hela sista helgen. Alltså spelade jag 9 av 13 föreställningar med en stor roll. Och vet ni vad jag klarade det fucking utmärkt! Inte ett enda ont förutom lite blåmärken som alla fick. Ändå var det sjukhus besök fler helger, gråt och svimningar - på dem som SKULLE klara av det. Men jag som absolut INTE skulle klarat av spela alls från början gör perfekta föreställningar med repliker, dans och sång. Bara 9 av 13 säger ni då. Jag spelade inprincip två fulla helger där alla andra grät och kollapsade och jag satt stilla utan smärta och tittade på.

Detta har varit mitt personliga helvete i snart ett halvår och igår tog det äntligen slut. Med mitt ex som hata på mig sedan jag gjorde slut och inte kan ta hand om sin bipolära hjärna, med en regissör där JAG fått utskällningarna för att mitt ex kallat mig slyna och ljugit för mig, där min regissör inte har gett mig en enda syl i värdet för att försvara mig, där en produktionsledare nog varit en av de äckligaste människorna jag träffat och där han njöt av att inte ge mig en syl i vädret och trycka ner mig, där den här fruktansvärda produktionen alls inte har gett en enda syl i vädret för att ens få andas.

Varför hoppade jag inte av då? För att jag vägrar ge upp, jag vägrar låta något som detta, personer som dess trycka ner mig ännu lite till. Hela mitt liv har bestått av nedtryckning, så även fast jag ångrar att jag inte hoppade av är jag STOLT över min styrka att stå upp mot dessa personer och skådespela i alla fall, fast än jag känt mig så hjälplös. I slutändan är det ju ändå dem som är de fega och dem som skäms för vad dem har gjort.

Jag kan äntligen gå med ett äkta leende på läpparna och jag kan äntligen dela med mig av vad som har hänt, säga vad jag känner och det som är sanningen utan att riskera en utskällning eller att bli kickad.

Här har ni den, sanningen, tolka som ni tolka vill. Tro på vad ni vill och titta förbi vad ni vill, men detta är sanningen.

// Alex

Likes

Comments

Svart är kanske ganska obvious min favoritfärg, tillsammans med mer svart, och lite till svart på det.

Jag har aldrig gillat färger, bara i mitt hår men aldrig på mina kläder. Färger har aldrig gjort mig bekväm. Har alltid undrat om det är mitt hjärta som är tvunget till att matcha mina kläder.

Svart skriker aldrig titta på mig, men kan med lugn ton säga till alla runt omkring sig att vända sina blickar. Svart är så lite, men ändå så mycket. That's why black is the best color.

Vad jag själv anser är också att svart har mycket med detaljer att göra. Min kattklocka är en viktig detalj för mig, mina piercingar och tattueringar. Nu vill ju inte alla ha piercingar eller tattueringar, men innan jag skaffade det var jag fortfarande inte så förtjust i stora halsband och stora smycken. De små detaljerna är det som får det svarta att fungera och bli vackert, i alla fall för mig.

// Alex

Likes

Comments

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg ska jag den 8 maj springa loppet som kallas Wings for Life i Kalmar. Där man springer för välgörenhet, springer för dem som inte kan, springer för forskningen av ryggmärgsskador.

Så idag blev det lite inköp av nya skor och träningskläder. Skor, tränings bh och ett par nya tights. Jag vet att mönstren på bh-n och tightsen inte passar ihop för tillfället (speciellt inte på bilden haha) men eftersom många har kommenterat hur svarta kläder jag jämnt har så försökte jag med lite färg i dag på kläderna. Förutom skorna.... Och egentligen så var de här kläderna de enda som passade så sorry det var inte för färgen egentligen...

En ny väska blev det visst också, helt för egna pengar. Men Gud vad jag gör impulsköp för väskor ibland alltså haha... Jag behövde ju en större väska egentligen och denna var perfekt och snygg, men jag blir galen på dig ibland Alexandra...

I alla fall så har jag grym inspiration för att börja träna nu igen. Jag ska ta kontakt med en friidrottsklubb och se om jag kan börja träna med dem också. KÄmPA!

// Alex

Likes

Comments

Okej som de flesta vet här så är min eyeliner alltid on point. The quote "Never mess with a girl with winged eyeliner" är såå SANT! Så självklar eftersom att jag älskar att sminka så var jag ju bara tvungen att sminka den lilla pojkvännen. Dessutom helt spontant i dag.

En sak bara, en eloge till er killar som lyckas sminka men skägg för det är fan inte lätt alltså. Så jäkla svårt att komma in mellan hårstråna. Sen fixade jag ju självklart pojkens ögonbryn, man måste ju hjälpa till när man är PRO!! Noppa och klippa, tyvärr så fick jag inte gör en hel noppning så han fick lika fab ögonbryn som mig tyvärr. Så ursäkta de buskiga ögonbrynen, de förstörde sminkningen lite.

Men bortsett från de buskiga ögonbrynen så blev sminkningen helt okej, jag kunde tyvärr inte få honom att gå och handla med smokey eyes. För jävla synd måste jag säga, han blev ju så vacker.

// Alex

Likes

Comments