Seriöst hörni? Nu får ni ta och lugna ner er med allt det här semlandet...

Fettisdagen var den här veckan och Semlor är ju som sagt världens godaste grej, och hur många semlor har man inte ätit. Med semla menar jag då den med mandelmassa i och grädde med lock. En semla, vanlig semla, hederlig vanlig semla.

Jag kan förstå det här med variation och att man med tiden kommer med idéer för att förnya en produkt. Vanliljsemlan kom för dem som inte gillar eller tål mandelmassa - jättebra ju. Sen nyaste trenden innan detta året var väl sememwrapen. Har inte smakat den, men där har jag hört både negativt och positivt ifrån. Själv har jag inte velat smaka den för att jag gillar de traditionella semlorna.

Jag tyckte idéen med semlewrapen var sisådär, men fine ändå. Men i år? Herre gud alltså... Först kommer prinsess semlan med marsipan och sylt i... okej det kanske skulle kunna vara gott men ändå nej tack. Sen ska hela semlan vara av choklad i stället... jag älskar choklad men nej det är alldeles för mycket choklad på lager av varandra. Den har säkert funnits innan, men jag såg det först år. Men sen kom chokladbollas semlan??? Va?? Chokladbollar är jädra goda, och semlor också. Varför ska man då blanda något som på sitt eget håll är tillräckligt goda?? Och nu senast såg jag något om någon semla som stavades med tz istället- alltså tzemla. Med någon sås instället för grädde, fisk och lök i... ???

Vad är det för trend med alla dessa olika former och smaker hela tiden. Det ska vara alla sorters frukter i, och det ska vara våffelsemlor och saffranssemor och nu en semla som består av mat? En semla är ju först och främst en efterrätt inte något med lök och fisk som är mat?? Vad hände med den gamla hederliga semlan? Den med mandelmassan och grädde?? Den som egentligen står för fettisdagen?? Alla behöver ju helst enkelt inte tycka om det, och man behöver inte vända sig efter alla så alla ska kunna äta någon konstig sorters semla på fettisdagen. Ät något annat du tycker som då istället, det behöver inte nödvändigtvis vara något med namnet semla. För just nu verkar ju allt vara semlor.

Nej jag äter den med mandelmassa och grädde jag. Den här trenden är allt för motbjudande. Tack och hej.
/ Alex

Bild på the digusting semla (tzemla )

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hela världen rasar under mina fötter
Jag gråter
Jag skriker
Jag vill inte mer

Hur många gånger har jag inte hoppats på bättre
Försökt se
Lite mer
Med smärta inombords men låtsats att le

Men det som smärtar mest är inte jag själv
Utan det hjärta
Som fick mitt att lätta
Som är för långt bort för att se

Om jag kunde ta din hand skulle jag göra det
Rymma
Springa
Tills vi bara kan se vår lycka

Men det här är nu
Och vi måste resa oss
Fortsätta
Och aldrig sluta gå

Likes

Comments

Jag är så otroligt trött på att bli berörd över så dumma saker. Så dumma saker säger mitt förnuft, men my asbergerbrain eller vad det nu är skriker av känslor. Jag har alltid varit så otroligt ensam i mitt liv, och jag har alltid känt mig så fruktansvärt annorlunda. Som om jag inte ingår i det fack som alla andra runt omkring mig har blivit placerade i. Jag tycker om de saker jag tycker om, och att inte göra saker jag inte tycker om är för mig helt onödigt - det är så vi fungerar. Nu för tiden är jag bättre på att låtsas och kompromissa än vad jag var som liten, och just nu har jag väldigt få och bra vänner - men de flesta av dem bor 20 tals mil bort från mig.

Ännu mer deprimerande.

Jag har en vägg jag måste ta sönder för vart enda person jag möter i mitt liv - med ett undantag som är min fästman. Ibland är väggen extremt tjock, ibland är det tunn men den finns alltid där - även med mina familjemedlemmar. Alla människor jag möter märker av den här väggen också, det känns mycket konstigare för dem för de har ingen aning om vad den här väggen är för något. En del väljer bara att undvika personen som står bakom väggen, en del väljer att vara elak mot den bakom väggen, en del försöker på ett ytligt plan, som att kasta meddelanden på papperslappar över väggen. Det är så ytterst sällsynt med dem som försöker göra ett hål i den där väggen och titta på mig i verkligheten, och ännu mer sällsynt är de personer som bara råkar veta hur man går runt väggen på ena sidan och börjar göra hål i den från mitt håll. Det finns bara en sådan person i mitt liv.

Den väggen som finns mellan oss är INTE mitt val. Det är så många i mitt liv som klandrar mig personligen för att den finns där. Tro mig, min största önskan sedan jag började dagis var att kunna ta bort den där jävla väggen och kunna leka med dem andra barnen utan att de skulle tycka att jag var konstig.

Jag tycker om att vara själv, dels har jag lärt mig tycka om det. Men när jag inte vill vara det är alltid de där jävla väggarna i vägen. Jag måste sätta på ett fejkat leende och småprata om skit jag inte bryr mig om för att får den andra personen att tro att väggen är mycket tunnare än vad den egentligen är, och för mig växer den sig bara tjockare och tjockare.

Jag blir så deppig när jag ser snapchat eller instagram pår ytliga "vänner" (eller närmare vänner för den delen). Det kan vara på vänners vänner som jag bara vet vilka det är, kanske har träffat någon gång, vänners familjemedlemmar vad som, som jag kan känna en liten koppling till. När jag ser att de går på middagar med varandra, de går ut och festar, tar en "roadtrip" tillsammans vad som helst. Jag vill inte ha alkohol eller vara uppe massa nätter det bryr jag mig inte om. Men det där som de har, vänner utan väggar. Ett helt umgänge utan väggar. Två vänner, systrar, bröder eller familjer utan väggar... Det är det som gör mig så fruktansvärt deprimerad.

Alla anmärkningar och hårda ord, all idioti om att jag är svår, tyst, konstig osv. Jag förtjänar inte det. Jag är jag och det ska duga för att få vara med. För att någon ska bjuda mig till deras tjejkvällar också, för att någon vill åka på spontana resor med mig också. Jag är ju precis som ni, bara lite annorlunda - vad är det för fel på det?


Jag lovar er, jag skulle ge nästan allt för att bara vara fri en enda dag från de där väggarna. En enda dag.


// Alex

Likes

Comments

Jag tror det var igår jag läste en lista en man gjort om sin fru, antagligen för att det skulle vara roligt. Det var lite roligt, men jag blev också berörd av det.

Listan bestod av de senaste veckorna då mannen dagliga hade frågat sin fru om att ha sex, och hennes svar till de gånger hon sagt nej - som ni kanske förstår var en väldigt stor andel av svaren. Genomgående av de gånger hon sagt nej var anledningen (varför man nu ens behöver en anledning) att hon kände sig "gross", alltså något i stilen att hon kände sig lite äcklig. Antingen att hon bara gymmat eller utan anledning alls.

Detta berörde mig en del. De gånger jag säger nej till min sambo är oftast förr att jag känner mig obekväm i mitt eget skinn. Jag kan ha gått en dag för länge utan att duscha, jag kan vara lite svettig eller känna att min ben är alldeles för orakade. Detta handlar alltså om hur JAG känner mig i mitt skinn. Inte för att jag inte vill eller på grund av någon fånig ursäkt ni killar tror att vi tjejer har. Jag vill bara vara det absolut snyggaste jag kan vara inför för dina ögon, jag vill känna mig sexig och vacker för att jag ska kunna tro att du ser mig med dem ögonen. Det finns fler saker än bara ditt stånd och att vi är kåta som får oss till att ha sex. Det är sååå mycket mer som ska stämma.

Och för att inte få det att handla om er killar igen, så vi älskar er visst och vi är bekväma med er och någonstans vet vi att ni ser bortom allt det där som vi tycker står i vägen, men för oss spelar det ingen roll. Vi är osäkra av så många olika anledningar. Så vad ni än säger måste VI SJÄLVA alltid känna oss snygga och sexiga innan vi ens kan tänka tanken på att ni gör det.

Snälla ha hänsyn, är du en ärlig kill (eller tjej) så kommer du förstå och jag hoppas att du gör det. Själv sitter jag med flötigt hår, osminkad, ett småsvullet öga, min mens och det enda min sambo gör är att kyssa mig i pannan och krama mig - för det var just det jag behövde i dag.

//Alex

Likes

Comments

För första gången på så jävla länge har jag faktiskt riktig lust med att gå upp i morgon - VA?

Nej men seriöst nu... Den här glädjen jag känner till att det ska bli nästa dag, och att jag inte kan vänta tills att stiga upp och ta tag i saker om det så är städa har jag inte kännt på fruktansvärt länge. Om inte aldrig.

En vändpunkt är nog ett beslut som jag har/är på väg att ta men kommer avslöja i veckan som får mig att känna mig mycket mera lugn och fridfull. 2017 skulle ju vara allt om att faktiskt ta bort de saker som drar ner mig och fokusera på saker som man mår bra av även om det kan betyda en stor förändring.

I morgon ska jag till min mamma, och jag ska få rida min häst som jag inte rider särskilt ofta nu för tiden även fast jag skulle vilja rida honom mer. Det blir också antagligen en lång promenad med hunden. Får se om min stackars kropp klara av det där, ibland vill ju knoppen men inte kroppen. Men fan det låter som en bra dag i morgon. Vart alldeles för mycket gråt de senaste dagarna, men jag vill faktiskt gå upp från sängen i morgon. Det kanske är väldigt mycket lättare att gå upp då jag som brukar ha så fruktansvärt svårt att gå upp ut sängen. Vi får se, jag hoppas.

// Alex

En bild på min katt Lumos som gömde sig under en filt idag. Vad skulle jag göra utan min fluffiga lilla pälsboll.

Likes

Comments

Kyla är definitivt något som inte påverkar min kropp till det positiva. Så nu under vintern känns det som om jag går med hundra plagg kläder på mig för att inte känna av kylan. Ändå så blir jag alltid kall på något ställe. Inte så att jag fryser, ytan bara att jag blir kall. Knäna brukar vara ett sådant ställe. Ni vet hur ont det kan göra om man är ordentligt nerkyld, hur det kan smärta i fingrarna och att man knappt känner sina egna lemmar? Sådär ont får jag direkt när jag blir minsta lilla kall, det svider lixom i huden på mig.

Jag äskar att gå ut med min hund Nitro. Han får ut mig och den motion jag får genom honom gör att jag mår bättre. Dock skulle jag behöva mer promenader, och han är ju bara 8 månader så en lite bråkstake är han allt, men han gör mig för det mesta lycklig.

Dock är vi lite oense i dag. Utanför fönstren är det nästan storm - snöstorm. Med hur många kläder jag än skulle sätta runt mig skulle det ändå bita i skinnet och jag skulle bli kall. Bli kall och stel. För stel det blir jag också när jag blir kall. Så jag inte kan greppa saker ordentligt, och så jag knappt kan gå upp för trapporna till lägenheten.

Detta är ju dock inget Nitro märker av då han älskar blåsten. På hösten flyger löven som han äskar att jaga, och annars brukar han bli lite allmänt lekgalen av blåsten. Hans söta lilla huvud förstår inte att det blåser lite mycket just nu och att han också säkerligen skulle blåsa bort om vi gick ut... vi vill helst inte blåsa bort tror jag...

Så sådana här dagar då det blåser undviker vi helst (jag helst) att gå ut, om inte annat skickar jag ut min sambo på en minipromenad med honom så han sover i natt. Haha den lilla bebisen som han är <3

//Alex

Likes

Comments

Detta ska bli ett år då jag MÅR BRA.

Dem orden brukar verkligen inte komma ut min mun särskilt ofta. Typ aldrig. Som sagt så har jag inte varit så aktiv på den här bloggen på senaste tiden, men innan skolan började förra året inför höstterminen så fick jag redan på två saker som förändrade min tillvaro ganska så rejält.

För det första så fick jag reda på det som jag och min mamma länge trott, att jag har fibromyalgi. Ett sorts kroniskt smärttillstånd där man kan ha all sorters smärta i vilken del av kroppen som helst. Man är inprincip överkänslig för all fysiskt, så som tex beröring som kan göra väldigt ont ibland.
Detta är en sak som tagit mycket ifrån mig, och värken i min kropp är ibland outhärdlig. Jag är väldigt ung för att ens ha det här, men vare sig jag är det eller inte gör det lika ont för det. Just nu medicineras jag med ett par tabletter som tar bort en del av smärtan i alla fall, så jag hoppas snart på det bättre!

För det andra så har jag hela mitt liv varit väldigt annorlunda. Inte haft så mycket vänner, kännt saker på annorlunda sätt och helt enkelt sett världen från ett annat perspektiv än alla andra. Man kan säga att jag alltid kännt mig som alla andra, fast bara lite annorlunda. Detta har gjort att jag mått väldigt dåligt i perioder, haft svårt med vänner och att känna att jag passar in. Men bättre sent än aldrig säger man ju. För innan skolan började fick jag ett besked att jag till 90% har asbergers, och alla de frågor som varit så svåra att besvara var nu besvarade. Allt föll på plats och både jag och min omgivning började förstå VARFÖR saker var som dem var. Men bara för att jag fått medicin och nu är under utredning av asbergers blir inte livet lättare för det. Jag inser mina gränser, och jag vet varför. Men ibland vill man inte ha de där extra gränserna eller det där surrandet i huvudet. Det ska vara som min styrka det där försöker jag tänka, men det är ofta väldigt svårt att tänka på det viset.

Bredvid mig har jag dock världens bästa mamman som stått ut med bråkiga mig när jag var liten och som alltid stöttat mig. Jag har min underbara fästman som kramar mig en extra gång när det blir alldeles för mycket, även fast han inte förstår varför tårarna rinner ner för mina kinder. Jag och också mina få men underbara vänner så alltid får mig att le och som kan locka ut ett skratt ur mig även i de värsta stunder.

Den är den andra januari i dag, och jag har redan varit arg och upprörd i dag. Men det är ju en nystart i år, ett nytt stuk på den här bloggen, och för allt vad jag hoppas så blir 2017 ett jävligt mycket bättre år än de senaste 18 stycken.

// Alex

Likes

Comments

Jag tänkte ta upp en liten sak i dag som jag tror berör många. Dels för att jag tror alla någon gång både gjort det och blivit utsatt för det.
Jag menar jag är absolut ingen ängel här borta, men faktiskt så pratar jag väldigt lite illa bakom ryggen på en person.

Jag är överlag väldigt accepterande när jag träffar personer, vill du ha piercingar fine, är du kristen fine, är du bisexuell fine, älskar du att ha ketchup på pannkakor fine (nästan). Okej skämt åsido.

Att inte prata illa om någon bakom ryggen är väldigt svårt, jag gör det, du gör det. Men det finns skillnader, när någon genuint har gjort något elak eller dåligt så anser jag inte att det är att prata skit bakom ryggen på någon. Men att tala osanning, eller prata om en situation man inte förstår och prata illa om en person, det är att prata illa bakom någons rygg. Det är därför jag säger att det är något som jag inte gör så ofta. Jag prata om genuint elaka saker som personer har gjort, men aldrig om hur konstig någon är, eller att det ska bli så skönt att slippa gå i samma klass som hen. Mellan dessa två saker är det stor skillnad, och en väldigt fin linje på vad som är vad.

Men även jag kan inte låta bli att göra det anda ändå, och då brukar jag försöka hejda mig själv genom att tänka. Vet jag vad som hände, var jag där, kände jag de känslor som den personen jag pratar om kände, vet jag ens vad den personen kände? Oftast är svaret nej, inprincip alltid. Och är svaret nej på dessa frågor, så sluta. Sluta sitta och prata illa om något du inte förstår eller inte ens vet hur det hände. Sluta prata illa om hon med piercingar, man gillar olika saker. Sluta prata illa om hon som låg med 30 personer, du har inte med det att göra. Sluta prata illa om han som ska sluta i din klass, du har ingen aning om varför han egentligen valde att sluta.
Var lite ödmjuk, det är det som denna värld har för lite av. Var förstående och ha ödmjukhet, jag lovar du kommer så fruktansvärt mycket längre i ditt liv med de egenskaperna.

Och om du bara av någon ovetande anledning inte tycker om mig, eller hatar mig. Tänk då på att du lever inte mitt liv, med mina känslor, eller mina minnen. Och jag lever heller inte ditt liv, med dina känslor eller dina minnen. Så i stället för att döma, försök att se det ur min synvinkel och med mina känslor, jag lovar dig det är så mycket lättare för dig själv och ditt huvud att försöka förstå någon än att hata någon för ingen anledning alls.

// Alex

Likes

Comments

Även fast vi idag är så mycket mer jämställda än vad någonsin varit så har vi så lång väg kvar. Det är inte ens hundra år sedan vi fick rösträtt här i Sverige, och visst är vi långt ifrån att kämpa för våran rösträtt men vår röster måste vi kämpa för hela tiden.

Jag är ingen manshatare, ingen kvinnoälskare, jag drar inte alla män över samma kant, men säger heller inte att denna diskriminering av kvinnor beror bara på en sak heller. Men det självklart att detta har med hur män behandlar kvinnor att göra, eftersom vi lever i detta vackra patriarkat av diskriminerande män.

Jag tycker det är så härligt att leva i den eran där kvinnorna verkligen tar kamp för sina rättigheter som egentligen borde vara självklara. Lika höga löner, fler kvinnor i mansdominerade jobb så de inte längre blir mansdominerade. Men det som tycks har hänt i dessa goda framtidsutsikter är att våra kära män som sitter med de där höga lönerna och sin ölmage och tittar ner på kvinnor, börjar bli lite rädda.
De börjar sprida ut att det nu i stället är synd om männen, och att oj vad männen inte ska bli bortglömda.

Snälla lilla gubbjävlar, unga män (ibland kvinnor) och idioter som seriöst tror att det är er män som fokuset ska ligga på. Det har varit patriarkat i fler tusen jävla år och ni börjar prata om rättigheter för män. Ni kan inte fokusera på de få jobben som är kvinnodominerade, och de få män som blir utsatta av kvinnor. Eftersom det är sådan fruktansvärd stor del som är tvärt om.

För att få detta samhälle jämställt kan vi inte börja med att anställa 50% kvinnor och 50% män. Vi kan inte göra allting 50/50 nu för det kommer inte fungerar, det kommer fortfarande vara mycket mer mansdominerade yrken.
Kvinnorna ska absolut inte ha fördelar hela tiden men just nu så ja då måste vi det. Vi måste komma ikapp med alla positroner, löner, rättigheter m.m. Därför behöver kvinnorna fokuseras extra på och inte 50/50 hela tiden. Vi låste komma ikapp INNAN vi kan börja med 50/50 för män och kvinnor. Vi måste komma ikapp innan vad det gäller inprincip allt som vi ligger i underläge med innan vi kan fokusera på helt jämnt mellan kvinnor och män.

Så snälla små rädda, förolämpade män. Fatta att vi måsta komma ikapp er innan vi börjar prata om era minoritets problem. Vem vet efter flera tusen år av patriarkat kanske det är dags för eran största rädsla - matriarkatet.

// Alex

Likes

Comments

Just nu tog jag precis en paus från pluggandet här i bilen. Jag håller på att plugga till ett naturkunskapsprov. Det enda jag gör är att läsa, läsa, skriva, repetera osv osv. Jag tycker en vecka borde räcka med att plugga på ett prov, men nu har jag pluggat varje dag sedan i fredags och jag känner ändå att jag inte kommer hinna tills på torsdag. DET ÄR SÅ MYCKET!

Herregud, allt kommer inte ens på det där provet men jag vet ju inte specifikt vad. Min hjärna pumpas av information som jag knappt hinner registrera innan det ska in nytt, på nytt, på nytt. Det här måste sluta!

Kära skolledning och ni som nu anser att ni tycker att skolan är så utomordentligt bra. Har ni testat en dag, en vecka eller en månad av det här skolsystemet?
Kraven går upp över huvudet på oss, hjärnan sprängs av allt vi ska veta på samma gång och stressen och ångesten är så stor att vi egentligen hellre vill hoppa av.

Detta är inte lärarnas fel men för att underlätta det för oss, ge inte läxor till dagen efter vi har annat att göra också. Säg lite mer specifikt vad vi ska öva på inför något så vi inte behöver lägga 3 veckor på att läsa hela boken när bara 10 sidor kommer på provet. För mig verkar ni bara tro att det är erat ämne som finns och betyder något, vi har fakriskt tusen andra saker att göra också.

Själv har jag bestämt att sluta gå I skolan för att min stress är så hög, och börja på distans studier i stället. En av mina vänner ska bli sjukskriven 50% för att hon håller på att gå in i väggen, och mina andra vänner stressar ihjäl sig över ångesten de får över allt det här.

Snäll skolledningen och kära skolminister det är dags att vakna, innan alla dagens ungdomar kollapsar av stress och samtidigt går och sätter sig och stänger in sig i ett rum för att slippa all denna fruktansvärda ångest.

// Alex

Likes

Comments